Femte Föreläsningen. 4/10 64

Femte Föreläsningen. 4/10 64.

1 OmLikasom Gustaf I med rätta anses som grundläggaren af sitt rikes frihet och sjelfständighet, så var Carl IX den som grundlagt dess politiska storhet. År 1604 lät han

2 RepetitionRepetition 25/9 68. Klubbekriget. Polen och Sv. Thronföljdn.

3 År 1600 hade hert. Carl på Linköpgs riksdag vägrat emottaga den honom erbjudna kronan. År 1602 förnyades samma anbud och samma vägran vid en riksdag i Sthm. År 1604 vid riksdagen i Norrköpg hörde man hert. enträget yrka, att han ännu dertill måtte befrias från det mödosama och farliga riksföreståndareembetet. Carls många fiender bland samtida och hans tadlare hos efterverlden hafva uttydt detta som skrymteri. Flera: Geijer fritager honom, på goda skäl, från denna beskyllning. I denna rastlösa, oroliga själ herrskade oafbrutet en inre strid. Att makten var honom kär, redan derföre att den ensam kunde tillfredsställa hans oroliga outtröttliga verksamhetsbegär, derpå kan man ej tvifla. Men andra ögonblick funnos, när kronans börda kändes så tung, när så många hinder, så många stämplingar lade sig i vägen för hans djerfva steg framåt, att den häftige mannen säkerligen med lika uppriktighet var färdig att kasta bördan ifrån sig, – deri, som i mycket annat, liknande sin fader kung Gustaf. Det vill ock synas, som skulle söndringen inom Wasa huset gått honom närmare till hjertat, än man vanligen trott, och satt en damm för hans ärelystnad. Der fanns Sigismund hade förverkat kronan, derom voro nu alla ense, och för men Mmellan honom hert. Carl och thronen stodo ännu tvenne ynglingar barn på gränsen till ynglingaåldern. Den ena var Sigismds son Uladislaus: uppfostrad i Polen, bland rikets fiender och i jesuiternes skola, blef han likväl med hvarje år mera omöjlig och slutligen öfvergifven. Den andra var Johan III:s yngre son med Gunilla Bjelke, den|37| nu femtonårige hertig Johan, en mild och eftergifvande yngling med ringa ärelystnad. Farbrodrens uppförande mot honom var hedrande, förhållandet dem emellan godt. Det vill synas, som skulle den annars så hårde och orädde farbrodren, som låg i så bitter fiendskap med sin broders slägt, hafva på engång älskat den och fruktat den milde ynglingen. Sådana motsatser äro icke ovanliga i mskohjertatmenniskohjertat. För den annars blodiga handen var detta barnsliga hufvud heligt, kanske derföre att C. sjelf ägde tvenne söner, den ena vid samma ålder och i denna vexl.rika tid tänkte etc. Hertig Johans närmare rätt till thronen, enl. arfför.arfföreningen i Westerås och kung Gustafs testamente var obestridlig och blef också af farbrodren sjelf framhållen, till följd hvaraf kronan formligen erbjöds den unge prinsen. Han tackade, men förklarade att riket nu behöfde en man att bära spiran, hvarpå han afsade sig sina rättigheter till förmån för Carl. Nu ingicks arfföreningen i Norrköpg, der kronan förklarades ärftlig inom Carls hus, döttrarna inberäknade, och derefter skulle hert. Johans ätt vara berättigad till kronan thronen. Carl sjelf hyste dock ännu betänkligheter, ville omigen afsäga sig f regeringen, och först år 1605, när ständerna än engång formligen uppsagt Sigismd tro och lydnad, antog han konunganamnet. – Gustaf I och hans företrädare hade titulerats Hans Nåde. Erik XIV, Joh införde benämningen hans majestät. Carl brukade kalla Sigismd hans kungl. wärde, men sjelf antog äfven han numera majestätstiteln. – 1607 i Febr. Mars lät han kröna sig i Upsala med en prakt, som öfverträffade sjelfva Erik XIV:s och som, i rikets dåvar. utblottade tillstånd, endast kunde ursäktas med nödvändigheten att gifva den i mångas ögon usurperade kronan en behöflig glans. Procession. Närvar. voro 2 drottningar – Carls gemål Christina och Gustaf I:s enkedrottning Catharina Stenbock – 32 prinsessor, deribl. Carls döttrar Catharina och Maria Elisabeth, – hertigarne Gustaf Adolf, Carl Filip och Johan samt flera furst utländska furstar och furstinnor. Beskrifn. om alla dessa högtidligheter, som varade fulla 4 veckor, fyller 21 täta qvartsidor i Wervings historia.|38|Från denna kröning, då rättigheten till kronan var så omtvistad, härleder sig den ännu brukliga formel, som vid detta tillfälle utropades af härolden: »Nu är Carl IX krönt konung öfver Svea och Götha landom, han och ingen annan!» Carl XV. Storfurstend. Fds banér bars vid samma tillfälle af riddaren Evert Horn till Kankas nästefter riksbanéret. När då kröningen var skedd och konungen satt på sin thron, framträdde en härold och ropade: »högborne furste och herre, herr Gustaf Adolf, Sv. rikes arffurste, hertig till Fd, eders furstlige nåde komme upp, till att anamma län af eder herr fader!» – Den 13 årige prinsen trädde fram och fattade med högra handen om staken af riksbaneret, som hölls af konungen, hvarpå denne räckte honom Fds fana, som prinsen omfattade med venstra handen; Med samma ceremoni belänades Carl Filip med Södermanl. och hert. Johan med Ögöthland. – Hertigtiteln fortfar visserl. ända till våra dagar att utdelas åt ku Sv:s kungasöner, men detta var sista gången dermed förenades en qvarlefva af den gamla feodala betydelsen. – och sSålunda erhöll Gustaf Adolf Fd som län och hertigdöme, hkethvilket land han också sedermera under hela sitt lif omfattade med ungdomskärlek och högt värderade; – en ömsesidig tillgifvenhet, hkenhvilken Ff.Finnarne sedan i hundrade strider beseglade med sitt blod. – Med samm

4 Två år derefter, 1609, red Carl IX enl. urgammal svensk sed sin eriksgata med stor ståt genom riket, mottagen af hvarje landskaps adel vid landskapets gräns.svårtytt Det var sista gången detta skedde i gammal form. Till Fd utsträcktes icke Eriksgatan: den blef ock afbruten genom oroande tidningar från kriget i Liffland.

5 Alltmera hotande skockades vid denna tid molnen på Sv:s politiska horizont. Det var liksom hade dess grannar haft en förkänning af den vexande nya stormakten och sammansvurit sig att i tid stäcka dess lejonets språng öfver Östersjön. Vi påminna oss att det var Erik XIV, som med Estlands eröfring lade första grunden till åter upptog tanken på Sv:s Ösjövälde och, drog|39| för första gången sedan vikinga korstågens tiderna, gaf detta lands ärehersklystnad ett fält bortom hafven. Men hvad hos Erik XIV var endast ett halfmedvetet försök aftt begagna sig af en gynnande konjunktur, det blef genom omständigheternas eget tvång hos hans efterträdare en konstant bestående politik och utbildade sig efterhand till system. Johan III fullföljde denna politik af fåfänga och förstod ej att med kraftiga åtgärder trygga de nya eröfringarna han vann genom sina utm.utmärkta fältherrar. Sigismd, delad emellan tvenne riken och vida starkare bunden vid polska intresset, skulle helst hafva sett att Sv. stadnat inom sina egna gränser; men hans farbroder var dock af annan mening. I Carl IX:des djerfva själ vexte mognade planen till Ösjöväldet i full klarhet, och derigenom blef han blef den egentl. grundläggaren af Sv:s välde som stormakt. Det mod, den ihärdighet och den skoningslösa fasthet, med hvilka han fullföljde denna plan och visste från ett så skakadt och sönderslitet rike skaffa medel dertill, gränsa i sanning till det underbara. Innan fjädrarna för I folktoma provinser uppstodo härar liksom ur jorden; utarmade länder, som ett par års missvext tycktes bringa nära deras undergång, förmådde dock hopbringa medel att föra ett kostsamta krig på utländsk botten. Flottor byggdes, främmande trupper värfvades, krig fördes slutligen på tre håll på engång och stundom med lysande segrar; ja, djerfheten af denna politik gick så långt, att denne sv.svenske konung, som under så många faror och med så mycken blodsutgjutelse bestigit en kullstörtad thron, slöt allianser af utländska allie europeiska betydelse, ryckte provinser af sina fiender, på ändtligen företog sig att och sträckte sina vapen ända till Moskvas portar och påtvang Rd en thronföljare.

|40|

6 Det liffl.liffländska kriget mot Polen hade nu på femte året fortfarit med omvexl. lycka, då ett oväntadt och skymfligt nederlag hotade att alldeles kullkasta Carls beräkningar. Det var på hösten år 1605. Kung Carl i egen person belägrade Riga med en här af 16 till 184000 man, under anför. af då han erfor att hans fälth.fältherre Anders Lennartson till Forstena, farbror till den sederm. så ryktbare Lennart Torstenson och tillförene en af hert. Carls utskickade till Fd under klubbekriget, – var i antåg. att förena sig med 4000 man förstärkn. landsatte vid Reval. Att hindra detta, sökte polske fältherren Kodkevitz att kasta sig mellan de sv.svenska korpserna, men det misslyckades, och han K. slog läger vid byn Yxkull icke fullt 3 mil från Riga. Vid underrätt. härom beslöt kon. genom ett hastigt anfall förstöra den polska hären, hvarpå han, numera 18000 m.man stark, tågade genom natten uppför Dünafloden mot fienden. Det regnade starkt, vägarna voro uppblötta, krigsförråden förderfvades, soldater och hästar uttröttades af marschen. Anders L:son afrådde under sådana omst.omständigheter alldeles att angripa fienden, så mycket mer som sv.svenska hären stod i en fördelaktig ställning på höjderna vid byn Kerkholm och Pol.Polackerne i alla fall ej kunde undkomma. Men Carls häftighet tålde intet uppskof: »Jag hör du är rädd för fienden,» sade han till den bepröfvade krigaren. Denne svor att visa motsatsen, och anf hären uppställdes till anfall. Emellertid hade Polack.Polackerne fått förstärkning, och då de sågo omöjligheten att undkomma, begagnade de en list. De gjorde ett låtsadt anfall med deras lätta rytteri; – det och kastade derpå om till flykt, och Sv.Svenskarne följde läto bedraga sig, öfvergåfvo sin fördelaktiga ställning och rusade efter fienden nedåt dalen. Här vände Polack.Polackerne om och lyckades med en välberäknad manöver|41| att från tvenne motsatta håll genombryta de sv.svenska lederna. Förgäfves skickade kon. förstärkning efter förstärkn. till de hotade punkterna. Pol.Polackerne fäktade, oaktadt sitt underlägsna antal, med en tapperhet värdig deras fäders mest lysande bragder. I 4 timmar varade striden. Då vände sig sv.svenska hären i hejdlös förvirring till flykt. – »De sprungo»konsekvensändrat/normaliserat undan – klagade sedan kon. – »de sprungo undan som en hop höns och läto hacka sig i nacken, hvarefter de äfven bära märke.» – Der blefv ett väldigt blodbad: 9000 Sv.Svenskar och FfFinnar lågo på platsen, 500 togos bland dem fältherren Anders L:son, hert. af Luneburg och den tappre finnen Göran Horn. – Carl sjelf undkom med knapp nöd döden l.eller fångenskapen genom den ädla uppoffring, som står i förbindelse med Wredeättens flyttning till Fd. – Kon. hade störtat sig in i det häftigaste handgemänget, hans häst skjuten – igenkänd – försvarade sig med värjan – Liffl.Lifländaren Henrik Wrede –till Wredenhoff – A Elimä donation – hufvudbeståndsdelen – Anjala – till 1837 – åt Creutz – f.finska kronan – Menschikoff. – 1653 friherrar.

7 Slaget vid Kerkholm d. 17 Sept. 1605 väckte i Polen liflig glädje – rosenkr. – spring. häst med kungl. krona – den hel. Stanislai hufvudskåalle i Krakau. Sigismd begärde understöd att drifva Svv.Svenskarne fr.från Estld och anfalla Fd. – I Sv. och Fd – sorg. – Med lemningarna af sin nyss så ståtliga här drog sig Carl uppåt Estld. till Reval. – Förlorade ej modet. – Riksdag i Örebro – rusta fullgiltig karl: adelig värdighet gemens. vapen – ständerna gärder – trupper till Liffld. – Missnöje i Polen underblåst af Carl – partierna – – »Rokosz.språk: annat» – Kodkevitz lemnades utan understöd – förlorade åter Liffld.

8 Kriget i Liffland var en god skola, i hkenhvilken efterhand utbildades skicklige fältherrar och en krigsvan här. – Jac. dela G. – Evert Horn.

9 Ännu stred man på dessa valplatser med oförminskad bitterhet och oviss framgång då tidens stormar plötsligen kastade sv.svenska vapnen in i hjertat af Ryssland.

|42|

10 Här hade stora hvälfningar föregått. Ruriks ätt hade utslocknat med den svage Feodor Ivan:tsch i Jan. 1598, och efter honom korades den Feodor hans svåger, den sluge och djerfve riksförest. Boris Godunov till Rds beherrskare. Sju år hade styrde detta politiska snille ej utan berömmelse styrt det stora riket,original: ,. då dock öfverlefd af aforiginal: under den r.ryska bondens förbannelser, hkenhvilken han bundit som lifegen vid torfvan,. prins Gust. – – Folkets raseri – hans döda kropp – Alexander II. original: han B. G. afled plötsligen afled af gift d. 13 April 1605 mMidt under den hotande stormenar af inre uppror och tvedrägt. Det var den förste falske Dmitri, munken Grischka Otrepiew, hvkenhvilken med polskt understöd kom att usurpera den vacklande thronen, och bibehöll kröntes i Moskva och bibehöll sitt tyranniska väldeoriginal: väldet på andra året. – Men dDetta välde var köpt med eftergifter åt Polackerne, som denna tid, voro rå genom tsaren, voro rådande i Rd och alldeles icke begagnade sitt öfvertag mera oegennyttigtoriginal: oegennyttig, än framdeles RneRyssarne, när bladet vände sig. Missnöje. Bojaren Wasili Schuiski störtade bedragaren och uppsvingade sig på den blodade thronen. Hans hand. En förfärlig oreda uppstod i detta rike, som varit vandt att styras af en endas allsmäktiga vilja, och bland detta folk, som, förtrampadt af despoter, icke mera kände friheten under annat namn, än det tygellösaste sjelfsvåld. Två nya falska Demetrier uppstodo; och den störtades inom kort an Pol.Polackerne skyndade att erkänna den ensvårläst p.g.a. överskrivningsenare af dem och ryckte i förbund med hans anhängare mot Moskva. Det var i denna nöd Wasili Sch. i Nov. 1608 vände sig till Carl IX, som redan förut haft blicken uppmärksamt riktad åt detta håll. System. C. hade läst sin svenska historia. Carl hade från Wiborg – bud – hvem som vore rätta tsaren – Kexholm, Koporje, Ivangorod –|43| Ingermanld och Kexholms län hade vid denna tid, med större delen af r.ryska riket, öfvergått till den falske Dmitris parti; och endast Novgorod och Smolensk voro W. Sch. trogne – Tsaren skickade sändebud till Wiborg, för att sluta förbund med den sv.svenska konungen. Carl var nog slug att mottaga desse underhandlare med en låtsad kallsinnighet; – han lät bedja sig, men biföll slutligen att sända en hjelpkorps, mot vilkor att erhålla subsid.subsidier samt att Kexholm med dess län. skulle genast aft afträdas. Man vill påstå, att äfven No RneRyssarne varit beredde att äfven afstå Nöteborg. – Förbundsakten underskrefs i Wiborg d. 28 Febr. 16089,. men verkställandet fördröjdes ett helt år. – Värfningar: fransmän – tyskar – Finnar. – Fd operationsbas.

11 Den 7 Mars 1609 ryckte ändtl.ändtligen den unge, bragdlystne Jacob Pontusson de la Gardie ut från Wiborg med en här af 8000 m.man till h.häst och 4000 t.till fots. Underbefälhafvare under honom voro Christian Some, Anton Göransson, Axel Kurck, Anders Boye och Evert Horn. Strax på andra sidan gränsen mötte dem en rysk korps, med hkenhvilken finska hären förenade sig för att till en början rensa Ingermanld från fribytare, hkahvilka gjort ett infall från Staraja Russa och utplundrade landet. Det sällsama inträffade – Koporje.

12 RepetitionRepet. C. Konung, krönt G. Ad. Fd. Kerkholm. Rd. Subsidier. Värfningar.

13 RepetitionRepetition 28/9 68. Kröning. Er.gata Liffld. Kerkholm. Wrede. Rd. Feodor etc

14 Subsidier: 32,000 rub. månatl. sold

15 8000 + 4000 – deraf 5000 utlänningar – opålitliga