5. Sommarvindarna sjunga för blommorna på fordna slagfält
Kommentaari
Kommentar
Se kommentar till diktsviten »Sylvias visor».
Ett manuskript är känt, daterat Oravais slagfält 30 Juli. Dikten trycktes i HT 3 september 1853. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Den 30 juli 1853 var Topelius med sin mor på väg till Kaskö, och passerade då Oravais (Topelius almanacka NB 244.157), där ett avgörande slag hade stått under finska kriget 45 år tidigare, 14 september 1808. Krigsskådeplatserna framträdde denna tid som litterära motiv i förhärligandet av krigsinsatserna 1808–1809 (jfr Fänrik Ståls sägner I, 1848).
Om slagfältet i Oravais skriver Topelius i Finland framställdt i teckningar (1845–1852): »Betrakta denna af höjder omgifna slätt 3 mil i söder från NyCarleby. Den är Finlands största slagfält i nyare tid, den har afgjort kriget, den har druckit tusende tappres blod, de ligga begrafne under dess grönskande gräs, och aftonvinden, som kommer från det nära hafvet i vester, förtäljer om de ädles bragd för ängsnejlikan och ranunkeln, som draga sin blomstersaft ur deras multnande ben» (2011, s. 274v).
I dikten framträder sången som den renande kraft som förmår skölja bort blod och hat. Genom sången skall minnet av de stupade bevaras.
Se inledn.
Versen är daktylisk-trokeisk och fyrtaktig med rimflätningen AbAbccXc.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
3–6 Samla din doft [...] Tappraste armar dem gett sin kraft;Jfr uttrycken i citatet av Topelius ovan. Samma föreställning uttrycks i »Lofsång i hungeråret», v. 107 f. och »Sanct Henrik», v. 12 f.
20 lodkula (för gevär).
27 Sjung om de tappre, som föllo i fejden;Alhoniemi drar slutsatsen, med dikten som exempel, att de finska soldaterna hos Topelius aldrig söker strid – de försvarar sitt land (1969, s. 145).
Datering Oravaissocken 50 km norr om Vasa och 30 km söder om Nykarleby.
Bibliografi
Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 144 f.; Hedvall, »Topelius såsom sin hembygds skald» 1918, s. 63 f.; Topelius, Finland framställdt i teckningar 2011, s. 274v; Vetterlund, »Finlands romantiker» 1918, s. 22
5. Sommarvindarna sjunga för blommorna på fordna slagfält.
Sjung, du min susande vind, öfver ängen,
Sjung du de blödande minnen till ro;
Vuxna på grafvarnas ensliga bo.
|57|5Multnade hjertan dem gett sin saft,
Tappraste armar dem gett sin kraft;
Gråtande saknads kärliga tårar
Vattnat de späda små blomsterskaft.
Lyssna – det dånar der borta vid fjärden;
10Är det de döendes jemmerskrin?
Är det en klang af de korsade svärden?
Stridernas brak och kulornas hvin?
Är det den jublande segerns larm?
|208|Är det den blödande flyktens harm?
15Nej, det är hafvet, som suckar i stormen,
Hafvet, som häfver sin blånande barm.
Hvälf då din våg öfver grafvar och minnen;
Skölj då från nejden dess fläckar af blod;
Plåna då hatet ur menskornas sinnen;
20Slöa för evigt krigets
lod
!
Ack, men det brusande haf i sitt lopp
Hör ej den qvittrande fågel i topp;
Stormen, besegrad af strändernas furor,
Smyger i smekande fläktar hit opp.
|58|25Sjung då, min brusande vind, öfver nejden,
Samla de tårfulla blommornas doft;
Strö dina dofter på deras stoft.
Knyt deras eviga lagrars krans;
30Sjung om den eviga ärans glans!
Multnade hjertan i tufvorna klappa,
Hjeltarnes armar skaka sin lans.