||

Höst-termin 1865.

II.

|| |93|

Fjortonde Föreläsningen. 27/10 65.

1 RepetitionRepetition 5/11 69. Slagordning. Drabbningen. Kapitulationen. Förlusterna: R.Ryssarne 10,000 † 9 generaler fångne. Kassan 32,000 rub.rubel Duc de Croix. Vid Peipus. 120 lodjor.

2 Svenska förlusten 667 döda, 1,247 sårade, enl. Fryxell. – Slaget vid Narva vanns till en del emot krigskonstens reglorna af den krigskonst, som den försigtige Gustaf II Adolf utbildat. Det var ett fel mot den första vanligaste klokhet, att med en så underlägsen styrka tåga genom ett härjadt land mot en öfverlägsen och välrustad fiende; att tåga utan proviant, med ringa amunition, utan något försigtighetsmått för att trygga återtåget., Det var vidare ett fel att angripa och slutligen Det var att sätta allt på ett kort, och ett nederlag, eller blott ett enda afslaget anfall hade varit detsamma som fullständig ruin,. Vi ha sett, huru det fanns ögonblick under striden, när allt hängde på en tråd: ett väl kombineradt anfall af RnesRyssarnes venstra flygel kl. 4–5, sedan fienden hämtat sig från sin första öfverraskning, medan högra flygeln försvarade sig inom vagnborgen, och slaget kunde hafva fått en helt annan utgång. Men redan C. X G. hade på detta sätt, genom att riskera allt, vunnit sina mest lysande segrar, och sonsonen följde exemplet. När åter C. XII engång stod utanför Narva, var det icke mera ett fel mot taktiken, utan en nödvändighet att angripa den väl förskansade fienden och räkna bygga hoppet om framgång på snabbheten,original: snabbheten detta okufliga mod, denna krigsvana, denna beundransvärda disciplin, som utgjorde mångfaldt ersatte sv.svenska härens underlägsenhet i antal. Dernäst räknade C. XII på sina motståndares ringa öfning och disciplin, på r.ryska befälets oduglighet, på öfverraskningen och på den trånga terräng inom skansarne, som gjorde att rRneRyssarne ej kunde utveckla sin styrka och att massorna blefvo ett hinder. Han bedrog sig denna gång icke: sällan har så många man sett en otympligare här gifvas till pris åt en motståndares svärd. Men det förakt denna seger ingaf k. Carl den försigtiga krigföringen för för den r.ryska soldaten, den r.ryska krigskonsten blef på sistone i hög grad förderfligt för honom sjelf och för Fd. Han kände icke Den r.ryska soldaten saknar icke detta passiva mod, som gör att en krigare står der man ställer honom, och stupar efter det engång så måste ske. Han är en maskin, som icke handlar af egen vilja, icke förstår att sjelf taga initiativ: men han lyder blindt, han|94| går i döden för sin tsar, utan att fråga mot hvem eller hvarföre, och allt beror derföre på den ledande viljan hos hans befäl. Massan, bataljonen betyder allt, individen, soldaten deremot intet: en fullkomlig motsats till den sv.svenska soldaten, der hvarje man af C. XII:s bussar tillika var man för sig. När det sa Detta gör honom När derföre tsar Peter efterhand lärde sig att begagna detta passiva mod, att leda denna viljelösa massa efter reglorna af den europeiska taktiken, då blef han så mycket fruktansvärdare för sin motståndare, emedan k. Carl sjelf lärde sig begynte alltmera att förakta massornas fysiska styrka och bygga allt på det personliga modet hos hvarje soldat för sig. Carl XII var deri en gengångare från förflutna tidehvarf, då en drabbnings öde berodde af personlig tapperhet, man mot man: således motsatsen till massornas de två störste härförare näst honom uti den nyare historien: Fredrik II och Napoleon I, hkahvilka båda vunno sina segrar genom att i rätta ögonblicket använda massan för att krossa deras motståndaren. genom massan. Och så stoark var den hänförelse k. Carl förstod att ingifva hvarje man i hans led, att han fortfor att segra, sålänge der hans folk och soldater ännu fanns hade en fysisk kraft att förslösa. Men den fysiska kraften hade en gräns, när äfven för den tappraste endast återstod att falla med ära, – och då kom den tid, när massornas herravälde åter beherrskade slagfälten, beherrskade verlden.

3 Dagen vid Narva är den mest glänsande ipå C. XII:s hjeltebana. Det var då som ryktet flög ut kring hela Europa om hans oförlikneliga tapperhet, hans mildhet mot de besegrade, hans blygsamhet efter segern, hans oskrymtade gudsfruktan, hans rena seder, och man jemförelsen honom med hans tre motståndare tjenade endast att ytterligare öka glansen utaf hans ära. Icke mindre än 9 medaljer med mer l.eller mindre sinnrika inskrifter. – Petrus satt och värmde sig – gick bort och gret.|95| Och från denna dag blef k. C. äfven sina krigares afgud. Det var lätt att försaka och uthärda allt för en kung anförare, som sjelf delade alla försakelser, alla mödor,. det var en hHvem ville icke täfla om den äran att strida och dö för en kung, som hela verlden beundrade och som sjelf icke skonade sitt lif mer än den ringaste af hans soldaters. – Ty äfven på hvarje enskild krigare återföll ett återsken af denna ärofulla dags bedrifter och rykte. Hvarje sv.svensk och f.finsk soldat, ja hvarje trosspojke, som varit deltagare eller åsynavittne vid denna strid, visste sedan att berömma sig deraf i hela sin lefnad. – Och från krigarens läger gick sedan samma hänförelse ut till folken. I Från det lugnare Fd hör man icke omtalas några högljuddare glädjeyttringar. Men det är säkert att intrycket var djupt, så mycket mer, som det gällde Fd så nära. Narva. Frese Obeskriflig var förtjusningen i hela Sv., och den ökades än mer, när de fångne ryska generalerne nödgades deltaga med deras personliga närvaro förhöja triumftågens glans. Sv:sSvenskarnes lättrörliga sinne uppflammade stoltare än någonsin: de ansågo numera ingenting omöjligt för deras hjeltemodige konung; han åter ansåg numera ingenting omöjligt för dem. Sv:s Presterne predikade från alla predikstolar om den starke hjelten, som drog ut mot de otrogne med Herrens och Gideons svärd; skalderna stämde sin lyra om konungen och herr Peder, som nappade efter den väna original: möjanmöjan,konsekvensändrat/normaliserat stolts Narva och huru »kung Carl bar sorgen för henne.» Ett och ett halft¾ århundrades snö har ännu ej förmått afkyla denna förtjusning; nederlag, olyckor, förlusten af alla segerns frukter, ja varningarna,original: varningarna ingenting har kunnat fördunkla den glans, med hkenhvilken dagen vid Narva ännu står qvar i det sv.svenska folkets minne, och nar dessa känslor ha ännu i våra dagar funnit ett genljud i den mest populära sång i Sv. – »kung Carl den unga hjelte», med glänsande i hela fantasins färgprakt med den traditionela sagan huru »en mot tio ställdes af retad Wasason; der flydde hvad ej fälldes; det var hans lärospån.» – Man måste respektera sådana minnen, äfven när de ej erkännas som fullt vederhäftiga inför häfdernas dom. Det är ett arf, som återstår ännu sedan hvarje annat arf utaf segern är längesedan förspildt.

|96|

4 Och likväl finnes i Sv:s, i Fds historia ett segerminne ännu vida dyrbarare än minnet af Narva, och det är minnet af Breitenfeld. C. XII segrade vid Narva för ett högt mål, för fäderneslandet, men den strid han förde var af politisk natur och gällde herrav maktställningen i norden, herraväldet öfver Ösjön. G. II A. stred vid B:feld för msklighetensmensklighetens frihet – det var en kamp för idéer, der det politiska målet trädde i bakgrunden för det idéela, och lika högt som msklighetensmensklighetens ljus och frihet stå öfver det ena l.eller andra folkets tillfälliga öfvervälde, lika högt står äfven segern vid Bfeld öfver segern vid Narva.

5 När det i krigsrådet blef fråga om att huru man borde begagna segern rådde de erfarnaste statsmännen och fältherrarne att ofördröjligen sluta fred med kon. August, som i sin förskräckelse ingenting hellre önskade, och att deremot kasta hela den segrande sv.svenska makten mot Rland, taga vinterqvarter uti detta land, underhålla hären på dess bekostnad och göra den farlige tsaren oskadlig genom att uppvigla mot honom strelitzernas qvarlefvor och hans syster Sofias anhängare, hvarigenom man kunde återförsätta Rd i samma tillstånd af anarki och vanmakt, som efter Boris Godunovs död. Rådet var onekligen politiskt slugt och det enda som kunde trygga Sv:s maktställning, så mycket mer, som den vexande jätten i öster just då tycktes tveka om han borde vända sina blickar mot Asien l.eller Europa, mot Sv. hafvet l.eller Ösjön. Men k. Carl hatade kon. August och föraktade RneRyssarne, med hkahvilka han trodde sig alltid blifva färdig, när det behöfdes, och beslöt annorlunda. dDet var skrifvet i stjernorna, att sjelfva öfvermåttet af lycka segern vid Narva skulle bereda blifva Sv:s fall och nederlaget vid Narva början till Rds storhet.

|97|

6 Det är Sv.Svenska monarkins kamp mot Rd, d. v. s. kampenoriginal: kKampen om herraväldet i norden, som icke blott rör vårt land närmast, utan också utgör det eg.egentliga stora politiska faktum i det nordiska kriget,. ty det är innebär kKampen om herraväldet i norden. Men rundtomkring denna kärna grupperar sig ett skal af bifrågor, som mer eller mindre voro sammanvuxna med kärnan, och och en sådan bifråga är afsättningsfejden mot kon. August. en C. XII:s olycka var att han ställde bifrågan framför hufvudfrågan. Och detta gjorde han derföre att kriget mot kon. August Rd förblef en politisk fråga för riket, men kriget mot kon. Aug. blef alltmera en personlig fråga för honom sjelf. Det är häri vi igenkänna enväldets mogna, öfvermogna frukt. Konungen = riket: alltså fanns för riket ingen annan politik än konungens. Det var utsädet af C. XI:s envälde, som mognade under hans efterträdare, likasom utsädetoriginal: utsädes af Gustaf I:s dynastiska ensidighet mognade i fejderna mellan hans söner och sonsöner.

7 Till statsman var C. XII icke född. Hans storhet och hans svaghet, hans segrar och hans nederlag, hans statskonst och hans styrelse krigföring, hans vänskap och fiendskap, allt var hos honom personligt, och derföre emedan han var en just derför att denna personlighet var så jättestor,svårtytt så mäktigt utpreglad, drog han sitt rike med sig till äran och till olyckan, till maktens höjd och till det djupaste fall.

8 För att fatta detta rätt klart, behöfva vi endast tänka oss C. XII vid sidan af hans mäktige motståndare, Rds Peter. Jemförelsen är icke ny: det finns knappt en skolgosse, som ej derom skrifvit en kria. Men detta hindrar icke att båda gestalterna klarna vid jemförelsen, och Peter I är en för Fd alltför vigtig personlighet, för att vi icke vore skyldige honom en närmare uppmärksamhet. – Jag skall likväl spara tsar Peters karakteristik till nästa timma och nu blott nämna omtala de närmaste händelserna efter slaget vid Narva.

|98|

9 Vintern stod för dörren, och blef kall med mycken snö. I fält var det året icke mycket att uträtta. Den segrande sv.svenska hären stod några tre veckor i Narva, och uppbröt derifrån kort före jul, sedan den förstört de ryska förskansningarna. Vinterqvarteret togs icke i någon stad – ty k. C. fruktade ingenting så mycket som att hans krigare skulle förvekligas af vällefnad – utan i byarna långs estl.estländska gränsen, och högqvarteret förlades i ett litet, Flemingarne tillhörigt slott vid namn Lais, 6 mil ifrån Dorpat. Derifrån red kon.konungen ständigt ut för att inspektera soldaternes qvarter – värd – excercis. – Qvarteren voro dåliga, kläder – provianten långtifrån god, och farsoter utbrusto, som innan kort skördade kostade sv.svenska hären mer än slaget vid Narva. Bristen åter föranledde plundringar, dem befälet ej kunde hindra, och det olyckliga Estland fick efter fiendens härjningar lida en föga mildare framfart af sina försvarare. – Men i högqvarteret förnötte man tiden med krigiska lekar – stormade och intog snöfästningar – jagade vargar och björnar – tumlade i julhalmen och dansade på bondbröllopp. M. Stenbock.

10 Icke alldeles så muntert förgick vintern på vid andra delar af riksgränsen. – Från Liffland gjorde gen. Schlippenbach ströftåg in öfver r.ryska gränsen och brände mer än tusende byar, och samma besök gjordes från f.finska gränsen.

11 De finska reg:terna, till en styrka af 6,500 man, hade blifvit ställda under gen.maj. Kronhjorts befäl och förlagde i Ingermanland, för att försvara gränsen och med ströftåg oroa fienden. – Brände byar – bortförde boskap – tilldess att han d. 17 Jan. mötte skarpt motstånd|99| af 4000 man strelitzer, som försvarade sig så tappert i en herrgård och slutligen undkommo efter att nedlagt inemot 200 Ff.Finnar. – Ett par veckor senare tog Kr. revange och gjorde ett nytt härjande ströftåg – Bönder fr.från Ingermanl. och Karelen följde med slädar – och Kr. klagade att RneRyssarne retades till ett folkkrig. – Svar: »K. M. finner intet att bönderne förtjent något straff, utan han vill hafva dem fritt lemnadt att härja och bränna i Rd det mesta de kunna.»

12 RepetitionRepetition 8/11 69. Narvas följder. C. XII – allt personl. Begagna segern. Rd hufvudsak. Härjningar. Vinterqvarter. Hufvud- o. bifråga.

13 Sid. 107.