Sjuttonde Föreläsningen. 11/4 72

|110|

Sjuttonde Föreläsningen. 11/4 72.

1 Nutids Spaniorer.

2 Liksom man räknar 3 klimater, kan man således äfven räkna 3 olika folktyper i det nuvar. Spanien: – i norden de kraftiga afkomlingarne af Vestgöther och Celter – i medlersta Spanien de intelligentare afkomlingarne af Celter, Westgöther och Araber, – i Söderne de sydländskt smidige afkomlingarne af Romare, Kartha Araber, Karthaginenser. Betraktar man alla tre tillsamman hos de mera framstående af nationen, framstå grunddragen af den spanska folkkarakteren ingalunda ofördelaktiga.

3 Spanioren – säger Arndt i sin »Vergleichende Völkergeschichte (s. 184), – förenar på ett lyckligt sätt den tunga nordiska kraften med den sydländska lättheten, det nordiska allvaret med det sydländska behaget. Han är på engång en svärdsriddare och en blomsterriddare. Hans karakter är sammansatt af de egenskaper, som bilda ett kraftigt folk: stolthet, trots, frihetskärlek, dödsförakt, redlighet, sanningskärlek. När man läser Spaniens historia efter Filip II, tror man sig möta ett förslafvadt, afsigkommet folk, godvilligt krypande under ett olidligt ok af både andligt och verldsligt förtryck. Men betraktar man folket närmare, finner man, att hela dess tillvaro under de sednaste tre seklerna varit en fortgående, aldrig upphörande protest mot detta förtryck. I den spanska karakteren rotar sig ett stolt allvar, med en ständigt ytterst ömtåligt om sin heder – ända till löjlighet ömtåligt i småsaker, men lika|111| ömtåligt om sitt mskovärdemenniskovärde och sin frihet. Den bekanta spanska grandezzan kan lika väl framställa en Ranudo di Colibrados eller en Don Quichote, som en Cid eller en Palafox. Aldrig, säger Arndt, har detta folk, äfven i sin djupaste förnedring, så rullat sig i stoftet för sina tyranner, som man sett många andra folk göra, som Italienare, fransmän, tyskar i deras förnedring. När slätterna legat underkufvade, ha bergen protesterat – alla provinser ha med en till svartsjuka gränsande ömtåligthet fasthållit vid sina fuerosspråk: spanska, eller lokalprivilegier. Hvarje provins afsöndrar sig också strängt från de öfriga. Spanioren kan vara grym, men icke feg; han kan hata och hämnas, men icke ljuga. Han kan plundra och röfva, men han föraktar att stjäla. Så stolt och högdragen, som granden är, så stolt och högdragen är äfven hidalgon, men äfven under hidalgon, hos den fattigaste mulåsnedrifvare, finner man ett slags medfödd värdighet, som vittnar om att han icke är sinnad att efterskänka något af sitt menniskovärde. Äfven den ringaste Spanior har den ärelystnaden att vilja vara en man för sig. Deraf förklaras hans slutna väsen, hans egendomliga enstöringsnatur: man kan taga från honom allt, men han behåller dock sin egen vilja och medvetandet om eget värde för sig. Sjelfva hans ofta beskrattade fåfänga är blott en karrikatyr af hans stolthet, men icke en sådan fåfänga, som kryper och bugar och bortskänker ända till sista trasan af sitt mskovärdemenniskovärde, för att ståta med ett ordensband eller en titel och sola sig i höghetens gunst.

4 Nutids Spaniorer.

|112|

5 Hvarför han ej är kulturfolk.

6 Och likväl ha få nationer så grymt befläckat sitt namn för msklighetenmenskligheten, som detta samma ridderliga, i grunden ädla och kraftiga spanska folk, detta folk, som så högt aktar sitt eget mskovärdemenniskovärde. Huru förklara en sådan gåta?

7 Dermed, att det dock ligger någonting trångt i Spaniorens uppfattning af lifvet. Hans stolthet och ridderlighet äro af en sjelfvisk natur. Han förstår ganska väl sitt eget värde, han försvarar med enthusiasm sina lokala rättigheter och sin provins, han har t. o. m. bevisat sig kunna med de största uppoffringar försvara sitt fädernesland. Men derutöfver förmår han icke lyfta sin blick. Han äger ingen uppfattning för andras lycka, andras rättigheter: han medför sig sjelf öfverallt der han hamnar, och allt det som ställer sig mot hans åsigter eller intressen, det trampar han så lugnt kallblodigt ned, som om det gällde att undanskuffa en sten i hans väg. Men kommer hans sydländska blod i vallning för hat och hämd, blir han den grymme barbar, som han varit mot Mohrerne, mot Judarne, mot Amerikas Indianer. Han koloni kan icke kolonisera, endast beherrska, icke organisera, endast förspanska allt hvad han vidrör. Derför har han aldrig dugt till kulturfolk, aldrig har han utbredt välstånd och lycka i ett främmande land, han har der endast efterlemnat ruiner, och han sjelf har i sina kolonier tillika förlorat det bästa af sig sjelf, för att endast behålla det sämre. Det gifves ingenting tröstlösare, än de spanska delarne af Amerika – ett folk, som utrotat andra folk och icke förmått sätta något bättre i stället, –|113| ett folk, som gödt sig med andras blod och märg och derunder sjelf beständigt har sjunkit djupare i förnedring – ett folk utan framtid, likasom en förtorkad och murken gren på msklighetensmensklighetens träd. För närv. åtm. kan man icke se någon annan räddning för det spanska Amerika, än att det uppslukas af den anglosachsiska racen.

8 Spaniens framtid.

9 Hemma i eget land är Spanioren ännu ett lifskraftigt folk, som tid efter annan afkastar sina fjettrar och reser sig ur sin vanmakt med en oväntad styrka. Hans mission i verlden kan ur denna synpunkt ingalunda anses slutad ännu. Men hkenhvilken denna mission i en framtid skall blifva, är svårt att förutse. Hans trånga uppfattning gör, att han alltid varit och troligen alltid skall förblifva beroende af herrskare, som förmå tänka och se längre, än han sjelf. Under klarsynte och kraftige konungar torde han ännu kunna spela en betydande rol i historien, men upplöser sig Spanien i en republik, som, till följd af landets och folkets skaplynne, alltid måste blifva en federativstat, då är detta förloradt, – ty då skall hvarje särskild provins endast tänka på sina egna intressen och bekriga de öfrigas, och man skall här blifva vittne till samma framtidslösa, hopplösa oreda, som nu i Mexiko och det södra Amerika. Det vore dock skada på ett stort och ridderligt folk!

---

|114|

IV. Portugiserne.

10 Om Portugiserne kunna vi vara korta, emedan de detta folk, som nationalitet, endast äror en varietet af Spaniorerne.

11 Konungariket Portugal, i vestern af den Pyreneiska halfön, har, om man afräknar kolonierna, länge bestått i sitt nuvar. omfång. Det mäter på kontinenten 1,825 □ mil och 3,825,000 inv., – d. v. s. mindre än ⅓ af Fds areal, men dubbelt så stor folkmängd.original: folkmängd men dDertill komma dess kolonier i Indien och Kina samt vid Afrikas kuster Cap Verd öarne, Madeira, Angola, Mozambique och några smärre besittningar med inalles 25,829 □ mil och 2,450,000 inv., Summa 27,654 □ mil, och 6,275,000 inv. – Som bekant, har Portugal engång med Brasilien och de stora Indiska besittningarne ägt ett vida betydligare område.

12 Portugals äldre historia är oskiljaktigt förenad med Spaniens ända till år 1093, då Henrik af Burgund erhöll detta land i förläning af Ferdinand I af Arragonien., som eröfrat detta landet från Mohrerne. 1137 blef Portugal ett sjelfständigt rike, och 1263 hade det, efter Algarviens eröfring, erhållit sina nuvar. gränser. Dess egentl. blomstringstid börjar år 1383 – det tillvexte genom sinaoriginal: sin rika kolonier, var vid början af 16:de seklet en stormakt – och beg föll hastigt år 1580, när det eröfrades af Spanien och förblef en spansk koloni till år 1640, när huset Braganza uppsteg på thronen. I nyare tid har det varit i långsamt ständigt sjunkande, särdeles efter förlusten af Brasilien 1815, och stått under engelskt inflytande.

|115|

13 Portugal.

14 Landet liknar den öfriga halfön: samma omvexling af berg och fruktbara dalar, samma klimat, blott något mer hafsluft. Två vårar – Febr, Oktob. Portugal är sänker sig terassformigt från NO. till SV., så att alla norra och medl.medlersta Spaniens bergsryggar löpa ut här och bilda branta klippkuster med djupa hafsvikar. P. är derigenom till större delen ett högland, afbrutet af floddalar och högslätter. Derigenom att tre af halföns betydligaste strömmar, Duero, Tajo och Guadiana, utmynna vid Portugals kust, beherrskar det vigtiga, naturliga farleder. Af denntta och andra skäl ha många ansett det vara lyckligast, om Portugal åter komme under samma spira, som Spanien; men det finnes dock ett annat skäl, som talar deremot. Port. Ffolket är nemligen till härkomst, språk och historisk tradition mera skildt från det spanska folket, än Portugal är skildt från Spanien.

15 Portugiserne äro väl sammansatte af samma grundelementer, som Spaniorerne, neml. den Celtiberiska urstammen, med de romerska och karthaginensiska tillflödena. Men det arabiska blodet ingår till mindre del i Portugisernes ådror, och i st.stället för Westgötherne, räknasa har man här Sueverne bland sina stamfäder, emedan det var här, som Suevernes välde längst bibehöll sig. Här ingår dessutom något litet franskt och något mera engelskt blod, men ganska mycket indian- och negerblod, till följd af de kreoler och mulatter, som öfverflyttat från kolonierna, och de talrika negrer, hkahvilka tjenstgöra som numera frie arbetare i kuststäderna. Äfven Hinduer. Judar finnas i hemlighet ganska många och ha sedan medeltiden utbildat sig här i en egendomlig portugisisk judetyp. – Till följd af alla dessa folkelementers blandning har äfven portugisiska språket upptagit många främmande ord, som saknas i spanskan, – ehuru portugisiskan i öfrigt förh. sig till spanskan ungef. som danskan till sv.svenskan eller kanske snarare som estniskan till finskan – emedan Portug. har en böjelse att afstympa orden.