1 Det starkt vexande antalet och de likaså betydligt stegrade upplagorna af landets tidningar på finska språket äro ett märkeligt tidens tecken. När år 1822 Turun Wiikko Sanomat, dåförtiden den enda, bragte sin upplaga till 2 000konsekvensändrat/normaliserat exemplar; när 22 år sednare Maamiehen Ystävä, dåförtiden den tredje, räknade öfver 1 200konsekvensändrat/normaliserat prenumeranter, och när ännu sednare vissa andeliga småtidningar till lågt pris nära nog uppnådde den första, då oerhörda ziffran för utbredningen; då kunde sådana enstaka fall ännu anses, om icke för tillfälligheter, så likväl, såsom beroende af hvarjehanda tillfälligt verkande gynnsama omständigheter. Man var böjd att tillskrifva dessa framgångar i främsta rummet presterskapets och dernäst äfven öfrige på landet bosatte ståndspersoners medverkan, i så måtto, att de enskildt och på socknestämmor nära nog trugade bladet i bondens hand. Och visst var det ofta så, visst hade sådan uppmuntran en icke ringa del uti bladens spridning; men en sednare erfarenhet har bevisat, att grunden låg djupare, att väckelsen slog an ett verkligt behof och att den periodiska finska literaturens framgång i sjelfva verket icke är beroende af tillfälligheter, utan af en djupt rotad nödvändighet.
2 Dess ställning är nemligen i många fall exceptionel. Andra länders periodiska literatur, och äfven tidningarna på svenska språket i Finland, talar till en publik, hvilken genom bokliteratur, skolbildning och andra förhållanden står uti mångfaldig beröring med vetandet och samtiden, den periodiska pressen förutan, och dessa tidningar grunda sitt bestånd och sin inverkan hufvudsakligen på dagpublicitetens allmänna företräde att utgöra en lätt tillgänglig och snabb förmedling mellan läsaren och de mångfaldiga allmänna intressen, hvilka röra sig i trängre eller vidare kretsar rundtomkring honom, ofta äfven inom honom. Tidningarna på finska språket deremot tala till en publik, hvilken härintills endast ägt den religiösa underbyggnaden, hvilken åter – på samma gång den utgör den enda varaktiga grundvalen för hela lifvets verksamhet, utom och inom – stadnar vid denna grundval och icke kan, icke heller numera vill deruppå bygga ett rike för denna verlden. Lägger man härtill hvarjehanda kommunala bestyr af ringa omfattning, almanackans torftiga uppsatser och det ofta halfförstådda eller oförstådda, som menige man i kyrkorna inhemtat af allmänna kungörelser, så har man ungefär uppräknat all den beröring, i hvilken den stora mängden under sednaste mansålder kommit med frågor och intressen utom den trånga ramen utaf dess dagliga lif. För dessa massor uppträda de finska tidningarna såsom regelbundna och lätt tillgängliga förmedlingsorganer, såsom fönster, lätt anbragta i hvarje stugas vägg, genom hvilka dess invånare skåda förut nästan okända utsigter af verlden och lifvet, lärande sig dervid på engång att ställa för lifvet högre mål och att bättre förstå, bättre reda sig sjelfva och sin närmaste omgifning.
3 På detta undantagsförhållande ligger en ofantelig vigt. Det på engång tvingar och berättigar den finska periodiska pressen att i främsta rummet uppträda som bildningsmedel, börjande mången gång från de första grunderna och sålunda ersättande mångfaldig annan literatur, som hos andra folk gått förut. Frågorna för dagen, hvilka i andra tidningar af behofvet ställas i första rummet, trängas derigenom ofta här i det andra, der det icke lyckas att förena båda syftena. Ur denna synpunkt ha de finska bladen också ganska riktigt uppfattat sin bestämmelse att begynna som snöplogar på obanad väg, och det bör erkännas, att de härutinnan under sin korta tillvaro redan verkat oändeligt mycket godt. Men i samma mån de deruti lyckas – och medan de tillika bana väg för en bokliteratur, som också följer dem tätt i spåren och ställer mot svåra hinder sin äkta finska ihärdighet – i samma mån arbeta de äfven uppå att mer och mer öfverlemna den egentliga undervisningen åt bokliteraturen, åt läroböckerna och åt den börjande folkskolan, således göra sin egen första bestämmelse, om icke öfverflödig – ty det kan och bör den aldrig blifva – men likväl mindre vigtig än förr. I samma mån upphör äfven deras ställning att vara exceptionel, de vinna mera utrymme och rörlighet för dagens frågor samt närma sig mera den periodiska pressen i länder med mera utvecklad folkbildning.
4 Ännu är denna tid icke kommen; ännu står snöplogen, den undervisande bestämmelsen, i främsta rummet; ännu kunna äfven de nya Julkisia Sanomia, i harmoni med de flesta öfriga, ställa sig i spetsen för samma bestämmelse, onekligen ett föremål så värdigt ett fosterländskt nit, som något annat. Men om en annan tid ännu icke är kommen, om den icke heller bör anticiperas som sådan, så får icke heller förbises att den nalkas med stora steg, ja att dess snara gryning förestår. Bevis härpå äro just detta nyvaknade lif och denna stora spridning, som den periodiska pressen på finska vinner år ifrån år. Den kan icke länge mera nöja sig med almanackans rol eller vilja vara en blott lärobok uti religion, naturkunnighet och ekonomi; den börjar, med varsama, men manliga steg, gå framåt öfver den första undervisningens ståndpunkt till den i högre mening lifvande bestämmelse, som tillhör en god och gagnande folkläsning. Än mer: den skall efterhand, från betydelsen af en läsning för obildade massor, åtminstone i en del af sina representanter öfvergå till en allmänt nationel betydelse, omfattande alla klasser af samhället, äfven dem, hvilka nu jemförelsevis kallas de bildade och härtills varit vane att söka sin näring uteslutande på bildningens svenska tungomål.*)Suometar har engång förebrått oss att ha förbisett denna bestämmelse. Detta har aldrig varit vår mening. Vi ha tagit faktum sådant det är och icke heller förbisett, att undantagen af finsk läsning på bildade händer lyckligtvis blifva allt talrikare.
5 Derigenom har den periodiska finska pressen, likasom öfverhufvud den finska literaturen, i dubbel mening en stor framtid för sig: först såsom den enda, hvilken har hopp och berättigande till en allmän nationel betydelse; dernäst äfven såsom den, hvars publik icke har någon annan gräns än befolkningens och språkets. Att t. ex. Suometar nu trycker en upplaga af mer än 4 000konsekvensändrat/normaliserat exemplar, är något oerhördt i den finska pressens annaler, förutom några få folkskrifter, främst bibel, katekes, psalmbok och almanacka. Men det finns icke något skäl att tänka sig denna eller en annan finsk tidnings upplaga à 40 000konsekvensändrat/normaliserat exemplar eller deröfver såsom en omöjlighet. Sådant innebär för literaturen en stor materiel, men en ännu större intelligent och moralisk lifvande kraft.
6 Det har visat sig, att den finske bonden i allmänhet har godt naturligt förstånd och ofta en hög grad af vettgirighet. Deremot är hans lynne sådant, att han sällan sjelf söker det nyttiga och goda, som han icke för dagen oundgängligt behöfver. Det måste derföre tillsvidare söka upp honom. Kommunikationer saknas, afstånden hindra. Literaturen åt det hållet kan ej umbära kolportörer; tidningarna åter kolporteras af härads- och sokneposter till en gård i hvarje by, der de afhämtas af läsarne och cirkulera från gård till gård. Detta företräde framför böcker bidrar i hög grad till tidningarnas spridning.
7 Men det gifves en bok af verldsligt innehåll, som är ännu mera spridd än tidningarna och som icke saknas i den minsta koja. Denna bok – ehuru namnet bok väl nu är oförtjent – den är redan nämnd: det är almanackan. Att man icke alldeles förbisett dess inflytande, visa de bekanta årliga afhandlingarne deri af hushållningssällskapet. Men deraf kan göras någonting mer och göres äfven hos andra folk. Esterne, som i allmänhet stå framför de våra i läsning för folket, begagna almanackan till spridande af nyttiga kunskaper. Hvarje år utkomma större och mindre sådana. Sednast ha vi sett en för 1857, hvilken innehåller, jemte en mängd praktiskt nyttiga underrättelser, 1 större och 12 mindre trädsnitt samt en geografisk skildring af krigstheatern i orienten. De stora upplagorna göra att dessa folk-kalendrar eller almanackor kunna säljas till lägre pris än någon annan literatur i proportion.
8 Vi föreställa oss, att detta föredöme ingalunda bör lemnas obegagnadt. Almanackan synes på goda skäl vara enkom lämpad att öfvertaga en dryg del af det lärarekall, det snöplogsyrke, som nu bedrifves och måste bedrifvas af de finska tidningarna. Att dermed få eller inga försök blifvit härtills gjorda*)Vi räkne neml. ej åtskilliga aftryck af svenska toilettalmanackor, såsom till folkläsning hvarken ämnade eller tjenliga., det har väl sannolikt sin grund deri, att almanackors utgifvande här i landet är ett monopol; och då detta nyligen åter blifvit för fem år bortarrenderadt, lärer en reform härutinnan icke så snart vara att hoppas. Men då just landets universitet är innehafvare af detta monopol, borde dock förr eller sednare något göras för att begagna ett af de få och ett af de verksamaste medel man äger att truga nyttig kunskap äfven i den trögaste hand. Almanackans oftast magra och torra ekonomiska afhandlingar böra lemna plats för vexlande ämnen af tjenligt innehåll, större omfång och förtydligande trädsnitt. Vi tänka att det borde ligga i arrendetagarens eget intresse att göra dermed ett försök för 1858 års almanacka, derest nemligen den nu gällande föreskriften om besagde afhandlingar underginge behöflig modifikation. Och emedan det dock lärer anses nödigt att innehållets urval garanteras, vete vi ej hvad som skulle hindra universitetet sjelf att öfvertaga detta bestyr och således, åtminstone på detta håll, direkt inverka på massornas förädling. Det vore en den populäraste form för universitetets stora arbete i ljusets tjenst; – visserligen en till utseendet ringa, men icke derföre mindre aktningsvärd, mindre gagnelig propaganda för upplysningens stora sak i fäderneslandet.
*)Suometar har engång förebrått oss att ha förbisett denna bestämmelse. Detta har aldrig varit vår mening. Vi ha tagit faktum sådant det är och icke heller förbisett, att undantagen af finsk läsning på bildade händer lyckligtvis blifva allt talrikare.
*)Vi räkne neml. ej åtskilliga aftryck af svenska toilettalmanackor, såsom till folkläsning hvarken ämnade eller tjenliga.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Tidningarna på Finska språket.
1 Det starkt vexande antalet och de likaså betydligt stegrade upplagorna af landets tidningar på finska språket äro ett märkeligt tidens tecken. När år 1822 Turun Wiikko Sanomat, dåförtiden den enda, bragte sin upplaga till 2 000konsekvensändrat/normaliserat exemplar; när 22 år sednare Maamiehen Ystävä, dåförtiden den tredje, räknade öfver 1 200konsekvensändrat/normaliserat prenumeranter, och när ännu sednare vissa andeliga småtidningar till lågt pris nära nog uppnådde den första, då oerhörda ziffran för utbredningen; då kunde sådana enstaka fall ännu anses, om icke för tillfälligheter, så likväl, såsom beroende af hvarjehanda tillfälligt verkande gynnsama omständigheter. Man var böjd att tillskrifva dessa framgångar i främsta rummet presterskapets och dernäst äfven öfrige på landet bosatte ståndspersoners medverkan, i så måtto, att de enskildt och på socknestämmor nära nog trugade bladet i bondens hand. Och visst var det ofta så, visst hade sådan uppmuntran en icke ringa del uti bladens spridning; men en sednare erfarenhet har bevisat, att grunden låg djupare, att väckelsen slog an ett verkligt behof och att den periodiska finska literaturens framgång i sjelfva verket icke är beroende af tillfälligheter, utan af en djupt rotad nödvändighet.
2 Dess ställning är nemligen i många fall exceptionel. Andra länders periodiska literatur, och äfven tidningarna på svenska språket i Finland, talar till en publik, hvilken genom bokliteratur, skolbildning och andra förhållanden står uti mångfaldig beröring med vetandet och samtiden, den periodiska pressen förutan, och dessa tidningar grunda sitt bestånd och sin inverkan hufvudsakligen på dagpublicitetens allmänna företräde att utgöra en lätt tillgänglig och snabb förmedling mellan läsaren och de mångfaldiga allmänna intressen, hvilka röra sig i trängre eller vidare kretsar rundtomkring honom, ofta äfven inom honom. Tidningarna på finska språket deremot tala till en publik, hvilken härintills endast ägt den religiösa underbyggnaden, hvilken åter – på samma gång den utgör den enda varaktiga grundvalen för hela lifvets verksamhet, utom och inom – stadnar vid denna grundval och icke kan, icke heller numera vill deruppå bygga ett rike för denna verlden. Lägger man härtill hvarjehanda kommunala bestyr af ringa omfattning, almanackans torftiga uppsatser och det ofta halfförstådda eller oförstådda, som menige man i kyrkorna inhemtat af allmänna kungörelser, så har man ungefär uppräknat all den beröring, i hvilken den stora mängden under sednaste mansålder kommit med frågor och intressen utom den trånga ramen utaf dess dagliga lif. För dessa massor uppträda de finska tidningarna såsom regelbundna och lätt tillgängliga förmedlingsorganer, såsom fönster, lätt anbragta i hvarje stugas vägg, genom hvilka dess invånare skåda förut nästan okända utsigter af verlden och lifvet, lärande sig dervid på engång att ställa för lifvet högre mål och att bättre förstå, bättre reda sig sjelfva och sin närmaste omgifning.
3 På detta undantagsförhållande ligger en ofantelig vigt. Det på engång tvingar och berättigar den finska periodiska pressen att i främsta rummet uppträda som bildningsmedel, börjande mången gång från de första grunderna och sålunda ersättande mångfaldig annan literatur, som hos andra folk gått förut. Frågorna för dagen, hvilka i andra tidningar af behofvet ställas i första rummet, trängas derigenom ofta här i det andra, der det icke lyckas att förena båda syftena. Ur denna synpunkt ha de finska bladen också ganska riktigt uppfattat sin bestämmelse att begynna som snöplogar på obanad väg, och det bör erkännas, att de härutinnan under sin korta tillvaro redan verkat oändeligt mycket godt. Men i samma mån de deruti lyckas – och medan de tillika bana väg för en bokliteratur, som också följer dem tätt i spåren och ställer mot svåra hinder sin äkta finska ihärdighet – i samma mån arbeta de äfven uppå att mer och mer öfverlemna den egentliga undervisningen åt bokliteraturen, åt läroböckerna och åt den börjande folkskolan, således göra sin egen första bestämmelse, om icke öfverflödig – ty det kan och bör den aldrig blifva – men likväl mindre vigtig än förr. I samma mån upphör äfven deras ställning att vara exceptionel, de vinna mera utrymme och rörlighet för dagens frågor samt närma sig mera den periodiska pressen i länder med mera utvecklad folkbildning.
4 Ännu är denna tid icke kommen; ännu står snöplogen, den undervisande bestämmelsen, i främsta rummet; ännu kunna äfven de nya Julkisia Sanomia, i harmoni med de flesta öfriga, ställa sig i spetsen för samma bestämmelse, onekligen ett föremål så värdigt ett fosterländskt nit, som något annat. Men om en annan tid ännu icke är kommen, om den icke heller bör anticiperas som sådan, så får icke heller förbises att den nalkas med stora steg, ja att dess snara gryning förestår. Bevis härpå äro just detta nyvaknade lif och denna stora spridning, som den periodiska pressen på finska vinner år ifrån år. Den kan icke länge mera nöja sig med almanackans rol eller vilja vara en blott lärobok uti religion, naturkunnighet och ekonomi; den börjar, med varsama, men manliga steg, gå framåt öfver den första undervisningens ståndpunkt till den i högre mening lifvande bestämmelse, som tillhör en god och gagnande folkläsning. Än mer: den skall efterhand, från betydelsen af en läsning för obildade massor, åtminstone i en del af sina representanter öfvergå till en allmänt nationel betydelse, omfattande alla klasser af samhället, äfven dem, hvilka nu jemförelsevis kallas de bildade och härtills varit vane att söka sin näring uteslutande på bildningens svenska tungomål.*)Suometar har engång förebrått oss att ha förbisett denna bestämmelse. Detta har aldrig varit vår mening. Vi ha tagit faktum sådant det är och icke heller förbisett, att undantagen af finsk läsning på bildade händer lyckligtvis blifva allt talrikare.
5 Derigenom har den periodiska finska pressen, likasom öfverhufvud den finska literaturen, i dubbel mening en stor framtid för sig: först såsom den enda, hvilken har hopp och berättigande till en allmän nationel betydelse; dernäst äfven såsom den, hvars publik icke har någon annan gräns än befolkningens och språkets. Att t. ex. Suometar nu trycker en upplaga af mer än 4 000konsekvensändrat/normaliserat exemplar, är något oerhördt i den finska pressens annaler, förutom några få folkskrifter, främst bibel, katekes, psalmbok och almanacka. Men det finns icke något skäl att tänka sig denna eller en annan finsk tidnings upplaga à 40 000konsekvensändrat/normaliserat exemplar eller deröfver såsom en omöjlighet. Sådant innebär för literaturen en stor materiel, men en ännu större intelligent och moralisk lifvande kraft.
6 Det har visat sig, att den finske bonden i allmänhet har godt naturligt förstånd och ofta en hög grad af vettgirighet. Deremot är hans lynne sådant, att han sällan sjelf söker det nyttiga och goda, som han icke för dagen oundgängligt behöfver. Det måste derföre tillsvidare söka upp honom. Kommunikationer saknas, afstånden hindra. Literaturen åt det hållet kan ej umbära kolportörer; tidningarna åter kolporteras af härads- och sokneposter till en gård i hvarje by, der de afhämtas af läsarne och cirkulera från gård till gård. Detta företräde framför böcker bidrar i hög grad till tidningarnas spridning.
7 Men det gifves en bok af verldsligt innehåll, som är ännu mera spridd än tidningarna och som icke saknas i den minsta koja. Denna bok – ehuru namnet bok väl nu är oförtjent – den är redan nämnd: det är almanackan. Att man icke alldeles förbisett dess inflytande, visa de bekanta årliga afhandlingarne deri af hushållningssällskapet. Men deraf kan göras någonting mer och göres äfven hos andra folk. Esterne, som i allmänhet stå framför de våra i läsning för folket, begagna almanackan till spridande af nyttiga kunskaper. Hvarje år utkomma större och mindre sådana. Sednast ha vi sett en för 1857, hvilken innehåller, jemte en mängd praktiskt nyttiga underrättelser, 1 större och 12 mindre trädsnitt samt en geografisk skildring af krigstheatern i orienten. De stora upplagorna göra att dessa folk-kalendrar eller almanackor kunna säljas till lägre pris än någon annan literatur i proportion.
8 Vi föreställa oss, att detta föredöme ingalunda bör lemnas obegagnadt. Almanackan synes på goda skäl vara enkom lämpad att öfvertaga en dryg del af det lärarekall, det snöplogsyrke, som nu bedrifves och måste bedrifvas af de finska tidningarna. Att dermed få eller inga försök blifvit härtills gjorda*)Vi räkne neml. ej åtskilliga aftryck af svenska toilettalmanackor, såsom till folkläsning hvarken ämnade eller tjenliga., det har väl sannolikt sin grund deri, att almanackors utgifvande här i landet är ett monopol; och då detta nyligen åter blifvit för fem år bortarrenderadt, lärer en reform härutinnan icke så snart vara att hoppas. Men då just landets universitet är innehafvare af detta monopol, borde dock förr eller sednare något göras för att begagna ett af de få och ett af de verksamaste medel man äger att truga nyttig kunskap äfven i den trögaste hand. Almanackans oftast magra och torra ekonomiska afhandlingar böra lemna plats för vexlande ämnen af tjenligt innehåll, större omfång och förtydligande trädsnitt. Vi tänka att det borde ligga i arrendetagarens eget intresse att göra dermed ett försök för 1858 års almanacka, derest nemligen den nu gällande föreskriften om besagde afhandlingar underginge behöflig modifikation. Och emedan det dock lärer anses nödigt att innehållets urval garanteras, vete vi ej hvad som skulle hindra universitetet sjelf att öfvertaga detta bestyr och således, åtminstone på detta håll, direkt inverka på massornas förädling. Det vore en den populäraste form för universitetets stora arbete i ljusets tjenst; – visserligen en till utseendet ringa, men icke derföre mindre aktningsvärd, mindre gagnelig propaganda för upplysningens stora sak i fäderneslandet.