Saima kanal
Kommentaari
Kommentar
Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 17/9 (del I) och 24/9 (del II) 1856.
Saima kanal invigdes 7 september 1856 efter tolv års arbete, och dikten ingick i HT senare samma månad. Byggandet av kanalen, som förbinder sjön Saimen med Finska viken, bidrog till att föra de ekonomiska intressena på agendan, med tidningen Wiborg som främsta språkrör (1855–1856). Vikten av expansion framhölls, och sambandet mellan nationalitetsidén och tidens industriella framsteg artikulerades (Mörne 1912, s. 188–191; Zilliacus 1985, s. 256). Samtidigt aktualiserades satsningar på järnvägar (se t.ex. Snellman 1996, s. 331 ff., komm. s. 751).
Rapporter om kanalbygget ingick regelbundet i HT (t.ex. 31/1 och 3/2 1855), och i Finland framställdt i teckningar (1845–1852) understryker Topelius sjöarnas betydelse som kulturens farleder (2011, s. 218 f.). Saima kanal beskrivs som »den kraftfulla början till en ny framtid för Finlands välstånd och hela kultur» och »vägen till hafvet, civilisationens vagga» (ibid.). Referat från invigningen publicerades i HT den 13/9 med fortsättning 17/9, då också diktens första del trycktes.
Diktens första del utgörs av en historisk och framför allt förhistorisk tillbakablick, där det hos Topelius återkommande motivet landhöjningen poetiseras och blir en del av diktens moraliska fabel, samt en lovsång till sjön Saimen. Sjön blir en bild för hur folket historiskt anpassat sig och uppoffrat sig för fosterlandets bästa. Saimen framstod för samtida finländska skalder som ett pars pro toto för fosterlandet; landskapet kring sjön uppträder i F. M. Franzéns dikt »Den gamle Kneckten» (1793) och besjungs senare av flera 1800-talspoeter, t.ex. Nervander (»Hemmets gräns», Necken 1845), Janne Lundmark (»En Finnes Sång till sitt sköna Fosterland»), Jakob Henrik Roos (»Leinola», 1843). Se Alhoniemi 1969, s. 104, 109).
Diktens andra del fokuserar invigningen av kanalen, och den ljusa framtid som kanalen ger löfte om (v. 117–158). Kanalen blir en konkret symbol för Finlands materiella och kulturella förbindelse med det övriga Europa. Därefter hyllar Topelius dem som gjort kanalbygget möjligt: furstarna, arbetarna och till sist Gud (v. 159– 207). Pertti Lassila noterar att Topelius i dikten framställer Saima kanal som Guds verk, en del av hans stora plan som det finska folket har förverkligat till hans ära (v. 194–200; Lassila 2000, s. 69).
Del II ingick i samma nummer av HT som Topelius rapport från universitetets fest med anledning av kejsar Alexander II:s kröning. Festtalen uttryckte tacksamhet över den nya utvecklingen, över »vetenskapernes och bildningens förkofran» och »välstånd och odling i alla riktningar» men också förhoppningar inför framtiden (HT 24 september 1856). Samma optimism och förhoppningar speglas i dikten.
Bildspråket återgår på »Islossningen i Uleå elf» (s. 253–256). Till skillnad från nämnda dikt där naturkrafterna banar väg, är arbetet och uppoffringen i »Saima kanal» förutsättningarna för framsteg.
Versen i del I är jambisk och fyrtaktig med rimflätningen aBaBcc, del II är jambisk pentameter med rimflätningen AbAbCCb.
Kapitlet »Saima kanal» inleds i Finland framställdt i teckningar (1845–1852) på följande sätt:
Om Götha kanal är »Sveriges blåa band», så är Saima kanal ännu mycket mera Finlands, redan derföre att den står så stor och ensam i sitt slag, – stor i förhållande till landets krafter, ensam i förhållande till dess allmänna företag. I tusende år har Finland med korslagda armar betraktat sin rikedom på sjö och strand, älskat den och besjungit den, men icke förmått drömma om dess framtida betydelse eller lyfta sin hand att följa naturens vink. Och har någon gång en aning uppstått om sjöarnas betydelse som kulturens farleder, och har någon gång en arm blifvit lyftad för att utföra den, då har kraften varit för svag, viljan för splittrad, och företagets storhet har icke framstått nog klar, för att med jernkraft undanrödja hindren. Ty för att nå detta stora mål, för att genom ett trollslag förvandla flera hundrade mil af Finlands insjöstränder till hafskust, måste man göra det otroliga och besegra det omöjliga. Jorden, bergen och vattnet måste blifva menniskan underdåniga, berg måste genomsprängas, floder afledas, sjöar höjas, fällas eller uttorkas, ofantliga kärr genomgräfvas, skogar uthuggas och den hårda graniten mejslas till sekler trotsande murar. Allt detta är gjordt eller i begrepp att göras, och lönen för så stora ansträngningar är icke blott hela vidsträckta nejders blomstrande välstånd och en oberäknelig export tillgodogjord; den är i främsta rummet medvetandet af Finlands kraft och vägen till hafvet, civilisationens vagga. (2011, s. 218 f.)
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
27 WäinösWäinö: Väinämöinen.
32 idrotterbedrifter.
35 alltända.
36 Eystrasaltdet isländska och fornnordiska namnet på Östersjön.
41–46 Alltnog, att hafvens herre [...] din våg förlossat,Samma liknelse, bojan som bryts, förekommer i två andra av Topelius allegoriska dikter om Finland, se »Den blåa randen på hafvet» (v. 35) och »Våren 1848» (v. 65).
54 ImatraImatra fors. Jfr dikten »Imatra» i sviten Nordiska tavlor, Nya blad (1870).
57–58 Och det är skönt att oförsagd / Sig skapa sjelf sitt ödeJfr v. 21 f. i »Islossningen i Uleå elf».
92 WuoksensVuoksen flyter från Saimen – via många forsar på Topelius tid, bl.a. Imatra, Virkakoski, Vallinkoski, Rouhiala – till Ladoga.
103 Red till en fest! Den låga hyddan smycka!Versen, liksom de följande stroferna, riktar sig uttryckligen till de arbetare som byggt kanalen.
138–139 Ty skogens rese, [...] bär gyllne äpplen än;Syftar på sågindustrin.
138 reserese.
154 med snäckans gånglångsamt (jfr »Kometen 1858» v. 27).
167 Två höge furstars minneKanalbygget påbörjades under Nikolaj I och avlutades under Alexander II. »Hovbugningen» föranleddes av att invigningen ägde rum samma dag som Alexander II kröntes i Moskva.
169 Sverges ädle mänSvenska experter med erfarenhet från bygget av Göta kanal hade anlitats.
199 vårt armodPressens aktualisering av de ekonomiska utvecklingsmöjligheterna var samtidigt en reaktion mot den konserverande synen på Finland som ett fattigt land (jfr Mörne 1912, s. 188 f.).
Bibliografi
Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 102, 104, 109; Castrén, »Topelius fosterländska lyrik» 1918, s. 245 f.; Ekelund, »Topelius och hans samtid» 1969, s. 182; Lassila, Runoilija ja rumpali 2000, s. 69; Mörne, »Studier i Finlands press 1854–1856» 1912, s. 178–196; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 305 f.; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 25; Topelius, 120 dikter 1970, s. 160 ff., 365 f.; Finland framställdt i teckningar 2011, s. 8, 218 ff.; Vasenius IV, s. 29–33; 60, 312; V, s. 176, 338; Zilliacus, »Nyhetens behag. Notiser och opinioner» 1985, s. 256
Saima kanal.
7 Sept. 1856.
I.
Långt i det vida österland,
Der Finlands sol sig tänder
Vid dunkelgröna skogars rand
Och åsbekrönta stränder,
5Der slår i klufna fjärdars tåg
En fordom hundramila våg.
Der slår en sjö, han slår med makt
Mot sina stränders vallar,
Och när han ned till ro sig lagt,
10I djupet än han svallar
Och bryts i sakta dyning mot
Den skumbetäckta klippans fot.
Den skygga anden simmar tyst
Uppå hans silfverstrimma;
15På kullen der, af solen kysst,
En kyrkas fönster glimma,
Och furans mörka krona ser
I fjärdens djupa anlet ner.
|259|O Saima, hundra sjöars sjö,
20Hvi sucka dina vågor
Beständigt emot strand och ö
Med tysta framtidsfrågor?
Hvi klingar sången på din strand
Så sorgsen och så vek ibland?
25Det var dock vid din klara våg,
Som Finlands sångmö föddes
Och Wäinös öga dagen såg
Och sagans strider blöddes
Och Finlands skönhet ljufvast log;
30Är det ej glans och glädje nog?
Din våg han brusar dock sin sång
Om faren tids idrotter.
Han säger: Saima var engång
Det blåa hafvets dotter
35Och förde polens böljor allt
Till Finska vikens Eystrasalt.
Hvad sen du brutit obetänkt
Kan dikten endast ana:
Om vida länder du fördränkt
40I otamd härjarbana;
Alltnog, att hafvens herre bröt
Din makt och dig i bojor slöt.
|260|Alltsedan har, en fånge, du
Din flod mot klippan krossat
45Och bidat denna dag, som nu
Till sist din våg förlossat,
Och sköljt din mo och famnat stark
Din glestbesådda ödemark.
Men engång har du rest ditt svall
50I jättekraft mot muren
Och sprängt förvittrad klippas vall
Och stormat ut ur buren.
Och sträckt emot en okänd verld
I vildskönt Imatra din färd.
55Det var din djerfva ungdomsbragd;
Då var det stolt, ditt flöde.
Och det är skönt att oförsagd
Sig skapa sjelf sitt öde
Och krossa allt, som står emot
60Den unga kraftens djerfva hot.
O Saimavåg, du starka våg,
Som hårda bergen stångat,
Hur blef du sist så mild i håg,
Att menskolist dig fångat,
65Liksom ett barn med flyktigt sinn,
I trånga slussars kamrar in?
|261|Långt djerfvare än klippans barm
Dig dessa murar trotsa;
Men reser du dig upp med harm,
70Skall också dem du krossa
Och skölja lätt som agnar bort
De nya dammar innan kort.
Dock det, du tame jätte, det
Är just din fröjd och ära:
75Det tvång du bryta kan så lätt,
Det vill du tåligt bära,
Och bära det, af kärlek full,
För Finlands, för din moders skull.
Den kraft, som stormar vildt, med hot
80Att sjelfvisk allt föröda,
Hur ringa är ej han emot
Den ädelt burna möda,
Som, trygg i känslan af sin pligt,
Har mätt sitt mål och vägt dess vigt!
85O Saimavåg, du ädla våg,
Som vet dig sjelf försaka,
Ditt mål är stort och hög din håg;
Så se dig ej tillbaka!
För stolt att vara nyttans slaf,
90Sök fritt ditt länge sökta haf!
|262|Ditt Imatra låt stupa brant
Och Wuoksens forsar brusa,
Att uti slingrad bana grannt
Den häpne vandrarn tjusa;
95Den droppe du kanalen ger
För Finlands väl betyder mer.
Ty mer än glans och mer än makt,
Och mer än ryktet unnat,
Mer än det pris dig sången bragt
100Och verldens lof förkunnat,
Är det, att räcka fri sin hand
Till arbet’ för sitt fosterland.
II.
Red till en fest! Den låga hyddan smycka!
Kläd hennes dörr med löf och blommor små!
105Förgät en stund bekymren, som dig trycka;
Tag glädtigt mod och helgdagskläder på!
Hör, glada klockorna i kyrkan ringa:
Det är en lofsång de den Högste bringa;
Kring vida Finland deras toner gå.
110Du slitna yxe, hvila dig mot trädet!
Du trötta murslef, lägg ditt arbet ner!
Du slägga, hamra icke mer på städet!
Du spade, sarga icke jorden mer!
|263|Du trötta hand, släpp jernet, dela fröjden,
115Knäpp dig i bön och lyfta dig mot höjden!
Tag hatten af! Ditt land, ditt land dig ser.
Men du, du hvita, längtansfulla segel,
Som från de stängda fjärdar skådat djerft
Emot det stora hafvets blanka spegel,
120Ej nöjdt med trånga hamnen som du ärft;
Sväll högt i vinden! Ila fritt mot stranden!
Han stängs ej mer; de hafva lossnat, banden,
Och nya haf har nu ditt land förvärft.
Nu har han grytt, den dag som sekler anat
125Och som i sekler ej förgätas skall.
Nu vidgar sig den blick, som länge spanat
Från gömda insjön, öfver skogens tall.
Nu står den vida verlden fri, förklarad,
I förr ej skådad storhet uppenbarad,
130För ödemarkens barn vid forssens fall.
Det folk, som bott i fattigdomens boning
Och sökt sin näring utur svedens glöd
Och hvarje höst bedt frosten om förskoning
Och mången vår bedt skogens bark om bröd;
135Nu har det väg; nu rinner mjölk ur bergen,
Och stenarna bli bröd, och furumärgen
I korn förbyts att lisa folkets nöd.
|264|Ty skogens rese, dömd att gagnlös stupa
För stormens ras, bär gyllne äpplen än;
140Och malmen, gömd i hundra sjöar djupa,
Förbyts i plog och svärd för finska män;
Och flitens verk, i dvala än begrafvet,
Nu har det väg, nu har det väg till hafvet
Och vänder ökadt, hundrafallt igen.
145Och vantrons dimmor, som från öde trakter
De fordna trolldomsländer fångat fatt;
Det blinda mörkrets tusenåra makter,
Som i de skumma pörten ned sig satt,
De fly, de fly för hafvets friska stormar
150Och ljusets solblick, som i fägring formar,
Förskingrar och föryngrar nordens natt.
En damm är sprängd. En mur är genombruten.
Den nya tidens starka ande går,
Ej mer med snäckans gång, i vingen skjuten,
155Men snabb och rastlös i det gamlas spår,
Och nya krafter, gömda, omedvetna,
Okända, qväfda, sofvande, förgätna,
Likt källor springa upp ur Finlands vår.
Hvems är den mästarhand, som konstrik danat
160Ett verk så stort, hvars vidd ej mätas kan
|265|Med ziffrors tal, beräknadt eller anadt,
Och guld som det har slukat; hvem är han?
Är det en dödlig, nämn hans namn för verlden,
Att hvarje våg, som brusar öfver fjärden,
165Åt Saimas stränder det förtälja kan!
Hans namn! Välan uti graniten rista
Två höge furstars minne, fast som den.
Och rista der de första och de sista
Af Finlands och af Sverges ädle män,
170Som tänkt, som genomfört med trogen möda
Det stora verk – de lefvande, de döda! –
Att slägte efter slägte mins dem än.
Dock handen, som i nöd och ofärd mycken
Århundraden igenom hamrat på
175Den hårda klippan, tills hon sprang i stycken
Och Saimas segel ut till hafvet gå,
Det är det finska folkets hand, som knuten
Med spända muskler, hårdt vid stålet gjuten,
Har banat väg för sina sjöars blå.
180Ty vandt att brottas med natur och öden,
Hvad detta folket vill, det för det ut.
Det har besegrat polens is och nöden;
Allt viker för dess sega kraft till slut.
|266|Dock samladt i en punkt, som ögat fattar
185Och handen mäter och förståndet skattar,
Så såg det ej sitt djerfva verk förut.
Med vaknad tillförsigt i festens timma
Står finska folket vid kanalens rand
Och skådar i dess blanka silfverstrimma
190Sitt mästarprof, sin äras blåa band.
Dock ödmjukt i sin kraft, det faller neder
För Honom, som allt stort, allt godt bereder,
Och kallar ned Hans nåd till folk och land.
O Du, som bjudit hafvens vågor skilja
195Och dock förena folks och länders lott,
Det är Ditt verk, det är Din stora vilja,
Och vi, vi endast ha Din vink förstått.
Med tämda böljor Saima går att bära
Till fjerran haf vårt armod och Din ära;
200 Din ära är det, att vi det förmått.
O må Din kraft, som öfver djupen råder,
Välsignande till dessa vatten nå,
Att ifrån sjö till haf, liksom en åder
Ur Finlands hjerta må kanalen gå,
205Ej att i verldens flärd vår kraft förblöda,
Men att betrygga frukten af vår möda
Och som en väg för ljus och frid bestå.
|267|Den dag, när nöden uti landsflykt seglar
Med vingad köl från hundramila strand
210Och Finlands skönhet i kanalen speglar
Ett rikare, ett lyckligare land
Och stort och fritt ett folk, sin lycka värdigt,
Då först, då först är blåa bandet färdigt;
Då först skall verket prisa mästarns hand.
1856.