Tant Mirabeau.

Helsingfors–Pelkäne.

1 – Men du skämtar!

2 – Det är mitt fulla allvar.

3 – Men det är omöjligt.

4 – Hvarföre omöjligt?

5 – Så hastigt!

6 – Ja, kära du, det går så ibland här i verlden.

7 – Jag måste väl tro, när du sjelf försäkrar det. Men berätta mig för all del ...

8 – Huru jag kom dit?

9 – Nej, alltsammans. Det är ju ingen hemlighet mera.

10 – På sätt och vis är det en hemlighet, men du skall få höra. Vi ha en gammal slägting i Pelkäne ... tant Mirabeau ...

11 – Hvad för något? Tant Mirabeau?

12 – Ja, vi kalla henne så efter ett porträtt, som hänger i hennes sängkammare och som är hennes största klenod, emedan hon ärft det efter sin far. Det föreställer en brednosig, respektabel herre i stor peruk, hvit spetshalsduk, krås och blå sammetsrock med silfverknappar, med ett ord, Mirabeau, revolutionsmakaren, den berömde grefve Mirabeau. Jag förmodar att det på sin tid ej kostat många livres eller riksdaler, men numera är det en relik, som i min tants ögon ej kan uppvägas med guld, och vi barn tillhöllos så länge och eftertryckligt att akta taflan, när vi kastade boll eller volant inne hos tant, tilldess vi slutligen begynte kalla henne sjelf efter den rara klenoden. Det är ju ingenting ondt i det?

13 – Visst inte. Fortfar.

14 – Tant Mirabeau är numera öfver åtti år, hvit i hufvudet som en dufva, krokig i ryggen, litet svagsynt och mycket döf, sitter mest i sin gungstol, insvept uti en stor, grå ylleshawl, och lefver, tror jag, mera af Hjärnes testamente, än af frukost, middag och qväll. Det hindrar likväl ej, att hon i sin ungdom, så der för sexti år sedan, skall ha varit mycket vacker och mycket|3| fjäsad. Kära du, hvem kan så noga veta huru vi se ut en sexti år härefter!

15 – Åh, det är grufligt långt tilldess!

16 – Så tänkte säkert engång också tant Mirabeau. Jag vet mycket litet om hennes ungdomsöden – eller, rättare sagdt jag visste – nu vet jag litet mera – alltnog, det var en tid, när hon var ung, rik, vacker och ej så litet förnäm på köpet, ty hon skall ha varit hoffröken hos drottning Fredrika Dorothea, och det var inte heller i går, som du ser. Sedan blef hon olyckligt gift, skilde sig från sin man och flyttade till Ristipelto i Pelkäne, men när hon blef gammal, sålde hon den stora gården, som hon ej kunde sköta mera, och byggde sig ett litet nätt hus någon mil ifrån kyrkan. Man kan se taket från kyrkbacken, om man har goda ögon. Hon har kallat det nya stället Muisto, emedan hon lefver på sina minnen, och det ligger rätt vackert vid stranden af Mallasvesi.

17 – Ack, Mallasvesi!

18 – Inte sannt, det är en vacker sjö? Han är så blå, så blå, när man ser den stora fjärden på afstånd från kyrkobacken, ja så blå, att himlen sjelf kunde afundas honom, ty jag har alltid påstått, att der ibland äro små misstag uti naturens toilett; man skulle aldrig låta det ena taga färgen af det andra. Lyckligtvis är himlen i Pelkäne ej heller bland de fulaste och har dessutom tillfälle att kanta sin blåa slöja med blonder af moln, bandåer af regnbågar och annat smått bjefs, som gör att dess färg kan nästan täfla med Mallasvesi. Men jag skulle tala om min tant.

19 Jo, vi voro der i somras, men blott en kort ryck, ty vi hade så många kusiner, mostrar och farbröder att besöka i Tavastland: två i Janakkala, en i Hattula, två i Pelkäne, tre i Kangasala och en ända upp i yttersta norden, i Orihvesi backarna. På det sättet hade vi knappt en vecka qvar för tant Mirabeau, och det togs inte rätt väl, kan du förstå; den präktiga gumman har allt sina små pretensioner att man krusar för henne. Derföre sade pappa redan i höstas: barn, tråckla ihop något åt tant, det kan hända vi jula på Muisto. Nå, det voro vi alla med om, det hade sina besvärligheter, men sina behag också, och när vi engång kommo på väg, som var det värsta, fann jag åtminstone resan vara ganska förnuftig. Man kommer ju nuförtiden som ett blåsväder till Tavastehus, fastän mycket kan hända i blåsväder, som aldrig händer i stilla lugnet. Och från Tavastehus har man tre gästgifvarhåll till Pelkäne kyrka, det är heller inte hela verlden för den som har kursläde, fäll, ytterkängor och skjutspengar.

20 En vecka före jul begåfvo vi oss af. Det var en thorsdagsmorgon, tror jag, alldeles mörkt. Vi hade lagt oss klockan tolf, allt var inpackadt, och vi hade godt kunnat sofva till klockan sex, men då känner du inte mamma. Hon hade gått till sängs med den fixa idén att vi skulle komma för sent till jernvägen, och när klockan slog tre, fann hon det vara »hög tid». Hela huset uppväcktes, vi flögo halfyra i reskläderna och tyckte oss redan höra den hjertslitande pipan hvissla. Har du hört jernvägspipan?

21 – Det var en fråga för den, som bor nära Gloet!

22 – Då föredrar jag jernvägspipan framför ångbåtspipan; jernvägen dränker åtminstone inga plötsliga isvoschikar. Nå ja, sedan vi litet mornat oss med kaffe och fått pyrena på benen, Sigurd och Fritz, som inte var det lättaste, slog klockan fem. Sufletten stod för porten, vi sölade ännu litet med att stoppa in pumpernicklar åt barnen; Fritz hade fått nya strumpor och tjöt att de pickade, Sigurd hittade ej sin väska, pappa sökte förskräckligt sina reshandskar, som han bar i fickan på pelsrocken, jag grasserade efter min page, som pyrena nyttjat till tömmar, och mamma hade ännu sina förmaningar åt pigorna, huru de skullo akta elden, inte lemna köksdörren oläst och inte springa alla ur huset på engång i helgen. Allt detta gjorde, att när vi kommo lyckligt i mörkret till bangården, slog klockan i tornet tre qvart på sex.

23 Var det mörkt utanföre, så var det ej ljusare innanföre. Hvad skulle vi göra? Alla dörrar voro stängda, och blott derborta vid lokomotivet märktes något tecken till lif. Pappa skickade kusken att fråga, och sedan vi tåligt väntat en qvart i sufletten, kom Nylund tillbaka med svaret att bantåget går klockan åtta, hvilket vi läst i tidningarna dag ut och dag in, öfver halfva året.

24 Vi stego emellertid ur, litet dufna och sömniga, och fingo slutligen tag i en städerska, som släppte oss in i den mörka väntsalen. Pyrena hängde, den ena på mamma, den andra på mig, och så somnade de. Småningom kom ecklärering, derefter kaffe, – vi drucko, det förstås, och hörde med tålamod klockan slå sju, då pappa råkade påminna sig att han glömt försegla ett angeläget bref, som skulle gå samma dag med posten till Petersburg. Nu blef rådplägning, böner och jag tror tillochmed tårar, men pappa var obeveklig. Lyckligtvis fann han en tom släde, som fört passagerare till bangården, dividerade något med kusken och lemnade oss åt vårt öde tillsvidare.

25 Jag vill ej försöka att beskrifva vår hiskliga väntan. Min goda mamma är den bästa menniska under solen, bara hon ej fått den idén att någonting går på tok; då är allt upp och ned. Och nu skulle vi försumma oss, det var gifvet, det hade hon länge sagt, och det kunde aldrig slå fel. När hon väntat i fem minuter, begynte hon tycka att pappa borde längesedan vara tillbaka. Se så, nu slog klockan en qvart på åtta! Och hvem skall bestyra om sakerna? Hvem skall köpa biljetterna? Nu stjäla de från oss allt hvad vi ha med oss! Det hjelpte inte att jag höll min fot på kappsäcken och att Fritz låg och skrufvade sig med hufvudet mot nattsäcken som låg på fällen; annat löst hade vi ej, utom pirater och väskor, som vi buro i handen, och pappas pipa och tobakspung, som jag höll uti famnen. Det var för bedröfligt. Mamma gick till trappan hvarannan minut; det blef trafik vid biljettluckan, den ena passagerarn efter den andra byltade in, – de lyckliga menniskorna, som kommit ihåg att försegla sina bref och kunde sätta sig att vänta med det goda samvetets lugn!

26 På detta sätt slog klockan half åtta.

27 Nu stod mamma ej mer att hejda. Att vi skulle bege oss af på den olyckliga färden! Nej, der ser man hur allt går emot! Vi hade så gerna kunnat sitta beskedligt hemma och äta vår julgröt i fred som andra kristna menniskor! Lovisa, som städat efter oss, har bestämdt förlagt pappas bref, eller stoppat det i papperskorgen, eller, hvem vet, kastat det rent af på brasan! När pappa ej hittar brefvet, sätter han sig att skrifva ett nytt; det tar tid, det slutas ej förrän nio, och emellertid sitta vi här som ett spektakel för alla menniskor! Märkte du hur den sippa frun uti räfskinnskappan tittade på oss? Och den der unga karlen i frisrocken, som alltemellanåt ser på oss, hvad må han tänka om att vi sitta så bortkomna? Det är för olyckligt! Nu får Fritz hosta i morgonkylan, och Sigurd är inte för rar hon heller, hon hade ju messlingen sista våras!

28 –konsekvensändrat/normaliserat Men, söta mamma, sade jag, så förtretad jag sjelf var, klockan är ännu bara half åtta, och det värsta, som kan hända oss, är att vi få spatsera hem igen.

29 –konsekvensändrat/normaliserat Jo, det vore skönt, att lemna våra saker här och låta pigorna skratta ut oss, när vi troppa, hela raden, uppför trappan igen! Tänk om nu pappa kommer precis när tåget går af, och vi stå här utan biljetter!

30 Den unga karlen i frisrocken måtte ha märkt på mammas bekymrade min att ej allt var som det borde vara, ty nu steg han fram och erbjöd sig utan krus attoriginal: ott köpa biljetter åt oss. Du skulle sett mammas min! Om det helst hade varit en bekant, eller en som blifvit i vederbörlig ordning presenterad för oss! Men en vildfrämmande menniska, som ingen kände om han var fisk eller fågel! Och dertill en karl i frisrock! Ja frisrockar äro visst mycket aktningsvärda öfverplagg, men något särdeles anseende gifva de inte sin man vid första bekantskapen. Annars tyckte jag ej illa om menniskan; han kunde vara tjugufem år, kanske litet mer, inte precis vacker, men der var något godt i hans ansigte, och en frimodig, rask hållning hade han, som klädde honom bra nog, emedan den inte var framfusig.

31 – Jag är nyfiken att höra huru din mor tog emot honom.

32 – Jo, mamma ville först komma undan med svaret att vi skulle försöka hjelpa oss sjelfva, pappa skulle nog komma, med mera, som hon sjelf ej trodde uppå. Till all lycka råkade mamma se på hans händer, som voro mycket stora och grofva, och det föll henne strax in, att frisrocken betydde något slags vaktmästare, eller uppsyningsman, med hvilken man just ej behöfde genera sig, och att det kanske ändå vore godt att ha allting i ordning, när pappa anlände. Hon såg på mig, – jag nickade: det går för sig – och när klockan slog tre qvart på åtta, hade vi ej blott biljetterna i handen, utan äfven kappsäck och nattsäck precis der de borde vara.

33 Nu kom ett annat bekymmer. Pappa skulle bestämdt fördröja sig, och emellertid skulle våra saker resa till Tavastehus! Men justsom mamma var fullkomligt öfvertygad om att allt var så på tok, som det kunde blifva, anlände pappa med andan i halsgropen, svetten i pannan och löskragarna på sned under ena örat, och så ruskades pyrena upp och kånkades fotlösa med oss, och så ...

34 ... Och så skrek mamma nästa ögonblick efter Fritz, som försvunnit i trängseln. Han skulle komma under hästfötterna, menade hon, och när pappa försäkrade att här funnos inga hästar, bara eldfrustande jernfålar, bedyrade mamma att pyret skulle fubbla på skenorna, bli öfverkörd af tåget och söndermalas, olyckliga barn, som man så ofta läser på tidningarna; det hände ju nära Arboga med en oxe! Emellertid var Fritz uti godt behåll; karlen i frisrocken hade lyftat honom som en nådendalsdocka på axlarna och bar honom framför oss till vagnen. –konsekvensändrat/normaliserat Var så god och stig in här, sade han; här är tomt.

35 –konsekvensändrat/normaliserat Hör du, sade mamma och knyckte pappa i rocken, der är tomt! Vagnen har bestämdt något fel, efter ingen törs stiga uti den; kanhända är fönstret sönderslaget och der är ett drag, som ingen står ut med. Att jag skulle glömma min bruna shawl; han hade varit bra för Sigurd kring nacken!

36 Det oaktadt stego vi in, fönstret var helt och vagnen präktig, andra klassen, stoppad som pappas bästa herrsoffa. Nuoriginal: Ny fick mamma ett nytt bekymmer. –konsekvensändrat/normaliserat Månne jag bordt ge karlen drickspengar? Jag tyckte han såg så långt efter oss. Ja jag är säker på att han väntade något för sitt besvär; sådant folk brukar ej göra något för intet, och det kan man ej heller begära. Nu hör han troligen till jernvägen och har våra saker om händer. Det vore illa, om han funne sig mankerad; hvem vet huru vi sedan få rätt på sakerna.

37 –konsekvensändrat/normaliserat Du har väl fraktmärkena? frågade pappa.

38 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad är det? sade mamma.

39 –konsekvensändrat/normaliserat Det är papperslappar med numror, hvilka man alltid får som qvitto på sina effekter.

40 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, sådana har jag inte fått.

41 –konsekvensändrat/normaliserat Men hur få vi då våra saker tillbaka?

42 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, det begriper jag inte, suckade mamma.

43 Pi-i-i-i-piip-pip! hvisslade pipan med detsamma, och tåget satte sig i rörelse, först helt långsamt, sedan allt fortare, liksom jernvägsgaloppen i herr Perrichons resa. I somras ännu hade vi rest på den gamla ärliga landsvägen, ty mamma hade bedyrat att hon aldrig skulle riskera sitt lif på jernväg, men nu var|3| föret så dåligt, att hon ändtligen gifvit med sig. Första passagen på banan var derföre någonting så nytt för oss alla, att vi en stund sutto helt häpna; tillochmed pyrena höllos så stilla, som hade de suttit i kyrkan. Vi tänkte på alla hiskeliga berättelser vi läst i tidningarna och på föreningsbanken öfver Thölöviken, som rasat så många gånger och der vi just passerade öfver. Den underliga farten, den lätta darrningen under våra fötter, vagnarnas rassel, den frostiga morgonluften, mörkret utanför vagnsfönsterna och ensamheten i vår rullande kammare, der vi sutto för oss sjelfva, liksom öfvergifna af verlden, allt detta verkade i början förunderligt på oss alla. Vi tyckte oss rulla framåt med stormens hast mot okända öden, och så var det väl ock, som du snart skall få höra.

44 Den första, som öppnade munnen, var pappa. –konsekvensändrat/normaliserat Jo, den här vägen lär allt ha kostat vackra kopeker! småputtrade han för sig sjelf.

45 Mamma hade under tiden suttit och tänkt på fraktmärkena. –konsekvensändrat/normaliserat Inte såg han precis ut som en tjuf, den der karlen, menade hon; men nog hade han förskräckliga händer, och nog är det besynnerligt att han förde bort våra saker och ej gaf märkena från sig. Man läser så underliga historier om huru det ibland går till vid jernvägarna. Jo, jo vi få väl se, när vi komma fram. I kappsäcken ha vi min svarta sidenklädning, och pappas svarta kläder, och Augustas guldbroche, och nära två dussin linnen, utom alla andra klädningar, kjolar och tröjor i nattsäcken ... Det var lycka vi togo med oss så litet som möjligt; jag tänkte redan taga mitt randiga siden! Det vore minsann en nätt julklapp, att mista alltsammans. Att vi inte togo nattsäcken med oss i vagnen, likasom fällen!

46 –konsekvensändrat/normaliserat Jag har hört sägas, inföll pappa, att man ej får medtaga sådant i vagnarna.

47 –konsekvensändrat/normaliserat Inte medtaga sina saker? Men det är ju stråtröfveri! Och hvad skulle vi mera än andra lemna oss vind för våg? Jag såg ganska väl, när vi stego in, huru den ena och den andra stoppade bylten under sofforna. Tror du inte att karlen i frisrocken märkte detsamma? Jag säger ingenting, men nog ser det ut som om han velat göra så god affär som möjligt på vår enfald och godtrogenhet. Han hade åtminstone kunnat unna oss nattsäcken. Jo, det är trefligt. Alla våra julklappar äro nu der. Och hvad skola vi ta på oss, när vi komma till tant? Kanske sitta hela helgen i våra reskläder? Men hvarifrån taga vi rena linnkläder? Jag och Augusta kunde kanske hitta något i tants gömmor från den tid hon var hoffröken, men icke kan pappa stackare spöka ut sig i tants lintyg. Augusta skrattar; jag vore färdig att skratta med, så tokigt är det, bara jag hade något att sätta på barnen. Men jag har inte så mycket som ett par torra strumpor engång!

48 –konsekvensändrat/normaliserat Kära mamma, inte var han någon tjuf, sade jag.

49 –konsekvensändrat/normaliserat Hm, – det är det vi få se, kära barn. Jag misstänkte strax, när han satt och betraktade oss så noga i väntsalen, att han hade något i sinnet. När du drog handsken af dig att dricka kaffe, märkte jag nog hur han hade sina ögon på dig. Hvarföre tror du det var, om ej för juvelringen, som du fick af tant på din sjuttonde födelsedag?

50 –konsekvensändrat/normaliserat Men man kan väl få se på en menniska, utan att ämna stjäla ringar, invände jag litet stött.

51 –konsekvensändrat/normaliserat Sanna ännu mina ord, sade mamma, vi få se! Men hör ... nu pipa de åter ... de sakta farten ... Någonting har gått sönder! Kanske en bro rasat in? Kanske en bank har satt sig? Der är kanske en afgrund framför oss! Nej, att vi skulle bege oss af på den olyckliga jernvägen!

52 Tåget stadnade, och man hörde ropas: Dickursby station! Fem minuters uppehåll!

53 Vagnsdörren upplästes, vi tittade ut. Det hade ändtligen dagats, vi kunde urskilja stationshuset och menniskorna. En person närmade sig vagnsdörren: det var karlen i frisrocken.

54 –konsekvensändrat/normaliserat Hur står till? frågade han.

55 Mamma knyckte pappa i rocken: det är han som har märkena.

56 –konsekvensändrat/normaliserat Tackar, åhja, går väl an, svarade pappa. Jag hör att herrn varit så god och bestyrt om våra effekter. Fick herrn några fraktmärken vid luckan?

57 –konsekvensändrat/normaliserat Det förstås, sade karlen. Jag behöll dem så länge, ifall herrskapet önskar att jag tager ut sakerna vid ankomsten till Tavastehus.

58 –konsekvensändrat/normaliserat Mycket förbunden. Men vi göra besvär.

59 –konsekvensändrat/normaliserat Har ingen fara. Jag ämnar mig också till Tavastehus och har för närvarande god tid.

60 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, för all del, låt honom inte behålla märkena! hviskade mamma.

61 –konsekvensändrat/normaliserat Hm, hm, hostade pappa, jag vill inte besvära ändå, jag tar ut sakerna sjelf; men i alla fall är jag herrn mycket förbunden.

62 –konsekvensändrat/normaliserat Som det behagas. Här äro märkena.

63 –konsekvensändrat/normaliserat Bjud honom två marksedlar, det tycker jag han bör vara nöjd med, fortfor mamma.

64 Pappa sökte sin plånbok, men lyckades icke så strax knäppa upp sina dubbla rockar. Medan han åter begynte tala något om herrns besvär, en obetydlig ersättning o. s. v., ringdes i en klocka, och det var andra eller tredje gången.

65 –konsekvensändrat/normaliserat Förlåt, sade frisrocken, tåget sätter sig i rörelse. – Och med detsamma var han försvunnen.

66 –konsekvensändrat/normaliserat En tjuf är han ändå inte, yttrade jag.

67 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, det är han väl inte, svarade mamma. Såframt märkena äro äkta.

68 Vi fortsatte resan. Pyrena hade sett sig mätta på jernvägen och sofvo i soffhörnen, pappa rökte, mamma satt en gardespråk: franska, och jag nuckade litet. Med ens for mamma upp och ropade: det går ur skenorna!

69 Det var en liten, obetydlig knyck, jag vet ej hvaraf, kanske deraf att någon skena skjutit af kälan litet upp uti skarfvet. Strax derpå hördes pipan ånyo, och vi voro vid Träskända station.

70 Här steg pappa ur, för att röra på sig, och kom tillbaka vid ringningen. –konsekvensändrat/normaliserat Nu vet jag, sade han, hvem karln i frisjackan är; jag frågade konduktören. Han är ingen vaktmästare, han är en smed.

71 –konsekvensändrat/normaliserat Det tänkte jag också strax, när jag såg hans fasliga händer, menade mamma. Du gaf väl honom drickspengarna?

72 –konsekvensändrat/normaliserat Minsann jag hade kurage dertill. Han såg ej ut som om han skulle tagit emot dem.

73 –konsekvensändrat/normaliserat En karl i frisrock! En smed!

74 –konsekvensändrat/normaliserat Det är sannt, men han måtte ändå ha fått någon uppfostran. Han talade rätt förståndigt om jernvägen och förklarade en sak, som jag haft svårt att begripa, nemligen hvarföre man så länge grälat i tidningarna om bredspåriga eller smalspåriga banor. Det var förtretligt att vi skulle afbrytas midti förklaringen.

75 Vi rullade af. Pappa fortfor att röka och öfverlade om Finland hädanefter borde bygga bred- eller smalspåriga banor. Mamma, som med mycket missnöje sett att vi inlästes i vagnarna, var fullt upptagen af tanken på hur vi skulle slippa ut, om elden komme lös genom pappas pipa. Hon hade någonstädes läst huru ett helt bantåg brunnit upp uti England och var inom sig öfvertygad, att oss förestod samma öde. –konsekvensändrat/normaliserat Du bolmar då också värre än en vulkan, kära pappa, sade hon.

76 Pappa öppnade fönstret och ansåg att saken vore dermed fullkomligt hjelpt.

77 –konsekvensändrat/normaliserat Men hvilket förskräckligt drag! Nej, det är omöjligt att uthärda! – Fönstret tillslöts.

78 –konsekvensändrat/normaliserat På nästa station sätter jagoriginal: sag mig uti smedens vagn, menade pappa. Der får jag röka med godt samvete och dessutom höra något om de smalspåriga banorna.

79 –konsekvensändrat/normaliserat Lemna oss ensamma? Nej, det är omöjligt. Tänk, kära pappa, om någonting hände på vägen! Hellre må vi finna oss i att ha ett rökpörte i vagnen.

80 Pappa hade sin mening för sig, och så kommo vi till Hyvinge station. Här var en qvart timmas uppehåll, och vi kände en böjelse att räta ut våra domnade leder. Pappa och jag stego ur, men då mamma hvarken vågade lemna pyrena eller släpa dem med sig, förblef hon i vagnen.

81 Klockan var half elfva, och då vi varit på fötterna sedan kl. 3, begynte vi känna oss hungriga. Vi togo oss derföre smörgåsaroriginal: smårgåsar i restaurationen, och jag inlade fyra i näsduken för mamma och pyrena. När jag såg mig om, var pappa i konversation med frisrocken om de smalspåriga banorna, och med detsamma ringde det. – Hör pappa, det ringer! sade jag.

82 –konsekvensändrat/normaliserat Gå du förut, jag kommer strax, sade han.

83 Jag gick och delade ut mina smörgåsar. Det ringde och ringde; pappa blef borta. Ändtligen hördes pipan; – tåget begynte röras, och mamma var uti litet lif, då pappa ändtligen kom, men icke ensam, utan dragande smeden med sig. Jag mins ej mer huru båda kommo i vagnen, men fort gick det, och innan jag visste ordet af, var jag placerad bredvid den främmande karlen med hans frisrock och hans rysvärdt stora och grofva händer.

84 –konsekvensändrat/normaliserat Jaså, herrn menar, att lätta lokomotiver på smalspåriga banor frysa ihjäl här i landet, fortsatte pappa, utan att det minsta bry sig om vår förundran och mammas små ryckar. Det var dessutom numera för sent, vi kunde ej kasta smeden ut genom dörren, om vi också haft hjerta dertill, ty dörren var läst.

85 Smeden gjorde en mycket kort ursäkt till mamma och mig – det tycktes alldeles inte genera honom att göra intrång på vårt fridlysta område – och derpå besvarade han pappas frågor, som jag tyckte, ganska förståndigt, fastän jag icke mycket förstod deraf. Hans röst var ej obehaglig, hans sätt något okrusadt, men alldeles intet så plumpt som jag väntat, och när pappa bjöd honom en cigarr, hade han det vettet att svara: tackar, jag röker blott uti fria luften.

86 Bara han inte hade så grofva händer, tänkte jag vid mig sjelf. – Han hade väl sämskhandskar, men bar blott den venstra, liksom ville han föra stat med sin grufliga björntass.

87 Min goda mamma hade den föreställning om jernvägar, att hvarje familj borde disponera sin vagn för sig, hvari ingen främmande borde få inträde, och hon mottog derföre den nykomne ungefär som en värdinna stundom mottager en obekant herre, hvilken värden för med sig till middagen, när anrättningen består af köttstufning och russinsoppa. Det vill säga: var så god och sitt ned, men räkna ej på annat än på ett höfligt bemötande.

88 –konsekvensändrat/normaliserat Förlåt min herre, sade pappa, – jag har ej ännu presenterat oss. Jag är ... och här är min hustru ... här är min dotter Augusta, och här mina pyren, Sigurd och Fritz, den ena en rigtig tjufpojke, den andra inte stort bättre, derföre bär hon ett pojknamn.

89 – Mitt namn är Duvert Damm, smed, till er tjenst.

90 – Min herre är mekanikus?

91 – Som ni behagar. Annars är mitt egentliga handtverk för närvarande att vara kopparslagare.

92 Jag såg på mamma, och hennes min sade mig: kopparslagare! Jag kunde just tro det. Med sådant der folk inlåter pappa sig i en intim konversation!

93 Jag väntade redan att hon skulle tillägga högt: vill inte herrn vara god och lappa mina söndriga kastruller, när vi återvända till Helsingfors.

94 Hon teg, men i stället hörde jag till min häpnad pappa säga: –konsekvensändrat/normaliserat det är ett rätt bra yrke att vara kopparslagare, isynnerhet när man, som herrn, tar sin sak med förstånd, och förskaffar sig kunskaper. Men så särdeles lönande lär det inte vara?

95 – Det kommer an på hur man lyckas och hur man drifver sin sak. Somliga bli rika, andra bli fattiga.

96 – Ja, det klagas mycket nuförtiden att skråförfattningar inte mera hållas i helgd. Mouvementet vill tyvärr stöpa om allt. Herrn har kanske också att beklaga sig öfver näringsfriheten?

97 – Tvärtom, jag önskar att den ju förr dess hellre må bli införd i landet. Härtills ha vi knappt sett en liten början dertill.

98 – Men ursäkta, jag tycker bestämdt att jag sett herrn förut. Skulle herrn händelsevis ha arbetat hos Avander eller Thalén?

99 – Nej, min herre. Men jag vill påminna mig att vi för ett par år sedan gjorde en resa tillsammans på ångbåt till Stockholm.

100 – Huru? Ni skulle varit den raske smeden, som så flinkt reparerade en skada i Suomis maskineri? Ja, på min ära, det är herrn sjelf; utan er skulle vi ha kommit rätt vackert till korta på Ålands haf. Men den tiden talade min herre engelska, tror jag?

101 – Det var en ovana, som jag antagit under sex års arbete i de engelska verkstäderna. Numera har jag återtagit mitt modersmål, ifall jag kan kalla det så.

102 – Således har herrn varit utrikes? Sex år?

103 – Mer än halfva min lefnad. Såframt jag kan anse mig hemma.

104 – Men jag förstår inte ...

105 – Det är helt enkelt. Jag är född i Neapel och kom först på mitt sjette år till Finland, derifrån jag åter reste ut vid sjutton års ålder.

106 – Och herrn är kopparslagare?

107 – Allt hur man tar det. Egentligen är jag bergsman, men för närvarande, medan vintern är fattig på snö, reser jag till norra Tavastland, för att undersöka några anledningar till kopparmalmstreck.

108 – Ursäkta, herr ingeniör, jag kunde ej ana ... fastän jag kanske bordt supponera ...

109 – Jag ber, inga omständigheter! På det hela är jag dock endast en simpel smed.

110 ... Under detta samtal var det roligt att betrakta pappas förlägenhet och mammas stigande aktning för kopparslagaren. Hon jemkade om sin bahytt, slätade ut min kappa och trätte på pyrena, som beständigt ville klifva med fötterna på sofforna. Men under allt detta hade hon föresatt sig att sitta en gardespråk: franska och upphörde intet ögonblick att bevaka främlingen som en misstänkt person.

111 Pappa var just i beråd att ställa sina misstag till rätta med någon fintlig artighet, när han kände någon rycka sig i pelsen och varseblef Fritz, som begärde sin smörgås.

112 – Hur skall jag veta hvad du gjort af din smörgås? Den har du väl ätit upp, kan jag tro.

113 – Åh nej, pappa sitter ju på honom!

114 – Sitter jag ...? Ja, jag tyckte väl, att här var något ovanligt på soffan!

115 Pappa jemkade sig upp och undersökte det ovanliga föremålet. O ve, det var verkligen smörgåsen, men i hvilket skick! Fritz hade, som mången annan liten hustyrann, den beundransvärda instinkten att vanligen lägga sina smörgåsar med smörsidan nedåt på möblerna, och i brådskan vid Hyvinge hade pappa satt sig på det vådliga föremålet. Mamma fick nu en verklig anledning till moderliga bekymmer. Öfvertåget på soffan såg ut som en karta öfver Vestindien med öarna Kuba, Jamaika, Haiti och Portorico, för att ej tala om pappas pelsrock, som bokstafligen utgjorde en matsedel från Hyvinge.

116 –konsekvensändrat/normaliserat Nu få vi betala kronans soffa! var mammas första utrop. Det andra blef osagdt, men jag märkte att det lydde ungefär så:

117 Allt det der rår smeden för!

118 –konsekvensändrat/normaliserat Jag tror hela saken är hjelpt med några droppar af Brönners fläckvatten, anmärkte den så oskyldigt misstänkta smeden med mycket lugn.

119 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, den som det hade! suckade mamma.

120 – Här är det. Tillfälligtvis har jag en flaska uti min resväska. – Och med dessa ord begynte vår gäst att sjelf ifrigt rentvå den illa tilltygade soffan.

121 Midtunder denna operation anlände vi till Riihimäki station, och medan vagnsdörren öppnades, blef det nödvändigt att cachera det påstående byket. Mamma ställde sig derföre så att hon skymde olycksstället från ena sidan och kommenderade mig till samma tjenstgöring|3| på den andra. Pappa steg ur för att trösta de bedröfvade pyrena med hvar sin torta, och smeden fortfor att, stödande sig på ena knäet, gnida soffan af alla krafter med sitt Brönnerska fläckvatten. Allt detta gjorde oss snart bekanta. Vi hade en hemlighet tillsammans; mamma måste erkänna att f. d. frisrocken, vaktmästaren, tjufven och kopparslagaren gjorde henne en rätt vänlig tjenst, och jag begynte finna hans händer något mindre rysvärda.

122 Innan kort voro alla spår af Hyvinges matsedel utplånade, och tåget satte sig ånyo i rörelse. Samtalet kom i gång af sig sjelf; både mamma och jag hade nu mod att deltaga deri. Smeden – ty så vill jag ännu kalla honom, det är ett hurtigt och manligt yrke, för hvilket jag alltid haft mycken respekt – han hade så mycket attoriginal: at berätta om främmande länder, särdeles England, och han gjorde det så lifligt och rättfram, att han småningom vann en skymt af sjelfva mammas bevågenhet. Olyckligtvis kom han snart att stöta en person, som härtills hållit sig neutral uti sällskapet, och det var jag sjelf.

123 –konsekvensändrat/normaliserat Finland är dock ett fult land, sade han.

124 –konsekvensändrat/normaliserat Det hörs att hr Damm rest i kursläde om vintern med nedfällda gardiner, invände jag, som nu i min tur tog eld.

125 –konsekvensändrat/normaliserat Jag har rest i öppen släde, öppen kärra och nu i waggon med fönster, fortfor han, men jag rår ej för att jag finner landet temligen fult. Var god och titta ut på dessa ändlösa ödemarker. Kallar fröken detta ett vackert land?

126 – Men våra sjöar ... våra åsar ... våra vackra skogar ... Se der, nu bli taflorna snart helt andra, när vi närma oss Tavastehus.

127 – Förlåt mig, men hvad kallar fröken ett vackert land?

128 – Åh ett land, som vårt tillexempel. Måste jag nödvändigt åberopa Finland framställt i teckningar?

129 – Jag åter kallar det land vackert, som blomstrar af flit och välståndoriginal: mälstånd, der man vid hvarje steg möter välbyggda gårdar, trefna byar med bördiga ängar och åkerfält, betande boskapshjordar, rykande fabriker, idoga städer, segel och ånga på alla sjöar, yxhugg och hammarslag hvart man vänder sig, – ett land med ett ord, der menniskan beherrskar naturen med sitt snille och sin outtröttliga flit. Men ett fult land kallar jag det, der naturen, huru skön hon än må synas i sin ensliga storhet, är en mördande tyrann och menniskan deremot en håglös, lättjefull slaf, som endast nöjer sig med att framsläpa sitt usla lif från den ena skörden till den andra såsom ett nådehjon, hvilket när som helst kan beröfvas sitt bröd och drifvas på landsvägen. Döm sjelf, hvilken af dessa landmålningar passar för Finland.

130 –konsekvensändrat/normaliserat Hroriginal: Hrr Damm har inte så orätt, menade mamma. Det är fasligt vad folket här är fallet för lättja. Och hvilka pretentioner de ha! Man behöfver bara tänka på tjenstefolk nuförtiden.

131 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, inföll pappa, det finns knappt mera någon aktning för regering och tjenstemän, för lagar och gamla seder. Alltsedan grefve Berg och mouvements-partiet kommo i rörelse, hör man knappt talas om annat än komitéer, reformer, landtdagar, tidningar, jernvägar, statslån, näringsfrihet, privatbanker, hypotheksföreningar och annat bråk, som ingenting annat uträttar, än ruinerar och demoraliserar vårt olyckliga land. Hvad tycks, nu vill man tillochmed afskaffa laga försvar och tillåta hvarochen att försörja sig sjelf, hvilket aldrig kan leda till annat, än att lemna landet i händerna på pack och lösdrifvare!

132 –konsekvensändrat/normaliserat Med alla sina målningar – anmärkte jag – har herr Damm ickeoriginal: jcke lyckats bevisa något annat, än att hans ideal af skönhet är antingen en ångmaskin eller en bagarstuga, och sålänge här icke vexa fikon på granarna, skall vårt land troligen aldrig finna nåd för hans ögon.

133 – Men, min fröken ...

134 –konsekvensändrat/normaliserat Jag är ingen fröken, omoriginal: ow ni tillåter, inföll jag något snäft. – Jag var genomförtretad på smeden och hans såkallade sköna länder.

135 – Men, min jungfru ...

136 –konsekvensändrat/normaliserat Vi äro enkelt, borgerligt folk, herr Damm, inföll nu mamma, i sin tur snäf och förlägen. Således mamsell, om ni behagar.

137 –konsekvensändrat/normaliserat Förlåt – återtog smeden okonstladt – jag har lefvat för länge i länder, der alla ogifta fruntimmer kallas med samma titel, för att rätt kunna vänja mig vid dessa löjliga skiljemurar mellan personer af samma bildningsgrad. Tillåt mig anse detta mamsell för ett vederstyggligt ord, genom sin rangskilnad, som endast finnes i Sverige och Finland, men alldraminst i Frankrike, derifrån ordet är lånadt och der en prinsessa kallas mademoiselle de Francespråk: franska. Är det icke tillåtet att hvarken bruka den gamla adliga svenska titeln jungfru, eller – såsom i Tyskland, åt hvars pedantier vi skratta, kalla alla ogifta fruntimmer fröken, så ber jag om tillåtelse att åtminstone få begagna det engelska miss ...

138 –konsekvensändrat/normaliserat Alltför gerna, skrattade pappa, utan att märka mammas onådiga blickar. Kalla min dotter donna eller signora, hur ni behagar.original: bebagar.

139 –konsekvensändrat/normaliserat Således, miss Augusta – började smeden ... men han hann icke längre, innan mamma rusade upp och ropade! nu kommer ett bantåg emot oss! Vi stöta tillsammans!

140 –konsekvensändrat/normaliserat Jag önskar att alla jernvägar i verlden vore så säkra som denna för mötande bantåg, ty här går ej mer än det enda tåget – smålog herr Damm.

141 Villfarelsen uppkom deraf att vi åkte under en bro, och snart voro vi vid Turengi station. Sigurd skrek att hon dog af törst, och inom två minuter hade smeden hämtat några glas mjölk. Det enda han dermed vann, var en tyst tillåtelse att fortsätta färden i vår waggon. Jag trodde mig märka attoriginal: ait mamma alldeles intet var nöjd med den vändning samtalet tagit om min oskyldiga titulatur, och hon lyckades med sin vanliga klokhet förekomma »missandet» – genom att leda herrarne på den stora tvistefrågan om jernvägens vidare utsträckning till Tammerfors eller Lahtis. Då detta hade för mig ett ganska medelmåttigt intresse, fann jag det långt angenämare att se på de vackra förbiilande landskapsstyckena, och så nalkades vi ändtligen, efter sju sorger och åtta bedröfvelser, Tavastehus.

142 Pipan hvisslade, farten saktades, tåget stadnade; vi voro i Tavastehus. Pappas klocka visade ½ 1.

143 – Kära du, kom ihåg våra saker, och kom ihåg att vi måste skynda, för att hinna till Muisto i qväll; tant lägger sig tidigt, vi kunna ej genera henne senare än sist sju, – hviskade mamma. – Sakerna voro likväl hufvudfrågan, som sysselsatt henne under resan.

144 – Ja, det förstås, sade pappa; men först måste vi stiga ur. Herr ingeniörn stadnar förmodligen qvar i staden?

145 – Blott en timma eller par.

146 – Alldeles som vi. Kanske jag får det nöjet att bjuda på middag?

147 – Tackar, men jag har affärer som ej tåla uppskof. Framdeles ber jag kanske att få göra ett besök.

148 – Oändligt välkommen, men det blir väl i Kina eller Amerika vi då måste träffas, när man är en sådan flyttfågel, som ingeniörn. Emellertid skall det vara mig kärt att få språka mera om de smalspåriga banorna. Jag har den idén att man måste hushålla på jernvägarna, och se det är något, som ingen kommit att tänka på här i landet ... Jag kommer strax, mamma ... Här ha vi nu gräft ned tre millioner. Var så god och räkna sex procents ränta på det, herr Damm; gör, låt mig se, 210 000konsekvensändrat/normaliserat rubel bara räntan, ser herrn, och så kommer underhållskostnad och slitning, det gör, låt mig se ....

149 Mamma och jag, som redan bergat väskorna, fällen, pyrena, pipan och tobakspungen, stodo emellertid rådvilla i det vackra banhuset och sågo menniskorna trängas omkring ett slags disk, der det ena byltet och den ena kappsäcken efter den andra dängdes upp och försvann. Rätt som det var, fick mamma sigte på våra saker och ropade åt karlen med brickan att han skulle ge oss »vår kappsäck»!

150 – Hvar har frun märket? frågade han.

151 – Märke och märke, jag måtte väl känna vår kappsäck.original: kappsäck;

152 – Det är väl möjligt, men utan märke ges ingenting ut.

153 – Sade jag inte det, att till slut behålla de ändå våra saker! Gå, Augusta, och bed pappa skynda sig, annars mista vi allt hvad vi äga.

154 Jag gick till platån vid vagnarna och fann pappa allt ännu demonstrera för den välsignade smeden huru man bordt använda pengarna si och inte så. Man hade kunnat låna ut dem och få ränta, i stället att betala m. m.

155 – Min herre är nog mycket konservativ, för att vara hufvudstadsbo – sade smeden, i det han stod som på nålar. – Jag har annars hört, att Helsingfors skall temligen allmänt hylla de liberala idéerna.

156 – Det är tidningarna och regeringen, som äro liberala – fortfor pappa med mycken ifver – det vill säga regeringen och tidningarna. Allt är ett mode i våra tider, herr Damm. Men der finns också gammalt, förståndigt folk, som menar att salig baron H. förstod sig bättre på saken, och till dem hör jag. Det var andra tider, ser herrn; allt patriarkaliskt, som det bör vara; en faderlig regering, som tänkte för alla, och ett beskedligt folk, som åtnjöt idel välgerningar, utan|3| att befatta sig med sådant som icke angick det. Allmänt väl, det var förordningarna; konstitution, det var kröningsdeputationerna; representation, det var bankorevisorerne; tryckfrihet, det var censuren, och opinion, det var Allmänna Tidningen. Damitspråk: tyska punctumspråk: latin.

157 – Mamma väntar och ber pappa för all del komma med fraktmärkena, inföll jag, för att också låta höra en opinion om det allmänna bästa.

158 – Jaså. Nå, farväl, herr Damm, lycklig resa. Fägnar mig att ha gjort bekantskap med en så förståndig ung man.

159 Vi fingo nu utan svårighet hvad oss tillhörde, hvarpå pappa bad karlen bära in sakerna; vi skulle äta middag i stationshuset och sedan fara vår väg.

160 Bäraren gick förut, vi följde efter, stego uppför trappor och kommo i ett gladt, ljust rum, der ett par de allra täckaste barn lekte på golfvet, medan sköterskan fållade handdukar, tror jag. Pyrena fingo strax sigte på en trädhäst och en korgvagn, som gjordeoriginal: gorde att de kände sig helt trefna till mods.

161 – Det är ett rätt snyggt värdshus, det här, sade pappa och begynte lägga pelsrocken af sig. – Kan hon skaffa oss middag, jungfru lilla, medan vi vänta på hästar?

162 Menniskan såg så förundrad på oss, att mamma, som redan begynt uppknyta bahytten, lemnade knuten half och frågade om rummen voro upptagna, eller om vi hade gått galet.

163 – Söker herrskapet stationschefen? frågade sköterskan.

164 – Nej, vi söka värdshuset, svaradeoriginal: svararade pappa.

165 – Det finns i staden.

166 – Men jag har trott att vi äro i Tavastehus?

167 – Man skall få se att de fört oss galet och att vi äro i Borgå eller Lovisa, menade mamma, så otroligt det förekom henne.

168 – Här är stationshuset, svarade sköterskan och fortfor att fålla, liksom det icke alls angick henne om vi voro här eller i Sordavala.

169 – Det vet jag nog, sade pappa, men hvar är värdshuset?

170 – Det är i staden.

171 – I staden? Hvar i staden?

172 – Hos Nordins eller på gästgifvaregården.

173 – Men hvem bor då här?

174 – Stationschefen.

175 Vi troppade något förlägna ned igen. –konsekvensändrat/normaliserat Skaffa oss en isvoschik, sade pappa till bäraren.

176 – De foro nyss härifrån alla fyra, svarade karlen.

177 – Men det måtte väl finnas flera än fyra isvoschikar i Tavastehus?

178 – Jo, ibland äro de sex.

179 – Men hur skall man då komma till staden.

180 – När man ej har hästoriginal: bäst, så brukar man gå.

181 Hvad skulle vi göra? Vi gingo till fots och släpade pyrena med oss, medan karlen bar sakerna. När vi kommo till Nordins, slog klockan 2.

182 – Var så god och visa oss ett rum.

183 – Stadnar herrskapet länge?

184 – Bara så länge vi äta middag och vänta på hästar.

185 – Det finns intet rum ledigt.

186 – Så för tusan. Vi få då begifva oss af till gästgifvargården.

187 – I salen bor en herre, som strax skall resa.

188 – Får gå för salen.

189 Vi troppade in med våra bylten, och hvem funno vi? Smeden.

190 – Herr Damm? Nå det var fägnesamt, nu ge vi oss tid att språka en stund, medan vi vänta på hästar, utropade pappa.

191 – Min häst är redan förespänd, herr ...

192 – Men vi kunna ju äta middag tillsammans?

193 – Tackar, jag har redan ätit.

194 – Herrn, som är ung, bör bese landets märkvärdigheter. Tavastehus till exempel. Jag har just berättat för mina barn, att slottet är anlagdt af Birger Jarl.

195 – Och här finns fyra isvoschikar! ropade Fritz, hvilket i hans tanke var stadens största märkvärdighet.original: märkvärdidhet.

196 – Man väntar mig på Pukkila, en mil härifrån, och jag önskar herrskapet en lycklig resa, svarade smeden, bockande höfligt, men kort, och var med detsamma försvunnen.

197 – Det var för väl att han for, sade mamma, som med sitt goda hjerta hade ändå sina små fördomar. Han förefaller mig nog kort om hufvudet; jag vet ej huru pappa kan stå och prata hela timmar med en person, som knappt hör hvad man säger.

198 – Jag försäkrar dig att han hört med mycken uppmärksamhet mina tankar om statens ekonomi. Sådant ungt folk kommer från utlandet med sina omogna idéer. Det är nyttigt för dem att höra äldre och erfarnare personers råd.

199 – Jag tycker vi hellre skulle beställa middag och hästar. Klockan är nu en qvart till 3, och vi måste vara på Muisto före 7.

200 – Det är sannt. Kypare! ...konsekvensändrat/normaliserat Hvart tog han vägen? Garçon! ...konsekvensändrat/normaliserat Han hörs inte af ... Anders, eller hvad du heter! ...konsekvensändrat/normaliserat Nå, der är han ändtligen. Hör på, hämta oss genast middag för fem personer.

201 – Strax, herre.

202 – Fyra personer! inföll mamma, som tänkte på räkningen och ansåg pyrena kunna räknas för tjugufyra på dussinet.

203 – Strax, fru.

204 – Beställ också genastoriginal: genasl två hästar till Walda.

205 – Strax, herre.

206 – Var god och hämta åt barnen två glas mjölk.

207 – Strax, fru.

208 – Och åt mig en butelj öl.

209 – Strax, herre.

210 – Sen få vi väl kaffe?

211 – Strax, fru.

212 – Litet tvättvatten, om jag får be.

213 – Strax, mamsell.

214 –konsekvensändrat/normaliserat Och säg till om en vagn.

215 – Strax, herre.

216 – Men skynda för all del, vi ha brådtom.

217 – Strax, fru.

218 Uppassaren flög »med vindens hastighet», och på den vägen blef han. »Han följde sin natur» som det heter i fabeln om biet, och jag trotsar sjelfva Nordin, som är känd för en af de flinkaste i sin sak, att kunna omskapa verlden ända derhän, att resande blifva rimliga i pretentioner och uppassare pålitliga i kommisioner.

219 Vi väntade och väntade, betraktade verldens gång på gatan, der man hvar femte minut såg en melankolisk vandrare – åtminstone förekom det oss melankoliskt – passera förbi. För ombyte studerade vi en fönsterprydnad, föreställande Ganymedes som matar Jupiters örn. Ändtligen kom en rätt god middag, som smakade oss förträfligt, utom att mamma fann pepparroten vara »nog stark», under det att pappa ansåg honom vara »nästan nog svag». Att Sigurd spillde omkull ett glas mjölk och att Fritz prydde duken med rosenröda hågkomster af lingonsylten, förstås af sig sjelf.

220 – Ölet är icke så oäfvet, om det blott hade litet mera bäska, sade pappa. Kom ihåg att vi reqvirera ett par korgar med jernvägen, nu sedan det Sinebrychoffska blifvit så dåligt på hösten.

221 – Vi skulle hellre reqvirera ett par ankaren svagdricka, svarade mamma. Man är ju ej menniska att få ett glas ordentligt svagdricka i Helsingfors, om man ej brygger sjelf. Men hvad är klockan?

222 – En qvart på fyra.

223 – Kypare ... Anders! Äro hästarna förspända?

224 – Strax, herre.

225 – Vi köra friskt på, så hinna vi till Muisto klockan half sju. Var god och hämta oss kaffe och räkning.

226 – Strax, herre.

227 Kaffe och räkning infunno sig om en half timma. Pappa betalade, medan mamma stoppade i väskan ett par färska kringlor åt barnen.

228 – Det blir oss en dyr resa; du får också ge drickspengar, suckade mamma.

229 – Nå, 2:70konsekvensändrat/normaliserat, det kan man ej kalla dyrt på värdshus, isynnerhet när ölet är godt. Men pelsa nu på er, kära barn, vi måste skynda oss, för att hinna till Muisto precis klockan sju.

230 När vi väl blifvit inbyltade, gingo vi ut för att stiga i vagnen. Men någon sådan stod ej att finna. Det enda vi kunde upptäcka var ett par skjutskärror, förspända med hästar, som i stället för ordentliga seltyg buro ett slags trasiga sadlar, hängande öfver hästryggen på några skarfvade rep, mellan hvilka tömmarna högst bekymmersamt slingrade fram.

231 –konsekvensändrat/normaliserat Hvar är vagnen? skrek pappa.

232 – Vagnen? sade uppassaren, som väntade på drickspengarna.

233 – Ja, vagnen, som jag beställde?

234 – Har inte herrn egen vagn?

235 – Dumhufvud, hur skulle jag då beställa en? Tycker han man brukar föra vagn med sig den här tiden på året?original: året.?

236 – Alla som resa med vagn, bruka ha vagn med sig.

237 – Om sommarn, ja. Men inte om vintern. Står det inte på alla gästgifvartaxor: hyra för en vagn, fem kopek silfver milen?

238 – Då kan herrn fråga efter på gästgifvargården, svarade kyparen, högeligen mankerad i känslan af sin förnärmade värdighet.

239 – Jag sätter mig bestämdt inte i kärran, förklarade mamma.

240 – Vänta, jag skall tala med herr Nordin.

241 Resultatet var, att vi, efter någon underhandling, fingo hyra en gammal vagn, men då den ej hade selar, fingo vi göra ett försök med de mirakulösa tavastländska sadeldonen.

242 När vi reste ut från Tavastehus, hade skymningen redan inbrutit och om en stund hade vi fullt mörker. Att resa i mörkret med en osäker vagn, okänd kusk, miserabla seltyg och på isgata med backar, skulle väl förekommit de flesta resande föga afundsvärdt. Mamma ensam var nöjd att ha undkommit den fasliga jernvägen; kusken anbefalldes endast att köra försigtigt i backarna och ropa hoj åt alla som mötte på vägen.

243 Det gick verkligen ganska lyckligt, ända tilldess vi kommo till en uppförbacke vid parken strax utanför slottet. Der brast ett af de skarfvade repen.

244 Vi stadnade, kusken steg af, skarfvade repet ånyo och fortsatte färden. Ungefär två eller tre verst från staden brast andra repet och botades med samma manöver. Innan vi kommo till Hattula kyrka, hade vi sex gånger skarfvat det tavastländska national-ryggstycket, och just utanför kyrkan skulle vi för sjunde gången försöka vår lycka, då kusken förklarade att det var omöjligt, han hade redan afskurit tömskaften och hade ej mera rep.

245 Mamma och jag löste upp en bundt linneband, pappa uppoffrade sin silkespipsnodd för att surra fast våra dragare, och så kommo vi till Mierola by, der allt vidare stretande tydligen befanns vara alldeles ändamålslöst. Till all lycka kände skjutskarlen en sadelmakare i byn; af honom fingo vi slutligen hyra ett par vagnsselar mot det att pappa deponerade selarnas hela värde och lofvade betala hälften i hyra.

246 Jag förbigår alla våra små utrop; man bör vara kort, när man beskrifver en så händelserik resa. Resan fortsattes, vi foro öfver bron nedanför byn, så vidare uppför en lång backe och vidare ett stycke framåt; då stadnade vi: en sprint hade fallit ur, och tistelstången släpade under hästfötterna, detta hjelptes med en trädplugg, men vi hade icke hunnit långt, innan ena resåren brast, och vagnskorgen begynte skafva mot högra bakhjulet. Nu var det slut med vår latin; vi befunno oss i mörkret bokstafligen på landsvägen. Tillochmed mamma erkände nu, att jernvägen ändock i vissa fall hade sina små företräden.

247 Ett stycke från vägen lyste ljus, och skjutskarlen skickades att begära assistans. Undertiden skulle pappa hålla tömmarna, men emedan vi stadnat midtpå vägen och några förplägade landsmän, som funno sig generade att komma förbi oss, undfägnade hästarne med ett rapp, skjöto de förolämpade kräken tillbaka, och vi hamnade med vår söndriga vagn helt varligt i diket.

248 I denna bedröfliga ställning fann oss en herre, som kom åkande från gården, der ljuset lyste, och skyndade till vår hjelp. Vid skenet af hans lilla ficklykta igenkände vi, och den gången till vår glädje, herr Damm.

249 – Var god och stig i min schäs, sade han; vi få strax en schäs till ifrån Pukkila. Det blir väl icke så särdeles beqvämt, men i alla fall bättre än den söndriga vagnen, hvilken jag skall draga försorg om att låta reparera och återskicka till staden.

250 – Men vi inkommodera alldeles för mycket, invände mamma, hvars hjerta för ögonblicket tycktes bevekt af så mycken tjenstaktighet.

251 – Alldeles icke, sade smeden; jag får för min räkning en kärra med ypperliga trädresårer, och det är en lyx, som för mig är mer än tillräcklig.

252 – Kör för det, herr Damm, sade pappa förtjust. Vore jag ledamot i jernvägsdirektionen, skulle jag utnämna herrn till adjoint för landsvägarna.

253 Emedan vår belägenhet icke medgaf mycket krus, voro vi nöjda att klifva i schäsarna: mamma och pyrena i den första, pappa och jag i den efterföljande. Sålunda kommo vi till vår egen förundran utan alla vidare äfventyr lyckligt till Walda.

254 – Jag kan undra, sade pappa, om vi numera hinna till Muisto i qväll. Klockanoriginal: Kkockan är troligen närmare sex.

255 Vid dessa ord uppdrog han sin klocka och fann att hon visade precis tre qvart på nio. Till följd af denna oväntade upptäckt hölls allmänt krigsråd. Vi hade nog för denna gång af en lustresa i mörkret; alla hade vi varit i rörelse sedan klockan tre på morgonen, och pyrena höllo ihop ungefär som solsmälta snögubbar, när det dryper från taken fram i April. Vi beslöto således enhälligt att stadna öfver natten på Walda.

256 Vi med våra många slägtingar hade härtills alltid|3| ansett gästgifvargårdar för ställen, der man byter om hästar och der man, liksom i Småland äter rätt godt, »blott man en matsäck har, som duger». Att tillbringa natten på en gästgifvargård, hade aldrig i tiden fallit oss in, och vi voro derföre så orimliga och obilliga som möjligt mot det hederliga Walda, der dock vi, som så många andra, funno en hamn för lifvets vedermödor, ifall lifvet, som man påstår, är en resa med sköra seldon, bräckliga resårer och halka i backarna.

257 – Ingen tambur! var mammas första utrop.

258 – Hvilken hiskelig spis! Der bor bestämdt en million syrsor! anmärkte jag, i min tur föga belåten.

259 – Jag undrar om de ha öl? – var pappas första bekymmer.

260 Innanför rummet med den oformliga spisen, voro två små kamrar. Sedan vi gjort en liten supér af surt bröd, färskt smör, ost, bräckt skinka med äggröra, mjölk och öl samt befunnit oss ganska väl framför en upptänd brasa af sprakande granved, som brände hål i min reskofta, inqvarterade sig mamma, pappa och Fritz uti ena kammaren, medan jag och Sigurd intogo den andra. Mamma synade med stor noggrannhet alla lakan och kuddar, puttrade öfver det ena och andra, bäddade om åt oss alla och lade sig derpå fullklädd, i det hon förmanade pappa, som låg och rökte, att icke somna från ljuset. Derpå togos nycklarna ur, vi sade godnatt, släckte ljusen och gingo till hvila.

261 När jag legat en stund och ej kunde somna, så trött jag var, hörde jag mamma i andra rummet säga till pappa:

262 – Han krusade allt ändå för Augusta, den unga karlen. Hon tycks icke heller ogerna se honom. Vi måste förekomma den saken i tid.

263 – Jag märkte ej att han krusade alls, svarade pappa. Jag tyckte han var ovanligt rättfram, för att vara ett slags neapolitanare.

264 – Just det, ser du, fortfor mamma, och mycket annat dertill, gör att man måste hålla ögonen öppna. Hvem vet om han icke är en äfventyrare, som söker ställa sig in hos flickan och oss, för att göra ett godt parti. En sådan der, jag vet ej hvad, som i dag är smed, i morgon kopparslagare, i öfvermorgon kanske ingenting alls, vore minsann rätt belåten med att kunna mata sina björnar med hälften af Augustas hemgift och sedan med andra hälften flacka verlden omkring. Hvad skall man säga om en person, som företar sig att kalla ett ungt bildadt fruntimmer, hvilket han ser för första gången, miss, ja tillochmed jungfru!

265 – Hvad det angår, begynte han först säga fröken, och det var ej hans fel att han ej fick fortsätta såsom han börjat.

266 – Du tar hans försvar för det att han låtsade höra dina långa tal, men jag försäkrar att han i det ögonblicket tänkte mera på den röda bandrosen uti Augustas hatt, än på hela din statsekonomi. Jag tycker, med ett ord, att Augusta skulle göra ett mycket bättre parti, om hon ändtligen kunde förmås att taga kammarrådet.

267 – Det kan väl vara, men kära du, gubben är ju tio åroriginal: är äldre än jag och har spatten i bena värre än vår gamla häst. Hur skall flickungen stackare taga sig ut med en sådan nackbruten invalid?

268 – Jo, först får hon en vacker våning, ett välförsedt bo, en konvenabel ställning med umgänge uti de högsta kretsarna, och sedan får hon om några år en ansenlig pension med fyrti års tjenstespänne.

269 – Men hvad behöfver hon allt detta, när hon får sina tjugutusen i hemgift, oberäknadt hvad hon kan ärfva efter gumman på Muisto? Jag tycker det vore klokare att låta henne sjelf välja, såframt hon nemligen väljer en bra ung karl, som är i stånd att försörja henne och göra henne lycklig.

270 – Jo, det vore skönt! Till exempel den der kadetten, som hon sista julas var så betagen uti? Och hvart tror du man kommer i våra dagar med räntan på fattiga tjugutusen? Det borde du veta med din stora statsekonomi.

271 – Räknar du två par unga armar för ingenting? Ville du hellre se henne schjåpa sig vid en krymplings sida uti en ofantelig krinolin med ett släp, der våden kostar två rubel alnen?

272 – Nej, det vill jag inte, och förr än jag ser henne olycklig, må hon gifta sig fast med en smed, om han annars är bra. Men ser du, min gubbe, det kunde hända att hon funne sig rätt väl i att vara kammarrådinna, bara hon kommit ifrån de första ungdomsgrillerna. Du vet ju af egen erfarenhet, att resonnementspartier ofta äro till slut de lyckligaste. Icke voro vi båda i början så ofantligt förtjusta uti hvarandra. Du räknade ungefär så: Jeanette ärfver ett stenhus och minst fyrtitusen (fastän det då var banko); dessutom skall menniskan vara bra och förståndig, således är hon en hustru för mig. Jag åter tänkte vid mig sjelf, när du friade: han tycks vara en hederlig och ordentlig karl, som kan försörja sin hustru; inte precis något briljant hufvud ...

273 – Inbilla mig inte det. Du var kär i mig, du.

274 – Stort misstag, min vän. Inte precis något ljus, tänkte jag, men man ser så ofta tjufvar på ljusen här i verlden; Jan Fredrik har deremot ett godt hjerta och ett eftergifvet lynne: således är han en man för mig. Ser du, så var saken, när vi gifte oss, och det slog rätt bra ut, skulle jag tro. Ingen kan heller säga annat än att kammarrådet också är en hederlig karl, och derföre är det min mening, att vi tillsvidare hålla alla andra spekulanter på behörig distans.

275 Härpå svarade pappa endast med några otydliga ord, och när det strax derefter blef tyst i rummet bredvid, slöt jag att han somnat från alla vidare planer för min framtida lycka.

276 Hvad mig sjelf beträffar, var jag långtifrån att dela mammas tankar om lyckan att blifva kammarrådinna. Men det behagade mig likaså litet att möjligen vara föremål för en spekulation. O smed, smed, tänkte jag, om du verkligen velat imponera på mig med ditt »fula land» och dina fröknar, missar och jungfrur, för att sedan vid lägligt tillfälle plocka mig som en mogenoriginal: moget frukt ifrån lyckans träd; välan, så vill jag visa dig att detta lilla rönnbär ändock hänger litet för högt för räfvarna och att det kan vara surt nog, om du försöker att bita uti det. Åh min herre, för det han kommer från missernas land, och för det han är född der orangerna blomma, tror han kanske att vi stackars enfaldiga finska flickor genast skola falla i förtjusning öfver hans utomordentliga verldserfarenhet, hans kopparmalmer och hans smalspåriga banor! Nej, min kära smed, han får länge nog hamra ett kallt jern, innan han får det att glödga, och kall skall han finna mig, ja så kall, att han skall kunna tillreda à la glacespråk: franska vid mig men ingen brylé. Godnatt således, store Ilmarinen med dina ännu större händer! Godnatt, vise kopparslagare; jag vill drömma om min kadett!

277 Jag hade sofvit en stund och drömmt att jag åkte på en jernväg med smalspårig bana. Tåget gick snäckans gång genom höga drifvor, och jag hörde pappa prisa den förträffliga ekonomi, hvarmed man inbesparat så och så många procent på den dyra anläggningen. Vid sidan af vägen tyckte jag mig höra smedens röst, som varnande ropade: smalspår, smalspår, du fryser ihjäl! Men pappa fortfor att tala om sin ekonomi, och bantåget fortfor att röras allt långsamare, först som en torndyfvel, sedan som en metmask, slutligen som en sköldpadda, och så stadnade vi i drifvorna, så begrofvos vi i snön, och ännu hörde jag på afstånd smedens röst, som suckade långt i skogen: smalspår, smalspår, du fryser ihjäl!

278 Jag vaknade, satte mig upp, dörren öppnades sakta, och jag hörde någon tassa fram uti mörkret rakt mot min bädd.

279 – Hvem är der? sade jag.

280 – Det är jag, blif ej skrämd; jag ville bara se om du sof. – Det var mammas röst.

281 – Hvarföre sofver ej mamma sjelf? – frågade jag.

282 – Det är ingenting; jag fick ingen sömn, jag tyckte någonting hoppa och ville känna åt, om Fritz hade täcket på sig. Då hörde jag dörren till farstun öppnas och någon hviska i rummet här utanföre. Vi hade tagit nyckeln ur vår dörr, men du har glömt att taga ur din. Det var det jag ville se åt.

283 – Men kan der någon ha varit i yttre rummet? Våra saker ligga ju der; vi borde se åt.

284 – Ja, låt oss se åt, man kan ej veta, här kunde ju komma röfvare midti natten.

285 – Kan det vara möjligt? Mamma skrämmer sig bara.

286 – Oroa dig inte, kära barn. Medan jag väntade, blef allt åter tyst som muren derute. Men vi ha inga tändstickor i vårt rum, jag ville ej väcka pappa, och då kom jag ihåg att jag såg en af Oldenburgs lådor ligga fram här på kakelugnskransen.

287 – Ja, här är den.

288 Vi tände ljus, derpå öppnade mamma åter helt sakta dörren och gick förut. Jag följde efter med klappande hjerta.

289 Det första vi sågo var en frisrock på soffan, och derunder låg något okändt, troligen rysligt föremål.

290 – Det är en karl, mamma, hviskade jag.

291 – Du inbillar dig, barn. Det är en gammal rock.

292 – Nej, jag ser tydligt ett par strumpfötter, och se der stå ett par stöflar strax bredvid soffan.

293 – Hur skulle en röfvare lagt sig att sofva i strumpfötterna?

294 – Det är kanske en resande. Lys hit med ljuset, skall mamma få se.

295 Mamma lyste, och båda igenkände vi, till vår häpnad, smeden. Han hade aflagt rockar och stöflar och sof nu för resten fullklädd på soffan, med surtouten under hufvudet och frisrocken öfver sig. Jag kunde omöjligt afhålla mig från att skratta.

296 Mamma var utaf andra tankar. – Fort, flicka, in i ditt rum, hviskade hon och skjöt mig in genom dörren. Är det inte rysligt, fortfor hon, sedan hon tagit nyckeln ur och vi voro i säkerhet, – är det inte förskräckligt, att på detta sätt bli öfverfallen, medan man sofver!

297 – Men, söta mamma, är inte en gästgifvargård enkom inrättad för resande? Hvarföre skulle vi ensamma upptaga alla rum, när vi ej behöfde flera än två?

298 – Skall man derföre inhysa hos sig alla creti och pleti, som komma från landsvägen? Såg man ej att vi lagt våra saker i yttre rummet? Jag måtte säga, en ung karl, som kan bete sig så oskickligt, när han vet att rummen äro upptagna af en hygglig familj, en sådan karl har icke mera lefnadsvett än en turk, en kines, en hottentott, han må sedan ha flackat kring verlden i femtio år.

299 Att blidka mamma fann jag vara rent ogörligt, och på det att hon skulle bli lugn för min person, bad jag henne intaga min plats bredvid Sigurd, medan jag|3| bäddade åt mig med min kappa på några stolar bredvid. Detta antogs, vi ställte ljuset att brinna i kakelugnen, lade oss och somnade slutligen, sedan mamma förgäfves lyssnat efter något misstänkt buller från yttre rummet.

300 Men denna natt hade sina äfventyr, liksom dagen hade haft sina. Jag vaknade af en känsla likasom då man är nära att störta i en bottenlös afgrund, och denna gång var det stolarna som gifvit sig åtskils, med den påföljd, att jag nära nog hade hamnat på golfvet. Det var i sanning en lycklig omständighet, ty mina tinningar bultade liksom en verkstad för tusen smeder och kopparslagare. Rummet var mörkt och uppfylldt af ett förfärligt os. Jag kände mig nära att svimma, och några minuter sednare hade vi kanske varit förlorade. Här var ingen tid att försumma, jag uppdrog spjället, slog dörren å vid gafvel, sprang efter ljus till andra rummet, tände det med darrande hand och väckte pappa. Med mig sjelf var ingen fara, men min stackars mamma och Sigurd, voro de lefvande? voro de döda? Pappa flög upp med en fart alldeles mot hans natur. Vi sökte väcka våra sofvande; det lyckades icke. Pappa vred sina händer och var af bestörtning så handfallen, att han sjönk ned på en stol och kunde blott säga: det är slut med oss, kära barn, det är slut med oss alla!

301 – Herr Damm! Herr Damm! – ropade jag och rusade, sådan jag var, till vår granne i yttre rummet.

302 Smeden reste sig upp och frågade hvad det var. Jag berättade honom att mamma och Sigurd höllo på att dö utaf os.

303 Det var nog. Han frågade icke mer. Med ett språng var han vid dörren till farstun, uppslog också den å gafvel, så att den kalla vinterluften strömmade in, fattade en tallrik, sprang ut och hämtade nyfallen snö. Antingen det nu var af snön, som vi lade på mammas och Sigurds tinningar, eller af kylan och den friska luften, alltnog, till vår obeskrifliga glädje sågo vi dem snart derpå vakna, endast litet tunga i hufvudet. Pappa gret, jag gret, och smeden – han skyndade sig att stänga dörren till farstun, ty vi hade nu vinter tillräckligt i rummen, hvarpå han lemnade oss att ostörda njuta af återföreningens glädje.

304 Så hastigt detta skedde, hade likväl mammas första blick fallit på smeden i skjortärmarna och den andra på mig. – Hvad vill det säga? Kära barn, hur ser du ut?

305 Det hade jag verkligen ej kommit att tänka uppå. Jag tror att jag rodnade, men det var för sent. Allt hvad jag kunde göra var att stänga dörren och falla mamma om halsen.

306 – Men hvarifrån kom det förskräckliga oset? frågade pappa.

307 – Ack, kära du, suckade mamma, kan man vänta annat än att osas ihjäl på sådana gästgifvargårdar, der folk kommer och går, utan att någon vet hvem.

308 – Men låt oss se åt uti kakelugnen, föreslog jag. Vi lyste dit in, och hvad funno vi? Der hade varit glöd sedan qvällen, ljuset, som vi sjelfva ställt dit, hade smultit och försett glöden med en portion talg, tillräcklig att osa ihjäl en hel fruntimmersförening!

309 Vi klädde oss nu, och på sömn var ej mera att tänka den natten. Endast den lycklige Fritzoriginal: Fritz, sof för oss alla. Klockan var fyra på morgonen, vi läto tända en ny brasa uti den hiskliga spisen i yttre rummet och beställde oss kaffe.

310 Herr Damm hade äfven försett sig med hvad som felades i hans toilett, och vi sutto således fem kring brasan. Jag tror nästan att mamma väntade en ursäkt för det han så utan krus hade inqvarterat sig i vårt granskap. Men hon är icke orimlig, min goda mamma, hon förstod ganska väl att smeden åter gjort oss en tjenst, och om det än i hemlighet grämde henne, lät hon ingenting märka. Smeden å sin sida gjorde ingen ursäkt, men tycktes ej heller fästa den minsta vigt vid det biträde han lemnat oss med så mycken rådighet. Jag tackade honom i mitt sinne för det att han knappt bevärdigade mig med en blick.

311 Den som var förtjust, det var pappa. –konsekvensändrat/normaliserat Herrn är, tamme den och den, en bra karl i nödens stund, sade han och skakade smedens grofva hand, så att det aldrig ville ta slut.original: slut Hör på, här är en smula friskt i rummet, och medan vi vänta på kaffe, kunde vi dricka något. Hvad dricker herrn helst: svensk punsch, eller kanske ett glas af min gamla sherry?

312 – Jaså, fortfor pappa och kom med detsamma ihåg sig, – jag glömde alldeles att vi ej äro hemma hos oss. Men det är detsamma, ett glas öl vore kanske ej så omöjligt, eller kanske – hvad behagas? – en liten snaps i morgonkylan?

313 Pappa försade sig. Han hör till måttlighetsföreningen Kohtuuden Ystävätspråk: finska, och brukar aldrig spirituosa, med undantag af vin, punsch och någon gång thoddy. Jag var öfvertygad att smeden skulle behjerta denna omständighet. Fåfänga hopp! Den rysliga menniskan framtog ett litet res-schatull, hvari befunnos en dosa thé, en annan med socker, ett dricksglas, ett spetsglas och en miniatyrkarafin, uppfylld med någonting rödt, hvilket vi förmodade vara kognak eller rhum. – Får jag bjuda? sade han och presenterade spetsglaset.

314 Artigheten fordrade att först mamma, sedan jag fuktade våra läppar med den röda drycken. Det var hallonlikör, mycket stark, men af den finaste bouquet.

315 – Detta är min medicin, sade smeden.

316 – Min bästa herr Damm, började pappa med en viss högtidlighet, – efter ödet fört oss tillsammans under så besynnerliga omständigheter, så får jag kanske taga mig friheten att proponera en närmare ... en närmare ...

317 Här fick pappa hosta. Det klack uti mig, och jag kände ett eldsken stiga på mina kinder, ty hvad annat kunde han mena, än en närmare slägtskap!

318 –konsekvensändrat/normaliserat ... en närmare bekantskap, fortfor han.

319 – Med nöje, svarade smeden (det tror jag nog).

320 – Jag ber att få anse bror som en vän till familjen, tillade pappa (det stötte verkligen något på slägtskap!).

321 Smeden böjde litet, helt litet sitt trotsiga hufvud, men utan att svara.

322 – Får man fråga hvart resan gäller för närvarande?

323 – Endast till Pelkäne.

324 – Vi ämna oss också till Pelkäne. Då ha vi ju samma väg! Det skall vara oss kärt att göra bror sällskap.

325 – Jag fruktar, kära du, att vi ej kunna resa förbi Muniais uti Tyrvändö, utan att helsa på gamla onkel Winterklo! – utropade mamma, som i sin nöd nappade tag i den första möjliga slägting hon i hast kom ihåg vid landsvägen.

326 – Onkel Winterklo? upprepade pappa förvånad. Han dog ju för fyra år sedan.

327 – Det är sannt; jag menade egentligen din faster, pastorskan Grönqvist.

328 – Men hon flyttade ju i somras till sin måg uti Sodankylä! invände pappa.

329 – I alla fall kunna vi ej komma middagstiden till tant. Vi skulle genera. Derföre är det väl bäst att vi dröja en stund och ej uppehålla ingeniörn, som har brådska.

330 – Vi ha tre och en half mil att åka. Resa vi ut klockan 7, äro vi framme sist klockan 11.

331 – Det har snögat i natt och är nu ett ypperligt slädföre – anmärkte smeden.

332 – Men, invände mamma, tant har sina vanor, hon är sällan visible förrän inemot 12.

333 – Så mycket bättre. Då komma vi klockan 12! utropade pappa, helt otålig öfver dessa ändlösa småoriginal: swå motigheter.

334 Smeden förstod dem bättre. – Jag kan ej ha nöjet att göra herrskapet sällskap, anmärkte han; – jag har ännu ett besök att göra på förmiddagen, och dessutom reser herrskapet fram till Pelkäne kyrka, men jag tager af åt venster till Muisto.

335 – Bror reser till Muisto? frågade pappa.

336 – Till Muisto! utropade mamma häpen.

337 – Det är målet för min resa, svarade smeden.

338 – Det vill säga till friherrinnan ...?

339 – Ja. Skulle herrskapet känna henne?

340 – Det är ju dit vi alla ämna oss!

341 Mamma stod svarslös. Hennes min kunde öfversättas ungefär så: Hvad hade vi här att göra? den karlen är då rent af oslippelig?

342 En stund derefter sutto vi alla i slädarna, och det bar af som en dans på den nyfallna snön.

343 Det finns ingenting lifligare och friskare, än att gladt slinta fram på nyfallen snö, en vintermorgon, när man reser att jula hos goda vänner, med lätta slädar, goda hästar och muntert lynne genom ett vackert landskap. Ingen jernväg i verlden kan mäta sig med dessa glatta, hvita vintergator uti vår höga nord; – ingen arkitektur kan bygga sådana bryggor, som vintern bygger på våra stora sjöar; – ingen landskapsmålare kan återgifva solglansen öfver en frusen fjärd, eller rimfrosten uti en snöig skog; och kan han återgifva dem, så fattas ännu barrskogens hemlighetsfulla doft, hästarnas traf på den mjuka snön och denna välgörande, milda kyla, som svalkar vårt heta blod och purprar våra kinder med sommarens rosor.

344 Äfven herr Perrichon blef poetisk, när han befann sig i »den eviga köldens region»; det är således förlåtligt, om jag med samma känslor ilade fram öfver isar och skogsvägar från Walda till Ilmoila, från Ilmoila framemot Onkkala, der Pelkäne båda kyrkor, – den gamla, som varit omstökad i tidningarna, och den nya, som liknar en skön kropp med ett fult hufvud (tornet) – redan på afstånd mötte våra blickar. Innan vi hunnit dessa ärevördiga tempel, togo vi likväl af åt Mallasvesi och voro om en stund i sigte af Muisto. Jag bör nämna att smeden icke följt oss längre än till Ilmoila, der han tog af på en annan väg, för att, efter hvad han försäkrade oss, skaffa sig ett par dugliga malmletare.

345 Klockan var, tror jag, litet öfver 11 på förmiddagen, när vi åkte in genom grinden till Muisto. Jag hade ej på länge sett stället om vintern. Sommartid finns knappt en vackrare gård i Satakunda och Tavastland, hvilket är mycket sagdt, men vintertid trotsar jag hela Finland att visa en tafla, mera värdig en af Wrightarnes pensel. Föreställ dig en smal väg, som leder mellan|3| ett kalt, brant berg till venster och till höger en skogskulle, bevuxen med gamla, ärevördiga, snöiga granar. När man kommer fram förbi berget, har man framför sig Mallasvesi: till höger en stor fjärd bortåt Lempälä och till venster en framskjutande skogig udde af Sääksmäki. Muisto ligger då till höger, ungefär på midten af höjdsluttningen, med granarna öfver sig, sjön under sig. Nedanför gården, innan man kommer till sjön, är en trädgård och en björkdunge, så väl placerad, att man ser sjön både öfver trädtopparna och mellan stammarna. Min första tanke var: ack, den som ännu vore en liten flicka och finge åka på en god kälke, eller på smidiga skidor utför den herrliga backen till sjön! – ty aldrig ha ryssarne byggt en sådan kälkbacke, hvarken på Skatudden, eller på Sveaborg.

346 Vårt första mottagande var fiendtligt: vi helsades med ett argt skällande af bandhunden, hvilken tant kallade Danton, ett namn som folket på Muisto funnit beqvämare att ändra till Tantu. Obekymrade om denna demonstration, hvilken Dantons kedja gjorde lika oskadlig som censuren trodde sig göra publicitetens gårdshundar, stego vi ur, inträdde i tamburen och pelsade af oss. Det fanns likväl ingen eldstad i tamburen på Muisto; i tants ungdom var sådant en onyttig lyx, och här var allt inrättadt ungefär som för sextio år tillbaka.

347 Från tamburen inkommo vi i en liten vacker sal, prydd med liljor, geranier, oleandrar och murgrön. Allt var sig likt: de oljemålade gula tapeterna med deras af fukten något skadade blå taklister; de gammalmodiga hvita karmstolarna med deras urblekta rödrosiga öfverdrag; de små dito taburetterna utan ryggstöd; den välbekanta spolsoffan, som så ofta förekommit mig vara en verst lång, med dess svarta sidenfransar, hvilka jag som barn så ofta roade mig att fläta; det stora, hvitlakerade matbordet, som så ofta förr brukat digna af ugnsgrötar, och den lästa skänkdörren, innanför hvilken förvarades så många undersköna porcelliner, silfverskålar, sirapskrukor och syltburkar. Allt detta väckte ljufva barndomsminnen, och om något behöfdes för att ytterligare göra mig varm om hjertat, så var det den gamla väggkartan Map of the Worldspråk: engelska, med dess många krokiga streck, föreställande Cooks och Vancouvers märkvärdiga resor på de stora, hvita oceanerna med deras spruckna fernissa, hvilka jag så mången gång studerat med en oförställd beundran, den tiden verldens gränser lågo för mig mellan Mallasvesi och Pelkäne kyrka.

348 Tants gamla hushållerska och trotjenarinna, mamsell Södergren, – eller Malla som gamla vänner kallade henne – kom nu emot oss, bad oss vara välkomna och förde oss in till tant, som för gikt och ryggvärk ej kunde komma ifrån sin stoppade gungstol. Vi funno henne något hvitare i hufvudet (hvilket hon likväl dolt med sin stora spetsmössa), något gulare om kinderna och något mera darrande på rösten, än vid vårt sista möte i somras; men för öfrigt samma förnäma, präktiga hållning, samma krökta näsa och stora, fastän numera glanslösa ögon, samma ytterst hvita, välstrukna mössa och krage, samma gråa shawl, samma svarta sidenklädning och broderade tofflor, sådan jag mindes henne alltfrån min spädaste barndom. Hon mottog oss med en vänlig, jag hade nästan sagt nådig nick, och sedan hon kysst mamma två gånger på kinden, framträdde först pappa, derefter jag, slutligen äfven pyrena, mycket prudentligt att kyssa henne på hand. Vi kände oss helt lätta till mods, när denna ceremoni var väl förbi; vi visste att gumman var den älskvärdaste gamla tant man kunde önska sig, endast vi icke försummade en enda liten knix af den vördnad hon ansåg sig böra fordra af slägtingar eller yngre personer, och i förväntan på middagen, som skulle göra oss hemmastadda i huset, roade jag mig att än engång betrakta min gamla vän Mirabeau, hvilken, lika reputerligt bred uti synen, lika majestätisk i sin stora peruk och lika högtidlig på sin plats öfver soffan, tycktes säga till sin fordna beundrarinna alldeles som förr: inga bollar, inga volanter, det förbehåller jag mig!

349 Tant frågade om vår resa, och mamma beskref den på ett sätt, som kom oss att le. Af våra många bekymmer återstod nu endast den behagliga känslan att finna oss uti en god, skön hamn med stadig ankargrund under fötterna och den behagliga utsigten att få hvila ut efter mödorna. Mamma undvek att nämna smeden, men pappa var mindre förbehållsam. Han prevenerade tant på ett besökoriginal: bekök af herr Damm.

350 – Herr Damm? upprepade hon. Känner icke den familjen.

351 – Kanhända någon aflägsen slägting? frågade pappa, om med eller utan tanke på arfvet, har jag svårt att afgöra.

352 – I Sverige har jag inga andra slägtingar, än **sköldska familjen på min mors sida, och i Finland inga andra än er, på min fars sida. Min far hade en enda bror, hvars enda sondotter är du, min söta Jeanette, och då jag sjelf var min fars enda barn, finner du att jag ej kan profitera af andra närmare familjeförbindelser. Om herr Damm således skulle räkna någon slägtskap, måtte det vara på mycket långt håll, kanhända från Sursillska slägtregistret. – (Detta register kände tant ifrån perm till perm).

353 – Gå vi till Sursillarne, bli vi kusiner med halfva Finland, menade pappa, Herr Damm har troligen någon spekulation att köpa tants vackra berg, Hiienkallio, på andra sidan om grinden och spränga det uti stycken, för att leta fram koppar. Ifall icke händelsevis herr Damm skulle vara ...

354 Pappa afbröt sig sjelf uti halfva meningen. Han hade så när kommit att vidröra ett mycket ömtåligt kapitel, och det var tant Mirabeaus frånskilda man. Till hans förundran kom tant sjelf, engång inne på slägtrelationer, som alltid varit hennes starkaste sida, småningom in på samma vådliga ämne.

355 – Min farfar, fortfor hon, hade en bror, som var ryttmästare vid dragonerne under Carl XII, och han skall, utom en dotter, som var gift med prosten Rislachius, äfven ha efterlemnat en son, hvilken sedan gick uti sachsisk tjenst och skall ha ägt en talrik familj. Min mor hade också en morbror, en Gyllenpantzar, som gick uti fransk tjenst och stupade anno 66 i Vestindien, der han ägde en plantage och var gift med en kreolska vid namn Marie Jeanne Alvarez. Det är en möjlighet att herr Damm kunde härstamma från någon af dessa familjer och, om jag får döma af namnet, snarare från den sachsiska. Min aflidne man kände denna familj, som skall ha ägt lysande relationer i Dresden, och en af döttrarna skall ha varit gift med konung August III:s stallmästare, en friherre Schönfelt.

356 – Herr Damm nämnde händelsevis att han var född i Neapel.

357 – Neapel? Store Gud, – nej, det kan icke vara möjligt. Nämnde han verkligen Neapel?

358 – Jag vill påminna mig det. Han sade sig der ha tillbragt sin barndom till sex års ålder.

359 Tant svarade icke. Hon hade fallit i djupa tankar. Denna underrättelse tycktes uppröra henne, utan att vi kunde ana orsaken. Lyckligtvis inträdde strax derpå kammartjenaren – ty på Muisto fanns alltid en kammartjenare uti livré med husets färger, blått och gult – och anmälde att bordet var serveradt.

360 – Du skall få se att smeden ännu kommer att presentera sig som arftagare, hviskade mamma, hvars ovilja mot vår reskamrat icke förmildrades af denna misstänkta omständighet.

361 Pappa nickade endast och bjöd derpå, af gammal vana, armen åt tant, men hon afböjde detta med en helt liten förnäm böjning på hufvudet och bad oss ursäkta att hon ej kunde ha nöjet göra les honneursspråk: franska vid bordet: hon spisade numera på sitt rum och hoppades att mamma, såsom egen och hemma i huset, skulle åtaga sig en värdinnas omsorger.

362 Vi spisade således en famillespråk: franska utan tant och endast i sällskap med Malla Södergren, hvilken blott på pappas enträgna begäran kunde förmås att taga plats vid bordet. Att middagen var rundlig och icke så litet fin, för att vara husmanskost uppå landet, är öfverflödigt att tillägga. Mamma prisade den kokta laxen, pappa den delikata kalfsteken, pyrena, som hade sitt bord för sig, slefvade in en otrolig portion risgrynsgröt, och jag för min del igenkände med förtjusning en delikatess, som jag ingenstädes i hela verlden kunnat upptäcka utom på Muisto, och det var kronbakelser.

363 Medan min tant och föräldrarna togo deras middagshvila, kunde jag ej motstå frestelsen att följa pyrena på deras första exkursion i kälkbacken, – naturligtvis under pretext att hålla uppsigt öfver alla befarade snedsprång i branten mot sjön. Det var så friskt, så godt. Frihetens luft blåste omkring oss och vidgade hjertat, såsom det aldrig klappar i stängda salonger, tryckt af planchetten och med konvenansens blyvigter släpande uti klädningsfållarna.

364 På ett ställe var backen brantare, och der styrde jag med Sigurd framför mig så oskickligt, att vi gjorde en liten kullerbytta i snön. Det var helt oskyldigt: en liten kattklösa i pannan, en smula snö på min gröna reskofta; hvem såg det? Kanhända skatan derborta i den snöiga björken, der hon sopade rimfrosten med sina långa stjertfjädrar. Jo, en såg det ännu, och det var tant, hvars gungstol var placerad vid fönstret mot sjön.

365 Det mörknade tidigt, och jag återvände med mina skyddslingar, utan minsta aning om den lexa, som förestod mig. Tant hade redan hunnit hålla ett tal för mamma. Stora långa flickan springa i kälkbackar! Hur var hon uppfostrad? Hvilka hemseder förde hon med sig? »I min ungdom», ma chèrespråk: franska, hade man en annan föreställning om det passande. Man var ett barn, sålänge man hade rättighet att vara det, och när man förlorat denna rättighet, vann man i stället en annan, – den att vara ett ungt fruntimmer.

366 Det tror jag nog, i tants ungdom! Då spelte man herdar och herdinnor på theatern, men i verkligheten gick man klädd uti stångpiske och stoppade vador, om man var karl, eller med hög frisure à la tour de Bablespråk: franska och klädningar à la grecquespråk: franska med lifvet under armarna, det vill säga med hjertat i halsgropen, om man var fruntimmer. Liksom jag ej bland de förnäma porträtterna i tants förmak, börjande från den spikrake Gustaf IV Adolf och den blaserade Carl XIII med deras gemåler ända till tant sjelf i hennes förskräckliga antika toilett hade haft tillfälle att studera hvad man den tiden ansåg »passande». Bevars för kälkbackarna, att de ej skulle konvenera antiken, det var naturligt, ty i Grekeland hade man ingen snö, och hur skulle en sådan frisure kunnat hålla jemnvigten på en kälke, utan att Babels tornet störtat uti ruiner?

367 Jag behöfver väl ej säga, att dessa harmfulla invändningar blefvo outtalade, och så godt kunde det vara, ty mitt lilla etourderiespråk: franska var snart åter glömdt. För att återvinna min tants förspilda ynnest behöfdes ej mer, än att mamma med sin vanliga skicklighet gaf mig tillfälle att lysa med min sprittnya fransyska, hvilken fått en lycklig »dufning» – som pappa behagade uttrycka sig – genom två års flitig konversation med en berömd »marchand de participesspråk: franska» uti hufvudstaden. Jag slabbrade naturligtvis allt hvad jag förmådde, och kanske litet mera dertill, med fara att för andra gången åka omkull, men tant, som hade den godheten justera mina små snedsprång, återfick emellertid sitt briljanta humör.

368 – Min vän, sade hon med en blick full af godhet, det gläder mig att du profiterat; du känner regeln, men ännu icke språket. Du talar fransyska ungefär som jag hörde svenska sångerskor i min ungdom sjunga italienska; noterna voro Italiens, musiken en annan. Man tror att språket är en toilett, som man profvar hos modehandlerskan och som kläder den ena väl, den andra kanhända mindre väl; men språket är en själ, satt i musik; utan att tillegna sig denna själ, l’esprit même d’une idiomespråk: franska, sjunger man toma ljud. I min ungdom talade vi mindre korrekt, än troligen nu mången skolflicka i högsta klassen; få fruntimmer och nästan ännu färre herrar kunde skrifva en sida, utan att göra sig skyldiga till lika många orthografiska och gramatikaliska fel, som rader på sidan. Men vi hade i stället språkets själ; vi sågo med dess ögon, kände med dess uppfattning och tänkte med dess tankar. Se der vår gramatik. Ni äga regeln, vi ägde espriten; ni frasen, vi i stället conversationen. C’est tout direspråk: franska. Jag ser att man numera skrifver conversation med k. Aujourd’hui la conversation est mortespråk: franska. Detta k. är korset på hennes graf.

369 I denna ton fortfor min tant att anställa jemförelser mellan hennes och vår tid. Jag tillstår att jag nästan blygdes för mina harmfulla tankar. Der var så mycken sanning i hennes ord, förenad med så mycket behag, att jag förekom mig sjelf icke så litet barnsligt dum. Ja, ja, der var hos henne något mer än la tour de Bablespråk: franska i hennes fordna coiffurespråk: franska. Hennes gula kinder färgades af en lindrig rodnad, hennes matta ögon återfingo en del af deras fordna glans. Skulle hon verkligen engång ha liknat detta porträtt i förmaket, denna fina, vackra och intelligenta bild, som i all dess besynnerliga utstyrsel likväl hade någonting ädelt och intagande?

370 Det dröjde ej länge, innan tant var inne i sina anekdoter från drottning Fredrika Dorotheas hof. Tant hade bevistat bilägret i Stockholm 1797 den 31 Oktober; – hon glömde aldrig den dagen, lika litet som drottningens oförlikneliga händer och Catharinaordens drägt, som den höga bruden då bar. Hur vi tårades alla, när tant beskref drottningens englalika mildhet, hennes outtröttliga tålamod och huru vackert och blygt hon sökte återställa den trefnad, som alltid skrämdes ur hofvets kretsar, när den styfve, inskränkte och misstänksamme konungen trädde in!

371 Denna kaffehistoria till exempel; tant var just vid det tillfället uppvaktande hoffröken. Kaffe blef ju förbjudet i hela riket, och den dagen – den 1 Augusti 1794 – firades mångenstädes med stora begrafningar, der gäster i djup sorgdrägt buro i procession en med krusflor klädd kaffepanna, sedan de för sista gången njutit utaf dess nektar. Den stackars drottningen suckade, när hon kom till ett rike, der hennes älsklingsdryck var nästan en riksförbrytelse. Då hände sig, att en doktor, en lifmedikus, Dahlberg eller Hallberg, jag mins ej hvilkendera, hade kommit på det lyckliga infallet att införskrifva brändt och malet kaffe på medikamentsflaskor under namn af pulvis arabicusspråk: latin. Med detta preciösa medikament infann han sig hos drottning Fredrika, och – skall väl efterverlden alltför hårdt döma hennes fel? – hon dukade verkligenoriginal: verkigen under för frestelsen, hon lät förleda sig till den rysliga förbrytelsen att koka kaffe i sitt eget kabinett och intaga det i sällskap med tvenne trogna hofdamer, på hvilka hon kunde lita. Olyckligtvis funnos vid hofvet spioner och tasslare, som fingo nys om denna grufliga sak och rapporterade den till Gustaf IV Adolf. En morgon stöflar konungen in, styfståtelig och högtidlig i hela känslan af sitt förolämpade majestät. –konsekvensändrat/normaliserat Madame, ryktet är då sannt, er djerfhet har då verkligen gått så långt, att ni vågar dricka kaffe? – Ack, sire, förlåt! förlåt! – Förlåta er, madame? Anser ni en drottning upphöjd öfver rikets lagar? – Ack, sire, jag menade intet ondt, men om det misshagar er, skall det aldrig ske hädanefter! – Det misshagar mig alltid, madame, när man trotsar mina befallningar. Man skall straffa upphofsmännen till denna djerfhet. – Jag bedyrar, sire, att jag ensam är den brottsliga; låt ingen annan lida för min skull! – I stället för svar, lät kungen bortföra kaffeservisen ända till minsta thesked, gaf de bestörta hoffröknarna en blick, som kunnat komma en lappe att frysa ihjäl, och gick derpå ut, smällande uti dörren. – Ett sådant lif, tillade tant, förde Sveriges drottning, Fredrika Dorothea Wilhelmina, prinsessa af Baden, intill 1809, då hon icke mera var drottning, och intill 1812, då hon blef lagligen skild från sin man i Carlsruhe.

372 – Jag vill påminna mig, sade mamma, att drottningen sedan gifte om sig.

373 – Hon gifte sig sedan med en fransman vid namn Pollier, en honett person, som varit prins Gustafs informator, och lefde ganska lyckligt med honom. Hjertats förbindelser, min söta Jeanette, bero, liksom politiska äktenskap, ofta af hazarden. När man knyter ett band, vet man icke alltid hvem som skall upplösa knuten: döden eller lagen.

374 – Hvad är det för ett gult band, som grand-tant alltid bär om sin hals? frågade Sigurd, hvilken för tillfället hade ingenting att göra och stod der nyfiken och lyssnande med uppspärrad mun, utan att begripa annat, än att der var fråga om något band.

375 – Gå din väg! vinkade mamma, som aldrig vågat fråga om meningen af med gula »bandet». Men tant hörde frågan och hade nu komit så in i sina minnen, att hon, till allas förundran, svarade:

376 – Det är icke ett band, min söta vän, det är en guldkjed, och på den kjeden bär jag en half ring.

377 – Hvad vill det säga, en half ring? Brukar man bära halfva ringar? frågade Sigurd ånyo, utan att begripa mammas vinkar.

378 – Det händer någon gång, svarade tant. När man bortgifvit sitt halfva hjerta och sitt halfva lif, utan att mera hoppas återfå något af dem, då händer det att man bär en half ring. Jag önskar, mitt barn, att du aldrig må förstå hvad detta vill säga.

379 – Gå, sade mamma, gå och se åt hvad Fritz gör derute i salen. Det kunde falla honom in att åter lägga en smörgås på öfverdraget af någon soffa.

380 – Ja, och med smörsidan nedåt! inföll Sigurd, i det hon sprang skrattande ut.

381 – Förlåt, bästa tant, det oskickliga barnet! – yttrade mamma, rädd för nya moln på vår Mirabeauiska horizont.

382 – Gör ingenting, svarade tant mycket vänligt. Sigurd erinrar mig, att min halfva ring är troligen en gåta för er, liksom för alla andra. Den rör också numera ingen annan; men ... må vara, den kan törhända tjena vår lilla Augusta till någon varning, om ödet någonsin skulle underkasta henne samma hårda pröfning, som hennes stackars gamla tant. Hon är ung, och när man är ung, är allting möjligt. Jag vill berätta er något ifrån min ungdom.

383 – Blott tant ej för mycket anstränger sig? Och för all del, tillåt mig flytta gungstolen längre från fönstret, utropade mamma.

384 – Tack, min vän, när man, som jag, sitter arresterad för hela den lilla återstoden af sitt lif, vill man gerna njuta af en fri utsigt från fängelset. Denna ring, mina barn, – och här visade tant oss den lilla halfvan af en guldring, hvilken hon bar hängande och, som jag tror, fastnitad vid kjeden, – denna ring har på engång utgjort mitt lifs hela lycka och olycka. Emedan den på visst sätt står i förbindelse med drottning Fredrika Dorotheas öden, vill jag berätta er dess historia. Föreställen er blott, att jag talar om en främmande person, en som lefvat för sextio år sedan och numera längesedan är död. Så förekommer det mig sjelf. Den vissnade gumman, som nu sitter framför eder med sina skrumpna kinder och sitt förtorkade hjerta, var icke alltid sådan hon nu förekommer er. Jag mins en tid ... men jag talar ju icke om mig, jag talar om henne, som längesedan är död och förgäten och som upplefver i denna stund blott för att sedan åter för alltid sjunka i natten af det förgångna.

385 Nu begynte tant, med allt mera lifvad röst och allt mera glänsande blickar, följande berättelse om »henne, som länge sedan var död».

Berättelse om en half ring.

386 Det var engång en ung flicka; jag vill kalla henne Marie. Hon var enda barnet af en förmögen possessionat i Tavastland och skickades vid tolf års ålder i pension till Stockholm. Hon vexte upp som andra flickor, fick en temligen vårdad, om också ej särdeles grundlig uppfostran och inträdde vid femton års ålder i stora verlden. Hennes far hade relationer med hofvet, han hade under 1788 års krig haft lyckan göra konungen någon tjenst och lyckades derföre utverka åt sin dotter tillträde, först hos hertiginnan af Södermanland, sedermera i det nya hof, som bildade sig kring drottning Fredrika Dorothea Wilhelmina vid hennes förmälning 1797. Marie var då sjutton år gammal,original: gamal, af ett lifligt lynne, icke elakt hjerta och några små behag, dem man ej underlät att prisa mer än de förtjenade, ty då hon ansågs för hvad man kallar ett godt parti, var det naturligt att hon omgafs af en skara beundrare, som täflade om att smickra och bortskämma henne.

387 En tid bortåt besvarade den unga flickan detta smicker med löje och denna hyllning med spotskhet. Flyktig och glad, utan aning om någon sorg eller ens något allvar i lifvet, flög hon som en guldvingad fjäril från det ena nöjet till det andra och lyckades mången gång genom sitt ystra skämt förjaga de moln, som tidigt begynte att mulna kring hennes unga drottnings krona. Man hade redan en stark aftonskymning efter Gustaf III:s nedgångna sol. Hans son ansågs väl aldrig som något snille, men hade då ännu mycken reputation som en rättskaffens och välmenande regent. De, som tillhörde drottningens dagliga omgifning, lärde bättre känna honom. Hans välmening ville de icke bestrida, när man blott kunde vara honom rätt i lag, men de kände också, att hans småaktighet gick öfver alla gränser. Likasom han för armén utfärdade noggranna ordres om stångpiskornas längd, huru hårtofsen skulle se ut, som borde framtitta ur läderfoderalet, huru högt stöfvelkragarne borde gå öfver knäet, huru många knappar borde synas ofvanom dessa kragar, huru långa armbandssnibbarna borde vara och huru de skulle knytas och instickas; så ville han äfven att drottningen skulle på det mest högtidliga sätt föreskrifva längden på våra klädningslif, färgen på våra silkesstrumpor, snibben på våra skor, omfånget af våra engageanter; huru vi borde gå, stå, sitta, tala, spisa, ja, om möjligt, tänka; snitten på våra löjen, spetsarna på vår konversation, och sjelf måste honoriginal: hon, (källa för ändring: Vinterqvällar) noga akta att förgå sig med ett enda småleende utöfver den spanska grandezzan, att vända sidan åt sin gemål, eller att t. ex. understå sig äga någon favoriträtt vid de publika spisningarna. Man skulle sett, med hvilket majestät kungen engång yttrade,|3| när drottningen vid en sådan spisning förgick sig så oerhördt, att hon med egen hand täcktes skala en apelsin: madame, man glömmer att man har en betjening!

388 Det var likväl ett ungt hof; kungen var tjugu år, drottningen sjutton, liksom Marie. Ett ungt hof är alltid, om icke lättsinnigt, åtminstone lätt, och det fanns tillräckligt qvickhet qvar från ett gladare tidehvarf, för att gyckla med det, som hans majestät ville à tout prixspråk: franska taga som fullt allvar. Der ritades karrikatyrer, och hvilka karrikatyrer! Der skrefvos pasqviller, och hvilka pasqviller! Frestelsen var så mycket större, emedan allt sådant måste hållas så ytterst hemligt, tillochmed för drottningen sjelf, som blef allvarsamt ledsen, när hon en dag upptäckte i permen på »Werthers lidande» en utsträckt hand med en kunglig ordre, på hvilken stod att läsa: »min herre har sex dygns arrest för det han skjutit sig utan att först ha knäppt sin bonjour.»konsekvensändrat/normaliserat

389 Två personer vid hofvet voro de öfverdådigaste att gyckla med den kungliga etiketten. Den ena var en ung kammarjunkare, hvilken jag vill kalla baron Otto, en espièglespråk: franska som skref spetsiga epigrammer och icke var särdeles mån om att hålla dem hemliga. Den andra var Marie, som hade någon talent för pennritningar och använde den att taga revanche på allt det trassel, hvarmed kungen i hennes tanke ville göra hofvet odrägligt. Dessa två voro för mycket af samma lynne, för att icke sympathisera. De ingingo ett slags konspiration, mindre statsvigtig än fröken Rudenskölds, men kanske mindre välment, emedan den utvalde sjelfva majestätet till en skottafla för sitt förnärmande gyckel. Den ena karrikatyren, det ena epigrammet efter den andra utspriddes bland hofvet, man visste ej hvarifrån, och väckte på ena sidan löje, på andra sidan skandal. Beställsama tungor underläto icke att framföra ryktet härom till den misstänksame konungen, och alla spårhundar sattes i rörelse för att upptäcka anstiftarne, men länge förgäfves. Följden blef emellertid nya snubbor för den stackars drottningen, och hennes tårar hade den verkan att pasqvillerna för en tid ej mer hördes af.

390 Då hände sig, att en ny förordning utkom om stångpiskorna, och den frestelsen blef baron Otto för stark. Vid ett lustparti till Ulriksdal yppade han sin plan för Marie, och hon, obetänksam som alltid, var genast med om att låna honom sin penna. Redan samma qväll cirkulerade en teckning, föreställande kungen, försedd med en stångpiske, som förmörkade firmamentet, och läsande lagen för Gustaf Wasas staty på riddarhustorget:

konsekvensändrat/normaliseratHvad båtar det att kallas Sverges far

Och att ha grundlagt fosterlandets ära,

Om du ej reglementet vill dig lära?

Gack till Lundin*)En perukmakare., och hör din ättling svära:

Vid straff utaf arrest på fjorton dar,

Skall äfven du stångpiske bära!konsekvensändrat/normaliserat

392 Snart var det elaka skämtet på allas läppar och väckte, som man kan tänka, för mycket löje, för att ej komma till vederbörandes kunskap. Hans majestät täcktes taga humör på ett sätt som kom hans gemål att darra, och Marie, som mycket älskade sin goda drottning, fick snart en dubbel anledning att ångra sin obetänksamhet. Man anställde de strängaste efterspaningar och lyckades slutligen leda sig från upptäckt till upptäckt. Fröken Rose hade fått pasqvillet af fröken Blanche, fröken Blanche af fru B:krona, fru B:krona af fru A:sköld, fru A:sköld af fröken R:felt, fröken R:felt af fröken C:ström och fröken C:ström slutligen af Marie.

393 Af hvem hade då Marie emottagit detta farliga papper? Man väntade, man fordrade svar; den unga flickan var allvarsamt komprometterad, ty kungen förstod icke raljeri. Då framträdde i det afgörande ögonblicket baron Otto och svarade: af mig!

394 I sjelfva verket hade han icke så orätt deri, men denna uppriktighet kostade honom dyrt. Föga fattades, att han icke genast blifvit arresterad för högförräderi, men man ville inhämta hans majestäts vidare ordres, och detta uppskof begagnade baron Otto att fly öfver till Hamburg. Man lyckades öfvertala kungen att låta skandalen dervid bero, men den brottslige hade förverkat sin hoftjenst, sin framtid och rättigheten att återvända till fäderneslandet.

395 Detta gick Marie till hjertat; hon förebrådde sig att hon, som var föga mindre brottslig, gått strafflös genom en ädelmodig uppoffring, och när hon följande sommar åtföljde sin sjuklige far att dricka brunn uti Aachen, återfann hon der baron Otto. Det finnes få band, som närmare förena unga personer, än en gemensam hemlighet, och följden var en ömsesidig böjelse, till hvilken Marie, som förmådde allt öfver sin far, slutligen lyckades vinna äfven hans bifall. Marie var en af dem, som kunna älska blott engång i lifvet. Hon blef förlofvad med baron Otto i Aachen och bröt vid detta tillfälle med honom en ring, hvars tvenne hälfter de öfverenskommo att förvara såsom ett igenkänningstecken, tilldess att omständigheterna icke mer lade hinder i vägen för deras förening.

396 Emellertid måste förbindelsen med en diskrediterad landsflykting hållas hemlig, sålänge Marie ännu tjenstgjorde som hoffröken hos drottningen. Två år förflöto, och de båda förlofvade korresponderade i hemlighet, men återsågo icke hvarandra. Baron Otto ingick i fransk militärtjenst och gjorde ett fälttåg uti Italien. Hans brefvexling med Marie blef härigenom alltmera försvårad, isynnerhet derföre att Gustaf IV Adolf hyste ett oblidkeligt hat mot jakobinerne, och alla fransmän voro i hans ögon jakobiner. De förlofvade måste derföre iakttaga den yttersta försigtighet och uppfinna hundrade medel att icke förråda deras hemlighet. Så mottog Marie engång ett porträtt af den berömde grefve Mirabeau, och när hon höll det mot elden, läste hon på dess motsida en sympathetisk skrift, innehållande det ömmaste farväl, emedan baron Otto just då stod i begrepp att följa Bonaparte till Egypten. Detta bref innehöll äfven ett postskriptum: »Ma bien aiméespråk: franska, jag har förseglat min halfva ring och qvarlemnat honom i en väns förvar. Om jag faller under Afrikas brännande sol, skall man tillsända dig detta minne af vår kärlek, såsom en underpant på vår förening uti en bättre verld.»

397 Marie gret, hennes rosor vissnade bort: det var nu drottningen, som med sin englagodhet sökte att återkalla det flydda löjet på sin hoffrökens läppar. Ett år förgick utan underrättelser: man gjorde förfrågningar i Paris och erhöll det svar, att baron Otto icke återvändt med armén från Egypten. Tusende hade der funnit sin graf i öknarna; hvarföre skulle döden ha skonat den svenske landsflyktingen?

398 Men den halfva ringen kom icke tillbaka.

399 Åter ett år, och Marie, bruten som det fragment af sin lycka hon bar på sin barm, räckte, lydig sin fars enträgna önskan, sin hand åt öfversten friherre R. Detta äktenskap blef olyckligt. Beräkningar, främmande för hjertats anspråk, hade fört tillsammans tvenne karakterer, som icke passade för hvarandra, och mellan dem båda stod ett minne, som skilde dem åt; det var den halfva ringen, hvilken Marie aldrig upphörde att bära och som inneslöt hennes halfva själ.

400 Efter några år dog friherre R., utan att efterlemna barn. Hans enka följde 1809 den afsatta drottningen till Tyskland. Ett nyvaknadt hopp förde henne derifrån till Paris och derifrån till Madrid. Hon hade fått veta, att baron Otto, efter en lång fångenskap hos beduinerne, återvändt till Frankrike och sedermera följt Josef Bonaparte till Spanien. Ankommen till Madrid, uppsökte Marie sin fordne älskares bostad: det var kungliga palatset; han var adjutant hos kung Josef. Man visade henne tillbaka; Spanien var i uppror, alla främlingar misstänktes att vara engelska agenter. Marie väntade i tvenne dagar utanför palatsets portar, utan att känna tröttheten, hungern, eller regnet, som hällde ned uti strömmar. Hon bar sin halfva ring; hon ville räcka den åt sin återfunne älskling. Han kom slutligen, manligare, stoltare, skönare än förr, genom tio års pröfningar. Han red vid sidan af en vagn, uti hvilken satt ett ungt fruntimmer med ett ansigte fullt af godhet och älskvärdhetoriginal: älstvärdhet. Tvenne gensdarmer banade väg i folkhopen. »Plats, ropade de, för friherrinnan L.!»

401 Det var hans namn. Marie glömde att framräcka ringen, som hon bar i sin hand, och lemnade samma afton Madrid, utan att någonsin mera återse den man, hvars uppoffring för henne hon betalt med hela sitt lifs lycka.

402 Sedan denna tid trifdes friherre R:s enka icke mera i Stockholm. Efter några års resor, under hvilka hon hade den glädjen att se sin älskade drottning Fredrika lycklig i ett sednare äktenskap, flyttade Marie öfver till Finland och bosatte sig, enslig och glömd, på sin födelseort, der hon byggde en gård, hvilken hon på landets språk kallade »Minnet». Om baron Otto erfor hon endast, att han följt Joachim Murat till Neapel, bosatt sig der som particulier och dött 1842. Marie begret honom som en gammal vän, men ingen såg hennes tårar; endast Muistos granar bevittnade hennes sorg. Sjelf bär hon ännu sin halfva ring, – den andra hälften har aldrig återfåtts – och detta minne skall följa henne i grafven. Så är det. Nu veta ni ringens historia. Det är historien om en bruten lycka. Ingenting mer. Voila toutspråk: franska.

403 När tant slutat sin berättelse, hade det mörknat så starkt, att vi knappt mera sågo hvarandra. Det förekom mig fint och vackert, att likasom kasta skuggornas slöja öfver det närvarande, medan det framfarna stod uti klar dager framför oss. Vi behöfde icke anställa någon jemförelse mellan den Marie, som satt gammal och vissnad bredvid oss i gungstolen, och den Marie, som engång – det visste vi säkert från andra håll – hade med sin skönhet och sin qvickhet förtjusat ett annat tidehvarf. Vi kunde ännu tänka oss henne smärt, rak, blomstrande, full af hopp, helsa och ungdom, sprittande af detta älskvärda trots, hvilket, som man sagt mig, ofta är blott ett öfvermått utaf lif. Hvad hon måste ha varit vacker! Hvilken solstråle måste hon ej ha varit i detta trumpna, glädjelösa hof, som så snart efter Gustaf III:s glada dagar vågade bestraffa löjet som ett brott, qvickheten som ett konungamord och den allraminsta ryckning på fjettrarna som en oerhörd majestätsförbrytelse! Sjelfva denna obetänksamhet, som blef henne så dyr och som hontillagt av utgivaren (källa för ändring: Vinterqvällar) sedan bittert förebrått sig, var den verkligen ett så förskräckligt fel, att den behöft framkalla sådana följder? Jag vill fråga oss alla flickor om sjutton eller aderton år, – om någon af oss haft en sällsynt talent att rita roliga saker och man i våra dagar framkommit med en kunglig förordning om stångpiskornas längd, – skulle väl vi kunnat motstå frestelsen? Hvad säger jag, stångpiskor? Nej sådana är nuförtiden ur modet, men till exempel en förordning om skägg? Eller en förordning på fullt allvar om uniformskra|3|garnas 45 graders vinkel, eller om ordensbandens tillbörliga längd, eller ett vitesförbud för den som vågade kalla en majorska kaptenska eller en statsrådinna rätt och slätt fru? Skulle sådant förordnas i våra dagar – och så platt omöjligt är det just intet – så svarar jag icke för, att ju hvem som helst af oss vore frestad presentera våra högtärade lagstiftare för Porthans staty och låta dem säga till bronzgubben: gack till Appelroth! Gack till Raddatz! Gack till statskalendern att lära dig mores!

404 Omsider inbar kammartjenaren ljus, och så voro vi åter midt i vårt stackars prosaiska tidehvarf, jemt upp sådant det är, hvarken mer eller mindre. Fredrika Dorotheas sköna hoffröken var åter förvandlad till den skröpliga åttatioåriga tant Mirabeau med sina glasögon och sin stickstrumpa; mamma framtog helt lugnt en skjorta, som hon höll på att sy åt Fritz; jag framtog lika lugnt ett par bomullshängslen, som jag i sex veckor hållit på att virka åt pappa till julklapp midtför hans egna ögon (ty det ser och begriper han intet); pappa sjelf satt orörligt fördjupad i tanken på Gustaf IV Adolf, men vid närmare påseende befanns han ha somnat efter resans mödor, sedan Danton totalt förstört hans påräknade middagslur. För att fullända taflan, introppade pyrena, lipande, den ena efter den andra. Fritz hade smetat ned sig med en filbunke, och Sigurd, som ville aftorka hans nos, hade fått en lugg för besväret.

405 Om jag får säga sanningen, så tror jag ej att mamma var rätt belåten med berättelsen om den halfva ringen. Hon hade nu engång fått i sitt hufvud, att jag, som var tants gudotter, också borde blifva hennes universalarfvinge, och så klok som mamma är, begrep hon rätt väl, att gamla minnen ibland kunna vara farliga för yngre förbindelser. Hvem försäkrade henne, att icke något spöke ännu i elfte timman kunde uppstiga ur det förgångna och klappa på tants oförvissnade hjerta med ungdomkärlekens allmakt? Denna smed till exempel, denna mystiska kopparslagare, hvilken ett oblidt öde sändt i vår väg och som var född i Neapel; jag såg på mamma att hon ej kunde förgäta honom. Jag ensam förstod hvarföre hon så oroligt såg sig om, hvar gång det gick uti salsdörren. Lyckligtvis begynte det redan bli sent. Han skulle ej komma i dag åtminstone. Han hade kanske bedragit oss och ämnade sig allsicke till Muisto. Ja, tänkte mamma – det såg jag på henne – personer i frisrock och med så fasliga händer äro i stånd till hvad som helst.

406 Jag åter, som var på det högsta intresserad af tants berättelse, hade icke lust att så snart släppa tråden. Jag begagnade derföre tillfället, medan mamma var fördjupad uti en skjortlinning, och ryckte helt oskyldigt fram med en fråga huru baron Otto såg ut.

407 Tant smålog, på det älskvärda sätt, som hon kunde så väl, när hon ville, ännu. – Du kan tänka dig honom som prins Almanzor uti sagan – svarade hon – eller hur du behagar. I verkligheten var han en lång, ståtlig officer med brunt, krusigt hår, blå ögon, starka, manliga, nästan grofva drag, icke vacker i vanlig betydelse, men af en fulländad tournyr; för öfrigt nog öppen och sans façonspråk: franska, för att ha varit en hofman; men det klädde honom väl, med hans satiriska lynne, som ej kunde fördraga fjesk och tillgjordhet.

408 – Hade han stora händer? – fortfor jag, road att följa mammas tankegång.

409 – Du plågar tant med dina efterhängsna frågor, – anmärkte mamma.

410 – Han hade verkligen mer än vanligt stora händer och fötter – svarade tant. – Huru föll det dig in att göra en sådan fråga?

411 – Jag vet ej, jag tror att jag drömt det. Men säg, hur är det möjligt, att tant efter så många år ännu kan så tydligt erinra sig en persons utseende?

412 – Mitt goda barn, – jag har också drömt.

413 – Och tant skulle ännu kunna igenkänna honom?

414 – Han är död.

415 – Ack förlåt! ...konsekvensändrat/normaliserat Men om han efterlemnat en son?

416 Hon svarade icke. Jag hade läst tillräckligt många romaner, för att inom mig vara fullkomligt öfvertygad om hur det nu skulle gå. Smeden är baron Ottos son, och hvar minut kan han stiga in, för att återhämta den andra hälften af ringen. När han visar sig i dörren, skall tant genast igenkänna honom och tro honom vara baron Otto sjelf. Derpå skall hon dåna, det är naturligt. När hon då vaknar, skall hon se sig omkring med förvirrade blickar och säga med en röst, som jag tycker mig redan höra (ungefär »stamfruns» röst): »min Otto, är det du, som kommer att afhämta mig ifrån jorden?» – Nej, skall herr Damm svara, jag är en lefvande menniska, baron Otto var min far, och jag kommer nu i det och det ärendet. Derpå skall tant omfamna honom, kyssa honom på pannan och säga: »ja, du är hans son, du skall hädanefter också vara min!» Då skall mamma tänka: se så, nu reser han af, den der, med Muisto och hela arfvet, det tänkte jag strax! Men derpå skall tant vinka mig till sig och säga: »mina barn, jag förenar er, blifven lyckliga, och tagen Muisto på köpet!»

417 Ja, så går det, tänkte jag. Liksom man intet läst sådant eller sett detoriginal: dett på theatern hundra gånger förut! Men himmelens fåglar, hvad skall jag svara, om tant kommer så der burdus och friar för smeden? Intet kan jag svara nej, och intet täcks jag svara ja. Men något måste jag svara. Månntro jag bör svara: vi få väl se? Och bör jag gråta eller skratta? Ja, det kan ingen säga på förhand. Men smeden, smeden, skall jag ge honom korgen? Stackars tant, det skulle göra henne så ledsen. Och pappa sedan, hur glad han skulle blifva att få riktigt klar insigt uti de smalspåriga banorna! ...konsekvensändrat/normaliserat Men skall jag då taga honom, sådan han går och står, och lägga min hand i den der rysliga näfven? Det är omöjligt, radikalt, perfekt, absolut impossibelt! Jag låter ej skänka bort mig liksom ett annat bihang till en gammal ring och en ny egendom. Anser man mig för ett barn eller en leksak, hvilken man kan gifva på köpet åt hvem man behagar? Är jag ej aderton år? Och består ej menniskans företräde i sundt förnuft och fri vilja? Jag är gudskelof intet dummare än andra; så bör jag visa också, att jag har min egen vilja. Nej jag tackar. Kopparslagaren må bryta malm hvar det roar honom; hos mig skall han finna idel gråsten.

418 Medan jag höll detta vigtiga krigsråd inom mig, hade pappa vaknat och begynt en konversation om landthushållningen på Muisto, flitigt sekunderad af mamma, som beskref de många nya ostsorterna, hvilka nu börjat annonseras i Helsingfors Tidningar. Det var fullkomligt slut med hofhistorierna, baron Otto, herr Damm och den halfva ringen. Jag virkade af alla krafter, och så kom bud att thébordet var serveradt.

419 Mamma drog en suck af lättnad, hvilken jag strax uttydde: åh, det var för väl att vi sluppit smeden i dag!

420 Just i detsamma stod han lifslefvande framför oss vid salsdörren.

421 Jag trodde jag skulle dåna. Men det var ju ej jag, det var tant, som skulle bereda oss denna surpris. Jag kastade en rädd blick, först på vattkarafinen, för att ha den till hands, och sedan på tant. Hon hade uppstått ur gungstolen för att följa oss ut i salen och stod nu tre steg framför den förskräckliga uppenbarelsen af hennes fordna fästmans vålnad. Pappa hade bjudit henne armen, hon hade således stöd, hon skulle ej falla, men ändå ...

422 – Bästa tant! utropade jag och sprang fram med ettoriginal: et glas vatten.

423 – Qu’ est ce qu’ il y a?språk: franska frågade hon med ett lugn, som på det högsta förvånade mig.

424 – Det är herroriginal: herrr Damm! – sade jag darrande. Nu måste hon bestämdt falla i vanmakt.

425 – Ah, herr Damm, er reskamrat? Välkommen. Var god och tag plats.

426 – Herr Damm från Neapel! – hviskade jag. Det måste bestämdt göra effekt.

427 Ingen effekt. Det var likväl högst besynnerligt.

428 – Tillåt – sade smeden på sitt vanliga okruserliga sätt, men för resten ej ohyfsadt – tillåt att jag faller besvärlig med ett litet besök, fastän det kanske är sent på dagen. Jag har blifvit uppehållen längre än jag förmodat på vägen.

429 – Jag är prevenerad genom kusin L. på herr Damms besök, och det skall vara mig kärt, om jag kan vara till någon tjenst. Jag ber, tag plats och drick en kopp thé med oss. Augusta, mitt goda barn, servera du från theköket. Herr Damm torde ursäkta att jag vid min ålder ej mera kan uppfylla en värdinnas pligter såsom sig bör.

430 Vi satte oss. Jag kunde ej återkomma från min förvåning. Skulle tant verkligen under sin långa tjenstgöring vid hofvet lyckats i en så hög grad inhemta förställningskonsten? Det såg nästan så ut. Hvarföre skulle jag, och ej mamma, servera théet? Jag beslöt att vara på min vakt.

431 Det var ett rundligt thébord med kall mat, som det alltid brukats på Muisto till qvällarna. Jag undrade mycket, om smeden, med ett sådant uppdrag, som han måste hafva på hjertat, vore i stånd att förtära mer än en skorpa. Onyttig fruktan! Han åt med en aptit, som skulle gjort heder åt bandhunden Danton, och grep derefter med sin fasliga näfve den fina koppen af kinesiskt porcellin, hvilken jag räckte honom med så osäker hand, att der spilldes nära hälften på fatet.

432 Konversationen vid thébordet ville i början ej rätt komma i gång. Mamma var litet på sin kant, pappa sömnig, jag orolig, herr Damm fåordig. Tant ensam språkade för oss alla. Det hörde till hennes vanor att vaka länge och uppstå sent. Ju senare på dygnet, desto lifligare såg man henne; och det värsta bekymmer vi hade på Muisto, vi som gerna lade oss tidigt, var att hålla oss vakna om qvällarna.

433 – Herr Damm är född Neapolitanare? frågade tant i förbigående, med samma likgiltiga ton, som hade hon frågat: snögar det ute?

434 – Tillfälligtvis, svarade smeden. Mina föräldrar voro ej italienare. – (Jag spetsade öronen).

435 – Förmodligen svenska? Min herres uttal är ej fullkomligt finskt.

436 – Min far var svensk, min mor en född finska, och jag har tillbragt min barndom hos hennes föräldrar i Finland. – (Det är likväl han! tänkte jag. Baron Ottos son!)

437 – Svenskar träffar man nästan öfverallt i Europa. Sällsyntare torde vara att möta finska fruntimmer utomlands. Det är sannt, att mycket kan ha förändrats sedan fyrtio år, när jag var ute.

438 Smeden begynte tala om nutidens resor och huru man snart möter finnar i hela den civiliserade verlden. –konsekvensändrat/normaliserat Finnar, ryssar och österrikare, sade han, igenkännas numera derpå, att de springa hos deras konsuler med pass, hvilka ingen annan frågar efter, än tjenstemännen, som uppbära sportlarna. Dessutom igenkänner man engelsmän och finnar derpå, att de gifva de högsta drickspengarna, förmodligen derföre att de äro de rikaste folk i Europa. Jag har sett finnar resa dubbelt dyrare och likväl hälften mindre agreabelt, än t. ex. fransmän och tyskar.

439 – Hvarföre skulle vi slösa mindre på resor, än vi slösa här hemma? anmärkte pappa. Hos oss lefva vi alla, mer eller mindre, som hvar dag vore den sista. Att spara för morgondagen, att lägga ihop ett litet kapital, när något blir öfver, det brukas icke hos oss. Vi lefva stort, så länge det räcker; sedan få kreditorerne nappas om boet och pensionskassan sörja för enkor och barn. Likväl klandras regeringen, för det att hon gör liksom alla andra. Förr, när vi hade censur och när Pekka Kuoharinen var nog oförskämd att tala om våra tolf pensionerade landshöfdingar, slapp man åtminstone att läsa slika horrörer i våra tidningar. Nu skriks det på det ena hållet: sparsamhet, sparsamhet! och på andra hållet: statsanslag, statsanslag! Det ville tusan sitta i senaten, när alla skrika som fruarna, när de beställa sidenmantiljer från Helsingfors: kusin är god och väljer det finaste tyget och det allra högsta modet, men det får ej kosta mer än tyskt kattun, så der femton kopek alnen vidpass!

440 – Jag vill ej neka finnarna alla möjliga goda egenskaper – fortfor den otäcka smeden – men jag har verkligen ej i hela Europa funnit högfärd och fattigdom i en så lycklig förening, som just uti detta land. Man importerar alla tänkbara läckerheter på samma gång som man mottager allmosor af utlänningen. Regeringen uttömmer statskassan och förbjuder bränvinsbränning, men tillåter att man till de svältande provinserna inhämtar hela skepplaster färgadt bränvin. Man bortkastar hundratusen rubel på misslyckade och orimligt kostsamma byggnader, men har icke råd att gifva arkitekterna några de mest behöfliga resestipendier. Man yfs att vara en civiliserad nation, man låter en tysk gesäll inkassera femton eller tjugutusen rubel på dåliga fotografier, men man har ej råd att för halfva denna summa bestå hundrade egna anlag, som gå till spillo, den enklaste konstskola.

441 – Och hvad vill det säga, mina herrar? inföll tant Mirabeau. Jag kände i Stockholm en riksdagsman, en f. d. bagare, som ruinerat sig på sina middagar i stallmästaregården. Hans hårfrisör kostade honom en riksdaler om dagen, men man påstod att han af ekonomi gick utan chemise. Denna fina herre hade en lika fin fru, som blef presenterad för kungen vid riksdagsbalen i Norrköping. Hans majestät täcktes vid detta tillfälle fråga henne, huru bagerirörelsen lönade sig. »Obligerad som qvestionerar»,konsekvensändrat/normaliserat svarade hon; »minkonsekvensändrat/normaliserat man komponerar aldrig annat än hvetebröd, men rågen är så skamlöst dyr i år, att vi fått skrapa mössmat ur kornlåren.»konsekvensändrat/normaliserat – Detta f. d. bagareherrskap är vi, mina herrar.

442 Efter denna smickrande jemförelse stodo vi upp från thébordet, och nu anhöll smeden om några ögonblicks samtal.

443 – Var god och stig in, min herre. Min kusin och Jeanette äro hemma här, jag hoppas att de ursäkta.

444 Med dessa ord införde tant smeden i förmaket, medan vi stadnade utanföre i salen. Det var ett högtidligt ögonblick. Tant hade tillochmed den försigtigheten att stänga dörren! Omöjligt att höra ett ord af hvad som sades derinne.

445 – Nu pratar han gumman så vaken, att hon ej lägger sig förrän klockan två, sade pappa med en lång gäsp. När man ej sofvit på två nätter, råkat i lifsfara för os och till på köpet ej fått sofva middag för den infernaliska bandhunden, tycker jag man engång|3| kunde få gå till sängs som andra menniskor. Jag undrar hvad den der karlen egentligen vill.

446 – Hvad han vill? upprepade mamma. Jo, det skall jag säga dig: han vill ärfva Muisto.

447 – Åh, prat! Vildfrämmande karln!

448 – Det kommer an på, om han är så vildfrämmande, som han ställer sig uti vår närvaro. Märkte du ej, huru tant slingrade fram ett par frågor om hans härkomst och födelseort. Det syns tydligt, att han förstått imponera på henne med sitt välsignade Neapel. När allt går omkring, är han en förlupen lazaron, om ej rent af en galerslaf, som rymt ifrån bagnon. Sådana tillställningar har man hört förr. Det vill säga, ifall han någonsin varit med sin fot i Neapel, hvarpå jag mycket tviflar; det klingar nog starkt som en utnött roman.

449 – Nå, så alldeles omöjligt är det väl intet. Han kan ju vara son till en sjökapten till exempel. Sådant folk för sina fruar med sig, och jag har kännt hyggliga karlar, som varit födda på oceanen, utan att derföre vara fiskar.

450 – Han hade så gerna kunnat vara född i Vesuvius, det hade varit lika nära tillhands och pinglat än bättre i öronen. Men raljeri apart, Jan Fredrik, sanna mina ord, att det slutas aldrig väl, om vi ej ha ögonen öppna. Vid tants ålder blir man småningom barn på nytt och låter inbilla sig alla möjliga dårskaper. Är det rimligt, säg, af en gammal förståndig menniska, att gå och släpa en söndrig guldring på halsen? Och sådana historier sedan, om huru man pluttrat papper fulla med tokerier, när man var ung, och varit hemligt förlofvad, kanhända gift, och huru man sedan som ärbar enka rest efter sin rymda fästman och stått nätter och dar och låtit regna på sig någonstädes i Spanien eller i mån! Gå och lägg dig, Augusta! Du har hört för mycket dårskaper redan i qväll.

451 – Söta mamma, inte kan jag gå och lägga mig, innan jag sagt godnatt åt tant.

452 – Det är sannt, vi måste akta oss mer än någonsin att stöta tants pretentioner. Men kom ihåg, barn, att det är med tants berättelse likasom med féer och jättar, att sådant passerar icke mera i våra dagar. En sådan der romankärlek liknar marenger och snömos; de kunna pryda bordet och duga till efterrätt, när man haft förrätt och stek, men ingen menniska blir mätt af sådant, allraminst i dessa fattiga tider, när en förståndig flicka ser på sin utkomst.

453 – Mor, mor, hvad är det du lär barnet? skrattade pappa halfsofvande. Är romankärleken en efterrätt, så lär jag få bereda mig på, att du nu småningom sjelf kommit så långt i soupérn. Är det passande att en mor säger till sin dotter: nu skall du se på din utkomst, barn, men vid femti år har du lof att bli kär!

454 – Kära gubbe, sade mamma, du är så sömnig, att du vet inte mer hvad du säger. Rent ut, Augusta, om den der smeden satt dig några griller i hufvudet med sitt Neapel, sitt Vesuvius och sina smädelser mot vårt ärliga land, för det att inte allt, kantänka, passar in på hans utländska mönster, så förklarar jag engång för alla att det intet blir något af. När man hedras med anbud af en så hederlig, ansedd och förmögen man som kammarrådet, vore väl en flicka yr i mössan, om hon skulle lyssna på allehanda skryt af den förstaoriginal: förska äfventyrare, som råkar nästla sig in i en ordentlig familj, för det man kommit i små bryderier under en resa.

455 – Men, söta mamma, aldrig har smeden sagt ett ord ditåt, och än mindre har det fallit mig sjelf in – sade jag, förtretad öfver varningar, dem jag tyckte mig ej ha förtjent.

456 – Det kan vara, att han ej sagt dig något ännu och att du ej tänkt derpå, men, kära barn, det kunde möjligen hända, ser du, ty jag är fullt och fast öfvertygad om att han har någon plan i sinnet.

457 – Mamma trodde ju också, att han var en tjuf och ville stjäla vår kappsäck.

458 – Det finns många slags tjufvar, och de som stjäla kappsäckar äro ej alltid de värsta. Tag dig till vara, det är mitt råd.

459 – Nej, mamma, jag skulle inte taga honom, om han vore smidd uti guld. En karl, som i hvartannat ord förolämpar vårt land!

460 – Det är förståndigt taladt, min flicka. Jag har alltid trott att du är ett klokt barn, och du skall finna att din mamma har rätt. Jag är också säker uppå, att du ej längre skall hysa din barnsliga motvilja mot ett så fördelaktigt parti, som kammarrådet.

461 – Ja, hvad kammarrådet angår ...

462 – Så får han ja, när vi komma hem. Det är afgjordt, du menar ju så?

463 – Nej, mamma, förrän jag tager smeden, gifter jag mig med en student, men förrän jag tager kammarrådet, gifter jag mig med smeden.

464 – Sådana dumheter! Hellre må du bli gammal flicka, det är tusen gånger bättre än ett olyckligt äktenskap. Tant har minsann fått erfara det. Hennes man var en spelare och en brutal menniska.

465 – Ja, mamma, hon fick ej den hon hade af hjertat kär, utan gjorde ett såkalladt fördelaktigt parti, derföre gick det också som det gick, och det vill jag lägga på minnet.

466 – Jag ser tyvärr, att min fruktan besannats och att denna ringhistorie satt dig nya griller i hufvudet. Det var en olycklig stund, när vi beslöto att resa till Muisto. Nu kommer han der som prinsen i en komedi; men vi ha ännu ej kommit till sista akten. Tant och han tyckas ha mycket att säga hvarandra.

467 – Mamma ... om jag skulle försöka lyssna vid dörren?

468 – Nej, det är opassande. Tant kunde komma. Men nog vore det eget att veta hvad de ha att säga hvarandra.

469 Jag märkte att pappa åter sof det goda samvetets sömn uti soffhörnet och smög mig på tå att lyssna vid förmaksdörren.

470 – Hör du något? hviskade mamma.

471 – Ingenting. De tala sakta. Det är bestämdt någon hemlighet.

472 – Är det han eller hon, som talar?

473 – Han ... Mamma ... det är som om han skulle darra på rösten ... Nu lyftades liksom en stol ... Nu är der åter alldeles tyst.

474 – Du förskräcker mig, barn! Tänk, om han vore en röfvare,original: röfvare. och tant skulle tre steg ifrån oss blifva mördad och plundrad! Han kan ju hoppa ut genom fönstret.

475 – Genom klistrade dubbelfönster? Nej, mamma ... tyst ... jag hör tants röst ... »Min son!»konsekvensändrat/normaliserat sade hon.

476 – Hennes son? Det är omöjligt.

477 – Jag hörde tydligt, att hon sade: »min son».konsekvensändrat/normaliserat Det har jag länge gissat. Smeden är baron Ottos son, och tant adopterar honom. Farväl mamma lilla, med hela vårt Muisto! Mamma skall få se att kopparslagarn anammar det.

478 – Hvad säger du barn? Ja, ja, det har jag också länge befarat. Att vi skulle upplefva en sådan skymf! Åh, den nedrige förrädaren! Finns det då intet medel att förekomma hans illistiga ränker? Ja det är afgjordt, hände hvad som helst, jag måste demaskera honom, jag måste rädda vår olyckliga tant.

479 Och mamma stod upp, i fullt beslut att gå in och göra en ända på den farliga têtàtêten, då i detsamma dörren öppnades och tant trädde ut, åtföljd af smeden, jemt så hastigt, att jag hann med ett språng till närmaste stol och låtsade vakna ifrån en liten oskyldig lur.

480 – Förlåt, bästa kusin att, jag uppehållit er så länge, sade tant med en stämma, som ännu tycktes mig upprörd. Det är tid att vi gå till hvila. Godnatt, kusin. Godnatt, mitt barn. Sofven godt.

481 – Och herr Damm? frågade Mamma med ett förkrossande ögonkast.

482 – Herr Damm stadnar öfver natten på Muisto. Malla skall låta bädda i gröna vindskammaren.

483 Vintermorgonen uppgick solig och klar öfver Muistos granar och den hvita fjärden af Mallasvesi. Vi sofvo så sött, så godt, så länge i tant Mirabeaus sköna bäddar, ostörda af alla jernvägspipor, oanfäktade af alla osande kakelugnar, att vår goda Malla Södergren redan två gånger satt kaffepannan ånyo att värmas, innan hon märkte den minsta rörelse i de två varma rummen med deras grönrutiga mattor och deras välstrukna gardiner, der vi alltid hos tant ansågo oss likasom hemma. Sjelfva Danton på sin höbädd i hundkojan måtte den natten icke ha vädrat någon varg på isen; han förhöll sig så fredligt, som hade han varit guillotinerad för längesedan, och först på morgonen gaf han sin onåd tillkänna emot en stackars laukkuspråk: finskarysse, hvilken smög förbi grinden med sin väska på ryggen likasom hade han fruktat att se en länsmans röda mössa framtitta bakom badstuguhörnet. Danton hade en afgjord antipathi mot laukkuspråk: finskaryssar; det kom sig af hans jakobinska natur.

484 – Hvad är klockan? frågade jag.

485 – Nära tio, svarade Malla.

486 Det var skönt att vakna. Jag skyndade att uppdraga rullgardinerna och såg sjön framför fönsterna. Det var ljus dag; allt glittrade i gladaste vinterlöje: – denna vinter, som annars varit så melankoliskt ful! Jag kände mig lycklig och visste ej hvarföre.

487 – Malla, sade jag åter, – om den stora sjön vore kaffe, så der som den nu synes med hvit grädde ofvanpå, och om kullen derborta vore en ofantelig hvetebulla, som vi hade lof att doppa i sjön, – då först vore den rigtigt Mallas vesi.

488 Malla skrattade smått och godt åt min kolossala liknelse. –konsekvensändrat/normaliserat Nå, sade hon, mindre kaffekopp och mindre bulla kunna väl duga i hungeråret. Men nu får Augusta skynda att klä sig; friherrinnan sitter redan i salen.

489 – Hvad säger du? Tant, som annars aldrig är visible före klockan 11 eller 12!

490 – Men i dag var hon klädd före 9.

491 – Hvarför det?

492 – Jag vet intet. Förmodligen för att tala med den främmande herrn, som kom i går afton.

493 – Jaså han. Har hon talat länge med honom?

494 – En timma vidpass. Han var uppe sen klockan 6.

495 – Hvad tror du han har för ärende?

496 – Hur skall jag veta det?

497 – Men det måste vara något märkvärdigt, efter ... Malla ... brukar här spöka?

498 – Åh! Hvad skulle här spöka för?

499 – Det kunde ha sina orsaker. Här är något, som ej hänger rätt ihop med den främmande herrn. Har du ej hört något underligt buller i natt?

500 – Så alldeles utan var det väl intet. Kattorna höllo ett grufligt väsen på vinden i natt.

501 – Ser du! Det hördes från gröna vindskammarn, var det ej så?

502 – Augusta skulle bara skynda att klä sig. Intet har jag tid att stå här och prata, när frukosten dukas.

503 – Men det hördes ändå från vindskammaren?

504 – Har Augusta också hört något?

505 – Intet precis, men ... Säg Malla, tycker du intet att tant är ovanlig mot smeden ... jag menar den resande herrn? Finner du intet att hon gått för hans skull från sina vanor? Tror du hon gjort det för alla främmande?

506 – Det tror jag intet. Augusta har rätt, det är mycket besynnerligt.

507 – Tänk bara efter. Först kommer en herre, som ingen känner. Tant talar länge helt ensam med honom, och derpå ber hon honom stadna qvar öfver natten. Om natten spökar det ...

508 – Nog lät det besynnerligt. Det var som om någon hade tassat fram och åter på vinden.

509 – Derpå stiger tant upp två timmar förrän hon brukar. Säg, Malla, du som känner henne bättre än någon annan, är hon mera glad eller sorgsen än vanligt?

510 – Jag tror hon är mera glad. Men hvad menar Augusta med det?

511 – Ser du, Malla, här är en hemlighet, som du och jag måste ha reda uppå. Om det ej skulle vara så alldeles på rätt med den främmande herrn ... du förstår?

512 – Jag begriper intet ett ord.

513 – Åh, du förstår nog. Om han skulle vara si så der liksom en smula komediant eller trollkarl, begriper du? Det kan komma på ett ut.

514 – Nej, min själ, jag begriper annat, än att nu måste jag gå.

515 – Jo, ser du, det finns folk, som man ej bör tro mer än nätt och jemt, och om han nu skulle vara en sådan en ... nu begriper du ... så måste vi, för tants skull ... Lofvar du berätta mig allt hvad du kan få veta, så skall jag berätta dig hvad jag får reda på.

516 – Är det så, ja då kan jag väl lofva. Gudbevars att här skulle ske något, som ej vore rätt.

517 – Det är ju aftaldt? Vi två måste hålla ihop.

518 – Nå ja, det kunna vi göra. Hjertandes, nu ha de visst glömt att lägga sillen i blöt, och den skall stekas i papper till frukosten ...

519 Hon gick, och strax derpå kommo föräldrarna ut ur sitt rum. De hade sofvit förträffligt, utom att mamma drömt om ett par förskräckliga händer, som anammade Muisto och reste af med hela gården på jernvägen.

520 Jag var förtjust i min lyckade list. Den präktiga Malla, som aldrig annars kunde förmås att sqvallra ur skolan, hade nu blifvit min bundsförvandt, tack vare spökhistorien, som anslagit en svag sida hos den beskedliga menniskan. Jag hade ej glömt hennes många berättelser, medan jag ännu var barn, om alla de sällsamma händelser som timat i gamla gården, innan tant ännu flyttat till Muisto. Mitt samvete sade mig, att jag kanske gjort orätt, när jag begagnat mig derutaf. Förlåt mig, du trogna själ, tänkte jag vid mig sjelf, – jag skall ej missbruka din lilla svaghet till någonting ondt. Jag är endast helt litet nyfiken ... jag ville så gerna veta ... och blott jag får veta hemligheten, skall smeden gerna för mig få taga Muisto och Danton på köpet. Bryr jag mig om hans arf! Jag vill veta hvad han har för sig, hvarföre han kommit hit, hvarom han talat med tant Mirabeau och hvad han egentligen är. För öfrigt har mamma kanske ej haft så alldeles orätt uti att han visat mig någon artighet. Men hvilken artighet! Hammarslag på hammarslag mot alla mina illusioner. Nej, smed, hamra du på, tills korgen är färdig, och den blir af ståltråd.

521 Vi gingo ned. Tant, som numera så sällan lemnade sitt rum, om ej för att någon gång taga plats vid thébordet, satt redan i salen. Hennes toilett, som alltid var omsorgsfull, var i dag tillochmed fin. Hon bar en dyrbar shawl och en syperb mössa af brabantska spetsar, hvilken hon annars brukade blott vid högtidliga tillfällen. Det var någonting eget i hennes sätt, någonting mer än vanligt förnämt, siratligt och ceremoniöst. I sjelfva den lätta nick, hvarmed hon helsade oss godmorgon, och i det sätt, på hvilket hon räckte mig handen att kyssa, var någonting, som tydligt påminte om den fordna hofdamen. Ännu i går hade vi icke märkt något deraf, och nu ... Hvad i all verldens dagar kunde detta betyda?

522 En blick på mamma öfvertygade mig att hennes förvåning var, om möjligt större än min och dertill blandad med mycket mera misstroende. Vi fortforo att observera.

523 Smeden satt i soffan, nog ogeneradt, tyckte vi, för en simpel kopparslagare. För öfrigt var han sig lik, rättfram, okruserlig, klädd i en simpel svart rock, som väl var af kläde, men deremot satt mycket vid och snarare liknade en paletot, än en elegant bonjour, hvilken väl var det minsta, hvarmed han bordt visa en skyldig aktning för huset, ifall han ej ansett konvenansen fordra att vara klädd uti frack. Den enda skilnad jag kunde upptäcka, nu när jag för första gången såg honom vid fullt dagsljus, utan frisrock och resmössa, var att han såg betydligt äldre ut än i går. Man kunde nästan tro att han bortskänkt tio eller femton år af sitt lif åt tant Mirabeau, ty hon såg i stället ut som hade lika många vintrar med ens blifvit bortsopade från hennes snöhvita hjessa.

524 – Behagar herr Damm taga en enkel dejeuner? – frågade tant; hvarpå hon tog hans arm och lät honom föra sig till bordet. – Var så god, min kusin! tillade hon om en stund, liksom hade hon nu först ihågkommit pappas närvaro. Hela hennes hållning mot smeden var i hög grad förbindlig, ehuru mycket värdig, det måste jag medgifva. Utan att egentligen visa oss någon ouppmärksamhet, var hon likväl – det märkte vi tydligt – så upptagen af sin nya gäst, att vi öfriga kände oss reducerade till ett slags bihang i huset.

525 Pappa ensam märkte ingenting. För honom hade tant kunnat vara utstyrd i styfkjortel af triumfant och smeden kunnat inkomma barfota, det hade passerat utan anmärkning. Smedens frimodiga hållning behagade honom, och han tyckte sig kunna vara lika uppriktig tillbaka.

526 – Hvad är det herrn egentligen har för sig nuförtiden? – frågade pappa vid frukosten så rakt som möjligt på saken. Och dervid blinkade han åt mamma med ett triumferande smålöje, som betydde: nu får du veta det du så mycket har bråkat för.

527 – Jag letar kopparmalm, svarade smeden.

528 – Herr Damm supponerar att Hiienkallio innehåller en preciös malmledning och är ockuperad med planer att bearbeta en grufva, – skyndade tant att tillägga.

529 – Nå, der hör du nu, hviskade pappa.

530 Mamma hade emellertid sin mening för sig och begynte tala om väderleken, hungersnöden och jag vet icke hvad.

531 Efter frukosten bjöd smeden åter sin arm och ledsagade tant till hennes rum. Samma vänliga, korta ursäkt till oss; – derefter tillstängdes dörren, Malla fick tillsägelse att man önskade vara ostörd, och vi i vår egenskap af nära slägtingar fingo tillbringa vår förmiddag hur det behagade oss.

532 Dermed hade det ingen fara. Pappa hade i alla fall ämnat göra ett besök i prestgården, mamma hade beslutat inspektera mjölkkammaren, i ändamål att uppgöra en plan för den nya osten, och jag hade fått löfte att åka ut med pyrena. Vi redde oss godt, men en sådan likgiltighet från tants sida förekom oss icke mindre ovanlig, än mycket annat.

533 Vi trafvade frisktoriginal: frisk öfver Mallasvesi ända fram emot Walkiakoski, der isen öfversvämmades utaf flödvatten. Derefter vände vi om; jag hade fullt arbete med Fritz, som beständigt ville kafva sig fram till kuskbocken, och Sigurd, som tappat sin ytterkänga i släden. Allt aflopp med tre par röda kinder, och när vi återkommo till Muisto klockan ½ 2, var dörren till tants kammare allt ännu stängd och således smeden ännu beständigt derinne.

534 – Malla! – vinkade jag.

535 Malla kom, med ett dussin servietter på armen och en tom såsskål i handen.

536 – Vet du något?

537 – Hvad för slag?

538 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad de ha för sig derinne.

539 – De skrifva.

540 – Tant också?

541 – Nej, bara den der.

542 – Hvad skrifva de då?

543 – Stora papper och små papper. Stora bokstäfver och små bokstäfver. Friherrinnan säger något, och det skrifver han upp.

544 – Men du måtte väl hört någonting hvad det är. Är det om berg och koppar?

545 – Det vet jag intet. Friherrinnan ringde och befallte friskt vatten. Allt hvad jag hörde var att de talte franska eller tyska eller ryska, eller hvad det var för ett språk.

546 – Och hvad tror du, Malla, om allt det der?

547 – Jag tror att ... nej, nu får jag se åt hur de afreda såsen!

548 Alla mina observationer instämde deri, att vi skulle få en fin middag. Men jag bedrog mig: den var icke fin, den var furstlig. Smeden, hvars näfvar tycktes vara af naturen ämnade att skala helkokta potäter, skänkte likväl en ganska ringa uppmärksamhet åt anrättningar, hvilka bordt göra Malla Södergrens konst odödlig. Han åt en kötträtt och drack ett glas rödt vin; det öfriga lemnade han nästan orördt. Tant hade bordt bjuda honom kol, stafvadt med o.

549 I stället gjorde pappa skäl för sig och kunde ej nog prisa de rara vinerna. – Får jag fråga, sade han, hvar min nådiga tant låtit köpa det röda vinet. Förmodligen på Hardéns auktion? Det är verkligen makalöst. Skada att jag ej höll mig framme; der skall ha gått några rara saker.

550 – Jag tviflar – sade tant småleende – att herr Hardén varit försedd med äkta burgunder af 1811 års skörd, hvilken på min tid ansågs för den bästa i detta århundrade. Jag hade då ännu stundom äran att mottaga besök och önskade presentera ett drickbart vin. Kanske herr Damm kan upplysa, om burgundern behållit sin bouquet de jeunessespråk: franska, medan vi andra, dess samtida, längesedan gått miste om vår.

551 – Det är ett godt vin, madame; jag har sällan smakat ett bättre; svarade smeden. (Vid ordet madame rynkades mammas panna.)

552 – Sällan smakat? – upprepade pappa, med rätta förvånad. Hör på, herr Damm, var så god och se bara hur det perlar i glaset! Låt oss ärligt bekänna, att hvarken herrn eller jag har någonsin nosat på maken till rödtvin. Kleineh skulle för ett sådant vin debitera sjuttifem rubel buteljen och dessutom tjugufem för uppkorkning. Min vän salig X., om han lefde ännu, skulle ha rest till Bourgogne, för att kunna briljera med en enda sådan butelj, och debiterat kronan för resan.

553 – Det är möjligt, svarade smeden, utan att inlåta sig i vidare förklaring.

554 – Men, fortfor pappa, engång i farten, – törs man fråga, huru vi i dag ha den lyckan att göra bekantskap med veteraner, om hvilkas tillvaro jag knappt kunnat drömma. Skulle det händelsevis vara min nådiga tants namnsdag eller födelsedag?

555 – Jag har räknat så många sådana, att jag ej mera kan påminna mig dem. Äfven veteraner böra anse det för en heder att blöda för så ärade gäster, svarade tant.

556 – Mjuka tjenare. Skål, herr Damm, sade pappa.

557 Olyckligtvis kom i detsamma Sigurd, som åt i rummet bredvid, skrikande att hon fått ett gösben i halsen. Olyckan var icke värre, än att den hjelptes med litet torrt bröd: men det var slut med samtalets intressanta tendenser. Smeden frågade, om icke Sigurd egentligen var ett namn för gossar.

558 – Visserligen, visserligen, svarade pappa. Mor och jag trätte litet om namnet just före kristningen, och när vi slutligen blefvo ense om Sigrid, måtte jag i brådskan ha skrifvit namnet något otydligt på lappen. När då presten döpte ungen till Sigurd, sade jag till mamma: det som är gjordt är gjordt, man skall ej mästra försynens skickelse. Och gudskelof, flickan blef duktig, derföre fick hon behålla sitt ärliga namn.

559 Middagen var slutad, tant drog sig för en timma till sina rum, pappa tog sin lur, mamma och jag satte oss att sy på julklappar. Vi väntade nästan att smeden nu skulle säga farväl. I stället begaf han sig ut att – rida. Han var således också ryttare. Han var allting, den karlen.

560 – Hvad menar du om allt detta, Augusta? frågade mamma, som hela dagen varit en smula vigtig.

561 – Hvad tror mamma sjelf? sade jag.

562 – Du vet min mening, och jag finner den allt mera bekräftad. Smeden är farlig, han inbillar tant, man vet icke hvad. Jag är tvungen att varna henne medan det ännu är tid, och det vill jag göra i denna dag.

563 – Nej, för all del, mamma; låt oss vänta och observera. Jag lofvar åtminstone, att han icke blir farlig för mig.

564 – Det är nog, om han lyckas att ruinera tant. Han är kanhända en spelare, en falskmyntare, en äfventyrare med ett ord, som fått spaning om någon svag sida, hvilken han begagnar, för att åtkomma tants förmögenhet. Det är icke värdigt, det är icke rätt utaf oss, mitt barn, vi som njutit så mycken godhet af tant, att lyssna vid dörrar och observera miner, när det gäller att förekomma en fara, och hvad som är värre, – kanhända en dårskap!

565 – Hvad menar mamma med det?

566 – Jag menar ... Nåväl, du är gammal nog att förstå mig, när jag påminner dig om aptekar Elixirius, som med sina dåliga affärer friade till gamla fröken Kopparkrona på Siltakoski i Nummis. Menniskan var nära åttio år och lefde oberoende på sin egendom; man skulle tycka att hon bordt vara belåten för sina återstående dagar. Men var hon det? Jo, det skulle man se. Aptekarn fick blankt ja, och så blef der bröllopp i flygande rappet. En sådan skandal; du kan föreställa dig huru man skrattade på brudens bekostnad! Och likväl var hon blott en beskedlig, godtrogen menniska med några små egenheter, alldeles som tant. Nå, det gick som man kunde förmoda. Den unga frun flyttade med sin man till andra ändan af landet och dog om ett år, sedan hon haft tillräcklig tid att längta tillbaka till sitt lugna, oberoende lif derborta på Siltakoski. Det är sannt, att Elixirius icke fick ärfva henne, ty äktenskapet blef barnlöst, men så återstod icke heller mycket att ärfva efter årets förlopp. Gumman hade med varm hand gifvit bort det mesta hon ägde, och aptekarn, som strax derpå gifte sig för ombytes skull med en adertonårs flicka, var från den tiden en behållen karl.

567 – Mamma tror således verkligen att smeden ...? Nej, det är omöjligt.

568 – Jag har sett mera än du af verlden, mitt barn, och jag har bland annat sett, att menskliga dårskaper äro beständigt desamma. Erfarenheten må tusen gånger predika för oss sina läror och varningar; vi lyssna derpå som man lyssnar på sagor om andra, hvilka icke angå oss, och glömma derunder vanligen att tillämpa dem på oss sjelfva. Tant känner alltför väl fröken Kopparkronas historia, men tror du hon deraf låter det minsta hindra sig, att blifva, liksom den stackars fröken, ett åtlöje för verlden och ett föremål för alla deras medlidande, hvilka önskat henne ett bättre öde? Nej, det finns något farligt i dessa romantiska kärleksgriller, dessa halfva ringar m. m., när de återkomma på gamla dagar, då det praktiska förståndet förlorat en del af sitt herravälde. Det går lättare än man tror, att öfverflytta en sådan gammal flamma på ett nytt föremål, endast man finner, eller tror sig finna, det allraminsta samband emellan det förflutna och det närvarande. Smeden har funnit ett sådant knytband, man vet ej hvilket, och derföre är han farlig. Märkte du ej nyss något ovanligt i tants rum?

569 – Alltsedan smeden kom, har jag ej varit der med min fot. Tant stänger ju numera in sig beständigt.

570 – Det är sannt. Också jag var endast en handvändning derinne strax före middagen. Det förekom mig strax, som vore der något förändradt. Och hvad tror du jag såg? Grefve Mirabeaus porträtt, som aldrig har saknats på tants vägg åtminstone i femtio år, utom de några dagar, när flyttningen påstod, – detta porträtt är borta; platsen är tom.

571 – På baksidan af porträttet hade baron Otto skrifvit med sympathetiskt bläck. Mamma ... smeden är baron Ottos son!

572 – Det är omöjligt. Jag påminner mig engång ha hört tant berätta, att baron Otto endast efterlemnat en dotter.

573 – Men hvad i verlden är då herr Damm?

574 – Han är aptekarn och tant fröken Kopparkrona.

575 Jag frågade icke mera. Denna misstanke var så skygg, att den upprörde mitt allrainnersta. Nej, jag ville icke ens tänka derpå. Mamma kunde ha sina skäl ... hon är ett mycket förståndigt, ett verldsklokt fruntimmer.original: fruntimmer, Och likväl kunde hon misstaga sig, ja, jag var öfvertygad om att hon gissade alldeles rasande. Det fanns något inom mig, jag vet icke hvad, som sade mig, att hvarken tant eller smeden förtjenat en sådan misstanke ... Likväl tyckte jag mig ha fått en välförtjent lexa. Att lyssna, att spionera ...konsekvensändrat/normaliserat fy, det var ovärdigt; den odygden ville jag lägga af.

576 Innan mamma hann utföra sin föresats angående varningen, var smeden tillbaka och genast åter inkallad till tant. Från klockan 4 till 9 sutto de instängda i arbetsrummet, medan vi öfriga sydde och undrade utanföre i förmaket.

577 Klockan 9 voro vi alla åter samlade kring thébordet. Der blef fråga om gikt och frossor, och derifrån leddes talet på den stora, ännu fortgående striden mellan den vanliga läkedomskonsten och dess nyare fiender. Det befanns, att vi hade tre partier vid bordet. Mamma försvarade med mycken värma vår vanliga medicin, »när den brukas med förstånd»; pappa röjde en stark lutning åt hydropathin och hade tecknat sig för två aktier i det nya vattenbolaget i Helsingfors; tant Mirabeau åter, som brukade medicinera med sockergryn, var en afgjord anhängarinna af homöopathin. Dispyten blef liflig, och slutligen föreslog tant att välja smeden till skiljedomare, emedan hon tyckt sig märka, att han icke godkände någon af de stridande meningarna.

578 Herr Damm sade:

579 – Det är mycket vanskligt, att utan nödiga kunskaper yttra sig i ett så inveckladt ämne, som helsa och sjukdom. Att bestämma ett normalförhållande, som helsan, hvilket oupphörligt rubbas af tusen inflytanden, förefaller mig lika kinkigt, som att skrifva väderlek uti almanackan. Ett synes mig alldeles klart, och det är att ingen borde vara så ödmjuk som vetenskapen, och likväl är ingen mera förmäten att tilltro sig positiva resultater. Vår tids naturkunskap, huru yfves hon ej att beherrska verlden, och likväl kan hon ej säga oss hvilken väderlek vi hafva i morgon, eller ens förklara ossoriginal: ass hvad det är, som vi kalla lif. Öfverallt hvart vi vända oss, stöta vi ytterst emot det stora obekanta, och när vi nödgas bekänna vår okunnighet om detta hemlighetsfulla, som omgifver oss och som betingar vår tillvaro, gripa vi till ett ord och kalla det kraft. Hvad är kraft? Det är det okända X, som vi icke förstå. Läkarn t. ex., han som söker lifvet i ett kadaver och sedan går att tillämpa på lefvande menniskor det nervsystem etcetera, som han funnit i denna slocknade köttmassa, också han talar om läkemedlens kraft, om reaktionskraft, reproduktionskraft etcetera, etcetera. Hvad vill det egentligen säga? Ingenting. Om han kokar saften af en ört, som frambringar en viss verkan uti vår kropp, och man frågar honom hvarföre det så sker, så svarar han oss: det är örtens kraft. Det vill säga: jag vet det icke, men något måste jag svara, och derföre griper jag till ett ord, ett nonsens, och det gör effekt.

580 – Det är möjligt, genmälde mamma förtrytsamt, men om herr Damm förkylt sig, tager herrn in fläder eller hallonthé, och när herrn kommer till svettning, är det allt hvad herrn behöfver veta om örtens kraft.

581 – Jag menar, fortfor smeden, att ingen borde vara så ödmjuk som läkarn, hvilken så oupphörligt slås på fingrarna i sitt ädla, men vanskliga yrke. Men i stället att bekänna sig stå utanför en stängd port, genom hvars springor blott här och der en sparsam ljusstrimma faller på föremålen, förnekar han käckt allt hvad som icke faller inom synlinien för den lilla springa han råkat upptäcka. Allopather, hydropather, homöopather, alla äro de fångna i samma inskränkta empirism. Det finns endast några få, som söka den högsta sanningen bortom de toma termerna, och dem smädar man med namnet idealister.

582 – Herr Damm är således idealist och har monopol på idéer? frågade mamma spetsigt.

583 – Jag är rätt och slätt kopparslagare, svarade smeden. Men en sak förefaller mig klar, och det är att läkarekonsten famlat i mörker genom årtusenden och famlar ännu. Homöopathi och vattenläkedom äro ingenting annat än vår tids protester emot detta evärdeliga famlande, och ehuru de åt sitt håll måhända äro lika fanatiska, lika oefterrättliga, äga de likväl det företräde framför vanlig medicin, att de reducera det artificiela ingripandet i naturprocesserna till ett minimum. Derhän måste ändock all medicin slutligen komma. Hundra år härefter skall man kanhända, liksom nu, stå utom den stängda porten, men man skall åtminstone erkänna att så är och att allt hvad läkarekonsten förmår är endast att återgifva åt naturen dess förnekade rätt.

584 – Det vill säga, skrattade pappa: »Håll hufvudet svalt, fötterna varma, magen i ordning, och nyttja för resten ingen medicin.»

585 – Utan gör som Döbelnsoriginal: Döb lns läkare, sopa med armen alla medikamentsflaskor från bordet, anmärkte tant.

586 – Just så, svarade smeden.

587 Smeden behagade mig denna afton mer än jag kunnat tro. Det var någonting manligt öppet i hela hans väsen. Han kritiserade mycket och stundom skarpt, men det var ingen vanlig kammarkritik. Han tog saker och menniskor från stora synpunkter. De små brydde han sig ej om.

588 Jag väntade verkligen att han skulle visa mig något mera uppmärksamhet, men han tycktes knappt märka min närvaro, och det förtretade mig. Ansåg han mig för så ful, eller så dum, att det ej lönade mödan kosta ett ord på mig? Hvad det beträffar, så, – vederstygglig är jag just icke, och dum – nå, det ville jag likväl ödmjukast undanbedja mig.

589 Mamma gjorde ett försök att erhålla enskild audiens för den länge och rysligt tillämnade varningen. Men det lyckades icke. Tant skyllde på trötthet, och vi gingo till hvila.

590 Mot min vilja drömde jag om den oslipplige smeden. Jag tyckte mig vara ett stycke koppar och ligga djupt, djupt ned uti jordens innandöme. Då bultades och hamrades omkring mig, smeden steg ned, fann mig och vände mig granskande i sin hand. –konsekvensändrat/normaliserat Jemt så mycket som behöfs till en femkopeks slant, sade han. – Detta förtröt mig så, att jag vaknade uti harmen.

591 När jag en stund legat sömnlös och begrundat om det ej vore min skyldighet att hata smeden, kom jag att kasta ögonen på den fällda gardinen och märkte liksom ett fladdrande sken. Det förekom mig tillika, som vore rummet ovanligt ljust. Det är månsken, sade jag till mig sjelf och begynte räkna till hundra, hvilket var ett osvikligt medel att somna, den tiden jag läste arithmetik i skolan.

592 Nu hördes Danton skälla, det blef något buller derute, jag stod upp, lyftade på gardinen och tittade ut. Hvem målar min häpnad! Den gamla fiskarestugan nere vid stranden stod uti brand, och emedan det blåste ohyggligt och vinden låg emot gården, drefvo hela eldmoln af gnistor rakt mot mitt fönster.

593 Nu var ej tid att sofva, jag väckte pappa, klädde mig hastigt, tog mammas kappa och ytterkängor, som voro närmast till hands, samt gick ned till stranden.

594 Här fann jag gårdsfolket rådvilla och handfallna. Pigorna greto och beskifvade sig, drängarna svuro och larmade öfver gamla Särki-Pekka, Mörtpetter, fiskaregubben, som börjat julen för bittida och tagit sig ett rus på qvällqvisten med den framgång, att han tändt eld uppå stugan. Men under det alla skreko, gjorde ingen en min att berga eller släcka, och faran för gården blef med hvarje ögonblick större.

595 Då kom smeden. Nu blef ett annat ljud. I ett huj kommenderades alla till tjenstgöring, de drumliga fingo en knuff, de motspänstiga fingo ett rapp, så att det susade kring öronen, och inom några minuter hade vi alla – jag med – bildat en kedja till stranden och langade vatten, medan två af karlarne skickades till gården att släcka de gnistor, som föllo på taket.

596 – Bra, Augusta, rätt bra, langa på bara! sade herr Damm, i det han rusade förbi.

597 Rätt som vi alla arbetade med ifver och flit, sågo vi en både ryslig och kostelig syn. Särki-Pekka, som ännu var osig i hufvudet, skrek öfverljudt att han måste berga sin sprittnya notkil, och med dessa ord rusade han som en tok in i den brinnande stugan. Smeden sprang efter, och med detsamma störtade taket in. Alla skreko till; hvem kunde annat förmoda, än att både Mörtpetter och hans räddare blifvit begrafne i lågorna!

598 Visst också! Smeden var van att umgås med eld, det var hans element. Midt ur röken och gnistorna kom han ut tillbaka, bärande Mörtpetter som en kattunge i nacken. Gubben stretade emot och sparkade som en istadig häst; smeden plaggade honom på ryggen för|3| att den vägen få in en smula förnuft, och när detta ej halp, kastade han sin börda som en gammal skinnvante i drifvan. Detta roade Muistofolket obeskrifligt. Nu har Mörtpetter blifvit både stekt och fjällad, ropade de.

599 Emellertid var faran med detsamma förbi, och just när pappa ändtligen efter ett fasligt bestyr fått rätt på sina galoscher, som blifvit utförda att blankas af kammartjenaren, vände vi alla, utom en vakt af två man, tillbaka till gården. Der voro ljus tända i rummen, tant hade uppstigit och mottog oss, jemte mamma, i salen. Men hur sågo vi ut! Mammas första blick föll på min person, den andra på sidenkappan, den tredje på ytterkängorna. Personen stod sig förträffligt, men kappan hade blifvit öfversköljd och derefter frusit till is, kängorna voro förfärligt nedkippade. – Hvad i verldens dagar, barn, har du blifvit doppad i vaken? utropade mamma.

600 – Augusta har arbetat som tre brandvakter, sade smeden muntert. Hon förtjenar att utnämnas till hedersledamot i frivilliga brandkorpsen på Muisto.

601 Det var nu andra gången han kallade mig utan titel vid namn. Mamma gjorde en min, som varit i stånd att släcka en ugnsbrasa, men besynnerligt nog fann jag mig alldeles icke stött öfveroriginal: öfven en så obedd förtrolighet. Jag visste det rätt väl, herr Damm hade föresatt sig att aldrig uttala ordet mamsell, såframt han ej talade franska. Gerna för mig, tänkte jag. Efter sådana mandater är man vid ett uppsluppet lynne. Det föll mig in att svara i samma ton.

602 – Jag tackar så mycket för äran, sade jag. Har jag arbetat som tre brandvakter, så är det jemt tre gånger ingenting, ty så mycket sägs det att brandvakterna uträtta. Om Mörtpetter deremot kunde man säga som om kung Carl den unga hjelte: »han stod i rök och Damm» – ty Damm stod med.

603 – Jo, det bär syn för sägen! utropade pappa. Kors för tusan, hur ser herrn ut?

604 Smeden såg verkligen ut som Vulkanus, nyss uppstigen ur Etna. Hans kläder voro så brända, att de liknade ett kakelugnsspjäll, hans hår var afsvedt likasom en björkdunge dagen efter en skogseld, och hans händer kunde jemföras med ett par stora eldskyfflar från Osberg & Bades mekaniska verkstad. Det oaktadt var han nästan vacker i mina ögon.

605 – Man har sagt mig, att det är herr Damm jag bör tacka för att gården blifvit sauverad, sade tant med en så vänlig blick, att jag med rysning tänkte på fröken Kopparkrona.

606 – Och hvem garanterar friherrinnan, att jag ej är en hemlig agent för brandstodsbolaget på landet? skrattade smeden. – Det var likväl behagligt att se honom skratta, den okruserliga herrn.

607 Malla Södergren inkom med kaffe och blef strax ett föremål för allmän beundran. Stackars Malla, hon hade blifvit uppjagad ur sin sötaste sömn, hon hade redan begynt berga plättpannan och kökshanddukarna, och nu kom hon i brådskan med sin svarta, fransade söndagsshawl öfver den gamla grå kökskoftan, håret burrigt som en ulltapp i blåsväder, ena foten stucken i en ny känga och den andra inbyltad i en af tants kasserade tofflor. Det var socker uppå vårt glada humör. Och hvilken delice, detta kaffe klockan tre på morgonen, sedan man tjenstgjort som brandvakt och langat vatten ur Mallasvesi!

608 Nu först blef jag varse, att smeden brännt sin högra hand temligen illa. Jag företog mig då att servera hans kaffe, lade socker i koppen liksom den varit en spilkum och glömde ej att placera två stora skorpor på fatet. – Han nickade bara och smålog. Nog sköter jag mig, sade han, men kanske vill Augusta skaffa något åt Mörtpetter att morna sig med.

609 Jag låtsade titta i kökskammaren, men smög med detsamma till köket och fann ganska riktigt Mörtpetter, omgifven af hela kökspersonalen. Gubben hade fått sig en sup och var just i farten att berätta huru den främmande herrn sprungit som en galning i elden och huru han, Mörtpetter, dragit honom ut derifrån.

610 – Hör nu på, Särki-Pekka, sade ladugårdspigan, som var en stor spjufver, hvarföre bultade ni herrn så förskräckligt i ryggen, när ni bar honom ut?

611 – Gjorde jag det? sade Mörtpetter.

612 – Ja, visst gjorde ni det.

613 – Nå hvad skulle jag göra? Karlen var ju så oregerlig, att ingen fick händer med honom, – svarade dagens hjelte, fullt och fast i den tron att han bergat smeden.

614 – Och så kastade ni honom som en skinnpels i drifvan; tycker ni att det var anständigt gjort?

615 – Kastade jag honom ...?

616 – Visst gjorde ni det. Först pryglade ni honom brun och blå, och sedan dängde ni honom hit och dit, hvart det passade sig.

617 – Åh strunt, nog tål han så mycket. Han kan lära sig att en annan gång vara menniska och intet bära sig åt som en arg oxe, när man vill honom väl, genmälde Mörtpetter mycket trankilt.

618 I köket blef nu en munterhet, som hördes ända till salen, och rätt som var, stod smeden bredvid mig.

619 – Tack skall ni ha, gubbe lilla, yttrade han. Det var beskedligt gjordt af er att lära mig mores.

620 – Ingenting att tacka för, svarade Mörtpetter.

621 Först efteråt fick jag veta att smeden stuckit åt Mörtpetter en tiorubels sedel i handen, med befallning att ej tala om det för någon menniska. Men detta var emot Mörtpetters natur. Han skröt för alla, huru han fått tio rubel för det han bergat herrns lif. Fast intet var det så öfverlopps mycket, försäkrade han; men herrn var väl intet mera värd.

622 – Var god och låt mig förbinda herr Damms hand; jag vet hur man bör göra med brännskador, yttrade jag.

623 Han räckte mig tigande handen. Vi gingo i kökskammaren, och jag pålade ett omslag med torrt rågmjöl. Denna grofva, sotiga hand, som nyss hade räddat ett menniskolif, föreföll mig nu vacker. Och samma så sällsamt förskönade hand, den tryckte nu min. – Tack, sade han. Alla unga flickor borde lära sig att förbinda sår, och Augusta blefve ingen dålig kirurg.

624 När jag var nära färdig med mitt enkla omslag, kom mamma, som blifvit orolig öfver vårt försvinnande. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad gör du här? sade hon, när hon såg mig ensam med smeden i kökskammaren, der blott ett enda talgljus brann med lång veke på bordet.

625 – Augusta försvarar sitt köns rättigheter, svarade smeden. Vore jag lagstiftare, skulle jag på ögonblicket inrätta en ny fakultet för fruntimmers undervisning i läkarekonsten.

626 – Jag vill påminna mig, sade mamma snäft, att herr Damm är en af dem, som ej vilja »förneka naturens rätt» med en sådan famlande konst, som läkarekonsten.

627 – Förlåt mig, hvar sak har sin räta och sin afviga sida. Rätsidan af läkarekonsten är diet och gymnastik för att bevara helsan, diet och kirurgi för att återställa henne. Till de orimligaste och mest tyranniska fördomar hör väl den, som förnekar den mjuka qvinnohanden, det skarpsynta qvinnoögat, det finkänsliga, sjelfuppoffrande qvinnohjertat, att hela mensklighetens lidanden, för att öfverlemna dem åt vår manliga sjelfviskhet, våra förströdda blickar, som flyga kring verlden, och våra plumpa händer, som bättre handtera släggan, än de ömtåliga, retliga fibrerna uti en menniskokropp.

628 – Doktorinnor i praktik, det vore minsann rätt uppbyggligt att se dem afsåga ett ben!

629 –konsekvensändrat/normaliserat Hvem har sagt, att de skulle handtera slagtarknifven i kirurgin? Låt dem lemna grofsmidet åt oss, om det så skall vara, ehuru jag sett äfven qvinnor i stånd att lägga ett illa läkt ben öfver stolkanten och knäcka af det som en perta, för att läka om det, så att patienten kan gå. Var öfvertygad, min fru, att om hundrade år äga vi flera qvinliga läkare än manliga och att t. ex. aldrig en barnsjukdom eller en fruntimmersåkomma kureras af andra än dessa praktiserande doktorinnor, som ni behagar kalla dem, hvilka för öfrigt komma att använda få läkemedel, men desto mera en omsorgsfull vård.

630 – Kom, Augusta. Till vår diet hör nu att taga några ögonblicks hvila. Jag önskar att herr Damm må lefva i hundra år, för att då få det nöjet bryta armar och ben af sig och plåstras af fruntimmer. Godnatt, min herre.

631 – Sof godt, min fru. Medan vi sofva, skrider dock verlden några timmar framåt, och var säker, att med hvarje sol går en fördom ned, hvilken vi ännu i går antogo för ett osvikeligt axiom.

632 Vi gingo. Jag visste att mig förestod en lexa, och jag bedrog mig icke.

633 – Hvad är det jag hör, mitt barn? Smeden är nog djerf att kalla dig vid ditt namn!

634 – Ja, mamma, när han ej får säga fröken och ej vill säga mamsell ...

635 – Hvilka dumheter! Hvarföre icke mamsell?

636 – Mamma har ju hört hans skäl. Han kan ej tåla någon rangskilnad i titeln. Han säger, att all annan rang, än personligt värde, är ett oting bland karlar, men en löjlighet ibland fruntimmer.

637 – Nej, hör man den förmätna herrn, som vill diktera lag uti frågor, der sjelfva kejsarn förlorat sin myndighet! Nåväl, han må kalla dig hvad han behagar, men jag förbjuder dig att svara honom ett ord, om han en annan gång kallar dig vid ditt namn.

638 – Mamma ... han är likväl en bra karl, med ett hufvud som stål och ett hjerta som vax. Mamma skulle ha sett honom i natt vid Mörtpetters stuga!

639 – Se så, nu talar du ur den tonen. Augusta, Augusta, kom ihåg att jag varnat dig!

640 Jag svarade icke. Jag hade också, liksom smeden, ett slags hufvud och dito hjerta. Men det ena var så virrigt som ett yrväder, det andra så varmt som en bakugn dagarna före jul.

641 Så stodo sakerna, när smeden tvangs af sin brända hand att dröja längre på Muisto, än han kanske från början ämnat. Någon orsak bör man alltid söka till en misslyckad kur. Mitt rågmjöl och mitt omslag hade pålagts för sent; brännskadan hade hunnit gripa omkring sig, och följden var att handen svullnade ända uppåt armleden. Skrifva kunde icke herr Damm och än mindre resa. Tant tillät icke, att en person, som uppoffrat sig för att rädda hennes gård, fick lemna Muisto innan han blifvit fullkomligt återställd, och alla – mamma icke undantagen – täflade om att vårda blessyren samt egna smeden en vänlig uppmärksamhet.

642 Den som minst brydde sig om skadan var smeden sjelf. Hvem känner icke huru pjåkiga karlar äro vid minsta ondt och huru hela huset sättes i rörelse för att bota en tandvärk, kurera en katarrh eller bylta med ett sjukt finger, såsnart någon af dessa förfärliga olyckor råkat drabba »skapelsens herrar»! Smeden var häruti både lik och olik sina medbröder. Han kunde icke fördraga att blifva ompysslad, såsom vi i vår välmening ville göra det. Lika litet kunde han förmås att vara overksam och måste formligen bevakas för att hålla sig stilla. För att förmå honom dertill, uppsöktes den bästa lektyr ur tants vackra bibliothek. Men antingen hans ögon blifvit skadade af elden, eller annars voro retliga för smärtan i handen, – han kunde ej läsa sjelf, man måste läsa högt för honom. Hvem skulle göra det? Tant såg icke, mamma ville icke, pappa hade alldeles för litet tålamod. Följaktligen blef jag sjelfskrifven lectrice, och då det alltid skedde i mammas närvaro,original: närvara, kunde sjelfva förtalet ej hafva någonting deremot.

643 Så förgingo dagarna före jul. Den grofva, förskräckliga handen, som så länge varit min fasa, blef mig småningom kär, och ju mera bekymmer den kostade mig, desto kärare blef den. Hvarföre skulle jag dölja, att der småningom uppstodoriginal: upppstod en egen, ovanlig vänskap i vårt förhållande? Jag kallar den ovanlig, ty jag har hört sägas, att vänskap mellan en ung karl och en ung flicka är endast en mask, hvarunder en annan känsla gömmer sina rodnande kinder. Men här var det icke så; – jag bedyrar att icke det minsta ord undföll ditåt – det hade varit ett perlstickeri att bedraga censuren i mammas person – och icke blott inga ord, ty ord betyda så litet, men icke en blick, jag hade så när sagt icke en tanke. Jag har förut berättat det förunderliga, att smeden stundom såg ut som en man om 25, högst 30 år, stundom åter betydligt äldre. Jag märkte nu att det berodde helt och hållet af färgen på hans hy. Annars buro hans drag ett eget uttryck, som kunde passa för flera åldrar. Han var icke vacker, icke ful, han såg ut som en pröfvad man, och det ingaf mig, ju mera jag lärde känna honom, så mycken respekt, att jag mot min vilja jemförde honom med min fordna kadettflamma och begrep, att hvilket namn jag än ville gifva vår vänskap, icke var det den känsla, som berusas af sällhet under en stormande vals, eller gråter af vemod vid sista skymten af en bortilande uniform.

644 Bästa beviset derpå var att censuren förblef lika lugn, som nuförtiden i våra dagblad. Mamma hade beslutat antaga en afvaktande ställning. Hennes hotande varning blef tillsvidare osagd och inskränkte sig till några varsama allusioneroriginal: illusioner (källa för ändring: Vinterqvällar) på fröken Kopparkrona. Mot smeden visade hon sig vänligare än förr, men lika förbehållsam. Det fortfor att hvila något hemlighetsfullt öfver hans person och hans afsigter, hvilka mamma hade beslutat att, kosta hvad det ville, omsider afslöja.

645 En dag sade hon oförmodadt, när det var fråga om huru brännskador stundom läkas fortare hos gamla än hos unga:

646 – Huru gammal är herr Damm?

647 – Trettionio år, svarade smeden utan betänkande.

648 Jag häpnade. Trettionio år! Jag hade trott honom vara tjugunio! – Mamma sände mig en förstulen nick.

649 Vi fortforo att läsa. Det var inne hos tant, och boken var Thiers’ historia om franska kejsaredömet.original: kejsaredömet Det var en snillrik tafla af ett stort tidehvarf. Vi hade hunnit till Spanien och Saragossa, när en strid uppstod bland åhörarne.

650 – Hör, sade smeden förbittrad, – hör den glatte ministern, hur han slungar sina sarkasmer emot Napoleon, och likväl försvarar han det system af förtryck, som uppslukade folken!

651 – Men min bästa herr Damm, inföll tant Mirabeau, som var en gammal beundrarinna af Napoleon I, – hur vill ni att en jätte skall gå genom skogen utan att trampa myrorna under sina fötter?

652 – Förlåt madame, – svarade smeden – men vår tid erkänner ingen annan jätte, än intelligensen, och denna stormakt förtrampar icke, den upplyftar folken.

653 – Var då icke Napoleon I en intelligens af första rangen, min herre?

654 – Af första måhända, men icke af högsta rangen. Jag har sett högre stormakter: Alexander von Humboldt, Göthe, Robert Peel, Victor Hugo. Den sanna storheten faller icke; den är odödlig. Skola vi evigt beundra kolossen, blott för det att han är så obäkligt stor, att vi få ondt i nacken af att betrakta honom?

655 – Var god och erinra er, min herre, att vi ha nämnt en storhet, hvilken uppstiger lika odödlig ur djupet af sitt fall, som intelligenser utaf en annan ordning uppstå ur deras olycka: – den förgiftade Sokrates, den brände Huss, den marterade Galilei!

656 – Tror ni det, madame? Ni har kanske rätt. Det var en gång ett jättemörker som födde en dagstrimma, och hon kallades frihet. Friheten hade tvenne vanslägtade barn, som kallades anarki och despotism. Emedan barn alltid mera brås uppå far- eller morföräldrar, än på deras egna föräldrar, hände sig att syskonen voro mörka som deras stammoder. En natt strypte despotismen anarkin i dess bädd, blef herre öfver verlden och vexte stor utaf folkens blod. Slutligen fick han likväl en törntagg vid namn Spanien i foten, ett ben vid namn Ryssland i halsen och ett par stålbakade knäckebröd vid namn England och Tyskland mellan de glupska tänderna. Deraf dog jätten – ty despotismen, så jätte han är, har en klen konstitution, – och blef proklamerad odödlig för sin makalösa aptits skull. Menniskorna äro nu engång sådana. Äfven konungen af Dahomey anses i Afrika för en stor man.

657 – Ni är en praktisk man, herr Damm. Men anser ni då för intet den lyftning, den aplomb, som stora bragder, snillrika tankar och omätliga besegrade hinder gifva ett helt tidehvarf? Tror ni, att Frankrike någonsin förgäter dem, eller att Beranger sjungit sina odödliga visor, om det icke funnits en Austerlitz’ sol?

658 – Jag afundas er, madame, att se dessa minnen med tjugu år yngre ögon än jag. Det är sannt, att ni har sett den förste Napoleon och jag endast den tredje. Ni har sett originalet och jag kopian. Kopior äro så ofta fuskverk, madame. Man är en spindel, och man skrifver på skylten: örn.

659 – Ah, det är sedan 1851 ni blifvit en fiende till Bonaparte?

660 – Ja, madame, sedan December 1851, då jag hade äran häktas med mångaoriginal: nånga andra uti Café Danemarcspråk: franska i Paris. Likväl icke derföre, utan emedan jag äfven haft äran att slåss 1848 och 1849 under Cavaignac.

661 Tant teg, men pappa tog ordet:

662 –konsekvensändrat/normaliserat Hör på, tillåt mig ännu engång fråga hvad herrn egentligen är för en? Herrn har ju varit med öfverallt.

663 – Jag tror mig redan ha nämnt, att jag är en kopparslagare.

664 – Ja, men det tror inte jag, sade pappa.

665 – Grofsmed då, om det faller mera i smaken, svarade smeden.

666 – Hm – det tror jag heller intet, började pappa ånyo, men då skyndade jag att fortsätta fälttåget i Spanien.

667 På detta sätt gingo våra dagar en i sender, utan att vi blefvo desto klokare på vår underlige gäst, tilldess att den märkvärdiga julaftonen slutligen mörknade öfver Muistos granar och isen på Mallasvesi.

668 Vi hade långt förut beredt oss på denna qväll. Redan i Helsingfors hade vi försett oss med passande julklappar, och det som icke der blef i ordning, det gjordes här. Tant skulle få en spetsmössa, en shawl, ett par tofflor, ett par nya glasögon med guldbågar, ett dussin hyacintlökar, en antimacassar för gungstolen och en kaffemössa af Sigurd. Pappa skulle få sina hängslen, sina pipsnodder, ett halft dussin nya skjortor, pariser schavottens historia, Calle Skog Svamphuggare och tre tuktade gubbar af Nepomuk; – mamma ett klädningstyg, en krage, en bahytt, en smörpress, en mattsopningsmaskin, en hushållskladd, jemte Jerusalems förstöring, porslinskitt och en husmoderlig silfvergrufva af Sundgren; – jag skulle få (ty somt visste jag förut och somt gissade jag) två klädningstyg, två par handskar, en muff, en essenceflaska, Garibaldis medaljong, Kan ej, Mörtengrens och Lindhs poesier, ett fotografialbum, Fänrik Ståls porträtter, det sjungande Sverige, potpourri ur kärleksdrycken, Arditis kyssvals och (som en nyttig bilaga) Rådgifvare för ungdomen vid vandringen genom lifvet. Pyrena skulle få en hiskelig mängd, emedan antalet var det förnämsta, och deribland kälkar af Muisto fabrik, sparbössor, färglådor, skrifböcker, griffeltaflor, bokmärken, Drummelpetter, Skräckscener från Afrika, berättade för barn, med sex kolorerade plancher, och Såpbubblor af –o–, hvilket var ett litet misstag, ty boken innehöll »En löjtnant eller ingen», svensk originalnovell. Malla Södergren skulle få randigt bombasin samt Westerbergs Brefställare och rådgifvare i alla lifvets förhållanden. Sjelfva Danton skulle få ett nytt halsband efter mönster af de nya antigarotthalsdukarna från London med taggar, hvassa som tidningspolemik, mot vargarna på Mallasvesi. Smeden ...

669 Ja, hvad skulle smeden få? Skulle han blifva lottlös vid den rikliga marknaden? Smed, smed, huru många sömnlösa timmar måste jag genomvaka, för att smida din lycka?

670 Ändtligen fick jag en god idé, men bör jag väl tala om den?

671 – Augusta! Klockan är åtta:

672 – God morgon, Malla!

673 – Jag har en nyhet.

674 – Om smeden?

675 – Ja, om smeden. Han är mig just en vacker fågel.

676 – Är det något illa, så kan du vara tyst med det, Malla, jag vill ej höra det. Man bör ej spionera på någon, allraminst på en gäst.

677 – Illa? Det beror på huru man tar det. Inte må Augusta tro att jag brukar löpa med sqvaller eller spionera på mina medmenniskor. Jag trodde, efter mamsell sjelf bad mig ... men nog kan det vara osagdt. Jag har väl annat att göra.

678 Malla gick, men hon stadnade i dörren.

679 – Är det vackert väder i dag?

680 – Regn och slask.

681 – Hur är det med hans hand?

682 – Visst lär han bry sig om handen, när han tänkeroriginal: tänken på någonting annat.

683 – Vänta litet, så kommer jag med dig. Jaså, han tänker på annat. Det är rätt bra det, Malla.

684 – Kanske och kanske inte.

685 – Det säger du med en ton, som ... Hvad menar du med ditt »kanske och kanske inte»?konsekvensändrat/normaliserat

686 – Jag menar att visst folk flackar verlden omkring och inbillar unga oförståndiga flickor allehanda, fast man borde ha andra pligter ... fast man har någon derborta, som kanske är öfvergifven ...

687 – Nej, nu talar du lappska. Hvem är derborta? Hvem är öfvergifven?

688 – Hon, det förstås. Det är en vacker menniska. Och så god hon ser ut!

689 – Har herr Damm ... en fästmö?

690 – Eller en fru. Hvad vet jag?

691 – Nu är du odräglig, Malla. Hvad skall det der nu åter betyda?

692 – Mamsell vill ju ingenting veta.original: veta (Hvar gång Malla var stött, kallade hon mig alltid mamsell.)konsekvensändrat/normaliserat

693 – Men nu vill jag veta. Se så ...

694 – Man spionerar inte, för det att man ser åt att ett rum är städadt – för det att man finner ett öppet schatull – och för det att i schatullet ligger en medaljong, som man förut sett en viss herre flera gånger betrakta. Man kan vara lika ärlig för det, skall jag säga mamsell.

695 – Var nu inte stygg, Malla. Han har ett porträtt? Ett fruntimmer? Ungt och vackert, var det ej så?

696 – Bevare oss, jag tror att Augusta är nyfiken!

697 – Ja, jag är nyfiken, jag är ond, jag kniper dig, om du retas så der. Det är inte för min skull, ser du. Hur ser hon ut?

698 – Fin och förnäm, med perlor i håret och ringar på fingerna. Mycket underligt klädd, med nästan bara armar och klädningslifvet upp under axlarna.

699 – Det är tant!

700 – Åhå! Nå, det skall ingen inbilla mig.

701 – Du vet inte du, Malla. Himmelens fåglar! Tänk, om han vore hennes egen ...

702 – Hvad för slag?

703 – Hennes egen ... Ja, så är det. Jag menar hennes malmletare, hennes grufsprängare. Malla, Malla, det blir en julafton, som du aldrig kan ana! Ack, det vore först roligt! Min goda, kära tant!

704 Malla skakade på hufvudet; hon trodde visst att jag blifvit tokig.

705 – Hör nu, sade hon, man skall ej vaka så der, som Augusta gjort uti flera nätter å rad. Man är ej mera än menniska. Det kan hända till slut, att man blir en smula vimmelkantig i hufvudet.

706 – Ja, jag är vimmelkantig, men det är af glädje, Malla, det är af förtjusning, förstår du ej det? Min älskade tant, hon som så många år lefvat ensam och öfvergifven, nu först skall hon åter känna sig lycklig! Nu först skall hon i sin senaste ålderdom känna sig ung på nytt!

707 – För en grufsprängare?

708 – Gå nu, min trogna Malla, gå, min rara, präktiga Malla Södergren; du skall få veta allt, men inte nu, det är inte min hemlighet. Vi skola alla bli mycket lyckliga. Och du med, Malla, du med!

709 – Nå nå, jag går, bara jag hinner. Augusta sade mig sjelf, att den der herrn var något slags trollkarl. Jag märker det; han har ju rent af förvridit hufvudet på den stackars flickan.

710 Med dessa ord gick hon, småputtrande för sig sjelf, och kippade på hälarna, som det var hennes vana. Jag blef ensam med mina underliga tankar. Ja, nu förstod jag alltsammans. Mamma hade framkastat en vink, att tant möjligen varit hemligen gift med baron Otto. Och nu kom smeden, nu hade han hennes porträtt; följaktligen var han hennes son! Det var klart som dagen. Hvilken romantisk händelse!

711 Vänta litet ändå ... Han är född i Neapel; hur är det möjligt? Han är trettionio år; hvad vill det säga? Trettionio från 1862 återstår 1823. Men tant har ej sett baron Otto sedan 1809 vidpass, och då var han redan gift med en annan. Nej, det bär ännu mindre ihop. Och likväl ... men ändå ... ja kanske ... nej, omöjligt ...

712 Slutet på öfverläggningen var att jag begrep ingenting, rakt ingenting. Jag var icke en bit klokare än Malla Södergren.

713 Men nu var ej tid att gissa och grubbla. På morgonen af en julafton har man annat att göra. Jag grep i mina julklappar, och så gjorde alla andra. Så mycket var ännu ogjordt, som skulle vara färdigt till qvällen. Bland annat min lilla surpris. Och julgranen sedan! Han skulle klädas så ståtlig för pyrenas räkning. Mamma klippte stjernor, flaggor och guldnät, tant knöt trådar i äpplen, konfekter och fikon. Smeden och jag hjelptes åt att uppställa trädet, trots hans sjuka hand och den rankiga trädfoten. Vi stökade hastigt bort frukosten och hastigt middagen, som det alltid plär vara den dagen, när saken får gå sin naturliga gång.

714 Och så bröt skymningen in, och så öppnades dörrarna till salen, precis klockan sju. Pyrena, som hela dagen lipat och varit oregerliga, der de suttit instängda i barnkammaren, rusade ut som ett par yra kalfvar. Midtpå salsgolfvet strålade julgranen uti all sin högtidliga glans, tant och föräldrarna sutto högtidsklädda i soffan. Men vid dörren stodo alla husets tjenare och sju eller åtta enkom inviterade fattiga barn ifrån byn. Derpå sjöngs en kort psalm och lästes en bön, såsom den vackra seden alltid var uppå Muisto om julaftonen, och först sedan helgen var invigd åt Gifvarn af alla goda gåfvor, begynte barnen dansa kring julgranen. Thé kringbjöds klockan ½ 8, och vid samma tid dukades qvällsvard för folket i den rymliga drängstugan, hvars golf var betäckt med halm och der jullekarna fortforo långt inpå qvällen.

715 Nu hade förut varit sed hos tant, liksom hos oss, att inbära julklapparna i en korg, derifrån pappa, i egenskap af allmän referendariesekreterare, upptog en i sender, uppläste verserna och delade kring åt vederbörande. Denna sed är uppfunnen af någon, som icke förstått fantasins betydelse vid alla våra nöjen. Smeden hade nu, med öfverhetens på Muisto nådiga samtycke, arrangerat en helt annan method, som var beräknad uppå att fördubbla gåfvornas värde genom det mystiska sätt, på hvilket de framkommo till destinationsorten.

716 Till allmän förlustelse och pyrenas häpnad visade sig först en julgubbe med långt skägg af blår och träskedar, uppstående som horn öfver pannan. Denna respektabla figur, i hvilken jag trodde mig igenkänna Mörtpetters krångliga gestalt, frambar kälkar åt barnen och luffade så sin väg under allmän beundran.

717 Efter honom kom en lappgumma, som ur ett par vida kjolsäckar framtog gåfvor åt hela sällskapet och derefter erbjöd sig att spå mig i handen. Spådomen var naturligtvis, att en fästman stod färdig beredd, hvilket icke var någon nyhet, ty härigenom förleddes jag att hedra kammarrådet med en hågkomst, som troligen annars ej skulle fallit uppå hans lott.

718 Efter lappgumman kom en formelig julbock, krypande på alla fyra uti en afvig fårskinnspels med horn af visplar och skägg af tagel, högst konstfärdigt inrättad. Detta lyckades likväl ej bättre, än att Danton, som för aftonen inviterats i salen och låg murrande under soffan, rusade bocken i pelsen. En förfärlig strid uppstod mellan konsten och naturen, dervid konsten ofelbart kommit till korta, derest han icke fått en bundsförvandt uti smidekonsten, som med venstra handen grep den blodgirige Danton i öronen och ej utan fara för eget skinn åtskilde de båda kämparne. Bocken, som mist både horn, skägg och ulltappar, föll ur sin roll, klef på två fötter och såg sig om efter reträtt.

719 – Det är Calle! ropade Sigurd, som gick miste om hela sin illusion, när hon under bockens rifna pels igenkände gårdens springpojke, hvilken alla dagar hållit pyrena sällskap i kälkbacken.

720 Calle gjorde ett försök att återtaga sin fyrbenta rol och utdelade, med en rädd blick åt soffan, sina klappar, hvaribland Dantons garottehalsband. Derefter sprang han, vid ett nytt murrande, sin väg på de två ben naturen ansett förslå för hans lilla person.

721 Klapparna fortforo att komma, man visste ej huru, och det var det fina i saken. Än från den ena, än från den andra dörren, som öppnades helt litet på gläntoriginal: glnt; än från taket, än från golfvet; än funnos de oförmodadt i vederbörandes fickor och famn; än sväfvade de i luften på ett segelgarn, än på spjällsnöret. En så munter julafton hade man aldrig upplefvat på Muisto.

722 Malla Södergren kringbjöd äpplen. Jag följde henne med nyfikna blickar, ty midtpå brickan stod Hiienkallio afbildadt som ett eldsprutande Vesuvius med en förskräckligtoriginal: förskräck djup koppargrufva och derinne var ett af herr Broströms guttapercha-möss. Det var min julklapporiginal: jullklapp till smeden; men kanske bör jag tillägga, att mösset utgjorde handtaget till en liten penntorkare, som jag med egen hand förfärdigat, och derpå var broderadt den franska örnen med namnet Cavaignac under mössets fötter.

723 Smeden undersökte Hiienkallio med mycken uppmärksamhet, fann koppargrufvan och dess innevånare,original: inevånare, höll penntorkaren mot ljuset och upptäckte örnen. Med en liten nick löstog han mösset, lade det åter i koppargrufvan och stack penntorkaren i vestfickan på sin venstra sida.

724 – Förlåt, sade han, att jag ingriper uti historiens rätt. Vi måste befria den franska örnen och jaga parvenyerna tillbaka till deras gömställen. Detta berg är folksuveräniteten. Det har nu framfödt en liten råtta, som gnagat hål deruti; men när det härnäst sprutar eld, skall örnen åter stiga mot solen och den glödheta lavan uppfylla mullvadsgångarna.

725 – När man skrifver så flitigt som herr Damm – sade mamma, som alltid var färdig med sina praktiska tillämpningar – då kan en obetydlig penntorkare också göra sin nytta. Den kan förekomma mer än en plump.

726 Medan vi alla voro sysselsatta med smeden och hans julklapp, hade ingen observerat huru tant tagit ett äpple från korgen, sönderbrutit det – ty det var ituskuret, men åter hopsatt – och funnit någonting deruti. Malla Södergren var den första, som ropade: Gudbevare, jag tror friherrinnan svimmat!

727 Vi skyndade till soffan. Tant Mirabeau hade fallit i vanmakt och låg med tillslutna ögon lutad mot soffhörnet. Orsaken var tydlig. I sitt äpple hade hon funnit en stor valnöt, i valnöten ett mycket litet étui och i étuiet – en half ring!

728 Men här var ej tid att gissa och förvånas. Vi lyckades slutligen med en stark essence återkalla henne till medvetande.

729 – Jag anade det – sade hon långsamt och ännu förvirrad, med en outsäglig blick på smeden. Hvarför sade baron mig ej detta förut?

730 Hon kallade honom baron! O, han är hennes son! Han är hennes son! – Jag kände mina tårar strömma, jag var färdig att falla tant, smeden och alla menniskor om halsen. Så lyckligt, så lyckligt!

731 Endast mamma bleknade och begynte i sin tur må illa. Pappa sprang till kökskammaren efter vatten och återkom med ett fullt glas. –konsekvensändrat/normaliserat Drick, sade han, drick!

732 – Gå din väg, sade mamma, det är ju bränvin!

733 Det var verkligen bränvin, som stått i beredskap derute för folkets räkning.

734 – Låt icke störa er – sade tant, som snart fullkomligt återhämtat sig. Jag ber er, fortsätt; jag mår åter väl. Det kom något oförmodadt, men man dör ej af glädje.

735 Tants oförmodade julklapp och det, som följde derpå, hade gifvit en helt annan färg åt julaftonen. Alla voro förlägna och stodo liksom på kant emot hvarandra. Julklappar fortforo att regna, än här, än der, men alla tänkte på något annat. Malla Södergren inberäknad, voro vi sex, som alla hade någon på hjertat, hvilket ingen ville eller vågade utsäga. Endast n:o 7, 8 och 9, bolaget Sigurd, Fritz & Compani (Danton var Compani) tycktes, obekymrade om alla evenementer, njuta af julfröjden och tillåta sig allehanda ofog, som nu fick passera oanmärkt. Sigurd hade fått en docka, som kunde röra ögonen, inbyltade henne i ett soffhörn och sjöng så ljudeliga vaggvisor, att de kunnat söfva en elefant. Fritz drog hop mattorna, proberade sopmaskinen, slipade långa ärr i golfvet med sin jernskodda kälke och trätte med Danton om en boll, som rullat under soffan. Olyckligtvis fann han strax derpå behag i min nya muff, och innan någon visste huru, låg äfven den under soffan. Detta tog Danton med skäl som en utmaning, och följden var, att min sköna muff, som kostat åtta rubel hos Fatzer, inom en kort stund såg ut som den uppstoppade bäfvern i universitetets museum, sedan malen ätit upp pelsverket.

736 Aftonens äfventyr voro ej slut dermed. In bars en alnshög docka, fyndigt hopfogad af snö, med klädning af näfver och coiffure af hyfvelspån.original: hyf elspån. På henne stod skrifvet: »vänta; hon smälter i sinom tid.»

737 För resten ingen adress. Emedan gissningen var fri, ställdes dockan på en stor thebricka att smälta.

738 Det blef mig för qvaft i salen. Jag gick ut på trappan. Himlen hade klarnat, det var en lindrig frost, och de eviga stjernorna skådade tindrande klara ned påoriginal: pä mitt oroliga hjerta.

739 Då hörde jag steg bakom mig. Det var smeden? ... Nej,original: Nej. det var Malla Södergren, som skulle vara öfverallt och nu skyndade på en handvändning till drängstugan.

740 – Nå, Malla? frågade jag.

741 – Nå, Augusta? frågade hon tillbaka.

742 – Hvad tror du?

743 – Jag tror allting.

744 – Hvad vill det säga? Allting?

745 – Jo, smeden reser i morgon bittida. Han har beställt häst till Onkkala klockan sex.

746 – På julmorgonen?

747 – Som jag säger. Det är nu färdigt, hvad det sedan må vara. Men nu måste jag dit ned, för att se efter folket. De vore i stånd att tända eld uppå halmen.

748 Hon försvann, och jag såg på stjernorna. Jag hade alltid älskat stjernorna. De äro så långt borta, – hundratusende mil och millioner år, – likväl kan man bigta för dem. Sägen mig, klara stjernor, hvad är det bestämdt i er höga sal om en så obetydlig varelse som mig till exempel? Aldebaran, du hör det! Du vet det, Sirius! Han ämnar resa i natt. Hvarföre vill han resa? Hvarföre? Ingen vet. Skall han försmå, att säga oss ens ett flyktigt farväl? Nå ja, res, smed, res, det angår mig intet. Bryr jag mig om en gammal smed!

749 – Augusta! – Nu var det mammas röst.

750 – Jag kommer strax, mamma.

751 – Kom, kära barn, man väntar uppå dig. Nå, det var för väl, att det tycks blifva frost i natt, så få vi ändtligen åter slädföre.original: slädför.

752 Jag skyndade in, – nej, jag skyndade icke, jag gick som i drömmen. Han vill resa!

753 Snögumman hade smultit, spåncoiffuren hade bortfallit, men näfverklädningen stod qvar som ett slags krinolinskal på brickan. Då hade man upptäckt, der dockans hjerta suttit, ett litet smalt étui af svart marokin, och på det stod mitt namn.

754 Jag öppnade det och begrep ej sjelf, hvarföre jag darrade så. Etuiet var invändigt fodradt med grönt sammet, och derinne låg en bröstnål af guld med en enda sten; men hvilken sten! Det var en stor grön smaragd af den allraklaraste glans. Näst stjernorna hade jag aldrig i verlden sett en så vacker ädelsten. Han tycktes skjuta blixtar i ljusskenet.

755 Den dyrbara nålen gick ifrån hand till hand och väckte allmän beundran. Mamma var förtjust; pappa begrundade hvad väl den lilla tingesten kunde vara värd. Minst trehundra rubel, bröder emellan. Alla betraktade vi med tacksamma, nästan häpna blickar tant Mirabeau, som slösade en så dyrbar present på sin lilla guddotter. Hon hade redan i afton gifvit mig ett dussin matskedar och tre dussin theskedar, alla af silfver »till mitt blifvande bo», som hon behagade uttrycka sig.

756 – Älskade tant ... började jag.

757 Hon märkte min afsigt och skakade sitt vackra hvita hufvud. – Denna present är icke af mig, sade hon, i det hon höll nålen mot ljuset, så att han tindrade som planeten Merkurius en afton i Mars.

758 –konsekvensändrat/normaliserat Visst är den af tant? – inföll mamma med häpen och frågande min.

759 – Nej, min söta Jeanette, sådana presenter stå ej i min makt. Denna smaragd har antingen burits, eller är han värd att bäras utaf en drottning.

760 Allt mitt blod rusade upp till kinderna, ty nu blef det mig klart, hvarifrån snögumman kommit med sin kungliga gåfva.

761 Mamma tillgrep ännu en nästan förtviflad gissning. – Pappa, pappa, sade hon med hotande finger, – har du verkligen varit nog svag, att depensera så oförnuftigt på din dotters fåfänga? Eller säg – (det var sista undflykten!) – du har visst köpt den gröna stenen för billigt pris på någon auktion. När allt går omkring, är han blott imiterad och kostar på sin höjd tre eller fyra rubel.

762 – Jag! utropade pappa, billigt förvånad. Jag skulle ha bortkastat mina pengar på en sådan ursinnig dårskap? Nej, jag tackar. Stenen är äkta, det borde en katt begripa, och följaktligen har han kostat mer än mitt guldur. Men det är väl inte svårt att gissa, hvarifrån han förskrifver sig. Vill herrskapet veta? Från ett visst kammarråd ...

763 – Du har rätt, skyndade mamma att svara. Kammarrådet har visat Augusta, – jag menar han har visat oss alla så mycken artighet, så mycken uppmärksamhet ... Vi måste vara smickrade af en så högst aktningsvärd persons anbud att träda i närmare förbindelse med vårt hus ... och när min dotter mottager en så dyrbar present, är det naturligtvis derföre att hon samtyckt ...

764 – Samtyckt? Hvad är det jag hör? – inföll tant i det afgörande ögonblicket, när mamma, bragt till det yttersta, just var färdig att eklatera min förlofning med det afskyvärda kammarrådet.

765 Men nu gällde det att kämpa för lifvet, och derföre – förlåt älskade mamma! – var här ingen tid att stå som en gås och tiga till allt.

766 – Mamma menar – anmärkte jag – att om jag mottager denna present, är det derföre att den icke kommer från kammarrådet. Han är så ofantligt aktningsvärd, att jag har samtyckt att undanbedja mig alla förbindelser ...

767 – Förrän nästa höst, inföll mamma.

768 – Det är för bittida, återtog jag. Om en tjugu eller tretti år kanhända. Kammarrådet behöfver tid att moget öfverlägga, innan han nedlåter sig så djupt ...

769 – Kom hit, min söta Augusta, så vill jag hviska dig något i örat, sade tant Mirabeau. Här finns blott en person, som kan disponera kungliga gåfvor ... Nig för herr Damm!

770 Jag trodde jag skulle sjunka i jorden! Men mamma grep mig hårdt uti armen. – Icke ett ord mer, eller blir här skandal! hviskade hon.

771 Pappa kände åska i luften och torkade svetten ur pannan. Ledsen på så mycket bråk för en grön knappnål, kastade han sig uttröttad i soffhörnet. Kratsch lät det ...

772 Han for upp. Hvad var det? Ingenting annat, än att han hade satt sig på Sigurds docka med de rörliga ögonen. Hvad sådana små olyckor ibland komma väl till pass! Allt hade ännu kunnat aflöpa fredligt, om icke mamma sjelf, af pur försigtighet, hade drifvit sakerna till sin spets och påskyndat krisen.

773 – Om min nådiga tant tillåter, sade hon, så ber min dotter att få lemna smaragdnålen i tants förvar, tilldess vi med säkerhet få veta, hvem som haft godheten ihågkomma henne med en så ovanlig present.

774 – Det är öfverflödigt, min söta Jeanette, sade tant Mirabeau. Du borde väl inse, att det är herr Damm, som gifvit smaragden.

775 – Då kan Augusta ej mottaga den, svarade mamma, nästan högre rodnande än jag sjelf.

776 – Och hvarföre icke? sade tant. Augusta har varit en öm och älskvärd sjukvårdarinna. Jag ber dig, söta Jeanette, tillåt honom att lemna detta minne som ett bevis på sin erkänsla.

777 Men der hade nu i en veckas tid laddat sig så många blixtar mot smeden i mammas sinne, att de engång måste bryta lös.

778 – Af hvem skulle Augusta mottaga presenter? – utbrast mamma, kanske med afsigt nog högt, att höras af smeden, som, till utseendet helt lugn, var sysselsatt att studera Drummelpeter, sedan han bergat Fritz. Min kära bror hade nemligen, efter att ostraffad ha begått alla möjliga dumheter, efter att ha sönderslagit en griffeltafla, utspillt innehållet af en färglåda, ritat gubbar i min »rådgifvare på vandringen genom lifvet» och snutit sig i tant Mirabeaus nya spetsmössa, som fallit på golfvet, slutligen lagt sig för ankar under soffan och somnat oskuldens sömn.

779 – Mottaga presenter! fortfor mamma, allt häftigare, allt mera utom sig. Af hvem? Af en äfventyrare, som ingen känner? En person, som varit öfverallt, – som är född litet här och litet der – som ena dagen säger sig vara kopparslagare, andra dagen skryter med kungliga dyrbarheter! En person, som tilltalar Augusta i en ton, hvilken alldeles inte är passande, och som – förlåt min uppriktighet! – står till tant sjelf i ett förhållande, hvilket, minst sagdt, är obegripligt och måste förvåna alla tants gamla vänner och anförvandter.

780 Nu small det. Minan exploderade. Hvem af oss skulle flyga i luften? Jag väntade minst en dåning på endera sidan. Men jag bedrog mig.

781 – Herr Damm! vinkade tant.

782 Herr Damm kom. Man kunde ej i hans trygga uppsyn läsa en min, som förrådde den ertappade brottslingen.

783 – Kusin Jeanette – fortfor tant, med en värdighet, som klädde henne obeskrifligt – kusin Jeanette har uttryckt sin förvåning öfver herr Damms något hemlighetsfulla uppträdande, och jag medger, att hon är berättigad dertill, både som mor och som anförvandt. Tillåter ni kanske, att jag lemnar min kusin de upplysningar, som äro egnade att skingra hennes misstroende och bättre uppskatta de motiver, hvilka fört er till Muisto?

784 – Med mycket nöje, madame. Ni känner bäst de skäl, hvilka förmått mig att uppträda som en måhända nog tvetydig person inför denna aktade familj, och det skall vara mig kärt, om jag lyckas utplåna alla misstankar, i det ögonblick jag säger edra anförvandter farväl.

785 – Nåväl, sade tant.

786 Nåväl, sade tant:

787 I Carlsruhe i Tyskland lefde för ungefär femtio år tillbaka en olycklig qvinna, maka till en halft vansinnig despot, som belönade hennes uppoffrande, trogna kärlek, än med en frånstötande köld, än i anfall af raseri med personliga misshandlingar. Denna unga qvinna var en född prinsessa, och fordom drottning, buren på händerna af tre folk, som älskat och beundrat henne; men hon hade gerna gifvit hela sin arma, förlorade höghet emot en enda blick af ömhet ifrån den man, som gjort henne så gränslöst olycklig. Han var likväl en fader och hon en moder; hon omgafs af tre barn, en prins och tvenne prinsessor, förjagade med deras föräldrar ifrån den thron, vid hvilken de föddes.

788 Slutligen försköt henne den ovärdige maken och fordrade skilsmessa, emedan han önskade ingå ett annat gifte. Öfverstinnan Gustafsson – så kallade hon sig – vägrade länge sitt samtycke, icke för sin egen skull, ty hon kunde endast vinna på att slita ett band, som marterade henne till döds, utan af pligtkänsla, ty äfven hennes make var olycklig, landsflyktig, ett rof för grämelsen och för hejdlösa passioner. Men hennes slägt fordrade samma skilsmessa, och med blödande hjerta gaf hon sitt bifall. Sedan hon gjort allt som stod i hennes makt för att mildra sin makes öde, drog hon sig tillbaka i ensligheten och räckte två år sednare sin hand åt en rättskaffens man af ringa börd, en fransman, som varit och ännu var hennes sons lärare.

789 Motivet till denna förening var personlig högaktning och önskan att bibehålla åt hennes barn deras utmärkte lärare. Herr Pollier – så hette fransmannen – uppfyllde värdigt detta förtroende. Han blef en öm make och en oegennyttig stjuffader. Hans stjufbarn, prins Gustaf samt prinsessorna Sofia Wilhelmina och Cecilia, fingo den bästa uppfostran och en betydlig förmögenhet. Deras moder fann i sin nya förening en sällhet, som endast stördes af ryktet om hennes fordne makes sorgliga lefnadssätt.

790 Denna lyckliga förbindelse måste likväl förblifva okänd, emedan en prinsessa af Baden och drottning af Sverige icke kunde erkännas såsom en madame Pollier, och Fredrika Dorothea Wilhelmina – det var hennes namn – fortfor derföre att i verldens ögon behålla sin rang och sitt drottninganamn. Men detta ägde för henne så ringa värde, att hon helst undandrog sig det tvång och de förbindelser hennes rang pålade henne. Hon vistades derföre ofta med sin man på resor, der hennes äldste son, numera en yngling, stundom åtföljde henne, för att lära känna främmande länder.

791 Under en af dessa resor skänktes henne i Neapel en son, hvars tillvaro förblef obekant för verlden, dels emedan hans mors sednare giftermål var hemligt, dels också emedan madame Pollier hyste en välgrundad fruktan för de faror, hvari hennes sistfödde älskling kunde inledas, om han kände sin börd, och de förödmjukelser han kunde lida, om han frestades att göra sin höga slägtskap gällande. Hon anförtrodde hans vård åt en trotjenarinna, hemma från Finland, utgaf gossen för hennes son och tog af henne det löftet att bevara hemligheten, intilldess att sonen blifvit tjugu år gammal. Olyckligtvis dogo några år derefter, först den älskvärda och af lifvet så hårdt pröfvade madame Pollier sjelf, sedan äfven hennes värdige make. Gossen, som kallades Duvert Damm, åtföljde då vid sex års ålder sin fostermor till Finland, der han förblef hos henne, okunnig om sin börd, intill sjutton års ålder, då han, på|3| sin enträgna begäran, skickades till England. Emedan han hade fallenhet för mekanik, arbetade han der i flera år dels vid bergverken, dels vid de mekaniska verkstäderna; och emedan han ägde någon ärfd förmögenhet, reste han sedermera i flera år på kontinenten och deltog derunder såsom frivillig i den nya franska republikens strider under general Cavaignac.

792 Undertiden hade hans fostermor dött, utan att – samvetsgrann, som hon var – hinna yppa hans börd före de fyllda tjugu åren. Intygen, som bestyrkte hans härkomst, jemte en del af hans verkliga mors efterlemnade nipper, hade fostermodren förvarat i ett skrin, som under Duvert Damms långa frånvaro förkom, utan att på länge kunna återfinnas. Han fortfor att resa i främmande länder och kom på dessa resor slutligen till Neapel. Ansedd för finne, gjorde han der bekantskap med baron Otto L., en gammal landsflyktig svensk, f. d. militär i fransk tjenst, hvilken omfattade honom med mycken godhet och i hvars hus han länge intimt umgicks. Han erfor der många drag om sin älskvärda, okända moder, vid hvars hof baron Otto fordom varit kammarjunkare, och den gamle friherren berättade ofta sinaoriginal: sin egna ungdomsöden, bland annat om en i fordna, sällare dagar itubruten ring ...

793 Slutligen återvände Duvert Damm efter många år öfver Ryssland till Finland, i afsigt att med sin vidsträckta erfarenhet gagna det land han trodde vara hans fädernesland. Vid forskningarne efter sin fostermoders qvarlåtenskap fann han då på en skräpvind det skrin, som innehöll bevisen om hans härkomst, jemte de dyrbarheter, hvilka tillfallit honom som arf. Rörd och intresserad af denna upptäckt, beslöt han att uppsöka en ännu lefvande gammal fru, som stått i nära relationer till hans mor, madame Pollier, fordom drottning Fredrika Dorothea Wilhelmina af Sverige, för att genom denna sista qvarlefva af det fordna hofvet erhålla några upplysningar, nödvändiga för en biografi öfver den framlidna drottningen, hvarmed han beslutat sysselsätta sig på lediga stunder. Detta ändamål med sin resa önskade han hålla hemligt, dels emedan han alldeles icke var hugad att väcka en besvärlig nyfikenhet, om hans börd blefve känd, dels också emedan den bonapartistiska franska polisen utgifvit honom för en polsk emigrant och han ännu icke hunnit förskaffa sig intyg, som befriade honom från dessa förtretliga misstankar.

794 Herr Damm fann på Muisto de upplysningar han sökte och har nu slutat de anteckningar han ämnat begagna för drottningens biografi. Den bekantskap han här gjorde med mina ämabla kusiner och deras dotter är måhända egnad att blifva af vigt för hans framtida lycka, för hvilken jag naturligtvis i hög grad intresserar mig. Och nu – fortfor tant med ett godmodigt satiriskt löje, – nu, min söta Jeanette, hoppas jag, att sedan du känner både herr Damms person och afsigten med det besök, hvarmed han hedrat mitt hus, skall den stackars fröken Kopparkrona få sofva i ro i sin graf.

795 Här slutade tant sin berättelse. Hennes blickar hvilade på smeden med en obeskriflig välvilja. Man såg på henne, huru hon med en mer än moderlig tillgifvenhet, med en känsla som gränsande nästan till vördnad, betraktade ättlingen af hennes fordom så högt älskade, så djupt beklagade herrskarinna och drottning. Den simple smeden med hans grofva händer och okruserliga manér var för henne representanten af ett kärt ungdomsminne, återstoden af en fallen höghet, arfvet efter en fordom lysande och beundrad personlighet. Och smeden tycktes besvara denna tillgifvenhet. Han kysste den gamla fruns vissnade hand med en sonlig vördnad; han såg i henne en af dem, som stått hans okända moder nära i hennes ungdom, en af de få, hvilkas trohet öfverlefvat alla lyckans skiften och som ännu i dag bibehöll ett fint, af år och saknad förädladt tycke utaf ett förgånget tidehvarf. Det var vackert att se dessa två – den aristokratiska, ceremoniösa och likväl älskvärdaoriginal: älkskvärda tid, som uppvuxit i efterglansen af Gustaf III:s dagar, och den praktiska, borgerliga, oslipade nutiden, som föga känner konungar och hofseder, men står desto närmare folkens intressen.

796 Vi måtte alla ha spelat en besynnerlig figur vid den oväntade upptäckten af hvem vi hade framför oss. Pappa trummade med fingrarna mot bordet, mamma makade sig längre åt soffhörnet, liksom för att lemna plats åt smeden; jag låtsade läsa i min rådgifvare för vandringen genom lifvet, men fann ingenstädes något råd, huru man borde bete sig emot en smed, hvilken på sätt och vis blifvit förvandlad till prins. De enda lugna åhörarne voro, som vanligt, pyrena, hvilka båda somnat från alla smeder och prinsar. Den första som fann sig, var mamma, hvilken med sin vanliga kontenans yttrade några mycket förbindliga ord till smeden om misstag, indiskretioner, fägnaden att få göra en så utmärkt bekantskap o. s. v., o. s. v., hvarefter hon skickligt vände samtalet åter till den halfva ringens historia.

797 – Det är helt enkelt, sade smeden. Baron Otto anförtrodde mig denna dyrbara hågkomst, när han hörde att jag ämnade återvända till Finland, men emedan jag hade glömt friherrinnans senare namn, var det mig omöjligt att tillställa henne denna ring, innan jag händelsevis här blef upplyst att det var till henne ringen var ämnad. För öfrigt påminte jag mig, att baron Otto omtalat ett sednare postskriptum uti ett bref, som han skrifvit på motsidan af grefve Mirabeaus porträtt. En slump ...

798 – Herr Damm, inföll tant med vekare stämma, om de vigtigaste skiften i vårt lif berott af en slump, så vore det en tröstlös tanke, att mycket kunnat vara annorlunda och bättre, än det är. Men var öfvertygad derom, att när jag icke anade tillvaron af detta postskriptum, när jag icke förstod att hålla just denna sida af papperet emot elden, och derigenom förblef okunnig om några rader, på hvilka mitt lifs öde berodde, var detta icke en slump, det var skickelsen af en högre makt. Augusta, ... var god och hämta Mirabeaus porträtt, det ligger på min byrå derinne.

799 Jag hämtade porträttet, och vi läste alla, fastän med svårighet, följande urblekta postskriptum, som fanns skrifvet på ett hörn af motsidan, skildt från den öfriga skriften:

800 konsekvensändrat/normaliseratP. S. Just nu berättar man mig, att baron R. gör dig sin cour. Det förvånar mig icke – ty hvem skulle ej älska dig? – men det oroar mig; jag inbillar mig ofta att du redan förgätit mig. Om mitt lugn är dig kärt, om du ej vill döda mitt käraste hopp genom ett tvifvel om din trohet, så skicka mig, dyra Marie, som ett bevis att min fruktan är ogrundad, din halfva ring! Adress mr Perigord, Paris, Chaussée d’Antin N:o 15. Ma vie à toispråk: franska. O.konsekvensändrat/normaliserat

801 – Emedan dessa rader förblefvo olästa – fortfor tant vemodigt – erhöll baron Otto aldrig det bevis han begärde. Han ansåg sig sviken, förgäten, under det att Maries hjerta klappade endast för honom, och sedan han förgäfves sökt döden i hundrade strider, räckte han slutligen sin hand åt en annan maka, liksom Marie räckte sin hand åt en annan man. O, denne Mirabeau, som vårdade i sina armar den späda revolutionen af 1789, hvad har icke han kostat verlden, och hvad har icke han kostat mig!

802 – Men – återtog tant med en resignation, full af godhet och välvilja – låt oss icke med sorgsna minnen störa vår julaftons glädje. Herr Damm – eller rättare, min baron, efter er far slutligen erhållit denna titel – vill ni vara ämable och visa oss det vackra porträttet af er mor, – denna medaljong, som ni, jemte smaragdnålen, funnit bland hennes majestäts efterlemnadeoriginal: eftemnade nipper?

803 Herr Damm hämtade medaljongen. Malla Södergren hade haft rätt. Oaktadt den besynnerliga toiletten från början af detta århundrade, blickade der emot oss bilden af en ung furstinna, så vacker, så mild, så innerligt god, att när vi tänkte på allt hvad hon lidit, när vi mindes huru älskad hon var af alla utom af den, som bordt älska henne mer än alla andra, – huru tåligt hon bar sin förlorade krona, likasom sin förlorade sällhet, – och när tant berättade oss huru man ville skilja henne från den afsatte konungen och huru hon, trotsande alla förbud, sprang med ett litet klädknyte upp i hans vagn och satte sig vid hans fötter, när han bortfördes ifrån Gripsholm, – då perlade en minnets tår uti allas ögon, och icke alla höga på jorden ha, sedan de länge bortgått från jorden, smyckats med sådana perlor, som denna drottning utan krona, denna maka utan kärlek, denna arma, unga prinsessa, hvilken fann sitt lifs lycka först då, när man trodde henne ha förlorat allt!

804 – Min fru, sade smeden plötsligt och fattade mammas hand, – finner ni icke någon likhet mellan detta porträtt och ... er dotter Augusta?

805 – Jag tror verkligen att det är ett aflägset tycke, svarade mamma tydligt smickrad.

806 – Åh tusan, inföll pappa, – det är verkligen samma snibbiga näsa!

807 – Om detta tycke förefaller er aflägset, min fru, fortfor smeden, så har det deremot rört mig så nära, det har från början så högt intresserat mig för Augusta – mamsell Augusta, om ni nödvändigt så önskar, – att ... att ... tillåter ni mig fråga henne engång, om hon kan glömma skillnaden i vår ålder och mottaga den ringa lott i lifvet jag kan bjuda henne, såsom min maka?

808 Jag kände huru jag rodnade som blod, och föga mindre förlägen var mamma. Jag såg på henne, hur hon kämpade med sitt gamla misstroende mot den äfventyrlige smeden, som hon ju varit färdig att beskylla för hvad som helst ... huru hon derpå betraktade mig och läste svaret på mina kinder ... huru hon slutligen, kanske emot sin vilja, vägde Muisto på samma vågskål som sin dotters lycka, – och derpå svarade hon med ett litet nätt tal, hvars summa var den, att hon fann sig hedrad af anbudet, hon ville tänka derpå, man skulle besinna sig och så vidare.

809 – Hör nu på, min bästa bror, – tillåt att jag kallar herrn bror! sade pappa – gumman min håller tal, men det är inte så illa ment, nog tusan vill hon ha bror till måg. Hvad mig beträffar, så har jag från början ansett bror för en hederlig karl, och det är hufvudsaken; derföre, tag flickan i Guds namn, om hon sjelf ej har någonting deremot, och smid, kära smed, smid hennes lycka!

810 – Mina barn, mina kära barn! utropade tant, hvilken glädje för mina få återstående dagar, att kunna tänka er båda förenade här på mitt lilla Muisto, som då med sjelfva sitt namn skall bevara hos er ett litet minne af en gammal vän – af en, som så gerna ville se andra njuta en lycka, hvilken ej fallit på hennes lott! Men du tiger, Augusta? Skall du neka mig denna glädje, mitt barn?

811 Jag kysste hennes hand, hon förenade min med hans – med den förr så afskyvärda grofva smedshanden, och jag kunde endast svara: goda, goda tant Mirabeau!

812 Jag häpnade, jag hade försagt mig; hon hörde nu sjelf det namn vi gifvit henne. Men hon smålog endast, litet sorgset, men mycket mera godt, och upprepade: Mirabeau? Ja, du har rätt, jag må väl heta tant Mirabeau. Det säger allt. Det innebär hela mitt lif.