Notisen/artikeln ingår i HT 26/11 1845:|93 1|

Literatur.

Fredrika Bremers »I Dalarna».konsekvensändrat/normaliserat

1 Den älskvärda författarinnan till »Teckningar ur Hvardagslifvet» säger på ett ställe i sin nyaste teckning: »när ädla sinnen bringas till vissa känslor, är det synd om dem.» Det har sin riktighet också i romanskrifveri. När ädla författarinnor bringas till vissa olater, är det synd om dem.

2 Och mamsell Bremer har blifvit bragt till de fel man nu har all rätt att tadla i hennes skriftställeri. Hon har blifvit träffad af den olycka, som innebor i sjelfva lyckan: svindel, förmätenhet. Hennes ofantliga medgång som författarinna, se der hennes motgång. Hennes namn har älskadt och beundradt kringflugit Europa och funnit en väg öfver oceanen till Amerika. Ett sådant rykte är vådligt; det bländar. Genom att fördjupa sig i sig sjelf kommer man ifrån sig sjelf. Recensenter göra ofta författare till hvad de icke äro, och likväl är ingenting vissare, än att ingen bör vara någonting annat än sig sjelf.

3 Mamsell Bremer är i grunden ingalunda något kraftgeni, som med ett varde! skapar åt sig sin egen verld. Begåfvad med en mera mild och skär, än egentligen djupgående känsla, en äkta quinlig skarpblick för detaljerna i lifvet och ett likaså quinligt öga för det vackra hellre än det stora, hade hon förträffligt förstått sin kallelse när hon satte sig ned att »teckna»,konsekvensändrat/normaliserat d. ä.det är afteckna. Man kan ej läsa något älskeligare, något i sitt slag mera fulländadt, än dessa med den ljufvaste, mest rundade stil utförda »teckningar»,konsekvensändrat/normaliserat NB. der förf. verkligen tecknar. Och sådana voro förf:s första arbeten alltintill »Grannarne».konsekvensändrat/normaliserat Väl sporde man feberfantasier redan i »Nina»,konsekvensändrat/normaliserat hvars öfverjordiska väsen är så temligen misslyckadt, men äfven sjuksängen kan aftecknas, och det är mer än sannolikt att förf. äfven i Nina trodde sig ha endast kopierat verkligheten. Hände sig nu emellertid att »Teckningarna ur Hvardags|93 2|lifvet» vunno en stor och utländsk publik och att derom skrefs hvarjehanda. Isynnerhet funno tyska recensenter alltför liten pathos deri; dessa herrar voro vana vid en Ida Hahn Hahns, en Charlotte Birchpfeiffers oupphörliga deklamationer och gräsliga »åbäkningar».konsekvensändrat/normaliserat Mamsell Bremer hade den svagheten att lägga denna förmenta brist på sinnet och kanske nog sjelfförtroende att anse sig kunna afhjelpa den. Hon tog sig då före att skapa Bruno i Grannarne. Läsaren känner denne herre. Han var den första »rysligt tilämnade» eld-, svafvel- och töckenmenniskan i Fredrika Bremers täcka landt- och familjemålningar; och det blef ett os efter honom, värre än tobaksrök i fruntimmerskappor. Alltsedan faller förf. alltför ofta ut ur hakorna, tar sig före att skapa, i stället för att afteckna, och skapar då vidunder, hos hvilka man endast saknar hornen. Och hvad som är det värsta, förf. tycks tro att sådant numera hör till saken för att ge det arma hvardagslifvet en viss anstrykning af romantik. Påtagligen äro förf:s sednaste arbeten skrifna mera för en utländsk, än för en svensk publik. Ty hon är alltför klarsynt för att ej inse, huruledes en svensk publik väl kan förlåta en Victor Hugo att hafva placerat en Han d'Islande och en Spiagudry i Norrige, men ingalunda är böjd att af egna landsmän låta påplugga sig en Julius Wolf et comp.

4 Tidningarna, och bland de våra sednast Morgonbladet, ha haft att säga åtskilligt till nackdel för mamsell Bremers nyaste roman »I Dalarna»,konsekvensändrat/normaliserat som utkom på vintern. »Icke sjåpar man sig så der i Dalarna»,konsekvensändrat/normaliserat hade en hedervärd fru i dessa samma Dalar behagat säga om boken. När man börjar denna 7:de del af »Nya Teckningar» etc., är man frestad att harmas öfver den värda Dalfruns omdöme, ehuru det åtminstone smakar »hvardagslif».konsekvensändrat/normaliserat Här i början är mamsell Bremer sig så lik, samma friska teckningar, samma älskvärda naivitet, samma glada, öppna, handfasta karakterer, som hon lyckas så förträffligt att skildra. Skulle också förf. ha en smula kopierat sig sjelf, så att t. ex. den med allt skäl celebra »fröken Greta» ur de tidigare teckningarna här uppstår tvåklufven i »Brigitta» och »fröken Lotta»,konsekvensändrat/normaliserat så gläder man sig uppriktigt åt den gamla bekantskapen, ty ho vet, om icke fröken Greta ändock är den i botten bästa, gedignaste och mest intagande figur mamsell Bremer någonsin kallat till lif i sina vackra taflor? Så är äfven här »fröken Lottas historia» det bästa kapitlet i hela boken, ehuru blott en episod. Sådana figurer som hennes och Brigittas äro hvardagsteckningar af äkta frisk sort, »som smälta isen sex famnar omkring sig».konsekvensändrat/normaliserat Lägger man till därtill en mindre framstående pennritning »Löjtnant Lasse»,konsekvensändrat/normaliserat så har man nämnt alla komplett lyckade personager i boken. Men – nu gör man bekantskap med flera halflyckade, som ha förträffliga momenter, men icke hålla ut till slutet, utan dels för litet begränsas och bortdunsta ur händerna på läsaren, dels falla ur hakorna liksom förf. sjelf. Sådana figurer äro »Siri»,konsekvensändrat/normaliserat en annan Undine eller Tintomara, som tyckes ha tillkommit enkom för att förkroppsliga Dalarnas elfvor och som stundom är obeskrifligt täck, stundom obeskriflligt orimlig, men alltid slingrar sig som ett töcken undan uppsättningen; vidare »Valborg»,konsekvensändrat/normaliserat också blott en pennritning; »Olof» och adjunkten »Godelus»,konsekvensändrat/normaliserat friska men ofulländade utkast, och slutligen »Fru Ingeborg»,konsekvensändrat/normaliserat »Stor-mor i Dalom»,konsekvensändrat/normaliserat som ingalunda håller hvad hon i början lofvar, faller ur sin roll och drunknar i slutets romantiska pjunk. »Professor Nordevall» – professorer och sjuksängar tyckas vara lika stående artiklar i mamsell Bremers sednare romaner, som grefvar och lungsot i friherrinnan Knorrings – professor Nordevall är åtskilligt godt, men, för att tala i Orvar Odds manér, »si så der ingen riktig karl»,konsekvensändrat/normaliserat korrekt målad efter fruntimmerstypen, men fernissad på sina ställen så att han klibbar. Vi räkna honom till de misslyckade, och till dem hör framförallt Hr »Julius Wolf»,konsekvensändrat/normaliserat ämnad till en upphöjande skugga, men vorden en förbistrande plump, och om honom är i korthet att säga, det han gjort förf. och läsaren en stor tjenst med att blifva hängd i sina yngre dagar, såsom meningen var.

5 Boken har många täcka partier, familjescener, skildringar från folklifvet, naturtaflor och ortsbeskrifningar.*)Finska läsare hålla förf. räkning för det intresse, med hvilken hon äfven i denna bok omtalar Kalevala och Finnarne. Dess olycka är emellertid den att ha blifvit en roman i stället för en resebeskrifning. I en sådan hade förf:s beundransvärda stil gifvit alla teckningar glans och behag, utan att derföre uppoffra deras trohet. Nu måste den ledsama kritiken säga till förf. med den förträffliga Brigittas ord: »ack om ni ändå hade litet mindre passion för vind och blåsväder!» ...

 

 

1. *)Finska läsare hålla förf. räkning för det intresse, med hvilken hon äfven i denna bok omtalar Kalevala och Finnarne.