Guds öga vakar
Kommentaari
Kommentar
Ett odaterat manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 18 april 1846. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Dikten, skriven i en orolig tid, vill mana fram tro och gudsförtröstan (jfr »Lofsång i hungeråret 1847» och »Höstens vanmakt», jfr Psaltaren). Tanken att Gud vakar över människan kan skönjas i flera andra dikter i tredje delen av Ljungblommor II, se t.ex. »I lif och död». Mot versleden som beskriver tillståndet på jorden ställer Topelius Guds blick: klar, god, mild, ljuv, stilla och vis.
Dikten är en ghasel. Versen är jambisk och sjutaktig (4+3). Titelns ord upprepas som omkväde och repeterrim i första versen och varje jämn vers. De ojämna verserna har samma rimband som repeterrimmet (vakar). Ghaselen är ett persiskt, stikiskt versmått med identiska rim (repeterrim). Versformen är ovanlig i svensk lyrik, men tidiga exempel finns hos Lars Stenbäck (Dikter 1840). Topelius ghaseler följer ungefär samma mönster som de tre ghaseler av Friedrich Rückert som han översatte och publicerade i HT 1842 (9/3, 24/9 och 14/12). I Ljungblommor ingår ytterligare fem ghaseler: »Hvarför gret du?» (1843), »Löjen och tårar» (1844), »I natten» (1841), »Låt opp!» och »Led mig!» (1841–42) (se komm. till »Friedrich Rückert»).
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
9 qvalmkvav luft.
10 ljungeldSe komm. till »De tvenne fåglarna i dalen», v. 65.
Guds öga vakar.
I mörker sjunker jordens ljus; Guds klara öga vakar;
Och himlens öga sluter sig; Guds goda öga vakar.
En nattsky stiger tät och tung, en norrskensflamma sprakar,
En storm i natten ryter vild; Guds milda öga vakar.
5En gränslös öken verlden syns, der ingen vägen stakar,
Och villad vandrare förgås; men se! Guds öga vakar.
Mot klippan rusar hafvets våg, och klippans fäste knakar,
Och seglarns köl bräcks af som rö; Guds goda öga vakar.
Ett
qvalm
förtynger luft och sky, högtidligt åskan brakar,
10En
ljungeld
klyfver molnets rand; Guds ljufva öga vakar.
Det skälfver under vandrarns fot, en bäfvan bergen skakar,
Och jordens svalg upplåter sig; Guds öga stilla vakar.
Krig rasar, välden störta kull, blod frossa stridens drakar,
Hämd ropar folkens jemmerskri; Guds milda öga vakar.
15När menskoblick ej annat ser, än att ur sina hakar
Snart verldens gångjern kastas ut, Guds visa öga vakar.
Säll den sig sjelf ej aktar stort, sitt eget ljus försakar,
Och tänker endast fromt och gladt: Guds goda öga vakar!
1846.