Lukuteksti

|3| |4|

Sången.

Så är sagan nu om sången,

Så det ädla Suomifolket,

Så det visa folket säger:

lemma start Sången är af sorg upprunnen,

5Men af sång är glädje vunnen. kommentar

lemma start Runotar kommentar bor långt i skogen,

Fjerran uppå mon är kojan,

Låg är kojan, hög är tallen,

Runotar af qvinnor visast.

10Sånger kan hon många tusen,

Kan från ny till nedan sjunga,

Vet hvad icke många veta,

Kan allt ondt med ord besvärja,

Ofärd ifrån menskor värja.

15Kom en dag en gladlynt främling,

Trädde i den låga kojan:

|5|

»Frid med dig, du sagomoder,

Vidtberömda sångarinna!

Vida vägar har jag vandrat,

20Fjerran ditt beröm förnummit;

Nu, o moder, ett mig lofva:

Lär mig sångens goda gåfva!»

Runotar, den visa qvinnan,

Sagomodren, log och sade:

25»Ej om tusen ord jag hade

Och dig tusen sånger lärde,

Ej om all din tid du sutte

Vid min härd och täljde runor,

Smidde dem af guld och silfver,

|5|

30Dem af sol och måne byggde,

Kan det enda jag dig lofva:

Lära lemma start sångens goda gåfva.» kommentar

Sade främlingen bedröfvad:

»Hvad skall jag, o moder, göra?»

35Sade Runotar, den visa:

lemma start »Gå dit bort i ödemarken,

Göm en sorg uti ditt hjerta,

Då skall sången ro dig gifva;

Dina läppar sjelfmant lifva;

40Sången är af sorg upprunnen,

Men af sång är glädje vunnen.» kommentar

1842.

Kommentaari

Kommentar

Ett uppslag till »Sången» finns i manuskriptet till »Ljungblommor». Temat, sorgen och glädjen i sången, återfinns i ms tydligast i följande verser: Skön är glädjen, / Äfven sorgen har sin ljufhet, / Sången är ett barn af båda. Dikten »Ljungblommor. 2. Sången» trycktes i HT 4/3 1843. Den omarbetades i diktsamlingen 1845 till två separata dikter, »Ljungblommor» och »Sången». Dikten »Sången» ingår i reviderad form i de senare upplagorna av diktsamlingen.

I dagboken 8 november 1839 citerar Topelius Mathias Alexander Castrén, som erinrat sig en finsk saga på nylänningarnas terminsfest samma kväll: En vandrare klappade på en gammal kvinnas dörr och bad att hon skulle lära honom sjunga. Hon svarade: »huru skall jag kunna det? – Men gå ensam ut i öknen och haf sorg i hjertat, då skall sången sjelfmant stiga ned i ert bröst.» Något senare formar Topelius stoffet till en dikt på blankvers (NB 244.150):

XXIII. Blommorna på Heden.

1. Efter Finskan.

Intill en gammal quinnas låga dörr
från fjerran orter kom en mångrest främling.
»Du sång- och sagokunniga! ifrån
aflägsna orter sökte jag dig upp,
att lära sångens goda himlagåfva
af dig, som undfått den till menskors tröst.»
»Dig lära! nej, o främling, ej af mig
och ej af dödlig mund du sången lär
om ej uti din egen barm den klingar.
Men gå i öknen, dölj dig ensam der,
och skaffa sorg uti ditt hjerta, främling!
Då skall den milda sången i ditt bröst
sig sjelfmant sänka ned och bli din tröst.

Året därpå, 1840, utkom Kanteletar, och 1841 M. A. Castréns svenska översättning av Kalevala, och Topelius var under dessa år starkt influerad av den finskspråkiga folkdiktningen. År 1843 utvecklade han den ovan refererade folksagan till dikten »Sången», som ansluter sig till Kalevalatraditionen genom runometern, landskapsskildringen, verserna från Kanteletar (v. 4, 40) och sagomodern Runotar. Topelius upptar också folksagan i sin promotionsdikt från 1844 (se komm. till v. 36–41) och i Boken om Vårt Land (1875).

Framhållandet av sångens makt och styrka är känd från finsk och annan folkpoesi och betonades starkt av romantikerna. Jfr komm. till dikten »Ljungblommor» v. 10–17.

Topelius antyder i dagboken (8 november 1839) en mer vittomfattande definition av termen sång: »Vi äro hitkomne som i en öken, och sången är vår tröst. Ty med sång förstodo våra fäder icke toner blott utan harmonie i hela dess rika betydelse.» Här framställs sången som ett uttryck för hela den nationella kulturskatten och traditionen, och därmed som den grund nationen skall byggas på. Jfr komm. till »Kantele».

Om runometern, se komm. till »Ljungblommor».

Punktkommentarer

4–5 Sången är af [...] är glädje vunnen.Motsvarar v. 9 f. i första runan i Kanteletar (1840): »Soitto on suruista tehty / Murehista muovaeltu.» Topelius tar emellertid Kanteletar-verserna ett steg vidare i det att sorgen i de följande verserna omvandlas till glädje (v. 5, 41). Med sin placering både i diktens inledande strof och i slutraderna framstår verserna som ett omkväde (4 f., 40 f.).

6 RunotarSångens moder i finsk folkpoesi, motsvarighet till Skandinaviens Saga. I »Nordiska taflor 1. Midvinternatt» i Nya Blad (1870) presenteras »vesterns Saga» och Runotar som varandras systrar.

32 sångens goda gåfva.» Jfr J. L. Runebergs dikt »Sångens gåfva» på trokeisk fyrtaktig vers från 1845 (SS II, 1935, s. 231; komm. SS X:II, 1956, s. 233).

36–41 »Gå dit bort i ödemarken, [...] Men af sång är glädje vunnen.»Topelius upptar verserna i sin promotionsdikt 1844, där Topelius skildrar Väinämöinens väg från barndomens vagga i det ryska Altai till de finska skogarna. När Väinämöinen anländer till Päijännes fjärdar fångar han en silverfågel och ber denna lära honom sången, men fågeln svarar att den inte kan läras: den stiger ur »nattens famn och sorgens». Fågeln fortsätter:

Gå en kväll, när solen sjunker,
ensam på den öde heden,
göm en sorg uti ditt hjerta,
utaf ingen känd och anad;
då skall sången ro dig gifva,
dina läppar sjelfmant lifva.
Sången är af sorg upprunnen;
men af sång är vishet vunnen. (separattryck, 1844)

Bibliografi

Lassila, Runoilija ja rumpali 2000, s. 65 f.; Schalin,»Hemkretsmotiv i Z. Topelii diktning» 1918, s. [22]–47; Topelius, Sång tillegnad de med allernådigste tillstädjelse Den 21 Junii 1844 vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland promoverade sextioen philosophiæ magistrar 1844; 120 dikter 1970, s. 48–51; Vasenius I, s. 232 f.; II, s. 534, 538, III, s. 171, IV, s. 314; V, s. 91, VI, s. 39; Vetterlund, »Finlands romantiker» 1918, s. 14

Sången