Tjugufjerde Föreläsningen. 8/11 64

|179|

Tjugufjerde Föreläsningen. 8/11 64.

1 RepetitionRepetition 2/11 68. Läns-systemet. Skrifvareregementet Kollegialstyrelsen. Rådet – Kansliet. – kollegierna – landshöfdingarne. – Sv. hofrätt 1614. Åbo hofr. 1624. Götha hofr. 1634. Hofr. följder Lagarna. Kyrkan. Gen. konsistorium 1623. Er. Erici † 1625. J. Rothovius. Skolorna. Åbo gymnasium 1626. Sederna. Ingermanld.

2 Begynte. Kyrkostraff. Dom. – Sederna.

3 På detta sätt begynte man åter bygga på upplysningens verk uti Fd. Men det gick mycket långsamt; generationer måste ännu dö bort i råhet och vidskepelse, innan upplysningen förmådde tränga ned från några få framstående män till folkets massa, och huru mycket återstår icke ännu i våra dagar för detta seklernas verk! Vid den tid G. A. och hans härar kämpade för ljusets segrar mot den papistiska vantron, utbredde sig ännu ett djupt mörker öfver det lutherska Fd. Väl hade lutherdomen, som bär på sin fana tankefriheten, samvetsfriheten och folkupplysningen, blifvit en lifsfråga, för hkenhvilken man vara beredd att gå i döden, men dess rätta väsende kände få, – för de flesta många dess förkunnare var den ännu en form, obs., ofta en stelnad form, och som gick ut på att uppställa ett nytt samvetstvång. Att icke vara katholik, det var hufvudsak; att konstruera sin kyrka strängt efter dåvarande bibeltolkning, det ansågs vara tillfyllest; men den sanninge trons frihet för alla, sanningens, öfvertygelsens djupa behof för hvarje mskosjälmenniskosjäl, – att erkänna detta, så långt hade man ej kommit ännu. Vi måste ihågkomma, att sjelfva bibelordet då ännu var föga spridt, derföre också föga kändt, och så dolde sig en otrolig vidskepelse, en förvånande råhet äfven bakom mellan vecken af lutherdomens fana. När mskornamenniskorna icke funno ett sannt lefvande innehåll bakom den döda bokstafven, så sökte de sig ett falskt. När de icke der funno Gud i hans eviga klarhet, framsökte de djefvulens mörka konster. Der kom vid denna tid en ful, vanskaplig fläck på lutherdomens hvita altarklädnad, och det var hexprocesserna. På en tid, när sjelfva kyrkans fäder i Åbo icke sällan kommo druckna till konsistorii sammanträden; när gymnasiilärarne måste med ed förbinda sig att hvarken nyktra eller druckna yppa läroverkets hemligheteroriginal: hemligheten; – när det fanns en lag, att den som kom drucken till lärosalen eller konsistorium måste försona sitt fel med att offentligen hålla ett tal om dryckenskapens neslighet, –|180| när prester och lärare, som råkat med hvarandra i trätor och slagsmål, på samma sätt måste hålla offentliga tal om ett fridsamt lefverne; – då kan man i någon mån föreställa sig huru det måste ha sett ut i de lägre regionerna af samhället, och med dessa lärares lärjungar och församlingar. Laster. Kunde vi Såge vi oss plötsligt förflyttad oss tillbaka till den store G. A:s tid, i ett finskt samqväm bland den tidens bildade klasser, så skulle vi förvånas öfver sedernas råhet, icke blott och midti kretsen af sjelfva de förnäma hofvets lysande drägter, hvari denna tid skulle vi tro oss försatte bland en skara af grofva bönder. Sjelfva språket skulle slå vårt öra med ovana, främmande ljud: det finska mindre, emedan det alltintill klyftan mellan våra och dessa dagar stått mera aflägset från bildningens företräden icke är fullt så stor – – mMen detta sv.svenska språk, som nu smyger sig så smidigt som en drägt af silke efter tankens former, det skulle då klinga hårdt och fattigt sällsamt emot oss, ungefär som nu våra bönders tal i landets sv.svenska provinser. Och likväl hade både finskan och svenskan då redan gjort vunnit en icke obetydlig utveckling: Eriksons postilla kon. G. A. sjelf var en för sin tid utmärkt stilist och vältalare.

4 Men åter, om vi icke läte skrämma oss af denna grofva yta, om vi företoge oss att aftvätta från tidens anlete allt det damm, och den alla de fläckar, som mycken många stormar och hårda mödor kastat derpå, så skulle vi igenkänna detta samma allvar, denna redbarhet, denna gudsfruktan, detta oförfärade mod i alla pröfningar, hvilket städse varit grunddrag i f.finska folkets lynne. Annars vore det i sanning oförklarligt, huru detta folk i all sin dåvar. råhet kunnat icke blott bära så mycket, utan äfven utföra så stora värf. Och denna kärna i folkkarakteren är det »dolda kapital», hvarom G. talar. På detta lefde det f.finska folket då, och detta kapital ger ränta ännu i dag. Buckle.svårläst p.g.a. strykning

|181|

5 Buckle. Wi ha sett huru G. A. fortsatte i Fd sin faders arbete för lag och rätt, för samhällets ordnande, för upplysningens befordran midtunder en tid af hotande faror och tunga bördor. Öfvergång. Och vi ha sett huru det f.finska folket villigt följde sin store konung, huru det kände sitt mod vexa med sjelfva faran, huru det mer än kanhända någonsin förr lyftades, af eldades, blef starkare genom en hög fosterlandskärlek och huru det ställde sig jemnbördigt, jemnlikt vid sidan af sv.svenska folket, som var dess oskiljaktige vapenbroder och bundsförvandt, icke mer dess beherrskare. Vi skola nu se huru detta samma folk följde sin konung till Tysklands slätter, för stora, verldshistoriska mål, och följde honom trofast ända till in i döden. Om G. A:s betydelse är stor för Fds inre historia, så är han icke mindre märkvärdig derför att han för första gången förde ut detta folk på europeiska slagfält. För Svv.Svenskarne var detta en gammal vana, ehuru länge förgäten, alltsedan Norrmannernes vida ströftåg i fyra verldsdelar. Men aldrig, så långt historiens häfdernas blickar nå, hade Ff.Finnarne härtills tagit med sina vapen en verksamare del uti verldshistorien. Detta folk, – passivt till sitt lynne och inåtvändt i sin djupa begrundning, – hade härtills ofta varit ett mål rof för andra nationers anfall och väl förstått att försvara sig, när det gällt att skydda sin egen hemtröskel, men också ingenting mer. Nu skulle detta folk för första gången vändas utåt, för första gången taga ett eget initiativ, gå ut till anfall, gå ut ut i striden på främmande valplatser och för aflägsna ändamål, som väl indirekt, men icke direkt och fattligt för alla, angick dess eget väl. Hvad förstod detta folk om jemvigten i Europa, om faran af habsburgiska husets öfvermakt eller om nödvändigheten att skydda protestantismen i Tyskland för mot undergång? Det hade några statsmän i kon:s råd: de förstodo det. Men folket förstod icke annat, än att det ville strida för sin älskade konung mot de förhatlige katholikerne. Hela dess föreg. historia hade varit en lång rad af olyckor och nederlag. Nu hade G. A. för första gången lärt det att segra. Och detta förstod folket ganska väl. Folket förstod att dDet hade visste att det besegrat Rd, besegrat Polen, att det beherrskade Ö:sjön och nu gick att besegra den rom.romerska kejsaren med hans förmätna anspråk att vara Xhetenskristenhetens verldsliga öfverhufvud.|182| Hvilken hänförelse, som låg i denna tanke, och huru sjelfva Ff:sFinnarnes svårrörliga, lugna lynne blef eldadt deraf, derom vittnar 30åra krigets historia både hemma och borta. Och när vi följa den unge f.finske krigaren på deras hans segerbana, skola vi ihågkomma hans gamle fader hemma i hyddan, ansträngande sig att att gifva till kriget sin häst från plogen, och ofta sin sista penning, eller ofta mer än sitt halfva bröd likasom han villigt gifvit dertill sin sons blod, väntande endast lyssnande efter ryktet om hans sonens bragder i främmande land. Länge hade Ff:s hvarje finsk hand varit öfvad att föra i vapnenen, men då det förut varit nöden som lärt honom detta folk strida, var det nu äran. Hennes glans ryckte oemotståndligt äfven det f.finska folket med sig. Från denna tid blef detta lugna folk krigiskt, såsom och kriget, som spänner hvarje muskel, hvarje nerv till verksamhet, ryckte det upp ur dess tröghet till stora värf äfven för freden.

6 Jag förutsätter Men – För att kunna klart öfverskåda den stora hvälfning, hvarigenom Fd med Sv. kastades in i 30 åra kriget, blir det nu nödigt att gå långt utom våra gränser och egna en kort blick åt Europas dåvar. ställning, somsvårtytt framkallade krigets. orsa

7 Den romerska hierarkins grundlära alltsedan Gregorius VII var, att Xhetenkristenheten likasom jorden upplyses af tvenne himmelska ljus, solen och månen, så skall äfven Xhetenkristenheten hafva ett andligt öfverhufvud, påfven, och ett verldsligt, kejsaren, med förbehåll naturligtvis att månen erkände solen och kejsaren påfven för sin beherrskare. Om detta företräde stridde påfvar och kejsare sinsemellan med stor förbittring, sålänge de två allena delade makten; men när Luther, Calvin och Zwingli afsatte påfven från hans thron i en stor del af norra och vestra Europa, försonades de två medtäflarne, påfven och kejsaren, och förenade sina krafter till att åter om möjligt, återeröfra gemensamt herraväldet öfver verlden.

|183|

8 Detta förbund blef farligt af två orsaker: först genom jesuiterordens instiftande 1550 som motvigt mot protestantismen och sedan derigenom att rom.romerska kejsarekronan blef i verkligheten, om också icke till namnet, ärftlig inom det mäktiga habsburgiska l.eller österrikiska huset, som genom giftermål förvärfvat, utom sina arfländer, äfven Ungerns, och Böhmens kronor samt herrskade i Spanien, som då var en stormakt och i de rika nNederländerna och medelbart äfven i Italien. – När efter Carl V:tes död Spaniens och Österrikes kronor delades, ehuru i samma slägt, inträdde för någon tid en söndring, som gynnade protestanternes motstånd, och så slöts den s. k. religionsfreden i Augsburg 1580, hkenhvilken i sj. v.sjelfva verket blott var en vapenhvila. Europa fortfor att vara deladt i tvenne stora partier: på ena sidan Italien, Österrike, Spanien, Frankrike och Polen samt den s. k. ligan af Tysklds katholska furstar med kurfursten ku af Bajern i spetsen.; på andra sidan England, Holland, Danmk, Sverige och de nordtyska evangel. furstarne, alla dessa med stöd af talrika protestanter, spridde i Frankrike, Polen, Böhmen och Ungern och öfra Österrike. Spaniens Philip II:s olyckliga krig mot Engld och Nederländerna samt tre tvennesvårläst p.g.a. strykning svage Ferd kejsare Rudolf II:s och Mathias, svagahet hand vid fördröjde utbrottet af en ny strid mellan det kath.katholska och protest.protestantiska Europa ända tilldess att den gamle kejsar Mathias valde till sin efterträdare erkehertig Ferdinand af Stejermark, sederm. Ferd. II. Med honom uppsteg ett mörkt åskmoln öfver hela Europa. Han var en klok, energisk, jernhård, hersklysten och ishti synnerhet bigott furste, uppfostrad af jesuiter och fast besluten att blifva den man, som skulle på engång återställa Roms herravälde och kejsarekronans makt. Hans bild. Om man vill se en bild af fanatismen. Hans val. Det kostade honom högtidliga eder, hvarigenom han förband tillförsäkrade protestanterne i sina riken fri religionsöfning. Men enl. Roms försåtliga lära var en ed ingen katholik förbunden att hålla sin ed åt kättare, och Ferdind II var icke den man, som förnekade sina lärmästare. Ännu lefde den gamle Mathias, bräcklig och ålderdomssvag, då efterträdaren började sin styrelse i Böhmen med protest:s undertryckande. Deras embeten blefvo dem fråntagna, två af deras kyrkor indragna.

|184|

9 Men Böhmen var protestantismens vagga och Böhmarne voro ett frihetsälskande folk, som under Hussitkrigen lärt sig att försvara sin frihet. Deras forsamlade adel, såväl katholiker, som protestanter, församlade sig i Prag, och här inträffade den 23 Maj 1618 den ryktbara händelse, hkenhvilken räknas som första början till 30 åra kriget, när neml. kejs:s rådsherrar Martinitz och Slavata blefvo utkastade genom fönstret i 3:dje våningen af slottet i Prag. Efter denna händelse utbredde sig upproret öfver hela Böhmen, kejsar Mathias dog af sorgsvårläst p.g.a. strykning [-]oläslig handstil grämelse, och Ferdinand II lyckades på riksd.riksdagen i Regensbg 16219 genomdrifva sitt val till kejsare. uppsteg med stora planer på thronen.

10 RepetitionRepetit. Religionen (hexor) Sederna. Grunden. Öfvergång. G. A. förde Fd utåt. Hvad Fd förstod. Hierarkin och kejs. Jesuiter – Habsbg. Mathias. Ferdin. II. Bigott. Jungfru M. Täckmantel. 1618–20. Maximilian. Fredrik V.

11 I början hade upproret hastig framgång. Böhmarnasvårläst p.g.a. inbindning/konservering slogo kejsarens härar, framträngde ända till Wien och förklarade Ferdind kronan förlustig. Till sin konung valde de Tysklands mäktigaste protest.protestantiska furste, RhenPfaltzgrefven Kurfursten af Pfaltz Fredrik V, måg till gift med kon. Jacobs i England dotter Elisabeth, hkenhvilken Carl IX i Sv. år 1610 förgäfves begärt till brud åt kronprinsen G. A. – Hans regering blef hvarken lång eller lycklig. Kejsar Ferdinand samlade hela sin makt under pröfvade fältherrar, och d. 19 Nov. 1620 stod slaget på Hvita berget invid Prag, der den unge kung Fredrik led ett så afgörande nederlag, att han sedan som en öfvergifven flykting nödgades uppehålla sitt lif med allmosor af främmande regenter. Tilly. – Kejs. Ferdinand och hans Tilly begagnade sin seger öfver Böhm. på samma sätt som Österrike och Hainau 1849 begagnade sin seger öfver Ungern: landets ypperste män föllo för bilan l.eller gingo i landsflykt, protestanterne förlorade alla sina rättigheter, folket alla sina friheter, och Böhmen handterades så, att det ända till våra dagar förlorat lusten att sätta sig emot kejsarens maktspråk och tyskarnes inkräktningar. Ända till våra. – – Sedan Ferdin. med samma framgång och samma grymhet kufvat ett uppror i sina egna arfländer, borttog han Pfaltz och skänkte, mot rikets grundlagar, dess kurfurstevärdighet åt den kath.katholska ligans anförare, hert. af Bajern.