Tjugusjette Föreläsningen. 17/11 65

|170|

Tjugusjette Föreläsningen. 17/11 65.

1 RepetitionRepetition 6/12 69. RneRyssarne öfvergå Worskla. Stategiskt. Utmaning. Krigsråd. 28 Juni 1709. 18,400, men 13,400 mot 55,000. Deraf 3000 à 3500 Ff.Finnar. Slaget.

2 Enligt någras berättelse, var det kungen och Rehnsköld, som, aftonen d. 27 Juni, beslöto att anfalla r.ryska lägret. När Piper strax derpå kom till kungen, skall han ha mött Rschöld i dörren och frågat: »hvad nytt.» – »Ingenting», svarade R. – »Nå, har R. sagt er något?»– »Ingenting.» – »Jaså. I morgon skola vi slåss.» – Piper stod stum af bestörtning. Han visste att ingen invändning skulle rubba kungens beslut. – Det var D. 28 Juli 1709, stod slaget vid Pultava mellan de tvenne märkvärdigaste furstar Europa och verlden då hade att framvisa, Voltaire anställer mellan dem följande jemförelse: »C. XII glänste med 9 års segrar, Peter I med 9 års regeringsomsorger bemödanden att lära krigskonsten af sin motståndare. Carl hade bortskänkt ett rike, Peter hade civiliserat sitt eget. Carl älskade faran och stred för äran; Peter undvek ej faran, men stred för att vinna praktiska politiska fördelar; C. var högsint, P. var praktisk; C. var strängt måttlig och hade blott en enda gång varit grym barbar; P., som kämpade mot barbariet hos sitt folk, hade ej förmått besegra det passionerna och barbariet hos sig sjelf; Carl bar namnet den oöfvervinnerlige, hkethvilket namn entt enda nederlag kunde beröfva honom; Peter bar namnet den store, hkethvilket namn han ej vunnit med segrar och derföre ej kunde förlora genom nederlag.» Obs.

3 Det kan tilläggas, att medan k. C. af sin blessyr var hindrad att efter sin vana kasta sig främst i handgemänget och derigenom fördubbla sina krigares mod, var tsar P. outtröttligt verksam och visade både mod och skicklighet. – Turkiska springare – kula genom hatten – Katharina – Menschik, 3 hästar undansvårtyttskjutna – K. C. på båren – Af 24 drabanter, som buro honom, 21 dödskjutna. – Slutligen krossades båren af en kanonkula – kon.konungen föll till marken – upplyftades på hästryggen – förbindn. släpade – foten blödde –

|171|

4 Slaget. – Felet: att Creutz ej stadnade hären gick för långt i tid – att han Creutz sedan stadnade – att Lvhpt stadnade. Två befälhafvare – stridiga ordres. Förakt för RneRyssarne. Det var minnet af Narva som föranledde nederlaget vid Pultava. – »Hvar är min broder Carl?» – Kungens bår. – Piper m. fl. Tsaren mottog dem höfligt – K. C. frågade efter Piper: fången. – Rehnschöld? fången. – Lilla prinsen? fången. »Fångne hos RneRyssarne! Hellre hos turken! Framåt!» – Mejerfets vagn. »Hjelp mig i vagnen!»

5 Det vill synas som hade tsar P. sjelf blifvit bestört öfver sin seger, ty han förföljde icke de i största oordning flyende Svv.Svenskarne Denna besegrade här var dock densamma som segrat i hundrade strider; denna besegrade konung var dock C. XII. – Så lyckades kon.konungen att ännu kl. 4–5 e. m. samla och ordna återstoden af sin här, 13,000 à 14000 m.man, vid trossen. Men på strid var ej mera att tänka. På Lvhpts råd aftågade sv.svenska hären ännu samma qväll med flygande fanor och klingande spel söderut emot Dniepern. I daggryningen d. 29 Juni visade sig förfölj. r.förföljande ryskt kavalleri. Man måste uppbränna den tyngsta trossen, lät en del af inf.infanteri sitta upp på de frånspända hästarne och fortsatte marschen. Vagnen gick sönder – kon.konungen åter till häst – red vilse – somnade uttröttad vid foten af ett träd, hvarje ögonblick i fara att tagas till fånga af de förföljande RneRyssarne.

6 Så kom kon.konungen och hans här d. 30 Juni till Perevoloisna, der Worskla utfaller i Dniepern. Här var man fullkomligt i fällan, instängd mellan tre floder: i söder den mäktiga Dniepern, i öster Worskla, i vester fl. Psiol, i norr en ödemark uppfylld af fiender, och på alla sidor höjder, hvarifrån Svv.Svenskarne kunde till sista man nedskjutas af fiendens kanoner. Ingen anstalt för återtåg. Intet artilleri, intet krut, inga lifsmedel, ingena broar öfver floderna. – Här lyckades L. och Creutz med stor möda, böner och tårar öfvertala kon.konungen att fly. Natten mot d. 1 Juli – for roddes kon.konungen öfver Dniepern, åtföljd af omkr. 1500 man, hvaribl. Mazeppa – många andra sökte sig öfver – på vagnshjul – drunknade –

|172|

7 Med skäl har man förvånats deröfver, att k. Carl kunde fly från sin här – Han, om hkenhvilken skalderne sjungit: »han kunde icke vika, blott falla kunde han.,» han var bland alla dödlige den siste, af hkenhvilken man väntat sig detta. Öfverraskn. i sv.svenska lägret var också ganska stor, ty alla hade varit öfvertygade att kon.konungen här skulle segra l.eller falla i spetsen för sin armé. Och man måste bekänna, att ur den personliga ärans synpunkt, – ur denna synpunkt, som redan länge hade blifvit den högsta, ofta den enda för k. Carl, hade detta slut varit det enda honom värdiga. Men försynen hade sparat denne hjelte ännufven den förödmjukelsen att blifva sig sjelf otrogen. Öfvervunnen, men icke besegrad kom han till Perevolocsna: det var der han bese genom sin flykt för f.första gången sjelf erkände sig vara besegrad. Detta steg har ansetts för politiskt klokt – för den första politiska beräkning man har att omtala från C. XII:s historia. Jag kan ej anse finna hv det så i annan händelse, än att kon.konungen blifvit fången och – Men hvarföre fången? Hvarföre icke hellre falla, såsom han lefvat, och så som G. II Adolf föll före honom? Ur G. II Adolfs död upprann segern; ur C. XII:s flykt bekräftade nederlaget. – Så döma vi efteråt., Me för att vi vilja se hjelten i allt. Nu var hjelten försvunnen, och der återstod endast en sårad, bruten, olycklig man, som i höjden af kroppsliga smärtor hade förlorats denna själens styfva oböjlighet, som gjorde hans styrka. Han C. XII var i detta ögonblick icke sig sjelf. – Såsnart kungen var borta, var det också förbi med den återstod af mod, som ännu lifvat de sv.svenska, de f.finska krigarne. I dagningen d. 1 Juli såg man en del sofvande, andra arbetande på flottor för att komma öfver floden, alla dystra, nedslagna, utmattade, nästan likgiltiga för det öde, som väntade dem. Den ädle Lvpt hade frivilligt erbjudit sig att stadna qvar, för att ännu i sista ögonblicket söka något medel att rädda armén. Men alla hans försök att ordna de spridda lederna voro förgäfves. Man hörde honom knappt. Alla disciplinens band voro upplösta. Hvarochen tänkte blott på sig sjelf.|173| Då, redan på morg. d. 1 Juli, närmade sig Menshikoff med 9000 man (15,000) gjorde buller – besatte landsidan af det näs, der Svv.Svenskarne voro instängde och skickade en trumpetare att erbjuda dem kapitulation. Svv.Svenskarne voro då ännu 113,000 man ehuru deraf 5000 sjuka l.eller sårade, – mer än den styrka, som för 9 år sedan slog hela tsarens armé. Men ställningen var förändrad, modet än mera. I denna yttersta nöd lät Lvhpt fråga sina krigare, om de ville slåss eller kapitulera. Befälet svarade enhälligt slåss. Samma svar från 3 regg.regementen – De öfriga tego eller svarade tvetydigt. – Man beslöt kapitulera, och nu, som alltid, uppoffrade Lvhpt sig sjelf –

8 Vinna tid. Kapitulation d. 1 Juli kl. 1 middagstiden. Vilkoren voro, att hela sv.svenska armén skulle gifva sig fången och aflemna alla sina vapen, men få behålla kläder och enskild egendom. När denna dagtingan blef bekant, såg man de mest olika uppträden. Många bland soldaterne voro till den grad uttröttade och nedslagna, att de för hvad pris som helst – Andra utforo i bittra skymford, och sönderbröto sina vapen och kastade dem för officerarnes fötter. Öfv. Trousette ryckte fram med sin bat.bataljon för att anfalla den framryckande fienden, och kunde med möda hållas tillbaka. Åter andra ville i deras förtviflan föredraga döden framför en neslig fångenskap och störtade sig i Dnieperns vågor eller afsleto förbindningarne från sina sår, för att frivilligt förblöda. Två officerare berättas ha öfverenskommit att hellre ränna värjan igenom hvarandra, än – – De flesta nödgades än engång formera sig i bataljoner och defilera för Menschikoff, nedläggande för honom sina vapen, liksom fordom RneRyssarne vid Narva.

9 Det var eg.egentliga slutet på Pultava slag. Fångne vid Perevolocsna blefvo 1 gen., 2 gen.majorer, 11 öfverstar, 14 öfv.löjtnanter, 20 majorer, 250 ryttmästare och kaptener, 300 löjtnanter, 320 kornetter, och fänrikar, inalles omkr. 13,000 man. När man härtill lägger omkr. 2,500 döda och 2000 fångne vid Pultava, gick således af hela sv.svenska hären omkr. 17,000 man förlorade – Återstod 1,400 man.|174| Af de fångne voro mellan 2 och 3000 finnar. – Af Hhela denna här, den yppersta, hjeltemodigaste, segerrikaste och krigsvanaste dåförtiden i hela Europa, – härdad i sagolika mödor och strider – af denna här, hkenhvilken nyss förut trotsat sjelfva omöjligheten, återstod efter denna olyckliga dag endast en ringa spillra af 1,400 man, som kommit öfver Dniepern och följde kon.konungen, men äfven af dem omkom en del under flykten, en annan del blef tillfångatagen, så att slutl.slutligen endast 500 med kon.konungen uppnådde Turkiets gränser. – Alla fångarna blefvo förde till det inre af Rd, och någras öden, som kommit till efterverlden, skall jag framdeles omtala. De blefvo till en början teml.temligen väl behandlade; endast de fångne Zaporogerne blefvo som förrädare utan barmhertighet nedhuggne l.eller rådbråkade.

10 RepetitionRepetition 7/12 69. Flykten 29, 30 Juni. K. C. öfver Dniepern. Perevoloczna 1 Juli.

11 K. Carl kunde sedan icke förlåta Lvhpt denna kapitulation. Han ansåg den ädle fälth. hafva uppfört sig nesligt och att han bordt slå sig igenom till Polen. Han ville att original: att alla, som lyckats undkomma fångenskapen, skulle behandlas som fältflyktingar, och mot Lvhpt anställdes en rättegång, som varade i tre år. K. Carl glömde att han sjelf hade i farans stund öfvergifvit sina tappre och trogne krigare, och han, som annars satte sin ära i att lida och strida som den ringaste soldat, han som ville kallas och vara den tappraste bland de tappre, han fordrade denna gång af sina krigare att de skulle handla modigare än han sjelf.

12 RnesRyssarnes byte efter slaget blef Svv utom fångarne, hela återstoden af Sv.Svenska arméns artilleri, vapen och tross samt en stor del af krigskassan. Ofantligt vigtigare voro segerns öfriga följder; ja man kan säga, att knappt ett fältslag i nyare historien med undantag möjligen af Waterloo, varit af så oberäknelig vigt för båda de stridande och för deras rikens maktställning. »Nu ligger St Pbgs grundval fast och orubblig.» – Och icke blott St Pbg. Hela r.ryska riket steg genom detta slag med ens till rangen af en europ. stormakt,original: stormakt till rangen af ett europ. folk och steg|175| på ruinerna af det fallande Sverige. Maktställningen i norden blef från denna dag alldeles omkastad, herraväldet öfver Ösjön, som i 100 år hade gjort Sv:s storhet och som var den rika frukten af C. IX:s, G. II Adolfs, Horns och C. X:s segrar, tillhörde från denna dag Rd. Och från denna dag var äfven Fds blifvande öde endast en fråga om tid: der behöfdes ingen politisk siareblick för att förutsäga, att det förr eller senare måste tillfalla Rd: – enda frågan derefter var när och huru, och på denna fråga berodde allt för vårt folk. – Med Pultava slag var äfven 4:de akten af C. XII:s historia, och hans eg.egentliga hjeltebana, afslutad. Det som återstod det var mera en grafskrift öfver en förgången storhet, än storheten sjelf, – det var den börjande skuggan af ett namn, som öfverskyggade seklerna.

13 Tsar P. förstod också att uppskatta betydelsen af denna sin seger. På sjelfva slagfältet utgjöt han glädjetårar. I Moskva anställdes ett storartadt triumftåg, dervid de sv.svenska fångarne, lefv.lefvande vittnen om hans seger, måste i kolonner defilera efter deras tagna fanor och kanoner. En mängd skådepenningar. På P. slagfält – på »svenska grafven», upprestes en minnesstod, och segraren befallte att denna dag skulle för alltid af r.ryska folket firas som högtidsdag. När år 1862 kejsar Alex. II lät aflysa en mängd andra i Rd firade segerfester, befallte han att Pultavadagen ensam skulle fortfara att firas. – Svenskarne 1862. –

14 K. Carls flykt – faror – mödor – hunger – Kosacker vägvisare – d. 6 Okt Juli till Bug floden – turk. gräns – paschan – båtar – kon.konungen flyr för 2:dra g.gången – 300 jagades i floden – 500 togos till fånga.