Konversation. Den 4 Januari

Lukuteksti

Notisen/artikeln ingår i HT 8/1 1866:|5 3|

Konversation.

Den 4 Januari.

1 – Snöflingorna från i går – om vi hade några – flyta i dag som slaskvatten i rännstenarna. Af tiotusen ord, som i går kommo luften att dallra, flöto 9 999konsekvensändrat/normaliserat bort med sekunden, men det tiotusende fattade rot och gror. Att samla några sådana ord, hälften allvar och hälften skämt; att bevara dem för den odödlighet, som kan tillkomma en tidningsnummer, och att gifva dem åt läsaren som ett samtalsämne – en konversation – i händelse något utaf dem skulle fatta rot; detta är meningen med ofvanstående rubrik, som hädanefter kommer att ingå i Helsingfors Tidningar.

2 – Hvad är en nyårsdag? Fridag eller besvärsdag, formalitet eller kalas; för somliga helgdag, för många en dag som andra dagar. Nyårsdagen är likväl årets enda borgerliga högtid. Årets dagliga arbete inviges och helgas; samhället bekänner sig vara ett kristligt samhälle. Men få träda med en allvarlig tanke in i det nya året, och derföre är så mycket löst. Om porten till huset bygges af halmstrån, hurudant blir då huset sjelf? Om ränningen slås af spindelväf, huru vill man då, äfven med bästa inslag, göra väfven stark?

3 – Helga, förbättra, förandliga, men icke styra, icke herrska, detta är kyrkans uppgift. När vid svenska riksdagen 30 prester af 57 reserverade sig mot den redan bifallna representationsreformen, så förnam man ur deras mun ett nödrop af det döende, ända hitills i lutherska kyrkan förborgade påfvedömet. Och när finska tidningen Tähti, glömmande bland sina bibelspråk att Guds rike icke är utaf denna verlden, synes instämma i nödropet, så vittnar detta endast derom, att kyrkans verldsliga herravälde äfven hos oss har anhängare. Men det må vara sagdt af kärlek till vår lutherska kyrka i Finland, att intet gyckel af otron, inga smädelser af bespottare någonsin kunna blifva för kyrkan så farliga, som just denna arfsynd, hvilken vidlåder vår kyrka från hennes förnekade moder katholicismen. Inkasta henne i verldens tummel med en hersklystnad, öfver hvilken bibel och samtid brutit stafven, och hon skall flyta som en skeppsbruten spillra på tidens stormiga sjö. Förandliga henne, och allt skall förandligas, Ignell skall blifva ett af dessa tusende nej, som sluta med ja; Renan skall kallas en dålig romanskrifvare, och våra nymodiga Liljor, svenska och finska, skola förblekna för de äkta från Saron.

4 – Detta påminner om ett skämtande ord af en frejdad medlem utaf det andliga ståndet, när han för några år sedan sände sin son till Rom. – »Blanda dig ej i politik», – förmanade han; – »men göra de illa åt påfven, så lärer du måsta hjelpa honom, ty kom ihåg att du är prestson!»

5 – Hvad Tähti yttrar om enthusiasmen i Sverige har till en viss grad sin riktighet. En tänker, och tusende pladdra efter. Dagopinionerna äro merändels terrorister och vilja ej höra annat än deras egen olåt. Mycket svallar öfver bräddarna, mången väntan slår öfver målet, och det skall på den nya reformen (sans comparaison) som det gått med Wennerbergs Gluntar, hvilka man första året ställde högre än Fredmans Epistlar och på tionde året går med en axelryckning förbi. Men detta hindrar ej att reformen för Sverige femtio år framåt, och äfven dess bittraste vedersakare borde erkänna, att den ej gått fram genom massornas skrik, utan genom en länge mognad, med segrande skäl försvarad öfvertygelse. Det är dock en mäktigt lifvande anblick, att se ett helt folk, med dess furste i spetsen, stå upp som en man, för att omdana sin framtid. För en del biskopar och små baroner i Sverige återstår visserligen endast den tarfliga trösten att, såsom Toskanas, Modenas, Parmas och Piacenzas fordne suveräner, protestera mot deras lands pånyttfödelse.

6 – Ifall man ej med allt skäl kunde lyckönska Sverige till att så fredligt, endrägtigt och lagenligt hafva genomfört reformen, så vore man nästan frestad beklaga att allt gått så lyckligt. Ty Sverige har under femtio år haft för goda dagar, för att vara beredt på kommande stormar. Kraft finnes, nu som alltid, fastän ensidigt riktad åt materielt framskridande. Men det sedliga allvar, de stora tankar, det stål i viljan, som trygga ett folk mot alla öden, detta utvecklas blott under tider af fara och pröfning. Reformen af 1809 blef just derigenom så varaktig, emedan den utgick ur stora pröfningars luttrande eld. Reformen af 1865 har jemförelsevis gått fram öfver rosor. Och i det vi här i Finland med uppriktigaste deltagande, med varmaste brodershjerta lyckönska Sverige till detta stora framsteg, må ingen förtycka, om vi dock vänta på den nya ande, som skall lifva denna nya samhällskropp, innan vi kunna anse verket fulländadt.

7 Kejsar Napoleon skall ha sagt om grefve Bismark: ce n’est pas un homme serieux. Tyskarne öfversätta detta med: »In ihm findet sich kein Stoff zu einem Cavour». Mycket i Tyskland har redan länge varit moget, och en Victor Emanuel kunde måhända finnas beredd, men filosofernes land har ingen Cavour.

8 – Kladderadatsch berättar: Det är falskt, som några tidningar påstå, att man redan begynt bygga det nya »Abgeordetenhaus» i Berlin; man har endast begynt nedrifva det gamla.

9 I samma tidning läses: Lord Palmerston skall hafva sagt kort före sin död: »Franska revolutionen kommer att se ut som en idyll af Gessner i bredd med det som ännu i detta århundrade skall tilldraga sig i Österrike». Seklet är ännu långt nog, tillägger Kladderadatsch, men hoppet förkortar tiden.

10 Bore.

 

 

    Kommentaari

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimile