[249]

Från Trollsländans vingar.

1. Hvart hon flög.

1 – God dag, Marie!

2 – God dag, trollslända!

3 – Hur är det med er, små barn?

4 – Åhja, det börjar bli bättre. Vi ha varit sjuka och fattiga. Mången har dött i staden och ännu flera på landet. Men nu ha vi sommar. Nu mognar säden, nu går lian på ängarna, och snart går skäran på åkrarna. De sköna nypotäterna börja att mätta många hungriga barn, och smultron ha länge vuxit i alla skogsbackar. Gud är ännu god emot oss.

5 – Och är Han ej alltid god?

6 – Åhja, men ...

7 – Om Gud ej stundom ville skicka er sorg och bekymmer, brist och fattigdom, hur skulle ni då kunna tacka Honom rätt för de goda och glada dagarna? Se, huru denna sommar är skön och varm, mer än många somrar förut! Förstår du icke, att han är skön af Guds allmakt och varm af Guds kärlek? Och om Gud ännu sänder månget bekymmer, om fälten mångenstädes gulna af torka och sjukdomen ännu oroar månget kärt hem, så är det blott för att Gud icke vill lemna sina älskade barn, innan de alla ligga på knä för Honom. Det är icke godt att ständigt lefva i glädje och öfverflöd. Jag skall helsa dig från ett land, der ingen nöd var.

8 – Hvad var det för ett lyckligt land?

9 – Ja, säg, är det icke som en saga, när du hör talas om ett land, der ingen nöd var? För att finna ett sådant, må|250|ste man flyga bort öfver hafven.

10 – Har du flugit så långt, trollslända?

11 – Så långt är det ej, om du frågar svalorna, ty de flyga ännu mycket längre bort; men för en liten slända är det långt nog.

12 – Berätta mig hvar du var!

13 – Jag flög åt vester långs Finska vikens sköna, klippiga strand, öfver öar och sund, öfver Åbos åldriga torn, öfver Erstan, Delet och Skiftet, öfver Ålands granar och bergsuddar: – du kan följa min väg på din skolkarta. Sedan flög jag vidare öfver hafvet och vestanfjärdarna, öfver Sveriges gamla stränder, der vågorna ännu veta berätta om Erik den helige och Birger Jarl, när de foro på sina flottor att eröfra Finland. Jag flög öfver det vackra Stockholm med dess slott och tornspiror: der kom en nordanvind, som förde mig emot söder. Jag flög på en dag eller två öfver mer än sextio mil grönt land och blå sjöar, öfver städer, byar, slätter och berg. Jag hvilade på en ek vid stranden af Wettern, der en stad vid namn Jönköping vexer som en blomma i dalen. Men jag stadnade icke der, jag fördes vidare bort ända mot stranden af Öresund: der satte jag mig åter en stund i bokträdets krona och betraktade en annan blomma uti den gröna dalen; – en stad, som kallades gamla Lund. Nu blåste sunnanväder, och jag fördes af vinden, först inåt det fruktbara Skåne, sedan norrut och sedan åter vesterut, öfver Trollhättans skummande vattenfall och det rika Götheborg med dess skog af master, tilldess att jag för ett ögonblick hämtade andan vid Nordsjöns stormiga strand, på de kala berg, som badas af oceanens böljor. Jag förstod nu, att jag flugit uti en halfbåge rundtom det sydligare Sverige. Här blåste beständigt vestanvind hela sommaren om, och nu kom ett åskväder och ett vindkast, och det förde mig åter österut och kastade mig med brutna vingar åter mot Finlands stränder. Jag vaknade som ur en dröm; jag såg allt omkring mig åter så fattigt och så kärt, som det alltid varit ... och jag försökte åter att lyfta de brutna vingarna ...

14 – Och hur var det sen?

15 – Sen skulle jag ju berätta dig något om hvad jag såg.

16 – Ja, sen skulle du berätta om det rika landet ... hur var det nu åter?