Läsebibliothek i Finland, 1848. N:o 23 – 34 Carl XII:s Page af L D. G. Svarta Handen af Ridderstad.
1 Den historiska romanen har begynt intaga ett betydande rum inom svenska literaturen. Medan Onkel Adam nedskrifver sina tendenser, Flygare Carlén sina sjö- och landtäfventyr, F. Bremer sina husligt romantiska och romantiskt husliga situationer, kastar en god del af det yngre skrifställareslägtet (Kullberg, Kjellman Göranson, L. D. G(eer), Ridderstad m. fl. att icke tala om äldre förf. såsom Mellin, Sparre, v. Zeipel) sin diktareförmåga inpå det historiska området. Och deri göra de utan tvifvel rätt. Ty svenska historien är, mer än någon historie i verlden, utomordentligt rik både på situationer och karakterer, egnade för den romantiska behandlingen; den erbjuder för dikten ett nästan outtömligt material, och man kan endast önska, att dess bearbetare icke ensidigt må hålla sig inom ett tidehvarf, utan mana i dagen de mäktiga skuggorna från alla perioder af det förgångna.
2 Icke längesedan, i vårt omdöme om »Trollets Son», anmärkte vi just en sådan ensidighet, hvarmed den historiska romanen i Sverige lokaliserat sig nästan uteslutande inom rikets egentliga glansperiod från och med slutet af 1500, till och med början af 1700-konsekvensändrat/normaliserattalet. Det är också naturligt att diktens ögon närmast falla uppå de mest lysande punkterna, efterhand blir den hemmastadd på andra håll, hvilket äfven, som man finner, redan skett. Icke blott de sednaste hundrade åren, äfven medeltiden i Sverige ha numera funnit sina bearbetare.
3 Förevarande tvenne romaner af De Geer och Ridderstad äro lokaliserade, den förra i början af 1700, den sednare i början af 1800-konsekvensändrat/normaliserattalet. Båda hvälfva sig kring märkvärdiga vändpunkter i Sveriges och hela nordens historia; i båda blottas en del af de trådar, som gaf den dåvarande statsmachinen sin riktning; båda få sin relief af stora politiska tilldragelser, likasom båda indraga den tidens utmärkta personligheter i sin intrig. I öfrigt äro de till komposition, detaljlynne och motiver ganska olika.
4 En historisk roman kan vara bygd på karakterer, på situationer eller på tidsteckningar i detalj. Utan tvifvel är det lyckligast, om alla dessa tre kunna förenas i jemnvigt; i motsatt fall löper skildringen fara att förirra sig i resonemang, i effektsökeri, eller i blott och bart beskrifning. »Carl XII:s Page» har den förtjensten att anbringa alla partier i ett riktigt förhållande. Hela kompositionen får deraf något harmoniskt och helgjutet, som icke blott anslår för ögonblicket, utan lemnar ett godt och varaktigt intryck efter sig.
5 Det är en öfverraskande kontrast, att midt i den karolinska tidens obändiga mod, vid sjelfva den våghalsige kungens sida, finna en karakter som Henrik Burguers, sammansatt af rädsla och försigtig beräkning. Man skulle anse denna kontrast anstötlig, när det gäller bokens hufvudperson; men den är fint, och hvad som bättre är, naturligt anlagd. Ur rädslan, som skyr att onödigt blottställa sig, utvecklas snart ett ädelt mod, när det verkligt behöfves; ur försigtigheten framgår en med klokhet parad handlingskraft. Henriks karakter utvecklar sig sålunda till en motsats i god betydelse mot den karolinska tidens öfvermått af mod och brist på förutseende, samt till en representant af den derpå följande frihetstidens nyktra duglighet. För|18 4| att komplettera denna mästerliga antithes, ställes vid Henriks sida den verkligt fege och ilparigt sluge Håkanson, en helt annan motsats till karolinerne och representant af allt hvad frihetstiden sedan hade lågt och egennyttigt.
6 Den tid, som skildras, är nemligen den så högst vigtiga och märkvärdiga perioden strax före och efter Carl XII:s död, då allt slog om till sin motsats, äran till förnedring, enthusiasmen till beräkning, uppoffringen till egennytta. Att låta denna underbara brytning spegla sig i kontrasterna mellan den väldige, strängt sedlige Carl XII och den svage, vällustige Fredrik I, mellan den ridderlige drabanten Carl Rosenfelt och den ränkfulle skrifvaren Håkanson, samt slutligen mellan Henrik Burguer och hans älskarinna, den enthusiastiska Gunhild Rosenfelt, detta – vi upprepa det – är lyckligt uttänkt och väl genomfördt. Den store kungen skildras i några historiskt sanna och målande drag; hans uppträdande på balen i Cristinehamn är förträffligt. Lika pikanta äro anekdoterna om Swedenborg, kopierade efter verkligheten. Skeft framställd är deremot den ryktbare Arvid Horn. Bland bipersonerna i boken må anmärkas Fransosen Siquier, Maria Hufig och den storskrytande korpralen Lennart såsom väl skizzerade.
7 Situationerna äro ganska underhållande, någongång mindre sannolika. Belägringen af Fredrikshall och Carl XII:s död följas af det historiska intresset; men ett kapitel, hvilket vi sätta främst i skildringens åskådlighet och nästan Walter Scottiska lif, är Beneborgs belägring och förstöring af Ryssarne. Sede- och tidsmålningar äro likt strödda anmärkningar inflätade i den öfriga framställningen, men ingenstädes nedtynga de den genom sin utförlighet eller störa handlingen genom episoder.
8 Vi anse »Carl XII:s Page» som en af den nya svenska pressens bästa produkter, och Hr Widerholm har gjort ganska rätt att upptaga i sin samling detta verk, som förut varit särskildt tryckt (icke i Svenska Parnassen), hvarföre Hr W. äfven torde ha träffat särskildt arrangement med förläggaren.
9 Hr Ridderstads arbete, »Svarta Handen», får en helt annan karakter redan derigenom, att det nästan uteslutande är bygdt på situation. Man flyttas hundrade år framom Carl XII, till en annan vändpunkt i svenska statslifvet, till året 1810. Fersiska och Mannerheimska partierna, legitimiteten och revolutionen, bekämpa hvarandra; kronprinsen dör, Fersen faller för Stockholms pöbel, allt går en ny framtid till mötes. Men alla de korsande intrigernas trådar löpa tillsamman i en mans hand, som okänd och förfärlig står i bakgrunden. Det är f. d. konventsledamoten, jakobinen Drouet, densamme (!) som upptäckte Ludvig XVI:s flykt, men som nu under namn af grefve Vauvenard kommit till Sverige, dels att arbeta för republiken, dels att hämnas på Fersen och Adlersparre, hvilka fordom i Frankrike hvar för sig djupt skymfat honom och genomborrat hans högra hand, som gifvit boken sin titel, emedan den alltid betäcktes af en svart handske. Att han medför en skön och oskyldig dotter, älskad af hans ena offer Adlersparre, och att denne omgifves af egennyttan och hämdens försåt på alla håll, ger boken sin uppränning.
10 Denna har imiterat alla den nyare franska stilens fel: effekt på effekt, intriger, försåt, hämd, mord, halsbrytande situationer; än gå personer på Stockholms gator och skrika ut lifsfarliga hemligheter, så att de höras i andra våningen; än leder monsieur Vauvenard okänd genom ett språkrör misstankarne för Carl Augusts död på Fersen; än är det Fersen som (två gånger) ligger med blottadt bröst under sin dödsfiendes dolk och likväl icke dör; än Adlersparre, som (tre gånger) dödas med lysande knalleffekt, men händelsevis åter står upp; än kastas tärning om menniskolif, än tillställes en vigsel, der ett lik i sin kista, tillfrågadt om samtycke, reser sig upp och svarar nej, o. s. v. Det blefve långt att upprepa alla de oformligheter, hvaraf detta arbete öfverflödar, och upplösningen, der den ena bofven af våda snafvar öfver sin dolk och den andra ihjälslås af sin stamfars bildstod, är icke det minst vidunderliga. Sjelfva den genomgående idén, hämden efter 20 år, är i denna ytterlighet vidrig.
11 Med allt detta kan icke nekas att boken är af ett spännande intresse. Läsaren ryckes utan besinning med, som af en fors. Stilen är i allmänhet ledig, stundom vacker, framställningen liflig, några historiska partier väl tecknade. »Svarta handen» är Hr Ridderstads första större arbete i denna genre; det bär derföre omognadens lyten, men det visar goda anlag.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Literatur.
Läsebibliothek i Finland, 1848. N:o 23
– 34 Carl XII:s Page af L D. G. Svarta Handen af Ridderstad.
1 Den historiska romanen har begynt intaga ett betydande rum inom svenska literaturen. Medan Onkel Adam nedskrifver sina tendenser, Flygare Carlén sina sjö- och landtäfventyr, F. Bremer sina husligt romantiska och romantiskt husliga situationer, kastar en god del af det yngre skrifställareslägtet (Kullberg, Kjellman Göranson, L. D. G(eer), Ridderstad m. fl. att icke tala om äldre förf. såsom Mellin, Sparre, v. Zeipel) sin diktareförmåga inpå det historiska området. Och deri göra de utan tvifvel rätt. Ty svenska historien är, mer än någon historie i verlden, utomordentligt rik både på situationer och karakterer, egnade för den romantiska behandlingen; den erbjuder för dikten ett nästan outtömligt material, och man kan endast önska, att dess bearbetare icke ensidigt må hålla sig inom ett tidehvarf, utan mana i dagen de mäktiga skuggorna från alla perioder af det förgångna.
2 Icke längesedan, i vårt omdöme om »Trollets Son», anmärkte vi just en sådan ensidighet, hvarmed den historiska romanen i Sverige lokaliserat sig nästan uteslutande inom rikets egentliga glansperiod från och med slutet af 1500, till och med början af 1700-konsekvensändrat/normaliserattalet. Det är också naturligt att diktens ögon närmast falla uppå de mest lysande punkterna, efterhand blir den hemmastadd på andra håll, hvilket äfven, som man finner, redan skett. Icke blott de sednaste hundrade åren, äfven medeltiden i Sverige ha numera funnit sina bearbetare.
3 Förevarande tvenne romaner af De Geer och Ridderstad äro lokaliserade, den förra i början af 1700, den sednare i början af 1800-konsekvensändrat/normaliserattalet. Båda hvälfva sig kring märkvärdiga vändpunkter i Sveriges och hela nordens historia; i båda blottas en del af de trådar, som gaf den dåvarande statsmachinen sin riktning; båda få sin relief af stora politiska tilldragelser, likasom båda indraga den tidens utmärkta personligheter i sin intrig. I öfrigt äro de till komposition, detaljlynne och motiver ganska olika.
4 En historisk roman kan vara bygd på karakterer, på situationer eller på tidsteckningar i detalj. Utan tvifvel är det lyckligast, om alla dessa tre kunna förenas i jemnvigt; i motsatt fall löper skildringen fara att förirra sig i resonemang, i effektsökeri, eller i blott och bart beskrifning. »Carl XII:s Page» har den förtjensten att anbringa alla partier i ett riktigt förhållande. Hela kompositionen får deraf något harmoniskt och helgjutet, som icke blott anslår för ögonblicket, utan lemnar ett godt och varaktigt intryck efter sig.
5 Det är en öfverraskande kontrast, att midt i den karolinska tidens obändiga mod, vid sjelfva den våghalsige kungens sida, finna en karakter som Henrik Burguers, sammansatt af rädsla och försigtig beräkning. Man skulle anse denna kontrast anstötlig, när det gäller bokens hufvudperson; men den är fint, och hvad som bättre är, naturligt anlagd. Ur rädslan, som skyr att onödigt blottställa sig, utvecklas snart ett ädelt mod, när det verkligt behöfves; ur försigtigheten framgår en med klokhet parad handlingskraft. Henriks karakter utvecklar sig sålunda till en motsats i god betydelse mot den karolinska tidens öfvermått af mod och brist på förutseende, samt till en representant af den derpå följande frihetstidens nyktra duglighet. För|18 4| att komplettera denna mästerliga antithes, ställes vid Henriks sida den verkligt fege och ilparigt sluge Håkanson, en helt annan motsats till karolinerne och representant af allt hvad frihetstiden sedan hade lågt och egennyttigt.
6 Den tid, som skildras, är nemligen den så högst vigtiga och märkvärdiga perioden strax före och efter Carl XII:s död, då allt slog om till sin motsats, äran till förnedring, enthusiasmen till beräkning, uppoffringen till egennytta. Att låta denna underbara brytning spegla sig i kontrasterna mellan den väldige, strängt sedlige Carl XII och den svage, vällustige Fredrik I, mellan den ridderlige drabanten Carl Rosenfelt och den ränkfulle skrifvaren Håkanson, samt slutligen mellan Henrik Burguer och hans älskarinna, den enthusiastiska Gunhild Rosenfelt, detta – vi upprepa det – är lyckligt uttänkt och väl genomfördt. Den store kungen skildras i några historiskt sanna och målande drag; hans uppträdande på balen i Cristinehamn är förträffligt. Lika pikanta äro anekdoterna om Swedenborg, kopierade efter verkligheten. Skeft framställd är deremot den ryktbare Arvid Horn. Bland bipersonerna i boken må anmärkas Fransosen Siquier, Maria Hufig och den storskrytande korpralen Lennart såsom väl skizzerade.
7 Situationerna äro ganska underhållande, någongång mindre sannolika. Belägringen af Fredrikshall och Carl XII:s död följas af det historiska intresset; men ett kapitel, hvilket vi sätta främst i skildringens åskådlighet och nästan Walter Scottiska lif, är Beneborgs belägring och förstöring af Ryssarne. Sede- och tidsmålningar äro likt strödda anmärkningar inflätade i den öfriga framställningen, men ingenstädes nedtynga de den genom sin utförlighet eller störa handlingen genom episoder.
8 Vi anse »Carl XII:s Page» som en af den nya svenska pressens bästa produkter, och Hr Widerholm har gjort ganska rätt att upptaga i sin samling detta verk, som förut varit särskildt tryckt (icke i Svenska Parnassen), hvarföre Hr W. äfven torde ha träffat särskildt arrangement med förläggaren.
9 Hr Ridderstads arbete, »Svarta Handen», får en helt annan karakter redan derigenom, att det nästan uteslutande är bygdt på situation. Man flyttas hundrade år framom Carl XII, till en annan vändpunkt i svenska statslifvet, till året 1810. Fersiska och Mannerheimska partierna, legitimiteten och revolutionen, bekämpa hvarandra; kronprinsen dör, Fersen faller för Stockholms pöbel, allt går en ny framtid till mötes. Men alla de korsande intrigernas trådar löpa tillsamman i en mans hand, som okänd och förfärlig står i bakgrunden. Det är f. d. konventsledamoten, jakobinen Drouet, densamme (!) som upptäckte Ludvig XVI:s flykt, men som nu under namn af grefve Vauvenard kommit till Sverige, dels att arbeta för republiken, dels att hämnas på Fersen och Adlersparre, hvilka fordom i Frankrike hvar för sig djupt skymfat honom och genomborrat hans högra hand, som gifvit boken sin titel, emedan den alltid betäcktes af en svart handske. Att han medför en skön och oskyldig dotter, älskad af hans ena offer Adlersparre, och att denne omgifves af egennyttan och hämdens försåt på alla håll, ger boken sin uppränning.
10 Denna har imiterat alla den nyare franska stilens fel: effekt på effekt, intriger, försåt, hämd, mord, halsbrytande situationer; än gå personer på Stockholms gator och skrika ut lifsfarliga hemligheter, så att de höras i andra våningen; än leder monsieur Vauvenard okänd genom ett språkrör misstankarne för Carl Augusts död på Fersen; än är det Fersen som (två gånger) ligger med blottadt bröst under sin dödsfiendes dolk och likväl icke dör; än Adlersparre, som (tre gånger) dödas med lysande knalleffekt, men händelsevis åter står upp; än kastas tärning om menniskolif, än tillställes en vigsel, der ett lik i sin kista, tillfrågadt om samtycke, reser sig upp och svarar nej, o. s. v. Det blefve långt att upprepa alla de oformligheter, hvaraf detta arbete öfverflödar, och upplösningen, der den ena bofven af våda snafvar öfver sin dolk och den andra ihjälslås af sin stamfars bildstod, är icke det minst vidunderliga. Sjelfva den genomgående idén, hämden efter 20 år, är i denna ytterlighet vidrig.
11 Med allt detta kan icke nekas att boken är af ett spännande intresse. Läsaren ryckes utan besinning med, som af en fors. Stilen är i allmänhet ledig, stundom vacker, framställningen liflig, några historiska partier väl tecknade. »Svarta handen» är Hr Ridderstads första större arbete i denna genre; det bär derföre omognadens lyten, men det visar goda anlag.