Sångens minne

Lukuteksti

[]

Sångens minne.

Tillegnadt Helsingfors’ bildade Ungdom, som deltagit i »Kung Carls Jagt.» Den 19 April 1852.

O du den milda sköna Sångens makt,

Som omotståndligt tjusar menskors hjertan,

Som, känd och kär i hvarje jordens trakt,

Förädlar glädjen och förljufvar smärtan,

5Hur fann du väg från söderns varma strand

Till detta kulna sorgsna nordanland?

En fors rann opp i ödemarkens natt;

Det for en storm igenom skogens toppar;

Mot stranden sorlade en våg – och gladt

10For aftonfläkten öfver löf och knoppar.

Det var en sång af våg och skog och storm,

Men utan ton och ord och själ och form.

[]

Kom så i skogens vida gröna sal

En hemlös fågel, hvilken vinden förde;

15Han sjöng sin drill för lund och berg och dal,

Och lund och berg och dal med undran hörde.

Hans lilla visa de förstodo väl;

Det var en ton – men utan ord och själ.

Då kom i qvällens glans vid insjöns våg

20En ensam flicka, huld och varm och trogen;

Så mild, så underbar var hennes håg,

Hon sjöng sin längtan för den gröna skogen.

Hon gret ej riktigt och ej riktigt log,

Blott sjöng, till dess en ände qvällen tog.

25Och der var ton och der var själ och ord,

Der voro tankar som en vår så klara,

Och när hon sjöng, stod’ himmel, haf och jord

I doft och glans och färger underbara;

Ty nu var Sången kommen skön och hel

30Att evigt blifva nordens arfvedel.

Från hennes läppar sen gick Sången ut

Till alla Finlands tusen blåa sjöar,

Blef älskad högt, blef känd och kär till slut

På alla Finlands moar, skär och öar.

35Och sagan säger att den ljufva sång

Är strängad af en flickas lock en gång.

[]

Sist kom en mästare från fjerran land

Och byggde bo bland oss och blef vår egen.

De spridda toner ifrån sjö och strand,

40De blyga blommor vuxna opp vid tegen,

Dem knöt han samman till en herrlig krans

Beundransvärd och rik i doft och glans.

Det var en saga från försvunna dar,

Det var en kung på stranden utaf hafvet,

45Ett troget folk, en yster fröjd det var,

Der syntes lifvets qval i skämt begrafvet;

Och dock så målade hans sång dervid

Båd’ lifvets allvar och dess heta strid.

Hur rik och dock hur arm är diktarns lott!

50Till evig stumhet bli hans toner dömda,

Om vänskap ej, som till hans möte gått,

Ger lif och form och uttryck åt de gömda.

Der konsten tigger arm sitt nådebröd,

Hvem skulle sjunga all hans känslas glöd?

55Mod, ädla Sång! Du ej förlorad är;

Det kom ett svar uppå din skygga fråga,

Det finnes hjertan som dig hålla kär

Och som för dig det förr ej hörda våga.

Se blomman af vårt land, dess ungdoms hopp,

60De älska dig, för dig de träda opp!

[]

Och derför oförgätlig tack till lön

För all den kärlek som J visat Sången!

Hvar finns en konst mer ädel och mer skön!

Hvar finns en fröjd som den, så sent förgången!

65De som Er sagt: »Er tid gått spilld förbi,»

De älska ej det sköna så som J.

När kindens blommor efter långa år

Förblekts och många dagens toner tystna,

Då blommar Sången än i evig vår,

70Då skolen J till samma toner lyssna

Och tänka gladt: Det var dock Vi engång

Som räddade åt Finland denna Sång!

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    »Sångens minne» utkom som separattryck i april 1852.

    Den 24 mars 1852 hade Kung Carls jagt, Finlands första opera, urpremiär i Helsingfors. Librettot var författat av Topelius och musiken av Fredrik Pacius. Uppsättningen var en märkeshändelse i musiklivet i Finland och involverade nittiosex unga amatörer. Med mer än femtusen sålda biljetter, ett enastående publikrekord, gav operan planerna på ett nytt teaterhus en avgörande knuff framåt.

    Den nionde och sista föreställningen gavs den 19 april för utsålt hus, uppger Topelius i en notis i Helsingfors Tidningar (21/4 1852): »Det är glädjande både för musikens sak och för de deltagandes vackra uppoffringar af tid och möda, att allmänhetens välvilja, likasom trängseln om biljetter, intill sista stunden fortfarit oförminskade. Bland åskådarne har man sett ett stort antal resande. I går på aftonen gåfvo ett antal af stadens ungherrar en smakfullt arrangerad bal, hvartill samtliga i operan deltagande damer och amatörer voro inbjudna.» Topelius skrev sin dikt till denna fest. Här framträder Topelius syn på sången som en representation för bildningen (jfr »Sången» med kommentar, och »Sångens minne»). Se också »Folkvisan i konsertsalen» (1851; ZTS I).

    Bibliografi

    Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 253; Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 128; Vasenius III, s. 382 f., 552; V, s. 80 f., 409

    Faksimile