De tvenne fåglarna i dalen
Kommentaari
Kommentar
Ett manuskript är känt, daterat Junii 24. [1841]. Dikten trycktes i HT 29 januari 1842. Den ingår inte i senare upplagor av diktsamlingen.
Dikten skrevs några dagar efter att Topelius anlänt till Nykarleby den 18 juni 1841.
Topelius inleder med en lyrisk landskapsmålning. Diktscenen är fylld med högromantisk symbolik: dalen, floden, böljorna, den svartröda, förföriska fågeln och den liljevita och trofasta. Fåglarna introduceras i den femte strofen, diktens jag först i den åttonde. Vasenius påpekar att fåglarna i dikten är av samma symboliska art som i Tegnérs »Frithiofs frestelse» (1827), där en kolsvart fågel talar till Frithiofs lust, och en snövit till hans samvete (Vasenius V, s. 86 f.; Tegnér, SS I, s. 209). – Jfr »Kärlekens Dualism», koncipierad 3/9 1838, där den ena tilltalade liknas vid en vit lilja, den andra vid en glödande ros (om färgsymboliken se Granér 1946, s. 99 f.).
Pettersson ser den schablonartade symboliken som idébärande: flodens dynamiska liv blir ett uttryck för diktarens frihetslängtan, en reaktion mot tvång och förtryck (1952, s. 24).
Versen är jambisk, med taktschemat 3–2–3–2–3–2–3–2 och rimflätningen XaXaXbXb.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
28 damvall, fördämning.
65 Som bleka ljungeldstrimmorHär metafor för den passionerade kärleken. I »Morgonstormen i våren» sätts ljungelden i samband med farliga politiska krafter, medan den i dikter som »Led mig!» och »Guds öga vakar» ingår i en religiös kontext.
Bibliografi
Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 99; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 24, 28, 30, 35; Törnudd, Flickan från Kahra 1948, s. 155–160; Vasenius V, s. 86 f.
De tvenne fåglarna i dalen.
Emellan höga klippor
Jag vet en dal,
I skuggor evigt sluten
Och tyst och sval,
5Dit solens milda öga
Ej nånsin hann
Och stjernans sken i natten
En väg ej fann.
Igenom dalen flyter
10Förutan larm
Med purpurröda böljor
En flod så varm.
Från öster in den brusar
I dalens frid
15Och vestanut i bugter
Far bort så strid,
|54|Och ingen storm har grumlat
Dess bölja än,
Och ingen stjerna speglat
20Sin glans i den,
Och ingen blomma spirat
Uppå dess rand,
Och ingen flodgud badat
Invid dess strand.
25Men der i trånga dalen
Den störtar fram,
Den skälfver utaf våldet
Den starka
dam
,
|35|Och vidgar sig så våldsamt
30Och, skakad än,
Sig drar med hast tillsamman
Af harm igen.
På klipporna i dalen
Vid flodens rand
35Der sjunga tvenne fåglar
Så skönt ibland;
De sjunga der så ljufligt
På hvar sin topp
Och vinden förer sången
40Ur dalen opp.
Svart är den ena fågeln
Och purpurröd;
|55|Hans öga glänser sällsamt
Af dunkel glöd;
45Som stormen öfver rosor
Med suckar flyr,
Så är hans sång, så trånfull
Och vild och yr.
Så liljehvit den andra
50Och himmelsblå,
På höga klippan sjunger
En sång också;
Men som en doft af liljor,
Från klippans bryn
55Hans sång steg upp i våren
Mot morgonskyn.
Hur ofta uppå berget
Jag suttit stum,
Och blickat ned i dalen
60På flodens skum,
Och hört den svarta fågeln
Med dunkel glöd
|36|Ur djupet sjunga kärlek
Och lust och död.
65
Som bleka ljungeldstrimmor
En åsksvart dag,
Så låg en färg i sången,
Ett mörkt behag.
|56|Det klang så ljuft i dalen
70Och dock beklämdt;
Mitt hjerta blef så gladt och
Så sorgset stämdt.
Då slog den hvita sångarn
Sin drill igen
75Om kärleken och hoppet
Och troheten;
Mitt bröst blef åter fritt och
Min håg blef sval,
Och sången klang så frisk ur
80Den djupa dal.
1841.