Finland, anteckningar […] af Furst Emanuel Galitzin

Lukuteksti

Notisen/artikeln ingår i HT 20/10 1852:|84 3|

»Finland,

1 anteckningar, samlade år 1848 under en utflykt från S:t Petersburg till Torneå (La Finlande, notes recueillies en 1848 pendant une excursion de St Petersbourg à Torneo) af Furst Emanuel Galitzin, ledamot af kejs. ryska geografiska sällskapet, korresponderande ledamot af geografiska sällskapet i Paris. Jemte tvenne plancher, en vägkarta och en topografisk karta öfver pågående arbeten att förena Saima med finska vikenParis, geografiska sällsk:s tryckeri 1852. Tom I à 375 och tom II à 456 sidor 8:vo.

2 Fem år hafva förgått, sedan Hr Leduc utgaf sina trenne volymer »La Finlande», och åter framträda under samma titel tvenne nya volymer af annan hand, än rikare till arktalet, om också icke till innehållet. Detta innehåll kan ej vara likgiltigt för en finsk publik; vi skola deraf lemna en kort exposé. Vi tillägga, att Furst E. Galitzin är känd i den literära verlden genom flera arbeten, hvaribland tvenne öfversättningar från ryskan af resor i China och norra Siberien.

3 Den finske läsaren bör icke på dessa sammanlagda 831 sidor vänta sig något särdeles nytt, eller ens något rikt material för främlingens vettgirighet. Orsaken härtill är dubbel. För det första har författaren rest genom Finland i sällskap med en vän, utan att någondera kännt landets språk, och han har till största delen samlat sina lokala detaljer med biträde af en betjent, hvilken tjenat som tolk. Der förf. haft tillfälle att rådfråga tryckta arbeten eller sakkunnige Finnar, blifva hans anteckningar märkbart rikare på detalj och äfven riktigare. Man måste beklaga, att, med förf:s varma intresse för det land han bereste, sådana tillfällen så sällan erbjudits honom.

4 En annan orsak dertill att innehållet ej motsvarar omfånget är förf:s utomordentliga, man kunde säga barnsligt naiva omständighet i alla de vanligaste detaljer af en resa. Han reser i Finland såsom man skulle resa i en alldeles främmande verld, der hvarje sten vid vägen, hvarje träd, hvarje koja får en betydelse genom nyhetens behag. Hvarenda af de mer än hundrade gästgifvaregårdar han passerat har sitt eget kapitel; på hvarenda af dem får man veta huru förf. ätit, sofvit, väntat på hästar; backarnas höjd, skogarnas utseende, väderleken, tidens alla resande han mött, alla personer han vidtalat, alla remmar eller hjul som brustit, kort sagdt allt det mest alldagliga, som man på sin höjd antecknar i en dagbok för eget nöje. Det är möjligt att det hela härigenom får en viss åskådlighet för utlänningens ögon. Men om man ock måste anmärka att vida vigtigare iakttagelser blifvit förbisedda under den kronik öfver det lilla, som upptager bokens halfva utrymme, så kan man å andra sidan ej neka sin erkänsla för den godmodiga välvilja och den anspråkslösa förnöjsamhet, som uttala sig i alla förf:s anteckningar. Man ser att han betraktat Finland med vänskap och deltagande; han, en magnat, van vid all rikedomens och lyxens beqvämlighet, yttrar mer än engång sin saknad att lemna en tarflig gästgifvaregård, der ett vänligt bemötande, ett enda litet, men renligt gästrum synas honom vara det yppersta en resande kan önska sig. Detta, i förening med stilens klarhet, oaktadt dess bredd, gör att man gerna glömmer öfverdriften i vissa beskrifningar, bristen på all högre lyftning och stora vyer samt främlingars vanliga missöde att skrifva hälften af alla ortsnamn alldeles åt fjälls.

5 År 1847 hade förf. gjort en utflykt till Imatra och blifvit nyfiken att lära känna landets aflägsnare delar. 1848 den 1 Juli (gamla stilen?), medan koleran ännu härjade i Petersburg, afreste förf. jemte sin vän i ett fyrhjuligt åkdon (»tarantass») till Kexholm, derifrån till Sordavala, vidare på en exkursion till Ruskiala och Pitkäranta, så vidare genom Nyslott, Kuopio och Idensalmi till Kajana, sedan åter öfver Idensalmi till Uleåborg, derifrån till Torneå och Luoppiovaara, så åter genom Uleåborg, Brahestad, Gamla- och Ny-Carleby öfver Lappo och Ruovesi till Tamerfors och Tavastehus, derifrån till Borgå och vidare genom Lovisa, Fredrikshamn, Wiborg, efter en utflykt till Lauritsala och kanalen, åter tillbaka till Petersburg, dit förf., välbehållen och nöjd med sin resa, anlände den 28 Augusti. Här ett par utdrag ur förf:s anteckningar.

6 »Nyslott, 14 Juli kl. 10 a. (Tom I sid. 174). Oaktadt min lifliga önskan att komma till Nyslott (Neuschlott) i god tid på aftonen, nådde vi först kl. 2 efter midnatt stranden af Haapavesi ström, i hvars midt ligga de två öar, som upptagas af staden. Denna s. k. ström är egentligen blott en naturlig kanal, bildad af Saimas tillfälliga hopträngande och utgörande en farled mellan de öfra sjöarna och de nedra. Man måste derföre än engång inskeppa sitt åkdon, för att sjöledes komma till staden. Färjan passerade under de med skottgluggar och massiva torn försedda murarna af ett forntida fäste. Färden var lång; en fuktig dimma gjorde den ej särdeles angenäm, medan dagens första gryning sammanflöt med de bleka strålarna af ett svagt månsken. Landstigen vid Nyslott, var min första omsorg att söka logis. I det värdshus man visade mig fanns blott en kammare ledig, och man begärde för den ett öfverdrifvet pris. Redan ville jag söka ett annat hotel, då, vid det buller vi gjorde på torget, ett fönster öppnades och en herre af majestätiskt utseende, insvept i en grann rosig nattrock, tilltalade mig på ryska, underrättade sig hvarom fråga var och erbjöd mig förbindligt sin tjenst. Jag sade honom hvad som händt och bad honom visa oss ett nattqvarter. Med ett tvetydigt småleende, hvars betydelse jag först efteråt insåg, försäkrade mig herrn, att detta värdshus var det enda värdiga att emottaga folk som reste med skjuts och tillade att man der ej brukade preja någon. Öfverväldigad af trötthet och görande en lag af nödvändigheten, inqvarterade jag mig här, i brist på bättre. Jag erfor sedan, att den tjenstvillige mannen var ingen annan än värden på stället. För öfrigt är värdshuset icke dåligt och maten ganska passabel, äfvensom nattlägret.»

7 Förf. beskrifver derpå med mycket intresse det gamla slottet och yttrar mycken belåtenhet med värdshusvärdens geografiska insigter. »Vid återkomsten, fortfar han, befanns middagsmåltiden god. Mot kl. 7 på aftonen märkte vi att den förut så ödsliga gatan fylldes med folk och förenade oss med de promenerande. Vi fördes nu i en annan ritning. Efter att ha passerat ryska kyrkan, som är renlig, kommo vi öfver en bred gata till bron, som förenar staden med fasta landet. Midt på bron voro ledstängerna utbyggda i cirkelform, för att bereda plats för en bänk, derifrån man njöt af en förtjusande utsigt. En mängd personer hade satt sig der, vi stadnade likaledes och kunde efter behag njuta af det sköna landskapet. Till venster afstucko mot horizonten våglinierna af en bergsgrupp. Till höger såg man en rad af täcka hus, afskilda från hvarandra medelst små trädgårdar med gröna och hvita plank; framför och utbredde sig en vidsträckt vattenyta, beströdd med öar af nyckfulla former, mot hvilka den nedgående solens strålar återkastades i brinnande färger» ...

8 Förf. har ett godt ord om de flesta städer han genomrest. Kexholm har behagat honom för dess »snygga gator», Sordavala för dess utsigt öfver Ladoga, Kuopio för dess vackra läge. Ett besök på Idensalmi prestgård beskrifves mycket omständeligt; förf. glömmer sällan att beskrifva de rätter han haft till middagen. Vattenfallen vid Kajana berömmas. I Uleåborg beundrar förf. fiskarna och forsarna, i Torneå invånarnes artighet, emedan en herre erbjöd sig att beledsaga förf. på en promenad. I BrahestadBrakhestad») får gästgifveriet en mention honorable. Förf:s förundran var icke liten, när han om aftonen hörde trumman slås; han finner det ganska bizarrt, att trumma folk till hvila. I Lochteå har förf. afskrifvit monumentet öfver konung Adolf Fredriks dervaro år 1752 (orätt uppgifvet 1732). Emedan stenen är afnött i kanterna, fela första och sista bokstäfverna i hvarje rad, hvilket förf. troget ko|84 4|pierat. »Gamla Karlebi är en liten stad af snyggt utseende, linierät och ger på afstånd en vacker anblick.» Sid. 177 heter det: »Jag har länge beklagat mig öfver de finska städernas alltid moderna utseende; här finner jag slutligen en stad, der åren hafva tryckt sin stämpel uppå. Neu Karlibi andas en doft af medeltid; man slipper ändtligen dessa eviga snörräta gator, omgifna af låga hus bestrukna med rosens eller smörets färg. Staden är belägen på branten af en betydlig höjd, invid kusten af en djup strömbädd. Gatorna äro trånga och krokiga, som la Cité i Paris. Sjelfva värdshuset (1848) har en vördnadsvärd prägel af ålderdom. Man uppstiger till andra våningen genom en mörk trappa, på hvars ledstänger spindlarna uppslagit sina bostäder; väggarna äro betäckta med urblekta tapeter, fönstren med små aflånga rutor, infattade i bly, och, för att göra vår boning fullkomligt pittoresk, hänga i den stora salen tolf grymt nedrökta porträtter i olja, föreställande afdöde konungar och drottningar af Sverige i naturlig storlek» ...

9 Kyro fall i dess vattenfattiga skick under Augusti månad finner förf. långt under sin väntan. Tamerfors deremot är ett föremål för hans lifliga intresse. »Det som isynnerhet anslagit mig, säger han, är gatornas lifliga anblick. Tamerfors erbjuder en skarp kontrast mot Finlands öfriga städer*)Förf. har icke sett Helsingfors, Åbo, Björneborg., allaoriginal: »alla tysta och ödsliga till en grad som man har svårt att föreställa sigkonsekvensändrat/normaliserat Trädgårdarna, forsen, fabrikerna berömmas. Deremot hade man »på förhand gifvit förf. en så ståtlig beskrifning af Tavastehus' läge, att han i verkligheten fann det ganska medelmåttigt pittoreskt.» Likväl justeras sedan hans omdöme, och slottet väcker en särdeles sympathi. Borgå får samma beröm som Ny-Carleby, att bära en prägel af fordna tider. Lovisa åter, hvars snygghet berömmes, »har en ofruktbar omgifning, som kastar deröfver en viss sorgbundenhet (tristesse), hvilken tystnaden på dess öde gator icke är egnad att utplåna.» I Fredrikshamn hade förf. ämnat taga nattqvarter, men dels var det för tidigt på dagen, dels »var stadens anblick så sorglig, att den betog all lust att dröja qvar.» Detaljerna om Wiborg äro ganska knappa. Förf. har der nästan uteslutande riktat sitt ögonmärke på Saima kanal, som utförligt beskrifves.

10 Mellan resebeskrifningens text följa noter af mera faktiskt innehåll, för det mesta i Finlands statistik. Stundom ganska upplysande för utlänningen, innehålla de naturligtvis för landsmän ingenting nytt, om icke i deras misstag, såsom när det heter, att biskop Henrik blifvit mördad af adelsmannen Lully i följd af en sammansvärjning bland landets notabiliteter. Förf., som säger sig icke känna hvarken finska, svenska eller tyska språken, har deraf förledts till sällsama missskrifningar. Utan att tala om ortsnamnen, som ofta äro oigenkänneliga, anmärka vi exempelvis tom I sidd. 244 och ff., der, i en för öfrigt temligen riktig statistik om Finlands förvaltning, förekomma benämningarne Hofgherikht, lagsagh, laghman, gheradsk (härad), gherads-ghevdingh, domsaghi, kirchpils, ratman, kamnersk, landsterdingh, landsekreterare, o. s. v. Vid boken är häftad en kopia af situationskartan för Saima kanal samt en karta öfver de delar af landet förf. besökt. Plancherna, som föreställa Nyslotts fäste och marmorbrottet vid Ruskiala, äro fina, såsom man kan vänta af en Parisares ritstift.

11 Vi upprepa, att denna bok, med all dess ytlighet, dess omständelighet och dess sakfattigdom, likväl blir läsbar genom en viss naivitet i framställningen, som förstår att åt det obetyligaste gifva en vigt, såsom vore det en stor märkvärdighet.

 

 

  1. *)Förf. har icke sett Helsingfors, Åbo, Björneborg.

Kommentaari

Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

Faksimile