Elfte Föreläsningen. 28/3 55

|89||254|

Elfte Föreläsningen. 28/3 55.

1 Ett annat inkast står i förbindelse med det förra. Som vi ha sett, så grundar sig theorin om landhöjningen på en kondenserad värme i jordens innersta. Men just de fenomener som i andra länder anföras såsom bevis för den inre jordvärmenoriginal: jordvärmen. finnas ej, eller åtminstone sällsynt, i Skandinav. och Finland. I de tyska, franska och eng.engelska grufvorna har man observerat, att värmen tilltar en grad för hvar hundrade fot man stiger nedåt. Vid Killingworth i Engl. utgör t. ex. värmen på 1232 fots djup 25 gr.grader; i de fran der tilltager den också hastigast, neml.nemligen en grad på 81 fot; i de franska grufvorna en gr.grad på 115 och i de saxiska en gr.grad på 102 fot. Efter denna progression skulle man finna kokande vatten på 5000 alnars djup. Något dylikt har ej kunnat förmärkas i de svenska och finska. Den djupaste grufvan i norden, Fahlu koppargrufva, som sänker sig 1,278 fot under jordytan, visar ingen märkbar temperaturhöjning. I Sala silfvergrufva, 900 f.fot djup, går medelvärmen endast till 13½ f. – Ojamo

2 Likaså ha hvarken Sv. eller F. några heta källor; intetdera landet har, eller har någonsin haft eldsprutande berg; jordbäfningar förekomma aldrig, och jordskalf äro sällsynta. Våra källor ha icke ens någon starkare kemisk halt, förutom det allmänt i dem upplösta jernet. Af allt detta har man velat sluta, att någon centraleld ickeoriginal: i här kan upptäckas eller åtminstone ligger original: ligger så djupt, att den ej kan visa något inflytande på den yttre jordskorpan, följaktl.följaktligen ej heller vara orsak till någon landhöjning.

3 Denna slutsats är likväl påtagligen förhastad och bevisar endast en sak som man har allt skäl att vänta af polens granskap, nemligen att den fasta jordskorpan genom en starkare afkylning här är tjockare än i de södra länderna. Det kan anmärkas, att redan fenomenet af ett enda jordskalf är tillräckligt för att bevisa en underjordisk eld, och sådana har man dock, ehuru lindriga, nu sednast i F:hamn. På åtskilliga ställen, såsom i Nerpes, har eld utbrutit ur jorden – hkthvilket dock må lemnas derhän, emedan det kunnat vara en sjelfantänding af brännbara gaser nära jordytan. Vigtigare är likväl det fullt konstaterade fenomen, att i Skand. och F., ju längre man kommer norrut, desto högre är jordens medeltemperatur i förh.förhållande till luftens medeltemperatur.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning Der finns således obestridligt en egen jordvärme, oberoende af luftens, och den jordvärmen är i södra Skand. 1 grad, men i norra Skand. och norra Finland 2 grader högre än luftens medelvärme. I Uleåborg t. ex. är luftvärmen i medeltal räknad för hela året +0⁶⁶⁄₁₀₀, men jordvärmen är +2⁷⁰⁄₁₀₀(?) – I hafsbottnen vid Nordkap +2°.

4 Ett fenomen, som hkthvilket jag härtills ej sett anfördt som bevis för landhöjningen, men som otvifvelaktigt står i förbindelse dermed, är forsbildningen. Det är nemligen traditionelt, till en del historiskt utredt, att de flesta af landets floder i forntiden varit djupare, lugnare, vattenrikare, mera stenfriare, mera segelbara, än nu – och att de under tidernas lopp blifvit uppfyllda af forsar, som ej funnits der förut och som numera i de flesta af dem göra segelfarten omöjlig och båtfarten, der den idkas, ganska vådelig. Entt sådant förhållande kan endast förklaras genom landets tilltagande sluttning mot hafvet, så att, enligt hvad vi känna om vattuminskn.vattuminskningen, de nordfinska flodernas källor hvart på hundrade år ytterligare flyttas 2½4 à 5 alnar fot högre än deras mynning och följaktligen sluttningen af deras lopp i samma förhållande ökas. På samma sätt måste de sydfinska flodernas sluttning tilltaga med omkr.omkring 2 fot på seklet; hvilket också påtagligen skett.|90||255| Genom den starkare sluttningen måste antingen källornas eller flodens vattenmassa förminskas. Är der en djup sjö och ett djupt utlopp, så suger floden alltmera vatten ur sjön, ju starkare han sluttar; är åter sjön eller dess utlopp grundt, som oftare händer, så stormar floden genom den ökade sluttningen starkare på sina helsa tillgångar, de minskas och han blir vattenfattigare. Men ej nog dermed. Genom lutningen blir hans lopp tillika stridare, och när han vid islossning och vårfloder rycker med sig stenar från stränderna, så hopa sig dessa stenar på trängre, grundare ställen och i krökningar, bli der liggande och bilda efterhand en förut okänd fors. Det är just hvad som har händt. Vi veta att alla våra elfvar kämpa i fors efter fors, af det hkahvilka somliga bilda sig nästan under våra ögon om vårtiden, och så utgör detta ett ovedersägligt bevis på en ökad sluttning mot hafvet, följaktligen på landets fortfarande höjning.

5 Man kan derföre, utan fara för misstag, säga att jordvärmen, forsbildningen och dessa andra observationer i öfrigat snarare lemna nya bevis för Berzelii theori om landhöjningen, och då denna fork theori på ett tillfredsställande sätt förklarar det annars uti sin oregelbundenhet oförklarliga fenomenet af hafsytans ständiga, obestridliga fallande vid våra kuster, så ingår den i läran om finska jordens daning såsom ettn gällande vskapligvetenskaplig sats, hvilken åtminstone inga härtills uppställda motskäl förmått att kullkasta.

6 Hvilka slutsatser bör man nu draga af en sålunda erkänd och konstaterad theori? Har landhöjningen – eller hvad som är detsamma, blott vi förstå dess orsak – vattuminskningen, fortfarit i alla tider? Har den fortfarit lika och i samma progression som nu? Och kommer den än vidare för en oberäknelig framtid att få fortfara? HH.Herrarne finna att vårt lands fysiska både forntid och framtid är väsentligen beroende af svaret på dessa frågor. Ingenting är lättare, än att förälska sig i en hypothes, som anslår fantasin. Drifver man nu theorin om landhöjningen och vattuminskningen till dess yttersta konseqvenser, så stadnar man nödvändigt i forntiden först der vid ett öfver alla de nordiska länderna svallande, omäteligt, strandlöst haf – och i framtiden kommer man slutligen till den punkt, der landhojet höjt sig så betydligt, att Bottn. och F. vikarne sammankrympa till måttligt breda smala dammar, i hvilka närda blott af de omgifvande strömmarnas tillflöden och sjelfva medan Östersjöns hufvudbassin, st vid hvars kuster landet icke höjer sig, snarare sjunker, skulle fortfara att utgöra en reservoir, i hvilken dessa fordom mäktiga hafsvikar, den Bottniska och den Finska, fortfarande skulle tömma sina knappa massor af sött flodvatten. Följderna af en sådan förändring skulle tänkas omätliga. Genom försvinnandet af hafvets sälta, skulle dess vegetation och de deri lefvande djur till största delen förändras. Finlands kustbildning skulle blifva en helt annan än nu; det skulle genom tillandningen öka sin yta med omkring en femtedel och det vi skulle vinna dubbelt så mera land än Sverige,|91||256| emedan våra stränder äro grundare. En del floder skulle försvinna, derigenom att sjöarna, som utgjort deras moderkällor, skulle utsugas; andra floder skulle som smala rännilar brusa ned utför djupa rännor skurnaoläsligt p.g.a. konservering/inbindning af vårflödena; några skulle samla de innersta sjöarnas qvarblifna vattenmassor i våldsama störtfloder och under deras lopp bilda en enda, jemt brusande, oemotståndelig fors. De bland soriginal: Sjöarna, som hvila på sandbotten eller på granitgrund, skulle sina ut ochfor slutligen alldeles förtorka: de åter, som är omgifna af lermylla och lösare jordmån skulle otvifvelaktigt bibehålla sig genom snömassornas smältning och ingående i den luckra jorden – hvilken, som vi veta, i flera trakter af landet är ytterst vattendränkt och likasom bildar ett tunnt golf öfver ett ofanteligt kärr. Med ett ord, landhöjningen och vattuminskningen i deras konseqvenser skulle slutligen totalt förändra nordens och isynnerhet Finlands utseende; de skulle göra en ny geografi, och en ny geografi gör en ny historia. Wi kunna likväl trösta oss med att sådant icke är att förvänta i våra dagar. För att arrond Bottn. vikens djup kan i medeltal beräknas till 20 famnar och Finska vikens till 25. Räknar man således för Bottn vikens kust en höjning af 4 famnar och för sydfinska kusten en höjning af två famnar på tusen år, så skulle vestfinska kusten behöfva omkring 5000 år och sydfinska kusten omkring 12000 år, för att arrondera sig komplett så långt landet kunde inkräkta af hafvet, när man tar i beräkning flodernas tillflöden.

7 Sådant allt är emellertid hypotheser, med hvilkaoriginal: hvilkan vskapenvetenskapen umgås endast på lek, ty bevisas kunna de ej, således ej heller med någon sorts visshet förutsägas. Det finns nemligen inga fullt pålitliga, mathematiskt beräknade observationer öfver landhöjningen för mer än högst ett århundrade, och det är en alltför kort period, för att man deraf med någon säkerhet kunde leda sig till beräkningar öfver längre tidsrymder. Det finns således, strängt taget, intet bevis öfvert bevis, som skulle berättiga oss att uppgöra några bestämda kalkyler längre framåt eller längre tillbaka. Det är icke sagdt, för det att våra kuster nu höjas 2 till 54½ fot på seklet, att de gjort detsamma i alla tider förut och än vidare göra det framdeles. Hvarken kan man derpå bygga en historia som Dalin gjort, eller en geografi, som med den hvars och ens fantasi gerna vill göra. Hvad man kan som gissning uppställa, det gäller egentligen forntiden, emedan vi der ha stöd af traditionen, och det är ungefär följande.