Brandförsäkringarne i Finland

Brandförsäkringarne i Finland

Lukuteksti

Notisen/artikeln ingår i HT 3/12 1859:|96 2|

Brandförsäkringarne i Finland.

(Strödda anmärkningar.)

1 Sålänge man saknar en ordnad statistik, blir hvarje försök att bedöma landets materiela framsteg opålitligt. Brandförsäkringarne t. ex. vore ett icke ovigtigt bidrag. Ty visst tillhör det ett lägre och outveckladt samhällstillstånd att handlöst, eller med skyddsmedel, dem erfarenheten hvar dag visar vara otillräckliga, prisgifva sin egendom åt den första bästa gnista, som en ovårdsam tjenare behagar låta falla i egen eller grannars gårdar, och sedan nödgas anropa statens understöd eller det allmänna medlidandet för att icke bringas till tiggarstafven. Och likväl har det intill allrasenaste tider varit allmän praxis i Finland. En stad har brunnit, en familj har genom brandskada förlorat allt hvad den ägde: strax skola staten eller allmänheten, eller båda tillsammans, vara färdiga att godtgöra skadan. Och det faller likväl ingen in att tänka: allt detta, eller nästan allt, hade kunnat förekommas med den utomlands allra vanligaste försigtighet.

2 Efter olyckan är det utan tvifvel hjertlöst att säga till de nödlidande: I haden kunnat försäkra er egendom; skyllen nu eder sjelfve! Men före olyckan är det samhällets och hvarsochens pligt att säga till de enskilde: hvarföre tanklöst öfverlemna eder åt alla slumpens nycker och elementernas ostadighet? Det står eder fritt att försumma all försigtighet för eder egen del, men begären då icke heller andras hjelp, ifall olyckan drabbar eder!

3 Lagen och krediten, som för vissa fall ålägger t. ex. en låntagare skyldigheten att försäkra sin egendom, kan icke utan våda ingripa i enskildes sätt att för öfrigt hushålla med deras ägodelar och framtid. Men samhället kan säga till kommunerne: I saknen icke mera, som förut, tillfällen att utan stora omgångar och kostnader betrygga eder mot brandskada: gören I det icke, så förvänten icke heller, när skadan timat, att kunna godtgöra eder försummelse med allmänt understöd!

4 Det ges visserligen stora, till en del oförskylda allmänna olyckor, hvilkas tyngd en kommun icke ensam kan bära. Om t. ex. en stad bortsopas från jorden och en totalt ny reglering blir oundviklig, så bär det allmänna sjelf sin del af ansvaret, emedan det fordom, när staden grundlades eller nybyggdes, stadfästat för densamma en eldfarlig, numera olämplig reglering. I sådant fall är det samhällets pligt att genom bidrag till den nya regleringen godtgöra sin förra uraktlåtenhet. Men denna samhällets förbindelse kan icke längre, såsom härintills, utsträckas till godtgörande af enskilda förluster. Samhället kan, utan att fela mot sina pligter, – ja, just för att icke gynna de vårdslöse på de omtänksames bekostnad – låta utgå en erinran derom att enhvar numera kan försäkra löst och fast, och att den, som uraktlåter detta, må bära sin sjelfförvållade skada.

5 I andra länder vore en sådan erinran öfverflödig, emedan försäkringarne der blifvit en regel. Men i Finland är traditionen seg, omtänksamheten ett undantag och sjelfva möjligheten att försäkra jemförelsevis ännu ny, hvarföre sannolikt alltför mången ännu en tid bortåt skall i trög likgiltighet lägga händerna i kors och vänta, såsom förut, på det häfdvunna allmänna understödet.

6 Brandförsäkringen är visserligen här i landet öfver ett halft århundrade gammal. Den har länge exsisterat i den nu mycket föråldrade och tryckande formen af sockneföreningar och fortfor ända till svenska allmänna brandstodsbolagets upplösning att hafva en andel deruti. Ett finskt s. k. brandförsäkringskontor inrättades|96 3| 1816, men blef genom Åbo brand urståndsatt att uppfylla sina förbindelser och upplöstes 1833, sedan året förut det allmänna finska brandstodsbolaget erhållit nådig stadfästelse. Från denna tid kan man räkna brandförsäkringarnes allmännare inflytande i Finland.

7 Nämnde bolag, som för 25 år sedan hade tecknat något öfver 11 millioner rub. b:korubel banko assignationer, har nu, oaktadt det, i följd af omgångar och konkurrens, obetydligt tillvuxit de sednare åren, en ansvarssumma af inemot 11 millioner rubel silfver. Lägger man härtill det 1858 stiftade brandstodsbolaget för landsorterna med dess snabbt vexande ansvarssumma af för närvarande öfver 7 millioner rubel, så befinnes ensamt i dessa båda inrättningar egendom försäkrad för omkr. 18 millioner rubel silfver.

8 I mer än tjugu år hafva dessutom ett icke obetydligt antal icke-finska, på vinst beräknade bolag här försäkrat ansenliga summor. Början gjorde de ryska brandförsäkringsbolagen. Efter dem följde andra, bland hvilka det engelska Northern gjort stora affärer i Finland. År 1856 uppträdde Skandia, som har ett antal aktieägare äfven i Finland, och nu sednast det i Frankfurt förlagda ryska bolaget Providentia. Summan af alla dessa bolags finska försäkringar kan endast gissningsvis antydas, men understiger säkert icke de finska bolagens ansvarsbelopp, eller 18 millioner, hvarföre egendom för ett värde af minst 36 millioner rubel silfver för närvarande måste antagas vara brandförsäkrad i Finland, utan att räkna härads- och sockneföreningarnes tillfälliga, helt och hållet obestämbara ansvarsbelopp.

9 Huru förhåller sig nu detta brandförsäkrade egendomsvärde i landet till det återstående, ännu icke försäkrade? Med andra ord: till hvilket värde kan Finlands hela, för eld åtkomliga fasta och lösa egendom uppskattas? Härom saknas all uppgift. Men troligt är, att detta oförsäkrade, eldens förstöring underkastade värde minst uppgår till lika belopp, som det härtills försäkrade; så mycket mer som allmänna brandstodsbolaget af öfverdrifven försigtighet en lång tid (icke numera) ansåg sig böra nedpruta sina fösäkringsvärden vida under det verkliga värdet. Lägger man härtill landets alldeles icke försäkrade skogar, som årligen offra hundratusendetal rubel åt lågorna, så blir summan af den oförsäkrade egendomen kolossal och Finlands risk för eldfara i sanning oerhörd.

10 När skall det blifva möjligt att här, som annorstädes, försäkra äfven landets dyrbara, härtills så oförsvarligt vårdslösade skogar? Skall det nya forstväsendet förmå efterhand bereda en möjlighet dertill?

11 När skall landet erhålla ett inhemskt bolag till försäkring af lösegendom äfven i städerna? Förslaget har varit å bane för några år sedan, men gick då, förunderligt nog, om intet, ehuru landet årligen försäkrar lösegendom för åtminstone 10 millioner i utländska bolag.

12 Det vore trångt tänkt och illa beräknadt att motsätta sig konkurrensen af de utländska bolagen. I ett land som vårt, der en jemförelsevis betydlig egendom är hopad på få orter, måste det alltid bli klokt att fördela risken på flera försäkringsbolag. Vore all egendom, lös och fast, försäkrad inom landet, så blefve hvarje större brandskada vida kännbarare, och en olycka af den utsträckning som t. ex. Åbo brand skulle i grund ruinera de inhemska försäkringsbolagen. Nu drager visserligen utlänningen sin profit af premierna, men han bär ock en del af risken. Om således, som man bör hoppas, äfven ett finskt lösörebolag för städerna förr eller sednare kommer till stånd, så lärer det akta sig för att eftersträfva något slags monopol och åtminstone genom reassurans i utländska bolag trygga sig för alltför kännbara förluster. Men vinsten blefve icke allenast att qvarhålla en del af de nu till utlandet gående premierna, som påtagligen gifva behållning – annars skulle icke de utländska bolagen konkurrera här på marknaden – utan hufvudsakligen den, att genom den närmare kontrollen af egna landsmän alltmera fullkomna säkerhetsåtgärderna emot brandskador och dymedelst göra dessa så sällsynta som möjligt; – samma fördel således, som de finska sjöassurans-föreningarna ha medfört i afseende å fartygens bättre konstruktion, bemanning och utredning.

13 Dertill kommer ännu fördelen af den närmare kontroll, som ett inhemskt försäkringsbolag är underkastadt från försäkringstagarnes sida. De utländska bolagen paradera visserligen med lysande ziffror i prospekterna, och vi vilja ingalunda bestrida, att ju dessa ziffror haft eller hafva sin riktighet. Men omständigheter, om hvilka man här ingen kännedom äger, kunna under tidernas lopp rubba äfven den mest sadelfasta soliditet, och en försäkring i utlandet blir derföre alltid mer eller mindre en försäkring på god tro. Utomdess tillkommer svårigheten, för att ej säga omöjligheten, att i förekommande tvistiga fall göra försäkringstagarens rätt gällande hos det utländska bolaget. Den som vet hvad processer kosta t. ex. i England och Ryssland, cederar hellre den billigaste fordran, än han griper till den halsbrytande utvägen att försöka i laga väg kräfva ett bolag i dessa länder. Man skall invända att de utländska bolagens egen fördel fordra ett liberalt afgörande af sådana tvister. Men hvem garanterar, att ett sådant bolag icke kan vinna mera genom att, på ett eller annat skäl, undandraga sig ersättningen för en större brandskada, än det på åratal kan hoppas återvinna i Finland på andra försäkringar?

14 Med ett ord: det vore hvarken önskvärdt eller nyttigt att försöka utestänga de utländska bolagen, som fördela landets risk; men välordnade inhemska bolag, med så vidt utsträckta försäkringar som en nödig försigtighet tillåter, måste dock alltid vara att föredraga. Och när det i en framtid blifvit sed att mindre lika på andras hjelp, än på egen omtanke, skall man med förundran skåda tillbaka på nuvarande tider af fara och osäkerhet, då så många tusende äro slumpens nådehjon, hvilkas hus, hem och välfärd äro beroende af hvarje slarf, som behagar somna från ett ljus eller lemna en brasa utan eftersyn.

 

 

    Kommentaari

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimile