Strid och Seger, novell af en Finne. Pietisterne, fantasi af en Finne. Hämden, novell af en Finne.
1 Som läsaren finner af titeln och pseudonymen, håller en hel »finsk» literatur på att inom kort tid uppblomstra från en hand. Redan denna här i landet ovanliga produktivitet drager uppmärksamheten på »en Finne»;konsekvensändrat/normaliserat och när härtill kommer, att samtliga dessa små häften röja en bestämd tendens – sådan man härtills funnit blott hos »Flickan på Inderskär» och »Tvillingsbarnen» är så mycket mera skäl att egna dem några ord till bedömande. Ja, det förekommer oss, som ville de sjelfva, genom sin polemiserande och stundom kärfva ton, utmana det allmänna omdömet. Vi beklaga endast, att utrymmet nödgar oss härutinnan vara kortare, än ämnet förtjenat och vi sjelfva det önskat.
2 För vår del kunna vi icke tillerkänna tendensromanen den höga ställning inom samtidens literatur man åt den velat inrymma. Det synes oss alltid vanskeligt, att i en konstprodukt, sådan äfven romanen bör vara, insmyga ett främmande intresse, en dagens praktiska fråga, en samhällsreform och hvad dertill hörer. Mer eller mindre måste man riskera, att nedsätta dikten till ett skal, en omklädnad, en söt sås kring ett annars trögsmält resonnemang, och detta synes oss vara ett djupt missförstånd af diktens betydelse. Romanen räknas med skäl till det episka skaldeslaget. Men dettas karakteristika egenhet är just att ställa diktaren helt och hållet i skugga för dikten, så att denna ensam handlar, talar, känner och verkar hvad den kan genom sig sjelf. Tendensromanen åter nöjer sig icke med att låta handlingen tala; den ställer vid dess sida en mängd åsigter och förklaringar, som äro nödvändiga, det är sannt, för »tendensen»,konsekvensändrat/normaliserat men som dervid ofta alldrig obehörigt låta författarens person undan|84 4|skymma handlingen. Den är ett marionettspel, der man icke blott ser dockorna, utan äfven trådarna, som komma dem att röras, och mannen som sitter under skåpet och drar på trådarna.
3 Vi medgifva, att tendensromanen, behandlad af en stor talent, såsom en Sue eller en Onkel Adam, genom det fulländadt konstnärliga i utförandet genom partiernas afrundning och resonnemangernas skickliga anbringande såsom en otvungen konseqvens af handlingen, till stor del undviker utseendet af en förklädnad, om den ock i botten fortfar att vara det. Men, vi upprepa det, dertill fordras ett mästerskap, hvilket man ej kan begära af en ovan penna, som »en Finnes».konsekvensändrat/normaliserat I hans noveller har dikten alltför synbart nedstigit till tjenarinna för tendensen, och han tyckes anse detta alldeles i sin ordning. Han brådskar igenom handlingen med en raskhet, man kunde säga med en vårdslöshet, som tydligen utvisar, att den för honom är en bisak, och på kostymen kostar han icke mer än som jemt behöfves, för att icke låta situationerna uppträda nakna. Korthetens förtjenst kan man icke neka detta framställningssätt. Ehuru vi ej kunna tillerkänna förf. synnerlig uppfinningsförmåga, får medgifvas, att en annan i hans ställe skulle af samma ämne hafva gjort en trefaldt vidlyftigare bok.
4 Förf:s likgiltighet för dikten som sådan visar sig äfven i den nästan totala frånvaron af all idealisering. Kärfva, ohyflade och råbarkade verkligheter möter man i hans noveller vid hvarje steg, men sköna, ljufva och älskliga väsenden, dagrar dem dikten i alla tider och alla former låter spela öfver skuggorna i denna verld, sådana finnas här inga eller blott ytterst flyktigt framkastade i förbigående. Vi kunna i alla de tre novellerna blott erinra oss en situation af täckhet och behag, den då värdshusflickan i »Strid och seger» räcker sin vänliga hand åt de flyende gossarna. I de sednare båda novellerna finnes intet lyckadt parti af denna art, blott några förfelade.
5 Man finner, huru oändligt förf. i detta afseende står efter SverigesOnkel Adam (Wetterberg), hvilken han i öfrigt synes ha tagit till mönster. Hos W. är nästan hvarje drag intagande, fint, älskvärdt, och äfven der han nödgas afteckna det vidriga, mildrar han det gerna, om han det kan, genom en humor, som gifver det till pris åt löjet. Vår förf. har humor; skämtet besticker icke hans läsares skönhetssinne. Han är barsk alltigenom, äfven när han försöker att småle. Stel och oböjlig går han sin bana fram, likasom ville han säga till alla dem han möter: så är det och så skall det vara; det är icke värdt att disputera!
6 Förf. har en stor förtjenst: han ritar sina bilder och han drifver sina satser med energi. Hans drag äro raska, likasom hans påståenden. Sjelfva hans stil är ett troget aftryck af en energisk själ; föga vårdad, ofta sträf, förenar den korthet och kärna. En ädel värma för hvad han anser rätt kan ingen frånkänna honom; den röjes på hvarje rad, och likaså öppen är hans ovilja för det i hans åsigt skefva och falska omkring honom. Om hans böcker likväl icke verka hos läsaren det goda han föresatt sig, så är det emedan han, som dock sjelf i »Strid och Seger» kämpar för kärlekens höga plats i uppfostran, icke alltid från denna kärlekens ståndpunkt betraktar menniskolifvet, icke upplyftar der han förkrossat, icke låter försoningen öfverallt upplösa de dissonanser han framkallat. Äfven häri har förf. mycket att lära af Wetterberg.
7 För karaktersskildringar har förf. anlag och skarpt öga. Men han skildrar som en daguerrotyp; sanning och trohet finnas i bilden nog; lefvande utveckling finns der icke. Exempelvis Munk i »Hämden» – en väl börjad, men i slutet stelfrusen och derigenom osann karakter. Vi böra dock undantaga »Henrik Vingsjö».konsekvensändrat/normaliserat Genom hans lif går ett motiv, som utvecklar sig i någon mån konseqvent. – Det är i motivernas svaghet som handlingen förvirras, och hvad situationerna angår, hafva vi redan nämnt att de sakna uppfinning.
8 Betrakta vi förf:s arbeten som kompositioner, menade att utgöra ett novellistiskt helt, så ställa vi de båda sednare framför den första. »Strid och Seger»,konsekvensändrat/normaliserat hvilken vi i alla öfriga afseenden anse vara den relativt bästa, är som novell den lösaste. Tvenne gossar skola med stryk uppfostras till goda menniskor. Medlet är förvändt och misslyckas. Den ena går förlorad i vanmäktigt trots; den andra arbetar sig upp och lär af egen erfarenhet att kärleken förmår mera öfver menniskan, än fruktan. Uppränningen är god; den yttre sammanhållningen saknas. För att sammanbinda början och slut, måste man ständigt fasthålla den tendens, som föresväfvat förf., och för att åter göra detta, måste man afsäga sig bokens intresse som novell. Skelettet af en theori, som öfverallt genomskiner det tunna kött och blod, hvarmed det är omklädt gör att läsaren här ej tycker sig se menniskor, endast idéer. Och detta – vi upprepa det ännu engång – är mindre förf:s fel, än tendensromanens i allmänhet.
9 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 27/10 1849:|85 1|
Literatur.
(Se N:o 84.)
Strid och Seger, novell af en Finne. Pietisterne, fantasi af en Finne. Hämden, novell af en Finne.
10 Det motiv som genomgår »Strid och seger», kunde sammanfattas i dessa ord: Tvinga aldrig en menniska till det goda! Dermed vinner du på sin höjd ett utvärtes sken, lagens yttre åtlydnad, icke hjertats förbättring. Tvång gör skrymtare; fruktan förlamar själens kraft att resa sig upp; kroppsligt straff förhärdar. Kärleken allena skapar det goda i menniskan, och den fria öfvertygelsen bringar det till mognad.
11 Denna lära är sund och ädel; genomförd i lifvet, särdeles i barnauppfostran, tveka vi icke att anse den fruktbringande till det godo. Om den praktiskt kan tillämpas öfverallt, der förf. det vill, må lemnas derhän. Visst är, att Hr Henrik Vingsjös, om »Phalansteren» och »Tre Fruar i Småland» påminnande experiment med de nio lösdrifvarne fordrar bekräftelse. Aktning förtjenar i alla fall denna tro på det goda äfven hos den af samhället förskjutna medmenniskan, och hvad man med skäl anmärkt mot Sveriges författningar om laga försvar gäller äfven vårt land. – Förf. nekar icke ett lämpligt bruk af kroppsaga för barn, men vill icke se den använd på halfvuxne, hvilkas eftertanke börjat vakna. Vi instämma deri fullkomligt. Kroppsstraff, användt i skolor och gymnasier på gossar om 14 till 16 år och stundom derutöfver, anse vi i hög grad förkastligt. Derom är mycket sagdt, men än|85 2| mera osagdt. Förf:soriginal: Förf;s skildring af de tvenne gossarna i början af boken är psykologiskt sann och värd ett allmänt behjertande.
12 Det andra arbetet, »Pietisterne», kallas af förf. sjelf en fantasi. Och med rätta. Som novell betraktadt, har det likväl mera hållning än de öfriga; man finner här något som liknar en intrig, och en rätt vidunderlig ändå.
13 Finland har råkat i händerna på en vidtutgrenad i mörkret smygande sekt, pietisterne, hvilkas dubbla mål är att vid sina hycklande dogmer med jernfjettrar binda all fri öfvertygelse, medan de på samma gång söka att tillskansa sig så mycket af jordiska egodelar de någonsin kunna åtkomma. Denna hemlighetsfulla liga är ett värdigt motstycke till den af Sue i »eviga juden» beskrifna jesuitismen. Den har sin osynliga påfve, »den gamle der uppe i nord»,konsekvensändrat/normaliserat sina »öfvermän», sina invigde och oinvigde. Alla medel äro den likgiltiga, blott målet vinnes: mened, förfalskning, lönnmord, baktal, spioneri, stöld – att icke tala om oräkneliga med afsigt begågna själamord.
14 Nåväl, denna afskyvärda mörksens liga utsträcker sina klor efter en ung student, Odert Fromman, hvars själafrid mördas likt mången annans. Förtviflan för honom till sjelfmord, sedan han i rusigt tillstånd uppbränt sina andliga böcker, äfven bibeln. Men repet, som skulle ända hans lif, afskäres i rättan tid af en vän, och den förfärliga händelsen blir för Odert en räddande kris. Vännen Tankström och den förträfflige, något fritänkande farbror Ullens i Siikajoki göra af Odert en ny menniska. Dock ännu återstår för honom ett svårt prof, förtalad af pietisterne, förskjutes han af sin fader, en sträng orthodox, och förlorar sin ungdoms brud. Då händer sig, att några af pietisternes bofstrek komma i dagen; påfven deruppe i nord är död, hela den mörka bygnaden ramlar – sveket upptäckes, Odert Fromman försonas med de sina och med sig sjelf.
15 Sådan är uppränningen, och den fördomsfrie läsaren bedöme om vi haft rätt att kalla den vidunderlig. En nyligen i Åbo Underrättelser (N:o 72 och 73) införd läsvärd artikel »Om pietistfördömandet» befriar oss från att i detta ämne vara vidlyftiga. Vi veta väl, att dylika sanningslösa, orimliga och osmakliga historier om pietismen voro, vid början af dennas allmännare uppträdande, mycket spridda och äfven mycket trodda. Men dessa historiers tid är längesedan förbi; allmänhetens sunda omdöme har förvisat dem till förtalets och fablernas område, dit de höra. Allt mera allmänt har man begynt erkänna pietismen såsom den rena lutherdomen,*)Förf. sjelf uttalar samma åsigt i Hämden pag. 29: »Derföre är det ock omöjligt att vederlägga pietismen, som, sådan den uppträder, är fullkomligt dogmenlig.» praktiskt tillämpad på lifvet, och äfven de som anse dess uppfattning för trång, dess tillämpning för ensidig, kunna icke neka sin aktning åt det vaknade andliga behof, ur hvilket den framgått, och de sannt kristliga motiver, som leda de fleste af dess bekännare.
16 Om således förf. med rätta kallar sin bok en fantasi, så återstår likväl den betänkliga fråga, om det är rätt, om det är ädelt, om det är tillständigt, att, så som han gjort, med de mest äreröriga beskyllningar brännmärka en lära, som ännu i dag inom landet räknar så mångå aktningsvärda bekännare. Vi veta rätt väl, att respektera diktens frihet, men vi kunna aldrig föreställa oss denna frihet gående så långt, att den, under skylten af en fantasi, har rätt att utan hejd beljuga talrika medmenniskors motiver och handlingssätt. Ty beljuga, det är rätta ordet, och vi äro ledsna att ej kunna nyttja ett annat; vi hafva sett pietismen på fullt ut lika nära håll som förf. sjelf.
17 Förf. torde invända, att vi tala om personer, då han talar om sak, då han vändt sig emot läran genom att åberopa dess konseqvenser. Huru då förklara att förf. på det i noten åberopade stället anser pietismen för äkta lutherdom? Icke lärer han vilja draga slika konseqvenser af denna? Nej, vi äro fast öfvertygade, att förf:s, likasom de flesta andras förkastelsedom mindre gäller pietismen, än pietisterne (se bokens titel!), att den i sjelfva verket framgår ur personliga motiver och följaktligen drabbar personerna mera än läran.
18 Att så är, sluta vi äfven af den märkvärdiga inkonseqvens hos förf. att, midt under det kärlekslösa fördömandet af pietismen, likväl med mycken värma predika samma kärlekens evangelium, som han predikat i »Strid och Seger».konsekvensändrat/normaliserat Det för honom till menniskoälskande satser, hvilka vi låta all rättvisa vederfaras, men det för honom äfven på afvägar. Vi vilja icke tvista med förf. om dogmerna, af hvilka han icke är någon synnerlig vän; men vi ta oss friheten tvifla uppå, att den egenrättfärdighet och den verklära, som utgöra qvintessensen af »farbror Ullens’» och andras theorier i hans bok, förmå gifva menniskan den inre frid hon eftersträfvar.
19 Boken har för öfrigt flera partier af förtjenst, bland hvilka må nämnas gamle pastors Frommans personlighet, en inkarnation af lagen, liksom »farbror Ullens» af evangelium. De själsstrider Odert Fromman genomkämpat äro mera än en blott dikt; de återfinnas i mången ynglings af tvifvel sönderslitna bröst. – Dialogen är på flera ställen ledig och rask. Kap. X i början af andra boken synes vara en påtaglig imitation efter Onkel Adam.
20 Samma anmärkning kan göras om en stor del af novellen Hämden – icke »Hämnden»,konsekvensändrat/normaliserat ty n bortlemnas för uttalets ledighet. Baron Fallenhjelm, hans ryska fru och deras förhållande till sina underhafvande äro idel kopior efter nämnde författare. Prosten Butter, hans prostinna och den civiliserade pastorsadjunkten likaså. Originelare är den gamle löjtnant Kundelli, hvilken här intager »farbror Ullens» plats som sakförare för de nya lärorna i samma syftning som de föregående, blott ännu mindre »dogmenliga».konsekvensändrat/normaliserat Denne gamle hedersman har en dotter, som förkortar fadrens dagar genom sin krassa pietism ty pietismen är nu engång förf:s käpphäst. Hvem erinrar sig icke härvid Runebergs gamle »trädgårdsmästare»?konsekvensändrat/normaliserat Samma naturdyrkan, samma på vid gafvel öppnade pantheism återfinnas här hos den gamle Kundelli. Men det behöfs ännu en mörkare skugga, för att gifva partierna relief, och förf. tillgriper ännu engång pietismen i skepnad af en viss Hr Munk, hvars hämdplaner mot baron Fallenhielm utgöra bokens torftiga intrig. Denne Munk eller Mank – ty det sednare namnet har baron F. påtrugat honom – är en slipad karl, men blottar likväl med den enfaldigaste öppenhjertighet för en vildfrämmande person, huruledes hans pietism varit ett komplett hyckleri, som icke hindrar honom att sälja sin fästmö mot en revers o. s. v. Handlingen blir på detta sätt en väfnad af orimligheter, utan att ändock kunna föra till en i nå|85 3|gon mån artistisk upplösning. Att nemligen Hr Munk eller Mank, hvilken man har allt skäl att anse för en komplett skurk, efter en högst tvetydig sinnesförändring och blott för det han afkastat »den der religiösa masquen», af hjelten i boken både »älskas och högaktas», det förefaller läsaren lika besynnerligt, som det är motbjudande att tänka sig hjeltinnan i boken för andra gången förlofvad med denna usling, hvilken nyss förut ordentligen sålt henne. Läsaren behöfver verkligen, för att bortblanda det ruskiga intrycket häraf, fröjda sig åt det lilla vackra kapitlet »Efterverldens dom», som slutar novellen.
21 Förf. säger sig icke ha uppträdt med andra anspråk än uppå rättvisa. Vi ha sökt att låta denna honom vederfaras, ehuru vi icke i allo förenat oss i Literaturbladets och Morgonbladets omdömen. På det inhemska literära området är han i alla fall en mindre vanlig företeelse, så mycket hellre, som han icke utan framgång sökt lokalisera sina skildringar på finsk botten. Hans värma för det goda, hans mången gång skarpa öga gifva honom grundadt hopp om framgång på författarebanan; litet mera konsideration för det sköna i dikten och litet mindre glupskhet mot pietister och andra olika tänkande skola göra detta hopp till visshet.
*)Förf. sjelf uttalar samma åsigt i Hämden pag. 29: »Derföre är det ock omöjligt att vederlägga pietismen, som, sådan den uppträder, är fullkomligt dogmenlig.»
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Literatur.
Strid och Seger, novell af en Finne. Pietisterne, fantasi af en Finne. Hämden, novell af en Finne.
1 Som läsaren finner af titeln och pseudonymen, håller en hel »finsk» literatur på att inom kort tid uppblomstra från en hand. Redan denna här i landet ovanliga produktivitet drager uppmärksamheten på »en Finne»;konsekvensändrat/normaliserat och när härtill kommer, att samtliga dessa små häften röja en bestämd tendens – sådan man härtills funnit blott hos »Flickan på Inderskär» och »Tvillingsbarnen» är så mycket mera skäl att egna dem några ord till bedömande. Ja, det förekommer oss, som ville de sjelfva, genom sin polemiserande och stundom kärfva ton, utmana det allmänna omdömet. Vi beklaga endast, att utrymmet nödgar oss härutinnan vara kortare, än ämnet förtjenat och vi sjelfva det önskat.
2 För vår del kunna vi icke tillerkänna tendensromanen den höga ställning inom samtidens literatur man åt den velat inrymma. Det synes oss alltid vanskeligt, att i en konstprodukt, sådan äfven romanen bör vara, insmyga ett främmande intresse, en dagens praktiska fråga, en samhällsreform och hvad dertill hörer. Mer eller mindre måste man riskera, att nedsätta dikten till ett skal, en omklädnad, en söt sås kring ett annars trögsmält resonnemang, och detta synes oss vara ett djupt missförstånd af diktens betydelse. Romanen räknas med skäl till det episka skaldeslaget. Men dettas karakteristika egenhet är just att ställa diktaren helt och hållet i skugga för dikten, så att denna ensam handlar, talar, känner och verkar hvad den kan genom sig sjelf. Tendensromanen åter nöjer sig icke med att låta handlingen tala; den ställer vid dess sida en mängd åsigter och förklaringar, som äro nödvändiga, det är sannt, för »tendensen»,konsekvensändrat/normaliserat men som dervid ofta alldrig obehörigt låta författarens person undan|84 4|skymma handlingen. Den är ett marionettspel, der man icke blott ser dockorna, utan äfven trådarna, som komma dem att röras, och mannen som sitter under skåpet och drar på trådarna.
3 Vi medgifva, att tendensromanen, behandlad af en stor talent, såsom en Sue eller en Onkel Adam, genom det fulländadt konstnärliga i utförandet genom partiernas afrundning och resonnemangernas skickliga anbringande såsom en otvungen konseqvens af handlingen, till stor del undviker utseendet af en förklädnad, om den ock i botten fortfar att vara det. Men, vi upprepa det, dertill fordras ett mästerskap, hvilket man ej kan begära af en ovan penna, som »en Finnes».konsekvensändrat/normaliserat I hans noveller har dikten alltför synbart nedstigit till tjenarinna för tendensen, och han tyckes anse detta alldeles i sin ordning. Han brådskar igenom handlingen med en raskhet, man kunde säga med en vårdslöshet, som tydligen utvisar, att den för honom är en bisak, och på kostymen kostar han icke mer än som jemt behöfves, för att icke låta situationerna uppträda nakna. Korthetens förtjenst kan man icke neka detta framställningssätt. Ehuru vi ej kunna tillerkänna förf. synnerlig uppfinningsförmåga, får medgifvas, att en annan i hans ställe skulle af samma ämne hafva gjort en trefaldt vidlyftigare bok.
4 Förf:s likgiltighet för dikten som sådan visar sig äfven i den nästan totala frånvaron af all idealisering. Kärfva, ohyflade och råbarkade verkligheter möter man i hans noveller vid hvarje steg, men sköna, ljufva och älskliga väsenden, dagrar dem dikten i alla tider och alla former låter spela öfver skuggorna i denna verld, sådana finnas här inga eller blott ytterst flyktigt framkastade i förbigående. Vi kunna i alla de tre novellerna blott erinra oss en situation af täckhet och behag, den då värdshusflickan i »Strid och seger» räcker sin vänliga hand åt de flyende gossarna. I de sednare båda novellerna finnes intet lyckadt parti af denna art, blott några förfelade.
5 Man finner, huru oändligt förf. i detta afseende står efter Sveriges Onkel Adam (Wetterberg), hvilken han i öfrigt synes ha tagit till mönster. Hos W. är nästan hvarje drag intagande, fint, älskvärdt, och äfven der han nödgas afteckna det vidriga, mildrar han det gerna, om han det kan, genom en humor, som gifver det till pris åt löjet. Vår förf. har humor; skämtet besticker icke hans läsares skönhetssinne. Han är barsk alltigenom, äfven när han försöker att småle. Stel och oböjlig går han sin bana fram, likasom ville han säga till alla dem han möter: så är det och så skall det vara; det är icke värdt att disputera!
6 Förf. har en stor förtjenst: han ritar sina bilder och han drifver sina satser med energi. Hans drag äro raska, likasom hans påståenden. Sjelfva hans stil är ett troget aftryck af en energisk själ; föga vårdad, ofta sträf, förenar den korthet och kärna. En ädel värma för hvad han anser rätt kan ingen frånkänna honom; den röjes på hvarje rad, och likaså öppen är hans ovilja för det i hans åsigt skefva och falska omkring honom. Om hans böcker likväl icke verka hos läsaren det goda han föresatt sig, så är det emedan han, som dock sjelf i »Strid och Seger» kämpar för kärlekens höga plats i uppfostran, icke alltid från denna kärlekens ståndpunkt betraktar menniskolifvet, icke upplyftar der han förkrossat, icke låter försoningen öfverallt upplösa de dissonanser han framkallat. Äfven häri har förf. mycket att lära af Wetterberg.
7 För karaktersskildringar har förf. anlag och skarpt öga. Men han skildrar som en daguerrotyp; sanning och trohet finnas i bilden nog; lefvande utveckling finns der icke. Exempelvis Munk i »Hämden» – en väl börjad, men i slutet stelfrusen och derigenom osann karakter. Vi böra dock undantaga »Henrik Vingsjö».konsekvensändrat/normaliserat Genom hans lif går ett motiv, som utvecklar sig i någon mån konseqvent. – Det är i motivernas svaghet som handlingen förvirras, och hvad situationerna angår, hafva vi redan nämnt att de sakna uppfinning.
8 Betrakta vi förf:s arbeten som kompositioner, menade att utgöra ett novellistiskt helt, så ställa vi de båda sednare framför den första. »Strid och Seger»,konsekvensändrat/normaliserat hvilken vi i alla öfriga afseenden anse vara den relativt bästa, är som novell den lösaste. Tvenne gossar skola med stryk uppfostras till goda menniskor. Medlet är förvändt och misslyckas. Den ena går förlorad i vanmäktigt trots; den andra arbetar sig upp och lär af egen erfarenhet att kärleken förmår mera öfver menniskan, än fruktan. Uppränningen är god; den yttre sammanhållningen saknas. För att sammanbinda början och slut, måste man ständigt fasthålla den tendens, som föresväfvat förf., och för att åter göra detta, måste man afsäga sig bokens intresse som novell. Skelettet af en theori, som öfverallt genomskiner det tunna kött och blod, hvarmed det är omklädt gör att läsaren här ej tycker sig se menniskor, endast idéer. Och detta – vi upprepa det ännu engång – är mindre förf:s fel, än tendensromanens i allmänhet.
9 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 27/10 1849:|85 1|Literatur.
(Se N:o 84.)
Strid och Seger, novell af en Finne. Pietisterne, fantasi af en Finne. Hämden, novell af en Finne.
10 Det motiv som genomgår »Strid och seger», kunde sammanfattas i dessa ord: Tvinga aldrig en menniska till det goda! Dermed vinner du på sin höjd ett utvärtes sken, lagens yttre åtlydnad, icke hjertats förbättring. Tvång gör skrymtare; fruktan förlamar själens kraft att resa sig upp; kroppsligt straff förhärdar. Kärleken allena skapar det goda i menniskan, och den fria öfvertygelsen bringar det till mognad.
11 Denna lära är sund och ädel; genomförd i lifvet, särdeles i barnauppfostran, tveka vi icke att anse den fruktbringande till det godo. Om den praktiskt kan tillämpas öfverallt, der förf. det vill, må lemnas derhän. Visst är, att Hr Henrik Vingsjös, om »Phalansteren» och »Tre Fruar i Småland» påminnande experiment med de nio lösdrifvarne fordrar bekräftelse. Aktning förtjenar i alla fall denna tro på det goda äfven hos den af samhället förskjutna medmenniskan, och hvad man med skäl anmärkt mot Sveriges författningar om laga försvar gäller äfven vårt land. – Förf. nekar icke ett lämpligt bruk af kroppsaga för barn, men vill icke se den använd på halfvuxne, hvilkas eftertanke börjat vakna. Vi instämma deri fullkomligt. Kroppsstraff, användt i skolor och gymnasier på gossar om 14 till 16 år och stundom derutöfver, anse vi i hög grad förkastligt. Derom är mycket sagdt, men än|85 2| mera osagdt. Förf:soriginal: Förf;s skildring af de tvenne gossarna i början af boken är psykologiskt sann och värd ett allmänt behjertande.
12 Det andra arbetet, »Pietisterne», kallas af förf. sjelf en fantasi. Och med rätta. Som novell betraktadt, har det likväl mera hållning än de öfriga; man finner här något som liknar en intrig, och en rätt vidunderlig ändå.
13 Finland har råkat i händerna på en vidtutgrenad i mörkret smygande sekt, pietisterne, hvilkas dubbla mål är att vid sina hycklande dogmer med jernfjettrar binda all fri öfvertygelse, medan de på samma gång söka att tillskansa sig så mycket af jordiska egodelar de någonsin kunna åtkomma. Denna hemlighetsfulla liga är ett värdigt motstycke till den af Sue i »eviga juden» beskrifna jesuitismen. Den har sin osynliga påfve, »den gamle der uppe i nord»,konsekvensändrat/normaliserat sina »öfvermän», sina invigde och oinvigde. Alla medel äro den likgiltiga, blott målet vinnes: mened, förfalskning, lönnmord, baktal, spioneri, stöld – att icke tala om oräkneliga med afsigt begågna själamord.
14 Nåväl, denna afskyvärda mörksens liga utsträcker sina klor efter en ung student, Odert Fromman, hvars själafrid mördas likt mången annans. Förtviflan för honom till sjelfmord, sedan han i rusigt tillstånd uppbränt sina andliga böcker, äfven bibeln. Men repet, som skulle ända hans lif, afskäres i rättan tid af en vän, och den förfärliga händelsen blir för Odert en räddande kris. Vännen Tankström och den förträfflige, något fritänkande farbror Ullens i Siikajoki göra af Odert en ny menniska. Dock ännu återstår för honom ett svårt prof, förtalad af pietisterne, förskjutes han af sin fader, en sträng orthodox, och förlorar sin ungdoms brud. Då händer sig, att några af pietisternes bofstrek komma i dagen; påfven deruppe i nord är död, hela den mörka bygnaden ramlar – sveket upptäckes, Odert Fromman försonas med de sina och med sig sjelf.
15 Sådan är uppränningen, och den fördomsfrie läsaren bedöme om vi haft rätt att kalla den vidunderlig. En nyligen i Åbo Underrättelser (N:o 72 och 73) införd läsvärd artikel »Om pietistfördömandet» befriar oss från att i detta ämne vara vidlyftiga. Vi veta väl, att dylika sanningslösa, orimliga och osmakliga historier om pietismen voro, vid början af dennas allmännare uppträdande, mycket spridda och äfven mycket trodda. Men dessa historiers tid är längesedan förbi; allmänhetens sunda omdöme har förvisat dem till förtalets och fablernas område, dit de höra. Allt mera allmänt har man begynt erkänna pietismen såsom den rena lutherdomen,*)Förf. sjelf uttalar samma åsigt i Hämden pag. 29: »Derföre är det ock omöjligt att vederlägga pietismen, som, sådan den uppträder, är fullkomligt dogmenlig.» praktiskt tillämpad på lifvet, och äfven de som anse dess uppfattning för trång, dess tillämpning för ensidig, kunna icke neka sin aktning åt det vaknade andliga behof, ur hvilket den framgått, och de sannt kristliga motiver, som leda de fleste af dess bekännare.
16 Om således förf. med rätta kallar sin bok en fantasi, så återstår likväl den betänkliga fråga, om det är rätt, om det är ädelt, om det är tillständigt, att, så som han gjort, med de mest äreröriga beskyllningar brännmärka en lära, som ännu i dag inom landet räknar så mångå aktningsvärda bekännare. Vi veta rätt väl, att respektera diktens frihet, men vi kunna aldrig föreställa oss denna frihet gående så långt, att den, under skylten af en fantasi, har rätt att utan hejd beljuga talrika medmenniskors motiver och handlingssätt. Ty beljuga, det är rätta ordet, och vi äro ledsna att ej kunna nyttja ett annat; vi hafva sett pietismen på fullt ut lika nära håll som förf. sjelf.
17 Förf. torde invända, att vi tala om personer, då han talar om sak, då han vändt sig emot läran genom att åberopa dess konseqvenser. Huru då förklara att förf. på det i noten åberopade stället anser pietismen för äkta lutherdom? Icke lärer han vilja draga slika konseqvenser af denna? Nej, vi äro fast öfvertygade, att förf:s, likasom de flesta andras förkastelsedom mindre gäller pietismen, än pietisterne (se bokens titel!), att den i sjelfva verket framgår ur personliga motiver och följaktligen drabbar personerna mera än läran.
18 Att så är, sluta vi äfven af den märkvärdiga inkonseqvens hos förf. att, midt under det kärlekslösa fördömandet af pietismen, likväl med mycken värma predika samma kärlekens evangelium, som han predikat i »Strid och Seger».konsekvensändrat/normaliserat Det för honom till menniskoälskande satser, hvilka vi låta all rättvisa vederfaras, men det för honom äfven på afvägar. Vi vilja icke tvista med förf. om dogmerna, af hvilka han icke är någon synnerlig vän; men vi ta oss friheten tvifla uppå, att den egenrättfärdighet och den verklära, som utgöra qvintessensen af »farbror Ullens’» och andras theorier i hans bok, förmå gifva menniskan den inre frid hon eftersträfvar.
19 Boken har för öfrigt flera partier af förtjenst, bland hvilka må nämnas gamle pastors Frommans personlighet, en inkarnation af lagen, liksom »farbror Ullens» af evangelium. De själsstrider Odert Fromman genomkämpat äro mera än en blott dikt; de återfinnas i mången ynglings af tvifvel sönderslitna bröst. – Dialogen är på flera ställen ledig och rask. Kap. X i början af andra boken synes vara en påtaglig imitation efter Onkel Adam.
20 Samma anmärkning kan göras om en stor del af novellen Hämden – icke »Hämnden»,konsekvensändrat/normaliserat ty n bortlemnas för uttalets ledighet. Baron Fallenhjelm, hans ryska fru och deras förhållande till sina underhafvande äro idel kopior efter nämnde författare. Prosten Butter, hans prostinna och den civiliserade pastorsadjunkten likaså. Originelare är den gamle löjtnant Kundelli, hvilken här intager »farbror Ullens» plats som sakförare för de nya lärorna i samma syftning som de föregående, blott ännu mindre »dogmenliga».konsekvensändrat/normaliserat Denne gamle hedersman har en dotter, som förkortar fadrens dagar genom sin krassa pietism ty pietismen är nu engång förf:s käpphäst. Hvem erinrar sig icke härvid Runebergs gamle »trädgårdsmästare»?konsekvensändrat/normaliserat Samma naturdyrkan, samma på vid gafvel öppnade pantheism återfinnas här hos den gamle Kundelli. Men det behöfs ännu en mörkare skugga, för att gifva partierna relief, och förf. tillgriper ännu engång pietismen i skepnad af en viss Hr Munk, hvars hämdplaner mot baron Fallenhielm utgöra bokens torftiga intrig. Denne Munk eller Mank – ty det sednare namnet har baron F. påtrugat honom – är en slipad karl, men blottar likväl med den enfaldigaste öppenhjertighet för en vildfrämmande person, huruledes hans pietism varit ett komplett hyckleri, som icke hindrar honom att sälja sin fästmö mot en revers o. s. v. Handlingen blir på detta sätt en väfnad af orimligheter, utan att ändock kunna föra till en i nå|85 3|gon mån artistisk upplösning. Att nemligen Hr Munk eller Mank, hvilken man har allt skäl att anse för en komplett skurk, efter en högst tvetydig sinnesförändring och blott för det han afkastat »den der religiösa masquen», af hjelten i boken både »älskas och högaktas», det förefaller läsaren lika besynnerligt, som det är motbjudande att tänka sig hjeltinnan i boken för andra gången förlofvad med denna usling, hvilken nyss förut ordentligen sålt henne. Läsaren behöfver verkligen, för att bortblanda det ruskiga intrycket häraf, fröjda sig åt det lilla vackra kapitlet »Efterverldens dom», som slutar novellen.
21 Förf. säger sig icke ha uppträdt med andra anspråk än uppå rättvisa. Vi ha sökt att låta denna honom vederfaras, ehuru vi icke i allo förenat oss i Literaturbladets och Morgonbladets omdömen. På det inhemska literära området är han i alla fall en mindre vanlig företeelse, så mycket hellre, som han icke utan framgång sökt lokalisera sina skildringar på finsk botten. Hans värma för det goda, hans mången gång skarpa öga gifva honom grundadt hopp om framgång på författarebanan; litet mera konsideration för det sköna i dikten och litet mindre glupskhet mot pietister och andra olika tänkande skola göra detta hopp till visshet.