Huru verlden går framåt

Lukuteksti

Avsnittet publicerades 12/10 1872: |322|

Huru verlden går framåt.

Första aftonen.

1 Medan vi nu sitta här så förtroligt uti vårt hvardagsrum och höstvinden susar och regnet strömmar och det svarta mörkret ser in genom rutan på vår sprakande brasa, faller det sig just så, att jag borde berätta något.

2 – Ack ja, en saga, en saga!

3 – Hvarför alltid en saga? Icke lefver man utaf bara sockergryn. Sagorna likna sköna, gyllne frukter, dem man om hösten plockar från de gulnade träden; men man behöfver också en stadig mat, till exempel en smörgås. Är det litet kall stek på, så mycket bättre; man får också vara glad att ha torrt bröd. Något behöfver man, som man blir stark af, och så är det äfven med själens mat. Om jag till exempel skulle berätta för er huru verlden går framåt?

4 – Ja, berätta, berätta!

5 – Nå godt. Se ni, jag kom att tala om de gulnade träden, efter det nu är höst. Jag är sjelf ett sådant der gammalt träd, som börjar bli gult i bladspetsarna, och jag vill derför berätta er hur det såg ut i verlden, när trädet slog ut sina löf. Det är allt en vacker tid sedan, det är nu femtio år, som jag minnes tillbaka, och den tiden såg det annorlunda ut här i verlden. Gammalt folk säger visst alltid så, när det blir fråga om deras ungdom, men jag tror icke att verlden i någon tid har förändrats så mycket på femtio år, som i våra dagar. Det är liksom tidens hjul skulle rulla utför en sluttande backe: allt går nu hastigare fram, än i våra förfäders dagar. Man hör också gammalt folk säga, att det blir värre och värre att lefva i verlden; jag säger, att åtskilligt har blifvit sämre, men mångfaldt mera har blifvit bättre sedan den tiden, när jag var ung.

6 Hvarmed skall jag då börja? Werner, räck mig en tändsticka derifrån bordet, att tända min pipa!

7 Tändstickan, ja; der ha vi genast något. Den der lilla pinnen med sin bruna knopp är nu något så alldagligt, att ingen af eder fäster ringaste|323| uppmärksamhet vid henne, när jag stryker henne mot lådan och hon genast tar eld. Men det der, se ni, var något, som ingen hade den minsta aning om på den tiden, när jag var barn. Vi behöfde då fyra särskilda saker, för att få eld, nemligen eldstål, flinta, fnöske och svafvelstickor. Stål köptes i boden eller af smeden; flintor funnos också till salu, eller fann man dem uti barlast; fnöske var en sportel för fattige rotgubbar, som gjorde sådant af björksvamp, och svafvelstickor gjorde man sjelf eller köpte dem i buntar af fattiga gummor. När man nu kom hem om qvällen i mörkret, hände det icke alltid att man fann alla de fyra sakerna på sitt rätta ställe. Fann man dem, så hände, att stålet var utslitet, flintan trubbig, fnösket vått, eller stickorna utan svafvel. Man slog stålet mot flintan och slog sig duktigt i fingrarna: lyckades det, var det bra; misslyckades det, fick man se åt, om der fanns något glöd i spiseln, för att blåsa upp eld. Och man blåste och blåste, så att kindbenen ville spricka ...

8 Nu funnos den tiden lärde män, som funderade på något vigare sätt att slå upp eld. De hade uppfunnit ett kopparrör, der man pressade hårdt ihop luften med ett slags pump, och då fick man eld på en fnöskbit. Men det var för obeqvämt och för dyrt, och så fann man upp en glasburk med syra och tillbehör och ett fint messingsör och en tryckfjäder och en platina svamp, och när man tryckte på fjädern, knaps tog det eld. Detta var nu en maskin som på sin tid ofantligt beundrades; men den kostade sina tjugu mark eller mer; var dessutom en krånglig maskin, som lätt kom i olag och derigenom gjorde beständig förtret. Alltså kom den rätt snart ur modet, och så fann man upp andra maskiner af flera slag, och allesamman hade de samma fel – dyra och krångliga.

9 Nej, sade den tidens förståndiga gubbar: tack för nöjet, bjud åt de andra herrarne; vi hålla oss till vår ärliga flinta. Och så flintade de sig i fingrarna, så att det sprakade kring dem, och tyckte att det var bara narrverk med de nya uppfinningarne.

10 När jag var femton år gammal, skickades jag till Helsingfors, för att blifva student, och bodde hos en mycket aktad familj. Det blef jul och julklappar och gröt och grötrim och annat godt, som man väl kan tänka, och jag blef icke lottlös mer än de andra. Bland det, som mest roade mig, var en liten tunn plånbok, som innehöll någonting märkvärdigt. Der voro två små fickor och|324| i hvardera fickan åtta vaxstickor med någonting brunt i spetsen. I sällskapet fanns en magister, och en magister är naturligtvis slängd i naturvetenskaperna. Han sade åt mig: tag den der vaxstickan och stryk henne mot plånet! – ty der fanns ett enkom plån. Jag strök, och stickan – tog eld!

11 Detta, må ni tro, var något förunderligt! Jag strök den ena stickan efter den andra, och ingen slog fel. När jag på detta sätt, under allmän beundran, förslösat hälften af stickorna, beslöt jag att använda den andra hälften nyttigare. Jag ställde mig, de följandeoriginal: fö!jande qvällarna, i min mörka kammare vid fönstret mot gatan och passade på, när någon vandrare gick förbi. Då strök jag plötsligt en sticka; hon flammade upp med ett blåaktigt, spökligt sken, och jag hade mitt nöje af att tänka mig hvilken häpnad en sådan syn borde väcka hos vandrarne på gatan.

12 Mina sexton stickor voro på detta sätt längesedan till ända, när jag vid pass ett år derefter fann i en handelsbod några små, klumpiga trädlådor, fyllda med sågspån, och i sågspånen lågo ett antal lika klumpiga trädstickor med tjocka bruna klunsar i spetsarna. Dessa stickor hade samma rara merit, som vaxstickorna: de togo eld när man strök dem mot något hårdt. Dervid sprakade de ansenligt och frambragte ett sådant moln af svafvelrök, att de kunnat reta en häst till hosta. Emellertid var detta de första tändstickorna af träd.

13 Mina 16 vaxstickor hade kostat 56 penni i vårt nuvarande mynt, således 3½ penni stycket. Trädstickorna voro redan billigare, ty en låda med 50 stycken kostade 75 penni, eller 1½ penni för stycket. Ett år derefter hade priset fallit till omkring 18 penni för 100, och så gick det alltvidare nedåt, tilldess att vi nu kunna köpa 100 stickor för 2 eller 3 penni. En uppfinning måste vara billig och beqväm, om den skall komma i allmänt bruk.

14 Det var med tändstickorna likasom med mången annan uppfinning: man förundrar sig efteråt, att ingen förr hittat på en så enkel sak. Fosfor kände man nära hundra år förut och visste, att det ytterst lätt tog eld genom gnidning. Svafvel kände man sedan urminnes tid, men den lilla saken att först doppa en sticka i svafvel och sedan i fosfor hade man ej råkat hitta uppå. Jag behöfver nu icke berätta huru uppfinningen småningom blifvit fullkomnad på flere sätt, så att t. ex. den giftiga och eldfarliga fosforn numera kan göras oskadlig genom kokning. Förbättringar ske sällan utan dyra|325| lärpenningar; ja, ännu i dag hör man omtalas förgiftningar och eldsvådor, som uppkommit genom att ovarsamt umgås med den farligare och billigare sortens tändstickor, utom att arbetet i tändsticksfabrikerna är mycket ohelsosamt.

15 Det var år 1832, således för fyrtio år sedan, när de första tändstickorna blefvo synliga i Finland. Men det räckte många år, innan de blefvo så allmänna, att de utträngde eldstålet och flintan. Svafvelstickor köpte vi här i Helsingfors ännu på 1840 talet, och jag minns mycket väl en afton, när jag kom hem med »Lycksalighetens Ö»; af Atterbom och fann mitt ljusförråd slut, huru jag läste långt inpå natten vid skenet af svafvelstickor, tills hela rummet var uppfylldt af svafvelrök. Studenterne hade många fuffens för sig med tändstickorna, medan dessa ännu voro okända i landsbygden. De gåfvo sig ut för att kunna trolla på gästgifvargårdarne. Som ett bevis derpå böjde de sig ned, upptogo den första bästa spån ifrån golfvet och ströko den emot spiselmuren. Spånen tog eld – der behöfdes blott en liten osynlig tändsticka gömd i handen – och en så beundransvärd konst väckte en hög tanke om studenternes lärdom.

16 Nu narrar man ingen med sådana upptåg. Men vår tid har mycket sådant, som för den okunnige synes som trolleri, och derom vill jag berätta en annan afton.

Avsnittet publicerades 26/10 1872: [337]

Andra aftonen.

17 – Nå, barn, kan någon säga hvad det är, som man kallar kommunikationer?

18 – Kommunikationer? Det var ju de, som brände upp Paris.

19 – Nej du, kommunisterne var det. Kommunikationer kallar man alla sådana anstalter, som göra det möjligt för menniskor på en ort att komma i beröring med menniskor på en annan ort. Till exempel fartyg, landsvägar, skjutshästar ...

20 – Och posten!

21 – Ja, och posten. Nåväl, jag vill nu berätta er något om posten. Det är en inrättning, som funnits i Finland sedan tvåhundrade år, och i tvåhundrade år har den varit nästan densamma, men nu sedan 20 eller 30 år har posten blifvit mera förbättrad, än förut under hundra år. Till att börja med, var det icke i min ungdom så lätt att skrifva ett bref, som nu. Dertill behöfdes först|338| papper, och papper var dyrt, ty det gjordes, som man säger, »för hand» i pappersbruken; det var mera grått eller blått, än hvitt, hade vanligen ränder och var temmeligen groft. Postpapper gjordes alldeles icke i Finland, utan hämtades utifrån, likasom »bikupans» skrifpapper, som var det bästa man visste den tiden. Vidare skulle man hafva bläck, och det fick man väl köpa på apotheken, men vanligen gjordes bläcket hemma af sönderstötta galläpplen. Blef det svart, var det väl; blef det grått, fick det duga. Man skref väl också för ro skull med »sympathetiskt bläck», som icke syntes, förrän man höll det skrifna mot elden ...

22 – Jag kan skrifva med ättika, så att det icke syns alls! utropade Walter.

23 – Nå, det kan jag göra med rent vatten, inföll Margrete spetsfundigt.

24 – Utan tvifvel. Emellertid var det förr ofta nödvändigt att kunna göra bläck. Och det icke minst vigtiga var att kunna formera en penna.

25 – En blyertspenna?

26 – Nej, en gåspenna. Ingen menniska hade då hört talas om stålpennor, och efter alla brukade gåspennor, måste dessa spetsas lagom fina, med en spricka i spetsen. Se, det var en konst, som ej föll på hvar mans lott! Fruntimmer hade sällan tålamod att formera, fastän man skulle tycka, att deras fina fingrar varit enkom skapade för ett sådant arbete. Det var derföre vanligen någon utvald ungherre, som fick detta förtroende, och i skolorna funnos alltid några kamrater, som stodo i högt anseende för sin skicklighet att formera väl. Hade man nu papper, bläck och penna och kunde umbära lineal och blyertspenna, så behöfde man likväl en sax, för att klippa kuvert.

27 – Gjorde man sjelf kuvert?

28 – Huru då? Icke om du betalt en mark stycket, skulle du då fått köpa ett färdigt kuvert. Det var väl icke stor konst att vika och klippa sådana, men ofta nog blef det snedt och fick göras om. Hade man nu alla dessa tillbehör, så kunde man fatta det djerfva beslutet att skrifva ett bref. Var detta lyckligen fullbordadt med företal och omständelig underskrift, behöfdes ännu en lika omständelig utanskrift. Jag måste hafva noga reda uppå hvilka herrar och fruar, som borde kallas »högädla» och hvilka endast borde kallas »välädla», likasom jag också måste veta att skilja emellan höglärde och vällärde, ärevördige, välärevördige, välvördige och högvördige, mellan välborne, högvälborne, och högborne samt annat sådant krims|339|krams, som Gudilof kommer alltmera ur bruk.

29 – Ja, och välvise!

30 – Och vidtlagfarne, vidtberömde, välförståndige, konsterfarne etcetera, etcetera, från ärlige och välaktade ända till stormäktigste, allernådigste, högstsalige och allerhögstsalige. Det fanns ju en hel ohyra af titlar och grannlåter. Hade man nu allt detta undanstökadt, så gick man till posten, ty det, som vi nu kalla breflådor, visste heller ingen menniska af. Var då brefvet till en ort, som man ej ofta skref till, måste man fråga hvad det kostade, ty ingen kunde minnas de många portosatserna. Det var olika porto till hvarje ort, alltefter afståndet, så att t. ex. ett bref från Helsingfors till Uleåborg kostade i vårt nuvarande mynt vidpass 68 penni, men till Wasa blott 53 och till Tavastehus blott 34. Men från Uleåborg och Wasa och Tavastehus var det åter olika porton till andra orter. Då hände, att mången kom med för litet pengar till posten och fick vända om med sitt bref. Kanske fick han det också kastadt midti ansigtet, ty postmästare ha en tålamodspröfvande tjenst och blifva lätt korta om näsan; det är icke så roligt att stafva ihop alla kråkfötter och dragas med alla sölbrackor. Rekommenderade bref skulle man skrifva in i boken, och då skulle man stå halfva timmar och vänta på klena skribenter, som hunnit förut, tilldess att de petat ihop sin ramsa i boken. Ville man skicka pakett, ja, då voro der än flera omgånger, och följden af allt detta var, att här skrefs och skickades med posten så litet som möjligt.

31 – Fick man ej sjelf föra bref?

32 – Det var icke tillåtet; det finns tyvärr lagar, som aldrig efterlefvas. Hvarenda resande medförde packor af bref, och när studenterne reste hem till jularna, hade de halfva släden fullpackad med alla tanters och kusiners kommissioner ...

33 – Åh, det ha de ännu!

34 – Väl möjligt; men nu är det ofta ett onödigt besvär för den stackars studenten. Småningom har allt blifvit mycket förändradt. Det är nu en lätt sak att både skrifva och afsända något med posten. Papper tillverkas nu bättre och billigare med maskiner, utom att det kan göras äfven af träd och andra ämnen. Bläck fås öfverallt, stålpennor öfverallt. Jag vill minnas, att de första stålpennorna visade sig i Finland 1836 och begapades då som ett nytt slags engelska metkrokar. Först på 1840 talet kommo de mera i bruk, men allmänna blefvo de först efter 1850, och ända till våra dagar har det funnits gamla|340| herrar, som förakta denna nymodiga uppfinning i grund och hålla sig till den gamla, ärliga gåsen. Färdiga kuverter begynte synas i handeln först omkring 1860.

35 De vigtiga förbättringarne i postverket begynte på 1840 talet och ha sedan fortfarit på ett sätt, som gör postverket heder. Först sattes samma porto (40 penni) på alla bref inom Finland; så fick man skrifva för samma pris till Ryssland och slutligen äfven till Sverige. Sedan nedsattes portot inom Finland till 20 penni för kortare afstånd. Så begynte postverket sälja stämplade kuverter, och slutligen kommo frimärkena och breflådorna ...

36 – Vill onkel se mitt album?

37 – En annan gång, kära du. Det likformiga portot och frimärkena voro en så stor förbättring, att sedan den tiden har brefvens antal tredubblats i Finland; och när vi framdeles få 20 pennis, ja slutligen 10 pennis porto för hela landet, skall man skrifva tre och sex gånger mera med posten, än nu. Många nya postkontor ha blifvit inrättade, äfven i landssocknarna, varor skickas lättare, och posterna gå nu så mycket fortare och tätare, att der man förr fick en post i veckan, der får man nu tre, och der brefven förr voro en vecka gamla, äro de nu tre eller fyra dagar. Till utlandet skrifver man nu också både fortare och billigare. Och allt detta gör att menniskorna så mångfaldt lättare kunna meddela sig med hvarandra. Derpå vinna alla, och der hvarocken förr satt likasom instängd i sin vrå, der öppna sig nu verldens portar på vid gafvel: man vet mera, man lär mera, man uträtter mera. Så är det med den saken, och nästa gång skall jag berätta er mera derom.

38 Z. T.

Avsnittet publicerades 23/11 1872: [369]

Tredje aftonen.

39 – Nå, barn, ha ni åkt skridsko i år?

40 – Två gånger, onkel! Dammarna lågo redan så blanka och sköna, men så begynte det regna ...

41 – Tålamod! Is få vi nog, och de blå broarna byggas snart nya. Hvilket tycka ni mera om: att gå på isen, att åka i släde på isen, eller att åka skridsko?

42 – Skridsko! Skridsko!

43 – Det kan ju ibland vara rätt behagligt att gå på is med litet lätt, jemn snö uppå, eller att åka i släde på ett sådant slätt golf, der släden halkar fram likasom af sig sjelf. Men jag tänker som ni, att ett stycke stål under foten är både det lättaste, snabbaste och angenämaste medel att röra sig framåt. Det finnes ingenting, som så lifligt påminner om fågelns färd genom luften. Man tycker sig flyga.

44 – O, ja, ja! Ingen häst springer då kapp med oss.

|370|

45 – Jag kan redan skrinna på en fot! utropade lille Walter och gjorde en stolt sväng med högra benet.

46 – Röras måste vi, framåt vilja vi.original: vi, Huru förtjusande roligt är det icke för ett litet barn, att lära sig gå! Få vi sedan åka, med häst, är detta ett stort steg framåt. Och få vi åka på jernväg, är detta som att åka – på hvad?

47 – På skridsko!

48 – Riktigt. Jernvägen förhåller sig till landsvägen som skridskon till släden, med den skilnad blott, att ingen ens behöfver lyfta sin fot för ångvagnen. Jernvägen är ingenting annat, än en konstgjord isbana, der vagnarna hafva skridskor under sig. Har någon af eder åkt med skjutshästar?

49 – Ja, onkel. Skjutshästarna äro alltid bruna eller hvita och mycket magra och mycket lata. De hållas i bur som kanariefåglar och matas med bröd ...

50 – Eller hö, hafra och syrpa, som andra hästar. En skjutshäst sliter ofta ondt; ofta, när han kommer uttröttad från en skjuts, spännes han strax derpå för en annan, och får han då draga en obarmhertig resande, piskas den stackaren, så att det är ett elände att se. Alla jordägare måste på bestämda tider om året skicka sina hästar i skjuts till gästgifvargården och få betaldt af de resande, men arbetet hemma försummas, och hästarne köras trötta. Det är icke heller så roligt för skjutsgossen att sitta der hopkrupen och obeqvämt bakom en vagn eller en släde och sedan vända tillbaka på hästryggen i mörker och köld, i regn och blåst, det långa ödsliga hållet igenom skogen. Den resande är ej heller utan sina besvär. I vackert väder, på jemn väg, med goda hästar, kan han ha nöjsamt nog; men den, som försökt att sitta genomblött af regn, eller frusen i kall blåst, på långa, elaka vägar med utkörda hästar, som knappt förmå flytta den ena foten framom den andra och tyckas vid hvarje steg vara färdiga att falla omkull på vägen, den prisar ej mycket en sådan färd. Så händer, att åkdonetoriginal: åkdomet går sönder, eller att seltyget brister, repet lossnar kring kappsäcken, hattasken faller bort, eller kör man vilse, eller har man framför sig branta, krokiga backar, der man sitter med hjertat i halsgropen och kanhända stjelper i vändningen. Det kan också inträffa, att hästen skenar, eller att man måste med hästar och vagn färdas på färja öfver en brusande flod. Så finnas ej alltid hästar lediga: då får man vänta timmar och halfva dagar på en tråkig gästgifvargård,|371| när man kanhända har brådtom att komma fram. Är det så roligt, det, tycka ni?

51 Åhörarne sågo fundersamma ut.

52 – Nå ja, det får väl gå för sig, när man på något sätt måste fram, och i min ungdom visste man intet bättre sätt att färdas igenom landet. Ännu i dag reser man genom hela norra, vestra, östra och medlersta Finland med skjuts och får vara glad att icke behöfva gå femtio mil till fots. Men nu börja småningom de raka, jemna jernvägarne med deras rostgula skenor sträcka sig ut öfver landet, och det är dock något annat. Skall jag berätta huru de börjat?

53 – Ja, gör det!

54 – För omkring hundra år sedan begynte handeln och rörelsen i några länder, särdeles uti England, blifva så stora, att man gerna ville komma fortare och beqvämare fram både med personer och varor. Då begynte man först sköta hästarne bättre, för att få dem starka och snabba. Sedan började man göra bättre åkdon och slutligen äfven bättre vägar. Man gjorde dem jemna och hårda; man lade öfverst på vägen lera, som stampades hårdt tillsamman med söndersmulade stenar, och detta kallades att göra en »chaussée»språk: franska (schjåsé), eller kallades det efter uppfinnarens namn (MacAdam) att »macadamisera» vägen. Vid samma tid gjorde man äfven kanaler, der fartygen drogos af hästar, som gingo vid sidorna af kanalen, och detta tyckte man vara så klokt och så fördelaktigt, att man ej kunde tänka sig någonting bättre. Kanalerna gåfvo stora inkomster, och derföre blefvo sedan deras ägare jernvägarnes bittraste fiender.

55 De engelska stenkolsgrufvorna hade mycket besvär att köra sina tunga kol med hästar till hamnarna. Grufvornas ägare begynte först att belägga vägen under kolvagnarnes horiginal: bjul med rader af flata stenar, eller också med trädplankor. Detta var början till skenorna; vagnarna löpte lättare på den jemna ytan och drogos af hästar. Slutligen företog man sig att lägga jernskenor i hjulspåren, och på dem gick det ännu lättare. Men allt ännu drogos vagnarne på dessa vägar endast af hästar.

56 Emellertid hade man gjort lyckliga försök att framdrifva fartyg med ångans mäktiga kraft. Det var år 1807, som amerikanaren Fulton lyckades att på detta sätt, utan segel och årar, drifva ett litet fartyg på Erie sjön i Norra Amerika. Huru hade man icke ända dittills skrattat åt en sådan galenskap, som att röra fartyg med ånga! Men Fulton, som man ansett förryckt,|372| blef nu prisad såsom ett snille, och några år sednare, 1811, förbättrades hans uppfinning af James Watt. Med hvarje år lärde man sig allt bättre att använda denna nya, förunderliga kraft. Den begynte redan 1816 att användas till maskiner i bomullsfabrikerna, och år 1826 hade man blifvit så djerf, att det första ångfartyget plöjde oceanerna från London kring Godahoppsudden ända fram till Kalkutta i Ostindien.

57 I England fanns den tiden en fattig och olärd arbetare vid namn George Stephenson (läs: Stivensen.) Han var ett flinkt mekaniskt hufvud, som på egen hand uppfunnit nya pumpverk och andra maskiner för stenkolsgrufvorna, och han föll på den tanken att man boriginal: horde kunna drifva vagnar med ånga, efter man kunde drifva fartyg. I aderton år arbetade han rastlöst på denna uppfinning. Det ena försöket efter det andra misslyckades, alla menniskor skrattade åt Stephenson och ansågo honom för halfgalen, likasom Fulton. Öfverallt mötte han oginhet, hinder, krångel och fiendskap. Men Stephenson var ihärdig; han arbetade dag och natt; när ett sätt misslyckades, försökte han ett annat och lät ingenting afskräcka sig. Så kom han ändtligen så långt, att den 27 September år 1825 det första lokomotivet gick fram på en jernväg mellan Stockton och Darlington uti vestra England. Det var en triumf för den fattige Stephenson! Många tusen personer hade församlats till Stockton för att få roa sig åt ett lustigt spektakel, ty somlige trodde att lokomotivet icke skulle röras ur fläcken, andra trodde att det skulle springa i luften, och nästan ingen trodde att det skulle lyckas. Tåget bestod af 14 vagnar,original: . somliga lastade med stenkol och mjöl, andra med passagerare. Signalen gafs, ångan frustade, tåget satte sig i rörelse, rullade majestätiskt bort och försvann med sin hvirflande rök för de förbluffade åskådarnes syn. Då skulle man ha sett de långa näsorna! En stund voro alla tyste af häpnad, men då blef med ens ett hurra, som aldrig ville taga slut, och inom några sekunder var George Stephenson icke mera en halfgalen fantast, utan den mest firade och beundrade man i England.

58 Nästa gång skall jag berätta eder mera om ångan och kommunikationerna.

59 Z. T.

Avsnittet publicerades 7/12 1872: [385]

Fjerde aftonen.

60 – Jag berättade sist om George Stephenson och jernvägarnes uppkomst. Alla äro barn i början: – stora uppfinningar göra intet undantag.original: , Man kunde icke nog förundra sig, när det första lokomotivet mellan Stockton och Darlington drog sin tunga last 9 engelska mil – det vill säga halfannan svensk mil – på 65 minuter. Det var ju nästan som en snabb häst, ty en god trafvare springer utan möda två svenskaoriginal: svenka mil i timman. Hvem tro ni nu springer bättre: brunte eller lokomotivet?

61 – Lokomotivet.

62 – Jo men. Det händer ibland, att man får se en lös häst galoppera vid sidan af ett framilande bantåg: han följer ett litet stycke; då blir han efter. Stephenson sjelf lyckades slutligen framdrifva sina bantåg nära 6 svenska mil i timman. Men när den första stora jernvägen blef färdig år 1830 mellan Liverpool|386| och Manchester i England, då ökades hastigheten mer och mer, så att snälltågen ändtligen gingo 60 engelska, eller 10 svenska mil i timman. Detta är en svindlande hastighet. Våra bantåg i Finland gå icke mer, än 5 eller högst 6 svenska mil i timman, när de gå fort, och då ser man redan träd och gärdesgårdar springa förbi som hoppande getter: telegraftrådarna vid sidan af vägen bugta och höja sig som en forsande våg; banvakternes röda hus komma emot en och försvinna i samma ögonblick, medan banvakterne sjelfve med deras hvita flaggor likna dansmästare, som röras på trådar. Då kan man tänka sig 10 mils hastighet!

63 Jag åkte engång i England 8 svenska mil i timman. Det var en mörk natt: vagnarna voro upplysta, vägarna voro också upplysta med lyktor på ett par hundra alnars afstånd ifrån hvarandra, men dessa liknade en sammanhängande rad af lyktsken, eller rättare en lång ljusstrimma. Plötsligen skymdes detta sken af någonting mörkt, som man ej kunde urskilja, fastän man såg små ljusa punkter deri, och som rusade tätt förbi. Det rasslande dånet af vagnarna hördes fördubbladt, der kändes en stark tryckning i luften, och såoriginal: ä syntes åter den långa ljusstrimman; det hemska mörka föremålet hade försvunnit. Hvad var det? frågade jag. Man svarade mig: vi mötte ett annat bantåg, som gick uti motsatt riktning. – Vid sådant vänjer man sig; vi mötte under 20 minuters färd inalles fjorton bantåg.

64 Mellan två sådana bantåg, som möta hvarandra, är det knappt mer än en alns mellanrum. Man må akta sig att sträcka sin arm långt ut genom fönstret, och sticker man ut en käpp eller en paraply, får man visst aldrig se den mera. Vägen är smal, och skenorna äro lagda jemnt så nära hvarandra, att vagnarna kunna mötas, utan att vidröra hvarandra. Men om de skulle vidröra hvarandra? Ja, det har tyvärr händt någongång, antingen när der stått vagnar på samma skenor i vägen för ett ankommande tåg, eller när två tåg, genom något missförstånd, råkat möta hvarandra på samma skenor. Då ha de främsta vagnarna, som stött mot hvarandra, krossats i små smulor med alla, som funnits i dem, och de efterföljande vagnarna ha af den starka stöten kastats ur spåret, ej utan stor skada och fara ...

65 – Jag reser aldrig på jernväg, förklarade Marie beslutsamt.

66 – Icke jag heller, menade Robert.

67 – Men jag hoppar af, när|387| vi köra omkull, förklarade Walter.

68 – Kanske låta vi bli att försöka; det kunde kosta armar och ben. Nå ja, olyckor af flera slag kunna hända på jernväg. Ett tåg kan, genom något fel i skenorna, råka ur spåren och kastas utför en brant, eller kan en bro brista,original: . ett hjul gå sönder och annat mer, som kan vålla mycken skada. Men vill man undgå alla faror, bör man aldrig resa, ty vida flera omkomma genom skenande hästar, hala, gropiga landsvägar eller backar, än genom jernvägarne. Icke heller må man resa på vatten, ty man har sett den bästa båt kantra. Icke må man rida, ty då kan man falla af hästen och slå sig förderfvad; icke heller gå till fots, ty då kan man halka och bryta benet, eller råka ut för någon arg oxe. Och om vi föresätta oss att aldrig åka, aldrig rida, segla eller gå, utan blifva beskedligt hemma, hvem säger oss, att vi undgå alla faror? Ett hus kan brinna, en flod kan öfversvämma, en blixt kan döda, och faror omgifva oss hvarhelst vi gå eller stå. Men der är också något annat, som ständigt omgifver oss, nämligen Guds beskydd: förutan detta skulle intet barn lefva till vuxen ålder, ty det skulle långt förut dö bort i någon af de många faror, som hota lifvet och som hvarocken kan minnas sig hafva genomlefvat. Och nästefter Guds beskärm måste vi anförtro oss åt vår egen och förståndiga menniskors omtanke. Det finns stränga lagar, som föreskrifva huru jernvägarne och deras vagnar böra vara beskaffade, för att erbjuda tillräcklig säkerhet, och om olyckorna ej kunna alldeles förekommas, så kunna de likväl minskas, så att bland hundratusen menniskor, som resa på jernväg, skadar sig kanske en, och bland trehundratusen dödas en. Detta kan man ej säga om landsvägarne, ty der skadas och dödas många flera.

69 Redan år 1849 begynte man tänka på jernvägar i Finland. År 1856 beslöts den första jernvägens byggande emellan Helsingfors och Tavastehus; år 1861 blef den färdig och hade då kostat 12 millioner mark. Derpå förflöto sju år, innan man år 1867 beslöt att bygga en ny jernväg från Riihimäki station på Tavastehusvägen till Petersburg. År 1869 blef den nya banan färdig och hade kostat 40 millioner mark. Derefter har man nu i år byggt den tredje jernvägen, som går från Hyvinge station på Tavastehusbanan åt vester till Ekenäs och åt söder till Hangöudd. Den fjerde blir mellan Kervo station och Borgå, den femte mellan Tavastehus och|388| Tammerfors, den sjette skall gå från Wiiala station på den sistnämnda banan fram till Åbo. Dernäst hoppas man få jernvägar till Björneborg, till Wasa, till Uleåborg och många andra orter i landet, intilldess att hela Finland blir likasom öfverkorsadt med jernvägar. Är det Guds vilja, så skola ni, som äro unga, få se den tiden, när man med ångans kraft reser i ett huj med flygande fart genom hela det stora Finland.

70 – Då far jag till Uleåborg, för att äta lax, ty kokt lax, vet onkel är någonting godt, sade Robert.

71 – Och jag reser till Raumo att köpa mig äkta spetsar, menade Marie.

72 – Men ni skulle ju aldrig resa på jernväg? Res, kära barn; jag får åtminstone ej resa med ånga till Uleåborgs laxar, men jag unnar er att få upplefva den dagen. Ett beder jag er likväl ihågkomma, när ni prisa menniskosnillet och fröjda eder åt tidens framsteg. Icke ens englarna i himmelen vilja, att någon skall tillbedja dem; långt mindre skall den svaga menniskan tillbedja sig sjelf i sina verk. Vi måste ödmjukt gifva all ära åt Gud, som allena allt verkar i alla. Det är Han, som har gifvit menniskan ett så förunderligt herravälde öfver naturen och ett så odödligt sträfvande efter allt större fullkomlighet. Alla de menniskoverk, som vi nu prisa och beundra, har Herren Gud långt för detta förutsett och förberedt, såsom när han i jordens sköte nedlade stenkolen, förutan hvilka ångkraften nu vore af ringa värde. Profeten Esaias säger: »Han hafver gjort vindarna till sina budbärare och eldslågorna till sina tjenare.» Menniskan skall fröjda sig åt Guds gåfvor, men icke inbilla sig att de äro hennes förtjenst, ty den dag hon gör detta, skall allt falla till stoft för Guds andedrägt. Hans allena är makten, Hans är äran, Hans vilja sker, som i himlarna, så ock på jorden.

73 Z. T.

Avsnittet publicerades 18/1 1873: [17]

Femte aftonen.

74 Godt nytt år, kära barn! Hvad skall jag önska eder bäst och gladast i detta nya år? Skall jag önska eder pumpernicklar, pepparnassar, marknadskringlor, russin, stora som påtäter, och tortor så hvita af socker, som Maanselkä med höga snödrifvor på? Eller skall jag önska eder små, små lexor, dem man kan svälja ned med den stekta gröten vid frukostbordet – efter ni troligen äro stekta grötvänner – eller skrinnlof och kälklof alla dagar, eller en lång, behaglig gäsp hvar dag klockan 8 på morgonqvisten?

75 – Äh, jag var fullklädd i morgse klockan 7, menade Walter.

76 – Nå, då skall jag väl önska eder någonting annat. Hvad skulle ni säga om nya kläder, riktigt fina och litet på sprätt efter nyaste modet? Det vore ju något rart.

77 – Jag har redan fått en ny klädning till jul, onkel!

|18|

78 – Och jag har fått både tröja och byxor.

79 – Utan hål på knäna och armbågarna; jag förstår. Då vet jag ej bättre, än att önska eder kraft, helsa och god vilja, att ni må blifva både starka och goda, ty kraft utan godhet är som ett naket berg af gråsten, och godhet utan kraft är liksom en målad blomma. Men der de båda finnas tillsamman, der äro de som en stark bergvägg, beklädd med grönska och ljufva blommor: den står fast som en jätte och är ändock så mild och behaglig som ett godt barn. Jag önskar eder en frisk kropp i en frisk själ och klara tankar likasom en solskensdag hela lifvet igenom.

80 – Onkel vill gifva oss alla Törnrosas faddergåfvor.

81 – Ja, och mycket mera dertill, ty der fattades ännu ett, och det var det eviga lifvet. Se ni, mina kära barn, vi kunna ej sjelfva gifva oss ens den allraminsta gåfva, ty af oss sjelfva äro vi så fattiga, att vi äga ingenting annat än våra brister och fel, men allt godt vi äga, det ha vi utan vår förtjenst fått till skänks af vår gode himmelske Fader. Och derför önskar jag eder främst af allt Guds välsignelse, från hvilken all god gåfva kommer, att ni alltid må vara Guds goda barn och icke tro eder hafva förtjent något sjelfva, utan hvar dag tacka och lofva Gud för så mycket godt, som han gifvit eder både för kropp och själ.

82 Barnen sutto nu en stund tysta och knäppte sina händer, utan att någon bad dem göra det; men derpå fortfor den gamle vännen:

83 – Ja, så skall det vara. Aldrig skola vi börja eller sluta ett år eller en dag, utan att rätt innerligt tacka vår himmelske Fader och bedja om Hans välsignelse, att vi må blifva goda och starka på jorden och höra Hans rike till. Det finns många barn, som aldrig fått lära detta, medan de varit små, och när de sedan ha vuxit stora, ha de så ofta glömt sin Gud och gått sina egna villsamma vägar, utan det enda fasta stöd, som aldrig sviker, och den enda klara ledstjerna, som aldrig slocknar i mörkret, nemligen Guds ord och vår Frälsares Jesu Christi tro. Nu skola vi tysta inom oss bedja en bön för dessa fattiga barn, att Gud i sin nåd må upplysa dem och oss alla, ty ingen af oss är utan brist, vi behöfva alla mycken nåd och mycket ljus, för att icke gå vilse i verldens mörker.

84 Åter sutto barnen en stund tysta, och derpå fortfor berättaren:

85 – Nu skola vi komma tillbaka till våra små historier om huru verlden går framåt. Efter vi nu första gången träf|19|fas på nya året, vill jag berätta för eder huru narraktigt man förr brukade fira nyårsdagen i städerna.

86 – Ja, gör det, onkel!

87 – Se ni, det är ju i sig sjelf en naturlig sak, att man önskar sina vänner ett godt nytt år; hvem vill icke det? Men det var för tjugu eller trettio år sedan ett förskräckligt spring och fjesk med den enkla saken. I stället att gå i kyrkan och prisa Gud på nyårsdagen, flög man som tokar kring hela staden, åkande eller springande, för att säga åt alla bekanta densamma utslitna lexan, som betydde just ingenting. Den, som hann först; skrek med andan i halsgropen, godt nytt år! – och den, som hann senare, svarade; äfvenledes! Sedan de vigtiga orden voro sagda, satte man sig ned i två eller tre minuter, ty mera var icke tid till, och derefter flög man af till en annan bekant, för att på samma sätt kappas hvem som först skulle hinna säga: godt nytt år! och hvem som sen skulle säga: äfvenledes! Men efter nu många med rätta tyckte att detta var ganska tråkigt, så stängdes vanligen deras dörrar, som skulle taga emot, och der uthängdes en liten blecklåda för visitkort på dörren. De, som då flögo kring staden, hade med sig hela buntar visitkort och stoppade på hvarje ställe ett kort i lådan; men ofta möttes två personer på gatan, när de gratulerat hvarandra med kort, och då låtsade de icke se hvarandra. Förnämt folk brukade skicka sina betjenteroriginal: bebetjenter omkring med korten: – hvad dessa betjenter måste ha varit uppfyllde med vänskap och deltagande för deras herrskaps bekanta!

88 I ett sådant förnämt hus var jag stundom bjuden till middag om nyårsdagen. Då brukade vi spela femkort och svälta räf med de många visitkorten, som på förmiddagen instuckits i lådan. Generaler, geheimeråder, senatorer och deras fruar voro kungar och damer, officerarne voro knektar, hofrättsråd, kommerseråd, professorer och dylika voro sedan tior, nior, åttor och så vidare, alltefter rangen, men studenter och kadetter (jag var den tiden student) blefvo naturligtvis hackor. En major tog öfver en kapten, en kammarrådinna tog öfver en häradshöfdinska, och hackorna – ja, de blefvo i sticket för minsta guvernementssekreterare. O, hvad vi skrattade, – och roligt var det!

89 År 1846 samlades några, som icke tyckte om fjesket med visitkortenoriginal: vlsitkorten, och utfärdade en uppmaning i tidningarne, att den som gaf något penningar till ett välgörande ändamål, han skulle dermed vara befriad|20| från att göra nyårsvisiter och hans namn skulle stå i tidningarna. Der blefvo i början många namn – och med penningarna skulle man belöna fattigt och ärligt tjenstefolk – men år efter år blefvo namnlistorna i tidningarne allt kortare. Detta kom sig deraf, att man mer och mer begynte anse nyårsvisiterna för ingen skyldighet alls, och så gick till och med det goda ändamålet alltmera förloradt. Det brukas väl ännu ibland, och ännu ser man här och der om nyårsdagen en tjensteman eller en officer, som springer till sin förman, för att säga honom: godt nytt år! och få af honom det lika visa svaret; äfvenledes tillbaka. Men nutidens språng är knappast en skugga mot det, som varit. Den, som vill läsa något roligt derom, kan slå upp Runebergs berättelse om »Den olycklige nyårsgratulanten.» Nu springer ingen mera andan ur halsen; man helsar kanhändaoriginal: kankända på någon god vän, sätter sig ned i lugn och småler sjelf, när man af gammal vana ännu säger sitt: äfvenledes!

90 Der fanns i de förra tider mycken gammaldags hjertlighet, kanske mera än nu; men ack ändå, huru mycket onödigt krus! Vår tid är långt mindre belefvad och artig, och det vill jag just icke berömma, ty höflig och uppmärksam bör man ju alltid vara: – en strofil är en ganska otreflig person. Men det är ett framsteg, att man bryr sig mindre om skenet och mera om verkligheten. Och sådana skola ni också vara, käraste barn, – alltid vänliga och uppmärksamma, alltid tjenstaktiga och artiga, men framför allt sanna; det är lifvets kärna.

91 Z. T.

Avsnittet publicerades 1/3 1873: [65]

Sjette aftonen.

92 Barn, ha ni sett en bok tryckas?

93 – Åh! ... (och barnen sågo halft förlägna, halft spetsfundiga ut).

94 – Nog begriper jag, att ni sett böcker. Den, som ej sett grammatikan, har åtminstone sett katekesen och psalmboken, och den, som ej sett dem, har åtminstone blifvit bekant med en viss tupp i en viss liten bok, som börjar med A. B. – Jag frågar, om ni sett en bok tryckas.

95 – Nej, det ha vi icke sett.

96 – Jag har gått förbi ett boktryckeri, inföll Ludvig.

97 – Du hade kunnat gå in der, i stället att gå förbi. Det lönar mödan att se ett boktryckeri, ty det är en konstig inrättning. Eller tro ni kanhända, att det är skräddaren, som syr ihop böcker?

98 – Nej, det gör bokbindaren.

99 – Ja visst, han lägger styfva permar på boken, efter mången bok behöfver en kapprock, när|66| han går ut i verlden.original: , Men innan boken kommer till bokbindaren, är han färdigtryckt. Huru må det gå till?

100 – Man trycker honom, och så är han färdig, menade Walter.

101 – Nå, så alldeles fort går det väl icke. Först är der någon, som skrifver på papper allt hvad boken skall innehålla, och detta skrifna papper kallas ett manuskript. Den, som skrifver, kallas författare, ifall han sjelf tänkt ut hvad han skrifvit; men skrifver han andras tankar, är han blott utgifvare, eller öfversättare, eller renskrifvare. Då kommer der en liten frusen tryckargosse och famlar i mörkret på köksdörren och begär manuskript.

102 – Det skall väl vara manuskrift? frågade Marie litet snusförnuftigt.

103 – Nej, du. Jag kände också en tryckargosse, som ville förbättra saken och begärde »menniskoskrift». Det var första gången han sprang på sådana ärender, men han lärde sig snart huru det skulle heta. Manuskriptet föres till tryckeriet, och der sättes det. Der stå ett slags lutande pulpeter eller kast med många små lådor, eller fack, och i hvar låda äro en mängd bokstäfver och skiljetecken af blyblandad metall, så att i en låda äro bara a-n, i en annan låda bara b-n och så vidare, större och mindre bokstäfver skilda. Sådana blystift, med ena ändan formad till bokstaf, kallar man typer eller stilar. Sättaren lägger mannuskriptet framför sig och börjar uppsätta stilarna på ett bräde till ord och meningar, efter som der står i manuskriptet. Han plockar ut hvar bokstaf ur dess låda, men kan någon säga hvarför han alltid sätter orden bakfram?

104 – För att han är dum! skrek Walter.

105 – Tror du det? Nej, dum vore han, om han uppsatte ordet så som det läses, ty då skulle det sedan komma bakfram på papperet. Har du icke sett, att bokstäfverne äro graverade bakfram i ett sigill?

106 Walter funderade styft, men svarade intet.

107 – Nåväl, när således sättaren vill få ordet Walter, sätter han retlaW, och vill han skrifva syltmåns, hur sätter han då?

108 Måns-sylt, svarade Walteroriginal: Waltet.

109 – Nej, han sätter snåmtlys. När han då har så många rader och sidor uppsatta, som behöfvas för ett tryckt ark, läggas alla dessa rader och sidor på skifvan, som hör till tryckpressen, och då skall man åter veta ställa dem så, att sidorna följa i deras rätta ordning, när arket vikes i bokens format. Då kommer en annan arbetare med en stor svart rulle, som är öfversmetad med|67| trycksvärta, och rullar den öfver stilarna på skifvan, så att de blifva våta af svärtan. Sedan kommer en tredje, som lägger ett fuktigt ark hvitt tryckpapper öfver stilarna. Derpå griper tryckaren i handtaget af pressen, skifvan med stilarna flyttar sig under pressen, pressen klämmer till, och så uttages arket tryckt på ena sidan. Svärtrullan far åter fram öfver stilskifvan, ett nytt ark lägges på och blir på samma sätt tryckt. Andra sidan af arket följer i sin tur. Derefter upphängas de tryckta arken att torka och föras sedan till bokbindaren, som falsar dem, häftar dem och inbinder dem, om de skola hafva ordentliga permar. Tidningarna behöfva ingen bokbindare, de vikas i tryckeriet. Men innan den färdiga boken får säljas i boklådan, eller tidningen får utdelas, måste de först genomläsas och godkännas af en herre, kom kallas censor eller pressombudsmanoriginal: prssombudsman och som förstår allting bättre, än de, som skrifva. Det brukas just icke annorstädes än i Finland numera, men det är ju lyckligt, när man har någon, som vet och förstår allting.

110 Emellertid se ni nu, kära barn, att det är en lång slängpolska, innan en bok eller en tidning dansar ut i verlden. En vanlig sida i en bok innehåller 1, 200, eller 1, 500, eller 1, 800 bokstäfver. Det kommer an på, om stilen är större eller mindre, glesare eller tätare, och de små stilarna kallas petit. En hel sida i de större tidningarna innehåller nära 20, 000 bokstäfveroriginal: boksäfver, alltså hela tidningen nära 80, 000. Det är icke så strax gjordt att plocka ut så många små blybokstäfver, en och en, ur sin låda; och när arket är tryckt i en viss upplaga, som kan bestå af flera tusen exemplar, skola alla dessa bokstäfver eller typer plockas ut igen och läggas, en och en, tillbaka uti sin facklåda. Men i brådskan händer väl stundom, att sättaren griper i oriktigt fack, eller lägger han ett a tillbaka i det facket, der b skall vara, och deraf uppstå många förargliga tryckfel. Dessa brukar man anmärka och rätta i ett profark, som kallas korrektur; men ändock händer det ofta nog, att mitt blir ditt, att Pelle blir Polle, att pressen blir persen, att statsråd blir stadsråd och att någonting förskräckeligt platt blir en förträffelig plätt, när det tryckes.

111 Det är mer än fyrahundra år, sedan Gutenberg uppfann boktryckarekonsten, men ännu för trettio år sedan var den sköna konsten icke mycket förbättrad. Man tryckte då ännu alltid i handpress, som sköttes med armstyrka, och det skulle vara en snäll tryckare, som|68| tryckte 200 ark i timman. Men nu har man länge haft snällpressar, som gå med ånga och som trycka 1, 000 ark och mera i timman. Snällpressen utbreder sjelf trycksvärtan öfver stilarna och är annars mycket sinnrikt inrättad, så att han gör nästan allting sjelf, blott der står någon och vallar honom; men ännu har man ej hittat på en maskin, som författar böcker. Men man har i stället uppfunnit sättmaskiner, der sättaren likasom spelar på ett fortepiano, och för hvar tangent han slår an, hoppar en bokstaf på sitt rätta ställe i raden. Här hos oss ha vi inga sättmaskiner, men de skola väl komma i sinom tid. Våra snälle arbetare sätta 2, 000 och 3, 000 bokstäfver i timman; – vackert så, det gör huru många bokstäfver i minuten?

112 (Marie räknade snart ut summan, men jag talar ej om den.)

113 När jag var barn, bodde jag i Uleåborg, och der fanns ett litet boktryckeri. Hvad det var märkvärdigt, hvad det var hemlighetsfullt! Jag mins ännu, huru jag en dag var nog djerf att trycka insidan af min högra hand mot den nyss svärtade stilskifvan under pressen, och när jag drog handen tillbaka, fann jag på den nästan en hel vers ur finska psalmboken aftryckt.original: , Ack, så förunderligt! Jag var så rädd om den handen och – jag blygs nästan att tala om det – jag nämdes ej tvätta handen på flera dagar. Skäm ut dig, hvad du har smutsiga händer! sade min moster slutligen: men jag visade stolt min vers, och den var redan till hälften bortnött. – Marsch till tvättfatet! sade moster, och – adjö med versen! Då klippte jag ut bokstäfverna från en gammal kungörelse och uppklistrade dem till nya ord och meningar på ett ark papper. Det var det första blad jag utgifvit af trycket.

114 Den tiden funnos ej flere än sex boktryckerier i hela det stora Finland: tre i Helsingfors, ett i Åbo, ett i Wiborg och ett i Uleåborg. Nu finnas här 21, om jag minnes rätt: 7 i Helsingfors, 2 i Åbo, ett i Wiborg, ett i Kuopio, ett i Borgå,original: . ett i Tavastehus, ett i Tammerfors, 2 i Björneborg, ett i Vasa, 2 i Uleåborg, ett i S:t Michel, ett i Jyväskylä; kanske något till, som jag glömt. Det är litet nog, ty hvarje stad borde ha tryckeri, men det är dock bättre än förr. Ty boktryckerierna arbeta för kunskap och nytta. Och de små svarta stilarna uppfånga de tysta tankarna och berätta dem för alla, och pressarna dåna som hafvets vågor, och ordet går ut i verlden, och ordet gör verlden ny.

115 Z. T.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Följetongen publicerades i Trollsländan 12/10–7/12 1872 och 18/1–1/3 1873.

    Faksimile