1 Det är märkeligt att betrakta den fortgående protestantismen inom den protestantiska lutherska kyrkan så i Sverige som Finland. Öfverallt der det religiösa lifvet, den lefvande praktiska kristendomen stelnar i en död orthodoxi eller bortblandas i nedtryckande former, reser sekternas hydra sina hundrade hufvuden och ropar på anda i bokstafven, sanning och lif i de efterstafvade utanlexorna. De finska sekterna, om de ens förtjena detta namn, skilja sig likväl deri från flertalet af de svenska, att de, med få skenande undantag, icke angripa kyrkans lärosatser, utan tvärtom strängt fasthålla vid dem och endast fordra deras allvarliga praktiska tillämpning på lifvet. Knappt hade den finska pietismen vunnit en större utbredning, innan den sönderföll i tvenne stridande läger: den savolaks-österbottniska, som främst vidhåller den dagliga bättringen, och den sydfinska, Hedbergska, som kallar sig den evangeliska och främst vidhåller troshelgelsen; men båda äro lika måna om att anse sig strängt renläriga och endast sträfvande att göra kristendomen till ett sanning i sammanlefnaden.
2 Efter denna protestantism, som småningom aftynat, reser sig nu en annan inom presterskapets eget sköte mot de bestående formerna och det domnade troslifvet i den finska kyrkan. Efter att någon tid bortåt, i spridda, ofta häftiga utfall, ha sökt sig luft i nästan alla tidningar, samlar sig denna opposition nu på prestmötena inom det härtills så konservativa ståndets eget sköte. Och härtill kan man endast lyckönska den finska kyrkan. Ty genom att öfverflyttas från de så lätt förvillade massorna till ett större flertal af församlingarnas ledare och lärare, förlorar denna opposition all verklig våda och förflyttas på sitt rätta område, der sans och upplysning som regulatorer för ett lefvande nit kunna leda den framåt till fruktbringande resultater. Den finska kyrkans styrelse har sjelf tagit härtill ett upplyst initiativ genom att uppmana presterskapet till enskilda och gemensama öfverläggningar om religionsundervisningen och själavården, och skall således vara den främsta att medverka till en för kyrkans innersta, högsta intressen tidsenlig och genomgripande reform.
3 Det icke minst märkvärdiga bland tidens tecken är att landets officiela tidning N:o 84 och 85 offentliggjort ett utdrag af protokollet vid Lappo prosteris kontraktsmöte på Ånäs (Autio) hemman i Kauhava kapell den 22 Mars 1859, undertecknadt å mötets vägnar af E. F. Stenbäck och A. D. Törnudd. Detta protokolls § 4 kan betraktas som en brännpunkt för nästan alla den finska kyrkans nuvarande brinnande frågor och som ett i hög grad frimodigt, aktningsvärdt uttalande af reformens nödvändighet.
4 »Äro vi prester? Äro vi verklige själaherdar?» fråga mötets talare och svara härtill sjelfve: »nej, vi äro det icke.» »Den enskilda själavården är för de fleste af oss ett terra incognita. Herdaömheten, herdatroheten, herdanitet i deras fulla sanning äro hos oss tyvärr alltför sällsynta. Vi undangöre våra predikningar ofta nog efter en ganska lös och knapphändig beredelse, undanstöka de öfriga embetsgöromålen så der temligen mekaniskt; slentrianen får vanligtvis ersätta andan; för öfrigt få våra åhörare, hvar i sin stad, sköta sig sjelfva. Är detta själavård? Och äro vi sålunda herdar? Man måste vara blind, för att kunna bejaka dessa frågor.»
5 Korrektivet härtill finner mötet endast i presterskapets grundliga reformerande. »Vi måste bli prester i sann och full mening, herdar efter Guds sinne. Det måste bli oss en lifsangelägenhet att försättas i en ställning, der vi kunna åstadkomma verkliga frukter för Guds rike. Kristendomen måste för oss sjelfva blifva en omskapande och pånyttfödande kraft, för att genom vår verksamhet kunna blifva det för våra församlingar.» »Vi måste få tid och sinnesledighet att sköta om den egentliga själavården.»
6 Detta vilkor saknas, säger mötet. Det är för de fleste, äfven de mest nitiske, en ren omöjlighet att tillbörligen sköta den enskilda själavården. Hindren äro snart sagdt oöfverstigliga. »Man tyckes ha varit rädd för att det andliga ståndet skulle blifva för mycket andligt. Man har ock sannerligen lyckats få ett så verldsligt presterskap på benen, att af andan finnes knappt mera qvar, än det torra skenet. Man har ett mördande centralisationssystem. Presterskapet är indeladt i tvenne skilda läger: herrar och tjenare; de sednare gå i de förras, de förra i statens ledband. Den unge presten har ingen frihet, ingen ansvarighet i sitt embete. Ojemn lönefördelning nedtrycker en del prester i buksorg och förleder andra att lefva i vällust eller slå sig på samlande af andra skatter och dekorationer, än de himmelska. Adjunkternes höjda löner göras till lockmat; det sätt, på hvilket de högre lönegraderna erhållas, befordrar än större förvirring och förnedring. Aflöningssättet inleder presten i girighet, demoraliserar hans ställning till åhörarne och gör honom till jordbrukare; allt drager hans sinne till jorden. Slutligen, för att lägga kronan på verket, öfverhopas presten med en mängd för hans embete främmande administrativa göromål. Genom allt detta är presterskapet försatt i en falsk ställning. »Presten skall vara allt och blir derigenom ingenting»,konsekvensändrat/normaliserat – en förtviflad ställning, ty antingen presten vill eller icke, är han här i landet allt annat utom prest och själasörjare.
7 De enda, som hos oss få eller kunna vara prester i evangelisk mening, äro moderkyrkokaplanerne, sockneadjunkterne och en del af de extraordinarie. Försumma de sitt kall, är det till en del deras eget fel. Men dertill bidraga ock äldre ståndsbröders exempel och prestens hela nuvarande uppfostran i embetet. »Prester och prelater hafva sysslat, Gudi klagadt, med bränvinsbestyr, med och utan angifvande för laga domstol»;konsekvensändrat/normaliserat nu, sedan äfven adjunkten måste tänka på att skräda sin ritorra spanmål, lägger frestaren embargo också på den unge dilettantens spekulationsanda.
8 Intet flickande och lappande, utan en fullständig reorganisation är af nöden. »Allt måste bli nytt: kyrkostyrelsen reorganiseras; bibelordet och finska språket i skolor, gymnasier och universitet grundligare läras; presternes bildning höjas; befordringslagarne förändras i enlighet med kyrkans väsende och behof;*)Hvartill hör det oförnuftiga och förderfliga indigenatets afskaffande. enskilda församlingar åter insättas i sin oafvisliga rätt; kyrkorådet reformeras; det presbyteriala elementet återupplifvas i sin ursprungliga evangeliska verksamhet, söndags- och byskolor inrättas i alla församlingar.» Allt detta kan synas halsbrytande; men frukta vi för reformer, så stå vi qvar i vårt gamla qvalm, och kyrkan förblifver i sin förnedring, ensam konservativ, ensam förstelnad, medan allt omkring henne föryngras och förnyas. En så hårdnackad konservatism måste leda till hennes undergång i massornas otro och sekternas fanatism.
9 Mötet förordar derefter högst nödiga reformer i lagstiftningen och förvaltningen, såvidt dessa hindra församlingarnas kristliga och sedliga förkofran, – främst den nu gällande bränvinslagstiftningen. Sålänge »husbehofsbränningen» qvarstår med dithörande föryttringsrätt, är allt bemödande för folkets förädling och upplysning fåfängt. Tjenstemäns dåliga föredöme verkar högst skadligt. Hvarföre icke på alla tillämpa lagen om sabbatsbrott? Lagen om uppenbar och enskild skrift behöfver reform. De liderliga, förderfliga privilegierade marknaderna böra afskaffas. Förordningen af d. 14 Jan. 1852 om laga försvar är högst demoraliserande; lättja, fattigdom och sedeslöshet taga öfverhand. Menliga äro äfven förhållanden af mindre vigt, såsom håfgången och kungörelserna i kyrkorna, »psalmböckernas redigerande efter boktryckarnes fennomanska sinne» m. m.
10 »Slutligen tillägger presterskapet den önskan, att alla de väsentliga reformer här ofvan blifvit antydda måtte blifva allvarligen behjertade, äfvensom att deras genomdrifvande, om de befinnas ändamålsenliga, måtte befordras endast och allenast på det sätt, som öfverensstämmer med Storfurstendömet Finlands grundlagar.»
11 Af särdeles intresse skall blifva att erfara, huruvida och huru långt stiftsmötet i Åbo den 28–30 nästk. Juni delar kontraktsmötets i Kauhava reformförslager. Glädjande vore det visst, om den finska kyrkans pånyttfödelse kunde fullständig utgå från samma kyrkas åldriga medelpunkt, hvarifrån initiativet till reformerna utgått och som derigenom skulle lägga samtidens tacksamhet till sin historiska ära.
12 En insändare till detta blad föreslår att äfven lekmän, såsom församlingarnes representanter, finge deltaga i Åbo stiftsmöte. Förslaget torde denna gång möta betydande svårigheter, men det innebär måhända en i framtiden vigtig princip för regleringen af kyrkliga angelägenheter.
*)Hvartill hör det oförnuftiga och förderfliga indigenatets afskaffande.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Kyrkoreformen.
1 Det är märkeligt att betrakta den fortgående protestantismen inom den protestantiska lutherska kyrkan så i Sverige som Finland. Öfverallt der det religiösa lifvet, den lefvande praktiska kristendomen stelnar i en död orthodoxi eller bortblandas i nedtryckande former, reser sekternas hydra sina hundrade hufvuden och ropar på anda i bokstafven, sanning och lif i de efterstafvade utanlexorna. De finska sekterna, om de ens förtjena detta namn, skilja sig likväl deri från flertalet af de svenska, att de, med få skenande undantag, icke angripa kyrkans lärosatser, utan tvärtom strängt fasthålla vid dem och endast fordra deras allvarliga praktiska tillämpning på lifvet. Knappt hade den finska pietismen vunnit en större utbredning, innan den sönderföll i tvenne stridande läger: den savolaks-österbottniska, som främst vidhåller den dagliga bättringen, och den sydfinska, Hedbergska, som kallar sig den evangeliska och främst vidhåller troshelgelsen; men båda äro lika måna om att anse sig strängt renläriga och endast sträfvande att göra kristendomen till ett sanning i sammanlefnaden.
2 Efter denna protestantism, som småningom aftynat, reser sig nu en annan inom presterskapets eget sköte mot de bestående formerna och det domnade troslifvet i den finska kyrkan. Efter att någon tid bortåt, i spridda, ofta häftiga utfall, ha sökt sig luft i nästan alla tidningar, samlar sig denna opposition nu på prestmötena inom det härtills så konservativa ståndets eget sköte. Och härtill kan man endast lyckönska den finska kyrkan. Ty genom att öfverflyttas från de så lätt förvillade massorna till ett större flertal af församlingarnas ledare och lärare, förlorar denna opposition all verklig våda och förflyttas på sitt rätta område, der sans och upplysning som regulatorer för ett lefvande nit kunna leda den framåt till fruktbringande resultater. Den finska kyrkans styrelse har sjelf tagit härtill ett upplyst initiativ genom att uppmana presterskapet till enskilda och gemensama öfverläggningar om religionsundervisningen och själavården, och skall således vara den främsta att medverka till en för kyrkans innersta, högsta intressen tidsenlig och genomgripande reform.
3 Det icke minst märkvärdiga bland tidens tecken är att landets officiela tidning N:o 84 och 85 offentliggjort ett utdrag af protokollet vid Lappo prosteris kontraktsmöte på Ånäs (Autio) hemman i Kauhava kapell den 22 Mars 1859, undertecknadt å mötets vägnar af E. F. Stenbäck och A. D. Törnudd. Detta protokolls § 4 kan betraktas som en brännpunkt för nästan alla den finska kyrkans nuvarande brinnande frågor och som ett i hög grad frimodigt, aktningsvärdt uttalande af reformens nödvändighet.
4 »Äro vi prester? Äro vi verklige själaherdar?» fråga mötets talare och svara härtill sjelfve: »nej, vi äro det icke.» »Den enskilda själavården är för de fleste af oss ett terra incognita. Herdaömheten, herdatroheten, herdanitet i deras fulla sanning äro hos oss tyvärr alltför sällsynta. Vi undangöre våra predikningar ofta nog efter en ganska lös och knapphändig beredelse, undanstöka de öfriga embetsgöromålen så der temligen mekaniskt; slentrianen får vanligtvis ersätta andan; för öfrigt få våra åhörare, hvar i sin stad, sköta sig sjelfva. Är detta själavård? Och äro vi sålunda herdar? Man måste vara blind, för att kunna bejaka dessa frågor.»
5 Korrektivet härtill finner mötet endast i presterskapets grundliga reformerande. »Vi måste bli prester i sann och full mening, herdar efter Guds sinne. Det måste bli oss en lifsangelägenhet att försättas i en ställning, der vi kunna åstadkomma verkliga frukter för Guds rike. Kristendomen måste för oss sjelfva blifva en omskapande och pånyttfödande kraft, för att genom vår verksamhet kunna blifva det för våra församlingar.» »Vi måste få tid och sinnesledighet att sköta om den egentliga själavården.»
6 Detta vilkor saknas, säger mötet. Det är för de fleste, äfven de mest nitiske, en ren omöjlighet att tillbörligen sköta den enskilda själavården. Hindren äro snart sagdt oöfverstigliga. »Man tyckes ha varit rädd för att det andliga ståndet skulle blifva för mycket andligt. Man har ock sannerligen lyckats få ett så verldsligt presterskap på benen, att af andan finnes knappt mera qvar, än det torra skenet. Man har ett mördande centralisationssystem. Presterskapet är indeladt i tvenne skilda läger: herrar och tjenare; de sednare gå i de förras, de förra i statens ledband. Den unge presten har ingen frihet, ingen ansvarighet i sitt embete. Ojemn lönefördelning nedtrycker en del prester i buksorg och förleder andra att lefva i vällust eller slå sig på samlande af andra skatter och dekorationer, än de himmelska. Adjunkternes höjda löner göras till lockmat; det sätt, på hvilket de högre lönegraderna erhållas, befordrar än större förvirring och förnedring. Aflöningssättet inleder presten i girighet, demoraliserar hans ställning till åhörarne och gör honom till jordbrukare; allt drager hans sinne till jorden. Slutligen, för att lägga kronan på verket, öfverhopas presten med en mängd för hans embete främmande administrativa göromål. Genom allt detta är presterskapet försatt i en falsk ställning. »Presten skall vara allt och blir derigenom ingenting»,konsekvensändrat/normaliserat – en förtviflad ställning, ty antingen presten vill eller icke, är han här i landet allt annat utom prest och själasörjare.
7 De enda, som hos oss få eller kunna vara prester i evangelisk mening, äro moderkyrkokaplanerne, sockneadjunkterne och en del af de extraordinarie. Försumma de sitt kall, är det till en del deras eget fel. Men dertill bidraga ock äldre ståndsbröders exempel och prestens hela nuvarande uppfostran i embetet. »Prester och prelater hafva sysslat, Gudi klagadt, med bränvinsbestyr, med och utan angifvande för laga domstol»;konsekvensändrat/normaliserat nu, sedan äfven adjunkten måste tänka på att skräda sin ritorra spanmål, lägger frestaren embargo också på den unge dilettantens spekulationsanda.
8 Intet flickande och lappande, utan en fullständig reorganisation är af nöden. »Allt måste bli nytt: kyrkostyrelsen reorganiseras; bibelordet och finska språket i skolor, gymnasier och universitet grundligare läras; presternes bildning höjas; befordringslagarne förändras i enlighet med kyrkans väsende och behof;*)Hvartill hör det oförnuftiga och förderfliga indigenatets afskaffande. enskilda församlingar åter insättas i sin oafvisliga rätt; kyrkorådet reformeras; det presbyteriala elementet återupplifvas i sin ursprungliga evangeliska verksamhet, söndags- och byskolor inrättas i alla församlingar.» Allt detta kan synas halsbrytande; men frukta vi för reformer, så stå vi qvar i vårt gamla qvalm, och kyrkan förblifver i sin förnedring, ensam konservativ, ensam förstelnad, medan allt omkring henne föryngras och förnyas. En så hårdnackad konservatism måste leda till hennes undergång i massornas otro och sekternas fanatism.
9 Mötet förordar derefter högst nödiga reformer i lagstiftningen och förvaltningen, såvidt dessa hindra församlingarnas kristliga och sedliga förkofran, – främst den nu gällande bränvinslagstiftningen. Sålänge »husbehofsbränningen» qvarstår med dithörande föryttringsrätt, är allt bemödande för folkets förädling och upplysning fåfängt. Tjenstemäns dåliga föredöme verkar högst skadligt. Hvarföre icke på alla tillämpa lagen om sabbatsbrott? Lagen om uppenbar och enskild skrift behöfver reform. De liderliga, förderfliga privilegierade marknaderna böra afskaffas. Förordningen af d. 14 Jan. 1852 om laga försvar är högst demoraliserande; lättja, fattigdom och sedeslöshet taga öfverhand. Menliga äro äfven förhållanden af mindre vigt, såsom håfgången och kungörelserna i kyrkorna, »psalmböckernas redigerande efter boktryckarnes fennomanska sinne» m. m.
10 »Slutligen tillägger presterskapet den önskan, att alla de väsentliga reformer här ofvan blifvit antydda måtte blifva allvarligen behjertade, äfvensom att deras genomdrifvande, om de befinnas ändamålsenliga, måtte befordras endast och allenast på det sätt, som öfverensstämmer med Storfurstendömet Finlands grundlagar.»
11 Af särdeles intresse skall blifva att erfara, huruvida och huru långt stiftsmötet i Åbo den 28–30 nästk. Juni delar kontraktsmötets i Kauhava reformförslager. Glädjande vore det visst, om den finska kyrkans pånyttfödelse kunde fullständig utgå från samma kyrkas åldriga medelpunkt, hvarifrån initiativet till reformerna utgått och som derigenom skulle lägga samtidens tacksamhet till sin historiska ära.
12 En insändare till detta blad föreslår att äfven lekmän, såsom församlingarnes representanter, finge deltaga i Åbo stiftsmöte. Förslaget torde denna gång möta betydande svårigheter, men det innebär måhända en i framtiden vigtig princip för regleringen af kyrkliga angelägenheter.