|198|

Sextionde födelsedagen.

(Till L. B. den 7 April 1888.)

I.

Det är ej åren, som oss öfverlista.

Tid! Hvad är tid? En droppe evighet.

Det är af inre nötning, som vi brista,

Det är vi sjelfva, som oss sjelfva mista.

5Hvad är en vår, om ej naturen knoppas?

Hvad är en höst, om ej vårt bröst är kallt?

Att vara ung, det är att hoppas allt;

Att vara gammal, är att mer ej hoppas.

II.

De, som här nere efter målet famla

10Och ej till nya verldar byggt en bro,

När alla vårens gröna luftslott ramla,

Beklaga dem, min vän! De äro gamla.

|199|

Vi lyckliga, som efter dagens tunga

En droppe morgondagg bevarat än

15Och vänta, när vi nalkas skymningen,

Ett nytt, odödligt ljus; – vi äro unga.

III.

Maktlösa, år och öden oss bekriga;

Oss träffar tidens pil i skalet blott.

|295|

Vi gå mot hösten oförvissneliga;

20Ju mer vi böjas, desto mer vi stiga.

Men Herre, som för oss lät ljuset tändas,

Gif oss, att hvarje våg af år och tid

Må skölja bort det stoft oss låder vid,

Att vi må renas, helgas och fulländas!