Toma Hjertan.

1 Vi sutto en afton, sju eller åtta personer, kring brasan i baron H:s salon. Det var ett förfärligt väder ute, stickmörker och storm; man hörde regnet smattra mot rutorna och hafvet dåna mot stranden af Sveaborg. Polarmakterna voro lössläppta; ve den som icke hade ljus och värme omkring sig, tak öfver hufvudet och fast mark under fötterna!

2 En sådan natur tränger menniskor tillsamman; man blir förtroligare och meddelsammare; man känner ett behof att närma sig hvarandra och låta maskerna falla. Den svarta ramen af mörker förhöjer den lilla taflan af ljus. Fantasin får vingar, det outsägliga söker ord: man finner ett behag i att lyssna på sagor och meddela hvarandra sällsamma händelser ur det förflutna eller dunkla aningar om det tillkommande.

3 Vi hade lemnat thébordet och satt oss i en halfcirkel kring den stora engelska spiseln. De späda lågorna af en nytänd brasa begynte fladdra i björkveden, och samtalet bytte småningom färg. Från hungersnöden, från Garibaldi, från revolutionen i Grekland, från mamsell Bremers resor och från Fredrik Deland i Sheridans Tadelskola, föll talet, jag vet ej huru, men alldeles af sig sjelf, på den ryktbare Home och hans mirakler för fyra år sedan. Vår värd baron H. var spiritualist; han underhöll en intim bekantskap med de amerikanska klappandarna och mottog regelbundet med posten, en gång i månaden, »Journal de l’Ame» och »Revue spiritualiste de Paris». Än mer: han hade från Björneborg, som är spiritualismens vagga och center i Finland, införskrifvit en »psykograf» eller »emanulektor», hvilken, som bekant, är en uppfinning af berlinaren Hornung och utgör ett slags förenklad kommunikation med andeverlden, bestämd att ersätta de bråksama klappande borden. Vi visste att baron H. anstält försök med psykografen och förde öfver dessa försök en ordentlig journal. Det förvånade således ingen, att vår värd, oförfärad af ett halft dussin elaka smålöjen, tog med sin vanliga älskvärda öppenhet Homes parti.

4 – Är det verkligen sannt, – sade den lilla spetsiga fröken M., – att en af kejsarinnan Eugenies hofdamer kände en kall hand beröra hennes hand och föra den till ett par ännu kallare läppar?

5 – Det är sannt; men denna hand tillhörde hennes för flera år sedan aflidna syster, och när man bad Home om ett bevis derpå, återkom den marmorhvita handen och afdrog, bland hofdamens många ringar, just den, hvilken hon fått till ett minne utaf den saknade systern.

6 – Är det sannt, – frågade fru N. med ett illa doldt smålöje, – att personer i Tuilerierna vändes omkring på deras stolar, att kejsaren och många andra förlorade sina ur och att damernas klädningar råkade i en betänklig oordning?

7 – Det är sannt, men det var endast en del af fenomenerna uti Homes närvaro. Man kände händer under borddukarna, man såg borden lyftas i höjden af en osynlig hand, man blef trampad på fötterna af okända varelser, vägguren stadnade, klockorna ringde och ett band af Voltaires skrifter, som en af damerna nyss hade önskat sig, kom flygande i hennes famn. Slutligen tycktes golfvet gunga, dörrarna uppslogos och stängdes, ljusen slocknade och tändes utaf sig sjelfva, men derunder försvann Home i tysthet, och allt återkom sedan i dess naturliga skick. Jag bör tillägga, att den berömde taskspelaren Moreau-Cirti som var närvarande vid detta tillfälle, förklarade att allt detta gick öfver hans förstånd och icke hade något att skaffa med den naturliga magin.

8 – Verkligen, han försvann, den gode Home? – yttrade doktor C. – Jag hörde likväl berättas, att han vid ett annat tillfälle visade än mera utomordentliga prof på sin konst. I kejsarens allra intimaste krets, hvartill, utom honom och kejsarinnan, hörde endast hertigen af Montebello, såg man i Homes närvaro engång en andehand, som fattade en penna på bordet, doppade henne regelmässigt i bläckhornet, och skref på ett papper Napoleon den förstes egenhändiga namn. Kejsaren bad att få kyssa spökhanden. Genast fördes den till hans läppar och derefter till kejsarinnans, hvarpå kejsarinnan skyndade att utplåna kyssen med sin näsduk af brysselspetsar och utropade: »mais c’est affreux, je me ressens des moustaches de mon mari!språk: franska»

9 Baron H. afstod en paus åt den allmänna munterhet, som följde på dessa ord, och yttrade sedan saktmodigt:

10 – Historien är icke illa, men jag betviflar mycket att kejsarinnan Eugenie vid detta tillfälle var vid lynne att känna spåren utaf sin mans mustacher. I november 1858 var jag i Petersburg; Home hade då ditkommit med sin unga fru, sin svåger, grefve Kuscheleff, och den öfver allt fjeskande Alexander Dumas. Han var upptagen i de högsta kretsarna och förvred hufvudet på hela Petersburg; man talade i fyra veckor knappt om något annat än Home. Bland de tusen historierna fanns äfven en, som jag hörde berättas af trovärdiga personer från hofvet och som påminner om handen i Tuilerierna. Home hade nåden blifva kallad till en mindre aftoncirkel i vinterpalatset och roade först de närvarande med att låta en liten ringklocka flyga pinglande från den ena till den andra. Man frågade honom då, om icke andarne kunde göra sig synliga, hvarpå han svarade, att en hand brukade visa sig då och då, men sällskapet vore nu för talrikt, och några måste aflägsna sig. Man skref ett alfabet, en hög person förde pennan, som utpekade vissa bokstäfver, och man fann att grefve Adlerberg samt furstinnorna Trubetzkoj och Bohrinsky borde aflägsna sig. Sedan dessa lemnat rummet, sågo alla närvarande en blåaktig hand, som framräcktes mot ... Men händelsen är kanske bekant?original: bekänt? Allt nog, man försäkrade mig att ingen i sällskapet var hugad att skämta, och hvar och en som vidrört denna iskalla, fuktiga hand, skall hafva varit öfvertygad derom, att den icke tillhörde en lefvande.

11 – Det förundrar mig alldeles icke, – inföll doktor C. – När jag 1860 var i London, befann sig Home der och på samma gång ett ryktbart amerikanskt medium, mr Squire. Desse herrar lära sympatiserat förträffligt, hvilket är aktningsvärdt af två store män; man finner så ofta en jalousie de metierspråk: franska här i verlden. Home och Squire bevisade nemligen att de båda fingo rum under samma tak. Det var en afton hos lord Lyndhurst en fullblodig och naturligtvis äfven högst fördomsfri societé. Vid detta tillfälle höjde sig Home och Squire, båda på en gång, flera metrer högt öfver golfvet, ända till taket i salonen, och Home, som var magrare, följaktligen också lättare, qvarblef så länge i denna ställning, att han hann skrifva sitt namn i taket. Jag var icke sjelf närvarande, men jag hörde berättas af trovärdiga personer, att han i denna upphöjda ställning glömt att beräkna en liten omständighet, som mycket roade den eleganta societén. Man upptäckte nemligen, att den store mannen bar halfsulade stöflar ....

12 – Men min bäste doktor, – yttrade värden, – ni vill då alldeles betaga mig modet att berätta en liten händelse, hvarom jag sjelf varit med och hvilken jag således icke med bästa vilja kan förmå mig att anse för pur fantasi?

13 – För all del, jag vore otröstlig, om jag beröfvat oss nöjet att höra ett interessant äfventyr, och det skall kanske öfvertyga oss alla. Således – herr baron har då sjelf varit i tillfälle att göra bekantskap med ...

14 – Med Home, ja visst. Och jag försäkrar mitt herrskap, att jag före denna händelse var en lika så afgjord tviflare som någon af er. För öfrigt är jag icke det enda vittnet; min hustru var närvarande vid samma tillfälle.

15 – Men, min vän, sade friherrinnan med någon förlägenhet, – du hade ju lofvat mig ...

16 – Att tiga dermed? Det är sannt; men det är endast ert kön, min nådiga, som af den gifmilda naturen fått gåfvan att förtiga en hemlighet. Jag tillstår derför, – äfven med risk att utsätta mig för hela artilleriet af edra sarkasmer, mitt herrskap, – att jag med någon enträgenhet vände mig till min vän, öfverste P., vid kommissariatet i Petersburg och bad honom förskaffa mig äran af hr Homes bekantskap. P., som räknade en aflägsen slägtskap med fru Home, var slutligen nog artig att invitera mig och min hustru en afton, när han med säkerhet väntade Home. Jag mins det som i går, det var den 4 november 1858; vi sutto kring divanbordet, åtta, på sin höjd tio personer, då fru P. med ens kände en kall hand i sin. I detsamma höjdes och sänktes hennes sidenklädning; man förnam ett eget susande, och bordet tycktes vackla, likasom på ett fartyg i sjögång. Likväl rubbades den stora lampans läge icke det ringaste.

17 – Förlåt, afbröt fru M., deri ligger ingenting besynnerligt, om det är sant att Home uti Florenz roat sig att ställa ägg på väggen. Äggen kunde ej rulla ned, och lampan kunde ej störta omkull; sådana äro herr Homes naturlagar.

18 – Sjelfva Columbus skulle ej göra det bättre, inföll doktorn. Men jag ber, herr baron, fortsätt; berättelsen lofvar att blifva mycket romantisk.

19 – Den är icke lång, fortfor baron H. godmodigt. Min hustru kan intyga ...

20 – Åh, jag intygar ingenting alls, utropade friherrinnan.

21 – Du intygar det, jag är säker derpå, att medan vi med förvåning betraktade bordets rörelser, funno vi oss allesammans, tillika med bord, stolar och causeuser, förflyttade till motsatta hörnet af rummet, utan att någon af oss begrep huru detta gått till. Vi sågo småleende på hvarandra – alldeles som ni, mitt herrskap, i detta ögonblick. Vi ville öfvertyga, den ena den andra, att det var vi sjelfva, som escamoterat platserna och burit möblerna med oss; ty rummet såg ut som hade ett par dussin barn lekt jernväg med sofforna.

22 – Home satt under bordet; se der hela hemligheten! – skrattade friherrinnan.

23 – Det var jag säker på, – inföll fru M.

24 – Om förlåtelse, – återtog vår värd, – Home satt alldeles intet under bordet. Äfven jag var nog barnslig att tro något sådant och lutade mig ned, för att undersöka huru dermed förhöll sig. Hvad fann jag? Ett bord af alldeles vanlig konstruktion, mahogny eller valnöt, jag mins ej hvilketdera, dessutom temligen stort och af en betydlig tyngd. Jag skulle icke förmått att lyfta det ifrån stället. Med icke liten öfverraskning såg jag mig då omkring uti rummet och varseblef Home, till utseendet fullkomligt likgiltig, sitta vid fönstret och samtala med ett fruntimmer, likasom hade ingenting passerat.

25 – Hur ser han ut? – frågade fröken M. för att dölja en alltför ohejdad munterhet.

26 – Alldeles svart, med horn och hästfötter, i fall han icke hellre liknar det ryktbara gråpappersansigtet, – skyndade fru M. att svara.

27 Men baron H. fortfor med orubblig fattning: – Home är af medelstorlek, smärt, blond, med blek hy, sjukligt utseende, enkel och okonstlad i hela sitt väsende. Det är bekant att han aldrig visar sin hemlighetsfulla förmåga publikt och mycket ogerna ens uti större sällskap.original: sällskap, Han tillstår sjelf, att han icke när som helst kan framkalla andar; det beror mera af deras vilja än af hans, och när han i Rom öfvergick till katolska läran 1856, tillsade honom andarne kort derpå i Neapel, att de skulle blifva borta ett helt år, hvilket verkligen inträffade. Sitt samtycke eller sin vägran att lyda honom gifva de tillkänna med knackningar; tre sådana beteckna bifall, en betyder afslag. Jag försäkrar, mitt herrskap, att alla, som hört dessa knackningar, ej kunna misstaga sig om deras uppkomst. De hafva ett högst egendomligt ljud: jag kan ej jemföra det med annat än en stor fågels hackande med näbben mot barken af ett träd, eller snarare med stiftets knackande, när telegrafisten afsänder en elektrisk depesch.

28 – Tillåter herr baron en fråga? – yttrade doktorn.

29 – Alltför gerna, min bäste hr doktor. Ni skall finna mig beredd till försvar. Mot edra florettstötar ställer jag ett harnesk af jern, och det är min öfvertygelse, hvari ni icke skall finna en enda remna.

30 – Jag vill påminna mig, att herr baron varit till en viss grad fritänkare.

31 – Träffadt! Och jag smickrar mig med att vara det ännu i dag.

32 – Således de vanliga trosartiklarne i vår katekes ...

33 – Hafva varit förträffliga för sin tid; men ni besparar mig kanske att yttra min mening om deras betydelse uti det nittonde seklet.

34 – Således ett högsta väsende, ett lif efter detta, ni menar att ...?

35 – Ah, ni går mig på lifvet. Det der är ingen ärlig stöt, det är en fallucka. Men efter ni så vill, nåväl, – hvarför skulle jag ej tro på ett allmänt förnuft – en verldssubstans – och en tillvaro efter döden i denna substans, hvari personligheten försvinner, sedan den likväl – hur skall jag uttrycka mig?

36 – Sedan den en längre eller kortare tid sprattlat uti ett slags andeverld, hvilken likväl icke är annat än en fortsättning af den materiella tillvaron, förmedelst en nervsubstans, som under lifvet utgör vår själ, men efter döden småningom bortdunstar och upplöser sig uti den allmänna verldssubstansen.

37 – Något ditåt, men icke alldeles, min bäste doktor. Jag är verkligen mera rättrogen än ni, ty jag tror att vår planet omgifves af en för densamma egendomlig tredje substans, likasom en osynlig atmosfer, hvilken äfven efter döden utgör en näring för nervsubstansen. Härigenom blir det möjligt för andar att fortlefva så länge vår planet fortlefver; icke längre, det medgifver jag. Men man skulle ej annars kunna förklara tillvaron och besöken af andar från mycket aflägsna tider.

38 – Det är sannt, – inföll åter fru N., – jag kände en guvernant hos general R. Hon var mycket road att språka med andar, den goda mamsell A., och lyckades slutligen få sitt sybord att knacka. En dag adresserade hon sig till Sokrates och bad honom hafva den artigheten att säga henne någon vacker och snillrik sentens. Till hennes stora glädje var den vise mannen nog artig att bifalla hennes begäran, och hon antecknade bokstaf efter bokstaf med det interesse man alltid måste erfara af konversationen med en så ryktbar personlighet. Svaret blef:

39 Vous étes une folle!språk: franska

40 Jag har sjelf sett manuskriptet och kan således intyga att det eger sin riktighet. Endast ortografin röjde några små bristfälligheter.

41 – Och detta förvånar herrskapet? – anmärkte doktorn småleende. – Jag får tillstå, att sedan jag för ett par år sedan läste huru konung Darius talat tyska i Zürich, förundrar det mig alldeles icke att Sokrates talat fransyska i Helsingfors.

42 – Ja, – sade baronen, – hvad vill ni då, att jag skall svara härpå? Jag ser att här finnas två partier; det ena tror på andar, det andra tror på ingenting alls. Och emedan jag hör till första partiet, fägnar det mig mycket att en gång, för ombytes skull, räkna mig till de ortodoxa.

43 – Förlåt mig, herr baron, det finns ännu ett tredje parti, – inföll härvid en mild röst, som dittills icke deltagit i det lifvade samtalet. Vi hade varit tre stumma åhörare, utom mig en ung flicka, som förliden vår gått till skrift och hvars närvaro man tycktes hafva glömt. Det stackars barnet satt tyst vid sitt arbete, helt försagd och häpen öfver hvad hon fått höra, och tycktes icke rätt veta hvad hon borde tänka derom. Den tredje stumme åhöraren var assessor L., och det var han som nu ryckte fram med en reservation mot de två partierna.

44 Assessorn var en liten obetydlig gubbe om sextio år eller något deröfver, gråhårig, af temligen vanligt utseende, men med ett par lifliga, intelligenta grå ögon; för resten mycket städad och ej så litet prudentlig i sitt sätt, samt alltid klädd i frack och hvit halsduk. Han gjorde så litet väsen af sig, att hans närvaro knappt blef bemärkt, så mycket mer, som han sällan talade uti andra ämnen än tjensteärender. Man hade likväl exempel uppå, att han någon gång gått ifrån sina tysta vanor, när det gälde att försvara en sak, som låg honom om hjertat, och då kunde han vara språksam, till och med vältalig; hans drag fingo då ett uttryck, som gjorde dem nästan vackra, hans grå ögon glimmade af värme, och hela hans gestalt tycktes vexa. Han ansågs för en något egen och besynnerlig gubbe, men emedan han var allmänt aktad som en redbar och rättskaffens menniska, öfversåg man med hans egenheter och tolererade honom gerna i de få umgängeskretsar, der han stundom tillbragte qvällarne, mera af vana än af böjelse, och der han alltid på slaget tio brukade taga sin hatt och gå.

45 Alla vände sig nu till den lille mannen, som fortfor, med en blick på mig och den unga flickan: – Här finnas några, som icke tro på herr Home och som anse hans andar för gyckel.

46 – Aha, – utropade doktorn, – vi få förstärkning.

47 – Men, – återtog assessorn, – om vi icke tro på hr Home, så är det emedan vi ännu mindre dela deras mening, som säga sig tro ingenting alls, hvilket är omöjligt.

48 Baron H. nickade vänligt. – Fortfar, – sade han, – man skall få se, att vi till slut äro ense om hufvudsaken.

49 – Tillåt mig göra en fråga. Om jag förstått rätt, var herr baron en fritänkare, som tviflade på allt, intilldess att Home öfvertygade herr baron om andars tillvaro.

50 – Jag nekar icke dertill. Hvad man med egna ögon ser, det låter icke bortresonnera sig. Men man måste söka att gifva det en förnuftig förklaring.

51 – Verldssubstansen, eller rättare tre substanser; jag förstår. Men själens odödlighet är icke destomindre en barnsaga, var det ej så?

52 – Min bästa assessor, ni står i förbund med vår doktor och vill drifva mig ur mina förskansningar. Men ni skall icke lyckas deri; se der orsaken, hvarför jag icke vill bikta mig vidare.

53 – Om jag ej fruktade att trötta, kunde jag berätta en händelse ur mitt förflutna lif.

54 – Ni skulle göra mig dermed ett stort nöje. Det är så ovanligt att höra er tala om annat än justitiens affärer ... Lundqvist, hämta mera ved och lägg på vår brasa.

55 – För all del, var så artig och berätta! – utropade på en gång fru N. och fröken M. – Spara ej våra nerver, vi äro beredda derpå.

56 – Så mycket mer, som vi just nu befinna oss i den fruktansvärdaste spökperioden, – inföll doktor C.

57 – Nåväl, – fortfor assessorn, vänd till vår värd, – jag hade i min ungdom den äran att stå i relationer till herr barons onkel, framlidne statsrådet friherre H. Han bebodde detta hus, som han låtit uppföra, och emedan han visade mig förtroendet att begagna mig som rättegångsbiträde, besökte jag honom ofta i detta rum, som då var hans arbetsrum. Hr baron mins honom kanske icke? Han dog redan 1826.

58 – Jag var då knappt tio år gammal, men jag mins honom ganska väl ... en rask gubbe för sina år, gustavian ... syperb hållning och, efter hvad man sagt mig, en man af den fina umgängeston, som numera försvunnit ur våra salonger. Vi barn skulle regelbundet uppvakta honom alla söndagsmiddagar och dervid på ett mycket ceremoniöst sätt, hvarochen i sin tur efter ålder och värdighet, kyssa hans hand. Men assessorn har aldrig förr omnämnt denna bekantskap ...

59 – Den blef tidigt afbruten, men qvarlemnade hos mig ett intryck, som jag icke förgäter. Framlidne statsrådet H. var icke blott gammal hofman och diplomat; han representerade i allt så fullständigt sin tid, som det var möjligt, sedan perukerna voro aflagda och atheismen kommit så der litet ur modet. Jag behöfver knappt tillägga, att han hyste samma åsigter, som ni, herr baron.

60 – Med undantag likväl af andeläran, vill jag förmoda.

61 – Nej, tvärtom. Den gustavianska tiden trodde föga på Gud, men desto mera på Cagliostro och Björnram. Man föraktade katekesen, men man hyste en oskrymtad vördnad för mamsell Arvidsons kortlek. Det är med menniskohjertat som med naturen: abhorret a vacuospråk: latin; ett tomrum kan icke finnas, och likaså säkert som luften rusar in i tomrummet af bösspipan, när ett skott brinner af, likaså säkert skola spöken och oförnuft inqvartera sig uti den själ, som religionen har lemnat öde. Men förlåt min digression. Jag ville blott säga, att er onkel, i följd af de obetydliga tjenster jag hade lyckan göra honom, hedrade mig med sin ynnest och ingick mer än en gång på ämnen, som icke rörde rättegångshandlingarna. En söndag, när jag lemnade kyrkan på samma gång som han, bjöd han mig plats i sin vagn och inviterade mig till middagen. Under vägen sade han till mig: ni är en förståndig ung man, ni går i kyrkan, och ni gör rätt deri. Man måste foga sig efter hopens fördomar, för att en annan gång kunna med framgång bekämpa dem. Vi tänkande måste uppoffra oss, men vi behålla vår tro för oss sjelfva och le i tysthet åt narrarne, som söka himmel och helvete annorstädes än i deras eget bröst. Nej, min bästa L., låt oss söka vår Gud i vårt eget förnuft, så ega vi den enda ledstjerna, som icke skall svika oss! – Innan jag, något försagd som jag är af naturen, hann svara derpå, hade vi hunnit vårt mål – detta hus – och den gamle friherrn steg uppför trappan. Men vid dörren till förstugan stadnade han och ropade sin betjent. Se hit, drummel, bannade han; hur ha ni sopat i dag? Då varseblef jag framför ingången två halmstrån i kors, och han, hvars högsta ledstjerna var det menskliga förnuftet, vågade icke stiga öfver dessa halmstrån, af fruktan att derigenom ådraga sig någon plötslig olycka.

62 – Svagheter, barnsligheter, hvilka ni skall finna hos många tänkande och upplyste män! – utropade baron H. junior.

63 – Det är möjligt. Framlidne statsrådet H., som var enkling, hade ett enda barn, en ung och älskvärd dotter ...

64 – Min kusin Mathilde!

65 – Hon hade fått en mycket vårdad, men ensidig uppfostran. Hennes far, som egnade nästan alla sina lediga stunder åt detta älskade barn, hade gjort allt som stod i hans makt, att bevara henne för hvad han kallade hopens fördomar. Han hade valt åt henne en guvernante efter sin smak; han hade med största omsorg vakat öfver hennes lektyr; han inpräglade tidigt hos henne den verldsfilosofi, hvilken han ansåg för blomman af alla kunskaper. Och fröken Mathilde hade ett ypperligt hufvud, hon fattade allt med största lätthet; hon skulle på Sveriges thron ha blifvit en annan Christina. Dessutom var hon ung, skön, rik och af en lysande samhällsställning; hon hade således många beundrare, och hennes fars hus blef en mötesplats för allt hvad Finland den tiden hade qvickt och bildadt, i den mening statsrådet H. och många andra ville hafva det.original: hafvadet.

66 – Ja, man har sagt mig, att min onkels salong var den första i landet.

67 – Fröken Mathilde var aderton år, när mitt biträde blef påkalladt i en invecklad process. Jag såg henne alla dagar: hon var förtjusande ...

68 – Och assessorn var då tretti år yngre. Jag förstår: man är icke af sten!

69 – Hon var förtjusande, när hon ville vara det, men äfven ytterst nyckfull och ombytlig. Sina många beundrare behandlade hon med en vårdslöshet, som endast hon kunde tillåta sig. Så snart hon märkte att någon af dem hyste förhoppningar, nedsablade hon honom med något bitande infall. Hennes far önskade likväl att hon skulle göra sitt val och tycktes böjd att gynna en ung svensk, grefve R., som på långt håll var beslägtad med familjen. Fröken Mathilde behandlade honom som alla de andra, icke bättre, men icke heller sämre, och när man en gång vant sig vid hennes nycker, fäste man sig icke dervid, utan hoppades att den unga damen likväl slutligen skulle bevekas af sin älskares enträgenhet.

70 – Vidare, vidare. Jag känner något af min kusins historia.

71 – Men jag vill för allt i verlden ej begå en indiscretion. Om det generar herr baron ...

72 – För ingen del. Historien är alltför bekant, och sanningen i er mun kan ej vara på långt när så obarmhertig, som ryktet i andras.

73 – Nåväl. I stället att lyssna på kärleksförklaringar kastade sig fröken Mathilde med hela sitt lynnes liflighet än på den ena, än på den andra sysselsättningen. I två veckor målade hon med passion; derefter bortlade hon penseln och begynte studera botanik. Knappt hade hon stökat igenom, Gud vet huru många herbarier, innan hon kastade dem alla i skräpkorgen och fick en passion för att rida. När hon ledsnat dervid, företog hon sig att öfversätta Frithiofs saga till engelskan. Under tiden fick hon smak för Byrons skrifter och begynte att öfversätta dem till fransyskan. Innan hon blef färdig med något af dessa arbeten, fick hon smak för musik, lät köpa en kammarorgel och fick i sitt hufvud att transponera Mozarts Don Juan för detta ovanliga instrument. Hon hade, som jag vill minnas, hunnit med första akten, när hon en dag fick se ett hydrooxygen-mikroskop och plötsligen kände en okuflig passion för mikroskopiska undersökningar. Denna vurm ledde henne till anatomin. Hon dissekerade ett litet marsvin, som dött i hennes bur, och påstod att hon kunde upptäcka djursjälen i nerverna. Derifrån var endast ett steg till fysiologien. Hon studerade allt hvad hon komtillagt av utgivaren (källa för ändring: Vinterqvällar) öfver åt detta håll: hon ville veta, sade hon, hvaraf menniskosjälen består, ty den måste nödvändigt bestå af ett materielt ämne. När hon icke fann de lärde ense derom, lät hon inreda ett litet laboratorium och begynte syssla med kemi. Hon ville nu uptäcka verldssubstansen.

74 – Min Gud, hvilka extravaganser!

75 – Säg hellre, hvilka rika, herrliga anlag, bortslösade utan botten och medelpunkt! O, denna famlande ande, hvarför fann den icke ett mål? Detta riktbegåfvade förstånd, hvarför skulle det hvässa sin udd att genomstinga det toma mörkret? Ser ni denna gnista derute, som far i natten och stormen, utan väg och utan mål, för att om få sekunder slockna uti den ödsliga rymden? Denna gnista är Mathilde H:s själ.

76 – Jag ber er, fortsätt!

77 – Den process, i hvilken jag var kallad till biträde, gälde ett högst betydligt fordringsanspråk, som kronan gjort anhängigt mot statsrådet H. Han hade under 1808 års krig haft en större publik kassa om händer och aflemnat den till en högre tjensteman, som numera var död och efterlemnat balans. Kronan lät anställa sträng undersökning, och statsrådet blef invecklad i denna fatala process, hvilken gälde hela, eller åtminstone största delen af hans förmögenhet och, hvad som var mer, hans tjenstemannaheder, hans medborgerliga anseende. Allt berodde på att uppvisa den aflidnes qvittens på den mottagna summan, men detta qvittens var förlagdt och kunde ej återfinnas. Alla gömmor och pappersbundtar genomsöktes, hela huset vändes upp och ned, men förgäfves; qvittenset förblef borta, och min principal var i den pinsammaste förlägenhet.

78 Ungefär samtidigt inträffade en förändring med fröken Mathilde. Hon blef lika mild och undergifven, som hon förut varit häftig och trotsande. Hon öfvergaf sitt laboratorium; man visste ej hvarmed hon sysselsatte sig, men man såg henne ofta tankfull och drömmande. När man tilltalade henne, hörde hon det icke, eller ock spratt hon till, likasom hade hon blifvit ertappad i något, som hon ville dölja för alla. Hon fortfor att deltaga i sällskapsnöjena, men oftast likgiltig och trött, likasom hade för henne ungdomen förlorat sina rosor och glädjen sin tjusningskraft. Och likväl kunde hon rodna och blekna, man visste ej hvarföre; en hviskning i rummet bredvid kunde skaka hennes nerver, knarrandet af en dörr kunde komma henne att darra.

79 Denna förändring undgick ej hennes fars blickar och ökade mycket hans andra bekymmer. Han kände verlden för väl, för att kunna misstaga sig om orsaken till hans dotters tankfullhet, och han upptäckte den slutligen. Hon älskade, stackars barn, men icke den gynnade man, som var utsedd till hennes make, icke ens någon af den eleganta krets, som vanligen stämde möte i hennes fars hus, utan en ung läkare, som hade blifvit frågad till råds i hennes fysiologiska studier, – en man utan namn och förmögenhet, men allvarlig, intelligent och af ett stolt, tillbakadraget väsende. Det var den gamla sagan: fröken Mathilde skänkte sitt hjerta åt den ende som icke tycktes fråga derefter, den ende som aldrig sade henne en artighet eller böjde sig för hennes nycker. Och hennes val var värdigt: denne man blef sedan en af våra utmärktaste läkare, han skapade sig ett namn, som kunde mäta sig med hvilket som helst af bördens företräden; er familj, herr baron, skulle icke behöft blygas att räkna honom bland sina medlemar.

80 – Ni har rätt; jag tror mig känna detta namn. Hvilken olycka, att ej min kusins öde blef förenadt med hans! Hon skulle värdigt ha följt honom på hans lysande vetenskapliga bana; de skulle gemensamt ha genomträngt alla kunskapens mysterier. O, de skulle båda ha blifvit mycket lyckliga!

81 – Tror ni det? Kanhända; jag vet icke. Det är likväl en gammal regel, som icke ensamt gäller elektriciteten, att motsatserna söka hvarandra, men likheterna stöta hvarandra tillbaka. Åtminstone torde det vara sällsynt, att lärda män älska lärda fruntimmer, och det inträffade icke heller här. Jag bör göra er onkel den rättvisan, att, så mycket än denna böjelse korsade hans planer, var han i detta fall verkligen nog fördomsfri att uppoffra allt för sin dotters lycka. Han lät kalla den unge läkaren till sig, fattade tycke för hans person, tog saken cavalierementspråk: franska och sade ungefär så: min herre, ni är en ung man med godt hufvud och god karakter, ni är fattig, men det gör ingenting, ni har en framtid, min dotter älskar er och jag förmodar att ni är galen i henne, som alla de andra. Jag för min del är ingen barbar från Lafontaines romaner, jag tycker tvärtom att alla komedier böra slutas med giftermål; alltså, tag henne, herre, efter det så skall vara, och lofva mig blott att göra henne lycklig! – Den unge läkaren syntes förlägen och sökte ord. Men för fan, sade statsrådet H., som kunde, när han ville, tala så frankt som en gammal husar, jag begär inga tacksägelser på förhand, det är falskt mynt, herre; tag flickan, och tacka mig efteråt, när ni vet hvad hon duger till. – Hvarpå den unge mannen svarade: tillåt mig genast afbörda min tacksamhet; må fröken Mathilde bli lycklig – med en annan; mitt val är gjordt, jag är förlofvad för två år sedan!

82 Baron H. höjde på axlarna.

83 Assessorn fortfor:

84 – Det gifs psykologiska fenomener, som kunna med mathematisk visshet på förhand beräknas. Effekten af att trampa en gammal nåd på hennes liktå kan icke vara mera afgjord, än följderna af en försmådd kärlek hos en passionerad karakter, som fröken Mathilde. Olyckligtvis hade hennes far varit alltför säker på sitt ädelmodiga anbud, för att lemna henne i okunnighet derom. Hon måste således äfven erfara svaret. Man säger att hon mottog det med lugn, nära nog med förakt; men några dagar derefter var hon éclat förlofvad med grefve R.

85 Vid denna tid mulnade alltmera det åskmoln, som hotade att urladda sig öfver statsrådet H:s hufvud. Jag hade användt alla lofliga medel att erhålla uppskof på uppskof i den fatala processen, men tiden nalkades, när det slutliga afgörandet ej längre kunde förhalas. Min principal blef hvarje dag dystrare; han visade sig ej mera i sällskaper, han inneslöt sig uti sitt arbetsrum, vakade långt inpå nätterna och mottog inga besök. Endast jag hade tillåtelse att oanmäld inträda hvilken tid på dygnet som helst, för att rådgöra om vår gemensama sak, hvilken hotade att taga en förtviflad vändning.

86 En afton fann jag den gamle mannen med mycken ifver läggande patience. Ser ni, sade han till mig, det har nu gått ut sju gånger af nio. Jag lägger om qvittenset, ni förstår; vi måste finna det!

87 Men det måste ske innan nästa måndag, anmärkte jag; det är vår sista termin, och derefter skall domstolen fälla utslag i målet.

88 Hvad! utropade han. Redan i måndag? Nåväl, ni ser att jag är lugn. Det är något inom mig, som säger att vi måste finna qvittenset.

89 Detta något inom honom var att patiencen hade gått ut sju gånger af nio. Emellertid var han icke overksam. Det var en onsdag jag hade besökt honom. Thorsdagen lät han tillkalla en österbottning, som förstod sig på slagruta och troddes kunna upptäcka fördolda ting. Fredagen hade han hos sig en arkanglare, som läste trollrunor och kunde skaffa stulna saker tillrätta. Lördagen efterskickades en lappsk spåqvinna, som hade rykte om sig att vara en verklig undergörerska. Ingen af dessa tre lyckades emellertid att upptäcka det vigtiga papperet. Endast lappskan förkunnade, att en herre med ljust hår skulle bringa det förlorade åter. Jag hade ljust hår: man betraktade mig med en frågande blick, men jag hade vanslägtats från vår nation, förstod mig icke på trolleri och kunde således icke besegra omöjligheter.

90 Söndagen kom. Jag infann mig på förmiddagen, för att vidare rådgöra om några punkter i slutförklaringen, och träffade min principal läsande en predikan af Lehnberg. Ni känner Lehnberg: ett vackert skal af vältalighet, icke sannt? Just passande att läsa, när man tänker på något annat. Fröken Mathilde satt inne hos sin far. Hon var likgiltig och sluten, såsom hon varit alltsedan sin förlofning med grefve R. Ingenting förmådde numera framkalla ett leende på hennes läppar eller en tår i hennes ögon. Hon satt der, vid fönstret till venster; hennes far vid skrifbordet, som stod midtpå golfvet, der nu det runda bordet står; soffan stod här till höger, de gamla porträtterna hängde, då som nu, vis-à-vis.

91 – Det är min farfar och farmor, – anmärkte baron H. junior.

92 –konsekvensändrat/normaliserat ... konsekvensändrat/normaliseratendast tapeterna äro ombytta. Jag ser dem ännu: der den gamle diplomaten med sin andetoma postilla, i hvilken hans trötta själ förgäfves sökte lugn och undergifvenhet, – der den unga, redan halft förvissnade flickan, med sitt toma, skendöda hjerta, som knappt tycktes mera klappa och fann intet återsvar hvarken i himmelen eller på jorden. O, hvad hade jag ej velat gifva, för att i denna pröfningens stund kunna räcka dem en enda droppe af det eviga lifvets ord, af det enda som svalkar vår brännande törst och är mäktigt att fylla den gränslösa, öde rymden af ett förtvifladt menniskohjerta! Men jag ägde ej deraf nog, för att dela med mig åt andra, och hade jag ägt det, så hade jag ej vågat bjuda dem det. Jag tvekade ... ögonblicket gick förbi, och spöken rusade in i den toma rymden.

93 Statsrådet H. stod upp, fattade min hand och sade med mycken värdighet: det finns icke mer något hopp!

94 Hvad skulle jag svara? Jag tror jag yttrade något om att Gud skulle icke tillåta en uppenbar orättvisa.

95 Han återtog: min vän, ni har rätt: det finns en Försyn!

96 Fröken Mathilde upplyftade härvid sin kalla, glanslösa blick och yttrade nästan föraktligt: det är Ödets vilja! – Hon hade stigit utför drottning Christinas bekanta tre trappsteg, men hon stadnade icke der. Qvinnan går alltid långt uti hjertefrågor, – och tron är en hjertefråga.

97 Hon satt ännu stödd med handen emot det rika, mörka håret och den tänkande pannan, då hennes bruna ögon plötsligen återfingo en del af sin fordna glans och ett trotsigt löje begynte att spela öfver de vackra läpparna. En djerf, en förmäten tanke blixtrade fram i hennes fantasi och återgaf hennes själ dess medfödda spänstighet. Min far, utropade hon, låt oss hitkalla Rödler!

98 Hvem var Rödler? En äfventyrare, en musikant, hvars yrke för närvarande var att spela violoncell i orkestern för den tyska opera, som då för första gången, tror jag, förtjusade Helsingfors. Han var ingen vanlig person, denna karl, och hade troligen upplefvat brokiga öden, ehuru man kände föga deraf. Man hviskade att han var en polsk ädling af hög börd och hade tjent under Napoleon, men för en duell, eller möjligen af andra, än mera betänkliga skäl, blifvit jagad i landsflykt och tvungen att irra omkring under ett främmande namn. Han hade länge vistats i orienten och uttryckte sig med lätthet på, jag vet ej huru många lefvande språk. För öfrigt var han en man om vidpass fyrtio år, mörk under ögonen, ståtlig figur, med förvildade spår af manlig skönhet och elegans i sin hållning. Fastän icke mera ung och af ett mer än tvetydigt rykte, hade han således mycket som anslog fruntimmer, och dertill bidrog icke minst, att han troddes kunna besvärja andar.

99 Man berättade om Rödler nästan lika besynnerliga saker, som nuförtiden berättas om Home. Han rumlade betydligt, och detta var väl orsaken hvarföre han nu befann sig i en liten operaorkester, ehuru andra tillskrefvo hans ruin en olycklig kärlek. Men huru mycket han än druckit, glömde han aldrig på slaget tolf midnatt att uppdraga ett litet repeterur af guld, som han behållit ifrån sitt fordna välstånd. Då, sade man, spelade uret en obekant, sorgsen melodi, och derunder föll Rödler under några minuter uti en djup melankoli, ur hvilken ingen kunde väcka honom, hvarefter han åter uppstod så klar i hufvudet, som hade han fastat i tre dygn. För min del finner jag häri endast en vanlig reminiscens från Schillers och andra andeskådare. Ovanligare var det, som berättades om hans musik. Han var en mästare på violoncellen, men en ännu större mästare på cittran. Ur detta känsliga och melankoliska instrument kunde han framlocka de underbaraste toner, och till dessa sjöng han stundom en vild, sällsam melodi på ett främmande språk. Då, sade man, kom från alla sidor ett hemlighetsfullt eko; väggarna tycktes få lif och sucka; möblerna rörde sig och klappade takt; fönsterrutorna klingade, som ville de brista; dörrarna stängdes och uppslogos af sig sjelfva; skuggor utan kropp skymtade förbi på tapeterna, och likbleka ansigten tittade fram bakom gardinerna. Dessa och andra fenomener sades ofta ha inträffat under Rödlers nattliga dryckeslag och slutades vanligen dermed, att dryckesbröderne, plötsligen nyktra, togo till flykten, förföljde under hemvägen af ett afgrundslikt skratt, som ljöd beständigt bakom dem öfver de mörka gatorna. Det hindrade likväl ej, att de dagen derpå fingo betala räkningen.

100 Sådan var den man fröken Mathilde föreslog till bundsförvandt mot det som hon kallade ödets vilja. Jag klandrar icke hennes far, att han lyssnade dertill. Den rotlösa algen drifver med hafvets våg, tilldess han finner spillran af ett skeppsvrak, lika redlös som han, och klänger sig fast dervid. Statsrådetoriginal: Statsdet H. antog Rödler såsom den sista tillflykten; hans dotter deremot valde honom af trots. Ödet hade med jernhand uppryckt den första grönskan i hennes hjertas vår; hon ville hämnas på denna tyranniska makt, och derföre kallade hon fantomerna till hjelp.

101 Jag gick med afsigt att icke återvända förrän tärningen var kastad och målet utageradt. Men samma dag på aftonen erhöll jag bref från Tavastehus, med den oväntade underrättelsen, att man i dervarande landskansli funnit en gammal uppbördsbok, hvari den förr nämnde aflidne tjenstemannen antecknat en af sedermera statsrådet H. mottagen post uti ryskt silfver, motsvarande ungefär halfva beloppet af kronans anspråk (andra hälften af kassan hade bestått af svenskt mynt). Med denna glada nyhet skyndade jag strax till min principal.

102 Klockan var mellan 10 och 11 på aftonen. Jag insläpptes uti salongen härutanföre, men dörren till arbetsrummet var reglad inifrån, och jag blef tvungen att vänta. Jag hörde röster och kunde ej tvifla att Rödler var här. Om en stund begynte han spela. Jag hade hört hans violoncell, men aldrig hans cittra. Det var ett svagt instrument, hvars toner i början icke hade något ovanligt. Emedan grannlagenheten förbjöd mig att klappa på, kastade jag mig i en soffa och beslöt att tålmodigt vänta hvad komma skulle. En enda lampa brann i salongen och kastade ett matt sken på Gustaf III:djes välkända bild, som hängde på väggen midtemot.

103 Mot min vilja tvangs jag att lyssna på hvarje ljudoriginal: ljad från det inre rummet. Citterklangen blef småningom starkare och beledsagades slutligen af något som liknade sång, eller kanske snarare ett recitativ, med ord som jag ej kunde uppfatta. Det var en sällsamt vild melodi, hvars like jag aldrig förnummit förr eller sednare; än trottsig och djerf, än mild och bönfallande, men under allt detta enformig liksom de sånger, i hvilka den ryska soldaten utgjuter sin själs dunkla suckar och längtan. Natten, tystnaden, ensamheten, det matta lampskenet och det hemlighetsfulla som förehades i rummet bredvid, allt förenade sig att höja effekten af denna sång och verka på inbillningen. Snart begynte äfven min fantasi att spela mig arga puts. Det förekom mig som hörde jag derinne dessa oförklarliga suckande ekon, hvilka ryktet berättade åtfölja Rödlers sånger och som så ofta förfärat hans dryckesbröder. Jag återkallade i minnet alla dessa mystiska berättelser och intogs af en spänning, omöjlig att beskrifva. Hvarje minut väntade jag att höra dörren slås upp eller fönsterna klinga. Det förekom mig verkligen som begynte möblerna att flytta sig och klappa takten till melodien, och när min blick föll på Gustaf III:s porträtt, såg jag tydligt dess drag få lif, dess läppar röras till ett smålöje och dess stora, snillrika ögon se på mig med ett förunderligt lefvande, förtroligt, nästan skälmaktigt uttryck. Synvillan blef så stark, att det svindlade för mina ögon; det ekade i alla väggar och hörn, skuggor skymtade förbi och grepo efter mitt hår, händer utsträcktes och fattade mina händer, likbleka ansigten tittade fram bakom gardinerna och betraktade mig med hånande blickar. Jag sprang upp, jag visste knappt mer hvad jag företog mig, en obeskriflig känsla af fasa fick makt öfver mig; jag ville fly, men förmådde det icke, jag qvarstadnade midtpå golfvet, oförmögen att komma ur fläcken, och en iskall rysning ilade genom hela min kropp ...

104 I detsamma uppslogs dörren till inre rummet, och fröken Mathilde trädde ut, mycket blek, men annars utan tecken till fruktan. Vatten! utropade hon; min far mår illa.

105 Jag återfick genast hela min besinning och skyndade in. Den gamle herrn hade dånat men det var en hastigt öfvergående opasslighet, och han hämtade sig snart, efter en dryck friskt vatten. Bredvid honom, på samma plats, der jag nu sitter, satt Rödler, försjunken i ett slags tillstånd af dvala, ögonen öppna och stirrande, högra handen likasom domnad öfver greppet af cittran. Hans ur repeterade ännu; man kunde urskilja melodin, liksom utaf en fördold speldosa; samma melodi, som han spelat på cittran. Jag såg på mitt ur: det visade midnatt. Jag betraktade rummet: ingenting var förändradt. Möblerna stodo lugnt på sin plats, de gamla porträtterna förblefvo orörliga i sina ramar, ingenting ovanligt kunde upptäckas bakom gardinerna.

106 Om en stund vaknade Rödler likasom ur en dröm, for med handen öfver pannan och yttrade ledigt och otvunget en ursäkt för hvad han kallade sin ögonblickliga distraktion. Statsrådet syntes förlägen, fröken Mathilde upprörd; min närvaro tycktes genera dem. Intet ord vexlades om orsaken till Rödlers sena besök, och den långe, mörke främlingen aflägsnade sig kort derpå med en så obesvärad bugning, en så fullkomlig hållning af gentleman, att jag frågade mig sjelf, huru detta var möjligt efter ett så skakande uppträde, som nyss måste ha förefallit i detta rum.

107 Jag skyndade nu att omtala den underrättelse jag fått ifrån Tavastehus, och den gamle mannen blef lifligt rörd. Min vän, sade han och tryckte min hand, ni återskänker mig hälften af min förmögenhet och, som jag hoppas, hela min medborgerliga heder. Fråga mig icke hvad som här tilldragit sig; må det vara nog för er, att jag nu är fullkomligt öfvertygad om qvittensets förlust. Jag vet tillochmed att detta qvittens aldrig blifvit utfärdadt; man har gifvit mig löfte derom, men man har bedragit mig. Förmodligen har man ej kunnat undvika att anteckna det ryska silfret i uppbördsboken och derföre nöjt sig med halfva summan. Min heder är i alla fall räddad af detta intyg, och återstoden betalar jag derföre gerna. Jag hade hoppats kunna lemna min dotter en betydlig förmögenhet; det som återstår är likväl nog för ett oberoende lif, och hon skall blifva lycklig vid sidan af sin tillkommande make.

108 Det låg i dessa ord en ömhet och värdighet, som hade förtjenat ett bättre öde.

109 Fröken Mathilde var ingen känslolös, ingen otacksam dotter, men hon behöfde något som fyllde tomheten i hennes själ, och olyckligtvis förmådde hvarken hennes far eller grefve R. att uppfylla denna öde rymd i ett djupt, energiskt och högt begåfvadt, men missriktadt qvinnohjerta. Hon svarade förströdd: ja, ja, min far! Och jag aflägsnade mig, undrande hvar hennes tankar voro i detta ögonblick.

110 Dagen derpå blef nytt uppskof i målet, med anledning af uppbördsboken, och processen slutades någon tid derefter så, att statsrådet H. ålades betala den resterande summan efter svenska myntets gällande kurs strax efter kriget. Emedan denna kurs var ovanligt låg, blef förlusten icke så betydlig som man hade befarat, och den moraliska segern stadnade på vår sida, emedan opinionen blef öfvertygad om att icke statsrådet, utan den nämnde, nu aflidne tjenstemannen, hade försnillat summan. Hvad angår qvittenset, förblef jag länge i okunnighet om hvad som den märkvärdiga söndagsaftonen hade öfvertygat min principal att det aldrig blifvit utfärdadt, hvilket syntes mig föga troligt. Först flera år derefter erfor jag, att Rödler vid något tillfälle, när vinet löst hans tunga, omtalat huru han framkallat en ande hos statsrådet H. Denna ande måste då ha varit den aflidne tjenstemannen, som biktat sitt svek och förnekat qvittensets tillvaro. Rödlers tillkallande, spökfenomenerna och den gamle mannens dåning skulle då ha stått i ett omedelbart sammanhang med denna bekännelse.

111 Långt högre intresse än spökhistorien hade för mig en annan händelse, som äfven stod uti nära samband med dessa tilldragelser. Jag återsåg numera sällan fröken Mathilde, men jag visste att hon förmått sin far till ett uppskof med den redan utsatta brölloppsdagen. Naturen tycktes i denna ovanliga flicka ha förenat en mans rastlöst forskande ande med en qvinnas lika rastlöst oroliga, försmådda hjerta. Hon kastade sig nu med hela sin själs energi på de mystiska vetenskaperna, studerade Albertus Magnus, Kabbala och Cagliostros historia om hvarandra, på samma gång som den fromme Jungs ryktbara andelära. Rödler var hennes lärare, eller kanske snarare själsförvandt, och den svage fadren, som ej kunde vara blind för vådan häraf, hade likväl ej mod eller makt att sätta sig deremot. Mathildes goda namn begynte lida af umgänget med en person af Rödlers rykte och samhällsställning. Det blef icke länge obekant, att de mystiska studierna fortsattes nattetid och vid slutna dörrar; och när härtill kom att Rödler qvarstadnade sedan operan lemnat staden, hviskades snart besynnerliga saker, som ändtligen kommo till statsrådets öron. Den bekymrade fadren beslöt att med ens göra slut på förtalet, efterskref grefve R., som vistades uti Sverige, och utsatte brölloppsdagen oåterkalleligen till den 15 Oktober. Jag vill vara kort, ty historien är troligen alltför bekant. Den 14 Oktober på aftonen försvann fröken Mathilde H., utan att kunna återfinnas, och någon tid derefter erfor man, att hon, jemte Rödler, i en öppen estländsk båt öfverseglat till Reval samt derifrån på ett engelskt fartyg till Amerika. Till sin far efterlemnade hon en kort biljett, hvari hon bad honom förlåta hennes nödtvungna flykt. Hon visste, skref hon, att han aldrig skulle ha samtyckt till hennes förening med den ende man, som förstod henne och som kunde göra henne lycklig; hon vore nu i besittning af en makt, som upphöjde henne öfver ödets nycker o. s. v. Om grefve R. skref hon icke ett ord.

112 Statsrådet H. öfverlefde icke länge denna familjesorg. Han dog, utan att vackla i sin tro på förnuftets ledstjerna, sedan han kort förut befalt kammartjenaren att borttaga en hyfvelspån ifrån ljuset, ty sådant betyder att någon dör. Hans dotter skall en tid ha lyst i Amerika med sitt snille, sin skönhet och sina ovanliga kunskaper. Hennes äktenskap var barnlöst och olyckligt; hon öfvergafs af sin man, uppehöll sig någon tid med att utgifva en tidning i Neworleans och omkom slutligen på en ångbåt, som sprang i luften på Missisippi. Om Rödler känner man blott, att han fortfarande stått i rop för sina andebesvärjelser, och troligen varit Homes föregångare, hvilket dock ej kunde förekomma att han stupade i en strid mot indianerna i Florida. I Helsingfors efterlemnade han ett minne af egen art. Man hade här sällan cittror, men desto flera guitarrer, och ännu tio eller femton år sedan Rödlers cittra gjorde så stort uppseende, var här en vurm bland alla, som ville anses vara af god ton, att spela guitarr.original: guitarr».

113 Här slöt assessor L. sin berättelse. Man kände knappt mera den lilla torra gubben med det styfva, prudentliga utseendet och det tysta, afmätta, tillbakadragna väsendet. Han lifvades synbart af någon stor tanke, som låg i bottnen af hans skildring och troligen utgjorde en grundsats i hans lif. Hans ord fingo stundom en skärpa, oväntad för alla som kände hans vanliga återhållsamhet, stundom en vekhet, som rörde honom sjelf till tårar. Man såg att ett skal var öppnadt, som länge hårdnat omkring hans innersta; ett minne hade vaknat, som förde honom utom kretsen för hans vanliga meddelanden och ryckte honom med sig. Han hade icke nämnt ett ord om sina känslor, och likväl förstodo alla, att han måste ha älskat den sällsama, nyckfulla, sköna flickan, hvilken ett annat motiv, hans oryggliga grundsats, nu tvang honom att döma så strängt och skildra så ofördelaktigt. Han var en gammal ungkarl: måhända hade denna tysta, aldrig förr anade kärlek varit den enda uti hans lif, och likväl satt han till doms öfver dess föremål, utan att vika en hårsmån från hvad han ansåg vara samvetets pligt. Äfven detta förtorkade gamla hjerta hade således en gång drömt om sällheten, en annan gång åter varit tomt och öde, sedan dess drömmar flytt; men det hade slutligen fått ett mål och ett innehåll, det fyldes helt af en stark tro, och det klappade varmt ännu sedan det länge förvissnat.

114 Vår värd baron H. var förlägen och upprörd. Han ångrade kanske att han samtyckt till denna berättelse, hvilken så nära och ömtåligt rörde hans familjs historia. Dessutom fanns mycket deri, som angrep hans åsigter. Han yttrade nu, ej utan en viss förtrytsamhet:

115 – Min bästa assessor, allt det der torde ega sin faktiska riktighet, det vill jag icke bestrida, ehuru ni berättar mig händelser och motiver, som till en del varit mig obekanta, fastän de röra mig ganska nära. Ni ursäktar likväl att jag gör några anmärkningar?

116 – Med nöje, herr baron. Jag är tacksam derför.

117 – Hvad först min onkel angår, tyckes ni lägga synnerlig vigt på hans små svagheter, medan ni glömt att han för öfrigt i hela sitt lif var en tänkande man, som i verkligheten, och icke blott af ett sätt att tala, ansåg förnuftet såsom sin bästa ledstjerna.

118 – Det är sannt, det gjorde han, och jag var ofta i tillfälle att högakta hans genomträngande förstånd, hans systematiska, nyttiga verksamhet. Men jag tog mig nyss friheten erinra, att tron är en hjertefråga, och i denna punkt fanns hos den annars utmärkte mannen ett tomrum, följaktligen också en svaghet, för hvilken jag ej egentligen skyller honom, emedan de tillhörde hela hans tidehvarf.

119 – Vi ha fått en fabel med kolorerade bilder, – hviskade fru N. till sin granne, doktor C. – Man skall få se, att nu kommer sensmoralen.

120 – Nå väl, – fortfor baron H.; – antag att ni från er synpunkt bedömt min onkel rätt: tror ni, min bästa assessor, att någon flicka, hon må vara uppfostrad i hvilka grundsatser som helst, är fritagen från hjertats förvillelser? Ni antager sjelf en olycklig kärlek och ett något excentriskt lynne ha vållat min kusin Mathildes beklagliga felsteg. Hvad ger er då rätt att deri inblanda religiösa åsigter? Ha icke tusen unga flickor, som kallas fromma, låtit på samma sätt dåra sig af en äfventyrares konster? Och hade Mathilde varit from, som ni tyckes önska, skulle hon icke då, med sitt lynne, ha blifvit en svärmerska, utan att derföre ha blifvit ett helgon? Skulle hon icke till sina öfriga dårskaper ha lagt fanatismen, som är den största af alla?

121 – Herr baron, – och vid dessa ord rodnade den gamle assessorn på ett sätt, som gaf honom nästan en ynglings värme – jag vill icke påtruga någon min öfvertygelse. Jag menar, att om förståndet bestämmer våra handlingars mått, så bestämmer hjertat hela vårt lif. Detta hjerta är ett djup, som ingen mätt och som ingen jordisk känsla kan uppfylla ända till brädden. Kasta deri alla dygder, alla passioner, kärleken icke undantagen, som dock är den mäktigaste af dem alla; låt alla känslor, som hafva sitt mål uti detta lifvet, storma ditin, och försök, om ni kan, att fylla detta omätliga djup! Bakom dessa ändliga mål, som tyckas eder omfatta allt, skall ni ännu finna hemliga skrymslor, obekanta, fördolda djup, uti hvilka något rör sig, som ni icke förstår. Dessa fördolda klyftor kunna vidgas eller sammandragas af lifvets intryck, ty hjertat är mera elastiskt, än guldet och ångan. Detta okända något kan stundom dölja sig så djupt, att ni icke anar dess närvaro, stundom uppstiga ända till bräddarna och pocka på lösning. Sof, om ni kan sofva, detta något skall icke hindra er, om ej i en dunkel dröm; vakna, och ni skall återfinna det i bottnen utaf er själ. Det är dock alltid der, oåtkomligt, oöfvervinnerligt; och om ni än väpnade er med rustningen af den högsta menskliga visdom, och om ni än hvässte udden af tusen de skarpaste förnuftsskäl deremot, så kan ni icke undkomma det, icke utrota det; det förblir ändock alltid ert väsendes grund. Vill ni att jag skall säga er hvad detta okända är?original: er? Det är det eviga lifvet, som ni ej kan tillintetgöra, emedan ni är en odödlig ande, ni som vi alla; det är en gnista af någonting högre, som är eder medfödd och som ni ej kan utsläcka, emedan hon osynlig knyter tillsamman ert väsende med det ursprung, hvarifrån ni kommit, och den fulländning, hvartill ni går. Har ni läst Schubert, Naturvetenskapernas Nattsida, tolfte föreläsningen: om det kommande lifvets krafter, som slumra uti det nuvarande?

122 – Jag kan ej påminna mig det.

123 – Jag ber er, läs denna bok; hon skall säga er klart hvad jag blott kan säga er dunkelt. Hon skall säga er, huru den lag, som binder hela naturens kedja, alltid låter, i hvarje form af tillvaron, den ena, den ofullkomligare länken bära inom sig ett förebud till den nästefterföljande och fullkomligare länken i kedjan. I planetsystemet, i jordformationerna, i växtverlden, i djurriket, öfver allt skall ni finna, att en högre form af tillvaron griper aningsfullt in i den lägre. De högsta växtarterna bära redan ett högre lif i blomningens vemodiga doft; de ädlaste djurslägterna bära i sin blick någonting menskligt, och menniskan sjelf bär inom sig otaliga sköna, fast sällan förstådda reflexer af den efterföljande länken. Har ni sett huru den blödsinniges djuriskt slöa anletsdrag förädlas, förmenskligas uti sjelfva dödsminuten? Har ni någonsin sett den öfverjordiska, förklarade glansen i ett döende barns ögon? Det är tydligt, att detta okända högre framträder klarast i öfvergångens moment, ja att det verkar förstörande på den lägre formen af tillvaron. Men det framblixtrar öfver allt i lifvet, i snillets högsta ingifvelser, och i den mest okunniges dunkla aningar, – endast så, att det som i ett kommande lif skall uppstå fullt medvetet som kraft och blomma, det framträder här som en oförstådd, aldrig tillfredsstäld längtan, likasom denna underbara, outsägliga vårkänsla, hvilken stundom betager oss midtuti högvintern. Denna längtan, herr baron, är tomrummet uti vårt hjerta, och emedan hon blickar beständigt bortåt, kan hon aldrig fyllas af ändliga mål. Och dock söker hon beständigt fyllnad och tillfredsställelse. Det finnes blott ett, som kan fylla henne helt, och det är dess egen urkälla, det eviga lifvet i Gud. Der det icke finns, der famlar vår längtan i mörkret, och i mörkret möter henne en annan verld, en verld af fantomer, som hafva det gemensamt med religionen, att de äro väsen ifrån ett annat område, skuggor ifrån ett lif efter detta. I dem griper då vår famlande längtan och tror sig i dem ha funnit sitt eviga mål. Men hon bedrager sig: dessa skuggor äro endast svaga reflexer af vår jordiska tillvaro, gengångare från samma verld som vi, och derföre maktlösa, osjelfständiga väsen, liksom vi sjelfva, oförmögne att lösa vår tillvaros gåta eller att släcka vår andes oändliga törst.

124 – Och nu, herr baron, – fortfor assessorn med fast allvar, – har jag besvarat edra frågor så godt jag förmår. Min öfvertygelse är i korthet den, att hvarje tomrum sträfvar att fyllas. Fullkomlig otro är omöjlig: den som ej tror på Gud, den måste tro uppå spöken.

125 – Men ni tror på båda delarna, ni, herr assessor! – inföll gäckande doktor C., som ville gifva samtalet en mindre allvarsam vändning.

126 – Förlåt mig, herr doktor, – svarade den gamle, – men ni gör endast hvad tusen andra göra: ni förblandar tro med vantro. Jag tror på andar, emedan det är en sjelffallen konseqvens af själens odödlighet. Jag vill icke heller, tvärtemot så många trovärdiga intyg, bestrida, att de ju i sällsynta fall kunna blifva förnimbara för våra jordiska sinnen, och jag bör härvid anmärka, att om nittionio sådana fall bero på synvilla eller bedrägeri, men ett enda icke kan jäfvas, så är detta enda tillräckligt att bevisa faktum och kullkasta motsägelserna. Deremot tror jag icke på skrock, herr doktor, och än mindre på det blinda ödet – således hvarken på tretton vid bordet, eller halmstrån i kors, eller tur och otur på vissa dagar, eller klappandar och mycket annat, som hvarken i mensklig eller gudomlig mening kan hafva någon förnuftig betydelse.

127 – Nej, håll för all del, nu blir ni er sjelf otrogen! – utropade fröken M. och höjde varnande pekfingret. – Hvad vill det säga: ni tror på andar, men icke på klappandar? Man skall få se, att den gode assessorn till slut understår sig att tvifla på sjelfva Home!

128 – Och på den heliga psykografen! – hviskade doktor C., med en sidoblick på vår värd.

129 – Ja, på min ära, – inföll baron H., – assessorn skall ställas till ansvar för kätteri. Har jag ej sagt, att jag till slut är den mest orthodoxa i hela det ärade sällskapet?

130 – Klappandarne äro gyckel och Home en gycklare, – svarade assessorn torrt.

131 – Åh, – sade fru N., – tro ej att assessorn slipper med maktspråk! Home en gycklare! Men det är ju ett högförräderi!

132 – Säg majestätsbrott! – inföll doktor C. – När vi betänka hvad som passerat i vinterpalatset och Tuilerierna ...

133 – Bevis! Bevis! – utropade baron H.

134 Assessorn smålog. – Måste jag då upprepa, – sade han, – att andens verld har sina lagar så väl som naturens? Finns väl en dårskap mera orimlig än den att tro de aflidnes andar, ja de visaste, de bästa som lefvat på jorden – ja sjelfva vår herre och frälsare, hvilken också blifvit påkallad med klappande bord, – beständigt tillreds att lyda alla dumma nycker och stå till svars för allehanda sjelfkloka, förmätna och ofta i sitt inre vederstyggliga menniskor, som få det infallet att roa sig en afton, när de ej ha något annat att göra? Jag har nyligen läst Hornungs bok om den »odödlige Heine», hvilken man gjort den äran att öfversätta äfven till svenskan. Heine berättar der om andeverlden de trivialaste saker, dem hvarje skolpojke med någon fyndighet vore i stånd att på egen hand framkläcka. Det är det erbarmligaste gyckel jag någonsin läst, och jag har likväl läst något i den vägen.

135 – Alltså anser ni Hornung, likasom Home, för bedragare.

136 – Gycklare, icke bedragare, ty det är sannolikt att de sjelfva tro på fenomenernas sanning. Home är utan tvifvel en ovanlig menniska. Han besitter i hög grad den magnetiska kraft, som under vissa förhållanden, i hvilka nervsystemets verksamhet är sjukligt stegrad, utöfvar ett stort välde på andra menniskor. Genom denna magnetiska, eller, om man så vill, sympathetiska inverkan förmår han hos andra framkalla intryck och fantasibilder, som uppstått hos honom sjelf; – hos några helt svaga, men hos andra så starkt intensiva, att de fortplanta intrycket till syn-, hörsel- och känselnerverna. Homes fantasier blifva då för dessa personer sinnligt förnimbara: de se och känna händer i luften; de höra musikstycken trummas på fönsterrutan eller spelas uti det stängda pianot; de se möbler och menniskor lyftas, flyttas, omkastas; de känna sig sjelfva ryckta från stället och blifva ofrivilliga lekbollar för tusen orimliga upptåg. I allt detta ingår blott det charlataneri, att Home utväljer nervretliga personer och aflägsnar mera starka, dem han bedömer med öfvad blick. För öfrigt är allt endast en högre grad af fantasiens gyckelspel och lika litet verkliga andar, som våra drömmar äro det.

137 – Ni tror då, att äfven Rödler ...?

138 – Rödler var Homes företrädare, ingenting mer, ingenting mindre. Äfven Rödler behöfde mörker och midnatt, för att uppjaga fantasin. Hornungs Heine visade sig endast vid nedfälda gardiner och tålde icke ens stjernornas ljus.

139 – Min kära assessor, – återtog baron H. något missnöjd, – allt det der är suppositioner, men inga bevis. Jag känner Home af erfarenhet. Och ville ni utan fördomar taga notis om psykografen, så skulle ni, som här spelar den otrogne, komma på andra tankar.

140 – Var god och säg oss hvad ni menar om psykografen, – blinkade doktor C.

141 – Jag menar att klappandarne äro lika litet andar, som Homes händer, och att deras afkomling psykografen lika litet som mina drömmar utgör en korrespondens med andeverlden. Det är mycket nog, att detta fenomen i alla fall äger en viss grad af sanning. Psykografens visare sättes i rörelse af samma nervkraft, som förmår bord och hvilka saker som helst att röra sig, men psykografen har det företräde att icke vara så ytterst åtkomlig för löjet, som borddansen. Denna nervkraft, som, märk det väl, är en naturföreteelse, mottager intryck af våra koncentrerade tankar, till och med i vissa fall af våra dunkla, blott halft medvetna föreställningar, och fortplantar dem till visaren, som utpekar bokstäfver och derigenom blir i stånd att besvara frågor. Ja, dessa svar kunna reflektera icke blott den psykograferandes, utan äfven, genom magnetisk rapport, andra närvarandes tankar och intryck. Men derutöfver reflektera de ingenting, således alldeles inga andeväsenden, andra än dem som bo i vår fantasi. Alla dessa föregifna svar från Adam, Noach, Abraham, Alexander den store, Sokrates, Plato, Cæsar, Napoleon, Heine etcetera etcetera äro dikterade ur någon af de närvarandes fantasi och fullkomligt oförmögna att säga oss något annat än våra egna föreställningar. Deraf allt det triviala, andefattiga, ofta lögnaktiga, stundom äfven smutsiga, som dessa föregifna andar i psykografen berätta oss och hvarpå man har otaliga exempel, efter hvilka spiritualisterne löpa som efter underverk, medan de käckt förneka det som de ej förmå fatta i Guds uppenbarade ord. Förlåt mig, herr baron; men hvarför ej nöja sig med det underbara i ett blott och bart naturfenomen, som psykografen onekligen är? Är det ej sällsamt nog att detta trädstycke speglar en tanke? Hvarföre vill man göra det till ett nonsens, genom att tro det afspegla eviga gåtor?

142 – Men allt detta innebär ännu icke en skymt af bevis.

143 – Ännu en gång, förlåt mig, här begär ni bevis, och en annan gång tror ni på fullt allvar, att Sokrates ande låter kommendera sig utaf hvarje narr, likt en marionett på trådar. Men törhända kan jag gifva er ett sådant bevis. Vill ni ha den godheten att hämta er psykograf och låta den säga oss hvad det blifvit af framlidne statsrådet H:s qvittens.

144 – Gör oss det nöjet! – bad det öfriga sällskapet.

145 Efter några invändningar att man här icke ägde något passande »medium», lät vår värd slutligen förmå sig att hämta psykografen. Den unga, tysta flickan vid sybordet lade, på begäran, sin hand på visaren och man fann efter några försök, att hon var hvad i spiritualisternes konstspråk kallas ett ganska godt medium. Hennes ögon förbundos, man framställde frågan om qvittenset, och assessorn aflägsnade sig till yttre rummet, på det|3| att, såsom han öppet tillstod, icke hans, utan de öfrige närvarandes tankar måtte afspegla sig i psykografens rörelser.

146 Sällskapet betraktade det lilla trädstycket, somliga med undran, andra med löje, alla med nyfikenhet. Baron H. tog saken vigtigt och öfvertygade sig med mycken noggrannhet, att allt var såsom det borde vara.

147 I början rördes visaren långsamt, osäkert och ville ej stadna på någon bestämd bokstaf. Baron H. tillskref detta att man ej gått i ordning med frågorna och sade nu högt: »Vill du svara oss?»

148 Visaren stadnade på J, derefter på A. Man hade således ett jakande svar.

149 – Hvem är det som svarar? – frågade baron H. vidare med mycken högtidlighet.

150 Visaren kom nu småningom i allt snabbare rörelse, och doktor C., som med ett gäckande smålöje antecknade bokstäfverna, hade slutligen möda att följa och bevaka dess svängningar. Alla de öfriga kontrollerade protokollet, och när man stafvade bokstäfverna tillsammans, fann man, till fleras förvåning och häpnad, att de bildade orden: »Jag, Carl Fredrik H:s ande» (namnet utskrifvet).

151 – Men det är escamotagespråk: franska! – utropade doktorn. – Fröken ser bokstäfverna!

152 – Jag ser ingenting, – bedyrade den unga flickan oskyldigt.

153 – Vi måste förnya experimentet.

154 – Må göra, – svarade baron H. Duken ombands än noggrannare kring mediets ögon, och till ytterligare säkerhet stäldes en ljusskärm så, att den för henne bortskymde bokstäfverna. Frågan upprepades. Ord för ord, bokstaf för bokstaf, samma svar.

155 Tviflarne i sällskapet blefvo förlägna. Fru N. bleknade; den lilla spetsiga fröken M. begynte må illa.

156 – Om du är min onkels ande, – fortfor nu baron H. högtidligt och upprörd, – så säg oss huru det förhåller sig med det qvittens, som för dig i lifstiden var af så stor vigt.

157 Alla afbidade med yttersta spänning svaret, som icke heller länge lät vänta på sig. Doktor C. upptecknade misstänksamt hvarje bokstaf, och man fick till en början ordet Kvittens.

158 – Hvad vill det säga? – skrattade doktorn. – Brukade framlidne statsrådet skrifva qvittens med K?

159 – Skrifs det icke med K? – frågade medium okonstladt.

160 – Aha, fröken ser, det märks ju tydligt! – utropade tviflaren.

161 – Nej, vid Gud jag kan se det allraminsta, – bedyrade medium.

162 Man öfvertygade sig snart att detta var absolut omöjligt. Frågan upprepades, och nu framkom samma ord, men med Q. Svaret lydde: »Qvittenset har aldrig funnits. Jag var bedragen.»konsekvensändrat/normaliserat

163 Man såg på hvarandra. Mot detta bevis var intet att invända. Tviflet förstummades. Doktor C. hade ingen annan utväg, än att beskylla de närvarande för någon hemlig maskopi. Han hade likväl svårt att vidhålla denna beskyllning, ty fruntimmerna fingo nervattacker, baron H. var sjelf blek som ett lik och alla de närvarande synbart förstämda.

164 Assessorn inkallades och frågade lugnt huru svaret utfallit.

165 – Det har utfallit så, – svarade baron H. med ett slags högtidlig triumf, – att ni, min bäste assessor, kommit fullkomligt till korta. Se här! Min onkels ande har sjelf förkunnat oss, att detta qvittens aldrig har funnits.

166 – Men då skulle ju er onkels ande vara en lögnare, – sade assessorn.

167 – Huru? En lögnare? Hvad menar ni med det?

168 – Jag menar att detta qvittens icke blott funnits, utan finnes ännu. Händelsen var helt enkelt den, att när jag förrättade bouppteckningen efter framlidne statsrådet H., värderade jag bland annat äfven de gamla porträtterna och lät nedtaga dem för att dammas. Tillfälligtvis kom jag dervid att observera några gulnade papper, som voro instuckna mellan ramen och duken, troligen emedan ramen på detta ställe var något för vid, och dervid rann mig qvittenset i hågen. Jag undersökte papperen och fann ganska riktigt det förlorade der, men då det numera var till ingen nytta, stack jag det tillbaka i detta ovanliga gömställe, som ingen förr kommit att tänka uppå. Jag förmodar att det finns der i denna stund; vill ni vara god och se åt?

169 Man nedtog det gamla porträttet af baron H:s farfar i den blonda peruken. Papperen funnos ännu instuckna mellan ramen och duken, och deribland ett så lydande:

170 konsekvensändrat/normaliseratAf regeringskommissarien friherre Carl Erik H. emottagit Nylands och Tavastehus’ läns restantier för åren 1808 och 1809, utgörande 34 654 rubel 8 kopek i ryskt silfver (ziffror och bokstäfver) samt 49 298 riksdaler 12 skillingar 8 öre svenskt riksgäldsmynt, som qvitteras. Tavastehus den 8 november 1810.

171 Josef P.,
räntmästare.konsekvensändrat/normaliserat

172 – Hvad säger ni härom, herr baron? – frågade assessorn. – Antingen har er onkels ande svarat med psykografen, och då har han ljugit i en sak, som han nu borde känna, hvilket föga låter förena sig med hans karakter och aktningen för hans minne. Eller ock har denna föregifna ande, likasom alla klappandar och psykografsvar, varit ett foster af er och de närvarandes fantasi, framkalladt af det lika lögnaktiga svar, som Rödlers föregifna ande en gång dikterade för er onkel. Jag förmodar att ni skall hylla den sednare meningen, och härmed har jag således uppfyllt er önskan och gifvit er det bevis ni begärt.

173 – Det är möjligt att ni har rätt, – svarade baron H.

174 – Akta er sjelf, herr assessor, – skrattade doktorn, – att kasta sten uppå anden. Mins ni lappqvinnans spådom, att en herre med ljust hår skulle återhemta qvittenset? Se der, ni är ertappad, ni har trott på en hexa!

175 Den gamle mannen smålog. – Ja, – sade han, – hvem af oss är fritagen från alla dödligas svaghet? Icke jag, nej jag minst af alla! Men låt oss dock söka i jordens dimmor framför allt annat den eviga sanningen!

176 – Hvad? – tillade han med en blick på sitt ur. – Redan half elfva! – Och det var den enda gång man påminte sig att assessor L. dröjt öfver klockslaget.