(Samtal mellan en Amerikanare och en Helsingforsbo.)
1 En af våra ärade affärsvänner, herr Y. – jag säger affärsvän, ty hr Y. är pappersfabrikant och följaktligen en mecenat för literaturen – befann sig en afton i slutet på sommaren vid ångbåtsbryggan, då »Örnsköld» anlände från Stockholm med passagerare, af hvilka några hoppades utan dröjsmål kunna fortsätta resan härifrån till Petersburg på ångf. »Menschikoff».konsekvensändrat/normaliserat Denna beräkning var likväl uppgjord utan värden; ty emedan passens påteckning icke rimligen kunde ske nattetid och Menschikoff behagade afgå i dagningen, befunno sig de resande i den angenäma nödvändigheten att tillbringa några dagar i Helsingfors under förväntan på »Victoria» eller någon annan räddande genius med behörigt antal skoflar i vattengången. Jag förutsätter naturligtvis att dröjsmålet var angenämt, emedan lag och författningar omöjligen kunna vara annat än angenäma; och hvad det beträffar att dessa resande föreburo vigtiga affärer i Petersburg, hvilka, om de försummades, skulle göra hela deras resa om intet, så vore det en orättvisa mot vår hufvudstad att betvifla, det ju dess många märkvärdigheter och sommarnöjen, societetshuset, Kajsaniemi och brunnsparken, samt brunnsparken, Kajsaniemi och societetshuset o. s. v. o. s. v. rikeligen skulle ersätta alla möjliga försakelser.
2 Besynnerligt nog tycktes en amerikanare, som jag vill kalla hr A., icke vara af samma tanke, ty – sedan han på ångbåtsbryggan gjort bekantskap med hr Y. och hr Y. med all gästfrihet introducerat honom i societetshuset, Kajsaniemi och brunnsparken samt i brunnsparken, Kajsaniemi och societetshuset – öfverraskade han sin nye finske vän med en så ofantelig gäspning, att han snarligen kunde förliknas med Fenrisulfven vid Ragnarök, om hvilken det heter att han gapade mellan himmel och jord, och vore der mera rum, skulle han ock mera gapa. Hr Y. fann likväl för godt att tillskrifva denna och andra oseder Atlantiska oceanens enformighet, under hvilken så oerhörda gäspningar torde hos vår resande ha blifvit en elak vana, och det lyckades verkligen hans ifriga bemödanden att en vacker qväll vid en flaska af Barclay & Perkins berömda porter (ty amerikanaren var nykterhetsvän) förmå sin gäst att något mera intressera sig för Helsingfors angelägenheter. Sålunda uppstod på verandan i brunnshuset dem emellan följande samtal, hvilket vi återgifva så troget som möjligt från det engelska urspråket, efter att hafva behörigen bortrensat åtskilliga Goddam m. m., som kunde synas anständiga europeiska öron mindre tillbörliga.
3 Y. (Helsingforsaren). Min herre reser i affärer?
4 A. (Amerikanaren). Yes, sir. Jag reser för att uppställa en ny hackelsemaschin till beredning af surkål om 400 hästars kraft. Er passvisering kostar mig vackert: tjugufem dollars om dagen i plikt, sir.
5 Y. Det är mycket pengar. Får jag lof att bjuda en butelj porter till?
6 A. Thank you, sir. Gör ingenting. Jag skall taga igen alltsammans och mera dertill på min resebeskrifning.
7 Y. Min herre ger ut en resebeskrifning? Det intresserar mig på det högsta. Kanhända kan jag tjena med en pappersleverans?
8 A. Förlåt mig, jag skrifver i Newyork Herald. Huru många mil om dagen tillverkar ni, sir?
9 Y. Mil? ...konsekvensändrat/normaliserat Papper?
10 A. Förundrar det er? Newyork Herald trycker vidpass 30 mil om dagen, och det finns fabriker som tillverka dubbelt så mycket; jag hade så när sagt pennor som skrifva 100 mil om dagen. Apropos, edra fabriker, sir, jag menar Helsingfors’, – jag har ej sett till några sådana?
11 Y. Det kommer sig deraf, min bästa sir, att ... att de äro så långt borta i förstäderna.
12 A. Hurudan är ställningen i edra banker nuförtiden? Solid, vill jag hoppas?
13 Y. Våra banker?
14 A. Edra hypotheksföreningar ha troligen lidit af kriget?
15 Y. Våra hypotheksföreningar?
16 A. Yes, sir. Er börs har troligen fluktuerat betydligt af samma orsak?
17 Y. Ja, min herre. Vår börs har fluktuerat betydligt. Likväl har ebben merändels varit normal.
18 A. Ni har ännu icke visat mig hvarken börsen eller handelsakademin.
19 Y. Jag har icke velat besvära er, bästa sir. Vi skulle ha fått söka dem något långt, eller rättare mycket långt. Kanske kan jag tjena er med några andra upplysningar? Om folklifvet t. ex.
20 A. Thank you. Visa mig något af finska folket, sir.
21 Y. Med mycket nöje, om ni behagar göra en resa, så der 50 eller 60 engelska mil härifrån.
22 A. Huru? Och vi befinna oss i Finlands hufvudstad?
23 Y. Ja, sir. En af våra klassiska poeter, Stenbäck, som lefde för ett par hundra år sedan, säger härom något satiriskt:
Ikonsekvensändrat/normaliserat hvimlet af de brusande begär
Han fann allt annat – men han fann ej det
Sitt finska fosterland.konsekvensändrat/normaliserat
25 A. Men ert språk, sir, ert finska språk? Jag mins mig hvarken ha hört det i något sällskap eller läst det på någon handtverkares skylt.
26 Y. Åh sir, hvad det beträffar, så ha vi finska gudstjenster och finska tidningar och finskt literatursällskap, äfven finska arbetare, och för öfrigt intresserar man sig ofantligt för detta språk, men man talar det blott på salutorget och i nödfall med sina domestiker.
27 A. Dam! Jag vill icke förmoda att alla europeiska hufvudstäder likna er, sir. Vill ni ha den godheten att införa mig i någon klubb af literatörer?
28 Y. Hm ... vi ha visserligen en klubb, men för att säga sanningen, så intresserar man sig der mycket mera för en mustig biff, en god sherry och ett agreabelt whistparti, än just för literatur. Rent ut, sir, vi ha ingen literär klubb, och hvad literatörerna angå ...
29 A. Förklara er tydligare. Hos oss anser man literära föreningar af alla slag, akademier, klubber, sällskaper, lika oumbärliga för allt slags samband och rörlighet inom literaturen, som banker, bolag och andra associationer för handeln och industrin.
30 Y. O min herre, detta är fallet på andra sidan om oceanen. Och jag bör tillägga, att våra literatörer och literatur vänner, ifall vi ha några, icke synnerligt möda sig sjelfva för någonting sådant. Det är med literaturen hos oss som med gatlysningen: ofanteligt god vilja och ofanteligt klena resultater. När det sällsynta händer att här utkommer någon god bok, så utgör den dagens evenement, är ett samtal i alla sällskapskretsar, köpes temligen mycket och läses äfven något; ja jag vågar påstå, att Helsingfors, som likväl ej har en större publik än hvar 85:te person i Finland, köper och läser nära på lika mycken literatur, som hela det öfriga landet tillsammanräknadt (finska språket dock undantaget). Man skulle derföre tycka, att något vore att göra. Men utan att uppräkna vissa förhållanden, som – vare det sagdt med all artighet – skulle alldeles gå öfver ert förstånd. Så vågar jag påstå, att just denna enstörighet, denna fullkomliga brist på allt samband och all samverkan hos de literära intressena är en af de förnämsta orsakerna här i Finland och dess hufvudstad till vanmakten hos en literatur, som icke alldeles saknar hvarken krafter eller medhåll. Universitetet ...
31 A. Aha, ni ha ett universitet?
32 Y.original: Y, Ursäkta, vi hade ett sådant redan på den tiden, när buffeloxarna betade på staden Washingtons nuvarande torg. Universitetet, menar jag, borde väl deri som uti annat gifva föredömet. Och jag vill icke heller neka, att vi ju ha en vetenskapssocietet, ett faunasällskap och ett finskt literatursällskap och ett finskt literatursällskap, ett faunasällskap och en vetenskapssocietet, som hvar på sitt håll uträtta något godt och som sträfva att reformera sig efter tidens fordringar. Vi ha äfven fakultetsmöten, som haft den goda meningen att bilda vetenskapliga och literära föreningspunkter och der ett temmeligt antal uppsatser af mer eller mindre värde blifvit föredragna bland ungdomen. Men för det otvungna dagliga sambandet mellan literära intressen äro alla dessa inrättningar för mycket formela, och hvad särskildt angår fakulteterna, hvilkas medlemar bestämmas af studentkatalogen, så begära de för mycket af vetenskapen, när de fordra att den, och den ensam, skall sammanhålla så olika ungdomliga elementer, hvilka till större delen helt nyss undsluppit lexorna och stå på skolans väsentligen traditionela botten. Vi äga ingenting, som kan jemföras med andra länders literära aftonsällskaper, der lika tänkande eller åtminstone lika syftande med cigarren i munnen förhandla dagens literära frågor, utbyta meningar, uppgöra förslager, käbbla, om man så vill, men dock alltid lefva på samma sympathier och af detta samlif få en viss pigghet, som håller dem, och med dem äfven de literära frågorna, vakna. Ett sådant aftonsällskap exsisterade här för vidpass tjugu år sedan och räknade inom sig den tidens bästa literära krafter vid universitetet. Sedan dess har man endast bland ungdomen sett ett och annat kotteri af literär tendens uppdyka och åter försvinna. Universitetslärarne sjelfva träffas blott tillfälligtvis, vid embetsbordet eller i de nämnda sällskaperna, och jag vågar tro att när så är, kan ingen förundra sig att alla öfriga göra på samma sätt.
33 (Fortsättes.)
Notisen/artikeln ingår i HT 28/11 1857:|93 2|
Literärt lif och konstlif i Helsingfors.
(Forts. från föreg. n:r)
34 A. Man visade mig i går till en rakstuga. Medan jag satt intvålad, hörde jag musik från en våning ofvanför, och man sade mig att der var en läseförening.
35 Y. Man har icke bedragit er, sir. Denna läseförening är en god inrättning, som står i sammanhang med fakultets-inrättningen och erbjuder yngre och äldre ett tillfälle att mötas vid lektyr, sång, musik och shackspel. Men utom det att den är uteslutande bestämd för universitetsmedlemar, kan den icke, för de olika åldrar och det stora antal, som ingå deri, motsvara bestämmelsen af trängre och mera likstämda literära kretsar, i hvilka frön till ett nytt lif uppstå och utbildas. Från läseföreningen kan aldrig en sådan reform utgå, som t. ex. fosforisterne på sin tid genomdrefvo i svenska literaturen.
36 A. Hos oss finnas sådana kretsar i hvarje vrå, och det kan ej nekas att våra bästa förmågor utgå från deras sköte. Men vet ni väl också huru de beständigt ligga i krig med hvarandra?
37 Y. Åh, hvad det beträffar, går ingen nöd på oss. Vi äro så splittrade, så oense och så gräliga, som man någonsin kan önska.
38 A. Edra tidningar ligga kanske i fejd med hvarandra? Lugna er, sir, detta lilla skum har ingenting att betyda. Det hör i alla länder till den fria pressens barnsjukdomar.
39 Y. Våra tidningar äro merändels ytterst beskedliga, och när de någon gång, för ombytes skull, skära näbben af hvarandra, så är det för att ej komma ur den goda vanan. Ty hos oss brukar man aldrig polemisera, ens om grammatikor, utan att till det minsta påbörda sin motståndare ett par osanningar, och det kan kallas att slippa för godt köp. Men det var icke just det jag menade.
40 A. Ni ha kanhända en skandalpress?
41 Y. Press? Nej, min herre, vi ha ingen skandalpress. När vi vilja säga något riktigt infamt, hviska vi det i salongen eller inkasta det i stenlejonen på San Marco. Vi ha verkligen ingen skandalpress. Men vi ha en skandaltunga, som fullkomligt ersätter pressen. Hos er är det vanligt, när man vill angripa en person, att man skrifver i någon tidning ungefär så här: hela verlden vet, att titulus N. N. är en gemen bof, en nedrig rackare, en förrädare och krypare, som begått det eller det skurkstrecket etc. etc. Derefter uppträder en annan tidning och säger ungefär: vet hut; allt det der är en usel lögn, titulus N. N. är en ypperlig karl, och som bevis derpå kunna vi anföra det eller det. Läsaren kan sedan döma efter samvete och förstånd, men det vissa är, att titulus N. N. obehindradt dagen derpå kan vara president i Förenta staterna eller åtminstone kongressledamot, ifall han icke derförinnan blifvit bestruken med tjära och doppad i dun. Hos oss deremot brukar man hviska sådana saker från öra till öra, utan möjlighet att vederlägga dem, och på det sättet ha vi kommit till samma lyckliga färdighet i tungan, som andra länder i pennan, så att det icke finns någon lögn så grof, någon smädelse så otrolig, att den icke här går för kontant kring land och rike, från mun till mun, och finner trovärdighet och anhängare ypperligare än med den yppersta snällpress. Slutsatserna deraf för literaturen kan ni draga efter behag.
42 A. Ni ha, förmodar jag, en kritik?
43 Y. Utan tvifvel, isynnerhet en salongskritik, som är utmärkt. Vi ha också ett literaturblad, som verkar mycket godt och skulle verka än mera, om det vore litet mindre ofelbart. Blotta faktum att det burit sig nu ett tiotal år tyckes bevisa att saken har rötter. Skada endast, att det här hemma har så litet att kriticera. Den literära produktionen, som var i raskt uppgående från 1840, tyckes »skägga» efter kriget. En känsla af otrefnad, uppkommen till stor del af inbördes splittring och en fullkomlig brist på lifvande, sammanhållande krafter, förlamar dess vingar. Pappersmarknaden är flau, sir; fortfar det så, är jag tvungen att bygga min exsistens på preussiskt takpapper.
44 A. Ursäkta mig, sir, som mekanikus kan jag säga er, att ni talar som köpmän och fabrikanter alltid tala. Får man tro dem sjelfva, är deras marknad alltid flau, och de förtjena knappt så mycket som skylten på deras butiker. Do you understanding?
45 Y. Min herre ...
46 A. Nå, säg mig rent ut hvems är felet?
47 Y. Allas.
48 A. Hvad? Allas?
49 Y. Ja, min herre, omständigheterna ha visserligenoriginal: visserlige en mycket bred rygg, en riktig jernbärareskuldra, och himlen må veta att den icke heller skonas. Men då jag ej tycker om folk, som vältrar all börda på de arma omständigheterna, för att två sig sjelfva hvita som snö, så skall jag uppriktigt säga er, att derest vi literaturvänner sjelfve hölle tillsamman, med gemensama mål i sigte, i stället att splittra oss i ömkliga personliga fejder och den gröfsta intolerans mot olika meningar, så vore mycket annorlunda. Bevis härpå är finska literatursällskapet. Det har icke heller dansat på rosor, och likväl har det på två decennier uträttat mer för sin sak, än hela landet förut på två århundraden.
50 A. Om jag förstår er rätt, sir, är er literatur delad i tvenne läger, och ni ha bland er ett parti, som ungefär motsvarar Know-nothings, eller de »ingenting vetande» hos oss, – d. v. s. ett parti, som i literaturen icke erkänner något annat än den exclusiva nationaliteten.
51 Y. Know-nothings ha vi i alla partier, derom, kan ni vara öfvertygad; men söndringen mellan tvenne språk, hvilken, som ni riktigt förmodar, är den största och djupaste klyftan för närvarande uti vår literatur, begynner efterhand att försonas. Finska språket träder de jure alltmera in i sitt fädernearf; dess arbete gäller nu att göra det äfven de facto. I samma mån förlorar täflan sina första fientliga motsatser: vara eller icke vara; och emedan intetdera språket, för ögonblicket åtminstone, vill vara allt, ligger det i bådas intresse att vara något – vara mycket, – vara värda att finnas.
52 A. Men om, som ni påstår, er literatur icke mera äger några abolitionister i strid mot de stora plantageägarne, hvarom striden I då?
53 Y. Vi strida om verldsägget. Ni torde kanske ha hört af er landsman Longfellow, som läst vår Kalevala, att verlden är skapad af ett ägg. Men nu omtalas der sju sådana, nemligen sex gyllene och ett jernägg; och emedan Kalevala lemnar oss uti okunnighet om hvilketdera som var det rätta verldsägget, påstå somliga att det måste ha varit ett af de sex gyllene, men andra påstå att det måste ha varit jernägget. Hvilket påstående, som torde vara det rätta, lemnar jag åt er vishet att utgrunda, sir. Likväl torde vi alla vara ense derom, att det måste ha varit ett hårdkokt ägg, det der verldsägget, eftersom man allt ännu har så mycket bråk derutaf.
54 A. Men om verldsägget hos er är något hårdkokt, så hoppas jag likväl, att ni för det der folket, som bor 50 eller 60 mil härifrån, producera tillräckligt salt, för att mildra smaken. Med andra ord, sir, hvad göra edra sällskaper för folkupplysningen?
55 Y. Hvad de göra?
56 A. Yes, sir.
57 Y. Såvidt jag vet, befordra de nykterheten efter bästa förmåga, med sina skrifter åtminstone. För öfrigt trycka vi Arpa-kirjat, Münchhausenoriginal: Münkhausen och annan nyttig literatur. Men så oerhördt långt som till ordentliga almanackor med bildande uppsatser och trädsnitt, som brukas t. ex. i det civiliserade Estland, ha vi ännu icke kommit. Min pappersfabrik kan bäst intyga det. I allmänhet brukas här små upplagor och dyra. Och hvad angår bokhandeln i landet, ha vi den lofliga vanan att en fjerdedel om året cederar bonis, en fjerdedel slår sig på att fabricera rulltobak och tegelstenar och en fjerdedel betalar af outredda orsaker ingenting åt förläggarne. Nöden har tvungit oss till en förlagsförening.
58 A. (noterar) Således ändock en förening. Jag tackar er, sir. Jag får då något faktiskt att annotera.
59 Y. Nej, jag ber er.
60 A. As you like it. Er literatur är således ... hvad skall jag kalla den?
61 Y. Kalla den hyperboreisk. Det är ett välklingande grekiskt ord, som de flesta icke förstå och som fullkomligt uttrycker vår literaturs lif och värmegrad.
62 A. (noterar) Literatur: hyperboreisk. Och hvad bör jag säga om konsten hos er, sir?
63 Y. Lika hyperboreisk. Nej, förlåt mig, det blir för enformigt. Vi måste uttänka något annat lika välklingande och lika obegripeligt ord. Kalla den hyperbolisk.
64 A. (noterar) Konst: hyperbolisk. Hur vill ni bevisa det?
65 Y. Antag, att ni öfversätter ordet med: vidtutsväfvande. Det har sin riktighet, sir. Konsten hos oss har icke något fotfäste hvarken i himmelen eller på jorden.
66 A. Det vore böfveln. Er konstakademi får då mycket att syssla.
67 Y. Vår konstakademi? Ja, den får engång i verlden mycket att syssla. För närvarande har den just intet att göra.
68 A. Det fägnar mig, sir, att dess bemödanden underlättas med rikliga anslag. Hvarje civiliserad nation anser konsten som blomman af dess bildning.
69 Y. Inga personligheter, sir. Om vi icke ha konst, så ha vi konster. Jag vill icke tala om Rappokonster och Guerrakonster, som alltid åtnjuta betydliga anslag af publikens frikostighet. Jag vill icke heller tala om trollkonster, för hvilka vårt land är af ålder beryktadt och i hvilka herrar Bosco, Letort & Komp. förgäfves sökt öfverflygla oss. Jag vill icke ens tala om den konstiga literatur, som ni hos oss finner på alla boklådor: konsten att spå i kort och kaffe af en lappgumma; kokkonsten, uppfunnen af Höökenberg; konsten att sofva, öfversatt från tyskan; konsten att blifva rik, öfvs. från engelskan; konsten att behaga, öfvs. från franskan; konsten att knyta sin halsduk på 500 olika sätt, öfvs. från ryskan o. s. v. Nej, min herre, alla dessa konster kunna ha sitt värde, jag vill icke bestrida det, men hvad betyda de alla mot konsten att vara glad vid en pertsticka, konsten att vara nöjd med sin vattvälling, konsten att hoppas och konsten att lefva på detta hopp – se der de konster, hvaröfver vi med rätta äro stolta!
70 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 2/12 1857:|94 2|
Literärt lif och konstlif i Helsingfors.
(Slut från föreg. n:r.)
71 A. Jag tviflar uppå, sir, att någon annan hufvudstad vore belåten med dessa konstgenrer. Men, skämt åsido, – att börja med arkitekturen? Huru många unge män resa årligen ut, för att fullända sina studier i denna den nyttigaste af alla konster?
72 Y. Det kan jag verkligen ej upplysa er om, min herre. Förmodligen ganska många, efter jag hört att man redan ett tiotal år varit betänkt på att göra det. Vår arkitekturs historia hör till de märkvärdigaste i sitt slag, och det vore en förlust för efterverlden, om den ej en dag skulle finna sin häfdatecknare. Vi ha här åtskilligt af denna »frusna musik», som är prydligt nog, för att befinna sig på mer än 60 graders nordlig latitud, och min blygsamhet lemnar åt er att afgöra, om, som man behagat smickra oss, Helsingfors är en vacker stad. Men om blott tjugu procent af dessa medel blifvit använde på en för närvarande miserabel stadsdel, som kallas Skatudden, hvad tror ni man kunnat göra af ett sådant läge?
73 A. Jag kan blott svara er, sir, att om en af våra småstäder haft den lyckan att äga en sådan udde, belägen mellan stadens båda hamnar och dominerande dess skönaste utsigt åt sjösidan, så hade denna udde långt för detta varit bebyggd med palatser, i stället att nu med sina eländiga ruckel förvåna främlingen.
74 Y. Så ni tror det, min herre? Ja, vår arkitektoniska smak är nu engång sådan. Vi bygga åt sjösidan magasiner, stall och danssalonger med täckta fönster; vi skulle ju annars missunna våra efterkommande vårt eget favoritnöje att lappa och skarfva. Byggnadskonsten har annars denna tid varit i hvar mans mun; men jag medger att det egentligen varit fråga om plåttak och byggnadsordningar, och vi kunna derföre lemna arkitekturen som konst åsido.
75 A. Skulpturen har kanske haft bättre framgång hos er?
76 Y. Om denna konst kan man säga att den blifvit begrafven långt före sin födelse, ty när jag undantager stenfötter och trappor, några skräpiga gipsnymfer och Napoleon I som penntorkare, har tillverkningen härtills utgjorts för det mesta af grafstenar. Huggare ha vi tillräckligt, men en bildhuggare ha vi knappt kännt till namnet, innan en ung svensk helt nyligen visat oss den vänskapen att skapa åt oss en mythologi i lera och heroer i gips. Jag bör göra oss den rättvisan, att hans arbeten öfver kända och älskade föremål väckt en temlig uppmärksamhet och ej torde sakna efterföljd. Så visst är det, att nationela tendenser väcka sjelfva stenen till lif.
77 A. Wery well, sir, indeed. Er målareakademi bör hafva ett tacksamt fält, åtminstone för naturmålning. Dessa vexlande sjörika landskap, dessa skarpt skilda årstider, dessa många nyanserade öfvergångar mellan högvinter och högsommar, och isynnerhet denna ljusets beundransvärda halfåriga ebb och flod, hvarmed södern endast kan mäta sina skiftande dygn, allt detta måste uppfostra ett folk af målare. Jag afundas er, sir; ni måste hafva en trängsel af utmärkta förmågor åt detta håll.
78 Y. Jag är er förbunden, min herre, för er goda tanke om oss. Vi äga en konstförening, som underhåller tvenne ritskolor, understöder unge målare, uppköper taflor, exponerar dem och utlottar dem. Denna förening har hedrats med mycken välvilja både från thronen och allmänheten, och ehuru den härtills, med några få undantag, gjort det betydliga misstaget att uppfostra dilettanter i stället för artister, har den dock varit Finlands enda konst-anstalt och som sådan brutit väg för en ny tid. Föreställ er icke i den någon akademi: man inrättar icke en sådan med frivilliga privata bidrag af 1 200konsekvensändrat/normaliserat à 1 500konsekvensändrat/normaliserat rubel om året, hvilka måste delas på flera bestämmelser. Men den är dock ett fotfäste och en föreningspunkt, den enda någon konst äger hos oss; och utan association uträttas intet. Expositionerna, så brokiga de varit, ha för hvar gång utgjort evenementer i Helsingfors; och emedan de varit öppna för alla samhällsklasser, har der efterhand, från matrosen och korpralen ända till statsrådet och generalen, uppstått en kritik, som icke mera nöjer sig med de första försöken, utan tvingar expositionerna att blifva bättre och tvingar föreningen att ingå på en ny bana. Från och med nästa vår börjar en pristäflan, också den enda som funnits för någon konstgren i landet.
79 A. Om jag förstår er rätt, ha ni således icke ens en musikalisk akademi, ett konservatorium?
80 Y. Nej, min herre, vi ha verkligen ingendera. Vi ha spridda enskilda talenter, till och med kompositörer af förtjenst, som antingen utomlands eller genom någon förunderlig ödets skickelse erhållit sin utbildning och som förslitas och förnötas med att här vältra en Sisyfs klippa, nemligen inöfvandet från abc af elever och sångkörer, som beständigt gå undan, såsnart de med otrolig möda bringats till någon färdighet. Det är förvånande att höra den ensemble man ofta nog lyckats åstadkomma med så tillfälliga resurser i en s. k. hufvudstad, som, utom militärmusiken, för närvarande icke äger ens ett stående musikaliskt kapell (universitetets s. k. kapell består af musiklärarens elever). Nuvarande ställning och anslag bevisa tillräckligt, att konsten af hvad art som helst icke är erkänd som konst, utan på sin höjd tolererad som ett »bildande tidsfördrif».konsekvensändrat/normaliserat Vore den verkligen, här som bland andra bildade folk, erkänd icke blott som ett bildningsmedel, utan som ett väsentligt moment af bildningen sjelf, så skulle väl någon möjlighet blifvit beredd att vinna en konstnärlig utbildning, i stället att, som nu, något litet roa sig med musik och teckning vid läroverken.
81 A. Ni motsäger er, bästa sir. Om jag förstått er rätt, så saknas här hvarken talenter eller komposition i måleri och musik.
82 Y. Jag är icke nog blygsam, min herre, att frånkänna oss anlag för det ena eller det andra. Jag vågar tillochmed försäkra er, att mina landsmän äro ett intelligent folk, ur hvars sköte krafter skola framgå åt alla håll, allenast de väckas, utbildas och icke förfuskas. Räknar jag på fingrarna våra verkliga målare, behöfver jag dertill icke mer än högra handen, och räknar jag musici, behöfver jag icke mer än den venstra. Men räknar jag blott de kända anlag, som aldrig blifva hvad de kunnat blifva och som brytas i förtviflan, dränkas i glaset eller fördunsta i dilettanteri, då, min herre, räcka der hvarken händer eller fötter till, och vårt land är en graf för den ena efter den andra, hvilka kanhända föddes att blifva sitt folks och sitt tidehvarfs stolthet.
83 A. Ni sade likväl, att allmänheten ...
84 Y. Sade jag det? Nå väl, då upprepar jag, att Helsingfors lilla publik – efter vi tala om den – har sina svagheter, liksom andra, för skenet och den toma bravuren; men denna samma publik kan råka i förtjusning öfver en liten finsk visa, kan strömma till konsertsalen hvar gång en af de våra uppträder, eller i månader trängas uti theatersalongen för att höra en opera eller se ett stycke som uppstått bland våra egna. Denna samma lilla publik, eller rättare eliten af den, köper inhemsk musik, likasom en del inhemsk literatur, mer än hela det öfriga landet tillsammantaget, och, ehuru öfverlupen af listor, har den ännu aldrig vägrat sitt understöd åt talenten, när denna haft en förespråkare. Ni tillåter mig således att fritaga denna publik äfven från skulden för musikens vanmakt och egna den ett erkännande, som den förtjenar, så mycket mer, som man icke sällan hört den försmädas annorstädes. Vi hafva intet hof, min herre; vi hafva få mecenater; denna lilla publik, som inom sig äger icke så få konstkännare, den är, för musiken och för all konst hos oss, mer än ett hof, mer än en mecenat; – utan den skulle kanske i detta ögonblick ingen konst i Finland lefva.
85 A. Ni nämnde universitetet, sir.
86 Y. Universitetets statuter, första sidan, första ar|94 3|tikeln, första paragrafen, säga oss, att landets högsta bildningsanstalt är inrättad »i ändamål att befordra vetenskapernas och de fria konsternas framsteg i Finland».konsekvensändrat/normaliserat Det är således här vi böra söka vår nuvarande konstakademi. Det undervisar i rita, sjunga och spela; utdelar dithörande stipendier; inköper någongång taflor och gipser; lånar lokal åt expositioner och inhemske musikidkares konserter (musiken och teckningskonsten ha likväl för ögonblicket råkat i delo med gymnastiken); rekryterar med sina studenter alla större musiköfningar. Men universitetet, hvars generationer af ungdom beständigt omvexla inom 4 till 6 år, våg efter våg, kan derföre aldrig för konststudier blifva annat än en dilettantskola. Dess medlemar ha, före inträdet der, genomgått en lång förberedande skola i vetenskapen och hafva alltid en möjlighet att fortsätta den efteråt. Men i konst-studier inkomma de alldeles, eller nästan alldeles oförberedda, utan en skola bakom sig och utan en fulländning möjlig framför sig. Någon har derföre föreslagit, att teckning och musik borde uppmuntras med stipendier redan i skolan och gymnasium, på det att de lyckligare anlagen må hitkomma med något slags förstudier och här vinna en säkrare utbildning. Detta skulle sedan lifvande verka tillbaka på de lägre läroverken och landsorterna, ty om några år kringströs dessa samma studenter ånyo kring hela landet och kunna då i sin tur verka för konstintressena.
87 A. (gäspande) Har ni något vidare att tillägga, sir?
88 Y. Nej, min herre, om icke att musiken är den mest seglifvade af alla konster. Man har låtit den frysa som ett utkastadt barn; man har velat döda den, än med ett falskt virtuosväsende, än med fåfängan att lysa i salongen, än med arior, än med balletter, och likväl har den återupplefvat i sin enkla skönhet och gått till månget hjerta med hela sin innerlighet. Vi ha icke mycken god musik i Helsingfors; likväl någon. Ännu är en violinqvartett icke omöjlig; ännu ljuder studentsången; ännu samlas blomman af vår ungdom i körerna; sångföreningar ha bildat sig bland de yngre köpmännen och de yngre handtverkarne ...
89 A. If you will, sir, förlåt mig, hvad f–n angår allt detta er pappersfabrik?
90 Y. För ritpapper och notpapper möjligtvis. Behagar ni en butelj porter?
91 A. Thank you, sir. Tillåt mig ... en äkta havanna!
92 Y. Med mycket nöje. Ni intresserar er då allsicke för poesin och theatern?
93 A. Ofantligt. Isynnerhet efter en god middag. Behagar ni ha den godheten att vara så kort som möjligt.
94 Y. Som ni befaller. I poesin tyckes allt förstummas för den nya Davidsharpan. Sjelfva »fänriken» tiger och lyssnar med andakt derpå. Klas Flemings sångare utkastar guldkantade moln, uppfyllda af blixtar. Få nye diktare ha uppträdt. Orättfärdig kritik och ingen kritik alls ha förskrämt här och der en börjande sångfågel, som kanske en dag stigit högre, – stigit högt. Visst är, att poesins genius minst af alla tål att vidröras af en slagtareknif. De gode herrar och damer nedbläcka troligen lika mycket papper som förr, men pressen svärtar mindre.
95 A. Och dermed, sir, äro vi inne på scenens område.
96 Y. Ännu icke. Vi ha ännu danskonsten.
97 A. Ballett således?
98 Y. Nej, himlen vare prisad, vi ha ingen ballett. Vi ha blott en dansös, ehuru tusen polköser. Hvem skulle trott, att en engelska ännu dertill förbryllat oss? Plastik i formerna, mimikens lif, behagets tjusning, allt detta hänför äfven oss, men vi torde vara för tröga för, att någonsin draga en Taglionis triumfvagn.
99 A. Sjunger er inhemska opera svenska eller finska?
100 Y. För närvarande sjunger den tyska.
101 A. Hvad? Ännu ett språk?
102 Y. Vi ha väl flera än så, min herre. Derpå äro vi otroligt rika. Vår inhemska scen afbidar murslefven, våra skådespelare rida käpphäst, vår dramatiska literatur slumrar ofödd i Vipunens sköte. Bland oss finnas de, som anse det alldeles för bittida att äga någon theater alls.
103 A. Men är jag då verkligen i Europa, sir?
104 Y. Är det nu först ni gör denna reflexion?
105 A. Jag tillstår, sir ...
106 Y. Lugna er, min herre; om ni hedrar oss med ett besök i nästa mansålder, hoppas jag att ni, bland mycket annat, äfven skall finna en theater. Hör ni rasslet af dessa droschor, som ila öfver gatorna? De komma nu från den fyllda tyska theatern. Nästa gång komma de från den svenska. Slutligen komma de från den finska. Då, min herre, skall ni icke mera behöfva söka finskan med lykta på torgen.
107 A. När skall detta ske?
108 Y. Litet förr än Ragnarök. Antag, att vi i nationel konst och literatur stå t. ex. 150 år efter Danmark, som är ett nötskal emot vårt land och hvars danska område knappt kan mäta sig med oss uti folkmängd. År 1754 dog Holberg. År 1857 får kanhända vår ännu okände Holberg plaggor i någon af skolorna borta i landet. Antag likväl, som ni, efter regeringens vackra anslag för theatern, kan antaga, att vi i detta hänseende, liksom Danmark nu, befinna oss i 19:de seklet och att vi på konst-studier uppoffra (om det kan kallas uppoffring) vidpass hälften af hvad Danmark uppoffrar derpå. Med dessa medel inrätta vi en verklig konstakademi, som under en gemensam centralstyrelse efterhand utbildar skola på skola i alla dithörande riktningar. Der erfarenhet saknas, inkalla vi utlänningar. Anser ni oss för ett folk så utan intelligens, att icke en sådan anstalt skulle mäktigt lyfta den del af vår bildning, som nu står af alla lägst och förutan hvilken all bildning är en blomma utan färg och doft – ett fröhus, visserligen oändligt nyttigt, men också oändligt grått?
109 A. Ni måste ursäkta, sir, att en man, som är van att anse sådant för den alldagligaste sak i verlden, har något svårt att tänka sig tillbaka till förhållanden, der allt detta är nytt. Jag hoppas att ni har rätt, men det är likväl en sak, som jag ej kan begripa.
110 Y. Hvad skulle det vara, min herre?
111 A. Jag kan ej inse hvad allt detta har att göra med er pappersfabrik.
112 Y. Kanhända något. Vi måste blifva nya, invärtes och utvärtes. Lumpen faller i pris.
113 A. Wery well (annoterar).
114 Y. Är det ett faktum min herre noterar?
115 A. En förhoppning, sir. Jag antecknar edra förhoppningar, för att se hvad det blifvit af dem i nästa mansålder. Farewell. Fägnar mig att i er ha gjort bekantskap med ett stycke af gamla verlden.
116 Y. Lycklig resa. Vi bli då synliga i Newyork Herald?
117 A. Yes, sir.
118 Y. Som ett stycke af gamla verlden?
119 A. Yes, sir.
120 Y. Men dock under väg till den nya?
121 A. Yes, sir.
122 Y. Adjö.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Literärt lif och konstlif i Helsingfors.
(Samtal mellan en Amerikanare och en Helsingforsbo.)
1 En af våra ärade affärsvänner, herr Y. – jag säger affärsvän, ty hr Y. är pappersfabrikant och följaktligen en mecenat för literaturen – befann sig en afton i slutet på sommaren vid ångbåtsbryggan, då »Örnsköld» anlände från Stockholm med passagerare, af hvilka några hoppades utan dröjsmål kunna fortsätta resan härifrån till Petersburg på ångf. »Menschikoff».konsekvensändrat/normaliserat Denna beräkning var likväl uppgjord utan värden; ty emedan passens påteckning icke rimligen kunde ske nattetid och Menschikoff behagade afgå i dagningen, befunno sig de resande i den angenäma nödvändigheten att tillbringa några dagar i Helsingfors under förväntan på »Victoria» eller någon annan räddande genius med behörigt antal skoflar i vattengången. Jag förutsätter naturligtvis att dröjsmålet var angenämt, emedan lag och författningar omöjligen kunna vara annat än angenäma; och hvad det beträffar att dessa resande föreburo vigtiga affärer i Petersburg, hvilka, om de försummades, skulle göra hela deras resa om intet, så vore det en orättvisa mot vår hufvudstad att betvifla, det ju dess många märkvärdigheter och sommarnöjen, societetshuset, Kajsaniemi och brunnsparken, samt brunnsparken, Kajsaniemi och societetshuset o. s. v. o. s. v. rikeligen skulle ersätta alla möjliga försakelser.
2 Besynnerligt nog tycktes en amerikanare, som jag vill kalla hr A., icke vara af samma tanke, ty – sedan han på ångbåtsbryggan gjort bekantskap med hr Y. och hr Y. med all gästfrihet introducerat honom i societetshuset, Kajsaniemi och brunnsparken samt i brunnsparken, Kajsaniemi och societetshuset – öfverraskade han sin nye finske vän med en så ofantelig gäspning, att han snarligen kunde förliknas med Fenrisulfven vid Ragnarök, om hvilken det heter att han gapade mellan himmel och jord, och vore der mera rum, skulle han ock mera gapa. Hr Y. fann likväl för godt att tillskrifva denna och andra oseder Atlantiska oceanens enformighet, under hvilken så oerhörda gäspningar torde hos vår resande ha blifvit en elak vana, och det lyckades verkligen hans ifriga bemödanden att en vacker qväll vid en flaska af Barclay & Perkins berömda porter (ty amerikanaren var nykterhetsvän) förmå sin gäst att något mera intressera sig för Helsingfors angelägenheter. Sålunda uppstod på verandan i brunnshuset dem emellan följande samtal, hvilket vi återgifva så troget som möjligt från det engelska urspråket, efter att hafva behörigen bortrensat åtskilliga Goddam m. m., som kunde synas anständiga europeiska öron mindre tillbörliga.
3 Y. (Helsingforsaren). Min herre reser i affärer?
4 A. (Amerikanaren). Yes, sir. Jag reser för att uppställa en ny hackelsemaschin till beredning af surkål om 400 hästars kraft. Er passvisering kostar mig vackert: tjugufem dollars om dagen i plikt, sir.
5 Y. Det är mycket pengar. Får jag lof att bjuda en butelj porter till?
6 A. Thank you, sir. Gör ingenting. Jag skall taga igen alltsammans och mera dertill på min resebeskrifning.
7 Y. Min herre ger ut en resebeskrifning? Det intresserar mig på det högsta. Kanhända kan jag tjena med en pappersleverans?
8 A. Förlåt mig, jag skrifver i Newyork Herald. Huru många mil om dagen tillverkar ni, sir?
9 Y. Mil? ...konsekvensändrat/normaliserat Papper?
10 A. Förundrar det er? Newyork Herald trycker vidpass 30 mil om dagen, och det finns fabriker som tillverka dubbelt så mycket; jag hade så när sagt pennor som skrifva 100 mil om dagen. Apropos, edra fabriker, sir, jag menar Helsingfors’, – jag har ej sett till några sådana?
11 Y. Det kommer sig deraf, min bästa sir, att ... att de äro så långt borta i förstäderna.
12 A. Hurudan är ställningen i edra banker nuförtiden? Solid, vill jag hoppas?
13 Y. Våra banker?
14 A. Edra hypotheksföreningar ha troligen lidit af kriget?
15 Y. Våra hypotheksföreningar?
16 A. Yes, sir. Er börs har troligen fluktuerat betydligt af samma orsak?
17 Y. Ja, min herre. Vår börs har fluktuerat betydligt. Likväl har ebben merändels varit normal.
18 A. Ni har ännu icke visat mig hvarken börsen eller handelsakademin.
19 Y. Jag har icke velat besvära er, bästa sir. Vi skulle ha fått söka dem något långt, eller rättare mycket långt. Kanske kan jag tjena er med några andra upplysningar? Om folklifvet t. ex.
20 A. Thank you. Visa mig något af finska folket, sir.
21 Y. Med mycket nöje, om ni behagar göra en resa, så der 50 eller 60 engelska mil härifrån.
22 A. Huru? Och vi befinna oss i Finlands hufvudstad?
23 Y. Ja, sir. En af våra klassiska poeter, Stenbäck, som lefde för ett par hundra år sedan, säger härom något satiriskt:
Ikonsekvensändrat/normaliserat hvimlet af de brusande begär
Han fann allt annat – men han fann ej det
Sitt finska fosterland.konsekvensändrat/normaliserat
25 A. Men ert språk, sir, ert finska språk? Jag mins mig hvarken ha hört det i något sällskap eller läst det på någon handtverkares skylt.
26 Y. Åh sir, hvad det beträffar, så ha vi finska gudstjenster och finska tidningar och finskt literatursällskap, äfven finska arbetare, och för öfrigt intresserar man sig ofantligt för detta språk, men man talar det blott på salutorget och i nödfall med sina domestiker.
27 A. Dam! Jag vill icke förmoda att alla europeiska hufvudstäder likna er, sir. Vill ni ha den godheten att införa mig i någon klubb af literatörer?
28 Y. Hm ... vi ha visserligen en klubb, men för att säga sanningen, så intresserar man sig der mycket mera för en mustig biff, en god sherry och ett agreabelt whistparti, än just för literatur. Rent ut, sir, vi ha ingen literär klubb, och hvad literatörerna angå ...
29 A. Förklara er tydligare. Hos oss anser man literära föreningar af alla slag, akademier, klubber, sällskaper, lika oumbärliga för allt slags samband och rörlighet inom literaturen, som banker, bolag och andra associationer för handeln och industrin.
30 Y. O min herre, detta är fallet på andra sidan om oceanen. Och jag bör tillägga, att våra literatörer och literatur vänner, ifall vi ha några, icke synnerligt möda sig sjelfva för någonting sådant. Det är med literaturen hos oss som med gatlysningen: ofanteligt god vilja och ofanteligt klena resultater. När det sällsynta händer att här utkommer någon god bok, så utgör den dagens evenement, är ett samtal i alla sällskapskretsar, köpes temligen mycket och läses äfven något; ja jag vågar påstå, att Helsingfors, som likväl ej har en större publik än hvar 85:te person i Finland, köper och läser nära på lika mycken literatur, som hela det öfriga landet tillsammanräknadt (finska språket dock undantaget). Man skulle derföre tycka, att något vore att göra. Men utan att uppräkna vissa förhållanden, som – vare det sagdt med all artighet – skulle alldeles gå öfver ert förstånd. Så vågar jag påstå, att just denna enstörighet, denna fullkomliga brist på allt samband och all samverkan hos de literära intressena är en af de förnämsta orsakerna här i Finland och dess hufvudstad till vanmakten hos en literatur, som icke alldeles saknar hvarken krafter eller medhåll. Universitetet ...
31 A. Aha, ni ha ett universitet?
32 Y.original: Y, Ursäkta, vi hade ett sådant redan på den tiden, när buffeloxarna betade på staden Washingtons nuvarande torg. Universitetet, menar jag, borde väl deri som uti annat gifva föredömet. Och jag vill icke heller neka, att vi ju ha en vetenskapssocietet, ett faunasällskap och ett finskt literatursällskap och ett finskt literatursällskap, ett faunasällskap och en vetenskapssocietet, som hvar på sitt håll uträtta något godt och som sträfva att reformera sig efter tidens fordringar. Vi ha äfven fakultetsmöten, som haft den goda meningen att bilda vetenskapliga och literära föreningspunkter och der ett temmeligt antal uppsatser af mer eller mindre värde blifvit föredragna bland ungdomen. Men för det otvungna dagliga sambandet mellan literära intressen äro alla dessa inrättningar för mycket formela, och hvad särskildt angår fakulteterna, hvilkas medlemar bestämmas af studentkatalogen, så begära de för mycket af vetenskapen, när de fordra att den, och den ensam, skall sammanhålla så olika ungdomliga elementer, hvilka till större delen helt nyss undsluppit lexorna och stå på skolans väsentligen traditionela botten. Vi äga ingenting, som kan jemföras med andra länders literära aftonsällskaper, der lika tänkande eller åtminstone lika syftande med cigarren i munnen förhandla dagens literära frågor, utbyta meningar, uppgöra förslager, käbbla, om man så vill, men dock alltid lefva på samma sympathier och af detta samlif få en viss pigghet, som håller dem, och med dem äfven de literära frågorna, vakna. Ett sådant aftonsällskap exsisterade här för vidpass tjugu år sedan och räknade inom sig den tidens bästa literära krafter vid universitetet. Sedan dess har man endast bland ungdomen sett ett och annat kotteri af literär tendens uppdyka och åter försvinna. Universitetslärarne sjelfva träffas blott tillfälligtvis, vid embetsbordet eller i de nämnda sällskaperna, och jag vågar tro att när så är, kan ingen förundra sig att alla öfriga göra på samma sätt.
33 (Fortsättes.)
Notisen/artikeln ingår i HT 28/11 1857:|93 2|Literärt lif och konstlif i Helsingfors.
(Forts. från föreg. n:r)
34 A. Man visade mig i går till en rakstuga. Medan jag satt intvålad, hörde jag musik från en våning ofvanför, och man sade mig att der var en läseförening.
35 Y. Man har icke bedragit er, sir. Denna läseförening är en god inrättning, som står i sammanhang med fakultets-inrättningen och erbjuder yngre och äldre ett tillfälle att mötas vid lektyr, sång, musik och shackspel. Men utom det att den är uteslutande bestämd för universitetsmedlemar, kan den icke, för de olika åldrar och det stora antal, som ingå deri, motsvara bestämmelsen af trängre och mera likstämda literära kretsar, i hvilka frön till ett nytt lif uppstå och utbildas. Från läseföreningen kan aldrig en sådan reform utgå, som t. ex. fosforisterne på sin tid genomdrefvo i svenska literaturen.
36 A. Hos oss finnas sådana kretsar i hvarje vrå, och det kan ej nekas att våra bästa förmågor utgå från deras sköte. Men vet ni väl också huru de beständigt ligga i krig med hvarandra?
37 Y. Åh, hvad det beträffar, går ingen nöd på oss. Vi äro så splittrade, så oense och så gräliga, som man någonsin kan önska.
38 A. Edra tidningar ligga kanske i fejd med hvarandra? Lugna er, sir, detta lilla skum har ingenting att betyda. Det hör i alla länder till den fria pressens barnsjukdomar.
39 Y. Våra tidningar äro merändels ytterst beskedliga, och när de någon gång, för ombytes skull, skära näbben af hvarandra, så är det för att ej komma ur den goda vanan. Ty hos oss brukar man aldrig polemisera, ens om grammatikor, utan att till det minsta påbörda sin motståndare ett par osanningar, och det kan kallas att slippa för godt köp. Men det var icke just det jag menade.
40 A. Ni ha kanhända en skandalpress?
41 Y. Press? Nej, min herre, vi ha ingen skandalpress. När vi vilja säga något riktigt infamt, hviska vi det i salongen eller inkasta det i stenlejonen på San Marco. Vi ha verkligen ingen skandalpress. Men vi ha en skandaltunga, som fullkomligt ersätter pressen. Hos er är det vanligt, när man vill angripa en person, att man skrifver i någon tidning ungefär så här: hela verlden vet, att titulus N. N. är en gemen bof, en nedrig rackare, en förrädare och krypare, som begått det eller det skurkstrecket etc. etc. Derefter uppträder en annan tidning och säger ungefär: vet hut; allt det der är en usel lögn, titulus N. N. är en ypperlig karl, och som bevis derpå kunna vi anföra det eller det. Läsaren kan sedan döma efter samvete och förstånd, men det vissa är, att titulus N. N. obehindradt dagen derpå kan vara president i Förenta staterna eller åtminstone kongressledamot, ifall han icke derförinnan blifvit bestruken med tjära och doppad i dun. Hos oss deremot brukar man hviska sådana saker från öra till öra, utan möjlighet att vederlägga dem, och på det sättet ha vi kommit till samma lyckliga färdighet i tungan, som andra länder i pennan, så att det icke finns någon lögn så grof, någon smädelse så otrolig, att den icke här går för kontant kring land och rike, från mun till mun, och finner trovärdighet och anhängare ypperligare än med den yppersta snällpress. Slutsatserna deraf för literaturen kan ni draga efter behag.
42 A. Ni ha, förmodar jag, en kritik?
43 Y. Utan tvifvel, isynnerhet en salongskritik, som är utmärkt. Vi ha också ett literaturblad, som verkar mycket godt och skulle verka än mera, om det vore litet mindre ofelbart. Blotta faktum att det burit sig nu ett tiotal år tyckes bevisa att saken har rötter. Skada endast, att det här hemma har så litet att kriticera. Den literära produktionen, som var i raskt uppgående från 1840, tyckes »skägga» efter kriget. En känsla af otrefnad, uppkommen till stor del af inbördes splittring och en fullkomlig brist på lifvande, sammanhållande krafter, förlamar dess vingar. Pappersmarknaden är flau, sir; fortfar det så, är jag tvungen att bygga min exsistens på preussiskt takpapper.
44 A. Ursäkta mig, sir, som mekanikus kan jag säga er, att ni talar som köpmän och fabrikanter alltid tala. Får man tro dem sjelfva, är deras marknad alltid flau, och de förtjena knappt så mycket som skylten på deras butiker. Do you understanding?
45 Y. Min herre ...
46 A. Nå, säg mig rent ut hvems är felet?
47 Y. Allas.
48 A. Hvad? Allas?
49 Y. Ja, min herre, omständigheterna ha visserligenoriginal: visserlige en mycket bred rygg, en riktig jernbärareskuldra, och himlen må veta att den icke heller skonas. Men då jag ej tycker om folk, som vältrar all börda på de arma omständigheterna, för att två sig sjelfva hvita som snö, så skall jag uppriktigt säga er, att derest vi literaturvänner sjelfve hölle tillsamman, med gemensama mål i sigte, i stället att splittra oss i ömkliga personliga fejder och den gröfsta intolerans mot olika meningar, så vore mycket annorlunda. Bevis härpå är finska literatursällskapet. Det har icke heller dansat på rosor, och likväl har det på två decennier uträttat mer för sin sak, än hela landet förut på två århundraden.
50 A. Om jag förstår er rätt, sir, är er literatur delad i tvenne läger, och ni ha bland er ett parti, som ungefär motsvarar Know-nothings, eller de »ingenting vetande» hos oss, – d. v. s. ett parti, som i literaturen icke erkänner något annat än den exclusiva nationaliteten.
51 Y. Know-nothings ha vi i alla partier, derom, kan ni vara öfvertygad; men söndringen mellan tvenne språk, hvilken, som ni riktigt förmodar, är den största och djupaste klyftan för närvarande uti vår literatur, begynner efterhand att försonas. Finska språket träder de jure alltmera in i sitt fädernearf; dess arbete gäller nu att göra det äfven de facto. I samma mån förlorar täflan sina första fientliga motsatser: vara eller icke vara; och emedan intetdera språket, för ögonblicket åtminstone, vill vara allt, ligger det i bådas intresse att vara något – vara mycket, – vara värda att finnas.
52 A. Men om, som ni påstår, er literatur icke mera äger några abolitionister i strid mot de stora plantageägarne, hvarom striden I då?
53 Y. Vi strida om verldsägget. Ni torde kanske ha hört af er landsman Longfellow, som läst vår Kalevala, att verlden är skapad af ett ägg. Men nu omtalas der sju sådana, nemligen sex gyllene och ett jernägg; och emedan Kalevala lemnar oss uti okunnighet om hvilketdera som var det rätta verldsägget, påstå somliga att det måste ha varit ett af de sex gyllene, men andra påstå att det måste ha varit jernägget. Hvilket påstående, som torde vara det rätta, lemnar jag åt er vishet att utgrunda, sir. Likväl torde vi alla vara ense derom, att det måste ha varit ett hårdkokt ägg, det der verldsägget, eftersom man allt ännu har så mycket bråk derutaf.
54 A. Men om verldsägget hos er är något hårdkokt, så hoppas jag likväl, att ni för det der folket, som bor 50 eller 60 mil härifrån, producera tillräckligt salt, för att mildra smaken. Med andra ord, sir, hvad göra edra sällskaper för folkupplysningen?
55 Y. Hvad de göra?
56 A. Yes, sir.
57 Y. Såvidt jag vet, befordra de nykterheten efter bästa förmåga, med sina skrifter åtminstone. För öfrigt trycka vi Arpa-kirjat, Münchhausenoriginal: Münkhausen och annan nyttig literatur. Men så oerhördt långt som till ordentliga almanackor med bildande uppsatser och trädsnitt, som brukas t. ex. i det civiliserade Estland, ha vi ännu icke kommit. Min pappersfabrik kan bäst intyga det. I allmänhet brukas här små upplagor och dyra. Och hvad angår bokhandeln i landet, ha vi den lofliga vanan att en fjerdedel om året cederar bonis, en fjerdedel slår sig på att fabricera rulltobak och tegelstenar och en fjerdedel betalar af outredda orsaker ingenting åt förläggarne. Nöden har tvungit oss till en förlagsförening.
58 A. (noterar) Således ändock en förening. Jag tackar er, sir. Jag får då något faktiskt att annotera.
59 Y. Nej, jag ber er.
60 A. As you like it. Er literatur är således ... hvad skall jag kalla den?
61 Y. Kalla den hyperboreisk. Det är ett välklingande grekiskt ord, som de flesta icke förstå och som fullkomligt uttrycker vår literaturs lif och värmegrad.
62 A. (noterar) Literatur: hyperboreisk. Och hvad bör jag säga om konsten hos er, sir?
63 Y. Lika hyperboreisk. Nej, förlåt mig, det blir för enformigt. Vi måste uttänka något annat lika välklingande och lika obegripeligt ord. Kalla den hyperbolisk.
64 A. (noterar) Konst: hyperbolisk. Hur vill ni bevisa det?
65 Y. Antag, att ni öfversätter ordet med: vidtutsväfvande. Det har sin riktighet, sir. Konsten hos oss har icke något fotfäste hvarken i himmelen eller på jorden.
66 A. Det vore böfveln. Er konstakademi får då mycket att syssla.
67 Y. Vår konstakademi? Ja, den får engång i verlden mycket att syssla. För närvarande har den just intet att göra.
68 A. Det fägnar mig, sir, att dess bemödanden underlättas med rikliga anslag. Hvarje civiliserad nation anser konsten som blomman af dess bildning.
69 Y. Inga personligheter, sir. Om vi icke ha konst, så ha vi konster. Jag vill icke tala om Rappokonster och Guerrakonster, som alltid åtnjuta betydliga anslag af publikens frikostighet. Jag vill icke heller tala om trollkonster, för hvilka vårt land är af ålder beryktadt och i hvilka herrar Bosco, Letort & Komp. förgäfves sökt öfverflygla oss. Jag vill icke ens tala om den konstiga literatur, som ni hos oss finner på alla boklådor: konsten att spå i kort och kaffe af en lappgumma; kokkonsten, uppfunnen af Höökenberg; konsten att sofva, öfversatt från tyskan; konsten att blifva rik, öfvs. från engelskan; konsten att behaga, öfvs. från franskan; konsten att knyta sin halsduk på 500 olika sätt, öfvs. från ryskan o. s. v. Nej, min herre, alla dessa konster kunna ha sitt värde, jag vill icke bestrida det, men hvad betyda de alla mot konsten att vara glad vid en pertsticka, konsten att vara nöjd med sin vattvälling, konsten att hoppas och konsten att lefva på detta hopp – se der de konster, hvaröfver vi med rätta äro stolta!
70 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 2/12 1857:|94 2|Literärt lif och konstlif i Helsingfors.
(Slut från föreg. n:r.)
71 A. Jag tviflar uppå, sir, att någon annan hufvudstad vore belåten med dessa konstgenrer. Men, skämt åsido, – att börja med arkitekturen? Huru många unge män resa årligen ut, för att fullända sina studier i denna den nyttigaste af alla konster?
72 Y. Det kan jag verkligen ej upplysa er om, min herre. Förmodligen ganska många, efter jag hört att man redan ett tiotal år varit betänkt på att göra det. Vår arkitekturs historia hör till de märkvärdigaste i sitt slag, och det vore en förlust för efterverlden, om den ej en dag skulle finna sin häfdatecknare. Vi ha här åtskilligt af denna »frusna musik», som är prydligt nog, för att befinna sig på mer än 60 graders nordlig latitud, och min blygsamhet lemnar åt er att afgöra, om, som man behagat smickra oss, Helsingfors är en vacker stad. Men om blott tjugu procent af dessa medel blifvit använde på en för närvarande miserabel stadsdel, som kallas Skatudden, hvad tror ni man kunnat göra af ett sådant läge?
73 A. Jag kan blott svara er, sir, att om en af våra småstäder haft den lyckan att äga en sådan udde, belägen mellan stadens båda hamnar och dominerande dess skönaste utsigt åt sjösidan, så hade denna udde långt för detta varit bebyggd med palatser, i stället att nu med sina eländiga ruckel förvåna främlingen.
74 Y. Så ni tror det, min herre? Ja, vår arkitektoniska smak är nu engång sådan. Vi bygga åt sjösidan magasiner, stall och danssalonger med täckta fönster; vi skulle ju annars missunna våra efterkommande vårt eget favoritnöje att lappa och skarfva. Byggnadskonsten har annars denna tid varit i hvar mans mun; men jag medger att det egentligen varit fråga om plåttak och byggnadsordningar, och vi kunna derföre lemna arkitekturen som konst åsido.
75 A. Skulpturen har kanske haft bättre framgång hos er?
76 Y. Om denna konst kan man säga att den blifvit begrafven långt före sin födelse, ty när jag undantager stenfötter och trappor, några skräpiga gipsnymfer och Napoleon I som penntorkare, har tillverkningen härtills utgjorts för det mesta af grafstenar. Huggare ha vi tillräckligt, men en bildhuggare ha vi knappt kännt till namnet, innan en ung svensk helt nyligen visat oss den vänskapen att skapa åt oss en mythologi i lera och heroer i gips. Jag bör göra oss den rättvisan, att hans arbeten öfver kända och älskade föremål väckt en temlig uppmärksamhet och ej torde sakna efterföljd. Så visst är det, att nationela tendenser väcka sjelfva stenen till lif.
77 A. Wery well, sir, indeed. Er målareakademi bör hafva ett tacksamt fält, åtminstone för naturmålning. Dessa vexlande sjörika landskap, dessa skarpt skilda årstider, dessa många nyanserade öfvergångar mellan högvinter och högsommar, och isynnerhet denna ljusets beundransvärda halfåriga ebb och flod, hvarmed södern endast kan mäta sina skiftande dygn, allt detta måste uppfostra ett folk af målare. Jag afundas er, sir; ni måste hafva en trängsel af utmärkta förmågor åt detta håll.
78 Y. Jag är er förbunden, min herre, för er goda tanke om oss. Vi äga en konstförening, som underhåller tvenne ritskolor, understöder unge målare, uppköper taflor, exponerar dem och utlottar dem. Denna förening har hedrats med mycken välvilja både från thronen och allmänheten, och ehuru den härtills, med några få undantag, gjort det betydliga misstaget att uppfostra dilettanter i stället för artister, har den dock varit Finlands enda konst-anstalt och som sådan brutit väg för en ny tid. Föreställ er icke i den någon akademi: man inrättar icke en sådan med frivilliga privata bidrag af 1 200konsekvensändrat/normaliserat à 1 500konsekvensändrat/normaliserat rubel om året, hvilka måste delas på flera bestämmelser. Men den är dock ett fotfäste och en föreningspunkt, den enda någon konst äger hos oss; och utan association uträttas intet. Expositionerna, så brokiga de varit, ha för hvar gång utgjort evenementer i Helsingfors; och emedan de varit öppna för alla samhällsklasser, har der efterhand, från matrosen och korpralen ända till statsrådet och generalen, uppstått en kritik, som icke mera nöjer sig med de första försöken, utan tvingar expositionerna att blifva bättre och tvingar föreningen att ingå på en ny bana. Från och med nästa vår börjar en pristäflan, också den enda som funnits för någon konstgren i landet.
79 A. Om jag förstår er rätt, ha ni således icke ens en musikalisk akademi, ett konservatorium?
80 Y. Nej, min herre, vi ha verkligen ingendera. Vi ha spridda enskilda talenter, till och med kompositörer af förtjenst, som antingen utomlands eller genom någon förunderlig ödets skickelse erhållit sin utbildning och som förslitas och förnötas med att här vältra en Sisyfs klippa, nemligen inöfvandet från abc af elever och sångkörer, som beständigt gå undan, såsnart de med otrolig möda bringats till någon färdighet. Det är förvånande att höra den ensemble man ofta nog lyckats åstadkomma med så tillfälliga resurser i en s. k. hufvudstad, som, utom militärmusiken, för närvarande icke äger ens ett stående musikaliskt kapell (universitetets s. k. kapell består af musiklärarens elever). Nuvarande ställning och anslag bevisa tillräckligt, att konsten af hvad art som helst icke är erkänd som konst, utan på sin höjd tolererad som ett »bildande tidsfördrif».konsekvensändrat/normaliserat Vore den verkligen, här som bland andra bildade folk, erkänd icke blott som ett bildningsmedel, utan som ett väsentligt moment af bildningen sjelf, så skulle väl någon möjlighet blifvit beredd att vinna en konstnärlig utbildning, i stället att, som nu, något litet roa sig med musik och teckning vid läroverken.
81 A. Ni motsäger er, bästa sir. Om jag förstått er rätt, så saknas här hvarken talenter eller komposition i måleri och musik.
82 Y. Jag är icke nog blygsam, min herre, att frånkänna oss anlag för det ena eller det andra. Jag vågar tillochmed försäkra er, att mina landsmän äro ett intelligent folk, ur hvars sköte krafter skola framgå åt alla håll, allenast de väckas, utbildas och icke förfuskas. Räknar jag på fingrarna våra verkliga målare, behöfver jag dertill icke mer än högra handen, och räknar jag musici, behöfver jag icke mer än den venstra. Men räknar jag blott de kända anlag, som aldrig blifva hvad de kunnat blifva och som brytas i förtviflan, dränkas i glaset eller fördunsta i dilettanteri, då, min herre, räcka der hvarken händer eller fötter till, och vårt land är en graf för den ena efter den andra, hvilka kanhända föddes att blifva sitt folks och sitt tidehvarfs stolthet.
83 A. Ni sade likväl, att allmänheten ...
84 Y. Sade jag det? Nå väl, då upprepar jag, att Helsingfors lilla publik – efter vi tala om den – har sina svagheter, liksom andra, för skenet och den toma bravuren; men denna samma publik kan råka i förtjusning öfver en liten finsk visa, kan strömma till konsertsalen hvar gång en af de våra uppträder, eller i månader trängas uti theatersalongen för att höra en opera eller se ett stycke som uppstått bland våra egna. Denna samma lilla publik, eller rättare eliten af den, köper inhemsk musik, likasom en del inhemsk literatur, mer än hela det öfriga landet tillsammantaget, och, ehuru öfverlupen af listor, har den ännu aldrig vägrat sitt understöd åt talenten, när denna haft en förespråkare. Ni tillåter mig således att fritaga denna publik äfven från skulden för musikens vanmakt och egna den ett erkännande, som den förtjenar, så mycket mer, som man icke sällan hört den försmädas annorstädes. Vi hafva intet hof, min herre; vi hafva få mecenater; denna lilla publik, som inom sig äger icke så få konstkännare, den är, för musiken och för all konst hos oss, mer än ett hof, mer än en mecenat; – utan den skulle kanske i detta ögonblick ingen konst i Finland lefva.
85 A. Ni nämnde universitetet, sir.
86 Y. Universitetets statuter, första sidan, första ar|94 3|tikeln, första paragrafen, säga oss, att landets högsta bildningsanstalt är inrättad »i ändamål att befordra vetenskapernas och de fria konsternas framsteg i Finland».konsekvensändrat/normaliserat Det är således här vi böra söka vår nuvarande konstakademi. Det undervisar i rita, sjunga och spela; utdelar dithörande stipendier; inköper någongång taflor och gipser; lånar lokal åt expositioner och inhemske musikidkares konserter (musiken och teckningskonsten ha likväl för ögonblicket råkat i delo med gymnastiken); rekryterar med sina studenter alla större musiköfningar. Men universitetet, hvars generationer af ungdom beständigt omvexla inom 4 till 6 år, våg efter våg, kan derföre aldrig för konststudier blifva annat än en dilettantskola. Dess medlemar ha, före inträdet der, genomgått en lång förberedande skola i vetenskapen och hafva alltid en möjlighet att fortsätta den efteråt. Men i konst-studier inkomma de alldeles, eller nästan alldeles oförberedda, utan en skola bakom sig och utan en fulländning möjlig framför sig. Någon har derföre föreslagit, att teckning och musik borde uppmuntras med stipendier redan i skolan och gymnasium, på det att de lyckligare anlagen må hitkomma med något slags förstudier och här vinna en säkrare utbildning. Detta skulle sedan lifvande verka tillbaka på de lägre läroverken och landsorterna, ty om några år kringströs dessa samma studenter ånyo kring hela landet och kunna då i sin tur verka för konstintressena.
87 A. (gäspande) Har ni något vidare att tillägga, sir?
88 Y. Nej, min herre, om icke att musiken är den mest seglifvade af alla konster. Man har låtit den frysa som ett utkastadt barn; man har velat döda den, än med ett falskt virtuosväsende, än med fåfängan att lysa i salongen, än med arior, än med balletter, och likväl har den återupplefvat i sin enkla skönhet och gått till månget hjerta med hela sin innerlighet. Vi ha icke mycken god musik i Helsingfors; likväl någon. Ännu är en violinqvartett icke omöjlig; ännu ljuder studentsången; ännu samlas blomman af vår ungdom i körerna; sångföreningar ha bildat sig bland de yngre köpmännen och de yngre handtverkarne ...
89 A. If you will, sir, förlåt mig, hvad f–n angår allt detta er pappersfabrik?
90 Y. För ritpapper och notpapper möjligtvis. Behagar ni en butelj porter?
91 A. Thank you, sir. Tillåt mig ... en äkta havanna!
92 Y. Med mycket nöje. Ni intresserar er då allsicke för poesin och theatern?
93 A. Ofantligt. Isynnerhet efter en god middag. Behagar ni ha den godheten att vara så kort som möjligt.
94 Y. Som ni befaller. I poesin tyckes allt förstummas för den nya Davidsharpan. Sjelfva »fänriken» tiger och lyssnar med andakt derpå. Klas Flemings sångare utkastar guldkantade moln, uppfyllda af blixtar. Få nye diktare ha uppträdt. Orättfärdig kritik och ingen kritik alls ha förskrämt här och der en börjande sångfågel, som kanske en dag stigit högre, – stigit högt. Visst är, att poesins genius minst af alla tål att vidröras af en slagtareknif. De gode herrar och damer nedbläcka troligen lika mycket papper som förr, men pressen svärtar mindre.
95 A. Och dermed, sir, äro vi inne på scenens område.
96 Y. Ännu icke. Vi ha ännu danskonsten.
97 A. Ballett således?
98 Y. Nej, himlen vare prisad, vi ha ingen ballett. Vi ha blott en dansös, ehuru tusen polköser. Hvem skulle trott, att en engelska ännu dertill förbryllat oss? Plastik i formerna, mimikens lif, behagets tjusning, allt detta hänför äfven oss, men vi torde vara för tröga för, att någonsin draga en Taglionis triumfvagn.
99 A. Sjunger er inhemska opera svenska eller finska?
100 Y. För närvarande sjunger den tyska.
101 A. Hvad? Ännu ett språk?
102 Y. Vi ha väl flera än så, min herre. Derpå äro vi otroligt rika. Vår inhemska scen afbidar murslefven, våra skådespelare rida käpphäst, vår dramatiska literatur slumrar ofödd i Vipunens sköte. Bland oss finnas de, som anse det alldeles för bittida att äga någon theater alls.
103 A. Men är jag då verkligen i Europa, sir?
104 Y. Är det nu först ni gör denna reflexion?
105 A. Jag tillstår, sir ...
106 Y. Lugna er, min herre; om ni hedrar oss med ett besök i nästa mansålder, hoppas jag att ni, bland mycket annat, äfven skall finna en theater. Hör ni rasslet af dessa droschor, som ila öfver gatorna? De komma nu från den fyllda tyska theatern. Nästa gång komma de från den svenska. Slutligen komma de från den finska. Då, min herre, skall ni icke mera behöfva söka finskan med lykta på torgen.
107 A. När skall detta ske?
108 Y. Litet förr än Ragnarök. Antag, att vi i nationel konst och literatur stå t. ex. 150 år efter Danmark, som är ett nötskal emot vårt land och hvars danska område knappt kan mäta sig med oss uti folkmängd. År 1754 dog Holberg. År 1857 får kanhända vår ännu okände Holberg plaggor i någon af skolorna borta i landet. Antag likväl, som ni, efter regeringens vackra anslag för theatern, kan antaga, att vi i detta hänseende, liksom Danmark nu, befinna oss i 19:de seklet och att vi på konst-studier uppoffra (om det kan kallas uppoffring) vidpass hälften af hvad Danmark uppoffrar derpå. Med dessa medel inrätta vi en verklig konstakademi, som under en gemensam centralstyrelse efterhand utbildar skola på skola i alla dithörande riktningar. Der erfarenhet saknas, inkalla vi utlänningar. Anser ni oss för ett folk så utan intelligens, att icke en sådan anstalt skulle mäktigt lyfta den del af vår bildning, som nu står af alla lägst och förutan hvilken all bildning är en blomma utan färg och doft – ett fröhus, visserligen oändligt nyttigt, men också oändligt grått?
109 A. Ni måste ursäkta, sir, att en man, som är van att anse sådant för den alldagligaste sak i verlden, har något svårt att tänka sig tillbaka till förhållanden, der allt detta är nytt. Jag hoppas att ni har rätt, men det är likväl en sak, som jag ej kan begripa.
110 Y. Hvad skulle det vara, min herre?
111 A. Jag kan ej inse hvad allt detta har att göra med er pappersfabrik.
112 Y. Kanhända något. Vi måste blifva nya, invärtes och utvärtes. Lumpen faller i pris.
113 A. Wery well (annoterar).
114 Y. Är det ett faktum min herre noterar?
115 A. En förhoppning, sir. Jag antecknar edra förhoppningar, för att se hvad det blifvit af dem i nästa mansålder. Farewell. Fägnar mig att i er ha gjort bekantskap med ett stycke af gamla verlden.
116 Y. Lycklig resa. Vi bli då synliga i Newyork Herald?
117 A. Yes, sir.
118 Y. Som ett stycke af gamla verlden?
119 A. Yes, sir.
120 Y. Men dock under väg till den nya?
121 A. Yes, sir.
122 Y. Adjö.