En sommarnatt i skogen

Lukuteksti

|17|

En sommarnatt i skogen.

I skogen är det stilla,

Och ingen lemma startvakakommentar slår,

Och ingen uggla störer

Den tystnad som der rår.

5Till sömns är ulfven vaggad

Och björnen gått till ro,

Den starka örnen sofver

På klippan i sitt bo.

Der susar ingen källa,

10Ej bäckens bölja ler,

|101|

Och ingen vind der drager

Sin friska ande mer.

|18|

Och solens gyllne öga

Och månens panna skär

15Och aftonstjernans stråle

Ej blicka mera der.

Och sjelf är jag som skogen

Så dyster och så skum,

Så tyst och öfvergifven,

20Så enslig och så stum.

De vilddjur i mitt sinne,

De rytande begär,

De lidelser så starka,

De slumra alla der.

25Men ock det goda sofver

I nattens djupa hamn;

Min tro, mitt hopp, min kärlek

Förgåtts i dvalans famn.

Jag kan ej mera lida

30Den dåfva, döda frid;

|19|

Jag vill ha lif och svalka,

Jag vill ha storm och strid.

Upp själens dolda makter,

Till lif jag kallar er!

35Om onda eller goda,

Det frågar jag ej mer.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Tre manuskript är kända: ms 1 är skrivet i dagboken 5 augusti 1837, ms 2 är ett utkast daterat D. 6 aug [1837] och ms 3 är daterat 1837. Ms 2 har strykningar och ändringar och förefaller vara ett utkast till dagbokens version, dateringen till trots. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen.

    Pertti Lassila noterar att den sentimentala passiviteten i Topelius allra tidigaste dikter under slutet av 1830-talet alltmer träder tillbaka för ett aktivare diktjag. I »En sommarnatt i skogen» framträder ett uppvaknande jag som likt den slumrande naturen förebådar liv och förändring. Lassila ser dikten som en reaktion på den kulturella stagnation som präglade landet fram till tiden för Snellmans rabulism på 1840-talet (2000, s. 64 f.).

    Dikten får sin slutliga utformning i ms 2. Från att i de tidiga ms-versionerna ha varit en naturbetraktelse, förtydligas dess symboliska innebörd genom de tillagda v. 17–36, där skogen avspeglar diktjagets inre upprorslust.

    Som dagbokstiteln antyder, kan diktens tillkomst härledas till naturupplevelserna en juninatt. I juni 1837 reste Topelius från Helsingfors till Nykarleby, och när han kommit fram en tidig gryning skriver han: »Bland de angenämaste ögonblick, bland stunder fulla af hopp, af mod, af jublande glädje räknar jag visserligen alltid, en Juniinatt och en gryende morgon i vår sköna Nord, när den friska naturen med svalkande flägtar meddelar åt vårt hjerta sitt eget fulla lif, sin egen genomströmmande känsla af ungdom och fröjd» (21 juni 1837). Topelius återupptar diktens motiv i årskrönikan för 1837.

    Versen är en tretaktig ballad, XaXa.

    Punktkommentarer

    vers – textställe – kommentar

    2 vakataltrast.

    Bibliografi

    Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 68; Ilmoni, Synnöve, »Den blide skalden», Nya Argus nr 2 1937, s. 17; Lassila, Runoilija ja rumpali 2000, s. 64 f.; Vasenius V, s. 60 ff., 65; VI, s. 388; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 36 f.

    Faksimile