[1]|7|

original: Naturens Bok.

Första Läsningen.

Om Menniskan.

1 Gud är stor. Gud är god. Han har skapat himmelen. Han har skapat hafwet. Han har skapat jorden. Han har skapat dig. Tacka Gud. Frukta Gud. Älska Gud. Lyd hans bud. Gud ware lofwad.

2 Wi äro Guds barn. Wi skåda hans werk. Wi beundra hans wishet. Wi tillbedja hans storhet. Wi prisa hans godhet. Gud gifwe oss sin nåd dertill. Gud gifwe oss en rätt ödmjukhet. Gudsfruktan är wishetens begynnelse.

3 Denna bok är om Guds werk. Denna bok är barnens bok. Läs i den. Läs högt. Läs bra. Gif noga akt. Tänk noga på. Stå rak. Säg orden klart. War wid godt mod. Den flitige skall belönas. Efter boken kommer leken. Lustigt får du springa då.

4 Nu så börja wi. Hör nu på. Far är ej hemma. Hwar är far? Han arbetar för sina barn. Han arbetar för sitt land. Han arbetar för Guds ära. Utan arbete få wi ej bröd. Utan bröd kan ingen lefwa. Tack far. Tack gode Gud för dageligt bröd.

5 Mor sitter i stugan. Hwad gör mor? Hon arbetar för sina barn. Hon syr wåra kläder. Hon kokar wår|2| mat. Utan kläder skulle wi frysa. Utan mat skulle wi hungra. Tack mor. Tack gode Gud för kläderna på wår kropp.

6 Wisst äro wåra föräldrar goda mot oss. De bedja med oss till Gud. De lära oss blifwa goda barn. Utan bön är ingen wälsignelse. Utan godhet är ingen rätt glädje. Så lyda wi gerna wåra föräldrar. Så hålla wi dem hjerteligen kära i alla wåra dagar.

7 Greta heter min syster. Hon är så liten. Hon går icke. Hon kryper. Hon talar icke. Hon jollrar. Skratta kan hon. Gäspa kan hon. Nysa kan hon. Det är ej stor lärdom. Ett litet barn kan ej mera. De stora ha engång warit lika små. De starka ha engång warit lika swaga. De lärda ha engång warit lika okunniga. Nog wexer wår kropp. Gud låte också wår själ wexa. Gud signe Greta. Nog är hon bra.

8 Anders heter min bror. Han är fyra (4) år gammal. Han rider i galopp på den stora trädhästen. Anders kan springa. Anders kan leka. Det är ej stor lärdom. Med tiden lär han nog mera. Då blir han förståndigare. Då får han ett bättre allwar med allting. Gud signe Anders. Nog är han bra.

9 Farfar sitter i gungstolen. Han är så gammal. Han är så grå. Han har så skrynkliga händer. Inga tänder har han. Men så god är han. Han har lefwat så|8| länge. Han har sett så mycket. Han är en wis man. Gudfruktig är han wisst. Han kan berätta om Guds makt. Han känner menniskorna. Han wet djurens historia. Wexterna wet han alla. Han will berätta oss allting. Tack farfar. Gud signe de gamla i deras wisa ålderdom.

10 Nu sätta wi oss alla i ring. Gif akt. Nu börjar första berättelsen. Hwad är den om? Den är om menniskans kropp. Den är om hennes själ. Den är om hennes sinnen.

|3|

Huru Dion willeoriginal: will (källa för ändring: u2 1857) skapa en menniska.

11 Det war engång en man. Han hette Dion. Han bodde ensam på en ö. Hans dagar blefwo långa. Han hade ledsamt. Han talade wid sig sjelf. Jag will göra mig ett sällskap. Jag will skapa en menniska.

12 Borta wid stranden fanns ler. Dion tog leret i sin hand. Han knådade deraf en klump. Han formade af klumpen en menniskas skapnad. Han gjorde hufwud. Han gjorde hals. Han gjorde bröst. Han gjorde mage. Han gjorde armar. Han gjorde händer. Han gjorde ben. Han gjorde fötter. Sedan ställde han bilden mot ett träd. Nu är menniskan färdig.

13 Bilden andades icke. Dion sade så. Ännu fattas något. Gode Gud låt bilden andas med sina lungor. Gode Gud låt blodet rinna i bildens ådror. Gode Gud låt bildens hjerta slå.

14 Gud sände en engel till ön. Engelen rörde wid bilden. Nu så andades bildens lungor. Nu rann blodet uti dess ådror. Hjertat begynte klappa. Dion blef ganska glad. Nu är allt bra. Nu är menniskan färdig.

15 Bilden rörde sig icke. En geting stack honom. Han kände det icke. Dion sade så. Ännu fattas något. Rörelsen är borta. Känseln är borta. Bilden är lam. Den lame är mycket olycklig. Den halte måste gå med krycka. Båda behöfwa andras hjelp. Gode Gud låt bilden gå med sina fötter. Gode Gud låt honom taga med sina händer. Låt hela hans kropp få fri rörelse. Låt hela hans kropp få känselns sinne.

16 Engelen rörde wid bilden. Strax bröt bilden en qwist af trädet. Strax kände han getingens stygn. Hela bilden fick rörelse. Hela bilden fick känsel. Nu swettades han i wärmen. Nu frös han i kölden. Ganska glad blef Dion. Nu är allt bra. Nu är menniskan färdig.

|4|

17 Bilden stötte sitt hufwud mot träden. Bilden stapplade mot den minsta sten. Dion förskräcktes. Ännu fattas något. Bilden är blind. Den blinde är mycket olycklig. Han lefwer uti beständigt mörker. Han måste ledas af|9| andras händer. Han är en främling på jorden. Gode Gud låt bilden se med sina ögon.

18 Engelen rörde wid bilden. Nu såg bilden med sina ögon. Gud hade gifwit honom synens sinne. Dion blef ganska glad. Nu är allt bra. Nu är menniskan färdig.

19 Dion talade till bilden. Bilden hörde icke hans röst. Dion förskräcktes. Ännu fattas något. Bilden är döf. Den döfwe är mycket olycklig. Han hör ej sina wänners kärliga ord. Han kan icke glädjas åt fågelens sång. Han är en främling bland sina likar. Gode Gud låt bilden höra med sina öron.

20 Engelen rörde wid bilden. Bilden begynte lyssna. Nu hörde hans öron. Nu hade Gud gifwit honom hörselns sinne. Dion blef ganska glad. Nu är allt bra. Nu är menniskan färdig.

21 Dion pröfwade bilden. Han tog i sin högra hand en blommande törnros. I wenstra handen tog han ett ruttet ägg. Hwilken af de båda luktar bättre? Bilden pekade på ägget. Dion blef harmsen. Ännu fattas något. Lukten är borta. Lukten skiljer det angenäma från det wederstyggliga. Gode Gud låt bildens näsa få luktens sinne.

22 Engelen rörde wid bilden. Nu kunde bilden urskilja blommans wällukt. Dion blef ganska glad. Nu är allt bra. Nu är menniskan färdig.

23 Dion pröfwade bilden ännu. Han tog i sin ena hand ett sött äpple. I den andra tog han en bäsk swamp. Ät af dem båda. Hwilken af båda smakar bättre? Bilden pekade på swampen. Dion blef ledsen. Ännu fattas något. Smaken är borta. Smaken skiljer det söta från det bittra. Gode Gud gif bildens tunga smak.

|5|

24 Engelen rörde wid bilden. Bildens tunga fick smakens sinne. Dion blef ganska glad. Nu är allt bra. Nu är menniskan färdig.

25 Dion pröfwade bilden ännu. Han talade wänliga ord. Bilden swarade icke. Dion förskräcktes. Ännu fattas något. Bilden är stum. Den stumme är mycket olycklig. Han kan ej säga sina behof. Han kan ej gifwa sina tankar ljud. Han är en främling bland menniskor. Gode Gud låt bilden tala med sin mun.

26 Engelen rörde wid bilden. Bildens läppar fingo ljud. Hans tunga blef böjlig för tal. Hans mun fick språkets gåfwa. Dion blef ganska glad. Nu är allt bra. Nu är menniskan färdig.

27 Ännu så pröfwade Dion bilden. Dion gjorde frågor. Bilden swarade fåniga ord. Dion förskräcktes. Ännu fattas något. Förståndet är borta. En fåne är mycket olycklig. En galen menniska är ett wildt djur. Gode Gud gif tankar i bildens hjerna. Gode Gud låt bilden weta hwad han will. Gode Gud gif bilden förstånd.

|10|

28 Engelen rörde wid bilden. Tankar kommo i bildens hjerna. Förståndets ljus gaf tankarna sammanhang. Wiljan förde tankarna fram på bildens läppar. Nu talade bilden kloka ord. Dion blef mycket glad. Nu är allt bra. Nu är menniskan färdig.

29 Dion tog bilden i sin famn. Jag är ensam här. Jag behöfwer en wän. Blif du min wän. Bilden wände sig bort. Bilden log. Hans löje war så främmande. Dion förskräcktes mycket. Ännu fattas något. Känslan är borta. Här fattas ännu inbillningens kraft. Utan känsla har menniskan ingen glädje på jorden. Utan inbillning förstår hon ej sina likars smärta. Gode Gud gif bilden känsla. Gode Gud gif inbillningens gåfwa.

30 Engelen rörde wid bilden. Bildens hjerta klappade af menskliga känslor. Hans inbillning förstod en annans|6| wänskap. Bilden tog Dion i sin famn. Bilden gret af glädje. Dion war så lycklig. Nu är allt fullkomligt. Nu fattas ingenting mer. Nu är menniskan färdig.

31 Men engelen log så saligt. Arma Dion. Du will göra Guds werk. Du will skapa en menniska. Du säger så. Nu fattas ingenting mer. Men det bästa fattas ännu. Det högsta hos menniskan fattas ännu. Förnuftet fattas der än. Samwetet fattas. Mycket har du gjort. Guds beläte har du ej kunnat göra. Den odödliga anden fattas ännu. Bilden kan icke känna Gud. Bilden kan icke tillbedja Gud. Derföre har den ingen del i det ewiga lifwet. Derföre tjenar allt annat till intet. Derföre är din bild en klump af ler.

32 Engelen rörde wid bilden. Strax föll bilden tillsamman i stoft. Dion förskräcktes högeligen. Hwad skall jag göra? Jag har med högmod förtörnat lefwande Gud.

33 Engelen rörde wid Dion. Ödmjuka dig inför den Högste. Knyt dina skor. Tag din staf. Följ mig. Jag will leda din wäg till menniskor. Ensam kan ingen trifwas på jorden. Gå på Guds wägar. Gör Guds wilja. Så skall Gud skapa i dig en ny menniska.

34 Dion föll på sina knän. Gode Gud förlåt mitt högmod. Menniskan är ditt heliga werk. Du allena kan skapa henne. Du allena kan henne fullkomna. Men jag är ett stoft. Jag förmår intet af mig sjelf. Din är makten. Din är äran. Din är herrligheten från ewighet till ewighet.

---

35 Nu är det slut om Dion. Nu kommer andra berättelsen. Hwad handlar den om? Den handlar om menniskans lärdom.

|7||11|

Kasper fick ingenting lära.

36 Det war engång en kung. Han gick en dag i skogen. Der war en myrstack. Många myror släpade strån till stacken. Bland dem woro flera helt små. De hade nyss krupit ur sitt skal. De begynte genast arbeta. De förstodo genast konstiga ting. De samlade sig mat. De byggde sig kamrar. De gjorde underliga gångar i myrstacken. De betedde sig strax som fullt utlärda.

37 Detta syntes kungen besynnerligt. Han tänkte så wid sig sjelf. Myran är blott ett djur. Hon bygger så konstiga kamrar. Men ingen har lärt henne bygga. Menniskan är ju mycket fullkomligare. Hwarföre kan icke menniskan lära sig sjelf?

38 Kungen hade en trädgård. Der war en hög mur omkring. Der woro träd med sköna frukter. Der woro källor med klart watten. Kungen hade också en herde. Honom kallade kungen till sig. I min gård är en gosse. Kasper är hans namn. Han är mycket liten. Han kan ej tala ännu. För Kasper i trädgården. Stäng in honom der. Gif honom mat. Gif honom dryck. Men det bör du göra om natten. Kasper får ej se dig. Aldrig får han se en menniska. Aldrig får han höra någon tala. Aldrig får han lära något af andra menniskor. Han skall lära sig sjelf.

39 Herden gjorde hwad kungen befallt. Fyra år gingo förbi. Då kom kungen till trädgården. Lefwer Kasper ännu? Ja herre konung. Hwad har han lärt? Han har ingenting lärt. Det syntes kungen mycket förunderligt.

40 Åter förgingo fyra år. Kungen kom till trädgården. Lefwer Kasper ännu? Ja herre konung. Hwad har han lärt? Han har lärt twå ord. En dag sprungo får förbi trädgårdens mur. Efter dem sprang en hund. Kasper härmade fårens bräkande. Kasper härmade hundens skäl|8|lande. Sedan dess kan han tala twå ord. Det ena är bä. Det andra är wau. Deröfwer undrade kungen mycket.

41 Ännu förgingo fyra år. Kungen kom till trädgården. Lefwer Kasper ännu? Ja herre konung. Hwad har han lärt? Han qwittrar som fågeln. Han qwäker som grodan. Han klättrar som ekorren. Han hoppar som haren. Mera har han icke lärt. Och kungen förundrade sig.

42 Sist gingo åter fyra år förbi. Kungen kom till trädgården. Lefwer Kasper ännu? Ja herre konung. Hwad har han lärt? Han har wuxit stor. Han är sjutton (17) år. Han är stark som björnen. Han är slug som räfwen. Han är wig som katten. Han är glupsk som hunden. Han är oren som fänaden. Han äter rått kött. Han går utan kläder. Han känner ej eldens bruk. Han förstår ej metallernas nytta. Han wet ej menniskors sed. Han är ett djur.

43 Kungen wille se en menniska utan lärdom. Kungen gick in i trädgården. Kasper förskräcktes. Kungen talade milda ord. Kasper gömde sig bakom|12| träden. Kungen gick närmare. Kasper flydde. Han klättrade öfwer muren. Han sprang till skogen. Kungen lät söka honom. Tjenarne genomletade hela skogen. Slutligen funno de Kasper i ett träd. Han förswarade sig. Han bet som wargen. Han klöste som katten. Han röt som lejonet. Ändtligen blef han bunden. Tjenarne förde honom till kungen. Åter talade kungen wänliga ord. Han räckte åt Kasper kläder. Han räckte åt honom mat. Kasper förstod intet. Han kröp under kungens säng. Han bet kungen i handen. Kasper war ett wildt djur.

44 Då förbarmade sig den gode kungen. Han sade så. Nu ser jag Guds mening. Djuret behöfwer ej läras. Det gör af sig sjelf hwad det bör göra. Det är från början hwad Gud har ämnat. Sådant förblifwer det hela sin lefnad. Djuret kan ej fullkomnas. Menniskan bör blifwa|9| beständigt bättre. Derföre skall hon beständigt läras. Utan lärdom är hon ett djur.

45 Kungen lät Kasper bo bland menniskor. Kasper war som ett litet barn. Han lärde sig tala. Han lärde sig menniskors seder. Han lärde sig nyttiga kunskaper. Så blef han en menniska. Så blef han en bra karl.

46 Ett litet barn är som ett frö. Gud planterar det. Menniskan wattnar det. Utan wård så wissnar det bort. Derföre skall man lära ett litet barn. Man skall tänka så. Det är Guds frö. Jag will wattna det fröet. Så blir det Guds blomma. Så blir det en god menniska.

47 Ty menniskan är Guds barn. Lifwet på jorden är hennes skola. Samwetet är hennes ris. Det ewiga lifwet är hennes mål. Wisheten är hennes prydnad. Gudsfruktan är wishetens begynnelse.

---

48 Nu är det slut om Kasper. Nu kommer tredje berättelsen.

Om konungens resa.

49 Kungen war en wis man. Han wille känna menniskorna. Han wille skåda i dem Guds werk. Derföre klädde han sig i ringa kläder. I handen tog han sin staf. På ryggen tog han sin rensel. Så gick han ut i wida werlden.

50 Kungen såg många länder. I nästan alla länder bodde menniskor. Det ena landet war ej det andra likt. Den ena menniskan liknade ej den andra menniskan. Men alla hade menniskors kropp. Alla hade menniskors själ. Menniskorna i samma land kallades landets folk. Det ena folket war olikt det andra. Somliga länder woro mycket heta. Der woro menniskorna swarta. Andra länder woro mindre heta. Der woro menniskorna bruna. I somliga|13| länder woro de röda som koppar. I andra länder war deras kropp gul. I de kallare länderna woro menniskorna|10| hwita. Men kungen hade läst bibeln. Han kände Adams historia. Han wisste om Ewa. Från dem härstamma alla menniskor. Derföre äro alla menniskor bröder. Många tänka icke derpå. Många hwita menniskor anse de swarta för sämre. De hwita köpa de swarta för pengar. De hålla dem till sina slafwar. Detta fann kungen mycket orätt. Ty alla menniskor äro lika goda inför Gud.

51 Kungen såg något mera. Han såg menniskornas mat. Deruti är menniskan det största bland alla rofdjur. Hon dödar många djur. Derefter äter hon deras kokade kött. Wilda menniskor äta rått kött. De wildaste äta äfwen menniskokött. Detta fann kungen afskywärdt. Djurens mjölk är en sund föda. Menniskan äter också många wexter. Trädens frukter äro mångas mat. Säden ger menniskan bröd. Hon tillreder sin mat med eld. Det göra aldrig djuren. Många menniskor tillreda konstig mat. Deraf mår ingen wäl.

52 Kungen såg något mera. Han såg menniskors längd. Sagorna tala om långa jättar. Sådana finnas ej mera. Menniskans wanliga längd är tre alnar. Somliga äro längre. För hundrade (100) år sedan lefde en man i Paldamo socken. Han war öfwer fyra alnar lång. Derföre blef han wisad för pengar. Många menniskor äro mindre än tre alnar långa. Några äro mycket små. Sådana kallas dwergar. För hundrade år sedan lefde en man i Polen. Han war trettio (30) år gammal. Likwäl så war han ej fullt en aln lång. Derföre wisades också han för pengar. Sådana menniskor äro olyckliga. Man bör icke begapa en menniska som ett främmande djur.

53 Kungen såg något mera. Han såg menniskors lifstid. Korpen lefwer hundrade år. Elefanten kan blifwa etthundrafemtio (150) år gammal. Gäddan kan lefwa trehundrade (300) år. Hwalfisken säges lefwa ettusen (1 000konsekvensändrat/normaliserat) år. Många träd blifwa hundrade år gamla. Några träds ål|11|der räknas ända till flera tusen år. Före syndafloden lefde också menniskorna mycket länge. Adam blef niohundradetrettio (930) år gammal. Methusalem lefde till niohundradesextionio (969) år. Numera blifwa ej många menniskor äldre än sjuttio (70) år. Några blifwa åttatio (80) år gamla. Ganska få lefwa till hundrade år. Jenkins hette en man i England. Han blef etthundradefemtionio (159) år gammal. Många menniskor dö i sin ungdom. Många barn dö helt små. Gud ensam mäter lefnadens mått.

54 Kungen såg något mera. Han såg menniskans fyra åldrar. Barndomen räknas ända till femton (15) år. Sedan kommer ungdomen till trettionde (30:de) året. Derefter följer mannaåldern till sextionde (60:de) året. Sist kommer ålderdomen efter de sextio årens förlopp. Sådant är icke alltid lika. Barnet|14| wexer. Dess själ wexer tillika med kroppen. Wid trettio år har kroppen sin fulla styrka. Själen wexer beständigt mera. Derföre är ålderdomen wisare än ungdomen.

55 Kungen såg något mera. Han såg menniskans kön. Allt lefwande är deladt i twå slag. Somliga djur äro hanar. Somliga äro honor. Wexterna delas på samma sätt. Den starkare menniskan heter man. Den swagare menniskan heter qwinna. Ingen af dem är bättre. Ingen af dem är sämre. Båda äro lika inför Gud. Båda skola ärfwa Guds rike. Båda skola beständigt hjelpa hwarandra. Guds wilja är så. Den starke får ej wara hård mot den swaga.

56 Kungen såg något mera. Han såg menniskans herrawälde öfwer naturen. Menniskan tämjer de wildaste djur. Hon dödar den ofantliga hwalfisken. Den stora elefanten bär henne lydigt på sin rygg. Den stolte hästen lyder hennes tygel. Den starke oxen drager hennes plog. Åt henne måste björnen lemna sin pels. Åt henne måste fåret|12| gifwa sin ull. Hon afplockar fågeln hans dun. Hon tager från biet dess honung. Hon fäller med yxen det högsta träd. Hon bereder åkern för sädeskornet. Hon wäfwer af linet kläder. Hon spinner af hampan rep. Hon söker metallerna i jordens innandöme. Hon pryder med guld sina fingrar. Hon dukar med silfwer sitt bord. Hon smider det hårda jernet. Hon smyckar med diamanten kejsarens krona. Hon spränger en wäg genom bergen. Hon drifwer med wattnet qwarnarnas hjul. Hon drifwer med luften ett seglande skepp. Hon instänger i sina ugnar den mäktiga elden. Hon afritar hela jorden på sin karta. Hon räknar på förhand solens gång. Hon delar sitt år efter månens skiften. Hon mäter med ziffror de tindrande stjernornas lopp.

57 Så är hela den synliga werlden menniskan underdånig. Wisst lefwer der en stark ande i menniskans bräckliga kropp. Men inför Gud är menniskan dock ett ringa ting. Hennes makt är på jorden ganska stor. Men Guds makt är dock mycket större. Den starkaste hjelte är intet mot Gud. Den wisaste man är inför Guds wishet en dåre. En liten orm kan döda den starkaste man. En myggas winge är wisare skapad än alla menniskors werk. Konungen tog i sin hand en liten ängsneglika. Du är så wacker. Min gyllene skrud är ej så wacker som din.

58 En menniska lefwer i dag. Efter en liten tid så dör hon bort. Då multnar hennes kropp i jorden. Då står hennes själ inför lefwande Gud. Då kommer till henne Guds röst. Jag har satt dig till en konung öfwer naturens riken. Huru har du anwändt din stora makt? Huru har du lefwat bland menniskor? Huru har du behandlat djuren? Huru har du uppfyllt ditt kall på jorden? War icke orättfärdig. War icke högmodig. Jag är Herren din Gud. Du är allenast en fogde i min gård.

|15|

59 Allt detta betänkte kungen noga. Han sade så till sig|13| sjelf. Jag är ock en herre i mitt konungarike. Men nu går jag kring werlden i en tjenares drägt. Så är ock menniskan en herre öfwer allt lefwande på jorden. Men inför Gud är hon en fattig tjenare blott. Gud gifwe henne ett ödmjukt hjerta. Då brukar hon rätt sin makt. Då är menniskans ära Guds ära. Då är menniskans rike Guds rike på jorden.

Hvad Gud har gifvit min kropp.

Två ögon har jag fått så klara båda.

Med dem så får jag gladt omkring mig skåda.

Guds ljus har jag igenom ögat fått.

Jag ser den blåa himlens aftonstjerna.

Jag ser den gröna ängens blommor gerna.

Allt är Guds verk. Allt hvad han gjort är godt.

Två öron har jag. Hvad ha de att göra?

Med dem så får Guds goda ord jag höra.

Jag hör min moders fromma morgonbön.

Jag hör hur fågeln sjunger till Guds ära.

Jag hör min faders råd. Allt får jag lära.

Så blir jag klok. Det blir min rika lön.

En mun jag fått. Så har jag fått en tunga.

Med den kan också jag Guds ära sjunga.

Med den så talar jag. Med den också

Jag frågar allt hvad jag ej genast fattar.

Med munnen äter jag. Med den jag skrattar.

Gud låt ej onda ord ur munnen gå.

Två händer har jag. Här är venstra handen.

Här är den högra. Många saker kan den.

|14|

Fem fingrar äro der på hvarje hand.

Med dem så vill jag redligen arbeta.

Gud låte mig det rätta sättet veta.

Så gagnar jag mitt dyra fosterland.

|16|

Två fötter har jag. Foten har ej finger.

Han har fem tår. Med fötterna jag springer.

Min moder säger kom. Så kommer jag.

Min fader säger gå. Så går jag genast.

Lär mig o Gud den rätta väg allenast.

Så går jag trygg i all min lefnads dag.

Ett hjerta har jag. Än så är det litet.

Än är det ej af verldens sorger slitet.

Med handen känner jag hur lätt det slår.

Gud låt min kropp i helsa gladt sig froda.

Gud låt mitt hjerta klappa för det goda.

Så går välsignelsen i mina spår.