Trettioandra Föreläsningen. 22/11 64

|231|

Trettioandra Föreläsningen. 22/11 64.

1 72 kanoner, inemot 100 fanor och standarer hörde till dagens troféer. Dagen efter slaget utsändes sv.svenska kavalleriet för att förfölja och i grund skingra återstoden af Tillys här, som flydde åt 3 olika håll. Stormklockorna. Många nedhöggos, andra tillfångatogos, än flera gingo, i hopp om bättre lycka, frivilligt öfver till sv.svenska fanorna. Härigenom förstärktes så betydligt det sv.svenska infanteriet, att det, från 13000 m.man som det räknade under slaget, några sex dagar derefter vext till 18,000 man. Många krigsvana soldater ingingo på detta sätt i sv.svensk tjenst, men äfven många roflystna, vilda hopar, hkahvilka med möda kunde afhållas från deras förra oseder.

2 S. d.Samma dag återvände kurfursten af S., rex cersvårtyttevisianus.språk: latin mycket förlägen öfver sitt eget ringa hjeltemod, till sv.svenska lägret för att lyckönska kon. till hans seger. Den gode kurf.kurfursten och blef angenämt öfverraskad, när G. A., i st.stället för förebråelser, tackade honom för det han tillstyrkt slaget. I sin förtjusning erbjöd han strax sin röst åt kon. vid ett blifvande kejsareval. Följderna af segern visade sig strax deri, att de befästade städerna Leipzig, Halle, och Merseburg och Moritzburg snabbt intogos. I Merseburg nedhöggos 1000 kejs.kejserlige, som gjorde motstånd, och 301500 tillfångatogos. Munkar etc. I Halle, som hörde till Magdebgs stift, nödgades inv.invånarna svära sv. kon.svenska konungen trohetsed. Fursten af Anhalt ingick förbund med Sv. Sachsen rensades helt och hållet från fienden, och sv.svenska armén fick några dagars hvila i ett läger vid Schkeuditz.

3 Tilly hade natten efter slaget, vanmäktig af sår och förtviflan, flytt öfver Leipzig till Merseburg och derifrån till Halberstadt, der han ändtligen på 3:dje dagen fick någon läkarevård. Han var bruten till kropp och själ: den omständ. att han, oaktadt sina många blånader, ej hade ett enda öppet sår utbredde den då allm. tron, att han gjort sig hård. En ringa qvarlefva af hans här – Fugger, Altringer = 18000 m.man – Senare på hösten 27,000 – på vint. 40,000 Munkar – nunnor – andl. embetsmän.

|232|

4 NarMedan hela det kath.katholska Europa darrade af skräck, mottog kejsar Ferd. med skenb.skenbart lugn med ske hjobsposten från B:feld, som fördes till honom af hans kammarherre Slavata en afton, när han återvände från jagten. Hans lugn. Det är troligt, att kejsaren icke ogerna såg Bajerns och Tillys förödmjukelse, men nu ryckte faran honom sjelf för nära på lifvet, och han var tvungen att gripa till kraftiga medel. Ännu samma natt affärdades ilbud till alla i Td kringströdda kejs.kejserliga korpser med befalln. att förena sig med Tilly. Kath.Katholska furstar och prelater s:skjötosammanskjöto betydliga summor till krigets fortsättning: kon. i Spanien gaf 300,000 dukater, erkebiskopen af Wien gaf 80,000 thaler. Sjelfva påfven Urban VIII, som han åter ej ogerna såg kejsaren förödmjukad, tvangs af katholikernes anskri att öppna sin kassakista. Påfven sjelf var en bland de lugnaste. När hans skrämda kardinaler, som väntade den nye Attila till Italien, besvärade sig deröfver att G. A:s bild var utspridd i många tusen kopparstick äfven bland katholikerne, svarade påfven: vi låta ju måla Satan i kyrkorna; då kunna vi också låta måla sv.svenska konungen på väggarna.

5 Nu blef hölls i Halle ett krigsråd mellan de protest.protestantiska furstarna, för att öfverlägga huru man bäst borde begagna segern vid B:feld. Kurf. af Saxen rådde kon. att tåga rakt på Wien och åtog sig att förena undertid. kufva allt motstånd i Td. Hert. Bernh. af Saxen Weimar, som nu slöt sig till sv.svenska partiet, rådde deremot kon att först infalla i de rika kath.katholska länderna, den s. k. Pfaffengasse. Och G. A. beslöt sig för det senare rådet. Detta har af många blifvit klandradt: man har sagt, att G. A. väl kunde segra, men ej begagna sin seger. Man har trott, att om han begagnat kath:s första förskräckelse och tågat rakt på Wien,svårläst p.g.a. att bläcket är svagt och avmattat, på väg att ta slut hade kriget med ett slag varit slutadt.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning

|233|

6 Det är dock mer än sannolikt, att G. A. hade goda skäl för sitt handlingssätt. Ssvårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarandenillet och lyckan voro hans bundsförvandter; skulle han med dem trotsa allt? Han kände sin gode vän – Hvad hade det blifvit af hans här, om han, med Tilly i ryggen och en så opålitlig vän som kurf. af Saxen, lidit ett nederlagt långt i Österrike långt borta från hans enda säkra och naturliga hjelpkällor? Och åter om han, i bästa fall, lyckats eröfra Wien, hvem sade honom att kriget dermed var afgjordt? Det var ett religionskrig, och alla relig.krig äro sega: fanatismen är en farlig motståndare. Dessutom voro G. A:s planer långtifrån mogna och vexte med framgången. Sv. borde hafva på tysk botten en ersättning för sina uppoffringar. Ösjövälde Och mer än detta. Vi äro nu komna till ett skifte i denna konungs lif, hvarefter han icke mera tillhörde sitt rike ensamt, utan likasom i sig förkroppsligade reformationen, tidehvarfvets friare ande och msklighetensmensklighetens högsta sträfvanden. Som sådan. Efter sSlaget vid B:feld bildar en vändpunkt uti hans bana. Från denna dag tillhörde han verlden. icke mera sitt folk, icke mera sig sjelf: han tillhörde verlden.

7 Kon:s egen krigsplan var således till en början defensiv och förestafvad af försigtigheten. Hans bref. Den fest, som de förb.förbundna furstar firade uti Halle och der G. A., för som kunde umgås med alla, drack brorskål med kurfursten och andra tyska potentater, slöts dock på ett sätt, som icke öfverensstämde med kurf. Johan Georgs passiva, vankelmodiga lynne. Honom tillföll nu en farlig offensiven: der hans ölmugg ofta måste förbittras af bekymmer för framtiden – han blef tvungen att taga ett afgörande steg och infalla i Böhmen, hvarigen.hvarigenom G. A. var nog klok att göra hans brytning med kejsaren ohjelplig. Saxiska hären under Arnheim inbröt verkl. genast i Böhmen|234| och eröfrade d. 11 Nov. efter ett kort motstånd Prag. Den 11 Nov. höll kurf.kurfursten der sitt högtidliga intåg. Men han residerade icke i kejs.kejserliga slottet, han lät försegla all kejs:skejsarens egendom, han visade kathol. den största skonsamhet och skyndade så fort som möjligt tillbaka till sitt land. Den gode mannen var icke så litet slipad. Allt detta skedde för att hålla honom ryggen fri, om kejsaren åter en dag skulle segra, och så hade detta tåg inga varaktiga följder, hvarken för Böhmens befrielse eller för brytandet af kejsarens makt.

8 Verksamare var den sv.svenska konungen, och hans i början defensiva plan förvandlades af framgången till allt djerfvare anfall. Sedan han slutit förbund med t.tyska städer och furstar – ingen neutralitet –, Sedan han skickat Tott att intag intåga mot Hambg och Bremen samt Leslie och Hamilton att betrygga återtåglinien genom Brandenbg, uppbröt G. A. d. 27 Sept. från Halle, för att kasta sig öfver die Pfaffengasse.

9 Söderom Thuringer Wald utbreder sig en det rika och fruktbara af floden Main genomströmmade nejd Franken, som nu tillhör konungariket Wberg, men då utgjordes hufvudsakl. af de tre kath.katholska biskopsdömena Bamberg, Wurtzburg och Mainz, hkashvilkas biskopar räknades bland tyska rikets furstar. Det var dit. Hela detta land var då strängt katholskt och dittills skonadt af kriget. Under Ryktet om kättarnes framryckande väckte i detta bigotta land en gränslös förskräckelse. Man väntade intet annat mindresvårläst p.g.a. överskrivning än en skara af djefvulens egna utskickade, som kommo för att utrota den Xnakristna religionen och den heliga Guds moder Marias dyrkan. De vidunderligaste sägner voro i omlopp, särskildt om Ff.Finnarne Dessa beskrefvos som odjur af knappt mskligmensklig gestalt, små, vanskapliga, med klöfvar och hästfötter samt bevuxna med hår öfver hela kroppen (fårskinnspelsar) (ullvantar – piexor)|235| och för öfrigt som grymma mskoätaremenniskoätare, ungefär på samma sätt som Kalmuckerne ansetts vid RnesRyssarnes infall i Fd. IshtI synnerhet hade man en otrolig fasa för Ff:sFinnarnes trolldomskonst, och den tron var allmän, att de icke blott kunde göra sig hårda mot skott och hugg, utan ock förhexa sina motståndare, så att vapnen föllo ur deras händer och de stupade maktlösa till marken. Häraf kan man föreställa sig huru välkomna våra landsmän voro på deras första ströftåg upptäcktsresa i sydligare länder.

10 Kon:s väg gick från Halle öfver Erfurt – der Jesuiterne fingo höra barska ord och inga visor – till Thur. Wald. Här nödgades hären dela sig i två afdelningar, för att passera de trånga, då oländiga passen, der nu beqväma vag jernvägar korsa hvarandra. Tre dagar behöfdes för att tillryggalägga samma väg, som man nu passerar på 3 timmar. Ofta måste tåget fortsättas i mörker och upplysas af facklor, fästade vid träden. Så oväntadt kommo här Svv.Svenskarne, att kommend.kommendanten på ett litet slott, Massfeld, blef tillfångatagen under en harjagt. Stor var soldaternes glädje, när de ändtl.ändtligen från höjden af de dystra bergen sågo nedanför sig den rika Frankiska slätten utbreda sig nedanför deras fötter i höstens brokiga färgprakt. Det var första dagarna i Okt. En hop kath.katholska bönder, förtröstande på helgonens omedelbara bistånd, satte sig till motvärn vid arméns nedstigande, men nedhöggs och skingrades utan möda. Farligare motvärn förväntades af fästn. Königshofen. En kort kanonad och en hotande uppmaning skrämde befälhafvaren. Fästningen gaf sig – dyrbara stora skatter och kyrkoklenoder och andra dyrbarheter, ditförda från den kringliggande nejden, föllo i segrarnes händer.

|236|

11 Härefter gick tåget till Schweinfurth. På vägen dit spärrade åter en hop bönder vägen uti ett blockhus. De nedhöggos, förlust och deras tappre enögde anförare dömdes att hänga. Lyckligtvis fanns ingen bödel: kon. fick tid att lugna sig och skänkte mannen lifvet mot vilkor att han skulle förråda den svagaste sidan af Wurtzburgs fästningsverk. (tradition) Der vågade Schweinf:s besättningen vågade icke ens afbida Sv:sSvenskarnes ankomst, utan öfvergåafvo fästet. Och nu gick tåget utan rast till det rika, bigotta, val som ointagligt ansedda Würtzburg, vid stranden af bisk. residens på båda sidorna om Main,svårtytt – hvars citadell, Marienberg, ansågs som ointagligt. Furstbiskopen hade flytt från staden och öfverlemnat stadens dess försvar åt ryttm. Keller v. Schleitheim med 1500 man. och rika förråder. D. 13 Okt. anlände sv.svenska hären. Den 14:de bröt den in i staden förstäderna. söderom M. Här gjorde Ff.Finnar och Sv.Svenskar för första gången bekantskap med det ädla frankervinet, men på ett sätt som nära nog gjort en stor oreda. Vinet smakade nordboerne så väl, att de glömde på qvällen sköta elden – en brand bröt ut – stadsboerne ropade att Sv.Svenskarne ville uppbränna staden och skockade sig kring ett hus, der två sv.svenska officerare befunno sig som gisslan för underhandl. – Med möda –

12 Staden på södra sid.sidan Keller inneslöt sig i citadellet på norra. Detta är beläget på en klippa, som på ena sidan stupar brant emot floden, på andra sidan lemnader tillträde blott genom en smal, sluttande gång, försvarad af en halfmåne ytterst och af en vindbrygga, stark port vid inre ändan. Från sin höjd beherrskade citadellet staden med sina kanoner, som öfverallt gjorde Sv:sSvenskarnes vistelse osäker. Tilly.

13 För att ens uppnå slottets murar, måste man först komma öfver floden, men Keller hade låtit spränga 2 hvalfbågar under den der befintliga bron. – I konskonungens här funnos då underoriginal: Under öfv.öfverste Ax. Liljes befäl 8 kompanier Ö:stbottn.Österbottningar – omkr. 600 man. Dessa gingo om aftonen d. 15 Okt. i båtar öfver Main under ett mördande kulregn från slottet|237| – kommo lyckligt öfver – intogoträngde i förstaden., skansar – utfall Vid samma tid lät kon. kasta plankor öfver de sprängda brohvalfven,. och skickade sina tappra Skottar att storma. De rusade sprungo fram på den smala, farliga spången under fiendens eld – de första stupade – bland dem två bröder Ramsay – och nedstörtade hufvudstupa i floden – de öfriga hisnade för höjden – 24 fot alnar – och tvekade – men nu gafs signal från andra stranden att Ff.Finnarne lyckats förskansa sig – då fattade Skottarne åter mod och begynte springa öfver, den ena efter den andra: på detta sätt intogs förstaden norrom Main. – Men ännu återstod först utanverket och sedan det obetvingliga slottet. I två dagar besköts ett af slottstornen, men utan framgång. D. 16 Okt. på aaftonen stormades halfmånen, men här syntes all tapperhet fåfäng, klippan svigtade icke, hopar af döda stupade tappresvårtytt döde lågo framför den trånga ingången – 300 man stupade, och stormen blef afslagen. – D. 17 Okt. tidigt på m.morgonen beslöt man måste den för hvad pris som helst förnyasa stormen, ty stundligen väntades Tillys anryckande. Ax. Lilje med sina Östb.Österbottningar samt Skottarne Jakob Ramsay och Joh. Hamilton med sitt folk fingo detta ärofulla, men uppdrag på lif och död. Den ridderl. Hepburn m. fl. följde dem som frivillige. De måste i mörkret utan skydd, utan fotfäste klättra uppför den branta klippväggen, vid hvarje steg blottställda för fiendens kulor och hugg och utan att kunna försvara sig, emedan de måste fasthålla sig med händerna. Det oaktadt trängde de fram, färgande med bergväggen med finskt en ädel blandning af skottskt och finskt blod, de kommo till höjden, de kämpade här man mot man med den modiga besättn., och efter 2 timmars strid, den mest äfventyrliga man kan tänka sig, vorooriginal: vore de herrar i utanverket.

|238|

14 Ännu återstod att storma hufvudfästet, och härtill utsågos sv.svenska, f.finska och tyska trupper af gula och blå brigaden samt Östb.Österbottningarna i spetsen. Så ridderlig var den anda kon. förstått ingjuta i sin armé, att när G. A. afslog den tappre Johan Hamiltons begäran att med sinatt Skottar folk få deltaga äfven i dennasvårläst p.g.a. inbindning/konservering strid, ansåg den tappre Skotten detta för en sådan skymf – han ansåg ett så obilligt företräde lemnadt Östb.Österbottningarna – att han på stället begärde sitt afsked och lemnade hären. – D. 18 Okt. före daggryningen samlades trupperna i halfmånen och framryckte till anfall. Vindbrygga. Berättelsen härom är olika. Fryxell efter sv.svenska källor: en löjtnant med 7 man: »jag är sv.svensk löjtnant» – »Kamrater hitåt, slottet är vårt!» I så fall Finne. T.Tyska förf. berätta – en ny strid i halfmånen – Keller vågade ej öppna stora porten, utan den lilla – trängsel – Sv.Svenskarne nedhugga.svårläst p.g.a. radslut – vindbrygan kunde ej uppdragas, den var för tung. – Visst är att de stormande inträngde med fienden dels genom porten, dels på stormstegar öfver murarna – försvar Magdeburger qvarter – Torstenson Keller – – Bland de döda öfver 20 munkar – Somliga ovanligt röda om kinderna – Stån upp! RepetitionRepetition 17/11 68. Byte, följder. Tilly. – Ferdinand. Krigsråd. G. A. efter Bfeld. Böhmen. Pfaffengasse. Königshofen Würtzburg.

15 Bytet var det rikaste – 30 kanoner – guld – rustn. för 11,000 m.man – sköna hästar – bibliothek – vinkällaren – 100 nunnor etc. – Guld.

16 Trohetsed – Religionsfrihet.