(Om »Smärre Berättelser af Runeberg».konsekvensändrat/normaliserat)
1 Bästa Gabriel!
2 Med postbudet i förrgår erhöll jag ditt bref och Runebergs noveller. Pappa har väl Helsingfors Morgonblad inbundet för åren 1832, 1833, 1834 i välska band med skinnrygg och förgyllda titlar på ryggen, jag tror egentligen för brefven om major A:schöld, ty dem respekterar han, näst Walter Scott och Don Quichote, framför alla andra glada saker, som blifvit skrifna här i verlden – att icke tala om Holbergs komedier och annan galimathias, som pappa ännu har hjerta att skratta åt. Men utom det att flera numror af Morgonbladet ha skönhetsfläckar (af kaffe) och några äro rifna, så är det för ingen del detsamma att läsa något i en tidning och läsa det i bok. Ty vackra saker i en tidning äro blommor i skogen; der vexer taggigt enris rundtomkring, och slingervexter och kråkbär m. fl. nyttiga ting, men i en bok har allt sin ordentliga ram, och det som bör vara utom taflan, det är också med ens utom ramen.
3 Visst puttrade pappa litet, när han ej fann brefven från A:schöld i den lilla boken, men han gaf sig snart tillfreds. Jag tror han kände sig mera stolt öfver att ha i sin hylla hvad icke många menniskor ha numera. Dessutom, säger han, kan ännu den dagen randas, när A:schöld kommer till heder och blir med sina öfriga bussar en riktig bok för sig sjelf. Tro icke det, pappa, säger jag, han har den bestämmelsen att vara ett företal till Fänrik Stål, och dermed kan han vara nöjd. Prata du! säger han. Jag har aldrig haft någon riktig respekt för rim och meter, innan Fänriken bragt mig på andra tankar, och sedan dess tror jag att man kan vara skäligen klok, fastän man är poet. Men icke duga rim och meter till allt. Huru vill du få rim t. ex. i skock tunnor tusan milliarder etc.. etc.. etc., att icke tala om andra gentila svordomar, som både A:schöld och jag och andra gamla gossar behöfva för vår mun likaså oumbärligt som en tum pickanell? Frågas!
4 Jag lemnar nu pappa derhän och tackar både dig och författarn och förläggarne för boken, öfvertygad som jag är, att dess innehåll skall blifva evärdeligt ungt – ungt också deruti att i novellerna kunna upptäckas fel, i anläggning och form och afrundning och slut, fel dem författaren säkert märker bättre än någon, men som han ändå ej velat ändra, och det tackar jag honom uppriktigt för. Icke för kritikens skull, som här kan få några smulor från rike mans bord; ty det har varit (den svenska) kritikens förtviflan att ej kunna upptäcka fel i Runebergs arbeten; denna bildsköna klassiska marmor har man ej kunnat omforma, utan att sönderhugga den, och du mins huru Orwar Odd i tiden, ursinnig öfver denna brist på brister, fann på att kalla Fjalar »si så der justsom en smula tråkig».konsekvensändrat/normaliserat Utan derföre att här står ett minne qvar från en tidigare period, då stora krafter ännu voro i görningen och arbetade med sin egen utveckling, då marmorn ännu hade något af vaxets mjukhet och då man ännu kan i den upptäcka aftryck af tidningsspalternas längd och bredd. Likaså skulle jag uppriktigt ha sörjt, om Runeberg i de sednare upplagorna af sina dikter ändrat eller uteslutit några af de tidigaste styckena i första delen af sina dikter, der man finner ett i den friska naturen ljudande eko af Franzén, till och med af Tegnér. Men han har icke ändrat något, och deri har han handlat menskligt och poetiskt rätt. Ty hvar och en af novellerna, likasom hvar och en af dikterna i första delen, stå i alla fall sjelfständiga der i uppfinning och frisk poetisk åskådning, och hvad dem brister, det är något som allenast gör dem vackra och bra på ett annat sätt.
5 Ingenting är riktigare, än hvad Almqvist säger i sitt minnestal öfver Pehr Henrik Ling: »den minsta af alla egenskaper är den att vara bara stor.» Huru mästerligt Runeberg uppfattat det, har man aldrig så tydligt sett, som just i hans kolossalaste verk, Kung Fjalar. Släpp den hederlige, förträfflige, men icke just poetiske Ling att måla en sådan bjesse som Fjalar; hvad tror du han gjort deraf? Helt visst en Titan, en obändig Herkules, och ingenting mer. Men Runeberg låter den väldige, just genom att ej vilja vara menskligt liten, sjunka så djupt, så djupt, att menskors och gudars hån förtrampa honom der som en mask; och först i sitt fall står han som menska högre än någonsin förr. Och rundtkring honom blommar svagheten i sin skönhet, och allt är så friskt och godt, emedan det icke tillbeder storheten såsom ett berg, en evighet, eller ett blindt öde, utan såsom svage dödliges kamp mot vise gudar, der sjelfva fallet har sin ära och sin upprättelse, sjelfva synden och ofullkomligheten sin eviga andel i det högstas återuppståndelse.
6 Jag kom att tala derom, emedan jag känner mig starkt böjd att älska Runebergs diktareande mera, sedan jag sett honom i hans börjande, ännu ofulländade och ofullkomliga gestalt – mera, än om jag sett honom endast i hans fulländning. Men jag har en annan anledning dertill, och du skall strax få se att det är en vigtigare.
7 Det var en lång tid då jag ej kunde tåla Walter Scott, och det hade sina goda skäl, bland andra det att jag icke begrep honom. Pappa, som hatade alla romaner, hade en besynnerlig vördnad för den gamle Scott, och gjorde ingen hemlighet deraf att han läst Ivanhoe och Montrose tio eller tolf gånger, hela den öfriga långa raden sex eller sju. När jag stundom ryckte fram dermed som ett skäl att också få läsa romaner, fick jag till svar: »låt bli med det der, ma chère, jag tål icke folk som gå uppå styltor. Nämn icke Walter Scott vid sidan af dessa lemlytta hjeltemakare, som måla dunst i dunst och göra svaga hufvuden odugliga för både jorden och himmelen. Med Walter Scott är det något annat, der finner du mig sjelf, dig sjelf, mor sjelf, friska färdiga menniskor, kropp och själ som de gå och stå, en skottsk plaid öfver axlarna, en smula skottskt hjerta i bröstet, befängda idéer emellanåt, men för resten präktiga karlar, raska qvinnor, lifslefvande gestalter af kött och blod, inga romaner, utan lifvet sjelf, hvarken bättre eller sämre. Här har du Kenilworth, kasta de andra i vrån.»
8 Slutet af dessa samtal blef vanligen att jag kastade äfven Kenilworth i vrån; det förtröt mig att intet annat dugde, och förlåt mig Gabriel att jag som Evas dotter älskade det förbjudna mer än det påtvungna och tillåtna.
9 Långt sednare, sedan jag stormat igenom ett haf af franska och tyska böcker – engelska hade jag tyvärr ej läst ännu – fann jag att pappa till en viss grad haft rätt. Jag var utledsen och öfvermätt, jag var söndersliten och olycklig, ty jag hade icke blott läst, jag hade lefvat inne i den verld, om hvilken jag läste. Jag hade blifvit kastad mellan det sentimentala och det qvickt förståndiga, mellan de samhällsförbättrande tendenserna och det blott och bart hemskt- blodigt- vidunderliga, mellan Lamartine, Chateaubriand, Georges Sand, Sue, taflor af de mest glödande färger, gestalter af snille och inspiration – förgäfves, allt vacklade under min fot, allt vidgade klyftorna i min fantasi – jag var färdig att gråta af harm öfver snillets och min egen vanmakt.
10 Då fann jag en dag min Kenilworth ....
11 Men nu är mitt papper slut, och mitt mod, mitt djerfva öfvermod att skrifva hvad jag skrifvit, det är också slut, ohjelpligen slut för denna gång. Kanske har jag mod att fortsätta med nästa post. Hvarom icke, så förlåt
12 din vän Betty.
Notisen/artikeln ingår i HT 11/3 1854:|20 4|
Bref från Betty.
(Slutet om »Smärre Berättelser af Runeberg».konsekvensändrat/normaliserat)
13 Bästa Gabriel,
14 jag blygs för mitt förra bref, hvars slut ej var något slut. Men kanske har du erfarit det sjelf någongång, huru man stundom med förunderligt mod kan finna sig öga mot öga med en stor personlighet (såsom nu Walter Scott); men plötsligen kommer ett vankelmod, man känner sig så liten, att man tycker sig vilja försvinna, och man bäfvar för hvad man sagt, hvad man tänkt om en intelligens, som är så oändeligt upphöjd öfver en sjelf.
15 Men jag tror att den rätta storheten är så beskaffad, att dylika känslor vara blott för ett ögonblick. Den rätta storheten trycker aldrig ned sina omgifningar, den tyranniserar dem icke, än mindre tillintetgör dem; den lyfter dem opp till sig, den gifver dem värde i deras egna ögon, den verkar så, att man sjelf tycker sin ande vexa. Jag har läst om Socrates, att han talade till sina lärjungar likasom ville han aldrig påtruga dem något af sitt eget, utan allenast väcka, utreda, förtydliga de stora och sköna tankar, som slumrat i lärjungens egen själ. Så hände, att man vid hans sida tyckte sig vara stor som han, ädel och god som han sjelf. Detta är de stora intelligensernas underbara förmåga att vara enkla – och derföre böjer jag mig så oändeligen djupt inför Walter Scott.
16 Jag har talat om honom, emedan jag är nästan viss uppå att han varit den mest älskade mästaren af dem, i hvilkas skola Runeberg gått. Den skolan upptäcker man ofta här, och naturligtvis mest i prosan och i den berättande dikten, men så, som en sjelfständig ande uppfattar stora förebilder. Der är enkelhet och klarhet, der är naturens egen osökta friskhet, der är det, som ni lärde herrar kallen objektivitet och som jag ville öfversätta med förmågan att göra hvarje bild så lefvande sann, som han står för ögats åskådning i det verkliga lifvet. Och likväl är det icke nog, ty en målare kan måla en drufklas så att man sträcker handen derefter, ett glas vatten så att fåglarna komma för att dricka derur, och likväl ej vara någon stor målare. Men när i denna friska sanning tillika inlägges en andes förklarade långsynta blick, en själs alla smärtor och fröjder, ett älskande menniskohjertas varma andedrägt, då är visserligen den taflan eller den dikten sådan, att man på denna ofullkomliga jord har rätt att kalla den ovanskeligt god.
17 När jag talat om formen i Runebergs noveller, sa förstår du nog att jag jemfört den med hans egen sednare prosa, t. ex. trädgårdsmästarens bref. I vårt land finns ej en högre måttstock. Men här finnas skildringar, sådana som »Lurendrejaren»,konsekvensändrat/normaliserat hvilka, äfven i stil, höra till det bästa som någonsin blifvit skrifvet på svenska språket. Och öfverallt är framställningen så enkel, så klar, att ett barn kan begripa den, och de rikt inströdda bilderna äro ej tagna, de äro vuxna ur sjelfva ämnets grund och lynnenas begränsade egendomlighet.
18 Jag tror ej att förf. mycket studerat Cooper och Maryat, utan snarare samme mästare, af hvilken de lärt sin berömda konst att måla sjöstycken, nemligen hafvet sjelf. Det är omöjligt att skrifva »En julqväll i lotskojan»,konsekvensändrat/normaliserat »Lurendrejaren och äfven Den väntande»,konsekvensändrat/normaliserat utan att i lifvet ha älskat en ädel båt, ha styrt den genom storm och bränningar, ha kännt hvarje skot, hvarje segel, hvarje manöver, vindens och vågens egenheter, kusternas klippor, skyarnas spådomar, sjöstädernas rörlighet, sjömännens hårda, på äfventyr rika kamp mot elementer och (fordna) tullförfattningar. Det är omöjligt att skildra så en inbillad »Eldsvåda» med dertill hörande skolhistorier, utan att sjelf ha lekt soldat på en grön äng, utan att sjelf, med barndomens hela helsa och frimodighet, ha deltagit i dessa glada upptåg, hvilka man erinrar sig ännu länge sedan man förgätit skolornas lexor. Det är omöjligt att teckna så lifligt en »Processmakare» och hans tingshistorier, utan att ha varit vittne till någonting likartadt i verkligheten. Historiemålaren ställer framför sig sin modell eller sin mannequin, men diktaren, hvad färg han än må lägga dertill, kopierar menniskan, lifvet och naturen.
|20 4|
19 Öfver alla dessa scener skämtar en stråle af glad humor, satirisk utan all bitterhet, träffande utan all afsigtlighet, mild och menniskoälskande som ett godt hjertas löje öfver det befängda i verlden. Här finnes ingen enda bild, som skulle inge läsaren afsky eller ens en flyktig förtrytelse; skämtet försonar äfven det bittra, och menniskors svaghet framstår så godsint leende åt sig sjelf, att läsaren gerna ville taga hvarenda af dessa bilder i famn. Nästan hvarje historia har en personlighet tecknad så åskådligt och eget, i så raska bestämda drag, att han står der framför en »som han gick och stod här i verlden». »Julqvällen»,konsekvensändrat/normaliserat för öfrigt den mest afrundade af alla, har mera flyktigt skizzerade figurer, emedan intresset der hvilar på situationen mer än på karaktererna. Den gamle, barske, hårdt pröfvade och in i döden oförsträckte »Lurendrejaren» är tecknad med mästarhand, hel figur, säkra konturer, och i fonden – fonden, af hvilken så mycket beror – den majestätiska taflan af ett haf i uppror. Jag har läst och åter läst denna skildring, och för hvar gång synes den mera storartad. Förf. kallar den »en scen på hafvet»,konsekvensändrat/normaliserat och det är sannt, hafvet allena kan frambringa sådana scener; när hafvet är så mäktigt och stort, huru mäktig och stor måste ej då den mannen vara, som, lik den gamle lurendrejaren, med orubbeligt lugn kan trotsa dess raseri!
20 »Eldsvådan» återför läsaren till andra vyer, bullersama på sitt sätt, men mycket gladare än titeln låter ana. Här äro tre figurer tecknade »i kroppsstorlek»,konsekvensändrat/normaliserat den hederlige bagaren Gyllendeg, hans ampra Susanna och den lille okynnige trumslagaren, hvartill som bipersoner kunde läggas »generalen»,konsekvensändrat/normaliserat vallgumman, rektorn och »svarta Gustaf».konsekvensändrat/normaliserat Hela den lilla historien spritter af lif, och man glömmer gerna att slutet är något tvärt afbrutet.*)Sid. 55 rad 8 nedifrån är ett missledande tryckfel: strumpa, läs: trumma. – »Den väntande» kommer dernäst. Här är den evigt fjäskande, grälige och dock förunderligt godsinte »Flygerman» hufvudperson med tillbehör af den gamle rådmannen samt fruarna Märs och Storm. Situationens och figurernas trohet igenkännes lätt af enhvar, som vistats någon tid i en af de små sjöstäderna för tjugu till trettio år tillbaka. – »Processmakaren»,konsekvensändrat/normaliserat för öfrigt en tingshistoria efter naturen, har endast två figurer, men båda ypperliga. Vid sidan af den fete, dryge, processlystne och dock ej hårdhjertade materialisten öfverste Tingkors står den magre afsigkomne studenten Simon Timotheus Gåsevinge som en af de fromsinte idealister, dem vår Herre kastat på jorden som lefvande löjen öfver sig sjelfva och de verldsliga bestyren. Aldrig hade jag föreställt mig, att en af de varelser, hvilka vanligen förekomma oss så tråkiga, en litet supig, litet slarfvig och luggsliten gammal tingsskrifvare, skulle blifva så riktigt älskvärd under diktarens mejsel. Men så är det, när dammet af öden och ställningar i lifvet bortblåses från väsenden, som annars synas så ruskiga och förtorkade, då träder det rent menskliga fram, och diktens milda rättvisa finner äfven här något att älska och värdera. Och det är visst ett af diktens skönaste företräden, att kunna, efter den störste domarens föredöme, ransaka hjertan och icke förakta någon af dessa små, dem menniskors oblida dom så ofta fördömer för skalets skull.
21 Jag tror att dessa noveller, ringa till omfång, än ringare till anspråk, likväl bära stämplen af den hand som nedskrifvit dem; jag tror att de – ehuru förläggarne glömt att på titelbladet antyda deras tidiga ursprung i en tidnings spalter – ej skola för den uppmärksame läsaren framstå som en anachronism vid sidan af Fänrik Stål.
22 Om jag nånsin vågade gissa till en diktares tankar, så skulle jag gissa, att en rekreation, en hvila i lägre diktarter någongång kan blifva ett verkligt behof. Åtminstone, för att tala om oss andra, har jag alltid kännt ett godt och förfriskande intryck, när jag efter läsningen af en sublim tragedi hört det oskyldiga jollret af ett litet barn. Jag vill minnas att Schiller samtidigt med sin store Don Karlos ej aktade för rof att skrifva – namndagsverseroriginal: namndagsdagsverser.
23 Nu har jag åter skrifvit fyra qvartsidor fulla med – indigo? Ack Gabriel, jag bäfvar ännu engång, när jag föreställer mig att du kunde kalla detta en recension! Jag recensent – olyckliga! En recensent får ju aldrig ha hjerta, bara förstånd, aldrig vänskap, bara nit! Och jag har börjat och slutat med att älska det ämne jag vidrört! Hör mig, Gabriel, om du nånsin anser dessa rader innebära mer än ett intryck och en tro, så får du aldrig mera ett bref från Betty.
*)Sid. 55 rad 8 nedifrån är ett missledande tryckfel: strumpa, läs: trumma.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Bref från Betty.
(Om »Smärre Berättelser af Runeberg».konsekvensändrat/normaliserat)
1 Bästa Gabriel!
2 Med postbudet i förrgår erhöll jag ditt bref och Runebergs noveller. Pappa har väl Helsingfors Morgonblad inbundet för åren 1832, 1833, 1834 i välska band med skinnrygg och förgyllda titlar på ryggen, jag tror egentligen för brefven om major A:schöld, ty dem respekterar han, näst Walter Scott och Don Quichote, framför alla andra glada saker, som blifvit skrifna här i verlden – att icke tala om Holbergs komedier och annan galimathias, som pappa ännu har hjerta att skratta åt. Men utom det att flera numror af Morgonbladet ha skönhetsfläckar (af kaffe) och några äro rifna, så är det för ingen del detsamma att läsa något i en tidning och läsa det i bok. Ty vackra saker i en tidning äro blommor i skogen; der vexer taggigt enris rundtomkring, och slingervexter och kråkbär m. fl. nyttiga ting, men i en bok har allt sin ordentliga ram, och det som bör vara utom taflan, det är också med ens utom ramen.
3 Visst puttrade pappa litet, när han ej fann brefven från A:schöld i den lilla boken, men han gaf sig snart tillfreds. Jag tror han kände sig mera stolt öfver att ha i sin hylla hvad icke många menniskor ha numera. Dessutom, säger han, kan ännu den dagen randas, när A:schöld kommer till heder och blir med sina öfriga bussar en riktig bok för sig sjelf. Tro icke det, pappa, säger jag, han har den bestämmelsen att vara ett företal till Fänrik Stål, och dermed kan han vara nöjd. Prata du! säger han. Jag har aldrig haft någon riktig respekt för rim och meter, innan Fänriken bragt mig på andra tankar, och sedan dess tror jag att man kan vara skäligen klok, fastän man är poet. Men icke duga rim och meter till allt. Huru vill du få rim t. ex. i skock tunnor tusan milliarder etc.. etc.. etc., att icke tala om andra gentila svordomar, som både A:schöld och jag och andra gamla gossar behöfva för vår mun likaså oumbärligt som en tum pickanell? Frågas!
4 Jag lemnar nu pappa derhän och tackar både dig och författarn och förläggarne för boken, öfvertygad som jag är, att dess innehåll skall blifva evärdeligt ungt – ungt också deruti att i novellerna kunna upptäckas fel, i anläggning och form och afrundning och slut, fel dem författaren säkert märker bättre än någon, men som han ändå ej velat ändra, och det tackar jag honom uppriktigt för. Icke för kritikens skull, som här kan få några smulor från rike mans bord; ty det har varit (den svenska) kritikens förtviflan att ej kunna upptäcka fel i Runebergs arbeten; denna bildsköna klassiska marmor har man ej kunnat omforma, utan att sönderhugga den, och du mins huru Orwar Odd i tiden, ursinnig öfver denna brist på brister, fann på att kalla Fjalar »si så der justsom en smula tråkig».konsekvensändrat/normaliserat Utan derföre att här står ett minne qvar från en tidigare period, då stora krafter ännu voro i görningen och arbetade med sin egen utveckling, då marmorn ännu hade något af vaxets mjukhet och då man ännu kan i den upptäcka aftryck af tidningsspalternas längd och bredd. Likaså skulle jag uppriktigt ha sörjt, om Runeberg i de sednare upplagorna af sina dikter ändrat eller uteslutit några af de tidigaste styckena i första delen af sina dikter, der man finner ett i den friska naturen ljudande eko af Franzén, till och med af Tegnér. Men han har icke ändrat något, och deri har han handlat menskligt och poetiskt rätt. Ty hvar och en af novellerna, likasom hvar och en af dikterna i första delen, stå i alla fall sjelfständiga der i uppfinning och frisk poetisk åskådning, och hvad dem brister, det är något som allenast gör dem vackra och bra på ett annat sätt.
5 Ingenting är riktigare, än hvad Almqvist säger i sitt minnestal öfver Pehr Henrik Ling: »den minsta af alla egenskaper är den att vara bara stor.» Huru mästerligt Runeberg uppfattat det, har man aldrig så tydligt sett, som just i hans kolossalaste verk, Kung Fjalar. Släpp den hederlige, förträfflige, men icke just poetiske Ling att måla en sådan bjesse som Fjalar; hvad tror du han gjort deraf? Helt visst en Titan, en obändig Herkules, och ingenting mer. Men Runeberg låter den väldige, just genom att ej vilja vara menskligt liten, sjunka så djupt, så djupt, att menskors och gudars hån förtrampa honom der som en mask; och först i sitt fall står han som menska högre än någonsin förr. Och rundtkring honom blommar svagheten i sin skönhet, och allt är så friskt och godt, emedan det icke tillbeder storheten såsom ett berg, en evighet, eller ett blindt öde, utan såsom svage dödliges kamp mot vise gudar, der sjelfva fallet har sin ära och sin upprättelse, sjelfva synden och ofullkomligheten sin eviga andel i det högstas återuppståndelse.
6 Jag kom att tala derom, emedan jag känner mig starkt böjd att älska Runebergs diktareande mera, sedan jag sett honom i hans börjande, ännu ofulländade och ofullkomliga gestalt – mera, än om jag sett honom endast i hans fulländning. Men jag har en annan anledning dertill, och du skall strax få se att det är en vigtigare.
7 Det var en lång tid då jag ej kunde tåla Walter Scott, och det hade sina goda skäl, bland andra det att jag icke begrep honom. Pappa, som hatade alla romaner, hade en besynnerlig vördnad för den gamle Scott, och gjorde ingen hemlighet deraf att han läst Ivanhoe och Montrose tio eller tolf gånger, hela den öfriga långa raden sex eller sju. När jag stundom ryckte fram dermed som ett skäl att också få läsa romaner, fick jag till svar: »låt bli med det der, ma chère, jag tål icke folk som gå uppå styltor. Nämn icke Walter Scott vid sidan af dessa lemlytta hjeltemakare, som måla dunst i dunst och göra svaga hufvuden odugliga för både jorden och himmelen. Med Walter Scott är det något annat, der finner du mig sjelf, dig sjelf, mor sjelf, friska färdiga menniskor, kropp och själ som de gå och stå, en skottsk plaid öfver axlarna, en smula skottskt hjerta i bröstet, befängda idéer emellanåt, men för resten präktiga karlar, raska qvinnor, lifslefvande gestalter af kött och blod, inga romaner, utan lifvet sjelf, hvarken bättre eller sämre. Här har du Kenilworth, kasta de andra i vrån.»
8 Slutet af dessa samtal blef vanligen att jag kastade äfven Kenilworth i vrån; det förtröt mig att intet annat dugde, och förlåt mig Gabriel att jag som Evas dotter älskade det förbjudna mer än det påtvungna och tillåtna.
9 Långt sednare, sedan jag stormat igenom ett haf af franska och tyska böcker – engelska hade jag tyvärr ej läst ännu – fann jag att pappa till en viss grad haft rätt. Jag var utledsen och öfvermätt, jag var söndersliten och olycklig, ty jag hade icke blott läst, jag hade lefvat inne i den verld, om hvilken jag läste. Jag hade blifvit kastad mellan det sentimentala och det qvickt förståndiga, mellan de samhällsförbättrande tendenserna och det blott och bart hemskt- blodigt- vidunderliga, mellan Lamartine, Chateaubriand, Georges Sand, Sue, taflor af de mest glödande färger, gestalter af snille och inspiration – förgäfves, allt vacklade under min fot, allt vidgade klyftorna i min fantasi – jag var färdig att gråta af harm öfver snillets och min egen vanmakt.
10 Då fann jag en dag min Kenilworth ....
11 Men nu är mitt papper slut, och mitt mod, mitt djerfva öfvermod att skrifva hvad jag skrifvit, det är också slut, ohjelpligen slut för denna gång. Kanske har jag mod att fortsätta med nästa post. Hvarom icke, så förlåt
12 din vän Betty.
Notisen/artikeln ingår i HT 11/3 1854:|20 4|Bref från Betty.
(Slutet om »Smärre Berättelser af Runeberg».konsekvensändrat/normaliserat)
13 Bästa Gabriel,
14 jag blygs för mitt förra bref, hvars slut ej var något slut. Men kanske har du erfarit det sjelf någongång, huru man stundom med förunderligt mod kan finna sig öga mot öga med en stor personlighet (såsom nu Walter Scott); men plötsligen kommer ett vankelmod, man känner sig så liten, att man tycker sig vilja försvinna, och man bäfvar för hvad man sagt, hvad man tänkt om en intelligens, som är så oändeligt upphöjd öfver en sjelf.
15 Men jag tror att den rätta storheten är så beskaffad, att dylika känslor vara blott för ett ögonblick. Den rätta storheten trycker aldrig ned sina omgifningar, den tyranniserar dem icke, än mindre tillintetgör dem; den lyfter dem opp till sig, den gifver dem värde i deras egna ögon, den verkar så, att man sjelf tycker sin ande vexa. Jag har läst om Socrates, att han talade till sina lärjungar likasom ville han aldrig påtruga dem något af sitt eget, utan allenast väcka, utreda, förtydliga de stora och sköna tankar, som slumrat i lärjungens egen själ. Så hände, att man vid hans sida tyckte sig vara stor som han, ädel och god som han sjelf. Detta är de stora intelligensernas underbara förmåga att vara enkla – och derföre böjer jag mig så oändeligen djupt inför Walter Scott.
16 Jag har talat om honom, emedan jag är nästan viss uppå att han varit den mest älskade mästaren af dem, i hvilkas skola Runeberg gått. Den skolan upptäcker man ofta här, och naturligtvis mest i prosan och i den berättande dikten, men så, som en sjelfständig ande uppfattar stora förebilder. Der är enkelhet och klarhet, der är naturens egen osökta friskhet, der är det, som ni lärde herrar kallen objektivitet och som jag ville öfversätta med förmågan att göra hvarje bild så lefvande sann, som han står för ögats åskådning i det verkliga lifvet. Och likväl är det icke nog, ty en målare kan måla en drufklas så att man sträcker handen derefter, ett glas vatten så att fåglarna komma för att dricka derur, och likväl ej vara någon stor målare. Men när i denna friska sanning tillika inlägges en andes förklarade långsynta blick, en själs alla smärtor och fröjder, ett älskande menniskohjertas varma andedrägt, då är visserligen den taflan eller den dikten sådan, att man på denna ofullkomliga jord har rätt att kalla den ovanskeligt god.
17 När jag talat om formen i Runebergs noveller, sa förstår du nog att jag jemfört den med hans egen sednare prosa, t. ex. trädgårdsmästarens bref. I vårt land finns ej en högre måttstock. Men här finnas skildringar, sådana som »Lurendrejaren»,konsekvensändrat/normaliserat hvilka, äfven i stil, höra till det bästa som någonsin blifvit skrifvet på svenska språket. Och öfverallt är framställningen så enkel, så klar, att ett barn kan begripa den, och de rikt inströdda bilderna äro ej tagna, de äro vuxna ur sjelfva ämnets grund och lynnenas begränsade egendomlighet.
18 Jag tror ej att förf. mycket studerat Cooper och Maryat, utan snarare samme mästare, af hvilken de lärt sin berömda konst att måla sjöstycken, nemligen hafvet sjelf. Det är omöjligt att skrifva »En julqväll i lotskojan»,konsekvensändrat/normaliserat »Lurendrejaren och äfven Den väntande»,konsekvensändrat/normaliserat utan att i lifvet ha älskat en ädel båt, ha styrt den genom storm och bränningar, ha kännt hvarje skot, hvarje segel, hvarje manöver, vindens och vågens egenheter, kusternas klippor, skyarnas spådomar, sjöstädernas rörlighet, sjömännens hårda, på äfventyr rika kamp mot elementer och (fordna) tullförfattningar. Det är omöjligt att skildra så en inbillad »Eldsvåda» med dertill hörande skolhistorier, utan att sjelf ha lekt soldat på en grön äng, utan att sjelf, med barndomens hela helsa och frimodighet, ha deltagit i dessa glada upptåg, hvilka man erinrar sig ännu länge sedan man förgätit skolornas lexor. Det är omöjligt att teckna så lifligt en »Processmakare» och hans tingshistorier, utan att ha varit vittne till någonting likartadt i verkligheten. Historiemålaren ställer framför sig sin modell eller sin mannequin, men diktaren, hvad färg han än må lägga dertill, kopierar menniskan, lifvet och naturen.
|20 4|19 Öfver alla dessa scener skämtar en stråle af glad humor, satirisk utan all bitterhet, träffande utan all afsigtlighet, mild och menniskoälskande som ett godt hjertas löje öfver det befängda i verlden. Här finnes ingen enda bild, som skulle inge läsaren afsky eller ens en flyktig förtrytelse; skämtet försonar äfven det bittra, och menniskors svaghet framstår så godsint leende åt sig sjelf, att läsaren gerna ville taga hvarenda af dessa bilder i famn. Nästan hvarje historia har en personlighet tecknad så åskådligt och eget, i så raska bestämda drag, att han står der framför en »som han gick och stod här i verlden». »Julqvällen»,konsekvensändrat/normaliserat för öfrigt den mest afrundade af alla, har mera flyktigt skizzerade figurer, emedan intresset der hvilar på situationen mer än på karaktererna. Den gamle, barske, hårdt pröfvade och in i döden oförsträckte »Lurendrejaren» är tecknad med mästarhand, hel figur, säkra konturer, och i fonden – fonden, af hvilken så mycket beror – den majestätiska taflan af ett haf i uppror. Jag har läst och åter läst denna skildring, och för hvar gång synes den mera storartad. Förf. kallar den »en scen på hafvet»,konsekvensändrat/normaliserat och det är sannt, hafvet allena kan frambringa sådana scener; när hafvet är så mäktigt och stort, huru mäktig och stor måste ej då den mannen vara, som, lik den gamle lurendrejaren, med orubbeligt lugn kan trotsa dess raseri!
20 »Eldsvådan» återför läsaren till andra vyer, bullersama på sitt sätt, men mycket gladare än titeln låter ana. Här äro tre figurer tecknade »i kroppsstorlek»,konsekvensändrat/normaliserat den hederlige bagaren Gyllendeg, hans ampra Susanna och den lille okynnige trumslagaren, hvartill som bipersoner kunde läggas »generalen»,konsekvensändrat/normaliserat vallgumman, rektorn och »svarta Gustaf».konsekvensändrat/normaliserat Hela den lilla historien spritter af lif, och man glömmer gerna att slutet är något tvärt afbrutet.*)Sid. 55 rad 8 nedifrån är ett missledande tryckfel: strumpa, läs: trumma. – »Den väntande» kommer dernäst. Här är den evigt fjäskande, grälige och dock förunderligt godsinte »Flygerman» hufvudperson med tillbehör af den gamle rådmannen samt fruarna Märs och Storm. Situationens och figurernas trohet igenkännes lätt af enhvar, som vistats någon tid i en af de små sjöstäderna för tjugu till trettio år tillbaka. – »Processmakaren»,konsekvensändrat/normaliserat för öfrigt en tingshistoria efter naturen, har endast två figurer, men båda ypperliga. Vid sidan af den fete, dryge, processlystne och dock ej hårdhjertade materialisten öfverste Tingkors står den magre afsigkomne studenten Simon Timotheus Gåsevinge som en af de fromsinte idealister, dem vår Herre kastat på jorden som lefvande löjen öfver sig sjelfva och de verldsliga bestyren. Aldrig hade jag föreställt mig, att en af de varelser, hvilka vanligen förekomma oss så tråkiga, en litet supig, litet slarfvig och luggsliten gammal tingsskrifvare, skulle blifva så riktigt älskvärd under diktarens mejsel. Men så är det, när dammet af öden och ställningar i lifvet bortblåses från väsenden, som annars synas så ruskiga och förtorkade, då träder det rent menskliga fram, och diktens milda rättvisa finner äfven här något att älska och värdera. Och det är visst ett af diktens skönaste företräden, att kunna, efter den störste domarens föredöme, ransaka hjertan och icke förakta någon af dessa små, dem menniskors oblida dom så ofta fördömer för skalets skull.
21 Jag tror att dessa noveller, ringa till omfång, än ringare till anspråk, likväl bära stämplen af den hand som nedskrifvit dem; jag tror att de – ehuru förläggarne glömt att på titelbladet antyda deras tidiga ursprung i en tidnings spalter – ej skola för den uppmärksame läsaren framstå som en anachronism vid sidan af Fänrik Stål.
22 Om jag nånsin vågade gissa till en diktares tankar, så skulle jag gissa, att en rekreation, en hvila i lägre diktarter någongång kan blifva ett verkligt behof. Åtminstone, för att tala om oss andra, har jag alltid kännt ett godt och förfriskande intryck, när jag efter läsningen af en sublim tragedi hört det oskyldiga jollret af ett litet barn. Jag vill minnas att Schiller samtidigt med sin store Don Karlos ej aktade för rof att skrifva – namndagsverseroriginal: namndagsdagsverser.
23 Nu har jag åter skrifvit fyra qvartsidor fulla med – indigo? Ack Gabriel, jag bäfvar ännu engång, när jag föreställer mig att du kunde kalla detta en recension! Jag recensent – olyckliga! En recensent får ju aldrig ha hjerta, bara förstånd, aldrig vänskap, bara nit! Och jag har börjat och slutat med att älska det ämne jag vidrört! Hör mig, Gabriel, om du nånsin anser dessa rader innebära mer än ett intryck och en tro, så får du aldrig mera ett bref från Betty.