Ynglingens drömmar
Kommentaari
Kommentar
Två manuskript är kända, bägge daterade Hfrs 22 Nov. 1857. Ms 1 är ett arbetsmanuskript, ms 2 en renskrift till Fredrik Pacius. Dikten trycktes i Nya nordiska dikter och skildringar af finska, danska, norska och svenska författare, Sthlm 1859.
När dikten skrevs hösten 1857 hade det politiska läget skärpts, och de förhoppningar på reformer man hyst ett år tidigare hade inte förverkligats.
I dikten ställs ynglingen mellan kärleken till fosterlandet och till den älskade, jfr »Ynglingen». Topelius låter den förra segra, och tecknar samtidigt ett porträtt av en ung mans kompromisslöshet och övermod, jfr »Ynglingens val» och »Miranda». Dikten tillkom som ett svar på Fredrik Pacius begäran om ett »deklamatorium». Den indelas i recitativ där fosterlandet och den älskade växelvis lockar ynglingen. Femton år tidigare hade Topelius skrivit till sin fästmö att hennes »enda fruktanswärda rival» är det finska folket, och skulle han tvingas välja så skulle han avstå från henne: »det wore detsamma som att säga: ’tag mitt lif!’ – men jag sade det ändå» (ZT–EL 19 januari 1844).
Alhoniemi ser dikten som ett koncentrat av Topelius studentideal: viljan och förmågan att offra sig för fosterlandet, tydligast uttryckt i v. 30–36 (1969, s. 146 f.). Samma ideella dyrkan av ljus och bildning framträder senare i »Wasa Marsch» (1864) och i »Åbo Marsch» (1868), men då i mer konkret form och med ett historiskt perspektiv, påpekar Castrén (1918, s. 255; se Nya blad 1870).
Dikten är den enda som saknar datering i trycket. Enligt manuskripten tillkom den 1857, men i 1888 års upplaga dateras dikten 1858. Någon tonsättning av Pacius är inte känd, däremot av Filip von Schantz (1858).
Versen i diktens inledande och avslutande del (v. 1–64, 87–113), d.v.s. ynglingens röst, är jambisk: pentameter med rimflätningen AbAbCdCCd i v. 1–36; 87–113; däremellan fyrtaktig, parrimmad vers, aabbccdd (v. 37–52), och pentameter med rimflätningen AAbCCb (v. 53–64). Fosterlandets röst hörs i tre jambisk-anapestiska, tvåtaktiga och spegelrimmade (aBBa) strofer (v. 65–86), växlande med två pentameterstrofer (AbAAb), den älskades röst.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
17 najaderna(gr. nāias) vattennymferna. Till skillnad från havsnymfer kvinnliga väsen för inlandsvatten, särskilt källor.
17 lögabada.
19 daterbedrifter.
20 knottrigsvårbegriplig (versen som exempel i SAOB).
20 karbaspiska (SAOB: ex. från Fältskärns berättelser).
26 folianterhär: gamla böcker.
28 lyktadavslutad.
36 en finsk studentKlinge understryker uttryckets positiva innebörd, i synnerhet under 1840-talet: en entusiastisk yngling med hög moral som kämpade för fosterlandets framtid (Klinge 1989, s. 486).
37–52 Må bäcken jollra bort sitt brus [...] gnistan i min barm.Castrén ser strofen som en sammansmältning av »Studentvisa» på samma meter och »Islossningen i Uleå elf» (Castrén 1918, s. 253 f.). I femte strofen identifierar sig ynglingen med det brusande vattendraget.
45 Jag gnistan är, Promethei arf.Syftar på Prometheus som enligt den grekiska mytologin skapade människan och rövade eld från gudarna för att förse henne med liv och ande. 1800-talets uppfattning av myten var mångförgrenad; elden kunde symbolisera kunskap och konstnärligt skapande, men Prometheus framställdes också som en rebell och i offerrollen som hednisk Kristusgestalt.
58 demantdiamant.
61 zefirenzefyren: västanvinden.
89 Ehvadhär: om än.
107–109 Jag skall bli regnets tår, [...] Jag skall bli strålen,Uttrycker föreställningen att människan efter döden lever vidare i en kosmisk sfär.
Bibliografi
Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 146 f., 226 f.; Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 246, 253 ff.; Hedvall, »Topelius såsom sin hembygds skald» 1918, s. 58 f.; Klinge, »Landets hjärta – fosterlandets hopp» 1989, s. 486; Schalin, »Hemkretsmotiv i Z. Topelii diktning» 1918, s. 36; Vasenius IV, s. 92 f., 105; V, s. 105 f., 251
Ynglingens drömmar.
Vid fjärdens strand, i gröna björkens skugga,
Der är min barndoms undangömda bo.
De milda majregn öfver ängen dugga,
Och bäcken sorlar der i qvällens ro.
5Jag minns dem än. Jag ser min fader stanna
Allvarligt lugn vid våra lekars larm;
Jag ser min moder huldt vår djerfhet banna
Och stryka locken från min brynta panna
Och knäppa tröjan kring min ystra barm.
10Hur ofta der vid qvällens sista ljusning
Jag vände drömmande från skogen hem
Och lyssnade på mörka furors susning
Och hörde sagor sucka uti dem.
Och när i morgonsolens glans, den höga,
15För fläkten fladdrade min julles flagg,
Då lekte framtidssyner för mitt öga,
Jag såg
najaderna
i skimret 
löga
Och elfvorna fly bort på ängens dagg.
|215|Se’n drog jag bort till skolans lärda
dater
,
20Till
knottrig
lexa och en styf 
karbas
,
Och brottades med stojande kamrater
Och slog min boll mot skyn i skämt och ras,
Och tumlade på backens högsta branter
I vintersnön på mina skidors par,
25Och slogs mot nordanvindar och pedanter,
Till dess i yr och dam af
folianter
Med stolt betyg det till examen bar.
|270|Nu är den leken
lyktad
. Står jag redan
Vid målet? Nej, det viker för min fot.
30Gif mig en verld att kämpa för, och sedan
Gif mig en annan verld att kämpa mot!
Hvad vill du, hjerta? det må lifvet svara,
När jag dess fordran och dess lön har kännt.
Mitt första kall, det är ändock att vara
35I lust och nöd och frid och fröjd och fara
En fri, en glad, en rask,
en finsk student
.
I perleregn och vestansus;
Jag är den djerfva forsens våg,
40Som brusar vild i håg.
Jag är den unga floden, som
Går framåt och ej ser sig om
Och bräcker mur och bryter vall
I omotståndligt fall.
|216|45
Jag gnistan är, Promethei arf.
I natten af ett tidehvarf
Jag sprungit frisk ur lifvets härd
Att lysa högt en verld.
Om uti brand, om uti glans,
50I lågors eller stjernors dans,
Det vet jag icke än. Men varm
Slår gnistan i min barm.
Dock – är jag floden, vill jag älskad skölja
Med lugnadt brus, i sakta silfverbölja
55Den strand, der Hon, min ljufva flicka, går.
Och är jag gnistan, vill jag lik en stjerna
I qvällen lysa mina drömmars tärna
Och regna en
demant
i hennes hår.
|271|Mitt lif, min bragd, min stolthet och min ära,
60Allt vill till offer jag den hulda bära
I dalens frid, der blott
zefiren
lyss.
Vid hennes barm, när hjertats flammor brinna,
Skall lifvets sorg, skall lifvets strid försvinna
Uti en dröm, en suck, en tår, en kyss!
65Upp, son af ditt land!
Ditt land är i fara,
Dess ynglingaskara
Behöfver din hand!
|217|
Kom till min famn, kom till mitt unga hjerta,
70O yngling, kom till dina drömmars brud!
Ack, intet moln skall våra himlar svärta,
Och ingen orm i dessa rosor bjerta
Skall fläcka våra hjertans tro för Gud.
Ditt land är i nöd!
75Dess ära är fläckad,
Dess mandom är gäckad.
Till seger och död!
O, dröj hos mig! O, dröj i dessa dalar!
Hvi flyr du bort ifrån din sällhets strand?
80När lifvets storm om död och faror talar,
O, det är kärleken, som oss hugsvalar!
Kom, – i min famn, der är ditt fosterland!
Från kärlekens famn
Flyg stolt till din bana,
85Och fall på din fana
För Finlands namn!
|272|Mitt Fosterland! för dig i alla öden
Min bästa kraft jag ödmjuk offra vill.
90Jag följer dig, jag hör dig evigt till.
|218|Om uppå fridens, om på stridens bana
Du kallar mig en dag, se här min hand!
Den skall ej svika, o mitt land, din fana.
Ditt stora namn skall mig till bragder mana …
95Må Gud beskydda dig, mitt Fosterland!
Jag vuxit vid ditt hjerta. Outplånligt
Har du uti mitt hjerta vuxit in.
Min faders land! Min moders hydda! Sonligt
Vill jag i all min sträfvan blifva din.
100O, gör mig vis att lefva för din ära,
O, gör mig stark att lösa mörkrets band,
Att hvarje tid i verk, i ord, i lära
Må häfdens vittne om min kärlek bära ....
Må Gud beskydda dig, mitt Fosterland!
105Hvad mer, om, droppen lik, jag glömd försvinner,
Om, gnistan lik, i natten jag förgår;
Och vattnar skördarna i Finlands vår.
Jag skall bli strålen,
som i sorgens midnatt
110Ur brustna skyar lyser upp din strand;
Men du mitt land, skall blifva stort, välsignadt,
Långt sedan denna arm i döden dignat ....
Må Gud beskydda dig, mitt Fosterland!