Notisen/artikeln ingår i HT 28/2 1846:|17 1|

Ögonkast.

3. Handelsfriheten.

1 Det var en trångbröstad tid, då öfverallt i Europa den satsen gällde som ofelbar, att det folk, som exporterade mest och importerade minst, borde uppnå den största höjd af välstånd och rikedom. Den konsequenta tillämpningen af denna lära visade sig i tull-lagstiftningar, hvilka på allt möjligt sätt sökte utestänga utländsk införsel, iochmeddetsama de gjorde allt för att uppdrifva inlandets export. Detta system i sin fulla skärpa bar sig endast sålänge några nationer funnos villiga att köpa hvad andra behagade tillskicka dem, utan motsvarande anspråk på att sälja sina artiklar i utbyte. Men när repressalier kommo i fråga, när prohibitivförfattningar på alla håll försvårade varutrafiken, då lärde ändtligen egennyttan hvad den enklaste eftertanke bordt gifva vid handen: att handeln till sin natur är ett byte, beräknadt på ömsesidig fördel, icke ett spel, der den enas vinst måste köpas med den andras förlust.

2 Sedan trettio år har den fria handeln varit ett af de celebraste tvisteämnen för nationalekonomerna.*)Tvisten ekade förl.förlidet år i Saima och Borgå Tidn. Än ifrigt påyrkad, än häftigt bestridd, har den dock till dato stadnat i theorin, ehuruväl småningom skeende eftergifter i importtullarne antydt en förändring i åsigter, hvilken måhända kommer att blifva af stort inflytande på framtiden. Svårligen kan man förneka vigten af de skäl, handelsfrihetens motståndare anföra till förmån för inhemsk tillverkning, för fabriks intressen och monopoler. Att vid handelns frigörande offer, och betydliga offer, från dessas sida komma i fråga, ligger i öppen dag; det gäller då att afgöra, om man med dessa uppoffringar lyckas köpa öfvervägande fördelar, hvilka falla massan af folken till godo och genom en allmännare välmåga efterhand godtgöra äfven fabriksintressenas befarade förluster.

3 Som sakerna nu stå i den handlande verlden, är det af högsta intresse, att höra den engelska statsmanna visheten uttala sin på så vidsträckt erfarenhet grundade åsigt om handelsfriheten. När man besinnar att England, så hemfallet som det är åt kapitalernas monopoliserande tyranni, länge varit det land, som med största girighet riktat sig genom sådana systemer af ojemnt varubyte, som ofvan anfördes, och ännu i dag beskylles för det sniknaste begär att undertrycka all konkurrens, som kunde blifva för dess intressen farligt, kan man ej utan största beundran och deltagande läsa det tal, Ministern Robert Peel den 27 sistl. Jan. höll i parlamentet, och hvilket tal tre fulla timmar med spändt intresse åhördes.

|17 2|

4 En städse utmärkt penna i Hamburger Correspondenten resumerar detta ryktbara tal på följande sätt:

5 »Afkläder man Sir R. Peels tal dess parlamentariska smycken, dess politiska vändningar, så finner man följande innehållsdigra ord: Folket lider af köld och hunger; det måste kunna kläda och lifnära sig. Statsbudgeten stiger; men då detta sker på bekostnad af samma folk, måste grunderna för beskattningen ändras. Vi måste i en större komsumtion återsöka det vi hittills söke bibehålla medelst förbud och skyddstullar. Uppoffringar måste göras; jag uppfordrar dertill alla priviligierade. Sakernas nuvarande ställning alstrar det utomordentligaste elände vid sidan af den oerhördaste rikedom. Detta resultat af civilisationen drifver landet en katastroph till möte, hvilken det är Regeringens pligt att i det möjligast längsta hålla tillbaka. Folket arbetar och betalar, men dess arbetslön stiger icke i förhållande till lifsmedlens pris, i förhållande till skatterna. Fälle vi derföre den beskattning, som hvilar direkt på folket, komme vi idetsama prisen på lifsmedel att sjunka. Alla artiklar, hvilka tjena till beklädning för massan af folket, vare från denna stund tullfria! Tullfria vare likaledes alla artiklar, hvilka äro bestämda till folkets uppehälle. Tullen på utländsk spanmål må till en början nedsättas till trefjerdedelar och efter 3 års förlopp hel och hållen upphäfvas. Jag föreslår, till förmån för folket, att dess rätt till vistande på en ort samt resor till en annan må underlättas; att man, i stället för att lagenligen öka tiggarnes och landstrykarnes klass, fastmer gifver dem medel i händerna att återinträda i det borgerliga samhället och lefva deri, samt att man i ofentliga verkstäder sörjer för fattiga barns uppfostran och vård. Faror från utlandet kunna hota riket och göra stora rustningar, stora utgifter nödvändiga; det vore blott önskeligt, att dessa uppoffringar bragtes endast af de privilegierade klasserna och att det från sina lidanden befriade folket endast erbjöde sina armar till fäderneslandets försvar. Så undvike vi måhända det yttre, men helt säkert det inre borgarekriget, kriget emellan samhällets skilda folkklasser.»

6 Dessa åsigter innebära en framtid för England och för verlden. För England: emedan sannolikt i dem den enda utsigt öppas för en fredlig omhvälfning af samhällsförhållandena i detta land, för ett jemnt fyllande af dessa gapande klyftor mellan omätlig rikedom och omätligt armod och för en försoning af de till sina intressen så bjert söndrade folkklasserna. För verlden åter: emedan Peels ord, i det de åsyfta den mest omfattande handelsfrihet, öppna de mest storartade utsigter för förbindelserna folken emellan. Man tycker sig skåda handeln återförsatt till den af få eller ringa författningar i denna väg reglerade forntiden; men hvilken omätlig mångfald i varubytet, hvilken snabbhet i kommunikationerna, hvilka massor af produktion och konsumtion nu mot då!

7 Till det underbara i Peels tal hör äfven det, att det var en konservativ, en Tory-minister, som vågade uttala denna för England så omätligt vigtiga reform. Man känner de engelska spanmålslagarne. Fabriksintresset säger: upphäf tullen på utländsk spanmål! gif arbetaren bröd för billigt pris, ty vi måste nedsätta hans arbetslön för att kunna uthärda konkurrensen med utlandet! – Dertill svarar jordbruksintresset: akten er att genom utländsk import fälla värdet af de inhemska jordprodukterna! det är på jordegendomen största tyngden af Englands ofantliga skattebörda hvilar; rubben detta intresse och staten skall göra bankrutt! – För icke länge sedan satt Whigpartiet vid styret; det ville upphäfva spanmålstullen, men störtades sjelft af det mäktiga jordbruksintresset. Fyra år sednare har tidens kraf vuxit så starkt, att sjelfva Torypartiets utmärktaste chef öppet förklarar sig för samma åsigt, som störtat hans motståndare, men som allaredan hunnit blifva nära nog ett vilkor för hans egen exsistens. Hvilken ädel triumf för dessa samma motståndare, hvilka nu förena sig med Peel för att genomdrifva reformen! Hvilken lärdom för dem som icke vilja äga ett öga för idéernas svällande lavinbanor genom tidehvarfven! Män sådana som Peel tala historie. Den 27 Jan. 1846 skall antecknas i tideböckerna.

 

 

1. *)Tvisten ekade förl.förlidet år i Saima och Borgå Tidn.