Shakespeare
Kommentar
Kommentar
Inget manuskript är känt (se kommentar till följande dikt). Dikten utkom som separattryck och avtrycktes i Helsingfors Dagblad, Helsingfors Tidningar och Åbo Underrättelser.
William Shakespeares 300-årsjubileum firades på olika orter den 23 april 1864, i Helsingfors med en fest i Riddarhuset. Högtidligheten öppnades med Topelius prolog, Fredrik Cygnæus höll tal och stycken ur Shakespeares verk reciterades; på finska ur en nyöversättning av Macbeth och på svenska ur Julius Cæsar. – Denna och följande dikt demonstrerar Topelius livslånga intresse för den dramatiska konsten. Se även inledningen, s. XXIX.
Versen är jambisk med taktschemat 4–4–4–3–4–4–4–3 och rimflätningen aaaBcccB.
Manuskript till en opublicerad dikt med titeln »Shakespeare» daterad 3/2 88 finns i Topeliussamlingen (NB 244.107, s. 221).
Bibliografi
Finlands Allmänna Tidning 25/4 1864
Shakespeare.
(Prolog vid hans sekularfest i Helsingfors den 23 April 1864.)
Hvem är den kung i diktens land,
Som kufvat med sin starka hand
I skönhetens, i snillets band
De trotsige Titaner
5Och bundit lidelsernas storm
Och gifvit regel, röst och norm
Åt dessa vågor utan form
I lifvets oceaner?
Vid englars och demoners strid
10Från himlen föll en stjerna blid,
Föll i en stor och stormig tid,
Ett stort och stormigt hjerta,
Och vexte der i vindens brus
Till dikt, till dram, till eld, till ljus
15Och lyste öfver seklers grus
Med strålar lika bjerta.
En fallen stjerna var hon visst,
Omtöcknad utaf jordens brist,
Men en af dem, som dock till sist
20Der ofvanefter stamma.
Och han, som denna gnista fann,
En fallen ande var ock han,
Dock mer än någon dödlig man
Förstod han gudars flamma.
|122|25Som han, har ingen man förstått
Det som var ondt, det som var godt,
Det som var stort, det som var smått,
Det som låg mellan båda,
Det som var krökt, det som var stolt,
30Det som var öppet eller doldt,
Åt himmel eller afgrund såldt,
I hjertat genomskåda.
|97|Och ingen man på denna jord
Har låtit last och svek och mord
35Och lustar med sitt fräcka ord
Sig sjelfva så förhåna;
Och ingen lät så menskligt skönt
En trampad dygd, med ära lönt,
I sjelfva fallet segerkrönt,
40En sjunken tid förvåna.
Och med så djerfva penseltag
Har ingen målat häfdens drag
Och låtit flydda tiders dag
För nya slägten randas;
45Och ingen har ur grafvens natt
Frammanat skuggorna, så gladt
I lifvets färger klädda, att
I andra sekler andas.
Se, derför hör han verlden till,
50Hvemhelst det stora älska vill,
Och derför är han vittnesgill
För alla folk och länder.
Och vid hans vagga denna stund
Vi räcka, på Europas grund,
|123|55Åt folkens stora fredsförbund
Det finska folkets händer.
Ty mensklighetens skald han är.
Att akta högt, att hålla kär
Den stråle Herrens nåd beskär,
60Det är att Herren tjena.
Hvad är allt ljus, om icke Hans,
Hvad William Shakespeares ärekrans,
Om ej en bruten återglans
Af källans ljus allena!