Fjerde Läsningen. Berättelser från Finlands katolska tid
Kommentaari
Kommentar
stycke – textställe – kommentar
6 Kimmo, Kammo och Kumma Kimmo/kammo hör till de uttryck i Zacharias Topelius d.ä., Suomen Kansan Wanhoja Runoja ynnä myös Nykyisempiä Lauluja (1822–1831), som Elias Lönnrot förklarade för lingvisten Anders Johan Sjögren (1794–1855): »kimmo, kammo l. kimma, kamma förekommer mig på detta ställe att vara någon personification af hårdhet, fasthet, styfhet, spänstighet, ointrycklighet. I sådana onomatopoetica omvexla ofta vocalerna i och a i första stafvelsen t.ex. kiuskaa, kauskaa, ristin, rastin; viirun, vaarun, liirun, laarun etc. Det andra ordet kan då, liksom här kammo, kamma, anses vara en sorts upprepning af det föregående, som blott för eftertryckets skull är tillkommet utan att gifva någon ny bemärkelse.» (Lönnrot–Sjögren 19/9 1848, i Elias Lönnrot, Valitut teokset I. Kirjeet 1990, s. 303 ff.).
6 måkade skottade.
8 förströdde skingrade.
11 gudarnes borg Midgård både gudar och människor är bosatta i Midgård, där gudarnas borg Asgård är centralt placerad.
18 profeten Muhameds lära islam.
19 Fale Bure Fale Bure d.ä., mytisk person.
19 de styfvaste män de mest okuvliga.
21 styfve omedgörliga.
23 biskop Henrik enligt legenden engelsman som kom till Finland vid det första korståget på 1150-talet, missionsbiskop; betraktas som Finlands nationalhelgon men blev inte helgonförklarad.
25 Magnus Denne Magnus, som enligt legenden dödade Erik Jedvardsson (den helige) i Uppsala 1160 har identifierats med den svenska kungen Magnus Henriksson (d. 1161).
27 På Ylistaro bys mark [...] stockarne i dess väggar [...] förstenadt träd. Signaturen S. konstaterar i Åbo Underrättelser 4/10 1875 att oriktiga sakuppgifter förekommer i läseboken och säger torrt om detta textställe att om författaren sett monumentet i Kumo hade han »funnit att de förstenade stockarne helt och hållet ligga inom den fromma mytens område».
29 Lalli enligt finsk folktradition en bonde som mördade biskop Henrik.
Rubrik biskop Thomas (d. 1248), Finlands fjärde biskop ca 1221–1245.
34 uppbrände den gamla, berömda staden Sigtuna slaget vid eller härjningen av Sigtuna 1187.
34 Åbo [...] bränd af Ryssar. Enligt Paul Juustens biskopskrönika, Chronicon episcoporum Finlandensium, brände ryssarna ner Åbo under pingsthelgen 1198, men senare forskning har påvisat att det handlar om en felläsning av årtalet 1318 (Kari Tarkiainen, Sveriges Österland. Från forntiden till Gustav Vasa 2008, s. 94).
34 Den andre finske biskopen, Rudolf [...] Folkqvinus De tidiga biskoparna i Finland är föga mer än namn i Paul Juustens biskopskrönika från 1500-talet.
37 furst Alexander Alexander Nevskij (1220–1263), furste av Novgorod 1236–1251. Fick tillnamnet Nevskij efter denna seger över svenskarna vid floden Neva.
38 sådde blåst och skördade storm Jfr Osea (Hosea) 8:7: »Ty de så wäder och skola uppskära owäder», och det motsvarande Gal. 6:7: »ty hwad menniskan sår, det skall hon ock uppskära».
39 biskopen Björn Bero, Finlands femte biskop 1245/1248–1258.
42 Waldemar Valdemar Birgersson (ca 1240–1302), svensk kung 1250–1275.
44 Folkungaslägten Dynasti som regerade i Sverige 1250–1363, i Norge 1319–1387 och i Danmark 1376–1387.
44 Magnus och kallades Ladulås Magnus Birgersson Ladulås (ca 1240–1290), svensk kung 1275–1290.
44 Birger Birger Magnusson (1280–1321), svensk kung 1290–1318.
44 Torkel Knutson Torgils Knutsson (d. 1306), Sveriges marsk 1290, förmyndare för den minderårige kungen Birger Magnusson.
49 berättar en gammal saga Kalevas söner förekommer i östfinsk folktradition som gudar eller jättar. Kyrkoherden Cajanus i Paldamo som upptecknade folktraditioner i Kajana härad på 1670-talet nämner att finnarna sjunger om jättens tolv söner som har lagt Ryssland under sitt välde (Pentti Virrankoski, »Cajanus, Johan» 2003, och »Kaleva», NE).
50 Rurik Rurik (d. ca 879), enligt Nestorskrönikan vikingahövding och varjagfurste, grundade det fornryska riket.
51 fri här: självständig; Novgorod var en självständig stadsstat från 1100-talet till 1400-talet, jfr fristaden i följande stycke.
52 det första fredsfördrag mellan Sverige och fristaden Nowgorod Nöteborgstraktaten 1323.
Rubrik biskop Hemming Hemming (ca 1290–1366), biskop i Åbo 1338–1366, saligförklarad 1514 – jfr slutet av kapitlet.
69 konung [...] Albrecht Albrekt av Mecklenburg (1340–1412), svensk kung 1364–1389, hertig av Mecklenburg 1384–1412.
70 den bekanta barnvisan: »Rida ranka» I »Rida ranka» (Läsning för barn 4, 1871) berättar Topelius i sagans form om Håkan och Margareta och ger en variant och en tolkning av den folkliga barnramsan.
92 giftade ändrat till »gifte» i fjärde upplagan (1883).
92 luttersk ändrat till »luthersk» i tredje upplagan (1879).
94 herremännen ståndspersonerna.
Fjerde Läsningen.
Berättelser från Finlands katolska tid.
113. Om stenålderns folk.
1 Mångenstädes i vårt land har man funnit besynnerliga stenar, som tyckas vara formade af menniskohand och likna allehanda verktyg. De hittas stundom i åkerjorden, stundom i torfmossan, stundom i sten- eller jordhögar, stundom på bottnen af uttorkade sjöar. Somliga tyckas ha varit|254| begagnade till yxor, andra till knifvar, andra åter till huggjern, borrar, spjutspetsar, pilspetsar, notsänken och annat mer, som icke alltid kan utgrundas. Några bland dessa stenredskap hafva sedan förvarats af folket och betraktats med en vidskeplig vördnad, emedan man trott dem vara nedfallna åskviggar och ansett dem hafva en trolldomskraft till att bota sjukdomar, eller beskydda mot allehanda ondt.
2 Men numera vet man, att dessa redskap begagnats af menniskor, som icke kännt metallernas bruk. För mycket längesedan, på en tid, som kallas stenåldern, hafva sådana menniskor bott i vårt land och många andra länder. De behöfde hugga träd till båtar eller jagtredskap; men då de icke kände jernet, sökte de någon hård sten, som icke lätt söndersmulades, och höggo eller slipade den med andra stenar, tilldess att den fick skapnaden af en yxa. Dertill gjorde de ett skaft af träd, som stacks in i ett hål på stenen, eller bands fast vid dess öfre ände, och så var stenyxan färdig. På samma sätt uthöggos och slipades andra stenredskap. I brist på bättre, hjelpte man sig med dessa ofullkomliga verktyg och vapen; ja, de gjordes ofta med stor omsorg och konstfärdighet, så att några bland dem äro ganska prydliga. Men när dessa forntidens menniskor lärde sig göra bättre verktyg, först af koppar och sedan af jern, bortkastades eller förglömdes stenredskapen, som då blefvo öfverflödiga, och efterkommande slägten trodde dem vara trolltyg. Några stenredskap brukas än i dag, såsom slipstenar, huggna notsänken och skafstenar, med hvilka man afskrapar håren af hudar, som garfvas.
3 Ingen känner det forntida folk, som i vårt land begagnat dessa redskap af sten. Det måste ha varit vildar, som lefvat af jagt och fiske och haft sitt tillhåll i bergsklyftor eller i jordkulor. Många sagor finnas ännu om dem i|341| ödsliga bergstrakter; – de kallas bergsfolk, Hiisifolk, och det är möjligt, att just de äro sagornas jättar. Mel|255|lan vildarne och de sednare invandrade folken måste ha blifvit en strid på lif och död om landets besittning. Vildarne, som varit svagare, hafva då försvarat sig med list och försåt och derför blifvit ansedde för onda troll. Men öfverallt måste den råa, okunniga menniskan slutligen vika för den kunnigare och kraftigare. Så har det också händt desse vårt lands förste, vilde inbyggare. De hafva nödgats draga sig undan till otillgängliga ödemarker och småningom förgåtts, eller blandats med deras besegrare. I några delar af vårt land finner man ännu en befolkning, som icke liknar omgifvande folk och röjer i lynnet spår af en forntida vildhet. Det är möjligt, att i dessa trakter ännu finnas afkomlingar af forntidens vildar.
114. Om Finnarne under hedendomen.
4 Våra finske förfäder invandrade hit från Ryssland, men icke på en gång, utan småningom under många århundradens lopp. Derför är det omöjligt, att bestämdt säga när de inflyttat. Man vet, att Lapparne kommit förrän Tavasterne och Tavasterne förrän Karelarne; men om Qvenerne vet man blott, att de redan för mer än tusen år sedan funnits i Sverige och norra Finland.
5 Af Kalevala, af andra gamla sägner och af främmande folkslags knappa berättelser kan man göra sig en föreställning om de finska folkens lefnadssätt under hednatiden. Alldeles säkert vet man det icke, ty de hedniske Finnarne ha ej ristat runor i bergen, eller qvarlemnat skriftliga berättelser om sig sjelfva, emedan de icke kände skrifkonsten. Vi skola tänka oss deras lefnad ungefär så:
|256|6 Det var tre bröder: Kimmo, Kammo och Kumma. Kimmo bodde i barrskogen och flyttade ofta bostad. Detta var icke svårt, ty hans koja bestod af några stänger, instötta i marken och resta emot hvarandra i form af en sockertopp. Kring stängerna band han renhudar, elghudar, björnhudar, lade näfver emellan och måkade om vintrarna snö deromkring, för att kojan skulle bli varm. Midti kojan var en eldstad af gråstenar; röken gick ut genom toppen af kojan. Bara marken, med utbredda hudar, var golf och sängställe. En stubbe var bord, en stock var bänk, ett lerkärl var gryta. Kimmo jagade med sin hund i skogarna, fiskade i sjöarne och tillbytte sig säd af sin broder Kammo. Hans unge söner seglade ut på krigståg till sjös och hemförde byte.
7 Kammo bodde i dalens löfskog och flyttade icke omkring. Han hade en stuga af obilad stock. Der funnos tak, väggar, golf och gluggar med skott|342|luckor; en eldstad i midten, ett rökhål i taket, bänkar, bord, kanhända också en säng. Kammo jagade och fiskade som sin broder, men han var tillika åkerbrukare, han hade ett svedjeland, en häst, några oxar, kor, får, getter och svin. Han var rikare och kunnigare än Kimmo. I hans stuga hörde man kantele och de gamla runorna. Han reste alla somrar till hafskusten och tillbytte sig salt af de tyska handelsfartygen. I utbyte gaf han dem räfskinn och bäfverskinn. Penningar hade han icke, men när Tyskarne bjödo glasperlor och messingsspännen åt hans döttrar, betalade Kammo dem med bundtar af mårdskinn och ekorrskinn. Kammos hustru hade en kopparkittel, ett guldarmband, ett silfverspänne och gick klädd i yllekjortel och strumpor, medan de öfrige gingo klädde i skinn. Båda bröderne brukade, som offer åt gudarne, upphänga elghorn och björnskallar i den heliga eken; men Kammos hustru brukade dessutom utspilla några droppar mjölk på jorden, för att blidka de underjordiske.
|257|8 Kimmo och Kammo voro konungar öfver sitt husfolk. De älskade friheten och visste ej af någon annan lag eller konung. En dag möttes de i den heliga lunden vid skördefesten. Kimmo berättade, att främlingar jagade elgarne på hans jagtmarker och fiskade laxarne i hans forsar. Kimmo och Kammo gingo då till sin tredje broder Kumma, som var en berömd smed, hjelte och trollkarl. Han smidde svärd, spjut och pilspetsar; männen beväpnade sig, medtogo sina trälar, läste besvärjelser och tågade ut till strid. Äfven främlingarne hade samlat beväpnadt manskap; der blef en hård strid på slätten vid insjöns strand. De tre bröderne blefvo besegrade; Kimmo stupade, Kammo blef fånge och träl, Kumma undkom med några af sina män och uppförde murar af gråsten på ett brant berg. Der försvarade han sig; fjerran boende män af hans slägt kommo honom till hjelp och valde Kumma, såsom den tappraste i slägten, till sin anförare. Slutligen vågade han ett utfall mot sina fiender, som voro förströdde på jagt i skogarna. Nu segrade åter Kumma, befriade sin broder Kammo och gjorde alla fångar till sina trälar. Derefter firade segervinnarne en glad fest vid den heliga sjön, i det att de offrade åt gudarne, och deras unga döttrar dansade sjungande kring den heliga eken.
115. Om Svenskarne.
9 Sverige och Norige äro två riken, som numera förenat sig under samma konung; men fordom hade hvardera sin egen konung. Norrmännen äro ett litet, men kraftigt och upplyst folk, som fordom seglat ut på djerfva krigståg|343| kring alla Europas kuster. Emedan de sällan kommit till Öster|258|sjön, hafva Finnarne icke haft mycken beröring med dem, men desto mera med de närmare boende Svenskarne, först som fiender, sedan som vänner.
10 I äldsta tider bodde vilda finska folk på den skandinaviska halfön. När då Svenskar och Norrmän inflyttade dit öfver hafvet, blef der en strid på lif och död om landets besittning. De finska folken i Skandinavien blefvo besegrade, och deras afkomlingar bo nu, spridde till ringa antal, i några aflägsna bygder af Sverige och Norige. I gamla skandinaviska sagor berättas mycket om striderna mot dessa vilda folk (Jotarne) och om deras fruktansvärda trollkonster.
11 Svenskarne voro från början två skilda, men beslägtade folk, Göter och Svear, som sedan förenades. De trodde på den vise Odin, hos hvilken alle tappre män skulle efter döden gästa i Walhall; den starke Thor, som körde åskans vagn öfver himmelen och med sin hammare krossade jättarne. De trodde på den milde Balder, solguden, som dödades med en pil af den blinde Höder, och då greto alla gudar. De trodde vidare på Frey, årsvextens gud; på Odins hustru Frigga, på kärlekens gudinna Freya; på den onde Loke, som blef bunden under en ettersprutande orm; på Nornorna, som spunno lifvets trådar; på Valkyriorna, som gingo framför kämparne i striden, samt på flera andra gudar och halfgudar. Onsdag, thorsdag och fredagoriginal: och och fredag hafva deras namn af Odin, Thor och Frey. Sagorna sade, att gudarne skapat verlden af jätten Ymers kropp: hafvet af hans blod, himmelen af hans hufvudskål. Midtpå jorden var gudarnes borg Midgård, och jättarne bodde vid hafsstranden. Engång funno gudarne två förtorkade träd på stranden och skapade af dem de första menniskorna, Ask och Embla, som fingo bo i Midgård. Sagan visste också, att verlden skulle förgås på den yttersta dagen i Ragnarök, och då skulle alla gudar stupa i stri|259|den mot de onda makterna, men åter uppstå till ett bättre lif i beständig ära och segerglädje.
12 Svenskarne lydde en tid flera småkonungar, men öfver dem herrskade en gemensam drott eller öfverkonung. Han var deras öfversteprest, men kunde ingenting göra mot folkets vilja. Ty detta folk älskade friheten så högt, att bönderne valde konungen, och hvar bonde ansåg sig vara lika god karl som han.
13 Svenskarnes högsta ära var af ålder det krigiska hjeltemodet. Deras håg stod beständigt till stora bragder och ett ryktbart namn. De trifdes icke länge hemma i deras land, som då var betäckt af stora skogar och ödemarker. Äldste sonen ärfde sin faders gård, och de yngre sönerne måste försörja sig|344| sjelfve. När våren kom, skjöto desse ut sina fartyg, som de kallade drakar, klädde sig i vapenrustning och drogo ut på vikingatåg, för att vinna ära och byte i främmande länder. De ströfvade vida omkring och landstego än här, än der på Östersjöns kuster, öfverföllo de der boende folken, tvungo dem att betala skatt och plundrade allt hvad de kunde föra med sig ombord. Stundom byggde de äfven befästade borgar vid kusterna och förlade der krigsfolk, för att indrifva skatten. Så landstego de äfven på Finlands kuster och voro öfverallt fruktade fiender, emedan ingen kunde stå dem emot.
14 När det led mot hösten, vände vikingarne hem från deras krigståg och fördrefvo den långa vintern med krigiska lekar, eller i gästabuden vid mjödbägaren, medan barderne sjöngo de tappres ära och hjeltarne gjorde löften om nya bragder för nästa sommar. Desse fruktade krigare voro dock trofaste i vänskap, ordhållige, gästfrie, älskade sång och ansågo det icke värdt att lefva, om de ej lemnade qvar ett äradt namn för efterverlden.
|260|116. Om konung Erik den helige.
15 Vid den tiden hade Guds uppenbarade ord och Jesu Kristi heliga lära redan blifvit predikade i största delen af Europa. Folken söderom Östersjön ledo svårt öfvervåld af de nordiske vikingarne och önskade så mycket mer, att desse måtte omvändas till kristendomen, som lär menniskorna att älska hvarandra. Från Tyskland och England utgingo då gudfruktige, modige män att predika korsets lära för hedningarne i norden. Desse män hade ett hårdt och lifsfarligt arbete; månge bland dem ledo döden för sin tro, men i deras ställe kommo beständigt nye lärare, som aktade sitt lif ringa, endast de kunde vinna själar för Guds rike. Slutligen lät en konung i Sverige döpa sig. Han hette Olof, med tillnamnet Skötkonung, och lefde 1000 år efter Kristi födelse. Södra Sverige blef då kristet, men norra Sverige var ännu hedniskt, och der voro långa, blodiga strider mellan kristne och hedningar i 150 år, innan folket i de nordliga bygderna kunde förmås att bekänna »den hvite Krist», som de kallade Frälsaren.
16 I Upsala rådde en kristen konung, som hette Erik, öfver de hedniske Svearne, sedan ock öfver de kristne Göterne. Han var en rättvis konung och tapper krigshjelte; dertill en af hjertat gudfruktig man. Han förmådde slutligen äfven de mest hårdnackade hedningarne att låta vattenösa sig i det heliga dopet, och på hans tid, 1150 år efter Kristus, blef alltså hela Sverige omvändt till kristendomen. Vikingatågen upphörde, kyrkor byggdes i alla|345| delar af riket, och der blef likasom en skön morgonrodnad af ett nytt ljus öfver det förvildade landet och det hårda, krigiska folket.
17 De hedniska finska folken vid Östersjön hade nu i deras tur begynt oroa Sveriges kuster med sjöröfvaretåg. Ko|261|nung Erik beslöt att tämja dem, och deri understöddes han af påfven i Rom.
18 Vid den tiden hade stora krigshärar dragit ut från det kristna Europa, för att återtaga Frälsarens graf i Jerusalem från de otrogne, som bekände den falske profeten Muhameds lära. Sådana tåg kallades korståg, emedan alla, som deltogo deri, buro korsets tecken. Men när den heliga grafven var återvunnen, skedde korståg mot hedningarne äfven i andra länder. Öfver hela Sverige predikades nu ett sådant korståg mot hedningarne i Finland. Det skulle vara ett heligt krig, der hvarje stridsman skulle få syndernas förlåtelse, och den, som stupade, skulle få evig salighet. Svenskarne voro stridslystne och hade nu fred i sitt eget land; de voro alltid beredde att slåss för ära och vinst. Nu lofvades dem ännu dertill salighet för det, som var deras största lust; huru skulle de icke gerna lyssna till en sådan uppmaning! Många tusen tappre män beväpnade sig, målade korset på sina sköldar, eller läto sy dess bild på sina kläder, och der blef ett jubel i riket och brinnande nit att utbreda kristna läran. Den, som sjelf har fått något godt, som uppfyller hela hans själ med glädje, vill också gerna gifva samma goda med sig åt andra.
117. Första korståget till Finland.
19 Det var tidigt på sommaren år 1157 efter vår Frälsares födelse, när konung Erik drog ut på sitt korståg till Finland. Han förde med sig en stor flotta, en välrustad här och många prester. Konungens närmaste höfding var Guttorm Jarl, och Fale Bure anförde Helsingarne, som voro de styfvaste män i korshären.
|262|20 Den tiden kallades endast sydvestra hörnet af vårt land Finland, och hela landet kallades Österland. Till detta sydvestra Finland styrde konungen, och man tror, att han landsteg med sin här vid Aurajokis mynning i nejden af det nuvarande Åbo.
21 I denna del af landet bodde de krigiske Tavasterne och kallades här Suomifolket (Suomalaisetspråk: finska). Det berättas, att konungen förut skickat bud till dem, med förmaning, att de skulle afsvärja sina hedniska gudar och låta döpa sig till den sanne Guds lära; annars ville konungen hemsöka dem med krig. Tavasterne aktade icke denna förmaning. Voro Svenskarne styfve, så voro Tavasterne än styfvare och ville alldeles icke afsvärja sina|346| gamla gudar för en ny gud, som de icke kände. De ansågo det icke heller värdigt tappre män, att lyda en främmande eröfrares bud, och församlade sig till motstånd, för att försvara sin frihet och sina fäders tro.
22 De båda härarne möttes och drabbade samman. Det måste ha varit en hård och blodig strid, så som man kunde vänta, när två så väldiga härar stridde för det bästa och heligaste de visste i verlden. De kristne aktade sitt lif ringa mot den eviga saligheten, och hedningarne ville hellre dö, än gifva sig och sitt land under främmande välde. Derför säges ock, att manfallet på båda sidor var stort. Ändtligen segrade dock den bättre ordnade svenska hären; det hedniska Suomifolket blef fullständigt slaget och skingradt. De,|347| som undgått döden, flydde till skogarne eller blefvo fångne. Det säges, att när konungen betraktat det blodiga slagfältet, har han utgjutit tårar, icke öfver sina egna döde, som ju salige stupat för korsets lära, men öfver de fallne hedningarne, som icke blifvit delaktige af den saliggörande tron.
23 Efter detta slag var Tavasternes första motstånd brutet, och månge af dem blefvo då döpte af biskop Henrik i|263| |264| Kuppis källa vid Åbo. Till sådant behöfdes den tiden ingen katekes. Trons artiklar upplästes och öfversattes af en tolk till hedningarnes språk. När desse då svarat ja och amen, kläddes de uti hvita kläder, presten gjorde korstecknet öfver dem och öste vatten öfver dem ifrån källan. Månge af de döpte förstodo litet eller intet af den nya läran; men visserligen var det ändock en märkvärdig dag, när konung Erik lät döpa desse Finnar vid Kuppis. Kristendomen kom till vårt land med våld, och våldet kan aldrig bygga ett varaktigt verk. Men efter våldet kom kärleken; dess verk blefrättelse i originalet varaktigt, och derför hafva efterkommande med rätta välsignat den dagen vid Kuppis.
24 Bilden visar oss konung Erik med sina krigare och biskop Henrik, som döper Tavasterne. Samma bild finnes målad af R. V. Ekman i Åbo domkyrka.
118. Konung Erik och biskop Henrik.
25 Sedan konung Erik planterat korset vid Auras stränder, drog han, fram på sommaren, österut långs kusten och qvarlemnade en del af sina Helsingar i den bygd, som nu kallas Nyland och der Svenskar redan förut voro bosatte. Derefter seglade han med sin flotta tillbaka till Sverige och regerade som en vis konung på tredje året derefter. Då hände sig, att bud kom om ett fienteligt öfverfall, medan konungen bevistade messan i gamla Upsala kyrka på Kristi himmelsfärdsdag. Konung Erik ville höra messan till slut; drog derpå sitt svärd och stridde manligen, men blef fången och halshuggen af sin fiende, som var en dansk prins vid namn Magnus.
|265|26 Svenskarne straffade våldsverkaren och sörjde mycket den fromme konungen. Han dyrkades efter döden såsom ett helgon och rikets skyddspatron, hvilken beständigt uppsänder böner inför Guds thron för Sveriges välgång. Hans bild var målad på riksbaneret och uppställd i alla kyrkor under katolska tiden. Hans dödsdag den 18 Maj fick namn efter honom, Eriksmessan, och firades länge som helgdag.
27 Vid afresan från Finland hade konung Erik der qvarlemnat sin följeslagare Henrik som Finnarnes biskop. Henrik var född Engelsman och en af|348| desse hedningarnes apostlar, som aktade eget lif och välfärd ringa, allenast de kunde vinna själar åt Kristus. I vårt halfvilda land med dess fientliga folk, som ännu till största delen var hedniskt, underkastade sig biskop Henrik stora mödor och beständiga lifsfaror, för att undervisa och döpa de okunnige hedningarne. När desse icke ville komma till honom, kom han till dem. Han vågade sig oförfärad till aflägsna bygder, sommartid ridande, vintertid åkande i sin släde. Då fanns ännu ingen kyrka i landet: derför predikade biskop Henrik ofta i lador och rior. Länge visste folket berätta om sådana ställen, derför att de sedan ansågos som heliga. På Ylistaro bys mark i Kumo socken, ej långt ifrån Björneborg, står en förfallen ria, som är så gammal, att stockarne i dess väggar blifvit hårda som sten. Och numera har man byggt omkring rian likasom ett foderal af tegel, för att hon ej skall alldeles falla i stycken. Der säges biskop Henrik hafva predikat för hedningarna. Det säges äfven, att rian har två gånger påbyggts med nyare virke, för att kunna begagnas, och det nya har brunnit, men det gamla har qvarstått. Hvilket är ganska troligt; ty icke brinner förstenadt träd.
|266|119. Biskop Henriks död.
28 I alla länder hafva de förste kristne med glädje gifvit sitt lif för Guds uppenbarade ord, och så skedde äfven i Finland. Sedan biskop Henrik någon tid oförskräckt predikat den kristna läran, miste han sitt lif för Guds rikes utbredande ibland hedningarne.
29 Länge visste folket berätta flera sägner om hans död. Här säges ha varit en hednisk man vid namn Lalli, som hyste hat till biskopen. På en af sina resor om vintern skall då biskopen hafva kommit till Killais by i Nousis socken och der åkt in till Saaris gård, som ägdes af Lalli. Der var Lalli frånvarande, och biskopen begärde mat af hans hustru Kerttu. När detta vägrades, lät biskopen sina tjenare taga hvad de behöfde, men betalade allt hvad de tagit och reste så vidare. Lalli kom hem med sina drängar från skogen, och Kerttu beklagade sig öfver biskopen och hans folk. Då lät Lalli spänna för sina slädar, åkte efter biskopen, upphann honom 8 mil derifrån på isen af Kjulo sjö och slog ihjäl honom med sin yxa.
30 En helgonsaga berättar, att biskopen bar på sin tumme en dyrbar ring. Lalli afhögg tummen, för att åtkomma ringen, men tummen föll i snön på isen och kunde ej återfinnas. Nästa vår rodde en blind gubbe med sin son öfver Kjulo sjö, och gossen såg en korp hacka med näbben på ett flytande|349| isstycke. De rodde då dit och funno på isstycket biskop Henriks tumme med ringen. När den blinde vidrörde sina ögon med den afhuggna tummen, fick han sin syn igen. Och till minne af biskop Henrik bär Åbo domkapitel än i dag den afhuggna tummen med ringen afbildad i dess sigill.
31 En annan berättelse säger, att Lalli vid hemkomsten burit den döde biskopens mössa på hufvudet, och när hans|267| hustru Kerttu frågat honom hvarifrån han fått en så grann hufvudbonad, har han velat aftaga mössan, men då har allt hans hår följt med mössan från hufvudet. Sedan såg man länge i alla Finlands kyrkor målade bilder af träd, föreställande biskop Henrik, som trampar på sin mördare Lalli. Och Lalli framställes der utan hår på sitt hufvud.
32 En tredje saga berättar, att en trogen tjenare tagit vård om den döde biskopens kropp och kört söderut, först med häst, sedan med oxe. Der oxen af trötthet stadnat, byggdes Nousis kyrka, och der förvarades länge biskop Henriks ben. År 1300 blefvo de med stor högtidlighet förde till Åbo domkyrka, och denna dag, den 18 Juni, firades sedan som helgdag. Benen inlades uti ett silfverskrin vid kyrkans högaltare och ansågos för en dyrbar relik, eller qvarlefva af helgonet. Ty likasom konung Erik, blef äfven biskop Henrik efter döden dyrkad som helgon. Han ansågs som Finlands skyddspatron, hvilken beständigt beder till Gud för Finlands välgång. Folket anropade länge den helige Henrik, att han måtte bedja för alla sjuka, alla nödlidande, alla olyckliga och bedröfvade i vårt land. I synnerhet bad man derom vid Henriksmessan, som firades på helgonets dödsdag den 19 Januari och fått namn efter honom. Då var äfven en marknad i Åbo, hvilken har bibehållits ända till våra tider.
120. Om biskop Thomas.
33 Efter den helige Henriks död ledo de kristne i Finland hårdt betryck. De hade skydd af Åbo slott med dess två låga torn och höga, nakna murar vid Aurajokis mynning. Denna Finlands äldsta borg, som många gånger|268| blifvit härjad af eld och fiender, står qvar i denna dag, sådan den synes i bilden, och är så gammal, att ingen vet, när den blifvit byggd. Man tror, att den restes af konung Erik vid hans korståg till Finland. De finske hedningarne voro dock mycket öfverlägsne till antal och uppfyllde af hat mot den nya läran. De förstodo den icke, och ville försvara sin gamla tro.
34 Månge, som redan blifvit döpte, afföllo från kristendomen. Hedningarne öfverföllo de kristne, företogo härjande ströftåg ända till Sverige och upp|350|brände den gamla, berömda staden Sigtuna. I Finland var nöd och ofrid; den första lilla staden Åbo, som uppstått i skydd af slottet, blef bränd af Ryssar. Den andre finske biskopen, Rudolf, blef bortröfvad af Karelare; den tredje biskopen, Folkqvinus, blef dödad. Då var det icke lätt att finna en herde och lärare för de arme kristne i Finland.
|269|35 Vidpass 50 år efter den helige Henrik skickades hit en biskop, som hette Thomas. Han var, likasom Henrik, född Engelsman och hörde till de munkar, som kallades Dominikaner eller svartbröder, emedan de buro svarta kåpor och repgördel om lifvet. Desse munkar voro kände för sitt oförfärade mod, men tillika för en skoningslös grymhet mot alla, som icke ville underkasta sig påfven i Rom. Sådan var äfven Thomas. Han ville med våld utbreda kristendomen och lägga Finland under påfvens välde i allo, så att det icke behöfde lyda Sveriges konung. Fördenskull uppmanade påfven kristne riddare från andra länder att komma hit och underlägga sig landet, såsom vid samma tid skedde i Liffland och Estland. Thomas samlade en krigshär och drog ut mot hedningarne, lät nedhugga deras heliga träd och predikade fridens lära med svärdet i handen.
36 Närmast stodo mot honom de hedniske Tavasterne. De skyndade sig att sluta förbund med deras förra fiender Karelarne. Tillika fingo de hjelp af Ryssarne, som väl voro kristne, men icke lydde påfven i Rom. Det blef ett långvarigt, grymt och förhärjande krig. Hedningarne råkade i raseri,|351| när deras heliga träd nedhöggos. Det berättas, att de ihjälslogo döpta barn, utstungo fångarnes ögon och tvungo kristne prester att springa kring träd, tills de nedföllo döde. Så hämnades våld med ogerningar, och kriget fördes länge med omvexlande lycka.
37 Påfven lät predika ett nytt korståg mot hedningarne, och biskop Thomas samlade nya korshärar. Med dem drog han år 1240 till floden Neva mot Ryssarne, men blef slagen af furst Alexander, med tillnamnet Nevski, hvilken Ryssarne alltsedan dyrkat som helgon.
38 Då begynte den kraftfulle biskop Thomas att tröttna. Hans riddare lågo slagne, hans plan att göra Finland till ett rike under påfven gick alldeles om intet. Plågad af samvetsqval, begärde han af påfven afsked ifrån sitt bi|270|skopsembete, reste till ett kloster på ön Gottland och dog der i landsflykt år 1248. Han var en statsklok man och en hjelte i kraft; men han sådde blåst och skördade storm. Han förstod icke Kristi kärlek, och hans verk föll i stoft. Hedningarne i Finland hade nu vunnit en nästan fullständig seger. Endast vid Åbo stred ännu en liten, öfvergifven hop af de kristne för sin tro och sitt lif.
121. Tavastland kristnas.
39 Men det var icke Guds vilja, att det finska folket skulle för alltid lefva i hedendomens mörker. Vid den tiden regerade i Sverige en af den helige Eriks efterkommande, som kallades konung Erik Läspe, emedan han läspade i sitt tal. Han hade en stark och mäktig jarl, eller krigshöfding, vid namn Birger, konungens svåger. Der hade länge varit tvedrägt och inbördes krig i Sverige, och ingen hade haft tid att tänka på Finland. Men Birger Jarl bestraffade alla våldsverkare och återställde ordning i riket. Till denne berömde hjelte vände sig påfven, med begäran om hjelp för de olycklige kristne i Finland. Erik Läspe gaf dertill sitt samtycke, och den nye finske biskopen Björn lofvade landets skatt åt konungen.
40 Alltså predikades ånyo ett korståg till Finland. Månge tappre riddare antogo korstecknet, många länge rostade svärd slipades åter blanka, och afskedet kostade många väna fruar i Sverige heta tårar. Sommaren år 1249 drog Birger med en välrustad flotta till »Tavasternes hamn» vid kusten af Nyland. Någre tro, att denna hamn varit i Pojo vik eller vid Kymmene elf. Der lemnade Birger sin flotta, landsteg med hären och tågade inåt Tavastland norrut.
|271|41 De krigiske Tavasterne synas ha blifvit öfverraskade, innan de hunno samla sin styrka, ty man vet icke, att de försvarat sig i ett större fältslag. De|352| blefvo anfallne, besegrade och tvungne att erkänna det svenska väldet. I midten af deras område är insjön Wanajavesi, som grenar sig inåt landet i många fjärdar. Der lät jarl Birger uppföra ett fäste, som någon tid kallades Kronoborg, men är mera kändt under namnet Tavastehus. Än i dag kan man se detta gamla fäste, som fordom beherrskade kringliggande nejder. Ty så litet slottet var, satte det liksom en bom för Tavasternes egen dörr och stängde vägen för dem. Från den tiden böjde sig detta styfva folk motvilligt under det svenska väldet, upphörde med sina krigståg och antog kristendomen.
42 Birger Jarl hade för afsigt att följande sommar äfven underkufva Karelarnes land. Den tiden vågade sällan de|272| tappraste män blifva qvar öfver vintern i ett fientligt land, men jarl Birger blef qvar, för att nästa vår draga vidare österut. Då hände, att konung Erik Läspe dog och Svenskarne valde jarl Birgers tioårige son Waldemar till sin konung. Jarlen tyckte, att den svenska kronan hade bättre anstått hans eget hufvud, och skyndade vredgad tillbaka till Sverige.
43 I sexton år styrde han sedan Sveriges rike med vishet och mannamod i sin sons, konung Waldemars, namn. Han stiftade visa fridslagar och grundlade Stockholm till »ett lås för Mälarens sjö». Till Finland kom han aldrig mer. Men som bevis huru fruktad han var i detta land, såg man sedan länge en bild, som fanns målad på ett af slottstornen i Tavastehus. Jarlen framställdes der i full rustning med ett ris i ena handen och en gissel i den|353| andra. Vid hans fötter såg man på ena sidan en nattvardskalk och på andra sidan en brinnande eld.
122. Karelen kristnas.
44 Birger Jarl tillhörde Folkungaslägten, och från honom härstammade en rad af konungar. Under deras tid var mycken tvedrägt och på sistone mycken ofärd i riket. Den starkaste konungen hette Magnus och kallades Ladulås, emedan han skyddade bondens egendom. Efter hans död blef äldste sonen Birger konung. Men Birger var då endast 9 år gammal, och hans förmyndare Torkel Knutson styrde riket. Denne var en rättvis och tapper riddare, Sveriges rike stod under hans tid i välmakt, och han beslöt att underkufva de finske Karelarne.
|273|45 Desse frie hedningar i östra Finland hade stått i förbund med Ryssarne och ofredat sina grannar Tavasterne med härjande krigståg. Men Ryssarne ville göra Karelarne skattskyldige under sig och omvända dem till grekiska läran. Detta behagade lika litet Karelarne, som det svenska väldet behagat Tavasterne, och Torkel Knutson beslöt att skilja de trätande vännerne åt.
46 Korstågens tid var redan förbi i den öfriga verlden, men de förra tågen till Finland voro i friskt minne. En stark här utrustades, månge riddare antogo åter korstecknet, och år 1293 styrde en talrik svensk flotta österut till Karelarnes område. Här landsteg den svenska hären vid stranden af Wiborgs hafsvik och byggde på en ö, som afstänger det inre af viken, Wiborgs slott. Det starka fästet står än i dag, likasom Åbo och Tavastehus. Det har länge varit Finlands nyckel och förmur; det har tap|274|pert försvarats i många blodiga strider. År 1856 brann torntaket. Staden Wiborg har uppstått under slottets beskydd och äfven varit omgifven med murar, så att slottet och staden tillsamman länge utgjorde landets starkaste fästning.
47 Likasom Tavastehus lagt ett band på Tavasterne, så lade nu Wiborg ett band på Karelarne. Deras motstånd upphörde, och de antogo kristendomen. Med svenska hären följde biskop Peder från Westerås. Han döpte folket, utan att gifva sig tid med mycken undervisning, och Karelarne höllo länge Wäinämöinen i samma ära, som Jungfru Maria.
48 Nu var det mesta af Finland underlagdt Sveriges rike. Torkel Knutson seglade om hösten tillbaka till Sverige, men återkom sju år derefter, för att utvidga Sveriges rike öfver Neva floden och Ladogas kuster. Der mötte han Ryssarne. Striden blef hård, Svenskarne togo land och byggde ett fäste vid|354| Neva. Detta fäste blef intaget af Ryssarne, men Torkel Knutson fick sedan ej tid att förnya sitt krigståg. Den tappre riddaren belönades af sin konung med otack och blef slutligen dömd till döden. Ryssarne behöllo Ingermanland, och från den tiden hafva Svenskar och Ryssar i mer än femhundra år kämpat om Finlands besittning. Sverige hade tagit Finland i tre bitar. Lång tid derefter segrade Ryssarne och togo likaledes vårt land i tre bitar, den ena efter den andra.
123. Om Ryska rikets begynnelse.
49 Ryssarne tillhöra en stor folkstam, som kallas Slaver, och invandrade för tusen år tillbaka i deras nuvarande land. Då bodde folk af den finska stammen i största delen af det nu|275|varande Ryssland. Derför berättar en gammal saga, att jätten Kalevas tolf söner beherrskat Ryssland.
50 Söderom Ladoga är en insjö, som heter Ilmen och rinner ut i Ladoga genom en flod vid namn Wolchov. Landet kring Ilmen är fruktbart, och der bodde finska och slaviska folk bredvid hvarandra. Vikingar från Sverige seglade genom Neva in i Ladoga och sedan genom Wolchov upp till Ilmensjön, der de härjade och indrefvo skatt. Folken vid Ilmensjön ledo nöd och kunde icke förlikas. Då öfverenskommo de, att inkalla vikingarnes|355| höfdingar till sina beherrskare. Desse voro tre bröder, hvilkas hemland de finska folken kallade Ruotsi (Sverige). En af bröderne hette Rurik och blef furste öfver de finska och slaviska folken vid Ilmen. Men de slaviska folken voro djerfvare och klokare, än de finska. I stället för ett stort finskt rike blef der ett stort slaviskt rike. Och Slaverne kallade sig efter sin furstes land och folk Rhos (Ruotsi), hvaraf sedan blef Ryssar; så att namnet Ryssar från början har betydt Svenskar.
51 Ryska riket grundades af Svensken Rurik år 862 efter Kristi födelse. Dess hufvudstad var en tid Kiev; derefter flyttade alla Ryssars storfurste sin bostad till Moskwa, och nu bor kejsaren i Petersburg. Vid Ilmensjön uppstod tidigt en rik och fri handelsstad vid namn Nowgorod. Den blef så mäktig, att det var ett sägen i Ryssland: hvem kan stå emot Gud och stora Nowgorod? Samma Nowgorod underkufvade många finska folk och förstörde Bjarmernes rike. Då hände sig, att ett mäktigt tatariskt folk, som kallades Mongoler, inföll i Ryssland och i 250 år höll Ryssarne under hårdt slafveri. Nowgorod måste äfven betala skatt åt Mongolerne, men det låg aflägset, det bibehöll bättre sin frihet och blef det nyare ryska rikets kärna. Det var ock Finlands närmaste granne och råkade i många krig med Sverige, derför att båda ville hafva väldet i Finland.
|276|52 År 1323 slöts i fästet Nöteborg vid Nevas utlopp ur Ladoga det första fredsfördrag mellan Sverige och fristaden Nowgorod. Då delades Karelarnes land mellan båda, så att Nowgorod fick östra hälften, som derigenom kom att tillhöra Ryssland, och Sverige fick vestra hälften, som derigenom kom att tillhöra Finland. Gränsen begynte vid Systerbäcks utlopp i Finska viken och drogs sedan norrut öfver Wuoksi, hvarigenom hela Ladogastranden då tillhörde ryska området. Detta var Finlands första gräns i öster mot Ryssland. Finnarne visste nu bättre hvad som var deras fädernesland; men hälften af Karelarne blefvo ryske undersåter och gingo, till obotelig skada, förlorade för det finska folket.
124. Matts Kurk och Birkkarlarne.
53 Ännu på Birger Jarls tid ströfvade Lapparne med deras renhjordar kring norra och medlersta Finland ända ned till Birkkala socken i Satakunda. Denna socken har fått sitt namn af Birkkarlarne, som voro beväpnade köpmän, hvilka hade i dessa bygder en upplagsplats. De drefvo handel med Lapparne och fingo sedan konungens tillstånd att indrifva skatt af dem, på|356| det att Lapparne skulle blifva Sveriges rike underdånige. Och Birkkarlarne underkufvade Lapparne med mycken grymhet och egennytta.
54 En af Birkkarlarnes höfdingar säges ha hetat Matts och var vida berömd som en oförskräckt kämpe. Om honom berättas följande sägen. Ryssarnes storfurste hade ock en öfvermåttan stark kämpe, som hette Pohto. Honom sände storfursten, för att utmana den bäste af svenske konungens kämpar till envig. Pohto kom, och ingen vågade möta honom. Då sändes bud efter Matts, som bodde i Wesilaks.|277| Matts var genast färdig och förbehöll sig endast, att striden skulle uppskjutas till nästa morgon. Matts visste, att Pohto var osårbar genom trolldom, och begagnade natten, när Pohto sof, till att förlama hans trolldom med ännu starkare trollord.
55 Nästa morgon utvaldes en holme i Wesilaks sjö till plats för enviget. Hvardera kämpen rodde dit i sin båt. Matts fattade Pohtos båt och stötte den med brak tvärs öfver sjön till andra stranden. – Hvad gör du? frågade Pohto. – Den, som skall få sin hviloplats här på holmen, behöfver ingen båt, svarade Matts. Derpå drog Pohto förgrymmad sitt svärd och afhögg i första hugget Matts’ högra hand. Matts sjönk ned på knäet, och Pohto ropade hånande: du hoppar som en trana (sinä hyppäät niinkuin kurkispråk: finska)! – Men Matts, som var vensterhändt, sprang upp och ropade: ännu kan jag flyga! Hvarpå han i ett enda hugg afhögg Pohtos hufvud. Till belöning för denna bragd fick Matts af konungen Laukko gård i Wesilaks och kallades från den tiden Kurk, af ordet kurkispråk: finska, trana. Han blef stamfader för den berömda Kurkslägten.
56 Birkkarlarne drogo efter de flyende Lapparne, nedgjorde månge af dem och inträngde i Österbotten. De underlade sig landet, grundade Kyrö socken och blefvo så rika genom sin handel med fisk och skinnvaror, att de lefde som furstar. Men Lapparne blefvo allt fattigare och flydde allt längre norrut, tilldess att de funno sin sista fristad i nordens snöiga ödemarker.
125. Huru ödemarkerna blefvo bebyggda.
57 Efter Nöteborgs fred begynte de fem mot hvarandra fientliga folk, som dittills bebott landet: – Karelare, Ta|278|vaster, Qvener, Lappar och Svenskar, – att småningom vexa ihop till ett folk. De fingo nu samma fädernesland, samma fiender, samma vänner, samma öfverhet, samma kristna tro, samma lagar och ett fredligt umgänge till allas fördel. Deraf uppvexte efterhand det nuvarande finska folket, som förut endast funnits liksom i spillror. Och|357| det varade många hundra år, innan detta folk vexte rätt tillsamman i kärlek och endrägt; ja, det fortfar att vexa tillsamman än i dag. Endast Lapparne förblefvo mera skilda genom sin bostad långt borta från andra.
58 Södra Finland hade länge varit bebodt, medan största delen af det inre och norra landet ännu befolkades endast af kringströfvande Lappar. I dessa ödemarker brukade sydligare boende Finnar jaga och fiska om somrarna, men flyttade om hösten tillbaka till deras hemtrakter. De ansågo vissa sjöar och jagtmarker som sin egendom och tilläto ingen annan att fiska eller jaga der. Hvarje bonde var konung öfver ett rike af vida utmarker flera mil från hans gård.
59 När Svenskarne kommo med kristendomen, flyttade mången hedning till utmarkerna, för att få lefva i fred med sin gamla tro. Somlige följde med Birkkarlarne norrut; andre flyttade inåt landet, der de tyckte sig hafva bättre utrymme. Månge drefvos ock af fiendens infall vid ryska gränsen att flytta längre åt vester och norr. De fleste voro ej vane att dela marken med sina grannar. En granne betraktades nästan som en fiende. I Lesti kapell bodde en man på Hiienniemi. Denne träffade en gång sin granne, som bodde 8 mil derifrån i Himango, och råkade med honom i träta om jagtmarken. Slutligen förliktes de så, att en stor mo skulle utgöra gränsen emellan dem. I Kumo socken var fordom en enda gård. Gårdsvärden såg en spån komma nedflytande långs elfven och gissade deraf, att han fått en granne. Han begaf sig att uppsöka grannen och|279| fann honom der nu Kaukola by är i Tyrvis, 6 mil från Kumo.
60 Emedan det var svårt att bana sig väg genom de stora skogarna, flyttade folket merändels uppför elfvarna eller långs insjöarnas stränder. Befolkningen spriddes från kusterna inåt landet. Derför sträcka sig många socknar i vestra Finland långt österut invid elfstränderna, men tvärsöfver äro de smala från norr till söder. Lagar utfärdades, att den, som först ville odla och bebygga en öde trakt, skulle äga dess jord, skog och fiskevatten, med vilkor att han efter vissa år skulle betala skatt till kronan.
61 Landskapen hafva blifvit odlade och bebyggda i följande ordning. Först södra Karelen, Nyland, Egentliga Finland, Åland, södra Tavastland och de delar af norra Österbotten, der Qvenerne bodde. Sedan Satakunda, Savolaks och kusten af Österbotten. Sist bebyggdes norra Karelen, norra Tavastland samt den obefolkade inre delen af Österbotten. Men Finland är så stort och folket så föga talrikt, att ännu i våra dagar återstå många öde, eller glest befolkade trakter. Och många omflyttningar hafva skett under tidernas lopp, dem man numera endast kan gissa, men icke med säkerhet utreda.
|358|126. Om biskop Hemming.
62 Den tolfte biskopen i Åbo hette Hemming. Under hans tid rotfästade sig kristendomen öfverallt i landet. Der en kyrka fanns med sin prest, der blef en socken. Och socknarna hade mycket olika storlek. Närmast kring Åbo voro många små, tätt befolkade socknar, men i Österbotten voro endast tre, nemligen Kyrö (Storkyro), Pedersöre och Kemi. Hela Savolaks och Karelen, utom Wiborg, hade|280| blott en kyrka och en socken, Savolaks, som nu kallas Sankt Mickel. Och när biskopen reste kring landet, måste han stundom tillbringa natten under bar himmel i skogarna, emedan det var så långt mellan gårdarna.
63 Biskop Hemming hade ett befästadt slott, Kuustö (Kuusisto) nära Åbo, och red omkring med en lifvakt af 40 beväpnade män. Han var en sträng ordningsman och en nitisk öfverherde. Han utfärdade stadgar för sina prester, så att allt skulle gå rätt till, och fordrade af folket tiondedelen af all bergad säd, allt fiskafänge och öfriga inkomster, hvilken skatt kallas tionde. Detta tyckte ej folket om och vägrade mångenstädes att betala tionden. Då lät biskopen bannlysa de motsträfvige. Det var ett hårdt straff. En bannlyst var utstött från kristna menniskors samfund; aldrig fick han gå i kyrkan, ingen fick gifva honom mat, när han var hungrig, eller dricka, när han var törstig, och hvem som helst fick strafflöst döda honom. Det hände ock, att en hel socken belades med bannlysning. Då stängdes kyrkan, klockorna fingo ej ringa, helgonens bilder öfverhöljdes, intet barn fick döpas, intet brudpar vigas, ingen död jordfästas. Detta injagade en sådan förskräckelse, att äfven de mest motspänstige slutligen måste erlägga tionden.
64 På den tiden härjade i hela Europa en stor pest, som kallades digerdöden. Mångenstädes utdog nästan allt folk, så att ett eller två barn blefvo qvar. Vida bygder förvildades; hög skog vexte kring de öfvergifna kyrkorna. Denna förödande pest härjade äfven i Finland åren 1350 och 1351. Dertill kommo krig, missvext och hunger, så att stor nöd var i landet. Det var godt för Finland, att då hafva en så mäktig biskop, som Hemming. Ty han satt i rikets råd och utverkade nyttiga förordningar för sitt land.
65 I Sverige regerade vid den tiden en svag konung, som hette Magnus Erikson och fick af sina ovänner öknamnet Smek. Det var då sed och lag, att Sveriges folk valde|281| konung vid Mora sten i Uppland. Österlandet, som nu kallas Finland, hade härtills icke haft en sådan rättighet; men år 1362, när konung Håkan blef samregent med sin fader konung Magnus, fick lagmannen öfver Österlandet rättighet att med biskopen och hans prester|359| samt 12 män af allmogen deltaga i Sveriges konungaval. Dermed följde rättighet för vårt lands ombud att deltaga i riksdagarna. Och från denna tid var Finland icke mera ansedt såsom ett eröfradt land, utan hade lika rätt, som Sveriges gamla landskap, att råda i rikets angelägenheter.
66 Ty detta länder Svenskarne till heder och tack, att de icke ville förtrycka Finland, utan upplyfta detta land och dess folk till sin jemnlike. Efter år 1335 fick ingen kristen man eller qvinna i Sveriges rike mera vara träl. Från samma tid är ock hvarje Finne en fri man, som endast lyder sitt lands lagar. De svenska lagarna infördes i Finland småningom och med folkets goda vilja, ej genom våld; ty Finnarne hade icke haft egna lagar. År 1347 stiftades för hela riket en gemensam lag, och Finland hade sin egen lagman och sina egna domstolar.
67 Biskop Hemming dog år 1365. Lång tid derefter, år 1514, blefvo hans ben upptagne ur grafven och lagde uti ett dyrbart skrin. Han ansågs då såsom Finlands andra helgon; men den helige Henrik ansågs vara förmer.
127. Kalmare Union.
68 Vårt land har länge varit förenadt under samma konung med Sverige; men en tid har det äfven varit förenadt under samma konung med Danmark och Norige. Detta har skett under Kalmare Union.
|282|69 Konung Magnus hade gjort ett olyckligt krigståg mot Ryssarne, och här var mycken oreda i riket. Två år före biskop Hemmings död blefvo Magnus och hans son Håkan, som tillika var konung i Norige, fördrifne från Sveriges thron. I riket voro nu månge höge herrar, som vant sig att göra hvad de ville, och desse inkallade från Tyskland konung Magnus’ systerson, som hette Albrecht. Han blef nu konung, lät herrarne råda och tyske fogdar förtrycka folket. Finland tog han med härsmakt, men sökte att vinna folkets tillgifvenhet. Österbottningarne fingo handelsfrihet; ett nytt slott vid Kumo elf nedrefs, när bönderne klagade öfver tunga dagsverken. Då lefde en mycket rik och stormodig herre, vid namn Bo Jonsson Grip. Denne herre hade en stor del af Sveriges och Finlands slott i pant för lån, som han gifvit åt konung Magnus. När Bo Jonsson dog, ville konung Albrecht taga tillbaka slotten och dessutom andra gods, som adeln och presterne tillegnat sig. Deröfver blefvo desse så förtörnade, att de inkallade drottning Margareta från Danmark. Hennes fältherre slog och tillfångatog konung Albrecht år 1389.
70 Margareta var konung Håkans enka. Om konung Håkans frieri till henne diktades den bekanta barnvisan: »Rida ranka». Hon hade ärft Danmarks|360| krona efter sin fader och blifvit efter sin gemål drottning i Norige. Nu blef hon äfven drottning i Sverige. Då sammankallade hon biskopar och höge herrar från alla sina tre riken i svenska staden Kalmar, och der beslöts, att Danmark, Norige och Sverige med Finland skulle hädanefter lyda under samma konung och vara beständiga vänner. Alla dessa riken skulle bistå hvarandra, men intet ibland dem förtrycka det andra. Detta fördrag kallades Kalmare Union, eller riksförening, och skedde år 1397. Det var en god tanke, att tre svaga riken och tre beslägtade folk skulle blifva mäktiga och lyckliga genom att trofast hålla tillsamman. Ändock blef Unionen|283| en olycka för alla, emedan alla tänkte endast på egen fördel och emedan Danmark ville underkufva Sverige och Norige.
71 Vid denna tid skedde mycket öfvervåld. Adelsherrarne befästade öfverallt sina gårdar och förde krig mot hvarandra. Ingen fred fanns i landet, ingen aktade lag och rätt, broder stod emot broder, son mot fader, och den arme bonden förtrycktes af alla. Sjöröfvareflottor härjade i Östersjön och på Finlands kuster. I de våldsama tiderna under konungarne Magnus och Albrecht byggdes, utom det nedrifna Kumo slott, tre andra befästade borgar i Finland: Raseborg i Nyland, Kastelholm på Åland och Korsholm i Österbotten. Af de två första finnas ännu ruiner, men af Korsholm endast vallarna qvar.
128. Om biskop Magnus Tavast.
72 Drottning Margareta dog år 1412, och samma år blef Magnus Tavast biskop i Åbo. Han härstammade från en finsk adelig slägt och var stor (magnusspråk: latin) både till namn och ära. Ingen finsk biskop har varit så mäktig och ansedd, som Magnus Tavast. Han var from, välgörande och statsklok, fruktad och älskad. Han satt, likasom Hemming, i konungens råd, och när folket led orätt, men konungen var långt borta, vände sig Finnarne till sin mäktige biskop. Han hörde deras klagomål, dömde i deras tvister och sökte förskaffa rättvisa åt alla. Han var på sin tid Finlands verklige konung, fastän han icke bar namnet.
73 Då regerade i Sverige, Norige och Danmark konung Erik den 13:de, hemma från Pommern och beslägtad med Margareta. Han var en äfventyrlig och lättsinnig herre,|284| som lofvade mycket och glömde snart hvad han lofvat. Men biskop Magnus förstod att af honom utverka nyttiga inrättningar för Finland. I hans tid delades landet i två lagsagor, och här inrättades en öfverdomstol, som kallades landsrätt. Här fanns på den tiden i Åbo ett myntverk,|361| som preglade silfverpenningar (Åbo mark). Och det förordnades, att folket i hvarje socken skulle utvälja ombud, som borde rättvist fördela skatten efter hvars och ens tillgångar.
74 Svenskarne blefvo förtryckte af konungens tyske fogdar. Då reste sig Dalkarlarne under bergsmannen Engelbrecht, fingo hjelp af sina landsmän och fördrefvo konungens fogdar. Detta hörde Österbottningarne och grepo till vapen. De foro öfver hafvet, att hjelpa Svenskarne, och återvände sedan med dem, för att strida mot konungens folk i vestra Finland. Den lättsinnige konungen blef fördrifven från riket (1439) och lefde sedan som sjöröfvare på ön Gottland.
75 Men herrarne voro afundsjuke sig emellan och inkallade åter en tysk konung, som hette Kristoffer. Han fick tillnamnet barkekonung, emedan då var missvext i landet. Han dog snart, och då sattes på thronen en svensk riddare, som hette Karl Knutson, af Bondeslägten, född i Finland. Efter några år ville herrarne hellre lyda Danmarks konung, som hette Kristian den 1:ste. Karl Knutson reste då till Finland och höll sju år sitt hof i Wiborg, som gifvits honom till ersättning för kronan. Om några år blef Kristian den 1:ste i sin tur fördrifven. Karl Knutson återkallades, blef åter fördrifven och åter inkallad. En tid bodde han, fattig och öfvergifven, i Raseborgs slott. Det var en orolig tid, när konungarne på detta sätt ständigt ombyttes och herrar och biskopar styrde riket.
76 Men sålänge biskop Magnus lefde, styrde han Finland med stor vishet. Vid slutet af sin lefnad grundlade han Nådendals kloster och byggde sig sjelf en gård i dess när|285|het. Der tillbragte han sina sista dagar i lugn och dog år 1452, nittiofem år gammal, mycket saknad af Finlands folk.
129. Om den katolska läran.
77 De förste kristne trodde Guds ord, som apostlarne och evangelisterne predikat för dem. Sedan bevarades Guds ord i de heliga skrifter, som kallas bibeln. Men ännu kände man icke konsten att trycka böcker. Emedan alla böcker skrefvos med handskrift, voro de dyra och sällsynta. Virmo kyrka köpte engång en bok och betalade den med Kintikkala hemman. Loimijoki kyrka köpte äfven en bok och betalade den med 360 mark i nuvarande myntvärde. Få kunde läsa Guds ord i bibeln, och villfarelser uppkommo.
78 Några af verldens kristna församlingar voro större och rikare, än andra. Derigenom blefvo deras föreståndare, eller biskopar, mera ansedde. Om|362| någon tid voro biskoparne i Rom och Konstantinopel de mest ansedde. Desse ville vara förmer än alla andra och blefvo inbördes oense. De kristne delade sig då i två stora afdelningar, eller kyrkor. Biskopen i Rom blef hufvudman för den vesterländska, eller latinska kyrkan, som kallade sig den katolska (allmänna). Biskopen i Konstantinopel, som då var hufvudstad i det grekiska kejsaredömet, blef hufvudman för den österländska, eller grekiska kyrkan.
79 Biskopen i Rom kallades påfve. Han ville anses såsom apostelen Petri efterträdare, åt hvilken Frälsaren hade gifvit himmelrikets nycklar. Derför betraktade han sig som Guds ståthållare, under hvilken kejsare, konungar och alla folk borde vara underdånige. Han ville också ensam|286| uttyda kristna läran, så att alla borde tro på hans ord, såsom vore det Guds ord. Den, hvilken icke trodde som påfven ville, kallades kättare, eller vilsefarande, och blef förföljd, eller bannlyst, eller bränd på bål.
80 Den kristendom, som först blef införd i Finland, var den katolska läran, eller påfvens kristendom. Hon var mycket blandad med menskliga villfarelser, men man hade då ingen bättre. Hon var dock en kristen tro, som bekände vår Frälsare Jesus Kristus och det eviga lifvet. Hon var derför på sin tid en stor välgerning för vårt folk, och månge fromme kristne hafva blifvit salige äfven i denna ofullkomliga tro. Påfven och hans prester lärde dock folket mycket, som icke hade sin grund i Guds ord. De lärde, att påfven har makt öfver menniskors tro och samveten. De lärde, att menniskan kan blifva salig genom sitt eget lidande, eller genom goda gerningar, då likväl Guds ord lär oss, att all vår rättfärdighet och salighet är i Jesus Kristus allena. Men de katolske presterne gåfvo syndernas förlåtelse (aflat) åt dem, som läste ett visst antal böner, eller fastade vissa tider, eller hudflängde sig sjelfva, eller hörde messan, eller gåfvo allmosor och testamenten till kyrkor. Ja, till sist skedde en sådan styggelse, att syndernas förlåtelse såldes för penningar.
81 Vidare lärde påfven, att de dödas själar brännas rena från synd i skärselden och kunna lösas från denna med själamessor. Katolikerne tillbedja Jungfru Maria och helgonen; derför hade också i vårt land hvarochen sitt skyddshelgon, som han anropade, fastän alla helgon varit fattige syndare, likasom vi. Men de katolske presterne ville vara sådane medlare, att ingen kunde blifva salig förutan dem. Alla skulle bikta sig för dem, och de skulle smörja alla döende med en invigd olja. Ty de brukade inviga olja, vatten, vin, vapen, hus, gårdar och fartyg. Ja, de döpte|287| kyrkklockor och hade många underliga vidskepliga bruk, som nu äro afskaffade i vårt land.
|363|130. Om Åbo domkyrka.
82 Först hade Finlands biskopar bott i Nousis och sedan i Räntämäki, som nu kallas Marie socken. Då funnos blott små och oansenliga kyrkor af träd, men efterhand begynte man bygga kyrkor af sten. I biskop Magnus Tavasts tid byggdes många af dessa gamla stenkyrkor, som ännu qvarstå med sina branta tak och små, hvälfda fönster. Den som bidrog till en kyrkas byggnad, fick en viss tids aflat eller förlåtelse för sina synder. Den, som släpade en större sten till kyrkmuren, fick större aflat, än den, som hemtade en mindre sten. Derför ser man så stora stenar i gamla kyrkmurar, att det är förunderligt huru de kunnat upplyftas af menniskohänder. Och detta har mångenstädes gifvit anledning till den sägen, att de gamla kyrkorna byggdes af jättar.
83 Af alla kyrkor i Finland var Åbo domkyrka den största och den förnämsta. Hon invigdes år 1300, brann flera gånger, plundrades flera gånger af fiender, men återställdes och pryddes alltid ånyo. Hon qvarstår än i dag som ett vördnadsvärdt minne ifrån förgångna tider, och under hennes golf äro månge biskopar och förnäma slägter begrafna.
84 Åt öster, midtframför stora ingången, voro högkoret och högaltaret. Der förvarades den helige Henriks ben i ett silfverskrin. Der voro dyrbara altarkärl, förgyllda bilder af Frälsaren, Jungfru Maria, Sankt Henrik och andra helgon. Der brunno tjocka vaxljus i silfverstakar, och biskopen sjelf, eller hans domprost, läste messan. Vid kyrkans båda långsidor voro icke mindre än 16 sidoafdelningar|288| eller kapeller, hvardera med sitt altare, sin biktstol och sin prest. Stundom på högtidsdagarna biktades och messades på en gång vid högaltaret och i alla sidokapellerna. En högtidlig skymning rådde uti den stora kyrkan med dess små, målade fönsterrutor. Ljusen brunno, rökelser uppfyllde luften, korgossarne sjöngo, orgeln spelade, presterne|364| läste sina latinska messor och stänkte vigvatten på det knäböjande folket. Inga bänkar funnos; alla skulle stå, eller böja knä. De andäktige gjorde korstecknet, mumlade latinska böner och framskjöto för hvarje bön en kula af träd eller ben, som de buro på ett band vid sidan. Detta var radbandet, hvars kulor nyttjades till att räkna bönerna. Man trodde, att Gud eller helgonen skulle bättre höra de många bönerna, fastän den bedjande icke förstod dem sjelf. Och presterne brukade föreskrifva, att så eller så många paternoster (fadervår) skulle läsas hvar dag.
85 På stora högtidsdagar, såsom påskdagen och Henriksmessan, utställdes helgonens qvarlefvor (reliker) till beskådande och buros i procession kring gatorna. Då uthängdes guldstickade fanor, granna skrudar och mycken ståt som folket beundrade. Der processionen gick förbi, föllo alla åskådare på knä och gjorde korstecknet. Sedan utdelades aflat, och slutligenoriginal: slutligeu var marknad, der många långväga|289| resande, som sällan kommo till kyrkan, begagnade tillfället att köpa och sälja.
86 Det okunniga folket förstod icke mycket af sin kristendom. Der var ingen skriftskola, som i våra dagar; endast presterne kunde läsa och skrifva. Det var då nog, att en god kristen kunde fadervår och trons artiklar utantill, biktade och fastade på bestämda tider samt icke åt kött på fredagen. Stundom predikades i kyrkorna, men oftare förelästes berättelser om helgonens lefnad och död. Vid domkyrkan fanns en skola: der undervisades de, som ville blifva prester eller klockare, men de, som ville vinna en högre lärdom, reste utrikes. Så förblef folket okunnigt; blott några få fingo en bättre lärdom. Katolska kyrkan har dock infört den första skolan, de första vetenskaperna, den första målarekonsten, bildhuggarekonsten, byggnadskonsten och kyrkomusiken i Finland. Hon var mycket välgörande. Hon inrättade lasaretter för sjuka, utdelade allmosororiginal: almosor och bespisade många fattiga. Genom presternes omsorg byggdes de första vägarna, de första broarna, och flera nyttiga förbättringar infördes i landet. Så har katolska kyrkan, med sina många brister, ändock verkat mycket godt på sin tid.
131. Om Nådendals kloster.
87 Fordom brukade mången from eremit draga sig undan till ödemarken, för att bedja i enslighet. Andra byggde särskilda hus, som kallades kloster, och bodde der flera tillsamman, afstängde från verlden. Munkarne hade sina kloster och nunnorna sina. De lefde under stränga regler och beständiga|365| andaktsöfningar. Många öfvergifna, många|290| olyckliga och förföljda funno en efterlängtad fristad inom de stilla klostermurarna.
88 Under katolska tiden funnos i Finland sju kloster. Fransiskanermunkarne, som för sina grå kåpor kallades gråbröderne, hade ett kloster i Åbo, ett i Wiborg och ett i Raumo. Dominikanermunkarne, eller svartbröderne, hade ett kloster i Åbo, ett i Wiborg och ett på Åland, men som icke blef färdigt. Dessutom hade nunnorna af Brigittinerorden, som instiftats af svenska helgonet Brigitta, ett kloster i Nådendal, och detta blef det berömdaste.
89 Nådendals kloster byggdes af biskop Magnus Tavast år 1443 och blef snart det rikaste kloster i Finland. Många skänkte jordagods till klostret »för sin själs salighets skull», eller för att de skulle få bo der till dödedag och sedan begrafvas i klostrets heliga kyrkogård. Andra gåfvo smycken och penningar, för att der skulle läsas messor och eviga förböner för dem och deras barn. Slutligen köpte klostret jordegendom och var så rikt, att det hade gods, qvarnar och fiskevatten i alla delar af landet, stenhus i Åbo och Stockholm, ja, gods i Sverige.
90 Klostergodsen voro de bäst odlade i hela landet. Der infördes regelbundet åkerbruk, der planterades fruktträd, lin, hampa och humle, som nu blefvo kända i Finland. Vid klostret fanns en stor trädgård med många nyttiga vexter. Och de flitiga nunnorna stickade strumpor, knypplade spetsar, sydde och broderade vackra arbeten. De delade sin tid mellan bön, arbete och välgörenhet. Alla fattiga fingo mat i klostret, och nunnorna gingo ständigt med läkemedel till de sjuka, ty den tiden funnos i landet inga läkare.
91 De första nunnorna hitkommo från Wadstena kloster i Sverige, men sedan invigdes finska jungfrur, läto afklippa sitt långa hår och klädde sig i den grå nunnedrägten med ett svart dok och en hvit hufva. I en afskild byggnad bodde munkar af dominikanerordenoriginal: domikanerorden, som biktade och utdelade aflat.|291| Hela klostret var fridlyst, så att der kunde äfven brottslingar finna en fristad. Der lästes messor natt och dag, der tågade nunnor och munkar i procession på högtidsdagarna. Många pilgrimer vallfärdade dit från aflägsna trakter, för att bedja till den heliga Brita och få syndernas förlåtelse. Deraf uppstod en liten blomstrande stad, som äfven kallades Nådendal och hade sin vinning af de många pilgrimerne.
92 Sådant var Nådendal under katolska tiden. Sedan kom reformationen och gjorde slut på klostren. Munkarne blefvo prester på landet, de yngre nunnorna giftade sig, klostret nedrefs, förlorade sina gods och blef så fattigt, att det måste begära en nådegåfva af konungen. Några nunnor stadnade qvar och bådo i hemlighet till den heliga Brita. Sista abbedissan, eller förestånderskan, hette|366| Brita Kurk och dog år 1577. Den sista nunnan hette Elin Knutsdotter och lefde ännu år 1592. Men Nådendals klosterkyrkaoriginal: kloster kyrka (källa för ändring: 2 uppl. 1876) står än i dag såsom en luttersk kyrka. År 1628 om våren roade sig en ung herre att skjuta en kaja, som satt på kyrkotaket. Detta lyckades icke bättre, än att kyrkan antändes af den brinnande förladdningen och brann ned. Folket sade, att eftersom allt lefvande der var fridlyst, ville den heliga Brita straffa skyttens öfvervåld. Murarna stodo qvar efter branden, kyrkan blef åter iståndsatt. Några få altarskru|292|dar och helgonabilder ha intill våra dagar förvarats der såsom minnen ifrån den katolska tiden. Och i staden Nådendal ha ännu strumpstickning och yllevirkning bibehållit sig såsom ett minne af de flitiga nunnornas arbeten.
132. Om de fyra stånden i Finland.
93 I början hade alla frie män lika rättigheter inför lagen. Men snart begynte de mäktige, de rike, de kloke, de flitige förskaffa sig vissa företräden framför andra. Så uppkommo under katolska tiden Finlands fyra stånd, eller samhällsklasser, som hvardera hade sina särskilda företräden, eller privilegier.
94 Det första ståndet var presterne, som redan hade sådana företräden, när de inkommo i landet med den katolska kyrkan. En prest betalade ingen skatt och fick icke dömas af andre, än prester. Dernäst begynte rike och mäktige män att utgöra ett särskildt stånd, som kallades adel. En adelsman fick icke heller dömas af andre, än adelsmän, och betalade ingen skatt för sin jord, allenast han uppställde häst och ryttare till konungens tjenst.|367| Derefter begynte städernes borgare att förskaffa sig privilegier för sin handel, och sist fingo äfven bönderne sina privilegier, på det att de icke skulle förtryckas af herremännen. Allt detta skedde efterhand och under många inbördes strider. Presterskapet och adeln hade nästan all makt under katolska tiden och kallades frälsemän, emedan deras jord var frälsad (befriad) från skatt. Borgare och bönder, som betalade skatt, kallades ofrälse. I nyare tid har adeln allena kallats frälse och alla andra ofrälse.
|293|95 En adelsman uppfostrades från barndomen till krigare. När han blef 7 år gammal, kunde han som småsven passa upp förnäma herrar och fruar. När han blef 14 år, fick han ett svärd och kunde följa med i krig. Derefter blef han sven eller väpnare och slutligen riddare, när han utmärkt sig genom berömliga bragder.
96 Då måste han fasta och ensam vaka en natt i kyrkan vid sina vapen. Derefter svor han sin riddareed, att alltid vara trogen, frukta Gud, ära konungen, vara höfvisk mot qvinnor och beskydda de värnlösa. Sedan böjde han knä, och konungen eller en äldre riddare gaf honom riddareslaget med flata värjan öfver axeln. Han kläddes nu från topp till tå i jern, fick hjelm, harnesk, sköld, ett gyllene bälte och förgyllda sporrar. När det icke var krig, kunde han i denna rustning uppträda vid de krigiska lekar, som kallades tornerspel. Der sutto många förnäma herrar, fruar och fröknar som åskådare kring en ringbana. Riddarne redo i sporrsträck emot hvarandra och sökte att med långa lansar stöta hvarandra af hästen. Den, som blef segervinnare, red sedan i triumf kring skranket och mottog sin belöning af den skönaste fröken.
97 Endast riddare kallades den tiden herrar och deras hustrur fruar. Mången tapper finsk riddare af de berömda slägterna Kurk, Tavast, Djekn, Frille, Stjernkors, Stålarm, Tott, Spåre, Horn, Fleming och andra slägter utmärkte sig|294| genom lysande vapenbragder. Hemma på sina befästade gårdar lefde de tarfligt, fördrefvo tiden med jagt och åto vid det stora ekbordet tillsamman med sina tjenare samma mat. Men vid högtider och gästabud klädde de sig i praktfulla, guldstickade drägter och der stektes hela oxar, der dukades kosteliga rätter, der rann vin och mjöd ur stora fat i flera dagar å rad. Det ringare folket visste icke af annan ståt, än de|368| praktfulla kyrkorna. Endast i Åbo och Wiborg funnos rike borgare. Den fattige bonden var glad, när han icke behöfde blanda bark i sitt bröd.
133. Om Wiborgs smäll.
98 På den tiden fanns en oförvägen och sjelfrådig riddare vid namn Erik Axelson Tott. Han byggde år 1475 Nyslotts fäste, som kallades Olofsborg (på finska Savonlinna), och det har qvarstått till våra dagar, som det synes i bilden med sina tre runda torn. Erik Axelson omgaf äfven Wiborgs stad med murar. Och när han hade dessa två fästen, blef han så stormodig, att han på egen hand förklarade storfursten af Ryssland krig och drog härjande 20 mil in på hans område.
99 Af detta och andra ströftåg vid gränsen uppkom först missämja och slutligen ett stort krig mellan Ryssland och Sverige. Ryssarne, som dittills varit i träldom under Mongolerne, hade nu gjort sig frie, ryckte fram med stora krigshärar och förhärjade större delen af Finland ända till nejden af Torneå. Hvarje finsk man grep till vapen och gick mot fienden, men denne hade redan med sina snabba hästar bortfört sitt byte. Nyslott och Wiborg hade Ryssarne ej kunnat intaga.
|295|100 I Wiborg fördes befälet af en tapper svensk riddare vid namn Knut Posse. Han hade i sin ungdom varit student och under utrikes resor lärt|369| mera än andra. Derför trodde folket, att Posse kunde trolla. Om honom berättades många vidskepliga sägner. Det sades, att han fått af den onde en häst och en dräng, som han midti vintern skickade genom luften med bud till Stockholm. Det sades också, att när Posse skakade ut ett dunbolster i slottstornet, förvände han fiendens ögon, så att hvarje dun såg ut som ett krigsskepp. Han kunde rita ett skepp i sanden, och deraf blef strax ett verkligt skepp. Vidare sades, att han kunde koka ett förskräckelsens ämne, som var gjordt af paddor, ormar, qvicksilfver, lut och kalk. Men detta ämne var intet annat än krut, fastän få ännu kände dess verkliga sammansättning.
|296|101 I September månad år 1495 ryckte en stor rysk här emot Wiborg. Ryssarne sades vara så många, som träd i skogen, och förde med sig tolf alnar långa kanoner, som skjöto stenar mot murarna. Knut Posse med sin ringa besättning försvarade sig modigt i nära tre månader. Men af det starka skjutandet kullstörtade slutligen två torn, och det tredje fick stora hål. Den 30 November uppreste Ryssarne nio långa stegar mot murarna och begynte att klättra upp. Detta väntade Posse och hade lagt krut under det qvarstående tornet. Ryssarne inträngde öfver muren och uppfyllde tornet. Då antändes krutminan, tornet kullstörtades med ett förfärligt brak och begrof under sina ruiner alla fiender, som voro derinne. Den öfriga ryska hären råkade i förskräckelse, när eld utbrast ur jorden. Somlige föllo afsvimmade till marken, andra flydde. Posse med sitt folk, som fördolt sig i källrarna, gjorde ett utfall och anställde ett stort nederlag. Belägringen upphäfdes, och Wiborg var räddadt.
102 Denna händelse har sedan fått namnet Wiborgs smäll. Det är icke med säkerhet kändt huru dervid tillgått, men så mycket är visst, att Ryssarne drogo tillbaka, utan att hafva lyckats intaga Wiborg. Knut Posse blef vida berömd, och många sägner kommo sedan i omlopp om smällen. Det sades, att Posse befallt sina män att tillstoppa öronen med vax, men några, som icke lydde befallningen, blefvo af smällen döde. Nuförtiden brukas ofta krutminor i krig; men ingen har blifvit så namnkunnig, som Wiborgs smäll.
134. Om Kristian Tyrann.
103 Under de sista femtio åren af Kalmare union ville icke Svenskar och Finnar lyda konungen af Danmark, utan valde|297| sig egne riksföreståndare. Sten|370| Sture den äldre styrde Sverige berömligt i nära 30 år, men hade föga tid med Finland, som då blef förhärjadt af krig. Efter honom kom Svante Sture, en tapper och bister krigsman. Sist styrdes riket af Sten Sture den yngre, en mild och älskad herre, som stupade år 1520 i striden för fäderneslandet.
104 De danske konungarne ville ej afsäga sig Sveriges krona. En af dem hette kung Hans. Han rådde en tid öfver Sverige och Finland, men blef fördrifven, och då blef ånyo krig med Danmark. Den tiden voro Danskarne icke välkomne i Finland. De landstego från deras skepp vid kusterna, plundrade och brände gårdarne samt skyndade med deras byte tillbaka till skeppen. Bönderne vid kusten hade sällan hjelp af krigsfolket och måste försvara sig sjelfve. De nedsänkte stenar och pålar i farlederna, utgillrade spända bågar vid skogsvägarna och nedrullade stora stenar från bergsbranterna på den anryckande fienden. Allt detta hjelpte dem icke mycket. En natt i Augusti månad år 1509 vaknade Åbo stads borgare af larm och vapengny. Danskarne hade öfverfallit staden, inträngde i husen, dödade månge invånare och plundrade allt hvad de öfverkommo. Det rika Åbo kom sedan ej mer till sin förra välmakt, och i landet var mycken ofrid den tiden.
105 Efter konung Hans blef hans son, kung Kristian den 2:dre, konung i Danmark, Sverige och Norige. Han var så klok och djerf, att han skulle ha blifvit en af nordens störste konungar, om han icke tillika varit falsk och grym. Han lofvade rikets förnämste herrar frid och kunglig ynnest, om de ville komma till hans kröning i Stockholm. De finske herrarne trodde icke konungens löften och blefvo hemma. De svenske herrarne kommo. I två dagar var ett stort, gladeligt gästabud; men på tredje dagen stängdes Stockholms portar. Månge fängslades, anklagades och dömdes till döden som kättare, emedan påfven hade bannlyst Sten |298|Stures anhängare. Två biskopar, månge herrar och borgare blefvo inför konungens ögon halshuggne på Stockholms stortorg. Detta grymma löftesbrott kallades Stockholms blodbad, och från den dagen kallades konungen Kristian Tyrann.
106 Derefter upprestes galgar mångenstädes i Sverige, och bödeln fick mycket arbete. Konungen sände till Finland Hemming Gadd, Sveriges störste statsman, som i många år tjenat sitt land, men i sitt 90:de år tjenade kung Kristian. Hemming Gadd berättade här, att Kristian var en god och ärlig konung. Finnarne trodde honom och gåfvo sig godvilligt under det danska väldet. Men konungen sände bud till sina höfdingar, att fortsätta blodsdomarna äfven i Finland. Månge tappre finske män blefvo halshuggne, och vid Rase|371|borg föll äfven Hemming Gadds hvita hufvud för bödelsyxan. Nu trodde sig konung Kristian vara säker i alla sina riken, ty på samma sätt hade han utrotat allt motstånd i Norige.
107 Men Guds rättvisa dom kom öfver den grymme konungen och störtade honom från höjden af hans makt. Först reste sig Sveriges bönder, sedan äfven Finlands adel och bönder emot den falske kung Kristian, som fläckat sina händer med så mycket oskyldigt blod.
108 Då var här en finsk adelsman, som hette Nils Grabbe till Grabbacka. Han ställde sig i spetsen för en liten skara oförvägne män och begynte på egen hand föra krig mot Danskarne. Nils Grabbe stod i hemligt förstånd med folket, seglade långs kusterna och visste allt hvad Danskarne företogo sig. Han smög sig i land om nätterna, öfverföll Danskarne, medan de sofvo i länsmansgårdarna, tillbomade dörrarna och innebrände sina fiender. Han var allestädes och ingenstädes. Bäst som Danskarne sökte honom vid Borgå, fingo de veta, att han varit vid Kumo. Strax derefter var han vid Reval. Danskarne voro aldrig säkre för|299| honom, och slutligen injagade Grabbe en sådan skräck, att ingen fiende vågade visa sig i landet utan större krigsstyrka. Men äfven när Danskarne kommo manstarke, vågade ingen ibland dem sofva om nätterna; så rädde voro de alla för Nils Grabbe.
135. Om Gustaf Wasa.
109 Då fanns en ung svensk adelsman, som hette Gustaf Erikson Wasa. Han hade blifvit fången med svek hos Kristian Tyrann och rymde ur fångenskapen. Hans håg stod till fäderneslandet, som då var i hårdt betryck, och han återvände hemligt till Sverige.
110 Der var en stor belöning lofvad åt den, som lyckades gripa honom. Danskarne sökte honom öfverallt, och han måste fly, som ett jagadt vilddjur. I November månad år 1520 kom han, förklädd till bonde, till landskapet Dalarne. Der låg han öfver natten hos en rik bergsman. Denne var en förrädare och sände bud till Danskarne, men hans hustru lät Gustaf fly genom fönstret. Så kom Gustaf till en jägares stuga och värmde sig vid spiseln. Strax efter honom inkommo Danskarne i stugan. Jägarens hustru gräddade bröd i ugnen, slog Gustaf med brödspaden på ryggen och sade till honom: packa dig strax till rian att tröska! Gustaf fick gå. Jägaren gömde honom i ett halmlass och körde bort lasset. På vägen mötte han Danskarnes utskickade. De misstänkte, att någon var gömd i lasset, och stucko in sina|372| spjut genom halmen. Gustaf blef rispad i benet, och blod rann ned på vägen, men jägaren skar sin häst i foten, för att bedraga förföljarne.
111 Längre fram kom Gustaf till en bonde, som hette Tomte Matte. Der gömdes han i en källare under golfvet, och|300| strax derpå trädde Danskarne in i stugan. Tomte Mattes hustru bryggde julöl och ställde strax bryggkaret öfver källarluckan, så att ingen misstänkte gömstället. Samma källare finnes qvar än i dag, och der har en minnesvård blifvit upprest. Gustaf kom undan, men var i beständig lifsfara. Flera dagar och nätter låg han, midti vintern, gömd under broar eller kullfallna gamla furor i skogen. Han talade till Dalkarlarne, berättade för dem om Stockholms blodbad, der hans fader blifvit halshuggen, och bad dem försvara Sveriges frihet. I början ville de icke tro honom. Gustaf måste fly genom ödemarkerna ända till gränsen af Norige. Då ångrade sig Dalkarlarne, skickade skidlöpare efter flyktingen och uppreste sig mot det danska väldet.
112 Från den tiden blef herr Gustaf de svenske böndernes anförare. De reste sig öfver hela landet, slogo Danskarne och fördrefvo kung Kristian ur riket. Snart blef den grymme konungen fördrifven äfven från Danmark och irrade sedan fridlös omkring i Europa. Efter några år försökte han återvinna sina riken, men då blef han fången. Tolf år satt han, som varit konung öfver tre riken, inmurad i ett trångt fängelse, der maten räcktes honom genom en smal öppning i muren. Först när han blef en gråhårig gubbe, mildrades hans fångenskap, och sedan lefde han ännu länge som ett varnande bevis på Guds rättvisa dom.
113 Annorlunda gick det Gustaf Wasa. Han, som varit så fattig och öfvergifven, upphöjdes af Gud till en stor ära och liknade sig sjelf vid konung David, som engång varit en fattig herde. Svenskarne valde Gustaf Wasa först till riksföreståndare, sedan till konung (1523). Han blef en stor och berömlig konung samt stamfader för den vidtfrejdade Wasaätten på Sveriges thron.
|301|136. Junker Thomas och Erik Fleming.
114 Sedan Gustaf Wasa befriat största delen af Sverige, skickade han en liten krigshär till Finland under befäl af Nils Westgöthe. Finska adeln utrustade krigsmän, och om hösten år 1521 begynte den förenade finska och svenska hären belägra Åbo slott. Höfdingen der var en Tysk, som kallades junker Thomas och hade krigsvane tyske legoknektar samt kanoner och alla förnödenheter. De belägrande deremot voro illa utrustade. De stodo der|373| hela vintern och kunde ingenting uträtta, men junker Thomas med sitt folk gjorde utfall från slottet. Dervid tog han flera svenske herrar till fånga, utom att han redan förut hade inspärrat finske fångar i slottets fängelser. En morgon upprestes höga galgar på slottsmurarna. I dem lät junker Thomas hänga någre af fångarne, för att trotsa och håna deras landsmän, och Nils Westgöthe såg sin egen broder hänga i galgen.
115 På vintern kom en befallning från konung Kristian att döda alla fångar, som ännu voro vid lif, och junker Thomas lät icke säga sig detta två gånger. Bödeln fick nytt arbete, två finske riddare och flera af ringare slägt blefvo halshuggne i slottet. En af fångarne hette Erik Fleming, en ung, dristig och klok finsk adelsman. Han ställde sig som en nitisk anhängare af konung Kristian och sade sig icke hata någon så mycket, som den upproriske Gustaf Wasa. När Fleming en tid bortåt fört sådant tal, blef han icke allenast skonad, utan vann äfven den grymme junkerns förtroende. En afton begärde Fleming att under natten få göra ett utfall mot de belägrande, och junker Thomas samtyckte, i hopp att få hänga flera fångar. Fleming tog med sig de finske och svenske fångar, som ännu voro vid lif, samt till deras bevakning en trupp tyske knektar. I nat|302|tens mörker ryckte han fram mot svenska lägret, men hade förut sändt hemligt bud till Nils Westgöthe. Plötsligt omringades hans trupp af Nils Westgöthes folk. Då vände Fleming och fångarne strax sina vapen emot de tyske knektarne; desse blefvo nedhuggne till sista man, och de befriade fångarne mottogos med glädje uti det svenska lägret.
116 Emellertid förgick vintern, det starka slottet kunde ej intagas, och vid första öppet vatten kom en dansk flotta till Åbo. Belägringen måste upphäfvas, Åbo blef åter plundradt af Danskarne, och en stor eldsvåda uppkom deraf, att Nils Westgöthes krutkällare sprängdes i luften.
117 Fram på sommaren år 1522 fick junker Thomas befallning att samla en mängd lifsmedel i Finland och föra dem öfver till Stockholm, der Danskarne då belägrades af Gustaf Wasa. Thomas seglade ut med en talrik flotta. När han närmade sig svenska kusten, sände han ett litet fartyg förut att speja, om någon fiende syntes till. Då råkade just Erik Fleming med en svensk flotta ligga på lur bakom en holme. Han öfvermannade oförmärkt det danska fartyget och förde besättningen fången till svenska skeppen. Derpå klädde han sig och sitt folk i de fångne Danskarnes kläder, gick ombord på det lilla fartyget och styrde med fulla segel mot danska flottan. Junker Thomas såg fartyget nalkas, blef nyfiken att höra hvad budskap det förde och lät ro sig förut i en båt till spejarefartyget. Hvad nytt? frågade han. Allt väl! svarade Fleming i sin danska jacka. Då klef junker Thomas ombord på fartyget.|374| Knappt var han på däcket, innan han märkte oråd och ville hoppa tillbaka i båten, men i detsamma blefvo han och hans båtkarlar gripne. Fleming styrde nu åter mot svenska skärgården, likasom för att visa vägen, och danska flottan, som sett junker Thomas gå ombord på fartyget, följde efter. Snart angrep Fleming Danskarne, som voro utan anförare, och tog hela deras flotta, utom ett fartyg, som kallades »Finska|303| prinsen». Det försvarade sig tappert ända till qvällen mot hela svenska flottan, måste skjutas i brand och sjönk med allt sitt folk.
118 Junker Thomas fördes fängslad till Gustaf Wasa och blef, till lön för sina grymheter, hängd i en ek. Det grämde honom mest, att han, som var en riddare, icke engång aktades värdig ett rep af hampa, utan hängdes uti ett bastrep. Men Erik Fleming blef en rik och mäktig man samt amiral öfver svenska flottan.
137. Biskop Arvid Kurk.
119 Efter Magnus Tavast hade rike, lärde och mäktige män af Finlands förnämsta adel varit biskopar i Åbo. De voro stolte kyrkofurstar, kloke styresmän och älskade sitt land. Finland blomstrade under deras styrelse. Men denna goda tid fick en ände genom det ryska kriget och genom Danskarnes härjningar. Kyrkorna plundrades, landet utarmades, folket kunde icke betala sin tionde. I Svante Stures tid voro i Åbo två gamle biskopar, som icke förmådde hålla ordning under den onda tiden. Och mycken oreda var då i alla förhållanden.
120 På sistone blef den statskloke och högättade Arvid Kurk biskop i Åbo år 1510. Han styrde sitt biskopsdöme med stark hand, och än engång såg man den katolska kyrkans öfverherde uppträda med nästan samma glans, höghet och makt, som hans lysande företrädare. Men tiderna blefvo allt svårare. Biskop Arvids närmaste förman, erkebiskopen i Upsala Gustaf Trolle, var en landsförrädare, som höll med kung Kristian. När då Danskarne segrade och intogo Finland, hade biskop Arvid ingen annan utväg, än att genom|304| en förställd undergifvenhet insöfva kung Kristians misstänksamhet. Ja, han utbad sig af konungen gods och fördelar, på det att han måtte synas handla af egennytta, ty kung Kristian, som sjelf var falsk, trodde icke, att någon annan kunde handla ärligt och oegennyttigt. Alltså blef biskop Arvid skonad, men alla redlige män i Finland sörjde öfver att deras biskop förrådde sitt land.
121 Biskop Arvid lät en tid sina landsmän tro illa om honom och gömde stora förråder af vapen i hvalfven under Kuustö slott. Men när Gustaf Wasa|375| skickade krigsfolk till Åbo, bortlade biskopen sin förställning, utdelade vapnen åt krigsfolket och förenade sig öppet med frihetens försvarare. Landet hörde hans röst och väpnade sig mot Danskarne. Biskop Arvid visste väl, att han dermed blottställde lif och välfärd, men detta aktade han ringa, ty fäderneslandet var honom kärare, än alla jordiska fördelar.
122 Det är redan berättadt, huru Åbo slott ej kunde intagas och om våren år 1522 blef undsatt af en dansk flotta. Danskarne voro åter för en kort tid herrar i landet och sökte biskopen öfverallt, för att bestraffa hans affall. Biskop Arvid flydde långs kusten norrut, först till Raumo, sedan till Björneborg, derifrån upp till Nerpes i Österbotten. Men när förföljarne ständigt voro efter honom, nödgades han i Nerpes gå ombord på ett fartyg, för att fly öfver till Sverige. Med honom följde flera af landets förnämsta adel, fruar och prester. Fartyget var i brådskan illa utrustadt, kanhända också öfverlastadt med folk och egodelar. När flyktingarne nalkades svenska kusten utanför Öregrund, uppstod en svår storm, och der förgicks fartyget med biskopen och alla flyktingarne den 22 Juli år 1522.
123 Så slöt Finlands siste katolske biskop sin ärofulla bana. Likasom den förste biskopen Henrik hade gifvit sitt lif för Finland, så offrade äfven den siste biskopen, Arvid Kurk,|305| sitt lif för fäderneslandet. Derför skola vi ej förgäta, att den katolska kyrkan i Finland, med alla dess brister och fel, dock har börjat och slutat med ära.