Tvenne blommor
Kommentaari
Kommentar
Ett manuskript är känt, daterat (April 17.) [1842]. Dikten ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
I dikten representerar den röda rosen och den vita liljan olika sidor av kärleken, liksom i »Kärlekens Dualism» (se komm.).
Versen är trokeisk och fyrtaktig med rimflätningen AAXbCCXb. V. 1–4 och v. 21–25 upprepas i de två sista stroferna.
Bibliografi
Vasenius II, s. 385; V, s. 86
Tvenne blommor.
Såg du henne brölloppsdagen?
Sköna voro anletsdragen,
Men som vårens hvita stjernor,
O så bleka voro de!
5Och jag såg en sällsam dimma
Öfver hennes ögon simma,
Och hon log så outsägligt,
Som de sällas skuggor le.
Jag till henne gick och sade:
10O var glad ibland de glade,
På din kind låt lifvets lycka
Strö sitt rosenskimmer än.
Blek är sorgen, blek är döden,
Kärlek älskar rosenglöden,
15Glädjen klär sig helst i rosor:
O så var min ros igen!
Och hon log så djupt och sade:
Tvenne blommor bär den glade;
|64|Rosen är hans älskarinna,
20Liljan är hans hjertas vän.
Lifvets lätta fjärillycka
Vill i rosor helst sig smycka;
Sälla hjertats tysta glädje,
Hvita liljor älskar den.
|40|25Och nu ser jag henne åter;
Våren ler och drifvan gråter,
Sorg och löje vikit fjerran,
Från den huldas anlete.
Och, liksom på brölloppsdagen, –
30Sköna äro anletsdragen,
Men som hvita vinterstjernor,
O så bleka äro de!
Och här står jag, stum af smärta,
Vid den dyras brustna hjerta,
35Och de aningsfulla orden
Rinna i min håg igen:
Lifvets lätta fjärillycka
Vill i rosor helst sig smycka;
Sälla hjertats tysta glädje,
40Hvita liljor älskar den.
1842.