De tvenne fåglarna i dalen

Lukuteksti

[53] |34|

De tvenne fåglarna i dalen.

Emellan höga klippor

Jag vet en dal,

I skuggor evigt sluten

Och tyst och sval,

5Dit solens milda öga

Ej nånsin hann

Och stjernans sken i natten

En väg ej fann.

Igenom dalen flyter

10Förutan larm

Med purpurröda böljor

En flod så varm.

Från öster in den brusar

I dalens frid

15Och vestanut i bugter

Far bort så strid,

|54|

Och ingen storm har grumlat

Dess bölja än,

Och ingen stjerna speglat

20Sin glans i den,

Och ingen blomma spirat

Uppå dess rand,

Och ingen flodgud badat

Invid dess strand.

25Men der i trånga dalen

Den störtar fram,

Den skälfver utaf våldet

Den starka lemma startdamkommentar,

|35|

Och vidgar sig så våldsamt

30Och, skakad än,

Sig drar med hast tillsamman

Af harm igen.

På klipporna i dalen

Vid flodens rand

35Der sjunga tvenne fåglar

Så skönt ibland;

De sjunga der så ljufligt

På hvar sin topp

Och vinden förer sången

40Ur dalen opp.

Svart är den ena fågeln

Och purpurröd;

|55|

Hans öga glänser sällsamt

Af dunkel glöd;

45Som stormen öfver rosor

Med suckar flyr,

Så är hans sång, så trånfull

Och vild och yr.

Så liljehvit den andra

50Och himmelsblå,

På höga klippan sjunger

En sång också;

Men som en doft af liljor,

Från klippans bryn

55Hans sång steg upp i våren

Mot morgonskyn.

Hur ofta uppå berget

Jag suttit stum,

Och blickat ned i dalen

60På flodens skum,

Och hört den svarta fågeln

Med dunkel glöd

|36|

Ur djupet sjunga kärlek

Och lust och död.

65 lemma startSom bleka ljungeldstrimmorkommentar

En åsksvart dag,

Så låg en färg i sången,

Ett mörkt behag.

|56|

Det klang så ljuft i dalen

70Och dock beklämdt;

Mitt hjerta blef så gladt och

Så sorgset stämdt.

Då slog den hvita sångarn

Sin drill igen

75Om kärleken och hoppet

Och troheten;

Mitt bröst blef åter fritt och

Min håg blef sval,

Och sången klang så frisk ur

80Den djupa dal.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Ett manuskript är känt, daterat Junii 24. [1841]. Dikten trycktes i HT 29 januari 1842. Den ingår inte i senare upplagor av diktsamlingen.

    Dikten skrevs några dagar efter att Topelius anlänt till Nykarleby den 18 juni 1841.

    Topelius inleder med en lyrisk landskapsmålning. Diktscenen är fylld med högromantisk symbolik: dalen, floden, böljorna, den svartröda, förföriska fågeln och den liljevita och trofasta. Fåglarna introduceras i den femte strofen, diktens jag först i den åttonde. Vasenius påpekar att fåglarna i dikten är av samma symboliska art som i Tegnérs »Frithiofs frestelse» (1827), där en kolsvart fågel talar till Frithiofs lust, och en snövit till hans samvete (Vasenius V, s. 86 f.; Tegnér, SS I, s. 209). – Jfr »Kärlekens Dualism», koncipierad 3/9 1838, där den ena tilltalade liknas vid en vit lilja, den andra vid en glödande ros (om färgsymboliken se Granér 1946, s. 99 f.).

    Pettersson ser den schablonartade symboliken som idébärande: flodens dynamiska liv blir ett uttryck för diktarens frihetslängtan, en reaktion mot tvång och förtryck (1952, s. 24).

    Versen är jambisk, med taktschemat 3–2–3–2–3–2–3–2 och rimflätningen XaXaXbXb.

    Punktkommentarer

    vers – textställe – kommentar

    28 damvall, fördämning.

    65 Som bleka ljungeldstrimmorHär metafor för den passionerade kärleken. I »Morgonstormen i våren» sätts ljungelden i samband med farliga politiska krafter, medan den i dikter som »Led mig!» och »Guds öga vakar» ingår i en religiös kontext.

    Bibliografi

    Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 99; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 24, 28, 30, 35; Törnudd, Flickan från Kahra 1948, s. 155–160; Vasenius V, s. 86 f.

    Faksimile