1 »Försöket att framställa det närvarande i en historisk skildring, d. ä.det är att skrifva en historia öfver den tid, i hvilken vi lefva, är ofta upprepadt, men – huru mångfaldiga, huru storartade än de talenter må vara, hvilka företagit sig ett sådant arbete – städse har det skett med samma ofruktbara resultat. Begreppen nutid och historie äro nära nog oförenliga, ty historien har städse att göra med en fulländad tiderymd, hvilken i sig innefattar en början, en medelpunkt och ett slut. Till hvilket af dessa skall man då räkna det närvarande? Allmänt antager man, att våra dagar utgöra en vändpunkt, en öfvergång från ett tidehvarf till ett nytt; hur skola då vi, som med visshet veta det enda blott, att vi hvarken tillhöra det redan afslutade förgångna, eller den gryende framtiden, huru skola vi befinna oss i stånd att afgöra, om vi, medan vi följa det framfarna i släptåg, verkligen redan befinna oss öga mot öga med en ny tid, eller om vi endast låta dåra oss af en förvillande hägring blott? Framtiden allena, och måhända en ganska aflägsen, förmår bestämma, om våra dagar verkligen eftersträfvat det stora och värdiga, eller om de icke fastmer ännu befinna sig intrasslade i dessa det förslutnas förvillelser, hvilka de tro sig bekämpa, ja om icke – och detta är må|11 2|hända det för vår samtid mest egendomliga – ett enthusiastiskt afgudande af vissa allmänna theorier och en i sig sjelf prisvärd ovilja öfver det förvända i många lefnadsförhållanden, trädt i stället för ett klart fasthållande af den uppgift samtiden varit bestämd att lösa.»
2 Till dessa ord af en tysk publicist*)Magazin für die Liter. des Ausl, 1847, N:o 1., så sanna för öfrigt, ha vi endast en anmärkning att tillägga. Hvarje tid är jäfvig att bedöma sig sjelf ur sig sjelf, d. ä. ur sjelfskapade synpunkter; men det framfarnas historia är lärorik nog, folkens erfarenhet vidsträckt nog, för att sprida ett ljus öfver det hvimmel, i hvilket vi för dagen lefve. Om i denna reflex af en forntid det närvarande framställer sig i dagern af hvad man kallar en öfvergångsperiod – en tid, då tusenåriga illusioner försvinna, då yxan är satt till roten af det historiskt bestående och mångenstädes oviljan mot det osanna och falska i de ärfda formerna är lika allmän som tvisterna om deras förbättrande hetsiga och oafgjorda, – om, upprepa vi, det närvarande måste för betraktaren framstå i detta ljus, så är det emedan häfderna säga honom, att sådana tider, med samma utmärkande egenheter, tillförene inbrutit öfver menigheten och då beredt öfvergången till nya utvecklingsbanor för bildningen och alla kretsar af mensklig verksamhet. Sådana perioder ha i sinom tid inträffat då den orientaliska (egyptiska) bildningen framfödde den grekiskt-romerska och då denna i sin tur, föryngrad, men omgestaltad, upplefde i den germaniska. Att nu åter förutsäga dennas föryngrande genom främmande nationela elementer, dertill fördriste vi oss lika litet, som vi hylle deras mening, hvilka anse kristendomen, såsom enkom egnad för den germaniska bildningsformen, hafva betryggat dennas eviga bestånd. Det foster framtiden bär i sitt sköte, må den sjelf gifva namn; visst är allenast, att våra dagar slitas af de smärtor, som föregå dess födsel.
3 Men om »tidens anda»,konsekvensändrat/normaliserat »tidens tendenser» hör man nuförtiden mer än nog. Vida lärorikare vore att framhålla, hvart för sig, de stora intressen, som dela samtiden: den nya schismen inom de katholska och protestantiska kyrkorna; kristendomens framsteg i orienten; kyrkans och statens strid om den allmänna undervisningen, de sociala reformerna, beträffande arbetets organisation, fängelseväsendet, folkskolan; kampen mellan realstudierna och de klassiska; handelsfriheten; pauperismen och fattigvården; penningearistokratin; de secundära nationaliteternas berättigande; folkrepresentationen, och andra frågor af omätelig vigt, hvarom tidens bästa krafter nu med ifver kämpa. Af dessa frågors lösning, man kan ej mera tvifla derpå, beror framtiden. Krig kunna rubba Europas politiska jemnvigt; våldsamma farsoter, grufliga hungersår kunna störa ländernas välstånd och hämma deras framsteg; men allt detta är öfvergående. Samhällsfrågorna deremot qvarstå och pocka på lösning; det ena slägtet kan visa dem tillbaka som obefogade och hjelpa sig dem förutan, men de återkomma, de vexa i vidd och vigt, de låta slutligen ej mera undansmussla sig, och hvad för fäderne har synts som en möjlighet, ett löst förslag blott, det har för ett yngre slägte antagit den botande gestalten af en oundviklig nödvändighet. Hvem skulle för tjugu år sedan i England vågat förutsäga spanmålslagarnas fall? Och likväl blef deras afskaffande, som då knappt ansågs för möjligt, en half mansålder derefter så oundvikeligt, en fri införsel så nödvändig för den allmänna välmågans bestånd, att dess snillrikaste motståndare förklarade sig derför och åtgärden gick igenom. Mer eller mindre måste detta inträffa med hvarje samhällsfråga, och detta anses för så afgjordt, att man om den närmaste framtiden med skäl yttrat: »de politiska revolutionerna hafva utspelt sin roll; de hvälfningar, som hädanefter hota Europas lugn, måste till sin kärna städse blifva af social natur.»*)Yttrandet förekommer i Hamburger Corresp. för 1846.
4 Vi gå nu att lemna en kort öfversigt af de förnämsta tilldragelser under året 1846. Skulle härvid ett och annat hafva undfallit oss, torde läsaren så mycket hellre hålla oss ursäktade, som vi endast ägt att tillgå egna anteckningar. Vår öfversigt gäller också blott främmande länder, så att hvarken Ryssland, Polen eller Finland ingå deri.
1. England, Skottland och Irland år 1846.
5 För det förenade Britannien visade året 1846 de sällsammaste vexlingar af hotande och besegrade faror, under en ömsom klarnad och fördystrad horizont, ett skådespel värdigt en stor nation, som med de ömtåligaste intressen är fästad snart sagdt vid hvarje punkt af jordklotet. Året ingick under ett vådligt och vidtutseende krig i Ostindien, hvilket med seger och ära var öfverståndet redan under våren. Inom landet bäfvade man för en mäktig agitation, föranledd af den strid på lif och död, hvilken som bäst kämpades mellan de s. k. protektionisterna eller försvararne af en hög införseltull, och frihandelsmännen, som önskade denna afskaffad. Frågan gällde i första rummet spanmålslagarna, hvilka belade all från utrikes ort införd spanmål med dryg tull efter vexlande skala, så att när säden stod högt i pris, blef tullen lägre, men deremot högre, när sädespriserna föllo: Denna lag, sade jordbrukarne, är nödvändig för statens bestånd, emedan jorden i England är belastad med den drygaste delen af skattebördan och omöjligt kan bära sådan tunga, om utländsk införsel fäller priset på spanmålen. Nej, sade åter manufakturisterne och hela det mäktiga handelsståndet, – som, under ledning af den snillrike Cobden, stiftat den med omätliga tillgångar utrustade »Anti-corn-law-league» eller föreningen mot spm.lagarne – nej, denna lag är vådlig för statens bestånd: arbetaren, som köper sitt bröd dyrt, måste hafva en hög dagspenning; derigenom stegras tillverkningskostnaden för våra manufakturer, utlänningen säljer för billigare än vi och Englands handel går under. Striden, kämpad i många år, skulle nu afgöras af Parlamentet. Peel, premier-ministern, hvars snille uppfunnit »inkomsttaxan»,konsekvensändrat/normaliserat och som fordom sjelf varit en pelare för protektionisternes parti, uppträdde d. 27 Jan. med en ytterst märkvärdig framställning af handelsfrihetens grundsatser, som af honom varmt försvarades. Staten, sade han, äger rätt att i trängande fall af alla sina medborgare fordra uppoffringar. Välan, jordägarne må uppoffra sina spanmålsmonopoler, på det att fabriksägaren må tillverka sina varor billigare; men å andra sidan må fabriksägaren uppoffra sin hittills gällande skyddstull på utländska manufakturer, på det att jordägaren må köpa sina fabrikater billigare. Offer mot offer och vinst mot vinst!
6 Förgäfves uppbjödo protektionisterne, med Hert. af Richmond i spetsen, sitt yttersta: opinionen var mogen. Den 16 Maj gick kornlagarnas afskaffande och handelsfriheten igenom i Underhuset; den 19 Juni delade Öfver|11 3|huset samma åsigt och den 25 Juni sanktionerade Drottningen den vigtigaste reform, som på många år gått igenom i England.
7 S. d. förkastade Underhuset den s. k. Irländska tvångsbillen, hvarigenom regeringen velat hindra vapens begagnande samt utvidga polisens verksamhet i detta oroliga land.
8 Den 26 Juni, eller dagen efter kornbillens antagande, begärde och erhöll Sir Robert Peel och hela ministéren, nöjd med sitt fulländade storverk, afsked. Anledningen härtill lärer få sökas i den märkliga upplösning, hvari de gamla engelska partierna Tories och Whigs sedan någon tid råkat. Peel och hans vänner hade nemligen år 1841 uppklifvit till ministerbänkarne på Torypartiets axlar, till hvilket de ock af själ och hjerta bekännt sig tillförene. Men Tories voro nästan alla stora jordägare och dundrade af alla krafter mot kornlagarnas afskaffande. När då Peel med de sina ändrade öfvertygelse och med tillhjelp af Whigs och en del affällige Tories, igenomdref kornbillen, ropade Ultra-Tories öfverljudt på förräderi och vände sin fordne chef ryggen. Whigs’ sympathier voro likaledes ganska delade, så snart det icke gällde kornbillen, och sålunda såg sig Peel stå utom, eller rättare öfver båda partierna, hvarföre han afträdde, högaktad och vida berömd som en af de skickligaste statsmän det på sådana så rika England har att uppvisa. Den utmärktaste ledamoten i Peels kabinett var, näst honom sjelf, Grefve Aberdeen, som med klokhet och kraft förestått utrikesportföljen.
9 Det Whigkabinett, som den 2 Juli efterträdde Peel och Tories i styrelsen, bestod af: Markisen af Landsdowne, titulär konseljpresident; Grefven af Minto, Storsigillbevarare; Grefve G. Grey, Inrikesminister; Lord John Russel, Förste Lord af Skattkammaren; Sir Ch. Wood, Skattkammar-Kansler; Lord Campbell, Kansler för hertigd. Lancaster; Sir Macaulay, Gen.KrigsSkattmästare; Lord Morpeth, Förste Kommissarie för Skogshush:s Departem.; Markisen af Clanricarde, Gen.Postmästare; Lord Palmerston, Utrikesminister; Grefven af Clarendon, President för handelsbyrån; Sir I. Hobhouse, President för Ostindiska byrån; Hr Labouchére, Stats-Sekreterare för Irland; Grefven af Auckland, Förste Lord af amiralitetet; Hr Sheil, Myntmästare; Grefven af Besborough, Lord-Löjtnant af Irland; Lord Wellington, Generalissimus, samt Markisen af Anglesea, General-Fälttygmästare. – Listan på ett engelskt kabinett är lång, som man ser. Förutom den gamle Wellington, som för syn skull prydt kabinettet med sitt namn, äro den humane och skicklige, men svage Lord Russel samt den hetsige Palmerston ministérens celebraste namn. Dess regering, hviskas det, blir icke lång, emedan hela ministéren är något, som man under partiernas matthet och upplösning, tillgripit »i brist på bättre».konsekvensändrat/normaliserat Också har ministéren haft föga framgång i sin diplomatik. I Nov. cirkulerade ryktet om en försökt, men misslyckad koalition med f. d. Peelska kabinettet.
10 Om de s. k. Chartisterne hör man nu sällan talas, men desto mer om deras själsförvandter Radikalisterne, som önska en oinskränkt valrättighet m. m. och ofta tillställa ofog. Repealerne i Irland, d. ä. de som önska Irlands administrativa söndring från England under ett Irländskt parlament, fortforo att hålla häftiga tal, men tillställde icke under året några sådana »monster-meetings» (jättemöten), som året förut besöktes af hundradetusental menniskor och ledde till svåra konflikter med regeringen. En söndring har uppstått inom sjelfva partiet; de sansade med den gamle O'Connel i spetsen, yrka alltfort att repealvännerne må drifva sin sak endast med lagliga medel; det s. k. Unga Irland, med den våldsamme O'Brien till ledare, menar deremot att man icke bör göra sig samvete af att vädja till armstyrkan och trotsa sig till det man icke kan erhålla genom fogligare medel.
11 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 13/2 1847:|12 1|
Ögonkast.
England, Skottland och Irland år 1846.
(Slut från föreg. N:r.)
12 Vännerna af den fria handeln, hvilka i Mars genomdrifvit en reduktion af tullen på bomullsvaror, på smör, på lefvande boskap och på spirituosa, hvilka i kornbillen vunnit en så lysande seger och hvilka för sig uppställt som ett yttersta mål upphäfvandet af alla skyddstullar i England och hela verlden, manades af sin första triumf att gå än längre. Nyss blifven minister, föreslog och genomdref Lord Russel en nedsättning af sockertullen (till 21 à 14 skill. pr centner), hvarigenom tillika det s. k. slafsockret, d. ä.det är sådant som importerades från slafägande stater, ställdes på lika fot med det genom fritt arbete tillverkade sockret. Häri trodde sig mången finna slafveriet uppmuntradt, emedan slafvens billiga arbete nedsatte sockrets pris under hvad det fritt tillverkade sockret kunde säljas för, och isynnerhet upphofvos på Jamaica och andra Englands vestindiska besittningar svåra klagomål. Äfven staten förlorade därigenom i tullinkomster. Likväl var man icke böjd att stadna ens vid detta, utan i Nov. börjades åter en ny agitation för nedsättandet af den högst betydliga thétullen, som årligen inbringar staten flera millioner. Man åberopade som skäl för detta projekt det obilliga uti en så hög taxa på Chinas förnämsta exportartikel, medan detta land numera mottager alla slags engelska manufakturer mot ganska lindrig införseltull. Emellertid begrep ingen, hvarmed statskassan skulle fylla en så betydlig lucka, som var att befara af detta förslag, hvarföre det nu ock synes ha tillsvidare afstadnat.
13 Året 1846, så rikt på vigtiga inre reformer, var af icke mindre betydelse för Englands utländska politik. Talleyrands sista verk, qvadrupelalliansen mellan England, Frankrike, Spanien och Portugal, hade väl längesedan upphört till sin första omfattning, men upprätthölls ännu till sin kärna: ett nära förbund mellan de båda hufvudmakterna. Störd 1840 genom händelserna i orienten, hade|12 2| vänskapen mellan England och Frankrike sedan denna tid antagit karakteren af hvad man i ett fransyskt throntal kallat entente cordiale eller hjertlig öfverensstämmelse. Denna entente cordiale var Ludvig Philips favoritidé och i mångens ögon en borgen för verldsfredens upprätthållande. Den rubbades flerfaldigt genom konflikter på Otaheiti och rivaliteten mellan de båda ländernas handelsintressen, att förtiga Englands afund öfver det i Afrika och orienten vexande fransyska inflytandet, men stärktes ånyo genom de respp. monarkernas vänskapliga besök i hvarandras länder. Plötsligen inträffade nu spanska förmälningsfrågan. Efter årslånga diplomatiska intriger, dervid England i tysthet kännt sig före, huruvida icke en Coburg, bror till Drottning Victoriasgemål, kunde hafva utsigt på Drottning Isabellas hand, men Frankrike gynnat Grefven af Trapani, lyckades ändtligen fransyska sändebudet i MadridGrefve Bresson genomdrifva icke blott den 16:åriga Isabellas förmälning med hennes kusin Don Fransisco d'Assiz, utan jemväl ett parti mellan Drottningens yngre syster, den 14:åriga Donna Luisa Ferdinanda och Hertigen af Montpensier, Konung Ludvig Philips yngste son. England hade ännu icke hunnit sansa sig efter sin bestörtning, öfver denna oangenäma surpris, som i så hög grad ökade Frankrikes inflytande i Spanien, innan det dubbla bilägret firades med all ståt d. 10 Oktob. i Madrid.
14 Nu kände den hetsige Palmerston, – han som redan 1840 nära nog satt Europa i låga ingen gräns för sin harm. För klok att nämna ett ord om rätta grunden dertill: farhågan att se Spanien upphöra att vara Englands bästa marknadsplats och politiskt omyndiga lekboll, åberopade den förbittrade ministern endast traktaterna vid freden i Utrecht 1714, hvars förnämsta stadgande var att Spaniens och Frankrikes kronor aldrig kunde förenas på ett hufvud, hvarföre han, sålänge Drottning Isabella saknade bröstarfvingar och Donna Luisa var thronarfving i Spanien, fordrade att Hertigen af Montpensier skulle för sig och sina efterkommande afsäga sig all arfsrätt till spanska kronan. Detta vägrades åter af fransyska regeringen hvars ledande själ, konungen, i denna punkt med oväntad fasthet vidhöll sitt dynastiska intresse. Och sålunda uppstod en vidlyftig notvexling mellan båda kabinetterna, ofta bitter och häftig å engelska sidan, städse lugn, fast och konseqvent å den fransyska. Dervid har det ock till dato förblifvit; men entente cordiale har mot denna klippa lidit en svår stöt, hvilken sannolikt endast kan läkas genom Palmerstons fall.
15 Också är England bättre beredt på ett krig; än någonsin. Det befästade under året flera vigtiga kustorter, förstärkte landtarmén och armerade sin fruktansvärda flotta, som i Mars 1846 bestod af 671 segel- och 121 ångfartyg, med inalles 40 000konsekvensändrat/normaliserat mans besättning och 17 722konsekvensändrat/normaliserat kanoner. Ofanteliga krigsförnödenheter ligga hopade i dess arsenaler. Kapten Warners beryktade förstöringsmedel säges dock icke ha motsvarat väntan.
16 Allmänna lugnet var ingen gång under året allvarsamare stört. Handeln uppblomstrade åter efter en svår kris; endast marknaderna i China befunnos redan öfverfyllda. Såsom bevis på den ofantliga massan af Englands export må anföras, att detta land år 1845 utskeppade stenkol för 970 462konsekvensändrat/normaliseratL.pund, bomullsmanufakturer för 19 millioner 172 564konsekvensändrat/normaliserat L., bomullsgarn för 6 m. 962 626konsekvensändrat/normaliserat L., metallvaror för 2 m. 194 523konsekvensändrat/normaliserat L., linnemanufakturer för 3 m. 062 006konsekvensändrat/normaliserat L., linnegarn för 1 051 303konsekvensändrat/normaliserat L., jern och stål för 3 m. 555 486konsekvensändrat/normaliserat L., koppar och messing för 1 m. 702 345 L., siden för 764 424konsekvensändrat/normaliserat L., raffineradt socker för 400 507konsekvensändrat/normaliserat L., ull för 555 432konsekvensändrat/normaliserat L., ullgarn för 1 m. 067 056konsekvensändrat/normaliserat L., samt ylleväfnader för 7 m. 574 672konsekvensändrat/normaliserat L. Summa 51 millioner, 474 050 pund sterling. Banken ägde i metallisk valuta mer än 15 millioner pund St. Vurmen för jernvägar hade uppnått sin kulminationspunkt år 1845, då 118 sådana med ett kapital af 50 millioner pund beviljades. Vid 1846 års början lågo i handelsbyrån förslager beräknade på icke mindre än 350 millioner L., men regeringen fann nu för godt att med mycken varsamhet gå tillväga vid deras beviljande, hvilket, jemte de betydliga lärpengar man fick betala i Frankrike, hade den goda följd att spekulationshettan betydligt svalnade. – Bruttoinkomsten af Englands jernvägar steg för 1845 till 6 mill. 650 000konsekvensändrat/normaliserat L. – Statsinkomsterna visade år 1846 ett förmånligt resultat, oaktadt tullnedsättningarna, ett bevis uppå att i de flesta fall en större komsumtion fyller en af nedsättningen förorsakad lucka. Ziffran för 1846 äga vi ännu icke; för 1845 utgjorde statens inkomster 57 602 268konsekvensändrat/normaliserat L. och dess utgifter 53 873 063konsekvensändrat/normaliserat L. St. Större delen af öfverskottet lärer användts till amortering af den ofantliga statsskulden. – Englands och Wales folkmängd, som 1801 utgjorde 8 872 000konsekvensändrat/normaliserat hade år 1841 stigit till 15 906 000konsekvensändrat/normaliserat.
17 Den 25 Maj nedkom Drottningen med en prinsessa.
18 Skottland var under året lugnt och lojalt, men i högländerna misslyckades skörden, i följd hvaraf hunger och brist på många orter motsågs vid vinterns början. Skottarnes nöd är dock ej, på långt när jemförlig med Irländarnes. I detta olyckliga land, hvars folk under långvarigt förtryck försjunkit i en viss håglöshet och hvarest potates utgör den fattigares enda föda under 8 månader af året, misslyckades skörden af denna vext så totalt, att förråderna på de flesta ställen tagit slut redan i början af December. En förfärlig brist uppstod, menniskor till hundrade och tusental dogo bokstafligen af hunger; härjande sjukdomar bortryckte än flera; nöden var allmän och är det beklagligen ännu. Otillräckliga voro här välgörenhetens rikaste allmosor; staten nödgades anslå högst betydliga summor till väganläggningar och byggnader, der i Dec. öfver 100 tusen irländska arbetare voro sysselsatte mot hög dagspenning. Äfven detta synes ej förslå: Irlands nöd är gränslös och i nyare tider oerhörd. Man har gripit till utflyttningar, men årstiden är ogynnsam. De hungrande äga icke ens hoppet qvar om nästa sommars skördar, ty ingenting har blifvit öfrigt till utsäde. Här och der hafva våldsamheter förefallit och bagarebodarna plundrats, hvarföre betydliga truppmassor dit beordrats.
19 De brittiska öarna ha väl ej nåtts af den religiösa gäsning, hvilken nu försätter en stor del af Tyskland i oro; men icke utan bekymmer har man anmärkt den katholska propogandans oaflåtliga försök att insnärja England i sina nät. Att detta försök icke saknat all framgång, tror man sig kunna sluta af de allt tätare skeende öfvergångar till katholicismen, hvilka ägt rum bland engelska presterskapet, särdeles den del deraf, som anstuckits af den s. k. Puseyismen. Ett indirekt, men verksamt medel häremot har regeringen sökt i folkundervisningens befrämjande, för hvilken (sannolikt i extra anslag) 100 tusen L. under året beviljades.
|12 3|
20 Sålunda lefver England, stolt, mäktigt och rikt genom sina institutioner, sin handel och sin verksama storartade folkanda. Alla haf hvimla af dess flottor, alla länder köpa af dess produkter; högt aktadt är dess namn af de starke på jorden. Om under denna lysande yta folket suckar vid mången kontrast mellan omätlig rikedom och namnlös uselhet; om dess politik icke sällan visar sig ledd af köpmäns vinningslystnad; om dess handel i sin ofantliga utsträckning är ömtålig för alla verldens vindkast och slutligen dess omätliga indiska besittningar stå i ett vådligt missförhållande till moderlandets vidd, så finner man häri blott den gamla sagan om kopparkolossens fötter af ler. Hvad England verkat för civilisationen, för kristendomen, bör vara nog att försona de maktens förvillelser, för hvilka det, likaså litet som någon mensklig storhet, kan fritagas.
Notisen/artikeln ingår i HT 20/2 1847:|14 1|
Ögonkast.
2. Frankrike år 1846.
21 Förgäfves söker betraktaren i det rörliga Frankrikes allmänna lif samma markerade drag, samma klart uppfattade och konseqvent genomförda principer, som i England lättat hans öfversigt. Känslig för den minsta il, som genomfar samtiden, liknar Fransmannen det oroliga element, hvars vågor, mäktiga i sin kraft och sköna i sitt färgspel, ständigt höjas, för att i nästa ögonblick åter sjunka, och hvilkas hela lynne i godt och ondt man utsagt med det enda ordet föränderlighet. Det finnes måhända i hela Frankrike blott en enda man, som klart vet hvad han vill och med en konseqvens, lika smidig som ihärdig, i mer än 16 år städse sökt genomföra en princip; denne man är Frankrikeskonung. Den fredspolitik Konung Ludvig Philip gjort gällande i Frankrike, har en enskild sida, som gjort densama impopulär. Konungens dynasti är ännu helt ung på thronen, inga minnens helgd omgifva den; tvärtom har den just i Frankrikes minnen sina fiender. Derföre vill konungen låta efterdyningarna af så många skakningar lägga sig, han fruktar ett utländskt krig mindre för krigets skull, än för de passioner det ofelbart skulle lössläppa inom Frankrike, och klokt har han begagnat Algier som en afledare för den fransyska ärelystnaden. Med framgång har han söndrat och försvagat partierna inom landet. Legitimisterne, den afsatta dynastins anhängare, synas hafva förlorat allt hopp; en del vidhänger af princip sin gamla tillgifvenhet för »Henri V»,konsekvensändrat/normaliserat andra närma sig den nya dynastin och flera ihärdige legimister hafva under sednaste året låtit presentera sig vid hofvet. Den gamle Chateaubriand, partiets utmärktaste man, hör till de förra. Medan likväl legitimisterne ännu ha på sin sida större delen af den gamla adeln och flera af Frankrikes betydligaste godsägare, umbära republikanerne och bonapartisterne hvarje sådant stöd. Båda partierna kunna numera anses som fullkomligt betydelselösa, oaktadt den celebre Arago, större vetenskapsman än statsman, ställt sig i spetsen för det förra. Vådligare för statens lugn äro de s. k. kommunisterne och socialisterne, hvilka, i deras yttersta konseqvenser, fordra samhällets fullkomliga omskapande till jemnlikhet både i egendom och öfriga företräden, men hvilka derjemte, i moderatare riktning, uppställt den högst vigtiga frågan om arbetets organisation, d. ä.det är dess jemna fördelning, utan upphäfvande af olikheten i egendom. En stor del af Frankrikes arbetande klass bekänner sig till dessa läror, hvilka spridas i mycket lästa periodiska blad redigerade af utmärkta talenter. I denna moderata form synes socialismen vara en reaktion mot den penningearistokrati, som hotar|14 2| att i Frankrike taga öfverhand och står i förbindelse med det fikande efter sinnlig njutning, hvilket uppställer penningeförvärf såsom det enda värda att sträfva för. Kapitalernas tyranni är också långt gånget; en Rotschild beherskar börsen med en vink och börsen vill åtminstone beherska Frankrike. All ytterlighet framkallar emellertid reaktion; den tör icke heller uteblifva*)Se här ett exempel på den vigt man i Frankrike lägger på pressens inflytande. Tidningen Democratie-Pacifique, socialisternes förnämsta organ, tillkännagaf att den var på väg att upphöra i följd af ekonomiskt obestånd. Genast tillställdes för den en subskription och få dagar derefter försäkrades tidningen om ett årligt understöd af 100 000konsekvensändrat/normaliserat francs..
22 I Frankrike har man jemväl en s. k. »dynastisk opposition»,konsekvensändrat/normaliserat bestående af Julirevolutionen tillgifne män, hvilka opponera mot regeringen, d. ä. ministrarne, icke, såsom partierna, mot konungahuset och kartan. I spetsen för denna opposition stå allt ännu Thiers och Odilon Barrot. Thiers isynnerhet har åter med häftighet uttalat sig mot konungens personliga inflytande i ministerkonseljen, och det torde få erkännas, att detta inflytande är ganska öfvervägande. Le roi regne et ne gouverne pas är Thiers gamla sats, hvilken han d. 16 Mars illustrerade med en ordlek om Wilhelm I: »une foi roi, il a voulu devinir maitre, lui aussi»,konsekvensändrat/normaliserat dervid han med sin provençaliska tunga utsade lui aussi alldeles som Louis aussi. Längesedan synes man dock ha insett att denna opposition gäller mera namn än sak. En Thiers kan lemna rum för en Guizot och denne åter för en Molé: det är derom man utkämpat så många parlamentariska strider; men hvad dermed egentligen vore förändradt i afseende å regeringens system, är icke lätt att förutse, sålänge Konungens hand håller trådarna. Sålänge bourgeoisien och penningeintresset välja deputerade kammarens ledamöter och beherrska Frankrike, sålänge regeringen, likasom nu, förstår att fängsla dessa makter vid kronans intressen, är det sannolikt, att den fransyska ombytligheten då och då skall tillfredsställas genom framskjutandet af nya namn, medan allt för resten blifver vid det gamla.
23 (Forts.)
Notisen/artikeln ingår i HT 24/2 1847:|15 4|
Ögonkast.
2. Frankrike år 1846.
(Slut från föreg. N:r.)
24 Guizots ministère firade den 29 Oktober sin 6:te årsdag – något högst sällsynt i land, der man under 6 år tycker sig ha genomlefvat en hel menniskoålder. Spådomar om en förändring af ministèren saknades under året lika litet som häftiga anfall af oppositionen. Vid början af året var oppositionen så slagen, att den icke ens sökte göra anslaget för hemliga utgifter till ett s. k. förtoende-votum, hvarmed förstås, att Kamrarne genom dess vägrande eller nedsättande vilja gifva ett bevis af bevis af misstroende till ministèren. Snart förestodo likväl häftigare debatter. Den snillrike Remusat föreslog i Mars en ofta förut afslagen lag om »incompatibiliteterna»,konsekvensändrat/normaliseratd. ä.det är att ingen, som af regeringen åtnjuter lön eller bekläder ett sådant embete, från hvilket han kan afsättas, må kunna väljas till deputerad. Med lysande vältalighet utredde Remusat, huru ringa tillit man kunde sätta till en kammare, hvars medlemmar till mer än en tredjedel utgöras af män, hvilkas utkomst och ställning i samhället äro beroende af regeringen, och hvilka derföre såge sig tvungna att ständigt rösta för densamma. Å andra sidan invändes, att kammaren genom R:s lag skulle beröfvas mången utmärkt talent, och förslaget förkastades med 232 röster mot 184.
25 En annan för ministèren vådlig debatt uppstod kort derpå i följd af den anmärkning, att regeringen försummat att inom en bestämd tid reorganisera de upplösta nationalgarderna i 4 af Frankrikes större städer, hvilket 1830 års karta dock uttryckligen föreskref. Äfven denna storm, som gick så långt, att inrikesministern Duchatel beskylldes för brott mot kartan, passerade lyckligt förbi, och kamrarna voro sedan hela våren så medgörliga som möjligt, så att flera af regeringens lagförslag antogos nästan utan all diskussion. Så beviljades, oaktadt lifligt motstånd af Thiers och Lasteyrie, 93 millioner öfver budgeten till iståndsättande och ökande af franska örlogsmarinen, hvilken i följd häraf kommer att bestå af 226 segel- och 102 ångfartyg. Emellertid gick den år 1841 valda kammarens tid till ända i Juni 1846 och nya val anställdes under loppet af sommaren med öfvervägande majoritet för Hr Guizot och de konservativa. Den sålunda valda deputerade kammaren öppnades i slutet af Augusti medelst ett temligen färglöst throntal, men prorogerades, sedan man undangjort svarsadressen, till den 11 Jan. 1847. Denna korta session gaf emellertid anledning till en för det konstitutionella systemet vigtig fråga: den, huruvida en depu|15 5|terads handlingssätt kan af hans valmän på förhand bestämmas, i hvilket fall kamrarnes debatter blefve utan inflytande på en öfvertygelse, som vore på förhand bunden, medan åter i motsatt fall den deputerade icke representerade sina valmäns åsigter. Om detta en deputerads »imperativa mandat» vexlades några hetsiga debatter, men, så vidt vi erinre oss, blef frågans lösning i det hela oafgjord.
26 Utrikes politiken har alltid varit Fransmannens svaga sida och som man kunde vänta, gjorde de polska oroligheterna i Mars samt Krakaus införlifvande med Österrike en icke ringa sensation. Nästan samtidigt med den sednare händelsen kom den förut nämnde spanska förmälningsfrågan samt den dermed nära sammanhängande diplomatiska konflikten med England. Fransyska pressen fick här ett rikt ämne för sina ofantliga spalter, och den dröjde icke att begagna sig deraf. Oppositionsbladens taktik, att i denna fråga hålla med England mot Guizot, begabbades af Journal des Débats, som erinrade om huru samma oppositions favoritthema förut alltid varit att beskylla Guizot för ett ovärdigt krypande för England. Hvarochen visste likväl, att bakom Guizotoriginal: Guixot stod äfven denna gången mäktigare, som med oväntad fasthet vidhöll sin dynastiska intresse i denna sak, hvarföre Lamartine i en ljungande artikel frågade: »skola vi blifva nation eller dynasti?» Förmälningen var emellertid ett »fait accompli»,konsekvensändrat/normaliserat ett fulländadt verk, hvilket nutidens diplomatik, svag som den är för »status quo»,konsekvensändrat/normaliserat gerna vill uttyda som ett oåterkalleligt. Enligt denna theori måste den djerfvaste alltid få rätt, och det var derföre en Nemesis, som strax derpå i Krakau lärde Frankrike, att äfven dess sympathier kunde såras af denna läras tillämpning. Det i första hettan gjorda förslaget, att frisäga Frankrike från Wienertraktaternas bindande kraft, gick, till lycka för verldsfreden, om intet, och man nöjde sig med en protest. Undertiden gör man å franska regeringens sida allt för att återknyta »entente cordiale» med England och Hr Guizots organ »Journal des Debats» har oförtäckt yttrat: »Engelsk allians eller isolering, vi veta intet tredje, som vore Frankrike värdigt.»
27 Med undantag af det fortfarande krigstillståndet i Algerie, de blodiga trakasserierna på Otaheiti samt en i förening med England företagen blokad af Platafloden, har Frankrike 1846 stått i fredligt förhållande till utlandet. Och likväl, klagar oppositionen, har under 16 års fred franska armén, åren 1830–46 kostat landet 6 milliarder, 230 millioner, 670 197konsekvensändrat/normaliserat franks! Ett talande bevis på hvad de stående härarne årligen måtte kosta Europa. I Orienten synes Frankrikes inflytande vara i stigande. Egypten isynnerhet tyckes vilja europisera sig efter franskt mönster. Mellan Ryssland och Frankrike afslöts under året en i Paris den 11 Nov. ratificerad handelstraktat, som berättigar det ena landets flaggor att i det andra behandlas som inhemska.
28 Inom landet har lugnet flerfaldigt störts genom naturförhållanden, men detta år nästan allsicke genom politisk agitation. Hunger och brist uppkommo i flera landsorter i följd af missvext både på spanmål och potates. Det häraf föranledda missnöjet, underblåst af exalterade kommunister, bröt tidtals ut. I Februari hade man arbetare-upplopp i Roubaix; i April vidsträckta kongregationer bland arbetarne i kolgrufvorna vid S:t Etienne; i Juli likaså i kolgrufvorna vid Valenciennes; i Augusti täta anstiftningar af mordbrand i de östra departementerna; i September arbetare-upplopp i förstaden S:t Antoine (Paris); i November och inpå vintern upprepade oroligheter i de sydfranska provinserna samt i Boulogne. Att dessa oredor i det hela varit af tillfällig natur, finner man deraf, att ordningen öfverallt blifvit återställd genom lokalauktoriteterna, utan större militärstyrkas användande. Frankrikes handel och industri voro i stigande och (de visserligen enorma) statsutgifterna (950(?) millioner för allmänna arbeten) påstodos vara betäckta af inkomsterna. Mången tviflar likväl härpå, särdeles sedan det blef bekant, att franska banken*)Hvars i omlopp satta klingande mynt dock beräknas till omkring 4 milliarder. mot slutet af året råkade i stark förlägenhet och negocierade om lån af ädla metaller från England. Detta lands åtgärder för handelsfriheten har i Frankrike funnit starka både sympathier och antipathier. Vurmen för jernvägar – hvaribland den vigtiga »nordbanan» mellan Paris och Brüssel öppnades i Juni – fick under året svåra stötar, dels genom minskadt förtroende för de redan anlagde, i följd af den stora olyckan vid Arras i Juli, dels genom öfverspekulation, hvarföre man beräknar, att jernvägsaktierna i Frankrike från den 10 Nov. 1815 till samma tid 1846 fallit i värde 245 millioner, 412 750konsekvensändrat/normaliserat francs! Täta och våldsamma öfversvämningar, särdeles af Rhone och Loire, orsakade på hösten mycken nöd, och de 10 millioner fr. regeringen anslog till de nödställdas understöd, troddes icke förslå.
29 Frankrike hade under året att beklaga tvenne mordförsök mot Konungens person, båda till all lycka förfelade. Jägmästaren Lecomte aflossade den 16 April tvenne skott på Konungens vagn i parken vid Fontainebleau, och den 29 Juli afsköt jernhandlaren Henry en fickpistol mot en balkon i Tuillerierna, der Konungen befann sig för tillfället. Båda brotten saknade all politisk karakter, huru ifrigt man än från vissa håll bemödade sig att gifva dem en sådan. Båda voro foster af en monomani, en lös skruf i förbrytarnes hjernor. Lecomte, som förebar privathämd, afrättades den 6 Juni i en fadermördares drägt, såsom Fieschi och andre hans föregångare. Henry, som förledts af ett falskt begär efter ryktbarhet, dömdes till tvångsarbete för lifstiden. I allmänhet räknade man i Frankrike en förvunnen brottsling på 4 757konsekvensändrat/normaliserat invånare. Städernas befolkning, hvilken utgör endast ⅕ af hela landets, lefvererade ⅖ af de anklagade. Paris hade år 1846 1 million 53 907konsekvensändrat/normaliserat invånare. Konungens familj har under året ökats med en svärdotter och en sonson. Bland celebre resande, hvilka under året besökt Frankrike, nämnas H. K. H. Storfursten Constantin, Ibrahim Pascha samt Beyen af Tunis, hvars emottagande som suverän föranledt explicationer med Turkiet. Tvenne andra celebriteter deremot rymde ur landet, nemligen Ludvig Napoleon från slottet Ham och spanska kronpretendenten Grefven af Montemolin från Bourges.
Notisen/artikeln ingår i HT 27/2 1847:|16 2|
Ögonkast.
3. Preussen och det öfriga Tyskland 1846.
30 I Tyskland, om någonstädes, finner man det stora skådespelet af väldiga meningsstrider, splittrade intressen, sociala och religiösa reformer bragta till tals, nationela och kosmopolitiska sträfvanden huller om buller, de största motsatser, de klaraste ljusblickar, de befängdaste paradoxer, korteligen allt som borde lifva betraktarens vettgirighet, alla materialer till en den imposantaste folktafla. Och likväl är det med tröttadt öga, med en känsla af bedragen väntan man vänder sig ifrån detta kaos af meningar och omeningar; förgäfves har man deri sökt en enhet, att gruppera det hela omkring, ett mål, åt hvilket man ville se alla dessa strider syfta. Detta Tyskland, som i Preussen reser sig för den oinskränkta religionsfriheten och i Bayern trampar den under fötterna; som i Baden predikar den fransyska radikalismen och i Hannover uppgräfver medeltidens feodalväsende; som i Slesvig och Holstein ger nödrop öfver en hotad nationalitet, men i Posen, i Böhmen, i Ungern med samma sin nationalitet vill qväfva andra närgränsande; detta Tyskland är blott en »Zerrbild» af ett stort land och ett stort folk. Hvad Joh. Wilh. Snellman anger såsom ett hufvuddrag i det tyska lynnet: förnöjsamheten, kan under vissa förhållanden göra ett folk lyckligt, men också ingenting mer, och denna lycka beror af väderskiften. Lärdomen, hvaraf Tyskarne sjelfva skryta, kan icke höja en nations medvetande; vetenskapen är i botten kosmopolit. Ett folk kan vara till massan ganska stort, i sin bildning långt hunnet, det kan hafva en rik historie, en upprörd samtid, och likväl, i brist på enhet och verklig storsinthet, erbjuda samma tröttande anblick, som ett strandlöst haf hvälfvande i evigt samma vågor. Det är hvad man kan säga om Tyskarne och skall i sin mån förklara, hvarföre vår öfversigt af detta land är den ofullständigaste af alla.
31 Inom Preussen upptogo under året tre frågor den allmänna uppmärksamheten. Den första var af politisk natur och gällde upprorsförsöken i landets polska provinser. I slutet på Februari utbrast, som bekant, en uppresning, hvilken i Krakau hade sin egentliga härd, men stod i förbindelse med en vidtutgrenad sammansvärjning bland adeln i Posen. De orimligaste rykten om förgiftningar i massa m. m., hvilka Polackerne skulle ha anstiftat mot Preussarne, utspriddes af tyska pressen och togos af den tyske Mickel för kontant. Sedan man icke utan svårighet återställt den lagliga ordningen, hördes fördenskull mången nitisk Preussare yrka på Posens fullkomliga germaniserande, hvilket regeringen dock var vis nog att icke taga i öronen. Fängelserna voro emellertid långt inpå sommaren fyllda med politiska förbrytare och processerna mot dem varade ända till årets slut.
32 Den andra frågan var af annan natur och gällde det länge väntade utfärdandet af en konstitution för Preussen. Huruledes en sådan verkligen blef af konungen utfärdad och Preussens provincialständer derigenom berättigade att, på regeringens kallelse, sammanträda till gemensama landtdagar, hör till 1847 års krönika.
33 Den tredje frågan gällde religionsfriheten. Första ifvern för Ronges läror och ny-katholicismen hade väl svalnat, men den väckelse deraf frambragts i Tysklands religiösa medvetande spordes fortfarande i många former och på många håll. Nykatholikerne sjelfva gjorde icke under året många proselyter, deras ställning vann icke i stadga och regeringen syntes föga böjd för deras slutliga erkännande. Inom protestantiska kyrkan ägde en märkvärdig söndring rum. En s. k. fri evangelisk församling bildades i Königsberg och i spetsen för denna ställde sig den sedan så celebre Dr Rupp. Då, i sammanhang härmed, de s. k. »ljusvännerne» flerstädes gjorde försök att på rationalismens grundval uppföra nya lärobyggnader, skickade »Gustaf-Adolfs-föreningarne» i hela Tyskland deputerade till Berlin, för att medla och försona de uppkomna tvisterna. Från denna församling uteslöts genom omröstning Dr Rupp, efter att förgäfves ha blifvit uppmanad att frivilligt afträda. Obeskriflig var den villervalla, som häraf uppkom. Det protestantiska Tyskland var för några ögonblick deladt i »Ruppianer»,konsekvensändrat/normaliserat eller sådane som i Rupps utvoterande sågo ett vådligt våldförande af samvetsfriheten, och »anti-Ruppianer»,konsekvensändrat/normaliserat som funno denna åtgärd med skäl vidtagen mot en man, som sjelfmant och uttryckligen utträdt ur den evangeliska kyrkan. Stormen af adresser för och emot lade sig väl efterhand, men Gustaf-Adolfs-föreningarna, hvilka, från sitt ursprungliga syfte att understöda behöfvande trosförvandter, utbildat sig till ett bålverk emot den katholska propagandan, ledo genom denna tvist en stöt, från hvilken de hafva svårt att hämta sig. – Oafgjordt är ock, hvad religionen och kyrkan vunnit genom den af regeringen inkallade »evangeliska landssynod»,konsekvensändrat/normaliserat som d. 3 Juli öppnades i Berlin under Ministern Eichhorns presidium och afslöts i Sept., efter att af 32 föreslagna frågor hafva yttrat sig om 7. Vigtigast af dessa frågor var måhända den, huruvida prester vore förbundne att för sin tro anse symboliska böckerna såsom ovilkorligen bindande, hvilket förnekades. – Märkeligt var, att magistraterne i Berlin och andra städer företogo sig att på förhand protestera mot synodens beslut, hvilken protest af konungen skarpt tillrättavisades. Rykte gick om ett tillämnadt toleransedikt. – Huru djupt rotfästad vantron är i det katholska Tyskland visar sig bäst af den pompösa reliquetillbedjan, hvilken den 10 Juli utlystes i Achen. – Äfven judarne hade i sinnet att reformera sin kyrka; mot en af 24 rabbiner bestående församling i Breslau protesterade 336 andra rabbiner i olika länder. Den judiska orthodoxin äger för öfrigt ett mäktigt stöd i huset Rothschild.
34 Till utrikes makter stod Preussen 1846 i fredliga förhållanden samt afslöt handelstraktater med Sardinien och Neapel. Inom landet hade regeringen – hvars personal under året förändrades (v. Bodelswingh Inrikesmin., v. Duesberg, finansmin.,) – att skaffa dels med de sammansvurne i Posen, dels med bångstyriga magistrater, såsom den i staden Naumburg, hvilken vägrade att välja deputerad till landtdagen. Finanserna voro icke de bästa, ny bankordning utfärdades, hvarjemte man beslöt sig till en emission af 10 millioner thaler i sedelmynt. I Rhenprovinserna rådde mycken dyrhet; skörden slog mångenstädes fel. I Berlin rådde mycken osäkerhet, talrika tjufnader föröfvades, kommunistklubber bildade sig och arresteringar blefvo nödvändiga.
35 Baden var bland alla tyska länder det, som raskast fortgick på reformens bana. Här hade man med stor agitation bedrifna petitioner för (äfven emot) fullständig religionsfrihet, här såg man kamrarne votera för tryckfriheten och för judarnas emancipation. Regeringen|16 3| afböjde de flesta förslager; spänningen mellan den och ständerna var ganska stor. Öfverhufvud synas de konstitutionela formerna icke vilja trifvas väl i Tyskland. En lika söndring mellan regering och ständer rådde i Braunschweig och i Kur-Hessen, der man påstod, att styrelsen betraktade ständernas beskattningsrätt som en tom formalitet.
36 Flinkare gick det i Hannover med hvarjehanda reaktionära åtgärder, såsom upplifvandet af en censurstadga från 1705, antagandet af en för offentligheten missgynnande processordning o. m. d.och mera dyliktHannover har den lyckan att, ensamt bland protestantiska länder, borra sig in i medeltidiska funderingar. Så gälla här ännu jagtlagar, hvilka erinra om feodalväldets lysande tid; så utfärdades här anno Christi 1846 ett förbud för officerare att gifta sig med ofrälse och innan de vunnit premierlöjtnants grad samt ägde vissa summor i inkomst utöfver sitt gage. Beklagligen voro landets egna finanser skrala och förstärktes tappert med lån, som det hette, till jernvägars anläggande.
37 Bayern fortfor i sitt lika ultra-konservativa, som ultramontana system, hviket kraftigt upprätthölls af jesuitvännerne, ministrarne v. Abel, Freiberg, Hörmann och Sensheim. Reaktionen häremot blef likväl allt högljuddare: Pfalz anhöll att förskonas från tillämnade klosters uppbyggande; protestanterne inlemnade besvär öfver intrång i sin religionsfrihet; noga pröfning fordrades af alla testamenten till förmån för andeliga stiftelser; Wrede föreslog vid landtdagen att ingen bayersk prest må tillåtas att studera i Rom. Wrede gick ännu längre: han föreslog att ministrarne måtte göras ansvarige för sina handlingar, hvarmed närmast åsyftades att försätta den högst opopuläre v. Abel i anklagelsetillstånd. Regeringen var, som nämndes, af motsatta åsigter. Märkeligt var dock ett cirkulär af d. 8 Mars, hvarigenom censuren öfver inländsk politik tillsvidare upphäfdes.
38 Sachsen har haft bekymmer af det oroliga Leipzig, från hvilket den ena literatören efter den andra bortvisats. Mecklenburg Schwerin drages med en statsskuld af 3 662 016konsekvensändrat/normaliserat thaler. Salm-Salm och Salm-Horstmar hafva processat om 650 000konsekvensändrat/normaliserat thaler. Af de fria städerna har Hamburg märkbart uppblomstrat efter branden, Lübeck åter tacklat af, och funnes icke de goda marknaderna på Finland och Sverige, hvilka i sin oskuld låta sig allt skräp behaga, så hade väl snart den gamla hansestaden öfverlefvat, sig sjelf, ifall icke jernvägarne förmå gifva den samma rörelse, som det afundsjuka Danmark lyckats bereda Kiel.
39 Inom tyska tullföreningen uppstod under året en vådlig söndring i följd af några staters önskan att belägga engelska manufakturer med hög införseltull, hvilket andra åter vägrade. Med Neapel afslöt föreningen under året ett handelsfördrag. – Tyskland led 1846 af flera öfversvämningar, i synnerhet Rhenflodens, samt missvext och dyrhet, hvarigenom detta års ovanligt starka utvandringar tillräckligt förklaras. För första gången såg man jemväl nu i nordliga Tyskland arbetare sammangadda sig, i ändamål att tilltvinga sig högre dagspenning.
Notisen/artikeln ingår i HT 6/3 1847:|18 2|
Ögonkast.
4. Österrike 1846.
40 Österrike har under året stått i fredliga förhållanden till utrikes makter, med undantag af några skarpa notvexlingar med Toscana, med Sardinien, med Påfven Pius IX och med Schweitz, allt angående de liberala idéernas befarade insteg i naboländerna. Krakau införlifvades medelst dekret af d. 11 Nov. samt drogs få veckor derefter inom österrikiska tull-linien, hvarigenom Schlesiens handel, särdeles Breslaus, mycket lidit. Till svar på Englands och Frankrikes protester om Krakau aflät regeringen en not af d. 4 Jan. 1847, hvari blott den öfvertygelse uttrycktes, att Wienertraktaterna icke genom åtgärden af d. 11 Nov. vore upplösta eller ens förnärmade, hvarföre reg. hoppades, att E. och F. framgent, som härtills, ville upprätthålla desamma.
41 D. 16 Juni aftäcktes högtidligen Kejsar Franz I:s staty i Wien. – I Dec. afled Erkehertigen Palatinen af Ungern, Kejsarens farbroder, och efterträddes af sin son Erkehertig Stephan, född i Pesth år 1819. – I Ungern har för öfrigt mycken split herrskat, dels mellan den magyariska och slaviska befolkningen i afseende å språket, dels mellan den högre och bildade adeln, som velat genomdrifva flera reformer af nationel betydelse, men mött ett oväntadt motstånd af den lägre och okunniga bondadeln, hvilken i regeringens intresse förklarade dessa reformer onödiga. Mycket larm väcktes äfven af de tvångsåtgärder, hvilka af »Administratorerne» vidtogos mot de s. k. komitatsförsamlingarna. – Böhmen är det egentliga stamhållet för den s. k. »panslavismen» eller idén att i en framtid förena alla folk af slavisk härkomst till ett stort statsförbund, en kolossal tanke, som redan väcker det vestra Europas bekymmer. Man föreställe sig likväl icke, att Böhmarne drifva denna sak med något slags politisk agitation; allt går så fredligt som möjligt och man söker blott att göra de beslägtade folken förtroligare med hvarandras bildning och språk.
Notisen/artikeln ingår i HT 13/3 1847:|20 5|
Ögonkast.
5. Schweitz.
42 Mellan Österrike och det konstitutionela Frankrike ligger det republikanska Schweitz. Det skådespel Europa här på nära håll äger af ett otygladt folkvälde är icke egnadt att ingifva särdeles förtroende för den demokratiska principen i dess radikala konseqvenser. Beläget i hjertat af Europa, fristad för samtidens mest destruktivaoriginal: destrutiva tendenser i religion, i politik och i samhällsfrågor, har Edsförbundet, genom sina oupphörliga inre skakningar, ingifvit sina grannar grundade farhågor. Utsigterna för en framtid hafva under året förmörkats på många håll. Medan de flesta grannstater i förhållande till Schweitz ställt sig en garde – en position, som bäst bevisas deraf, att de främmande makternas sändebud tagit sin bostad i det lugnare Zürich, ehuru Bern numera är Vorort – hafva inom landet de skarpa motsatserna af konservatism och radikalism, bigotteri och fritänkeri i mångfaldiga former råkat i strid, upprört sinnena och grumlat både endrägten medborgare emellan och förtroendet till den lagliga ordningens fortbestånd.
43 Det gifves i Schweitz ett outtrötteligt parti, som kallas ultramontaner, d. ä.det är sådane som hämta sina inspirationer från sydsidan af Alperna, från Rom. Desse sträfva på allt vis att befästa och utbreda en ljusskygg papism och predika all möjlig intolerans mot de protestantiske kättarne. Det var detta parti, som 1845 inpraktiserade jesuiterne till Luzern, hvaraf då en så olycksdiger söndring uppstod. Det var äfven samma ultramontaner, som 1846 i Juni lyckades stifta det i Schweitz' nyaste historia högst märkvärdiga separatförbundet mellan kantonerna Luzern, Uri, Schwytz, Unterwalden, Zug, Freiburg och Wallis, hvars medelpunkt är att söka i det af jesuiter hvimlande Freiburg och som under sin föregifna afsigt, att beskydda den katholska religionen, döljer mera vidtutseende planer. Alla sansade i landet sågo i detta separatförbund en stat i staten, en olaglig ligaoriginal: olagligliga af högstvådligt inflytande för det allmänna lugnet. De flesta öfriga kantoner fordrade derföre separatförbundets uppförning, men detta vägrades af de förbundna, som föregåfvo sig vara i sin lagliga rätt. Man skred nu till omröstning och det befanns, att rösternas antal å båda sidor var lika. Geneve – denna stad, som i början sökte spela en medlares roll, men som af ultramontanerna kallades det protestantiska Rom, af de liberale deremot en fransysk provinsstad – Geneves röst var den afgörande. Stora rådet derstädes beslöt d. 4 Oktober, att separatförbunden, ehuru vådligt det var, icke nu kunde tvingas att upplösa sig – åter en medelväg, som hade en omsättning till följd. Natten mot den 8:de Oktober utbrast ett uppror i Geneve. Folkpartiet barrikaderade förstaden S:t Gervais, på andra|20 6| stranden af Rhone,tillagt av utgivaren man sköt i nära 4 timmar öfver floden, äfven med kartescher. Den 9:de på morgonen yppades hotande folkskockningaroriginal: folskockningar i sjelfva staden; rådets ledamöter nedlade då frivilligt sina embeten, men ålades att betala all skedd skada. Ett kommunalråd tillsattes; själen i detta och i sjelfva upproret, Fazy, råkade likväl snart i oenighet med sina embetsbröder, och den nya regeringen, ehuru erkänd af de öfriga kantonerna och snabb att förklara sig för separatförbundets upplösning, har ännu icke lyckats vinna kraft och stadga. Upproret i Geneve betraktades af mången som »kommunismens första seger på slagfältet».konsekvensändrat/normaliserat Separatförbundet exsisterar ännu.
44 I Zürich vann det liberala partiet på fredlig väg öfverhand i början af året. Bern har afgjordt ställt sig på jesuithatarnes sida; sädespriserna föranledde der ett upplopp d. 18 Okt. I Basel genomdrefvo de radikale den löjliga ytterlighet, att äfven minderårige fingo rösträttighet vid val af ledamöter till författningsrådet, ja man påstås vilja utsträcka den äfven till allmosetagare. Förslag af motsatt anda saknas icke heller, såsom de Wettes att stadga straff för personer som ombyta religion. Schweitz är således andligen och lekamligen deladt i två mot hvarandra fiendtliga hälfter. Dess framtid är hotande och alla dess grannar draga trupper till gränserna.
6. Holland och Belgien.
45 Om det är sannt, att de länder äro lyckligast om hvilka man har minst att säga i utlandet, så är Holland visserligen ett af de lyckligaste. Man vet att dess välstånd är betydligt, dess handel i flor, att endrägt råder mellan regering och folk. Man saknar der de konflikter, som väcka utlänningens intresse; man tadlar på sin höjd den »köpmannapolitik i engelsk stil»,konsekvensändrat/normaliserat hvilken Holländarne följa både af lynne och nödvändighet. Detta tadel motsäges emellertid på ett lysande sätt af det råd Konungen af Holland under året gifvit Kejsaren af Japan, att för den europeiska handeln öppna den hamn, till hvilken Holländarne härtills ensamt haft tillträde.
46 Om generalstaternas den 19 Okt. öppnade sammankomst veta vi ingenting af större vigt att förtälja, om icke det, att man voterat ett lån af 1 million floriner för att uttorka den sanka Harlemersjön och sålunda vinna betydliga fält för odlingen. Med Belgien hade man i början aftillagt av utgivaren året ett »tullkrig»,konsekvensändrat/normaliserat hvari båda grannarna täflade att höja införseltullen på den andras fabrikater. Detta bar sig icke i längden och ett handelsfördrag ställde saken tillrätta i Juni. Dyrheten på lifsmedel var för öfrigt kännbar äfven i Holland.
47 Belgien erbjuder en tafla af mera upprörd natur. Det öfvermäktiga franska inflytandet, så i seder och språk, som i statsförfattning och politik, verkar hinderligt för en nationel utveckling. Ett slående och för alla länder högst eftertänkeligt bevis på vådan af modersmålets undertryckande är förhållandet i Flandern, hvarest landtfolket, utestängdt genom sitt språk från den fransyska bildningen, på allt sätt vanvårdats och sjunkit i elände, så att på ett enda år, 1845–46, befolkningen i Vest-Flandern minskats med 22 000konsekvensändrat/normaliserat, i Ost-Flandern med 15 000konsekvensändrat/normaliserat – något som man i Europa vant sig att anse som oerhördt i sednare tider.*)Flera tecken synas dock utvisa, att det flamandska språket söker upparbeta sig till en egen literatur. En nemesis hemsöker Belgiens inhemska literatur på franska språket, hvilken totalt nedtryckes under massan af det i största skala drifna eftertrycket af fransysk literatur. Industriela kriser förvärra tillståndet i det öfriga Belgien; det är det af dem och af dyrheten förorsakade missnöje, som gifvit sig luft i den »rysligt tillämnade» men vid blindt alarm stadnade öfverrumplingen af Gent d. 12 April samt gatupploppet i Brüssel den 24 Juli. Att Belgiens industri uppdrifvits till en onaturlig höjd på de öfriga näringarnas bekostnad, kan man sluta af de täta och svåra rubbningar, hvilka den är underkastad. I intet europeiskt land, Irland knappt nog undantaget, har pauperismen, denna det moderna samhällets kräfta, uppnått den fruktansvärda grad, som i Belgien. Om man får sätta tro till pressens uppgifter, är en fjerdedel af Belgiens befolkning i behof af understöd för att kunna lefva! De 2 millioner francs, kamrarna sednast voterat till nödens lindrande, äro en droppe i hafvet. Radikalare synes då de Wittes förslag att för regeringens räkning köpa Cypern af Turkarne och dit kolonisera större delen af de nödlidande, hvarigenom Belgiens handel på levanten tillika förmodas taga fart.
48 Belgien söndras jemväl af religiösa partier; ultramontaner och jesuiter hafva der ett stort anhang. En i Febr. inträffad ministereförändring ryckte makten ur detta partis händer; den länge och bittert omtvistade frågan om presterskapets inseende öfver undervisningen blef då likväl uppskjuten. D. 10 Nov. öppnades kamrarna och ultramontanernas utsigter ljusnade åter, när det blef bekant att deras ifrigaste motståndare, dittills förenade i samfundet Alliance, söndrat sig i unga och gamla liberala. – Belgien går många vådor till mötes, men det har en upplyst monark, som är älskad af sitt folk, och ehuru hans verksamhet är inskränkt, skall den derföre icke mindre bidraga att befästa hoppet om en lugnare framtid.
Notisen/artikeln ingår i HT 20/3 1847:|22 1|
Ögonkast.
7. Spanien 1846.
49 När Konung Ferdinand, Mohrernes besegrare, samlades till sina fäder och kom i Paradiset, uppmanade honom S:t Jago, Spaniens skyddspatron, att af de himmelska begära goda gåfvor åt sitt land. Välan, sade konungen, må Spanien njuta af ett skönt luftstreck ... Beviljas, svarade helgonet. – Bördig jord, säd, vin, olja ... Beviljas. – Tappre män och sköna qvinnor ... Beviljas. – God styrelse ... Nej håll, utbrast S:t Jago, det kan icke beviljas, ty ägde Spanien alla dessa förmåner, skulle alla englar från himmelen nedstiga och bosätta sig der.
50 Och väl märker man ännu i dag, att den gode konungens sista bön blef ouppfylld. Spanien dignar under bördan af en historie utan exempel, århundraden af mörker och förtryck, missbruk utan tal, ett verkligt Augiasstall, hvilket den bästa styrelse måste känna sig oförmögen att rensa. Yrvaken efter en så lång dvala, famlar nationen efter nya lifsformer, hvilka den i dag med förtjusning hyllar och i morgon med förakt bortkastar, emedan ingen går till grunden af dess behof, utan alla syfta att putsa och hyfsa trädets krona, i stället att föryngra det från roten. Om derföre i ett rike af konungariken, der hvarje provins gör anspråk på egna lagar, egna företräden, en styrelse ryggar tillbaka för den tacklösa mödan att göra något helt och stort af elementer, som ständigt sträfva åtskils, och istället nöjer sig att lappa och plåstra dagens närmaste refvor, kan man finna detta åtminstone förklarligt, helst omstyrelsen känner marken vackla under sina fötter.
51 Som bekant, förmälde sig Drottning Isabella den 10 Oktober 1846 med sin kusin, Don Fransisco d'Assis, son till Infanten Don Fransisco, drottningens farbror. Det var den fransyska diplomatiken, som lyckades afsluta detta giftermål, på samma gång som Hertigens af Montpensier med Infantinnan Luisa, den presumtiva thronarfvingen, hvarom så mycket larm uppstod inom engelska kabinettet. Spanska nationen torde ej ogerna sett, att de utländska makternas långvariga intriger i förmälningsfrågan togo ett hastigt slut*)Infanten Enriques var obetänksam nog att öppet protestera mot giftermålet; han hade sjelf fått korgen af sin höga kusin. En tid derefter återtog han protesten.; men dess hopp att härigenom se enke|22 2|drottningen Christina, numera Madame Munoz, aflägsnad från styrelsen, tyckes ha blifvit sviket. Denna intriganta furstinna säges ännu äga stort inflytande, ehuru hon motverkas af Konung Fransisco. Munoz, f. d. sergeant, numera hertig af Rianzares, har ändtligen blifvit grand af Spanien och fältmarskalk samt beklädts med alla spanska utmärkelsetecken; hans systrar hafva förmälts med högtuppsatte män och hans samt drottning Christinas döttrar blifvit introducerade vid hofvet*)Ryktet förmälde, att man åt en son af det höga paret ville, genom Gen. Flores, eröfra republiken Ecuador i södra Amerika..
52 Regeringens personal har under året vexlat flera gånger. Den 10 Febr. lemnade ministéren Narvaez plats åt ministéren Miraflores, men återtog styrelsen d. 17 Mars. Narvaez, fallen för krafttag och beskylld för penningevinglerier, sökte kufva den allmänna oviljan genom att suspendera Cortes och tryckfriheten, men bibehöll sig ej längre än till den 4 April, då han, efter flera mot honom riktade »pronunciamentos»,konsekvensändrat/normaliserat nödgades lemna styrelsen åt en ny ministére, under Isturiz' ledning. Drottning Christinas hand tros ha medverkat till dessa vexlingar. Isturiz är en af det moderata partiets utmärktaste män; hans välde varade emellertid blott till Januari 1847.
53 Progressistpartiet eller de liberale, hvilka först revolterat mot Narvaez, voro icke heller nöjde med Isturiz. Pronunciamento's fortforo och uppresningen hotade att blifva allmän från Cap Finisterre till portugisiska gränsen. General Concha utsändes och slog rebellerne vid S:t Jago; 12 officerare, gripna med vapen i hand, skötos omedelbart derefter i Corunna. Efterhand lugnade sig provinserna och d. 18 Oktober utfärdades en af dessa beryktade spanska amnestier, deri först nåd och förlåtelse utlofvas åt alla politiska brottslingar, men undantag sedan göras i så stor skala, att förlåtelsen reducerar sig så godt som till noll.
54 Med alla Spaniens rika tillgångar, fortfar likväl finansnöden; med stor möda hopbringas räntorna på den ofantliga statsskulden, embetsmännen få vänta år och månader på sina knappa löners utbetalande; det fordom så rika presterskapet får nu för det mesta nöja sig med allmosor af sina församlingar. Handel och näringar ligga i lägervall, enorma qvantiteter af engelska varor insmuglas dels från Gibraltar, dels på kusten af Biscaya. Förvaltningen är i nästan alla grenar den sämsta man kan tänka sig, lagskipningen icke stort bättre. Armén hålles, i anseende till de oupphörliga inre oroligheterna, på någorlunda stridbar fot, men flottan är så godt som ingen. Bland partier inom landet märkas Carlisterne, som vilja på thronen sätta Don Carlos' äldste son, Grefven af Montemolin, och på vissa orter äro ganska talrika; vännerne af en absolut konungamakt, för hvilken numera senatspresidenten Markis Viluma står i spetsen; de moderata, som försvara den lagbundna friheten och ha på sin sida de mest sansade inom nationen, samt progressisterne, hvilka i sina yttersta konseqvenser vilja göra Spanien till en federativ republik.
55 Till utrikes makter har Spanien under året stått i fredliga förhållanden, dock att dess regering ännu icke är erkänd af Ryssland, Österrike och Preussen. Underhandlingar hafva ägt rum med påfven, som på goda skäl ifrar för kyrkans återställande i dess rättigheter; man synes likväl icke ha kommit till något resultat.
8. Portugal 1846.
56 I vestern af den pyreneiska halfön står det icke stort bättre till; tvärtom. Vid årets början styrdes Portugal af bröderne Cabral, skicklige män, som lyckats ställa förvaltningen i någorlunda skick och upphjelpa finanserna så godt det lät göra sig, men hvilka voro högst opopulära för sin legera behandling af konstitutionen. Ett lån af 200 contos mot 10 procents ränta (bevis på kronans kredit!) hade för ögonblicket tillfredsställt statens fordringsägare – hvaribland (den fattige!) hertigen af Wellington ej var den siste att utkräfva sin betydliga pension – regeringen hade börjat spara i stort och nya pålagor skulle betäcka det öfriga af statsbristen, då oförmodadt ett uppror utbrast i provinsen Minho i April. Genast begärde regeringen af Cortes krigslagens proklamerande samt konstitutionens och tryckfrihetens suspenderande på 60 dagar. Men dessa kraftiga medel kommo för sent, Oporto hade slutit sig till de missnöjda, bröderne Cabral nödgade staga afsked i Maj och fly till Cadiz. En ny radikal ministére bildades nu med hertigen af Palmella i spetsen, en högförnäm aristokrat, som af afund och ärelystnad sällat sig till demagogerna. Tryckfriheten återställdes, alla af folket hatade embetsmän afsattes och de alltför sansade Cortes upplöstes, för att lemna platsen åt nya, hvilka skulle väljas i »septembristernes», eller det radikala partiets intresse. Insurgenterne nedlade nu vapnen, med undantag af städerna Coimbra och Santarem, som fordrade, att alla under förra regimen afskedade officerare skulle återfå sina tjenster och ett nationalgarde upprättas, hvilket beviljades. En utomordentlig komité nedsattes för att reglera finanserna, nya besparingar företogos och Drottningen afstod en tredjedel af sin civil-lista.
57 Den nya regeringen fann likväl till sin förundran, att det var lättare att störta andra, än att regera sjelf. I Juli skedde en ny modifikation af ministéren; Palmella qvarstod, men fick vid sin sida män af än radikalare färg. Upproret fortfor emellertid på flera punkter och började nu, i brist på bättre skäl, att antaga en miguelistisk karakter. En konspiration till förmån för Cabral upptäcktes i Augusti och hade till följd att 200 officerare förvistes från Lissabon. Vidare ledsamare var likväl den upptäckt, att staten var på god väg att göra bankrutt; man grep då till den desperata utvägen att inbespara 20 procent af alla löner, pensioner och statsräntor. Förgäfves. Ministrarnes ställning blef outhärdelig, och för de fleste af dem var säkert den statskupp ganska välkommen, hvarigenom Cabrals anhängare, med tillhjelp af garnisonen i Lissabon, den 6 Oktober störtade den radikala regimen och återkallade de landsflyktige bröderne, för att, jemte Saldanha och andra, drottningen och den enväldiga monarkin tillgifne män, inträda i styrelsen. De konstitutionela garantierna suspenderades genast och d. 24 Okt. förklarade sig drottningen tvungen af omständigheterna att bekläda sig med absolut makt intill dess lugnet i landet vore återställdt.
58 Nyheten om statskuppen den 6 Okt. flög som en löpeld kring Portugal. Långt ifrån att med skräck förlama ordningens fiender, satte den hela landet i låga. Resningen blef allmän, Das Antas, Vasconzellos och Bomfim satte sig i spetsen derför, Oporto och Coimbra voro förlorade för drottningen; Lissabon visade tvetydiga tänkesätt. Ett parti gick så långt, att det förklarade drottning Maria da Gloria afsatt och den minderårige kronprinsen Pedro|22 3| för konung. Drottningen sjelf visade mycken energie; hennes gemål, Konung Fernando, tog öfverbefälet öfver trupperna. Hertigen af Terceira, som begaf sig till Oporto för att stilla upproret, togs der till fånga. Det inbördes kriget fortfor till årets slut med vid sådana tillfällen vanlig grymhet; penningebristen å båda sidor förlamade allt. Gen. Swalbach slog insurgenterne vid Alentejo och den 22 Dec. vann Saldanha vid Torres Vedras en blodig seger öfver Bomfim, som blef fången och deporterad till Angola i Afrika. Oporto blokerades, men otillräckligt. Der har upproret concentrerat sig och striden är ännu oafgjord. Don Miguels anhängare hafva ingått en vidunderlig förening med septembristerne och pretendenten sjelf har flytt från Italien, för att vid lägligt tillfälle komma till färdigdukadt bord. Regeringen har begärt Spaniens intervention, som lofvats, ifall Don Miguel landstiger.
59 Huru det under sådana förhållanden måste se ut med Portugals välstånd, dess förvaltning, dess upplysning, är lätt att gissa. All vidare detalj är öfverflödig.
60 Drottningen nedkom i Juli månad med en infant.
Notisen/artikeln ingår i HT 24/3 1847:|23 3|
Ögonkast.
9. Italien 1846.
61 Kyrkostaten har under året varit skådeplatsen för en af dessa märkvärdiga omhvälfningar, som på fredens väg föra folken längre fram, än revolutioner och omstörtningar någonsin förmå göra det. Hvem som, våren 1846, såg kyrkostaten nedtyngd under en massa missbruk af alla slag, folket utarmadt och missnöjdt, alla sinnen i gäsning, finanserna förstörda, fanatismen triumferande och hvarje ord om reformer och upplysning stämpladt som högförräderi – hvem skulle icke, vid anblicken af allt detta, hafva förutspått våldsamma kriser, uppror, blodspillan och statens förderf! Och likväl blef utgången helt annan; en enda mans upplysta mod vågade krossa det spindelnät, hvarmed ett i mörkret och för mörkret arbetande parti i långa århundraden omspunnit regering och folk. Och hastigt förändrade sig allt, det gamla Rom började hoppas en ljusare framtid och välsignar i denna stund den man, som beredt det en sådan utsigt. Ära och lof åt påfven Pius IX! Det är han som modigt börjat det största verk en regent kan utföra, det att pånyttföda sitt folk.
62 Missnöjet var vid början af året allmänt i kyrkostaten; de i London landsflyktige ledarne för det s. k. Unga Italien (Mazini) funno öfverallt villiga öron för sina omstörtningsplaner. Fängelserna vore öfverfyllda med po|23 4|litiska förbrytare, ett ökadt gensdarmeri och talrika Schweitzertrupper kunde blott med största möda undertrycka upproren, som blefvo allt tätare och vådligare, under det att statsverket visade ett högst betydligt deficit och ett i Jan. upptaget lån af 2 millioner scudi knappt förslog att betäcka de mest trängande behofven.
63 I denna brydsama ställning var staten, då påfven insjuknade i Maj med stigande svullnad i fötterna*)Sannolikt samma sjukdom, i hvilken Carl XIV afled. och den 1 Juni afsomnade efter en regering af 15 år och 4 månader. Gregorius XVI, född Mauro Capellari den 18 Sept, 1765, var en i flera afseenden kraftfull och välmenande regent, men sin tid och sitt folk förstod han icke att bedöma och det ljusskygga s. k. genuesiska partiet, med Statssekreteraren Kardinal Lambruschini i spetsen, lyckades derföre alltför väl att fasthålla den missledde gubben i en blind opposition mot allt hvad samtiden äger stort och ädelt i tro och handling.
64 Redan den 16 Juni skredo kardinalerna till nytt val och Genuesarne uppbjödo förgäfves allt för att få Lambruschini till påfve. Valet stadnade på Grefve Johan Mastai Ferretti, född d. 13 Maj 1792, biskop i Imola och utnämnd till kardinal år 1839, en man lika utmärkt genom lärdom och snille, som genom sitt milda lynne och menniskoälskande tänkesätt. Den nya påfven antog namnet Pius IX, kröntes den 21 Juni och tog d. 8 Nov. i besittning kyrkan Lateran, hvarigenom hans värdighet ansågs till fullo bekräftad.
65 Det vore långt att uppräkna alla de genomgripande reformer, och välgerningar, hvarmed Pius IX under den korta tid, som sedan dess förflutit, hugnat sitt folk. Till en början utfärdades en amnesti för alla politiska förbrytare sedan 1831, ur fängelserna utströmade tusende olycklige, andra tusende landsflyktige återvände, och af alla fordrade den milde påfven blott deras hedersord att icke vidare företaga något mot statens lugn. Till alla delar af förvaltningen samt civil- och kriminal-lagstiftningen sträckte sig den nya regeringens omtanke; öfverallt funnos otroliga brister, öfverallt nedsattes komitéer för att inkomma med förslag till förbättringar, och många hafva redan trädt i verkställighet. Stora besparingar företogos och Hans Helighet föregick sjelf med sitt exempel, finanserna reglerades, Schweitzarne afskedades (till en början delvis), tjensters köpande och all korruption afskaffades, oduglige tjenstemän ersattes med skickligare, åtgärder vidtogos för skolornas reorganisation, handeln och industrin uppmuntrades, bergverken bearbetades bättre, jernvägars anläggning beviljades och åtgärder vidtogos för att uttorka de osunda träsken i flera delar af landet. I alla dessa välgörande reformer har påfven kraftigt understödts af Kardinalerne Micara och Gizzi, hvilken sednare blifvit statssekreterare efter Lambruschini.
66 Midt under det allmänna jubel, hvarmed Pius IX helsats af sitt folk som en välgörare och far, har man understundom hört de vanmäktiga utbrotten af det störtade partiets fanatiska raseri, som skaffat sig luft i flera nedriga paskiller och här och der förnummits äfven från predikstolarna. Så, om ryktet säger sannt, skall Pius IX, sitt folks välgörare, hvarje middag nödgas låta undersöka sin mat, för att icke blifva förgiftad! Men förgäfves hvässer ormen sin gadd, det gjorda kan ej göras ogjordt, tiden kan ej gå tillbaka, ljusare öden randas för Italiens folk och sjelfva det i hierarkisk anda utfärdade manifestet af d. 3 Nov. visar endast att den helige fadren vill gå varligt tillväga äfven med det gamlas blinde förfäktare. Kyrkostaten räknade år 1846 2 732 436konsekvensändrat/normaliserat och staden Rom177 971konsekvensändrat/normaliserat invånare, utom främlingar.
67 Den monark, som med mesta sympathie slutit sig till Pius IX:s reformer, är konungen af Sardinien. Han, likasom påfven, har derföre blifvit bemött med särdeles misstroende från Österrikes sida och ett »tullkrig» mellan denna makt och Sardinien har under året ägt rum. Ett bevis på konung Johan Alberts upplysta tänkesätt är äfven den reform i elementarundervisningen, han i sina länder företagit. – Toscana har likaledes anslutit sig till de nya idéerna och lofvar sig af dem lika, ehuru långsamare framsteg. Neapel har mera ställt sig en garde mot det nya reformväsendet, som af regeringen derstädes i flera delar ogillas. Konung Ferdinand synes dela sin uppmärksamhet mellan handeln, som af honom mycket gynnas (genom tullnedsättningar m. m.), och krigsväsendet, i följd hvaraf hans armé anses för en af de gentilaste i Europa, – om derföre en af de stridbaraste, må lemnas derhän. Inom denna samma armé utbröt i Oktober på Sicilienoriginal: Sicillen en vidtutgrenad konspiration, hvari flere högre officerare voro komprometterade.
68 Österrikes inflytande på Italiens angelägenheter synes år från år aftaga och Frankrikes deremot vinna. – Missvext har drabbat Sicilien, i följd af en svår hetta och torka under sommaren. Brist har uppstått i flera delar af Italien och oordningar i öfra Italien föranledts af lifsmedlens dyrhet.
Notisen/artikeln ingår i HT 31/3 1847:|25 2|
Ögonkast.
10. Danmark 1846.
69 Den invecklade frågan om thronföljden i Danmark får en ökad betydelse af de konflikter, hvilka nu sednast uppstått mellan danska regeringen och det tyskt sinnade Holstein*)Se härom H:fors Tidn, 1846 N:o 74, 77. samt den del af Slesvig, som ansluter sig till de tyska sympathierna. Hertigdömena tro sig nemligen hafva från det egentliga Danmarks sida lidit flerfaldigt intrång i sin konstitution och sina privilegier, hvarföre de öppet uttala den önskan att, förmedelst olika thronföljd, särskiljas från danska riket. I Holstein är nemligen qvinnokönet uteslutet från thronföljden och Slesvigarne åberopa samma lag för vissa delar af sitt land. I Danmark deremot föreskrifver kungalagen af d. 14 Nov. 1665, att »sålänge man af man är öfrig, skall hvarken qvinna af man eller man eller qvinna af qvinna ärfva thronen, så att, sålänge arfving finnes af mansstam, tillochmed qvinna af man skall hafva företräde framför man af qvinna». – Och vidare heter i §. 32: »Efterlemnar den siste regenten af mansstam hvarken son eller dotter, så skall den prinsessa af blodet, som är med honom närmast befryndad på fädernet, efterträda i regeringen, samt derefter hennes linie, den ene efter den andre, som tillförene sagdt är.»konsekvensändrat/normaliserat
70 Till följe af denna lag skulle alltså de nu lefvande medlemmarne af den äldre kungliga linien efterträda hvarandra i följande ordning, förutsatt att hvarochen öfverlefver den nästförut nämnde:
71 1) Nuvarande Kronprinsen, född d. 8 Okt. 1808, såsom man af man.
72 2) Prins Ferdinand, broder till nu regerande Konungen, f. d. 22 Nov. 1792, såsom siste man af man.
73 3) Prinsessan Juliana, Konungens syster, enka efter Prins Wilhelm af Hessen Barchfeld och f. d. 18 Febr. 1788, såsom qvinna af man.
74 4) Prinsessan Charlotte, Konungens syster, förmäld med Landtgrefven Wilhelm af Hessen Kassel och f. d. 30 Okt. 1789, såsom qvinna af man.
75 5) Prinsessan Carolina, dotter af Konung Fredrik VI, förmäld med ofvann. Prins Ferdinand och f. d. 28 Okt. 1793, såsom qvinna af man.
76 6) Prinsessan Wilhelmina, dotter af Fredrik VI, förmäld med Hertigen af Glücksburg och f. d. 18 Jan. 1808, såsom qvinna af man.
77 Samtliga dessa, med undantag af Prinsessan Charlotte, äro för närvarande utan lifsarfvingar. Öfverlefver nu den 57-årigakonsekvensändrat/normaliseratPrinsessan Charlotte den 38-årigekonsekvensändrat/normaliseratKronprinsen samt Prins Ferdinand och Prinsessan Juliana, så ärfver hon utan gensägelse Danmarks thron, hvilken derefter går i arf till hennes linie, d. ä.det är till Hessiska huset. Då emellertid detta är föga sannolikt, så komma, Fredrik VI:s döttrar närmast i fråga, till följe af lagen som säger, att qvinna af manstam tar företrädet framför man af qvinnolinien. Af dessa prinsessor åter är Carolina 15 år äldre, Wilhelmina deremot jemnårig med Kronprinsen. Inträder således det fall, att en qvinna ärfver Danmarks krona och Holstein, likmätigt sin särskilda arfsföljd, då komme att söndras från Danmark under egen regent, så är sannolikast, att nuvarande Hertiginnan af Glücksburg, Prinsessan Wilhelmina, blir drottning. Men hon, likasom hennes syster, sakna bröstarfvingar, hvarföre, efter bådas barnlösa frånfälle, den äldre kungliga linien är utslocknad både på svärds- och qvinnolinien och kronan öfvergår till Hertigen af Augustenburg, – hvars moder var Fredrik VI:s enda syster, Cristian VII:s dotter och köttslig tant till prinsessorna Carolina och Wilhelmina – eller ifall han ej upplefver detta, till hans ätt. Samme Hertig, som då komme på thronen i kraft af sin slägtskap på modernet med Fredrik VI, är likväl, såsom i rät linie på svärdssidan härstammande från Cristian I, rättmätig thronarfvinge jemväl i Holstein, hvilket fördenskull under honom eller hans ätt komme att, likasom förut, förenas med Danmark. Sjelfva den uppkommande, korta söndringen kunde afböjas medelst en thronafsägelse från Prinsessorna Carolinas och Wilhelminas sida till förmån för ätten Augustenburg.
78 Denna utsigt till en fredlig lösning af frågan har emellertid ej förmått lugna sinnena. I Holstein och södra Slesvig fortforo flera händelser att underhålla gäsningen. Regeringen upplöste i Augusti landtdagen i Holstein. En flod af adresser uttryckte hela Tysklands sympathier för Holsteinarne. Den 1 Sept. arresterades redaktören för ett oppositionsblad i Kiel och frigafs en månad derefter. Otillbörliga uppträden ägde rum i Slesvig under Konungens genomresa. D. 14 Sept. skingrades med tjenliga medel en af separatisterne tillställd folksamling i Nordtorf. Den 21 Okt. öppnades landtdagen i Slesvig, men upplöste sig sjelf den 4 Dec. Man hade hela tiden, i stället att rådpläga öfver gjorda lagförslag, debatterat öfver följande märkvärdiga propositioner: 1) af Gülich: att i underdånighet bedja H. M. konungen ändra regeringssystem och afskeda Presidenten v. Moltke, som haft närmaste befattning med Slesvigs och Holsteins angelägenheter; 2) af Essmark: anhålla om Slesvigs och Holsteins fullkomliga administrativa skiljande från Danmark; 3) af Hansen: anhålla, det Slesvig måtte begära att upptagas i tyska statsförbundet, samt 4) af Hertigen af Augustenburg: anhålla för hertigdömena om en konstitution med beskattnings- och lagstiftningsrätt. De tre sednare petitionerna inlemnades verkligen till regeringens kommissarie vid landtdagen, men då denne förklarade sig ej kunna mottaga dem, emedan ständerna ej vore befogade till politiska debatter, lemnade 34 ledamöter af 38 samlingsrummet och förklarade sig hafva upphört att representera landet, emedan de ansågo petitionsrätten för nära trädd. Allt detta har samverkat att i hertigdömena väcka oro, isynnerhet sedan man såg hertigen af Augustenburg öppet slå sig till oppositionen, och icke ens konungens d. 18 Sept. i Plöen utfärdade »bekjendtgörelse»,konsekvensändrat/normaliserat att H. M. ej genom »det öppna brefvet»haft för afsigt att kränka hertigdömenas rättigheter, förmådde stilla agitationen. Mer och mer har man öfvertygat sig, att denna mångenstädes är tillkonstlad af de ifrigaste Tyskarne, särdeles i Slesvig, hvars norra hälft är nästan hel och hållen dansk, ehuru danska språket på flera orter lockats att rymma fältet för det tyska.
79 Massan af nationen har under dessa tvister visat konungen otvetydiga prof på sin tillgifvenhet. Den hyser det fasta förtroende, att monarken vill efter förmåga afhjelpa rikets brister, hvaribland bondeståndets ännu ganska tryckta belägenhet icke är den minsta. En lycklig följd af regeringens bemödanden äro de nu mera gynnsama utsigterna för Danmarks finanser, hvilka länge varit gan|25 3|ska bekymmersama. Tullinkomsternas ansenliga belopp år 1846 – 3 millioner, 806 000konsekvensändrat/normaliserat riksbankdaler (Öresundstullen inbragte 40 000konsekvensändrat/normaliserat rbd. mer än 1845) – har satt regeringen i tillfälle att afbetala 2 millioner rbd. på statsskulden. För 1847 beräknades statens utgifter till 15 m. 928 932konsekvensändrat/normaliserat och dess inkomster till 16 m. 293 630konsekvensändrat/normaliserat rbd., alltså med öfverskott. Armén utgör på fredsfot 24 824konsekvensändrat/normaliserat man.
80 Till utrikes makter har Danmark stått i vänskapliga förhållanden. Inom landet har skörden på flera orter felslagit, isynnerhet å potäter, och brist uppstått i följd deraf, dock icke till samma grad, som i de närgränsande tyska länderna.
81 H. M. Konungen af Sverige besökte i Juli Köpenhamn. I Oktober tillkännagafs att Kronprinsen och hans gemål prinsessan Carolina Charlotta Amalia, som länge lidit af sjuklighet, erhållit konungens tillstånd till laglig skilsmessa, och kommer prinsessan att åtnjuta 16 000konsekvensändrat/normaliserat rbd. i årligt anslag af kronprinsens civillista. Man omtalar att kronprinsen är sinnad innan kort förmäla sig ånyo med en tysk prinsessa, och som skäl uppgifves kongl. familjens listiga önskan att erhålla en arfprins, hvarigenom den redan så invecklade frågan om thronföljden blefve på det mest tillfredsställande sätt undanröjd.
Notisen/artikeln ingår i HT 21/4 1847:|31 1|
Ögonkast.
11. Sverige och Norige 1846.
82 Sverige har, sedan år 1844, då dess grånade hjeltekonung fördes till den eviga hvilan i Riddarholmens grifthvalf, ingått på en ny utvecklingsbana. En konung i blomman af sin ålder, men mognad i bildning och erfarenhet, har med de ädlaste afsigter bestigit Carlarnes thron, hvars prydnad han utan tvifvel skall blifva. Konung Oscar I har regerat endast tre år, och hvad han härtills gjort, kan icke anses som annat än ett godt utsäde med oviss skörd, men han har regerat nog, för att redan finna både tack och otack. Hvad än Sveriges demagoger må invända, icke med orätt säger Geijer att svenska nationen är i botten af sitt hjertelag »konungsk». Men fädernes bragdbegär har hos nyare slägten urartat till en svaghet för det lysande och för braskande knalleffekter, som kommer Svenskarne att misskänna äfven den ädlaste konungs afsigter, så snart han föredrar freden och det sansade framskridandet framför brådstörtade steg, hvilka smickra de politiska och sociala passionerna, utan att dock förmå tillfredsställa dem. Det är derföre Konung Oscar och hans rådgifvare redan med lika mycken bitterhet tadlats af det radikala partiet, som af det ultra-conservativa, hvilket i det nya systemet vill se »en grå juste-milieu, som fjeskar med reformer i alla vägar på engång och misslyckas i alla»*)Svenska Minerva betraktar sakerna ur denna gråa synpunkt..
83 Partierna i Sverige hafva efter 1844 blifvit åt båda hållen mera skärpta. De conservativa, hvilkas numera enda talentfulla penna föres af Svenska Minerva, bilda ett oppositionsparti, medan å andra sidan en fraktion af de liberale, som expektorerar sig i Götheborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning m. fl., söndrat sig från den Stockholmska liberalismen, representerad af Aftonbladet och Dagligt Allehanda, samt uppenbart antastar regeringen på ett sätt som icke engång vårdar sig om skenet att vara konstitutionelt. De sistnämda f. d. oppositionsbladen affektera nu att erbjuda regeringen sitt tvetydiga understöd, hvarföre Minerva oupphörligt titulerar dem »hoftidningar». Huru föga ärligt spel man härvid drifver, bevisas bäst af Aftonbladets sluga taktik, att för alla sina loford öfver regeringens åtgärder städse hafva i bakhåll en maskerad reservation, hvilken det i sinom tid kan framhålla som bevis på en motsatt åsigt. Öfverhufvud är det skralt beställdt med den periodiska pressen i Sverige. Ett radoteri, som ofta går hand i hand med den gröfsta okunnighet, och en partiyra, som icke tillåter en lugn blick öfver händelserna, göra de svenska tidningarna, med högst få undantag, lika motbjudande, som föga upplysande.
84 Det fält, på hvilket partierna med största häftighet kastat sig, är representationsfrågan. Som bekant, begrofs vid sista riksdagen det hufvudlösa förslaget att sammanslå riksens ständer i en kammare, vid hvars utväljande den råa massan af folket skulle äga en afgörande öfvervigt. Den »representationskommité», som emellertid nedsattes för att utarbeta ett mera sansadt förslag, synes härtills icke kunnat förena sig om annat, än att valen böra blifva allmänna. Man förutser att frågan skall göra nästa riksdag ganska stormig.
85 En annan lika vigtig, men mera praktisk fråga är den om det gamla prohibitivsystemets vidhållande eller förkastande i handel och näringar. H. M. Konungens d. 22 Dec. utfärdade förordning om näringsfriheten, hvarigenom hvarje myndig svensk man af god fräjd tillåtes att försörja sig och de sina utan hinder af skråförfattningarna, visar tydeligen regeringens åsigter i detta ämne. Att samma åsigter flerstädes i landet göra sig gällande och gå än längre, utvisar den »förening för befordrandet af handelsfrihetens grundsatser», som under hösten bildade sig i Gefle. Vid sådana aspekter skulle det förefalla underbart, att 1844 års riksdag beträffande finska exporten sanktionerat den illiberalaste och mest prohibitiva tulltaxa*)Sv. Minerva kallar Hr Liljevalchs ambassad till China ett försök att »på 3 000konsekvensändrat/normaliserat mils distans söka en marknad som man stängt för sig på 3 dagsresor»., som något land utfärdat mot en gammal god granne, om man icke erinrade sig, att vid denna riksdag bondeståndet – städse utmärkt för den småaktigaste ekonomi – hade öfvervigten.
86 Bland öfriga åtgärder bör icke förbises nedsättandet af en kommité för att föreslå en ecklesiastik pensionskassa för hela riket. – Ett stort landtbruksmöte hölls under sommaren i Stockholm och omfattades med förtjent intresse. Detsamma kan ej sägas om det pompösa »nordiska general-nykterhetsmöte», som vid samma tid ägde rum och der kräsliga middagar serverades med vattenkarafiner istället för aptitssupar och vin. Hela tillställningen var föremål för mycken begabbelse och kunde ej annat vara vid det fanatiska sätt, på hvilket nykterhetsapostlarna i Sverige uppträda. – En vacker företeelse är deremot den i Stockholm s. k. »bildningscirkeln», der handtverkare med deras gesäller vissa tider samlas att roa sig med musik, lektyr och lärorika föredrag.
87 Såsom något märkeligt kan nämnas, att Sveriges äldsta stad, Odins eget residens Sigtuna, under året förlagts under landsrätt. – Ett engelskt bolag köpte Gellivara koppargrufvor för 65 000konsekvensändrat/normaliserat pund sterling. Bland de statistiska data vi antecknat må nämnas, att Götha kanals inkomst för året utgjorde 85 000konsekvensändrat/normaliseratRd. B:coRiksdaler Banco; Kronouppbörden för 1845 6 773 190konsekvensändrat/normaliserat Rd.; silfvertillverkningen för samma år 5 789konsekvensändrat/normaliseratskålp.skålpund (ej mindre än 796 mutsedlar å nya silfvermalmstreck uttogos); koppar ficks s. å. 8 067konsekvensändrat/normaliserat och tackjern 502 059konsekvensändrat/normaliserat samt stångjern 568 491konsekvensändrat/normaliserat skeppund. Svenska bankens metalliska fond utgjorde 1846 15|31 3| millioner 702 647konsekvensändrat/normaliserat Rd. Tvenne nya privatbanker inrättades.
88 Sveriges förhållande till utrikes makter var under året vänskapligt. Onödigt alarm gjordes i tidningarna om en s. k. protest af svenska regeringen mot Krakaus införlifvande. Alltsamman angick blott ett i lugna ordalag hållet svar på de tre makternas notifikation om denna händelse. – H. M. Konungen vistades någon tid i Norige, hvarunder regeringen fördes af Stats-Råden Ihre, Fåhreus, Gyllengranat och Faxe. Den 13 Juli besökte DDMM. Konungen och DrottningenKöpenhamn, Prinsarne Carl och Gustaf besökte Tyskland och Prins Oscar gör som bäst en tur kring medelhafvet. Nästan hela kongliga familjen var under sednare delen af sommaren insjuknad i messling, dock lyckligtvis af lindrig art. D. 9 Mars afled Justitiæ Statsministern Nordenfalk, 50 år gammal, och efterträddes af Grefve Arvid Posse. D. 19 Juni utnämnde H. M. KonungenProfessor Nordström från Helsingfors till Riks-Archivarie. – D. 30 April kantrade svenska örlogskorvetten Carlskrona under en stormby ej långt från Havanna i Vestindien och af 131 mans besättning räddades endast 17. – Den 26 Nov. föreföll den vansinnige v. Platens attentat i kongliga slottet. – Den 20 Oktober invigdes med stor högtidlighet Carl XIV Johans staty i Norrköping.
89 Svenska allmogens sedliga ståndpunkt blir alltmera bekymmersam; fångvården för 1847 beräknades till 759 600konsekvensändrat/normaliserat Rd. B:co. Man har kort före jul insatt de första fångar i Stockholms nya cellfängelse; två dar derefter rymde likväl 6. – Den religiösa agitationen i Norrland fortfar. De s. k. »läsarne» anhöllo hos Konungen att få bilda egna församlingar, hvilket dock afslogs. En stor mängd af de mycket omtalta »Erik Jansarne» utflyttade jemte sin apostel till Nord-Amerika och ett rykte förmäler, att han der lemnat dem i sticket.
90 Skörden i Sverige utföll tillräcklig för behofvet och likaså i Norige, der sillfisket under våren var ovanligt gifvande. Noriges handel är i stark tillvext likasom dess välstånd i allmänhet, ehuru hafvet, dess rikaste skattkammare, icke derföre är den pålitligaste. Liksom tillförene nämndes om Holland, gör Norige ganska litet buller af sig; dock tror man sig der märka en tilltagande reaktion mot det bondevälde, som gjort sig gällande på de sednaste storthingen. Först i Nov. 1846 afskaffades mellan Sverige och Norigejus detractus, afdragsprocenten af egendom, som föres från det ena landet till det andra. Äfven lärer regeringen vara sinnad att inrätta en norsk riddareorden.
Notisen/artikeln ingår i HT 28/4 1847:|33 2|
Ögonkast.
12. Grekeland och Turkiet 1846.
91 Greklands hela historia sedan 1829 liknar i sjelfva verket nybyggarens, åt hvilken man gifvit en klippa att bygga på och en vildmark att odla, sägande: sköt dig nu sjelf! Klippan är dess föga fruktbara jord, vildmarken är dess samhällsskick, som efter frihetskrigets slut var till den grad förvildadt, att nästan all borgerlig ordning måste skapas ånyo och läras utifrån. Medan tyske kolonister gåfvo Greken lektioner i landtbruk, inöfvade honom ett tyskt hof och tyske embetsmän att styra ett land och att förvalta det. Att nationalkänslan fann sig sårad af läromethoden, visar den reaktion mot de tyska elementerna, som för tre år sedan utdref Bayrarne och påtvang Konungen en ny statsförfattning. Det länder Konung Otto till största heder, att han, sjelf Tysk till börd och uppfostran, icke lät sig deraf modfällas, utan med högsint insigt i sin ställning villigt anslöt sig till de nationela sympathierna.
92 Detta konungens uppriktiga nit för landets väl och den nuvarande Premierministern Kolettis statsmannatalent hafva omsider lyckats i någon mån upphjelpa Greklands välstånd och betrygga dess lugn. Året 1846 var måhända det lyckligaste Grekland i detta hänseende upplefvat, sedan det blef sjelfständigt. En förut okänd säkerhet rådde öfverallt; en god skörd belönade ett vexande jordbruk; en starkt tilltagande handel, jemte den lifliga fraktrörelsen med spanmålslaster från svarta hafvet till vestra Europa, uppdref Greklands marin och ökade dess inkomstkällor. Hvem skulle ha trott, att, under dessa lyckliga omständigheter, ett kabinett, eller rättare en minister i Europa, icke nöjd med att skildra Kolettis förvaltning med de mörkaste färger, gör allt för att bereda Grekland den svåraste förlägenhet?
93 Denne man är engelska premierministern Lord Palmerston. Förebråelser i en ton, som blott den starke kan tillåta sig mot den svage, läto Grekland förstå, att det engelska krämareintresset kände sig hotadt af det unga rikets uppblomstrande industri, och föga skonsama infordringar af de obetalda räntorna på Greklands af Ryssland, England och Frankrike garanterade statslån, läto ana de medel, hvarigenom man ville qvarhålla landet i beroende. Gerna vill Engelsmannen dölja sitt hjertas mening; Frankrike, säger han, omsnärjer Kolettis och Grekland; Frankrike vill göra medelhafvet till en fransk insjö. Det är möjligt. Men Frankrike kan endast vinna på Greklands uppkomst; den engelska handeln i Levanten befarar deremot förlusten af ett monopol.
94 Ett ovänligt öga behöfver visserligen ej länge söka bristfälligheter i Grekland. Nationalrepresentationen är t. ex. ganska ovan vid sitt kall; vid dess sammankomster förefalla flera ordstrider och anstötliga uppträden, än egentelig diskussion. Partiintriger och utländskt inflytande äro ständigt i verksamhet. En d. 6 April åsyftad revolution förekoms. Allmänna säkerheten är ej större, än att d. 4 Mars bankiren Kaputas mördades och röfvades i sitt eget hus i Athen. Röfvarband husera ännu stundom i bergstrakterna*)Guillotinen har nyligen gjort en rundresa kring provinserna, der ett stort antal banditer påräknat konungens nåd, men fingo erfara hans rättvisa.. Allt sådant afhjelpes dock hvad det hinner. En qvistigare fråga är den om thronföljden. Konung Otto saknar, som bekant, lifsarfvingar och en yngre broder, Luitpold af Bayern, är utsedd thronföljare, men säges vägra att ingå på den i sådant fall oeftergifliga fordran af en trosförändring. – I Grekland besöka 541 elever gymnasierna och 250 studenter universitetet i Athen. – Handelsfördrag afslöts under året med Hannover.
95 Alla bemödanden att mellan Grekland och Turkiet knyta vänskapliga förbindelser hafva blott till hälften lyckats. Grekernes uppbrusande sjelfkänsla, Turkarnes grundade misstroende till framtiden gifva vigt åt hvarje obetydlig missämja på gränserna eller mellan regeringarna. Turkiet liknar dessa sagans utlefvade konungar, hvilka fåfängt söka föryngra sig genom att bada i menniskoblod. Sådana kraftkurer tillställer väl icke regeringen; tvärtom, Sultan Abdul-Medschid är en mild och menniskoälskande furste; hans förste minister storviziren Reschid Pascha likaledes en upplyst och rättsälskande man. Men den gamla Turken sitter i massorna; det är han, som förföljer och massakrerar Nestorianerne i Kurdistan, de grekiske kristne i Albanien, i Bulgarien, ja i sjelfva Constantinopel, och som besvarar de kristnes klagomål med sitt orubbliga »bakka-lum!» (vi få väl se). Det är också han, som med det mest orientaliska lugn låter Storherren befalla sina reformer, låter Frankerne experimentera bäst de gitta med hans land, men det oaktadt blir den han varit, lika oåtkomlig för den europeiska civilisationen, som Afrikas öknar för odlingen. Vissa folk öfverlefva sig sjelfva; man kunde likna den turkiska statskroppen vid en ofantelig ek, hvars kärna längesedan torkat och genom hvars hårdnade bark en sparsam grönska med möda utslår, men hvilken yxan härtills skonat, emedan hans rötter gifva fasthet åt den lösa marken rundtomkring.
96 Den del af Turkiets historia för år 1846, hvilken transpirerat i utländska tidningsblad, består för det mesta i ombyten af den högre styrelsepersonalen, dervid seraljintriger sannolikt varit af mera inflytande, än några egentliga principförändringar. Den gamle sluge Chosrev Pascha utnämndes den 17 Jan. till Stor-Seraskier, men befordrades d. 24 Dec. till »Mylk-Muschir», en ny sinecur, som har högre rang, än divanens embeten. Den nyss så allsmäktige Riza Pascha med sina reaktionsplaner var fallen i onåd, afsatt, arresterad, förvunnen till ofantliga underslef, men det oansedt få månader derefter åter upptagen till nåder. Sin plats som Storvizir nödgades han dock afträda åt den för sina fransyska idéer kände Reschid Pascha. Dennes inflytande kan man tillskrifva flera upplysta åtgärder, såsom en i Mars publicerad högtidlig förnyelse af den ryktbara hattischerifen i Gülhane; vidare en tillämnad reform af det turkiska presterskapet (ulemas); en i Nov. utfärdad ny och sträng tjensteinstruktion för alla rikets embetsmän; den medicinska skolans i Galata förvandling till en medico-chirurgisk akademi (1 Sept.); nedsättandet af en komité för att utarbeta en turkisk gramatik och lexicon m. m. Förmånligt intryck gjorde Storherrens i Maj och Juni företagna resor inom några af rikets europeiska provinser. Folket visade Padischah dervid en uppriktig tillgifvenhet; pascharne i provinserna voro troligen mindre belåtna, både för de skrapor, som vankades, och för de kontanta skänker, hvarmed de, enligt gammal sed, måste visa sin glädje öfver Sultanens höga besök.
|33 3|
97 Med utrikes makter har Turkiet stått i fredlig förbindelse. Endast med Persien har man oafgjorda tvister, bortkrånglade i ändlösa underhandlingar; mot Grekland har man visat sig retlig, snäf, förolämpande. Porten stöder sig härvid på England, som gör allt för att bekämpa det vexande franska inflytandet i orienten. – Provinserna skakas af ständiga gäsningar. Bosnien syntes göra min af att tilltrotsa sig ett skyddslands friheter, likt Servien; med otygladt raseri förföljde Paschan i Bosnien de kristna. Upproret slöts genom ett nederlag, som Kiamil P. den 9 Nov. tillfogade insurgenterne vid Dobrieja. Ständiga fäktningar och ströftåg oroade gränserna mot Österrike. I skyddsländerna anstiftades tid efter annan sammansvärjningar; intagna af en panisk förskräckelse, öfvergåfvo Moldaus Bojarer hoptals sina boningar; de syntes befara en repetition af adelsmorden i Galizien. Äfven Servien led af konspirationer, ehuru dess tillstånd numera är ganska blomstrande.
Notisen/artikeln ingår i HT 8/5 1847:|36 1|
Ögonkast.
13. Asien och Afrika 1846.
98 Europeerne, som så ofta bele Chinesarnes fåfänga att ställa sitt land i verldens medelpunkt, försynda sig sjelfva på lika sätt, i det de uti sin »allmänna verldshistoria» inrymma Europa en så vidlyftig plats, att de öfriga verldsdelarna vanligen affärdas med största knapphändighet. Tyskarne isynnerhet tro sig på fullt allvar ha gått i botten med historien, när de rätt ordrikt afhandlat »die Germanische Welt»,konsekvensändrat/normaliserat och kunna ej nog förundra sig, att andra nationaliteter söka komma sig upp på egen hand. Man får medgifva, att dessa germaniska och europeiska företräden ej sakna grund. Den dag skall likväl komma, och den är till en del redan kommen, då hvarje nationalitet fredligt utvecklar sig på sitt egendomliga vis och lägger sin vigt i den menskliga kulturens omätliga vågskål. Vi kunna derföre omöjligen blunda för den outtömliga rikedom af företeelser, hvilka de öfriga verldsdelarnas tallösa nationer erbjuda betraktelsen, men tvingas både af utrymmet och af bristande detaljer, att här inskränka oss till den flyktigaste, den mest summariska öfversigt.
99 Asien. Vestern af denna ofantliga kontinent skakades af sina vanliga oroligheter. Slappt och missaktadt, kunde det turkiska väldet ej upprätthålla ordningen i dess provinser. Den gamle högt ansedde Kurder-chefen Beder Khan var död, steppens vilda nomader reste sig, belägra|36 2|de paschan af Wan och förde under Mahmud Khan på egen hand ett plundringskrig med Perserne. En annan partigångare, Nassud Bey, sägs gripa lika djerft till vapen mot paschan af Bagdad. Till hundrade och tusental nedhöggos de nestorianska kristne i nejderna af Mosul. Täta uppror, såsom i Erzerum mot persiska sändebudet, och i Trebisond, med anledning af rekryteringen, visade turkiska styrelsens vanmakt. Ståthållaren i Erzerum, Babri P. föll i Nov. för en soldats kula, som det hette af våda. – Persien låg i tvist med Turkiet och de vilda stammarna på dess gränser. Araberne hade återtagit sin urgamla frihet, det egyptiska väldet i Hedschas, som kostat Mehemed Ali så mycket blod och penningar, var förstördt och Turkarne förmådde ej bibehålla ens skuggan deraf.
100 Om Siberien och det innersta Asien tiga underrättelserna. Desto vigtigare händelser tilldrogo sig vid gränserna af Britternas område i Ostindien. Vid början af året befunno sig Engelsmännen i en vidtutseende krig med Sikherne, det stridbaraste af alla Asiens stridbara folk. Rundjit Sings krigaresnille hade skapat en fruktansvärd armé, fransyska officerare hade inöfvat den i europeisk exercis; 60 000konsekvensändrat/normaliserat man, understödde af ett talrikt och väl serveradt artilleri, tågade i fält mot Engelsmännen. I fyra stora fältslag (vid Mudki och Feruz Schab d. 19–21 Dec.; vid Ludiana d. 21 Jan., vid Allival d. 28 Jan. och slutligen vid Sabraon d. 10 Febr.) segrade, oaktadt Sikhernes tapperhet, den engelska krigskonsten. Slagen vid Feruz Schah och Sabraon voro de blodigaste, som lefvererats sedan dagen vid Waterloo. I båda tillsamman förlorade Engelsmännen 7 000konsekvensändrat/normaliserat, Sikherne 18 000konsekvensändrat/normaliserat man döde och sårade. Freden måste af de sednare köpas med ½ million pund sterling och afträdandet af gebitet söderom floden Sutledsch samt högländerna mellan Beas och Indus jemte den berömda Kaschmirdalen tills. mer än 5 000konsekvensändrat/normaliserat engelska qv. mil och 1 mill. invånare. Engelska trupper inryckte i Lahore och underhöllos på landets bekostnad. Påtagligen är detta blott ett förespel till hela Pendschahs införlifvande, ehuru Dhulip Sing, ett omyndigt barn, ännu erkännes som furste öfver återstoden af det nyss så mäktiga riket Lahore. Flere uppror rasade i Kaschmir och Afghanistan. Först mot slutet af året kunde Engelsmännen reducera sin kostsama armé. Nuvarande guvernören öfver OstindienSir Henry Hardinge berömmes såsom en man af stora insigter och fredälskande karakter. Men sjelfförsvarets nödvändighet drifver Engelsmännen till ständigt nya eröfringar. Det säges att brittiska Ostindien lemnar 2 millioner pund sterling i årligt öfverskott. Men kolossala äro de ansträngningar dess bibehållande kostar moderlandet. Högst oviss är derföre framtiden.
101 Om Chinas inre förhållanden vet man föga. Rykten gingo om förstörda finanser och stigande missnöje hos folket. Med utlandet hade en lifligare kommunikation begynt. Engelsmän och Amerikanare ditskickade ofantliga massor af manufakturer men afsättningen var långtifrån att svara mot tillförseln. Fransmännen ditsände en lysande beskickning, försedd med profver på alla pariserverldens lyxartiklar, men ganska kallsinnigt mottogo Chinesarne dessa granlåter. I de hamnar, der Europeerne hade original: hade tillträde, voro de flerfaldigt utsatta för pöbelns anfall. – Märkvärdigt var ett af Fransmännen gjordt försök att öppna förbindelser med Japan. Det misslyckades totalt, äfvensom ett dylikt af Amerikanerne och ett tredje af Danskarne, ehuru det sades, att Holländarne, de enda som dit ha tillträde, sökt utverka samma förmån för andra nationer. – Kejsaren i Anam afled 1 Juli och efterträddes af sin son Tshien Tsi, hvilken säges gynna de kristna, som i dessa nejder nyss förut hemsökts med de svåraste förföljelser. Man hoppas ock, att hans land med 22 mill. invånare kommer att öppnas för den utländska handeln. Kejsaren af Birma åter mördades af en magnat, Mounchiva, som lät utropa sig till furste i Ava.
102 Afrika. I Egypten fortfar Mehemed Alis välde. Sjelf sades den förslagne paschan lida af en tilltagande bräcklighet, hvilken dock ej hindrade honom att besöka Constantinopel i Juli. Samtidigt besökte Ibrahim PaschaEngland och Frankrike, för att korrigera sina något orientaliska åsigter. Mellan den gamle paschan och Ibrahim samt Said P., Mehemeds äldste egne son, lärer icke rådt den bästa enighet. – Egyptens inkomster uppskattades till 100 millioner francs, hvaraf 54 m. i grundskatt. Bland utgifterna kalkylerades 17½ m. för armén, 12 m. för flottan, 3 m. i pensioner åt f. d. fruar ur paschans harem, 12 m. i hemgift åt paschans talrika döttrar m. m. Alexandrias befästande är den favoritvurm, som nu uppslukar den gamle Mehemeds skatter. Ogerna synes han ha ingått på planen om genomgräfvandet af näset vid Suez; troligen säger honom en politisk instinkt, att, när denna kanal kommer till stånd, England och Frankrike skola slitas om Egyptens besittning.
103 I Tripolis respekterades ännu en skugga af det fordna turkiska öfverväldet, men Beyen af Tunis handlade som en fullkomligt sjelfständig furste och erkändes icke otvetydigt af Frankrike som sådan, särdeles under en resa till Paris i Nov. Turkarne besvärade sig häröfver, men förgäfves. Påtagligen har Frankrike kastat ett begärligt öga på detta Algiers närmaste grannland, och Tunis kunde lätt en dag blifva den klippa, mot hvilken den i orienten så vacklande verldsfreden strandar*)Huru stort det franska inflytandet är i Tunis, bevisas deraf att Beyen efterapat Frankrikes handels-lagstiftning och proklamerat slafveriets upphäfvande, en concession åt den europeiska civilisationen, som måtte varit temligen påkostande för en Bey i barbareskstaterna!. I Algier har det franska väldet vunnit något mera stadga, än förr. Abd-el-Kader, den outtröttlige, fortsatte sitt guerillakrig, men med föga resurser och framgång. Mången gång var den berömde emiren i största trångmål och vid ett sådant lät han döda 300 franska krigsfångar. Blodiga repressalier uteblefvo icke. Den 25 Juni dref Gen. Cavaignac 500 Araber bokstafligen i hafvet, i det han omringade dem vid kusten af Oran och trängde in på dem med fälld bajonett. En stor mängd razzior eller plundringståg utfördes af Fransmännen mot rebellerande stammar. Algiers militäriska organisation ändrades och militärposterna förlades längre in i landet. Många röster höjde sig mot marskalken Bugeauds envälde i Algerie, men förgäfves. Något långt torde fältherren ha utsträckt sin befogenhet, då han t. ex. efter behag suspenderade det protestantiska konsistorium i Algier. Denna stad ägde 1846 en europeisk befolkning af 96 119konsekvensändrat/normaliserat personer. Militärkolonisterne hade föga trefnad. Fransmännen i Afrika befinna sig föröfrigt i samma vådliga nödvändighet, som Engelsmännen i Ostindien: den att nödgas sluka, för att ej slukas, för|36 3|stora sig, för att ej förstöras. Med Marokko underhölls skenbart godt förstånd; dess Sultan torde ock mena uppriktigt, men ständigt lemnar hans fanatiska folk Abd-el-Kader tillflykt och understöd.
104 Medlersta Afrika fortfar att gäcka Europeernes svaga civilisationsförsök. Engelska Nigerexpeditionen under Kapten Becroft och D:r King hade totalt misslyckats. Outtröttlige som alltid, sökte Britterne sedan att fatta fotfäste vid Gambiafloden. Dunkla rykten om blodiga och förhärjande krig i det inre Afrika nådde ända till kusterna. Den betydliga staden Rabbah skall derunder blifvit totalt förstörd. Vid vestra kusterna fortfar slafhandeln, ehuru mycket besvärad af engelska kryssare. Märkvärdigt är det rykte, att de på Afrikas vestkust koloniserade Amerikanerne der ha för afsigt att bilda »Afrikas Förenta Stater».konsekvensändrat/normaliseratKapkolonin (Godahoppsudden) befann sig i ett vidlyftigt och vådligt krig med Kaffrerne, hvilket fortfor hela året med omvexlande lycka, plundringar och blodsutgjutelser. Kapkolonins utgifter och inkomster, hvardera 165 000konsekvensändrat/normaliserat p. sterl., ansågos motväga hvarandra. – Till Magdagascar utrustades redan en fransysk expedition, men fick kontraordres. En blodtörstig qvinna skall med vild grymhet regera större delen af denna ö och de kristne lida der svåra förföljelser.
Notisen/artikeln ingår i HT 19/5 1847:|39 2|
Ögonkast.
14. Amerika och Polynesien år 1846.
105 Nordamerikas historia är snart nog Förenta Staternas. England äger väl i norden af denna kontinent betydliga landsträckor, men dels bestå de af glest bebodda ödemarker, tryckta af ett strängt klimat (Hudsons Bay-länderna), dels förknippas deras intressen (Canadas) afundsamt med moderlandets. Förenta Staterna, nu redan utsträckta från den ena oceanen till den andra öfver två tredjedelar af Nordamerika, sträfva uppenbarligen att i sig upptaga hela denna vidsträckta och rika kontinent, och man tör medgifva, att ett sådant sträfvande har stora apparanser att i tiden lyckas, om man undantager Rysslands besittningar i nordosten af denna verldsdel, hvilka ej blott i detta rikes makt, men äfven i den närbelägna Ryssland underdåniga asiatiska kontinenten äga resurser för sitt försvar.
106 Detta Förenta Staternas eröfrings begär – i alla tider karakteristikt för stora republiker – har sökt sig luft både i norden och södern. Tvisten med England om det vid vestra kusten belägna distriktet Oregon hotade att under året antaga en vådlig karakter. Presidenten Polk bemyndigades i April att uppsäga det med England afslutade provisoriska fördraget om gränseregleringen. Hoptals skyndade amerikanske kolonister till Oregon för att de facto taga landet i besittning, båda nationernas krigsskepp kryssade i farvattnen och demokraterne talade öppet om krig med England. Under dessa hotande demonstrationer brast kriget verkligen ut på ett annat håll, mot Mexico, och nu funno Amerikanerne för rådligast att lyssna till brittiska regeringens förslager, som antogos och på sjelfva midsommardagen ratificerades. Gränsen mellan Englands och För. Stat:s besittningar blef 49° nordl. lat. och drogs genom Fucasundet till hafvet. England behöll Vancouvers ön och Hudsons Bay-kompagniet fick fri seglats på Columbiafloden.
107 Den 15 Febr. hade fristaten Texas, en revolterad mexikansk provins, hvars sjelfständighet likväl redan förut erkänts af England och Frankrike, faktiskt ingått i unionen och från detta ögonblick kunde krigets utbrott mellan För. Staterna och Mexico anses som afgjordt. I April bröt det löst. Båda staterna förklarade sig för angripna: Mexico i anseende till Texas, För. Stat. emedan deras sändebud skymfligt affärdats från Mexico. Kongressen i Washington beviljade genast 17 milioner dollars och 50 000konsekvensändrat/normaliserat man till krigets kraftiga förande. En amerikansk flotta blokerade Mexicos hamnar. Gen. Taylor skärmytslade vid gränsen i April och slog Mexicanerne d. 8 och 9 Maj samt tog 8 kanoner. Efter denna seger inryckte Amerikanerne allt längre in på Mexikanska området, intogo Matamoras i Maj, Santa Fé och Monterey i Sept. efter en het strid, besatte i Aug. det insurgerade Californien, bombarderade Tabasco och eröfrade Tampico i Nov. samt intogo i Dec. hamnen Laguna. Slutligen den 22 och 23 Febr. 1847 tillfogade Taylor de angripande Mexicanerne en betydlig förlust vid Monterey. Man finner häraf att segern nästan öfverallt följt Amerikanarnes vapen. Det oaktadt är kriget för dem i hög grad besvärande. Spridda öfver ofantliga, glest befolkade områden, se sig de amerikanske fältherrarne ur stånd att sammanhålla större truppstyrkor, för hvilka lifsmedel snart skulle saknas, och likväl omsvärmas de på alla håll af ströfvande guerillor. Taylors trupper bestå till större delen af tyska och irländska utvandrare, hvilka, utom dryg sold, hvarochen fått löfte om ett stycke land efter freden. Man har uträknat, att Gen. Taylor och kriget dagligen kosta Förenta Staterna mellan 4 och 500 000konsekvensändrat/normaliserat dollars. Förslag att betäcka dessa enorma kostnader med en förhöjning af thé- och kaffetullen förkastades, och man har, ehuru med svårighet, sökt hjelpa sig genom skattkammarobligationers utgifvande. Förenta Staternas örlogsmarin bestod 1846 af 77 segel (hvaribland 5 ångfartyg) med 8 724konsekvensändrat/normaliserat man och 2 345konsekvensändrat/normaliserat kanoner. Dessutom 21 tullfartyg med 61 kanoner och 769 man.
108 Presidenten Polk hade skäl att i sitt budskap utbreda sig öfver de ansenliga landvinningar Förenta Staterna gjort under året 1846. Först Texas, som indelades i 35 »counties». Derpå upptogos i Aug. gebiten Iowa och original: ochWisconsin som 29:de och 30:de staterna i unionen. Samtidigt occuperades Californien och indelades i 3 unionsstater. Slutligen inköptes Winebago Indianernes land i Iowa för 190 tusen dollars. Det var demokraterne, som upphöjde den förut föga bemärkte Polk på presidentstolen, och för att tillfredsställa detta lystna parti, har han inledt staten i krig och eröfringar. Hans anseende tros vara i starkt aftagande. – Förenta Staternas handel har emedlertid öfverstått de föregående årens svåra kris och vunnit ökad utsträckning både genom en stark spanmålsexport till Europa och vidgade förbindelser med China. Förgäfves utbjödo Mexikanerne sina kaparebref i europeiska hamnar; man hör icke att Förenta Stat:s handel derigenom lidit. I det inre af kontinenten skrider civilisationen med starka steg från öster åt vester, idoghet och vinningslystnad göra underverk, skaror af invandrande Europeer befolka ödemarkerna, men de flesta finna der mödor och försakelser istället för det eldorado de väntat sig.
109 Medan Förenta staterna med all deras egoism, visa bilden af en kraftfull, ordnad och blomstrande stat, erbjuder Mexico en motsatt tafla af råhet, okunnighet, oordning och förfall. En fruktansvärd Nemesis förföljer den spanska racen i Amerika, öfver hvars urfolk dessa Spanjorer fordom förde ett så gränslöst elände. Trög och likväl hetsig, dolsk, hämdgirig, lättjefull, bigott, är den spanske afkomlingen i Amerika det uslaste slägte, som trampat den nya verldens sköna jord, och han, som fordom sönderslet Indianerna, söndersliter nu sig sjelf i ändlösa lömska partistrider. Mexico var under året en skådeplats för oupphörliga omhvälfningar. Santa Anna, den mäktige diktatorn, var störtad. Herrera förde styrelsen. Paredes störtade i Jan. Herrera. Paredes i sin tur, hatad för monarkiska tänkesätt och den honom påbördade planen att vilja sätta en spansk prins på Mexicos thron, störtades i Aug. af den återkomne S. Anna. Denne åter, som kände marken vackla under sina fötter, förklarade sig för federalismen, eller planen att af Mexico göra en republik af förbundna stater, och tillsatte en ultraliberal ministére; men kommen i trångmål för krigets depenser, har han redan hunnit göra till sina fiender både handelsståndet, hvilket han uppenbart plundrat genom tvångslån, och det allsmäktiga presterskapet, på hvars rika kassor han brännt sina giriga fingrar. Utnämnd i Nov. till president på lifstiden, har han hittills lyckats undertrycka de talrika upproren mot hans person. Men hvad han ej kunnat förekomma, är Yucatans sjelfständighetsförklaring i Febr. och Californiens i Juli. Usel är hans styrelse; handeln i lägervall; kassorna tömda;|39 3| hela den rika staten i full upplösning, ett byte för den förstkommande, som vill åtaga sig den tacklösa mödan att regera ett folk af lättingar.
110 Negerrepubliken Hayti erhöll efter blodiga inbördeskrig något lugn under den kraftfulle Richés diktatur. – Mellan Montevideo och Buenos Ayres fortfor det långvariga mördarekriget utan afgjord framgång å någondera sidan, ehuru en förenad fransk och engelsk flotta blokerade Platafloden samt förstörde Argentinernes sjömakt. Chili erkändes af Spanien och underhandlade om handelstraktater med England, Frankrike och Belgien. – Corrientes försonade sig med Buenos Ayres; Paraguay åter uppträdde fiendtligt mot samma stat, som åter fick en bundsförvandt i Entre-Rios. Venezuela kufvade ett vådligt uppror; Ecuador hotades af en expedition europeiske äfventyrare under Gen. Flores, men denna gjordes om intet af England. – Brasilien var jemförelsevis lugnt; en negerkomplott i Pernambuco upptäcktes och en svår misshällighet med Förenta Staterna bilades.
111 På de förr så fredliga sällskapsöarna huserade Fransmännen, hvars påtvungna s. k. protektorat Otaheiterne och deras drottning Pomaré voro oartiga nog att refusera. Mord och brand förhärjade ön, tills Fransmännen ditsände Lavaud, en ny »guvernör», i stället för den hatade Bruat. – På Nya Zeland hade Engelsmännen svåra konflikter med infödingarne, och N. Z:s kompagniet upplöste sig, efter att ha förspillt 600 000konsekvensändrat/normaliserat pund sterling.— I Syd-Australien påfunnos högst rika förråder af guld, koppar, jern och bly. – I indiska arkipelagen förde Holländarne ett formligt krig mot sjöröfvarneoriginal: sjöröfrarne och kufvade flere rebellerande höfdingar på Borneo.
*)Yttrandet förekommer i Hamburger Corresp. för 1846.
*)Se här ett exempel på den vigt man i Frankrike lägger på pressens inflytande. Tidningen Democratie-Pacifique, socialisternes förnämsta organ, tillkännagaf att den var på väg att upphöra i följd af ekonomiskt obestånd. Genast tillställdes för den en subskription och få dagar derefter försäkrades tidningen om ett årligt understöd af 100 000konsekvensändrat/normaliserat francs.
*)Hvars i omlopp satta klingande mynt dock beräknas till omkring 4 milliarder.
*)Flera tecken synas dock utvisa, att det flamandska språket söker upparbeta sig till en egen literatur. En nemesis hemsöker Belgiens inhemska literatur på franska språket, hvilken totalt nedtryckes under massan af det i största skala drifna eftertrycket af fransysk literatur.
*)Infanten Enriques var obetänksam nog att öppet protestera mot giftermålet; han hade sjelf fått korgen af sin höga kusin. En tid derefter återtog han protesten.
*)Ryktet förmälde, att man åt en son af det höga paret ville, genom Gen. Flores, eröfra republiken Ecuador i södra Amerika.
*)Sannolikt samma sjukdom, i hvilken Carl XIV afled.
*)Svenska Minerva betraktar sakerna ur denna gråa synpunkt.
*)Sv. Minerva kallar Hr Liljevalchs ambassad till China ett försök att »på 3 000konsekvensändrat/normaliserat mils distans söka en marknad som man stängt för sig på 3 dagsresor».
*)Guillotinen har nyligen gjort en rundresa kring provinserna, der ett stort antal banditer påräknat konungens nåd, men fingo erfara hans rättvisa.
*)Huru stort det franska inflytandet är i Tunis, bevisas deraf att Beyen efterapat Frankrikes handels-lagstiftning och proklamerat slafveriets upphäfvande, en concession åt den europeiska civilisationen, som måtte varit temligen påkostande för en Bey i barbareskstaterna!
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Ögonkast.
Återblick på Året 1846.
1 »Försöket att framställa det närvarande i en historisk skildring, d. ä.det är att skrifva en historia öfver den tid, i hvilken vi lefva, är ofta upprepadt, men – huru mångfaldiga, huru storartade än de talenter må vara, hvilka företagit sig ett sådant arbete – städse har det skett med samma ofruktbara resultat. Begreppen nutid och historie äro nära nog oförenliga, ty historien har städse att göra med en fulländad tiderymd, hvilken i sig innefattar en början, en medelpunkt och ett slut. Till hvilket af dessa skall man då räkna det närvarande? Allmänt antager man, att våra dagar utgöra en vändpunkt, en öfvergång från ett tidehvarf till ett nytt; hur skola då vi, som med visshet veta det enda blott, att vi hvarken tillhöra det redan afslutade förgångna, eller den gryende framtiden, huru skola vi befinna oss i stånd att afgöra, om vi, medan vi följa det framfarna i släptåg, verkligen redan befinna oss öga mot öga med en ny tid, eller om vi endast låta dåra oss af en förvillande hägring blott? Framtiden allena, och måhända en ganska aflägsen, förmår bestämma, om våra dagar verkligen eftersträfvat det stora och värdiga, eller om de icke fastmer ännu befinna sig intrasslade i dessa det förslutnas förvillelser, hvilka de tro sig bekämpa, ja om icke – och detta är må|11 2|hända det för vår samtid mest egendomliga – ett enthusiastiskt afgudande af vissa allmänna theorier och en i sig sjelf prisvärd ovilja öfver det förvända i många lefnadsförhållanden, trädt i stället för ett klart fasthållande af den uppgift samtiden varit bestämd att lösa.»
2 Till dessa ord af en tysk publicist*)Magazin für die Liter. des Ausl, 1847, N:o 1., så sanna för öfrigt, ha vi endast en anmärkning att tillägga. Hvarje tid är jäfvig att bedöma sig sjelf ur sig sjelf, d. ä. ur sjelfskapade synpunkter; men det framfarnas historia är lärorik nog, folkens erfarenhet vidsträckt nog, för att sprida ett ljus öfver det hvimmel, i hvilket vi för dagen lefve. Om i denna reflex af en forntid det närvarande framställer sig i dagern af hvad man kallar en öfvergångsperiod – en tid, då tusenåriga illusioner försvinna, då yxan är satt till roten af det historiskt bestående och mångenstädes oviljan mot det osanna och falska i de ärfda formerna är lika allmän som tvisterna om deras förbättrande hetsiga och oafgjorda, – om, upprepa vi, det närvarande måste för betraktaren framstå i detta ljus, så är det emedan häfderna säga honom, att sådana tider, med samma utmärkande egenheter, tillförene inbrutit öfver menigheten och då beredt öfvergången till nya utvecklingsbanor för bildningen och alla kretsar af mensklig verksamhet. Sådana perioder ha i sinom tid inträffat då den orientaliska (egyptiska) bildningen framfödde den grekiskt-romerska och då denna i sin tur, föryngrad, men omgestaltad, upplefde i den germaniska. Att nu åter förutsäga dennas föryngrande genom främmande nationela elementer, dertill fördriste vi oss lika litet, som vi hylle deras mening, hvilka anse kristendomen, såsom enkom egnad för den germaniska bildningsformen, hafva betryggat dennas eviga bestånd. Det foster framtiden bär i sitt sköte, må den sjelf gifva namn; visst är allenast, att våra dagar slitas af de smärtor, som föregå dess födsel.
3 Men om »tidens anda»,konsekvensändrat/normaliserat »tidens tendenser» hör man nuförtiden mer än nog. Vida lärorikare vore att framhålla, hvart för sig, de stora intressen, som dela samtiden: den nya schismen inom de katholska och protestantiska kyrkorna; kristendomens framsteg i orienten; kyrkans och statens strid om den allmänna undervisningen, de sociala reformerna, beträffande arbetets organisation, fängelseväsendet, folkskolan; kampen mellan realstudierna och de klassiska; handelsfriheten; pauperismen och fattigvården; penningearistokratin; de secundära nationaliteternas berättigande; folkrepresentationen, och andra frågor af omätelig vigt, hvarom tidens bästa krafter nu med ifver kämpa. Af dessa frågors lösning, man kan ej mera tvifla derpå, beror framtiden. Krig kunna rubba Europas politiska jemnvigt; våldsamma farsoter, grufliga hungersår kunna störa ländernas välstånd och hämma deras framsteg; men allt detta är öfvergående. Samhällsfrågorna deremot qvarstå och pocka på lösning; det ena slägtet kan visa dem tillbaka som obefogade och hjelpa sig dem förutan, men de återkomma, de vexa i vidd och vigt, de låta slutligen ej mera undansmussla sig, och hvad för fäderne har synts som en möjlighet, ett löst förslag blott, det har för ett yngre slägte antagit den botande gestalten af en oundviklig nödvändighet. Hvem skulle för tjugu år sedan i England vågat förutsäga spanmålslagarnas fall? Och likväl blef deras afskaffande, som då knappt ansågs för möjligt, en half mansålder derefter så oundvikeligt, en fri införsel så nödvändig för den allmänna välmågans bestånd, att dess snillrikaste motståndare förklarade sig derför och åtgärden gick igenom. Mer eller mindre måste detta inträffa med hvarje samhällsfråga, och detta anses för så afgjordt, att man om den närmaste framtiden med skäl yttrat: »de politiska revolutionerna hafva utspelt sin roll; de hvälfningar, som hädanefter hota Europas lugn, måste till sin kärna städse blifva af social natur.»*)Yttrandet förekommer i Hamburger Corresp. för 1846.
4 Vi gå nu att lemna en kort öfversigt af de förnämsta tilldragelser under året 1846. Skulle härvid ett och annat hafva undfallit oss, torde läsaren så mycket hellre hålla oss ursäktade, som vi endast ägt att tillgå egna anteckningar. Vår öfversigt gäller också blott främmande länder, så att hvarken Ryssland, Polen eller Finland ingå deri.
1. England, Skottland och Irland år 1846.
5 För det förenade Britannien visade året 1846 de sällsammaste vexlingar af hotande och besegrade faror, under en ömsom klarnad och fördystrad horizont, ett skådespel värdigt en stor nation, som med de ömtåligaste intressen är fästad snart sagdt vid hvarje punkt af jordklotet. Året ingick under ett vådligt och vidtutseende krig i Ostindien, hvilket med seger och ära var öfverståndet redan under våren. Inom landet bäfvade man för en mäktig agitation, föranledd af den strid på lif och död, hvilken som bäst kämpades mellan de s. k. protektionisterna eller försvararne af en hög införseltull, och frihandelsmännen, som önskade denna afskaffad. Frågan gällde i första rummet spanmålslagarna, hvilka belade all från utrikes ort införd spanmål med dryg tull efter vexlande skala, så att när säden stod högt i pris, blef tullen lägre, men deremot högre, när sädespriserna föllo: Denna lag, sade jordbrukarne, är nödvändig för statens bestånd, emedan jorden i England är belastad med den drygaste delen af skattebördan och omöjligt kan bära sådan tunga, om utländsk införsel fäller priset på spanmålen. Nej, sade åter manufakturisterne och hela det mäktiga handelsståndet, – som, under ledning af den snillrike Cobden, stiftat den med omätliga tillgångar utrustade »Anti-corn-law-league» eller föreningen mot spm.lagarne – nej, denna lag är vådlig för statens bestånd: arbetaren, som köper sitt bröd dyrt, måste hafva en hög dagspenning; derigenom stegras tillverkningskostnaden för våra manufakturer, utlänningen säljer för billigare än vi och Englands handel går under. Striden, kämpad i många år, skulle nu afgöras af Parlamentet. Peel, premier-ministern, hvars snille uppfunnit »inkomsttaxan»,konsekvensändrat/normaliserat och som fordom sjelf varit en pelare för protektionisternes parti, uppträdde d. 27 Jan. med en ytterst märkvärdig framställning af handelsfrihetens grundsatser, som af honom varmt försvarades. Staten, sade han, äger rätt att i trängande fall af alla sina medborgare fordra uppoffringar. Välan, jordägarne må uppoffra sina spanmålsmonopoler, på det att fabriksägaren må tillverka sina varor billigare; men å andra sidan må fabriksägaren uppoffra sin hittills gällande skyddstull på utländska manufakturer, på det att jordägaren må köpa sina fabrikater billigare. Offer mot offer och vinst mot vinst!
6 Förgäfves uppbjödo protektionisterne, med Hert. af Richmond i spetsen, sitt yttersta: opinionen var mogen. Den 16 Maj gick kornlagarnas afskaffande och handelsfriheten igenom i Underhuset; den 19 Juni delade Öfver|11 3|huset samma åsigt och den 25 Juni sanktionerade Drottningen den vigtigaste reform, som på många år gått igenom i England.
7 S. d. förkastade Underhuset den s. k. Irländska tvångsbillen, hvarigenom regeringen velat hindra vapens begagnande samt utvidga polisens verksamhet i detta oroliga land.
8 Den 26 Juni, eller dagen efter kornbillens antagande, begärde och erhöll Sir Robert Peel och hela ministéren, nöjd med sitt fulländade storverk, afsked. Anledningen härtill lärer få sökas i den märkliga upplösning, hvari de gamla engelska partierna Tories och Whigs sedan någon tid råkat. Peel och hans vänner hade nemligen år 1841 uppklifvit till ministerbänkarne på Torypartiets axlar, till hvilket de ock af själ och hjerta bekännt sig tillförene. Men Tories voro nästan alla stora jordägare och dundrade af alla krafter mot kornlagarnas afskaffande. När då Peel med de sina ändrade öfvertygelse och med tillhjelp af Whigs och en del affällige Tories, igenomdref kornbillen, ropade Ultra-Tories öfverljudt på förräderi och vände sin fordne chef ryggen. Whigs’ sympathier voro likaledes ganska delade, så snart det icke gällde kornbillen, och sålunda såg sig Peel stå utom, eller rättare öfver båda partierna, hvarföre han afträdde, högaktad och vida berömd som en af de skickligaste statsmän det på sådana så rika England har att uppvisa. Den utmärktaste ledamoten i Peels kabinett var, näst honom sjelf, Grefve Aberdeen, som med klokhet och kraft förestått utrikesportföljen.
9 Det Whigkabinett, som den 2 Juli efterträdde Peel och Tories i styrelsen, bestod af: Markisen af Landsdowne, titulär konseljpresident; Grefven af Minto, Storsigillbevarare; Grefve G. Grey, Inrikesminister; Lord John Russel, Förste Lord af Skattkammaren; Sir Ch. Wood, Skattkammar-Kansler; Lord Campbell, Kansler för hertigd. Lancaster; Sir Macaulay, Gen.KrigsSkattmästare; Lord Morpeth, Förste Kommissarie för Skogshush:s Departem.; Markisen af Clanricarde, Gen.Postmästare; Lord Palmerston, Utrikesminister; Grefven af Clarendon, President för handelsbyrån; Sir I. Hobhouse, President för Ostindiska byrån; Hr Labouchére, Stats-Sekreterare för Irland; Grefven af Auckland, Förste Lord af amiralitetet; Hr Sheil, Myntmästare; Grefven af Besborough, Lord-Löjtnant af Irland; Lord Wellington, Generalissimus, samt Markisen af Anglesea, General-Fälttygmästare. – Listan på ett engelskt kabinett är lång, som man ser. Förutom den gamle Wellington, som för syn skull prydt kabinettet med sitt namn, äro den humane och skicklige, men svage Lord Russel samt den hetsige Palmerston ministérens celebraste namn. Dess regering, hviskas det, blir icke lång, emedan hela ministéren är något, som man under partiernas matthet och upplösning, tillgripit »i brist på bättre».konsekvensändrat/normaliserat Också har ministéren haft föga framgång i sin diplomatik. I Nov. cirkulerade ryktet om en försökt, men misslyckad koalition med f. d. Peelska kabinettet.
10 Om de s. k. Chartisterne hör man nu sällan talas, men desto mer om deras själsförvandter Radikalisterne, som önska en oinskränkt valrättighet m. m. och ofta tillställa ofog. Repealerne i Irland, d. ä. de som önska Irlands administrativa söndring från England under ett Irländskt parlament, fortforo att hålla häftiga tal, men tillställde icke under året några sådana »monster-meetings» (jättemöten), som året förut besöktes af hundradetusental menniskor och ledde till svåra konflikter med regeringen. En söndring har uppstått inom sjelfva partiet; de sansade med den gamle O'Connel i spetsen, yrka alltfort att repealvännerne må drifva sin sak endast med lagliga medel; det s. k. Unga Irland, med den våldsamme O'Brien till ledare, menar deremot att man icke bör göra sig samvete af att vädja till armstyrkan och trotsa sig till det man icke kan erhålla genom fogligare medel.
11 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 13/2 1847:|12 1|Ögonkast.
England, Skottland och Irland år 1846.
(Slut från föreg. N:r.)
12 Vännerna af den fria handeln, hvilka i Mars genomdrifvit en reduktion af tullen på bomullsvaror, på smör, på lefvande boskap och på spirituosa, hvilka i kornbillen vunnit en så lysande seger och hvilka för sig uppställt som ett yttersta mål upphäfvandet af alla skyddstullar i England och hela verlden, manades af sin första triumf att gå än längre. Nyss blifven minister, föreslog och genomdref Lord Russel en nedsättning af sockertullen (till 21 à 14 skill. pr centner), hvarigenom tillika det s. k. slafsockret, d. ä.det är sådant som importerades från slafägande stater, ställdes på lika fot med det genom fritt arbete tillverkade sockret. Häri trodde sig mången finna slafveriet uppmuntradt, emedan slafvens billiga arbete nedsatte sockrets pris under hvad det fritt tillverkade sockret kunde säljas för, och isynnerhet upphofvos på Jamaica och andra Englands vestindiska besittningar svåra klagomål. Äfven staten förlorade därigenom i tullinkomster. Likväl var man icke böjd att stadna ens vid detta, utan i Nov. börjades åter en ny agitation för nedsättandet af den högst betydliga thétullen, som årligen inbringar staten flera millioner. Man åberopade som skäl för detta projekt det obilliga uti en så hög taxa på Chinas förnämsta exportartikel, medan detta land numera mottager alla slags engelska manufakturer mot ganska lindrig införseltull. Emellertid begrep ingen, hvarmed statskassan skulle fylla en så betydlig lucka, som var att befara af detta förslag, hvarföre det nu ock synes ha tillsvidare afstadnat.
13 Året 1846, så rikt på vigtiga inre reformer, var af icke mindre betydelse för Englands utländska politik. Talleyrands sista verk, qvadrupelalliansen mellan England, Frankrike, Spanien och Portugal, hade väl längesedan upphört till sin första omfattning, men upprätthölls ännu till sin kärna: ett nära förbund mellan de båda hufvudmakterna. Störd 1840 genom händelserna i orienten, hade|12 2| vänskapen mellan England och Frankrike sedan denna tid antagit karakteren af hvad man i ett fransyskt throntal kallat entente cordiale eller hjertlig öfverensstämmelse. Denna entente cordiale var Ludvig Philips favoritidé och i mångens ögon en borgen för verldsfredens upprätthållande. Den rubbades flerfaldigt genom konflikter på Otaheiti och rivaliteten mellan de båda ländernas handelsintressen, att förtiga Englands afund öfver det i Afrika och orienten vexande fransyska inflytandet, men stärktes ånyo genom de respp. monarkernas vänskapliga besök i hvarandras länder. Plötsligen inträffade nu spanska förmälningsfrågan. Efter årslånga diplomatiska intriger, dervid England i tysthet kännt sig före, huruvida icke en Coburg, bror till Drottning Victorias gemål, kunde hafva utsigt på Drottning Isabellas hand, men Frankrike gynnat Grefven af Trapani, lyckades ändtligen fransyska sändebudet i Madrid Grefve Bresson genomdrifva icke blott den 16:åriga Isabellas förmälning med hennes kusin Don Fransisco d'Assiz, utan jemväl ett parti mellan Drottningens yngre syster, den 14:åriga Donna Luisa Ferdinanda och Hertigen af Montpensier, Konung Ludvig Philips yngste son. England hade ännu icke hunnit sansa sig efter sin bestörtning, öfver denna oangenäma surpris, som i så hög grad ökade Frankrikes inflytande i Spanien, innan det dubbla bilägret firades med all ståt d. 10 Oktob. i Madrid.
14 Nu kände den hetsige Palmerston, – han som redan 1840 nära nog satt Europa i låga ingen gräns för sin harm. För klok att nämna ett ord om rätta grunden dertill: farhågan att se Spanien upphöra att vara Englands bästa marknadsplats och politiskt omyndiga lekboll, åberopade den förbittrade ministern endast traktaterna vid freden i Utrecht 1714, hvars förnämsta stadgande var att Spaniens och Frankrikes kronor aldrig kunde förenas på ett hufvud, hvarföre han, sålänge Drottning Isabella saknade bröstarfvingar och Donna Luisa var thronarfving i Spanien, fordrade att Hertigen af Montpensier skulle för sig och sina efterkommande afsäga sig all arfsrätt till spanska kronan. Detta vägrades åter af fransyska regeringen hvars ledande själ, konungen, i denna punkt med oväntad fasthet vidhöll sitt dynastiska intresse. Och sålunda uppstod en vidlyftig notvexling mellan båda kabinetterna, ofta bitter och häftig å engelska sidan, städse lugn, fast och konseqvent å den fransyska. Dervid har det ock till dato förblifvit; men entente cordiale har mot denna klippa lidit en svår stöt, hvilken sannolikt endast kan läkas genom Palmerstons fall.
15 Också är England bättre beredt på ett krig; än någonsin. Det befästade under året flera vigtiga kustorter, förstärkte landtarmén och armerade sin fruktansvärda flotta, som i Mars 1846 bestod af 671 segel- och 121 ångfartyg, med inalles 40 000konsekvensändrat/normaliserat mans besättning och 17 722konsekvensändrat/normaliserat kanoner. Ofanteliga krigsförnödenheter ligga hopade i dess arsenaler. Kapten Warners beryktade förstöringsmedel säges dock icke ha motsvarat väntan.
16 Allmänna lugnet var ingen gång under året allvarsamare stört. Handeln uppblomstrade åter efter en svår kris; endast marknaderna i China befunnos redan öfverfyllda. Såsom bevis på den ofantliga massan af Englands export må anföras, att detta land år 1845 utskeppade stenkol för 970 462konsekvensändrat/normaliserat L.pund, bomullsmanufakturer för 19 millioner 172 564konsekvensändrat/normaliserat L., bomullsgarn för 6 m. 962 626konsekvensändrat/normaliserat L., metallvaror för 2 m. 194 523konsekvensändrat/normaliserat L., linnemanufakturer för 3 m. 062 006konsekvensändrat/normaliserat L., linnegarn för 1 051 303konsekvensändrat/normaliserat L., jern och stål för 3 m. 555 486konsekvensändrat/normaliserat L., koppar och messing för 1 m. 702 345 L., siden för 764 424konsekvensändrat/normaliserat L., raffineradt socker för 400 507konsekvensändrat/normaliserat L., ull för 555 432konsekvensändrat/normaliserat L., ullgarn för 1 m. 067 056konsekvensändrat/normaliserat L., samt ylleväfnader för 7 m. 574 672konsekvensändrat/normaliserat L. Summa 51 millioner, 474 050 pund sterling. Banken ägde i metallisk valuta mer än 15 millioner pund St. Vurmen för jernvägar hade uppnått sin kulminationspunkt år 1845, då 118 sådana med ett kapital af 50 millioner pund beviljades. Vid 1846 års början lågo i handelsbyrån förslager beräknade på icke mindre än 350 millioner L., men regeringen fann nu för godt att med mycken varsamhet gå tillväga vid deras beviljande, hvilket, jemte de betydliga lärpengar man fick betala i Frankrike, hade den goda följd att spekulationshettan betydligt svalnade. – Bruttoinkomsten af Englands jernvägar steg för 1845 till 6 mill. 650 000konsekvensändrat/normaliserat L. – Statsinkomsterna visade år 1846 ett förmånligt resultat, oaktadt tullnedsättningarna, ett bevis uppå att i de flesta fall en större komsumtion fyller en af nedsättningen förorsakad lucka. Ziffran för 1846 äga vi ännu icke; för 1845 utgjorde statens inkomster 57 602 268konsekvensändrat/normaliserat L. och dess utgifter 53 873 063konsekvensändrat/normaliserat L. St. Större delen af öfverskottet lärer användts till amortering af den ofantliga statsskulden. – Englands och Wales folkmängd, som 1801 utgjorde 8 872 000konsekvensändrat/normaliserat hade år 1841 stigit till 15 906 000konsekvensändrat/normaliserat.
17 Den 25 Maj nedkom Drottningen med en prinsessa.
18 Skottland var under året lugnt och lojalt, men i högländerna misslyckades skörden, i följd hvaraf hunger och brist på många orter motsågs vid vinterns början. Skottarnes nöd är dock ej, på långt när jemförlig med Irländarnes. I detta olyckliga land, hvars folk under långvarigt förtryck försjunkit i en viss håglöshet och hvarest potates utgör den fattigares enda föda under 8 månader af året, misslyckades skörden af denna vext så totalt, att förråderna på de flesta ställen tagit slut redan i början af December. En förfärlig brist uppstod, menniskor till hundrade och tusental dogo bokstafligen af hunger; härjande sjukdomar bortryckte än flera; nöden var allmän och är det beklagligen ännu. Otillräckliga voro här välgörenhetens rikaste allmosor; staten nödgades anslå högst betydliga summor till väganläggningar och byggnader, der i Dec. öfver 100 tusen irländska arbetare voro sysselsatte mot hög dagspenning. Äfven detta synes ej förslå: Irlands nöd är gränslös och i nyare tider oerhörd. Man har gripit till utflyttningar, men årstiden är ogynnsam. De hungrande äga icke ens hoppet qvar om nästa sommars skördar, ty ingenting har blifvit öfrigt till utsäde. Här och der hafva våldsamheter förefallit och bagarebodarna plundrats, hvarföre betydliga truppmassor dit beordrats.
19 De brittiska öarna ha väl ej nåtts af den religiösa gäsning, hvilken nu försätter en stor del af Tyskland i oro; men icke utan bekymmer har man anmärkt den katholska propogandans oaflåtliga försök att insnärja England i sina nät. Att detta försök icke saknat all framgång, tror man sig kunna sluta af de allt tätare skeende öfvergångar till katholicismen, hvilka ägt rum bland engelska presterskapet, särdeles den del deraf, som anstuckits af den s. k. Puseyismen. Ett indirekt, men verksamt medel häremot har regeringen sökt i folkundervisningens befrämjande, för hvilken (sannolikt i extra anslag) 100 tusen L. under året beviljades.
|12 3|20 Sålunda lefver England, stolt, mäktigt och rikt genom sina institutioner, sin handel och sin verksama storartade folkanda. Alla haf hvimla af dess flottor, alla länder köpa af dess produkter; högt aktadt är dess namn af de starke på jorden. Om under denna lysande yta folket suckar vid mången kontrast mellan omätlig rikedom och namnlös uselhet; om dess politik icke sällan visar sig ledd af köpmäns vinningslystnad; om dess handel i sin ofantliga utsträckning är ömtålig för alla verldens vindkast och slutligen dess omätliga indiska besittningar stå i ett vådligt missförhållande till moderlandets vidd, så finner man häri blott den gamla sagan om kopparkolossens fötter af ler. Hvad England verkat för civilisationen, för kristendomen, bör vara nog att försona de maktens förvillelser, för hvilka det, likaså litet som någon mensklig storhet, kan fritagas.
Notisen/artikeln ingår i HT 20/2 1847:|14 1|Ögonkast.
2. Frankrike år 1846.
21 Förgäfves söker betraktaren i det rörliga Frankrikes allmänna lif samma markerade drag, samma klart uppfattade och konseqvent genomförda principer, som i England lättat hans öfversigt. Känslig för den minsta il, som genomfar samtiden, liknar Fransmannen det oroliga element, hvars vågor, mäktiga i sin kraft och sköna i sitt färgspel, ständigt höjas, för att i nästa ögonblick åter sjunka, och hvilkas hela lynne i godt och ondt man utsagt med det enda ordet föränderlighet. Det finnes måhända i hela Frankrike blott en enda man, som klart vet hvad han vill och med en konseqvens, lika smidig som ihärdig, i mer än 16 år städse sökt genomföra en princip; denne man är Frankrikes konung. Den fredspolitik Konung Ludvig Philip gjort gällande i Frankrike, har en enskild sida, som gjort densama impopulär. Konungens dynasti är ännu helt ung på thronen, inga minnens helgd omgifva den; tvärtom har den just i Frankrikes minnen sina fiender. Derföre vill konungen låta efterdyningarna af så många skakningar lägga sig, han fruktar ett utländskt krig mindre för krigets skull, än för de passioner det ofelbart skulle lössläppa inom Frankrike, och klokt har han begagnat Algier som en afledare för den fransyska ärelystnaden. Med framgång har han söndrat och försvagat partierna inom landet. Legitimisterne, den afsatta dynastins anhängare, synas hafva förlorat allt hopp; en del vidhänger af princip sin gamla tillgifvenhet för »Henri V»,konsekvensändrat/normaliserat andra närma sig den nya dynastin och flera ihärdige legimister hafva under sednaste året låtit presentera sig vid hofvet. Den gamle Chateaubriand, partiets utmärktaste man, hör till de förra. Medan likväl legitimisterne ännu ha på sin sida större delen af den gamla adeln och flera af Frankrikes betydligaste godsägare, umbära republikanerne och bonapartisterne hvarje sådant stöd. Båda partierna kunna numera anses som fullkomligt betydelselösa, oaktadt den celebre Arago, större vetenskapsman än statsman, ställt sig i spetsen för det förra. Vådligare för statens lugn äro de s. k. kommunisterne och socialisterne, hvilka, i deras yttersta konseqvenser, fordra samhällets fullkomliga omskapande till jemnlikhet både i egendom och öfriga företräden, men hvilka derjemte, i moderatare riktning, uppställt den högst vigtiga frågan om arbetets organisation, d. ä.det är dess jemna fördelning, utan upphäfvande af olikheten i egendom. En stor del af Frankrikes arbetande klass bekänner sig till dessa läror, hvilka spridas i mycket lästa periodiska blad redigerade af utmärkta talenter. I denna moderata form synes socialismen vara en reaktion mot den penningearistokrati, som hotar|14 2| att i Frankrike taga öfverhand och står i förbindelse med det fikande efter sinnlig njutning, hvilket uppställer penningeförvärf såsom det enda värda att sträfva för. Kapitalernas tyranni är också långt gånget; en Rotschild beherskar börsen med en vink och börsen vill åtminstone beherska Frankrike. All ytterlighet framkallar emellertid reaktion; den tör icke heller uteblifva*)Se här ett exempel på den vigt man i Frankrike lägger på pressens inflytande. Tidningen Democratie-Pacifique, socialisternes förnämsta organ, tillkännagaf att den var på väg att upphöra i följd af ekonomiskt obestånd. Genast tillställdes för den en subskription och få dagar derefter försäkrades tidningen om ett årligt understöd af 100 000konsekvensändrat/normaliserat francs..
22 I Frankrike har man jemväl en s. k. »dynastisk opposition»,konsekvensändrat/normaliserat bestående af Julirevolutionen tillgifne män, hvilka opponera mot regeringen, d. ä. ministrarne, icke, såsom partierna, mot konungahuset och kartan. I spetsen för denna opposition stå allt ännu Thiers och Odilon Barrot. Thiers isynnerhet har åter med häftighet uttalat sig mot konungens personliga inflytande i ministerkonseljen, och det torde få erkännas, att detta inflytande är ganska öfvervägande. Le roi regne et ne gouverne pas är Thiers gamla sats, hvilken han d. 16 Mars illustrerade med en ordlek om Wilhelm I: »une foi roi, il a voulu devinir maitre, lui aussi»,konsekvensändrat/normaliserat dervid han med sin provençaliska tunga utsade lui aussi alldeles som Louis aussi. Längesedan synes man dock ha insett att denna opposition gäller mera namn än sak. En Thiers kan lemna rum för en Guizot och denne åter för en Molé: det är derom man utkämpat så många parlamentariska strider; men hvad dermed egentligen vore förändradt i afseende å regeringens system, är icke lätt att förutse, sålänge Konungens hand håller trådarna. Sålänge bourgeoisien och penningeintresset välja deputerade kammarens ledamöter och beherrska Frankrike, sålänge regeringen, likasom nu, förstår att fängsla dessa makter vid kronans intressen, är det sannolikt, att den fransyska ombytligheten då och då skall tillfredsställas genom framskjutandet af nya namn, medan allt för resten blifver vid det gamla.
23 (Forts.)
Notisen/artikeln ingår i HT 24/2 1847:|15 4|Ögonkast.
2. Frankrike år 1846.
(Slut från föreg. N:r.)
24 Guizots ministère firade den 29 Oktober sin 6:te årsdag – något högst sällsynt i land, der man under 6 år tycker sig ha genomlefvat en hel menniskoålder. Spådomar om en förändring af ministèren saknades under året lika litet som häftiga anfall af oppositionen. Vid början af året var oppositionen så slagen, att den icke ens sökte göra anslaget för hemliga utgifter till ett s. k. förtoende-votum, hvarmed förstås, att Kamrarne genom dess vägrande eller nedsättande vilja gifva ett bevis af bevis af misstroende till ministèren. Snart förestodo likväl häftigare debatter. Den snillrike Remusat föreslog i Mars en ofta förut afslagen lag om »incompatibiliteterna»,konsekvensändrat/normaliserat d. ä.det är att ingen, som af regeringen åtnjuter lön eller bekläder ett sådant embete, från hvilket han kan afsättas, må kunna väljas till deputerad. Med lysande vältalighet utredde Remusat, huru ringa tillit man kunde sätta till en kammare, hvars medlemmar till mer än en tredjedel utgöras af män, hvilkas utkomst och ställning i samhället äro beroende af regeringen, och hvilka derföre såge sig tvungna att ständigt rösta för densamma. Å andra sidan invändes, att kammaren genom R:s lag skulle beröfvas mången utmärkt talent, och förslaget förkastades med 232 röster mot 184.
25 En annan för ministèren vådlig debatt uppstod kort derpå i följd af den anmärkning, att regeringen försummat att inom en bestämd tid reorganisera de upplösta nationalgarderna i 4 af Frankrikes större städer, hvilket 1830 års karta dock uttryckligen föreskref. Äfven denna storm, som gick så långt, att inrikesministern Duchatel beskylldes för brott mot kartan, passerade lyckligt förbi, och kamrarna voro sedan hela våren så medgörliga som möjligt, så att flera af regeringens lagförslag antogos nästan utan all diskussion. Så beviljades, oaktadt lifligt motstånd af Thiers och Lasteyrie, 93 millioner öfver budgeten till iståndsättande och ökande af franska örlogsmarinen, hvilken i följd häraf kommer att bestå af 226 segel- och 102 ångfartyg. Emellertid gick den år 1841 valda kammarens tid till ända i Juni 1846 och nya val anställdes under loppet af sommaren med öfvervägande majoritet för Hr Guizot och de konservativa. Den sålunda valda deputerade kammaren öppnades i slutet af Augusti medelst ett temligen färglöst throntal, men prorogerades, sedan man undangjort svarsadressen, till den 11 Jan. 1847. Denna korta session gaf emellertid anledning till en för det konstitutionella systemet vigtig fråga: den, huruvida en depu|15 5|terads handlingssätt kan af hans valmän på förhand bestämmas, i hvilket fall kamrarnes debatter blefve utan inflytande på en öfvertygelse, som vore på förhand bunden, medan åter i motsatt fall den deputerade icke representerade sina valmäns åsigter. Om detta en deputerads »imperativa mandat» vexlades några hetsiga debatter, men, så vidt vi erinre oss, blef frågans lösning i det hela oafgjord.
26 Utrikes politiken har alltid varit Fransmannens svaga sida och som man kunde vänta, gjorde de polska oroligheterna i Mars samt Krakaus införlifvande med Österrike en icke ringa sensation. Nästan samtidigt med den sednare händelsen kom den förut nämnde spanska förmälningsfrågan samt den dermed nära sammanhängande diplomatiska konflikten med England. Fransyska pressen fick här ett rikt ämne för sina ofantliga spalter, och den dröjde icke att begagna sig deraf. Oppositionsbladens taktik, att i denna fråga hålla med England mot Guizot, begabbades af Journal des Débats, som erinrade om huru samma oppositions favoritthema förut alltid varit att beskylla Guizot för ett ovärdigt krypande för England. Hvarochen visste likväl, att bakom Guizotoriginal: Guixot stod äfven denna gången mäktigare, som med oväntad fasthet vidhöll sin dynastiska intresse i denna sak, hvarföre Lamartine i en ljungande artikel frågade: »skola vi blifva nation eller dynasti?» Förmälningen var emellertid ett »fait accompli»,konsekvensändrat/normaliserat ett fulländadt verk, hvilket nutidens diplomatik, svag som den är för »status quo»,konsekvensändrat/normaliserat gerna vill uttyda som ett oåterkalleligt. Enligt denna theori måste den djerfvaste alltid få rätt, och det var derföre en Nemesis, som strax derpå i Krakau lärde Frankrike, att äfven dess sympathier kunde såras af denna läras tillämpning. Det i första hettan gjorda förslaget, att frisäga Frankrike från Wienertraktaternas bindande kraft, gick, till lycka för verldsfreden, om intet, och man nöjde sig med en protest. Undertiden gör man å franska regeringens sida allt för att återknyta »entente cordiale» med England och Hr Guizots organ »Journal des Debats» har oförtäckt yttrat: »Engelsk allians eller isolering, vi veta intet tredje, som vore Frankrike värdigt.»
27 Med undantag af det fortfarande krigstillståndet i Algerie, de blodiga trakasserierna på Otaheiti samt en i förening med England företagen blokad af Platafloden, har Frankrike 1846 stått i fredligt förhållande till utlandet. Och likväl, klagar oppositionen, har under 16 års fred franska armén, åren 1830–46 kostat landet 6 milliarder, 230 millioner, 670 197konsekvensändrat/normaliserat franks! Ett talande bevis på hvad de stående härarne årligen måtte kosta Europa. I Orienten synes Frankrikes inflytande vara i stigande. Egypten isynnerhet tyckes vilja europisera sig efter franskt mönster. Mellan Ryssland och Frankrike afslöts under året en i Paris den 11 Nov. ratificerad handelstraktat, som berättigar det ena landets flaggor att i det andra behandlas som inhemska.
28 Inom landet har lugnet flerfaldigt störts genom naturförhållanden, men detta år nästan allsicke genom politisk agitation. Hunger och brist uppkommo i flera landsorter i följd af missvext både på spanmål och potates. Det häraf föranledda missnöjet, underblåst af exalterade kommunister, bröt tidtals ut. I Februari hade man arbetare-upplopp i Roubaix; i April vidsträckta kongregationer bland arbetarne i kolgrufvorna vid S:t Etienne; i Juli likaså i kolgrufvorna vid Valenciennes; i Augusti täta anstiftningar af mordbrand i de östra departementerna; i September arbetare-upplopp i förstaden S:t Antoine (Paris); i November och inpå vintern upprepade oroligheter i de sydfranska provinserna samt i Boulogne. Att dessa oredor i det hela varit af tillfällig natur, finner man deraf, att ordningen öfverallt blifvit återställd genom lokalauktoriteterna, utan större militärstyrkas användande. Frankrikes handel och industri voro i stigande och (de visserligen enorma) statsutgifterna (950(?) millioner för allmänna arbeten) påstodos vara betäckta af inkomsterna. Mången tviflar likväl härpå, särdeles sedan det blef bekant, att franska banken*)Hvars i omlopp satta klingande mynt dock beräknas till omkring 4 milliarder. mot slutet af året råkade i stark förlägenhet och negocierade om lån af ädla metaller från England. Detta lands åtgärder för handelsfriheten har i Frankrike funnit starka både sympathier och antipathier. Vurmen för jernvägar – hvaribland den vigtiga »nordbanan» mellan Paris och Brüssel öppnades i Juni – fick under året svåra stötar, dels genom minskadt förtroende för de redan anlagde, i följd af den stora olyckan vid Arras i Juli, dels genom öfverspekulation, hvarföre man beräknar, att jernvägsaktierna i Frankrike från den 10 Nov. 1815 till samma tid 1846 fallit i värde 245 millioner, 412 750konsekvensändrat/normaliserat francs! Täta och våldsamma öfversvämningar, särdeles af Rhone och Loire, orsakade på hösten mycken nöd, och de 10 millioner fr. regeringen anslog till de nödställdas understöd, troddes icke förslå.
29 Frankrike hade under året att beklaga tvenne mordförsök mot Konungens person, båda till all lycka förfelade. Jägmästaren Lecomte aflossade den 16 April tvenne skott på Konungens vagn i parken vid Fontainebleau, och den 29 Juli afsköt jernhandlaren Henry en fickpistol mot en balkon i Tuillerierna, der Konungen befann sig för tillfället. Båda brotten saknade all politisk karakter, huru ifrigt man än från vissa håll bemödade sig att gifva dem en sådan. Båda voro foster af en monomani, en lös skruf i förbrytarnes hjernor. Lecomte, som förebar privathämd, afrättades den 6 Juni i en fadermördares drägt, såsom Fieschi och andre hans föregångare. Henry, som förledts af ett falskt begär efter ryktbarhet, dömdes till tvångsarbete för lifstiden. I allmänhet räknade man i Frankrike en förvunnen brottsling på 4 757konsekvensändrat/normaliserat invånare. Städernas befolkning, hvilken utgör endast ⅕ af hela landets, lefvererade ⅖ af de anklagade. Paris hade år 1846 1 million 53 907konsekvensändrat/normaliserat invånare. Konungens familj har under året ökats med en svärdotter och en sonson. Bland celebre resande, hvilka under året besökt Frankrike, nämnas H. K. H. Storfursten Constantin, Ibrahim Pascha samt Beyen af Tunis, hvars emottagande som suverän föranledt explicationer med Turkiet. Tvenne andra celebriteter deremot rymde ur landet, nemligen Ludvig Napoleon från slottet Ham och spanska kronpretendenten Grefven af Montemolin från Bourges.
Notisen/artikeln ingår i HT 27/2 1847:|16 2|Ögonkast.
3. Preussen och det öfriga Tyskland 1846.
30 I Tyskland, om någonstädes, finner man det stora skådespelet af väldiga meningsstrider, splittrade intressen, sociala och religiösa reformer bragta till tals, nationela och kosmopolitiska sträfvanden huller om buller, de största motsatser, de klaraste ljusblickar, de befängdaste paradoxer, korteligen allt som borde lifva betraktarens vettgirighet, alla materialer till en den imposantaste folktafla. Och likväl är det med tröttadt öga, med en känsla af bedragen väntan man vänder sig ifrån detta kaos af meningar och omeningar; förgäfves har man deri sökt en enhet, att gruppera det hela omkring, ett mål, åt hvilket man ville se alla dessa strider syfta. Detta Tyskland, som i Preussen reser sig för den oinskränkta religionsfriheten och i Bayern trampar den under fötterna; som i Baden predikar den fransyska radikalismen och i Hannover uppgräfver medeltidens feodalväsende; som i Slesvig och Holstein ger nödrop öfver en hotad nationalitet, men i Posen, i Böhmen, i Ungern med samma sin nationalitet vill qväfva andra närgränsande; detta Tyskland är blott en »Zerrbild» af ett stort land och ett stort folk. Hvad Joh. Wilh. Snellman anger såsom ett hufvuddrag i det tyska lynnet: förnöjsamheten, kan under vissa förhållanden göra ett folk lyckligt, men också ingenting mer, och denna lycka beror af väderskiften. Lärdomen, hvaraf Tyskarne sjelfva skryta, kan icke höja en nations medvetande; vetenskapen är i botten kosmopolit. Ett folk kan vara till massan ganska stort, i sin bildning långt hunnet, det kan hafva en rik historie, en upprörd samtid, och likväl, i brist på enhet och verklig storsinthet, erbjuda samma tröttande anblick, som ett strandlöst haf hvälfvande i evigt samma vågor. Det är hvad man kan säga om Tyskarne och skall i sin mån förklara, hvarföre vår öfversigt af detta land är den ofullständigaste af alla.
31 Inom Preussen upptogo under året tre frågor den allmänna uppmärksamheten. Den första var af politisk natur och gällde upprorsförsöken i landets polska provinser. I slutet på Februari utbrast, som bekant, en uppresning, hvilken i Krakau hade sin egentliga härd, men stod i förbindelse med en vidtutgrenad sammansvärjning bland adeln i Posen. De orimligaste rykten om förgiftningar i massa m. m., hvilka Polackerne skulle ha anstiftat mot Preussarne, utspriddes af tyska pressen och togos af den tyske Mickel för kontant. Sedan man icke utan svårighet återställt den lagliga ordningen, hördes fördenskull mången nitisk Preussare yrka på Posens fullkomliga germaniserande, hvilket regeringen dock var vis nog att icke taga i öronen. Fängelserna voro emellertid långt inpå sommaren fyllda med politiska förbrytare och processerna mot dem varade ända till årets slut.
32 Den andra frågan var af annan natur och gällde det länge väntade utfärdandet af en konstitution för Preussen. Huruledes en sådan verkligen blef af konungen utfärdad och Preussens provincialständer derigenom berättigade att, på regeringens kallelse, sammanträda till gemensama landtdagar, hör till 1847 års krönika.
33 Den tredje frågan gällde religionsfriheten. Första ifvern för Ronges läror och ny-katholicismen hade väl svalnat, men den väckelse deraf frambragts i Tysklands religiösa medvetande spordes fortfarande i många former och på många håll. Nykatholikerne sjelfva gjorde icke under året många proselyter, deras ställning vann icke i stadga och regeringen syntes föga böjd för deras slutliga erkännande. Inom protestantiska kyrkan ägde en märkvärdig söndring rum. En s. k. fri evangelisk församling bildades i Königsberg och i spetsen för denna ställde sig den sedan så celebre Dr Rupp. Då, i sammanhang härmed, de s. k. »ljusvännerne» flerstädes gjorde försök att på rationalismens grundval uppföra nya lärobyggnader, skickade »Gustaf-Adolfs-föreningarne» i hela Tyskland deputerade till Berlin, för att medla och försona de uppkomna tvisterna. Från denna församling uteslöts genom omröstning Dr Rupp, efter att förgäfves ha blifvit uppmanad att frivilligt afträda. Obeskriflig var den villervalla, som häraf uppkom. Det protestantiska Tyskland var för några ögonblick deladt i »Ruppianer»,konsekvensändrat/normaliserat eller sådane som i Rupps utvoterande sågo ett vådligt våldförande af samvetsfriheten, och »anti-Ruppianer»,konsekvensändrat/normaliserat som funno denna åtgärd med skäl vidtagen mot en man, som sjelfmant och uttryckligen utträdt ur den evangeliska kyrkan. Stormen af adresser för och emot lade sig väl efterhand, men Gustaf-Adolfs-föreningarna, hvilka, från sitt ursprungliga syfte att understöda behöfvande trosförvandter, utbildat sig till ett bålverk emot den katholska propagandan, ledo genom denna tvist en stöt, från hvilken de hafva svårt att hämta sig. – Oafgjordt är ock, hvad religionen och kyrkan vunnit genom den af regeringen inkallade »evangeliska landssynod»,konsekvensändrat/normaliserat som d. 3 Juli öppnades i Berlin under Ministern Eichhorns presidium och afslöts i Sept., efter att af 32 föreslagna frågor hafva yttrat sig om 7. Vigtigast af dessa frågor var måhända den, huruvida prester vore förbundne att för sin tro anse symboliska böckerna såsom ovilkorligen bindande, hvilket förnekades. – Märkeligt var, att magistraterne i Berlin och andra städer företogo sig att på förhand protestera mot synodens beslut, hvilken protest af konungen skarpt tillrättavisades. Rykte gick om ett tillämnadt toleransedikt. – Huru djupt rotfästad vantron är i det katholska Tyskland visar sig bäst af den pompösa reliquetillbedjan, hvilken den 10 Juli utlystes i Achen. – Äfven judarne hade i sinnet att reformera sin kyrka; mot en af 24 rabbiner bestående församling i Breslau protesterade 336 andra rabbiner i olika länder. Den judiska orthodoxin äger för öfrigt ett mäktigt stöd i huset Rothschild.
34 Till utrikes makter stod Preussen 1846 i fredliga förhållanden samt afslöt handelstraktater med Sardinien och Neapel. Inom landet hade regeringen – hvars personal under året förändrades (v. Bodelswingh Inrikesmin., v. Duesberg, finansmin.,) – att skaffa dels med de sammansvurne i Posen, dels med bångstyriga magistrater, såsom den i staden Naumburg, hvilken vägrade att välja deputerad till landtdagen. Finanserna voro icke de bästa, ny bankordning utfärdades, hvarjemte man beslöt sig till en emission af 10 millioner thaler i sedelmynt. I Rhenprovinserna rådde mycken dyrhet; skörden slog mångenstädes fel. I Berlin rådde mycken osäkerhet, talrika tjufnader föröfvades, kommunistklubber bildade sig och arresteringar blefvo nödvändiga.
35 Baden var bland alla tyska länder det, som raskast fortgick på reformens bana. Här hade man med stor agitation bedrifna petitioner för (äfven emot) fullständig religionsfrihet, här såg man kamrarne votera för tryckfriheten och för judarnas emancipation. Regeringen|16 3| afböjde de flesta förslager; spänningen mellan den och ständerna var ganska stor. Öfverhufvud synas de konstitutionela formerna icke vilja trifvas väl i Tyskland. En lika söndring mellan regering och ständer rådde i Braunschweig och i Kur-Hessen, der man påstod, att styrelsen betraktade ständernas beskattningsrätt som en tom formalitet.
36 Flinkare gick det i Hannover med hvarjehanda reaktionära åtgärder, såsom upplifvandet af en censurstadga från 1705, antagandet af en för offentligheten missgynnande processordning o. m. d.och mera dylikt Hannover har den lyckan att, ensamt bland protestantiska länder, borra sig in i medeltidiska funderingar. Så gälla här ännu jagtlagar, hvilka erinra om feodalväldets lysande tid; så utfärdades här anno Christi 1846 ett förbud för officerare att gifta sig med ofrälse och innan de vunnit premierlöjtnants grad samt ägde vissa summor i inkomst utöfver sitt gage. Beklagligen voro landets egna finanser skrala och förstärktes tappert med lån, som det hette, till jernvägars anläggande.
37 Bayern fortfor i sitt lika ultra-konservativa, som ultramontana system, hviket kraftigt upprätthölls af jesuitvännerne, ministrarne v. Abel, Freiberg, Hörmann och Sensheim. Reaktionen häremot blef likväl allt högljuddare: Pfalz anhöll att förskonas från tillämnade klosters uppbyggande; protestanterne inlemnade besvär öfver intrång i sin religionsfrihet; noga pröfning fordrades af alla testamenten till förmån för andeliga stiftelser; Wrede föreslog vid landtdagen att ingen bayersk prest må tillåtas att studera i Rom. Wrede gick ännu längre: han föreslog att ministrarne måtte göras ansvarige för sina handlingar, hvarmed närmast åsyftades att försätta den högst opopuläre v. Abel i anklagelsetillstånd. Regeringen var, som nämndes, af motsatta åsigter. Märkeligt var dock ett cirkulär af d. 8 Mars, hvarigenom censuren öfver inländsk politik tillsvidare upphäfdes.
38 Sachsen har haft bekymmer af det oroliga Leipzig, från hvilket den ena literatören efter den andra bortvisats. Mecklenburg Schwerin drages med en statsskuld af 3 662 016konsekvensändrat/normaliserat thaler. Salm-Salm och Salm-Horstmar hafva processat om 650 000konsekvensändrat/normaliserat thaler. Af de fria städerna har Hamburg märkbart uppblomstrat efter branden, Lübeck åter tacklat af, och funnes icke de goda marknaderna på Finland och Sverige, hvilka i sin oskuld låta sig allt skräp behaga, så hade väl snart den gamla hansestaden öfverlefvat, sig sjelf, ifall icke jernvägarne förmå gifva den samma rörelse, som det afundsjuka Danmark lyckats bereda Kiel.
39 Inom tyska tullföreningen uppstod under året en vådlig söndring i följd af några staters önskan att belägga engelska manufakturer med hög införseltull, hvilket andra åter vägrade. Med Neapel afslöt föreningen under året ett handelsfördrag. – Tyskland led 1846 af flera öfversvämningar, i synnerhet Rhenflodens, samt missvext och dyrhet, hvarigenom detta års ovanligt starka utvandringar tillräckligt förklaras. För första gången såg man jemväl nu i nordliga Tyskland arbetare sammangadda sig, i ändamål att tilltvinga sig högre dagspenning.
Notisen/artikeln ingår i HT 6/3 1847:|18 2|Ögonkast.
4. Österrike 1846.
40 Österrike har under året stått i fredliga förhållanden till utrikes makter, med undantag af några skarpa notvexlingar med Toscana, med Sardinien, med Påfven Pius IX och med Schweitz, allt angående de liberala idéernas befarade insteg i naboländerna. Krakau införlifvades medelst dekret af d. 11 Nov. samt drogs få veckor derefter inom österrikiska tull-linien, hvarigenom Schlesiens handel, särdeles Breslaus, mycket lidit. Till svar på Englands och Frankrikes protester om Krakau aflät regeringen en not af d. 4 Jan. 1847, hvari blott den öfvertygelse uttrycktes, att Wienertraktaterna icke genom åtgärden af d. 11 Nov. vore upplösta eller ens förnärmade, hvarföre reg. hoppades, att E. och F. framgent, som härtills, ville upprätthålla desamma.
41 D. 16 Juni aftäcktes högtidligen Kejsar Franz I:s staty i Wien. – I Dec. afled Erkehertigen Palatinen af Ungern, Kejsarens farbroder, och efterträddes af sin son Erkehertig Stephan, född i Pesth år 1819. – I Ungern har för öfrigt mycken split herrskat, dels mellan den magyariska och slaviska befolkningen i afseende å språket, dels mellan den högre och bildade adeln, som velat genomdrifva flera reformer af nationel betydelse, men mött ett oväntadt motstånd af den lägre och okunniga bondadeln, hvilken i regeringens intresse förklarade dessa reformer onödiga. Mycket larm väcktes äfven af de tvångsåtgärder, hvilka af »Administratorerne» vidtogos mot de s. k. komitatsförsamlingarna. – Böhmen är det egentliga stamhållet för den s. k. »panslavismen» eller idén att i en framtid förena alla folk af slavisk härkomst till ett stort statsförbund, en kolossal tanke, som redan väcker det vestra Europas bekymmer. Man föreställe sig likväl icke, att Böhmarne drifva denna sak med något slags politisk agitation; allt går så fredligt som möjligt och man söker blott att göra de beslägtade folken förtroligare med hvarandras bildning och språk.
Notisen/artikeln ingår i HT 13/3 1847:|20 5|Ögonkast.
5. Schweitz.
42 Mellan Österrike och det konstitutionela Frankrike ligger det republikanska Schweitz. Det skådespel Europa här på nära håll äger af ett otygladt folkvälde är icke egnadt att ingifva särdeles förtroende för den demokratiska principen i dess radikala konseqvenser. Beläget i hjertat af Europa, fristad för samtidens mest destruktivaoriginal: destrutiva tendenser i religion, i politik och i samhällsfrågor, har Edsförbundet, genom sina oupphörliga inre skakningar, ingifvit sina grannar grundade farhågor. Utsigterna för en framtid hafva under året förmörkats på många håll. Medan de flesta grannstater i förhållande till Schweitz ställt sig en garde – en position, som bäst bevisas deraf, att de främmande makternas sändebud tagit sin bostad i det lugnare Zürich, ehuru Bern numera är Vorort – hafva inom landet de skarpa motsatserna af konservatism och radikalism, bigotteri och fritänkeri i mångfaldiga former råkat i strid, upprört sinnena och grumlat både endrägten medborgare emellan och förtroendet till den lagliga ordningens fortbestånd.
43 Det gifves i Schweitz ett outtrötteligt parti, som kallas ultramontaner, d. ä.det är sådane som hämta sina inspirationer från sydsidan af Alperna, från Rom. Desse sträfva på allt vis att befästa och utbreda en ljusskygg papism och predika all möjlig intolerans mot de protestantiske kättarne. Det var detta parti, som 1845 inpraktiserade jesuiterne till Luzern, hvaraf då en så olycksdiger söndring uppstod. Det var äfven samma ultramontaner, som 1846 i Juni lyckades stifta det i Schweitz' nyaste historia högst märkvärdiga separatförbundet mellan kantonerna Luzern, Uri, Schwytz, Unterwalden, Zug, Freiburg och Wallis, hvars medelpunkt är att söka i det af jesuiter hvimlande Freiburg och som under sin föregifna afsigt, att beskydda den katholska religionen, döljer mera vidtutseende planer. Alla sansade i landet sågo i detta separatförbund en stat i staten, en olaglig ligaoriginal: olagligliga af högstvådligt inflytande för det allmänna lugnet. De flesta öfriga kantoner fordrade derföre separatförbundets uppförning, men detta vägrades af de förbundna, som föregåfvo sig vara i sin lagliga rätt. Man skred nu till omröstning och det befanns, att rösternas antal å båda sidor var lika. Geneve – denna stad, som i början sökte spela en medlares roll, men som af ultramontanerna kallades det protestantiska Rom, af de liberale deremot en fransysk provinsstad – Geneves röst var den afgörande. Stora rådet derstädes beslöt d. 4 Oktober, att separatförbunden, ehuru vådligt det var, icke nu kunde tvingas att upplösa sig – åter en medelväg, som hade en omsättning till följd. Natten mot den 8:de Oktober utbrast ett uppror i Geneve. Folkpartiet barrikaderade förstaden S:t Gervais, på andra|20 6| stranden af Rhone,tillagt av utgivaren man sköt i nära 4 timmar öfver floden, äfven med kartescher. Den 9:de på morgonen yppades hotande folkskockningaroriginal: folskockningar i sjelfva staden; rådets ledamöter nedlade då frivilligt sina embeten, men ålades att betala all skedd skada. Ett kommunalråd tillsattes; själen i detta och i sjelfva upproret, Fazy, råkade likväl snart i oenighet med sina embetsbröder, och den nya regeringen, ehuru erkänd af de öfriga kantonerna och snabb att förklara sig för separatförbundets upplösning, har ännu icke lyckats vinna kraft och stadga. Upproret i Geneve betraktades af mången som »kommunismens första seger på slagfältet».konsekvensändrat/normaliserat Separatförbundet exsisterar ännu.
44 I Zürich vann det liberala partiet på fredlig väg öfverhand i början af året. Bern har afgjordt ställt sig på jesuithatarnes sida; sädespriserna föranledde der ett upplopp d. 18 Okt. I Basel genomdrefvo de radikale den löjliga ytterlighet, att äfven minderårige fingo rösträttighet vid val af ledamöter till författningsrådet, ja man påstås vilja utsträcka den äfven till allmosetagare. Förslag af motsatt anda saknas icke heller, såsom de Wettes att stadga straff för personer som ombyta religion. Schweitz är således andligen och lekamligen deladt i två mot hvarandra fiendtliga hälfter. Dess framtid är hotande och alla dess grannar draga trupper till gränserna.
6. Holland och Belgien.
45 Om det är sannt, att de länder äro lyckligast om hvilka man har minst att säga i utlandet, så är Holland visserligen ett af de lyckligaste. Man vet att dess välstånd är betydligt, dess handel i flor, att endrägt råder mellan regering och folk. Man saknar der de konflikter, som väcka utlänningens intresse; man tadlar på sin höjd den »köpmannapolitik i engelsk stil»,konsekvensändrat/normaliserat hvilken Holländarne följa både af lynne och nödvändighet. Detta tadel motsäges emellertid på ett lysande sätt af det råd Konungen af Holland under året gifvit Kejsaren af Japan, att för den europeiska handeln öppna den hamn, till hvilken Holländarne härtills ensamt haft tillträde.
46 Om generalstaternas den 19 Okt. öppnade sammankomst veta vi ingenting af större vigt att förtälja, om icke det, att man voterat ett lån af 1 million floriner för att uttorka den sanka Harlemersjön och sålunda vinna betydliga fält för odlingen. Med Belgien hade man i början aftillagt av utgivaren året ett »tullkrig»,konsekvensändrat/normaliserat hvari båda grannarna täflade att höja införseltullen på den andras fabrikater. Detta bar sig icke i längden och ett handelsfördrag ställde saken tillrätta i Juni. Dyrheten på lifsmedel var för öfrigt kännbar äfven i Holland.
47 Belgien erbjuder en tafla af mera upprörd natur. Det öfvermäktiga franska inflytandet, så i seder och språk, som i statsförfattning och politik, verkar hinderligt för en nationel utveckling. Ett slående och för alla länder högst eftertänkeligt bevis på vådan af modersmålets undertryckande är förhållandet i Flandern, hvarest landtfolket, utestängdt genom sitt språk från den fransyska bildningen, på allt sätt vanvårdats och sjunkit i elände, så att på ett enda år, 1845–46, befolkningen i Vest-Flandern minskats med 22 000konsekvensändrat/normaliserat, i Ost-Flandern med 15 000konsekvensändrat/normaliserat – något som man i Europa vant sig att anse som oerhördt i sednare tider.*)Flera tecken synas dock utvisa, att det flamandska språket söker upparbeta sig till en egen literatur. En nemesis hemsöker Belgiens inhemska literatur på franska språket, hvilken totalt nedtryckes under massan af det i största skala drifna eftertrycket af fransysk literatur. Industriela kriser förvärra tillståndet i det öfriga Belgien; det är det af dem och af dyrheten förorsakade missnöje, som gifvit sig luft i den »rysligt tillämnade» men vid blindt alarm stadnade öfverrumplingen af Gent d. 12 April samt gatupploppet i Brüssel den 24 Juli. Att Belgiens industri uppdrifvits till en onaturlig höjd på de öfriga näringarnas bekostnad, kan man sluta af de täta och svåra rubbningar, hvilka den är underkastad. I intet europeiskt land, Irland knappt nog undantaget, har pauperismen, denna det moderna samhällets kräfta, uppnått den fruktansvärda grad, som i Belgien. Om man får sätta tro till pressens uppgifter, är en fjerdedel af Belgiens befolkning i behof af understöd för att kunna lefva! De 2 millioner francs, kamrarna sednast voterat till nödens lindrande, äro en droppe i hafvet. Radikalare synes då de Wittes förslag att för regeringens räkning köpa Cypern af Turkarne och dit kolonisera större delen af de nödlidande, hvarigenom Belgiens handel på levanten tillika förmodas taga fart.
48 Belgien söndras jemväl af religiösa partier; ultramontaner och jesuiter hafva der ett stort anhang. En i Febr. inträffad ministereförändring ryckte makten ur detta partis händer; den länge och bittert omtvistade frågan om presterskapets inseende öfver undervisningen blef då likväl uppskjuten. D. 10 Nov. öppnades kamrarna och ultramontanernas utsigter ljusnade åter, när det blef bekant att deras ifrigaste motståndare, dittills förenade i samfundet Alliance, söndrat sig i unga och gamla liberala. – Belgien går många vådor till mötes, men det har en upplyst monark, som är älskad af sitt folk, och ehuru hans verksamhet är inskränkt, skall den derföre icke mindre bidraga att befästa hoppet om en lugnare framtid.
Notisen/artikeln ingår i HT 20/3 1847:|22 1|Ögonkast.
7. Spanien 1846.
49 När Konung Ferdinand, Mohrernes besegrare, samlades till sina fäder och kom i Paradiset, uppmanade honom S:t Jago, Spaniens skyddspatron, att af de himmelska begära goda gåfvor åt sitt land. Välan, sade konungen, må Spanien njuta af ett skönt luftstreck ... Beviljas, svarade helgonet. – Bördig jord, säd, vin, olja ... Beviljas. – Tappre män och sköna qvinnor ... Beviljas. – God styrelse ... Nej håll, utbrast S:t Jago, det kan icke beviljas, ty ägde Spanien alla dessa förmåner, skulle alla englar från himmelen nedstiga och bosätta sig der.
50 Och väl märker man ännu i dag, att den gode konungens sista bön blef ouppfylld. Spanien dignar under bördan af en historie utan exempel, århundraden af mörker och förtryck, missbruk utan tal, ett verkligt Augiasstall, hvilket den bästa styrelse måste känna sig oförmögen att rensa. Yrvaken efter en så lång dvala, famlar nationen efter nya lifsformer, hvilka den i dag med förtjusning hyllar och i morgon med förakt bortkastar, emedan ingen går till grunden af dess behof, utan alla syfta att putsa och hyfsa trädets krona, i stället att föryngra det från roten. Om derföre i ett rike af konungariken, der hvarje provins gör anspråk på egna lagar, egna företräden, en styrelse ryggar tillbaka för den tacklösa mödan att göra något helt och stort af elementer, som ständigt sträfva åtskils, och istället nöjer sig att lappa och plåstra dagens närmaste refvor, kan man finna detta åtminstone förklarligt, helst omstyrelsen känner marken vackla under sina fötter.
51 Som bekant, förmälde sig Drottning Isabella den 10 Oktober 1846 med sin kusin, Don Fransisco d'Assis, son till Infanten Don Fransisco, drottningens farbror. Det var den fransyska diplomatiken, som lyckades afsluta detta giftermål, på samma gång som Hertigens af Montpensier med Infantinnan Luisa, den presumtiva thronarfvingen, hvarom så mycket larm uppstod inom engelska kabinettet. Spanska nationen torde ej ogerna sett, att de utländska makternas långvariga intriger i förmälningsfrågan togo ett hastigt slut*)Infanten Enriques var obetänksam nog att öppet protestera mot giftermålet; han hade sjelf fått korgen af sin höga kusin. En tid derefter återtog han protesten.; men dess hopp att härigenom se enke|22 2|drottningen Christina, numera Madame Munoz, aflägsnad från styrelsen, tyckes ha blifvit sviket. Denna intriganta furstinna säges ännu äga stort inflytande, ehuru hon motverkas af Konung Fransisco. Munoz, f. d. sergeant, numera hertig af Rianzares, har ändtligen blifvit grand af Spanien och fältmarskalk samt beklädts med alla spanska utmärkelsetecken; hans systrar hafva förmälts med högtuppsatte män och hans samt drottning Christinas döttrar blifvit introducerade vid hofvet*)Ryktet förmälde, att man åt en son af det höga paret ville, genom Gen. Flores, eröfra republiken Ecuador i södra Amerika..
52 Regeringens personal har under året vexlat flera gånger. Den 10 Febr. lemnade ministéren Narvaez plats åt ministéren Miraflores, men återtog styrelsen d. 17 Mars. Narvaez, fallen för krafttag och beskylld för penningevinglerier, sökte kufva den allmänna oviljan genom att suspendera Cortes och tryckfriheten, men bibehöll sig ej längre än till den 4 April, då han, efter flera mot honom riktade »pronunciamentos»,konsekvensändrat/normaliserat nödgades lemna styrelsen åt en ny ministére, under Isturiz' ledning. Drottning Christinas hand tros ha medverkat till dessa vexlingar. Isturiz är en af det moderata partiets utmärktaste män; hans välde varade emellertid blott till Januari 1847.
53 Progressistpartiet eller de liberale, hvilka först revolterat mot Narvaez, voro icke heller nöjde med Isturiz. Pronunciamento's fortforo och uppresningen hotade att blifva allmän från Cap Finisterre till portugisiska gränsen. General Concha utsändes och slog rebellerne vid S:t Jago; 12 officerare, gripna med vapen i hand, skötos omedelbart derefter i Corunna. Efterhand lugnade sig provinserna och d. 18 Oktober utfärdades en af dessa beryktade spanska amnestier, deri först nåd och förlåtelse utlofvas åt alla politiska brottslingar, men undantag sedan göras i så stor skala, att förlåtelsen reducerar sig så godt som till noll.
54 Med alla Spaniens rika tillgångar, fortfar likväl finansnöden; med stor möda hopbringas räntorna på den ofantliga statsskulden, embetsmännen få vänta år och månader på sina knappa löners utbetalande; det fordom så rika presterskapet får nu för det mesta nöja sig med allmosor af sina församlingar. Handel och näringar ligga i lägervall, enorma qvantiteter af engelska varor insmuglas dels från Gibraltar, dels på kusten af Biscaya. Förvaltningen är i nästan alla grenar den sämsta man kan tänka sig, lagskipningen icke stort bättre. Armén hålles, i anseende till de oupphörliga inre oroligheterna, på någorlunda stridbar fot, men flottan är så godt som ingen. Bland partier inom landet märkas Carlisterne, som vilja på thronen sätta Don Carlos' äldste son, Grefven af Montemolin, och på vissa orter äro ganska talrika; vännerne af en absolut konungamakt, för hvilken numera senatspresidenten Markis Viluma står i spetsen; de moderata, som försvara den lagbundna friheten och ha på sin sida de mest sansade inom nationen, samt progressisterne, hvilka i sina yttersta konseqvenser vilja göra Spanien till en federativ republik.
55 Till utrikes makter har Spanien under året stått i fredliga förhållanden, dock att dess regering ännu icke är erkänd af Ryssland, Österrike och Preussen. Underhandlingar hafva ägt rum med påfven, som på goda skäl ifrar för kyrkans återställande i dess rättigheter; man synes likväl icke ha kommit till något resultat.
8. Portugal 1846.
56 I vestern af den pyreneiska halfön står det icke stort bättre till; tvärtom. Vid årets början styrdes Portugal af bröderne Cabral, skicklige män, som lyckats ställa förvaltningen i någorlunda skick och upphjelpa finanserna så godt det lät göra sig, men hvilka voro högst opopulära för sin legera behandling af konstitutionen. Ett lån af 200 contos mot 10 procents ränta (bevis på kronans kredit!) hade för ögonblicket tillfredsställt statens fordringsägare – hvaribland (den fattige!) hertigen af Wellington ej var den siste att utkräfva sin betydliga pension – regeringen hade börjat spara i stort och nya pålagor skulle betäcka det öfriga af statsbristen, då oförmodadt ett uppror utbrast i provinsen Minho i April. Genast begärde regeringen af Cortes krigslagens proklamerande samt konstitutionens och tryckfrihetens suspenderande på 60 dagar. Men dessa kraftiga medel kommo för sent, Oporto hade slutit sig till de missnöjda, bröderne Cabral nödgade staga afsked i Maj och fly till Cadiz. En ny radikal ministére bildades nu med hertigen af Palmella i spetsen, en högförnäm aristokrat, som af afund och ärelystnad sällat sig till demagogerna. Tryckfriheten återställdes, alla af folket hatade embetsmän afsattes och de alltför sansade Cortes upplöstes, för att lemna platsen åt nya, hvilka skulle väljas i »septembristernes», eller det radikala partiets intresse. Insurgenterne nedlade nu vapnen, med undantag af städerna Coimbra och Santarem, som fordrade, att alla under förra regimen afskedade officerare skulle återfå sina tjenster och ett nationalgarde upprättas, hvilket beviljades. En utomordentlig komité nedsattes för att reglera finanserna, nya besparingar företogos och Drottningen afstod en tredjedel af sin civil-lista.
57 Den nya regeringen fann likväl till sin förundran, att det var lättare att störta andra, än att regera sjelf. I Juli skedde en ny modifikation af ministéren; Palmella qvarstod, men fick vid sin sida män af än radikalare färg. Upproret fortfor emellertid på flera punkter och började nu, i brist på bättre skäl, att antaga en miguelistisk karakter. En konspiration till förmån för Cabral upptäcktes i Augusti och hade till följd att 200 officerare förvistes från Lissabon. Vidare ledsamare var likväl den upptäckt, att staten var på god väg att göra bankrutt; man grep då till den desperata utvägen att inbespara 20 procent af alla löner, pensioner och statsräntor. Förgäfves. Ministrarnes ställning blef outhärdelig, och för de fleste af dem var säkert den statskupp ganska välkommen, hvarigenom Cabrals anhängare, med tillhjelp af garnisonen i Lissabon, den 6 Oktober störtade den radikala regimen och återkallade de landsflyktige bröderne, för att, jemte Saldanha och andra, drottningen och den enväldiga monarkin tillgifne män, inträda i styrelsen. De konstitutionela garantierna suspenderades genast och d. 24 Okt. förklarade sig drottningen tvungen af omständigheterna att bekläda sig med absolut makt intill dess lugnet i landet vore återställdt.
58 Nyheten om statskuppen den 6 Okt. flög som en löpeld kring Portugal. Långt ifrån att med skräck förlama ordningens fiender, satte den hela landet i låga. Resningen blef allmän, Das Antas, Vasconzellos och Bomfim satte sig i spetsen derför, Oporto och Coimbra voro förlorade för drottningen; Lissabon visade tvetydiga tänkesätt. Ett parti gick så långt, att det förklarade drottning Maria da Gloria afsatt och den minderårige kronprinsen Pedro|22 3| för konung. Drottningen sjelf visade mycken energie; hennes gemål, Konung Fernando, tog öfverbefälet öfver trupperna. Hertigen af Terceira, som begaf sig till Oporto för att stilla upproret, togs der till fånga. Det inbördes kriget fortfor till årets slut med vid sådana tillfällen vanlig grymhet; penningebristen å båda sidor förlamade allt. Gen. Swalbach slog insurgenterne vid Alentejo och den 22 Dec. vann Saldanha vid Torres Vedras en blodig seger öfver Bomfim, som blef fången och deporterad till Angola i Afrika. Oporto blokerades, men otillräckligt. Der har upproret concentrerat sig och striden är ännu oafgjord. Don Miguels anhängare hafva ingått en vidunderlig förening med septembristerne och pretendenten sjelf har flytt från Italien, för att vid lägligt tillfälle komma till färdigdukadt bord. Regeringen har begärt Spaniens intervention, som lofvats, ifall Don Miguel landstiger.
59 Huru det under sådana förhållanden måste se ut med Portugals välstånd, dess förvaltning, dess upplysning, är lätt att gissa. All vidare detalj är öfverflödig.
60 Drottningen nedkom i Juli månad med en infant.
Notisen/artikeln ingår i HT 24/3 1847:|23 3|Ögonkast.
9. Italien 1846.
61 Kyrkostaten har under året varit skådeplatsen för en af dessa märkvärdiga omhvälfningar, som på fredens väg föra folken längre fram, än revolutioner och omstörtningar någonsin förmå göra det. Hvem som, våren 1846, såg kyrkostaten nedtyngd under en massa missbruk af alla slag, folket utarmadt och missnöjdt, alla sinnen i gäsning, finanserna förstörda, fanatismen triumferande och hvarje ord om reformer och upplysning stämpladt som högförräderi – hvem skulle icke, vid anblicken af allt detta, hafva förutspått våldsamma kriser, uppror, blodspillan och statens förderf! Och likväl blef utgången helt annan; en enda mans upplysta mod vågade krossa det spindelnät, hvarmed ett i mörkret och för mörkret arbetande parti i långa århundraden omspunnit regering och folk. Och hastigt förändrade sig allt, det gamla Rom började hoppas en ljusare framtid och välsignar i denna stund den man, som beredt det en sådan utsigt. Ära och lof åt påfven Pius IX! Det är han som modigt börjat det största verk en regent kan utföra, det att pånyttföda sitt folk.
62 Missnöjet var vid början af året allmänt i kyrkostaten; de i London landsflyktige ledarne för det s. k. Unga Italien (Mazini) funno öfverallt villiga öron för sina omstörtningsplaner. Fängelserna vore öfverfyllda med po|23 4|litiska förbrytare, ett ökadt gensdarmeri och talrika Schweitzertrupper kunde blott med största möda undertrycka upproren, som blefvo allt tätare och vådligare, under det att statsverket visade ett högst betydligt deficit och ett i Jan. upptaget lån af 2 millioner scudi knappt förslog att betäcka de mest trängande behofven.
63 I denna brydsama ställning var staten, då påfven insjuknade i Maj med stigande svullnad i fötterna*)Sannolikt samma sjukdom, i hvilken Carl XIV afled. och den 1 Juni afsomnade efter en regering af 15 år och 4 månader. Gregorius XVI, född Mauro Capellari den 18 Sept, 1765, var en i flera afseenden kraftfull och välmenande regent, men sin tid och sitt folk förstod han icke att bedöma och det ljusskygga s. k. genuesiska partiet, med Statssekreteraren Kardinal Lambruschini i spetsen, lyckades derföre alltför väl att fasthålla den missledde gubben i en blind opposition mot allt hvad samtiden äger stort och ädelt i tro och handling.
64 Redan den 16 Juni skredo kardinalerna till nytt val och Genuesarne uppbjödo förgäfves allt för att få Lambruschini till påfve. Valet stadnade på Grefve Johan Mastai Ferretti, född d. 13 Maj 1792, biskop i Imola och utnämnd till kardinal år 1839, en man lika utmärkt genom lärdom och snille, som genom sitt milda lynne och menniskoälskande tänkesätt. Den nya påfven antog namnet Pius IX, kröntes den 21 Juni och tog d. 8 Nov. i besittning kyrkan Lateran, hvarigenom hans värdighet ansågs till fullo bekräftad.
65 Det vore långt att uppräkna alla de genomgripande reformer, och välgerningar, hvarmed Pius IX under den korta tid, som sedan dess förflutit, hugnat sitt folk. Till en början utfärdades en amnesti för alla politiska förbrytare sedan 1831, ur fängelserna utströmade tusende olycklige, andra tusende landsflyktige återvände, och af alla fordrade den milde påfven blott deras hedersord att icke vidare företaga något mot statens lugn. Till alla delar af förvaltningen samt civil- och kriminal-lagstiftningen sträckte sig den nya regeringens omtanke; öfverallt funnos otroliga brister, öfverallt nedsattes komitéer för att inkomma med förslag till förbättringar, och många hafva redan trädt i verkställighet. Stora besparingar företogos och Hans Helighet föregick sjelf med sitt exempel, finanserna reglerades, Schweitzarne afskedades (till en början delvis), tjensters köpande och all korruption afskaffades, oduglige tjenstemän ersattes med skickligare, åtgärder vidtogos för skolornas reorganisation, handeln och industrin uppmuntrades, bergverken bearbetades bättre, jernvägars anläggning beviljades och åtgärder vidtogos för att uttorka de osunda träsken i flera delar af landet. I alla dessa välgörande reformer har påfven kraftigt understödts af Kardinalerne Micara och Gizzi, hvilken sednare blifvit statssekreterare efter Lambruschini.
66 Midt under det allmänna jubel, hvarmed Pius IX helsats af sitt folk som en välgörare och far, har man understundom hört de vanmäktiga utbrotten af det störtade partiets fanatiska raseri, som skaffat sig luft i flera nedriga paskiller och här och der förnummits äfven från predikstolarna. Så, om ryktet säger sannt, skall Pius IX, sitt folks välgörare, hvarje middag nödgas låta undersöka sin mat, för att icke blifva förgiftad! Men förgäfves hvässer ormen sin gadd, det gjorda kan ej göras ogjordt, tiden kan ej gå tillbaka, ljusare öden randas för Italiens folk och sjelfva det i hierarkisk anda utfärdade manifestet af d. 3 Nov. visar endast att den helige fadren vill gå varligt tillväga äfven med det gamlas blinde förfäktare. Kyrkostaten räknade år 1846 2 732 436konsekvensändrat/normaliserat och staden Rom 177 971konsekvensändrat/normaliserat invånare, utom främlingar.
67 Den monark, som med mesta sympathie slutit sig till Pius IX:s reformer, är konungen af Sardinien. Han, likasom påfven, har derföre blifvit bemött med särdeles misstroende från Österrikes sida och ett »tullkrig» mellan denna makt och Sardinien har under året ägt rum. Ett bevis på konung Johan Alberts upplysta tänkesätt är äfven den reform i elementarundervisningen, han i sina länder företagit. – Toscana har likaledes anslutit sig till de nya idéerna och lofvar sig af dem lika, ehuru långsamare framsteg. Neapel har mera ställt sig en garde mot det nya reformväsendet, som af regeringen derstädes i flera delar ogillas. Konung Ferdinand synes dela sin uppmärksamhet mellan handeln, som af honom mycket gynnas (genom tullnedsättningar m. m.), och krigsväsendet, i följd hvaraf hans armé anses för en af de gentilaste i Europa, – om derföre en af de stridbaraste, må lemnas derhän. Inom denna samma armé utbröt i Oktober på Sicilienoriginal: Sicillen en vidtutgrenad konspiration, hvari flere högre officerare voro komprometterade.
68 Österrikes inflytande på Italiens angelägenheter synes år från år aftaga och Frankrikes deremot vinna. – Missvext har drabbat Sicilien, i följd af en svår hetta och torka under sommaren. Brist har uppstått i flera delar af Italien och oordningar i öfra Italien föranledts af lifsmedlens dyrhet.
Notisen/artikeln ingår i HT 31/3 1847:|25 2|Ögonkast.
10. Danmark 1846.
69 Den invecklade frågan om thronföljden i Danmark får en ökad betydelse af de konflikter, hvilka nu sednast uppstått mellan danska regeringen och det tyskt sinnade Holstein*)Se härom H:fors Tidn, 1846 N:o 74, 77. samt den del af Slesvig, som ansluter sig till de tyska sympathierna. Hertigdömena tro sig nemligen hafva från det egentliga Danmarks sida lidit flerfaldigt intrång i sin konstitution och sina privilegier, hvarföre de öppet uttala den önskan att, förmedelst olika thronföljd, särskiljas från danska riket. I Holstein är nemligen qvinnokönet uteslutet från thronföljden och Slesvigarne åberopa samma lag för vissa delar af sitt land. I Danmark deremot föreskrifver kungalagen af d. 14 Nov. 1665, att »sålänge man af man är öfrig, skall hvarken qvinna af man eller man eller qvinna af qvinna ärfva thronen, så att, sålänge arfving finnes af mansstam, tillochmed qvinna af man skall hafva företräde framför man af qvinna». – Och vidare heter i §. 32: »Efterlemnar den siste regenten af mansstam hvarken son eller dotter, så skall den prinsessa af blodet, som är med honom närmast befryndad på fädernet, efterträda i regeringen, samt derefter hennes linie, den ene efter den andre, som tillförene sagdt är.»konsekvensändrat/normaliserat
70 Till följe af denna lag skulle alltså de nu lefvande medlemmarne af den äldre kungliga linien efterträda hvarandra i följande ordning, förutsatt att hvarochen öfverlefver den nästförut nämnde:
71 1) Nuvarande Kronprinsen, född d. 8 Okt. 1808, såsom man af man.
72 2) Prins Ferdinand, broder till nu regerande Konungen, f. d. 22 Nov. 1792, såsom siste man af man.
73 3) Prinsessan Juliana, Konungens syster, enka efter Prins Wilhelm af Hessen Barchfeld och f. d. 18 Febr. 1788, såsom qvinna af man.
74 4) Prinsessan Charlotte, Konungens syster, förmäld med Landtgrefven Wilhelm af Hessen Kassel och f. d. 30 Okt. 1789, såsom qvinna af man.
75 5) Prinsessan Carolina, dotter af Konung Fredrik VI, förmäld med ofvann. Prins Ferdinand och f. d. 28 Okt. 1793, såsom qvinna af man.
76 6) Prinsessan Wilhelmina, dotter af Fredrik VI, förmäld med Hertigen af Glücksburg och f. d. 18 Jan. 1808, såsom qvinna af man.
77 Samtliga dessa, med undantag af Prinsessan Charlotte, äro för närvarande utan lifsarfvingar. Öfverlefver nu den 57-årigakonsekvensändrat/normaliserat Prinsessan Charlotte den 38-årigekonsekvensändrat/normaliserat Kronprinsen samt Prins Ferdinand och Prinsessan Juliana, så ärfver hon utan gensägelse Danmarks thron, hvilken derefter går i arf till hennes linie, d. ä.det är till Hessiska huset. Då emellertid detta är föga sannolikt, så komma, Fredrik VI:s döttrar närmast i fråga, till följe af lagen som säger, att qvinna af manstam tar företrädet framför man af qvinnolinien. Af dessa prinsessor åter är Carolina 15 år äldre, Wilhelmina deremot jemnårig med Kronprinsen. Inträder således det fall, att en qvinna ärfver Danmarks krona och Holstein, likmätigt sin särskilda arfsföljd, då komme att söndras från Danmark under egen regent, så är sannolikast, att nuvarande Hertiginnan af Glücksburg, Prinsessan Wilhelmina, blir drottning. Men hon, likasom hennes syster, sakna bröstarfvingar, hvarföre, efter bådas barnlösa frånfälle, den äldre kungliga linien är utslocknad både på svärds- och qvinnolinien och kronan öfvergår till Hertigen af Augustenburg, – hvars moder var Fredrik VI:s enda syster, Cristian VII:s dotter och köttslig tant till prinsessorna Carolina och Wilhelmina – eller ifall han ej upplefver detta, till hans ätt. Samme Hertig, som då komme på thronen i kraft af sin slägtskap på modernet med Fredrik VI, är likväl, såsom i rät linie på svärdssidan härstammande från Cristian I, rättmätig thronarfvinge jemväl i Holstein, hvilket fördenskull under honom eller hans ätt komme att, likasom förut, förenas med Danmark. Sjelfva den uppkommande, korta söndringen kunde afböjas medelst en thronafsägelse från Prinsessorna Carolinas och Wilhelminas sida till förmån för ätten Augustenburg.
78 Denna utsigt till en fredlig lösning af frågan har emellertid ej förmått lugna sinnena. I Holstein och södra Slesvig fortforo flera händelser att underhålla gäsningen. Regeringen upplöste i Augusti landtdagen i Holstein. En flod af adresser uttryckte hela Tysklands sympathier för Holsteinarne. Den 1 Sept. arresterades redaktören för ett oppositionsblad i Kiel och frigafs en månad derefter. Otillbörliga uppträden ägde rum i Slesvig under Konungens genomresa. D. 14 Sept. skingrades med tjenliga medel en af separatisterne tillställd folksamling i Nordtorf. Den 21 Okt. öppnades landtdagen i Slesvig, men upplöste sig sjelf den 4 Dec. Man hade hela tiden, i stället att rådpläga öfver gjorda lagförslag, debatterat öfver följande märkvärdiga propositioner: 1) af Gülich: att i underdånighet bedja H. M. konungen ändra regeringssystem och afskeda Presidenten v. Moltke, som haft närmaste befattning med Slesvigs och Holsteins angelägenheter; 2) af Essmark: anhålla om Slesvigs och Holsteins fullkomliga administrativa skiljande från Danmark; 3) af Hansen: anhålla, det Slesvig måtte begära att upptagas i tyska statsförbundet, samt 4) af Hertigen af Augustenburg: anhålla för hertigdömena om en konstitution med beskattnings- och lagstiftningsrätt. De tre sednare petitionerna inlemnades verkligen till regeringens kommissarie vid landtdagen, men då denne förklarade sig ej kunna mottaga dem, emedan ständerna ej vore befogade till politiska debatter, lemnade 34 ledamöter af 38 samlingsrummet och förklarade sig hafva upphört att representera landet, emedan de ansågo petitionsrätten för nära trädd. Allt detta har samverkat att i hertigdömena väcka oro, isynnerhet sedan man såg hertigen af Augustenburg öppet slå sig till oppositionen, och icke ens konungens d. 18 Sept. i Plöen utfärdade »bekjendtgörelse»,konsekvensändrat/normaliserat att H. M. ej genom »det öppna brefvet»haft för afsigt att kränka hertigdömenas rättigheter, förmådde stilla agitationen. Mer och mer har man öfvertygat sig, att denna mångenstädes är tillkonstlad af de ifrigaste Tyskarne, särdeles i Slesvig, hvars norra hälft är nästan hel och hållen dansk, ehuru danska språket på flera orter lockats att rymma fältet för det tyska.
79 Massan af nationen har under dessa tvister visat konungen otvetydiga prof på sin tillgifvenhet. Den hyser det fasta förtroende, att monarken vill efter förmåga afhjelpa rikets brister, hvaribland bondeståndets ännu ganska tryckta belägenhet icke är den minsta. En lycklig följd af regeringens bemödanden äro de nu mera gynnsama utsigterna för Danmarks finanser, hvilka länge varit gan|25 3|ska bekymmersama. Tullinkomsternas ansenliga belopp år 1846 – 3 millioner, 806 000konsekvensändrat/normaliserat riksbankdaler (Öresundstullen inbragte 40 000konsekvensändrat/normaliserat rbd. mer än 1845) – har satt regeringen i tillfälle att afbetala 2 millioner rbd. på statsskulden. För 1847 beräknades statens utgifter till 15 m. 928 932konsekvensändrat/normaliserat och dess inkomster till 16 m. 293 630konsekvensändrat/normaliserat rbd., alltså med öfverskott. Armén utgör på fredsfot 24 824konsekvensändrat/normaliserat man.
80 Till utrikes makter har Danmark stått i vänskapliga förhållanden. Inom landet har skörden på flera orter felslagit, isynnerhet å potäter, och brist uppstått i följd deraf, dock icke till samma grad, som i de närgränsande tyska länderna.
81 H. M. Konungen af Sverige besökte i Juli Köpenhamn. I Oktober tillkännagafs att Kronprinsen och hans gemål prinsessan Carolina Charlotta Amalia, som länge lidit af sjuklighet, erhållit konungens tillstånd till laglig skilsmessa, och kommer prinsessan att åtnjuta 16 000konsekvensändrat/normaliserat rbd. i årligt anslag af kronprinsens civillista. Man omtalar att kronprinsen är sinnad innan kort förmäla sig ånyo med en tysk prinsessa, och som skäl uppgifves kongl. familjens listiga önskan att erhålla en arfprins, hvarigenom den redan så invecklade frågan om thronföljden blefve på det mest tillfredsställande sätt undanröjd.
Notisen/artikeln ingår i HT 21/4 1847:|31 1|Ögonkast.
11. Sverige och Norige 1846.
82 Sverige har, sedan år 1844, då dess grånade hjeltekonung fördes till den eviga hvilan i Riddarholmens grifthvalf, ingått på en ny utvecklingsbana. En konung i blomman af sin ålder, men mognad i bildning och erfarenhet, har med de ädlaste afsigter bestigit Carlarnes thron, hvars prydnad han utan tvifvel skall blifva. Konung Oscar I har regerat endast tre år, och hvad han härtills gjort, kan icke anses som annat än ett godt utsäde med oviss skörd, men han har regerat nog, för att redan finna både tack och otack. Hvad än Sveriges demagoger må invända, icke med orätt säger Geijer att svenska nationen är i botten af sitt hjertelag »konungsk». Men fädernes bragdbegär har hos nyare slägten urartat till en svaghet för det lysande och för braskande knalleffekter, som kommer Svenskarne att misskänna äfven den ädlaste konungs afsigter, så snart han föredrar freden och det sansade framskridandet framför brådstörtade steg, hvilka smickra de politiska och sociala passionerna, utan att dock förmå tillfredsställa dem. Det är derföre Konung Oscar och hans rådgifvare redan med lika mycken bitterhet tadlats af det radikala partiet, som af det ultra-conservativa, hvilket i det nya systemet vill se »en grå juste-milieu, som fjeskar med reformer i alla vägar på engång och misslyckas i alla»*)Svenska Minerva betraktar sakerna ur denna gråa synpunkt..
83 Partierna i Sverige hafva efter 1844 blifvit åt båda hållen mera skärpta. De conservativa, hvilkas numera enda talentfulla penna föres af Svenska Minerva, bilda ett oppositionsparti, medan å andra sidan en fraktion af de liberale, som expektorerar sig i Götheborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning m. fl., söndrat sig från den Stockholmska liberalismen, representerad af Aftonbladet och Dagligt Allehanda, samt uppenbart antastar regeringen på ett sätt som icke engång vårdar sig om skenet att vara konstitutionelt. De sistnämda f. d. oppositionsbladen affektera nu att erbjuda regeringen sitt tvetydiga understöd, hvarföre Minerva oupphörligt titulerar dem »hoftidningar». Huru föga ärligt spel man härvid drifver, bevisas bäst af Aftonbladets sluga taktik, att för alla sina loford öfver regeringens åtgärder städse hafva i bakhåll en maskerad reservation, hvilken det i sinom tid kan framhålla som bevis på en motsatt åsigt. Öfverhufvud är det skralt beställdt med den periodiska pressen i Sverige. Ett radoteri, som ofta går hand i hand med den gröfsta okunnighet, och en partiyra, som icke tillåter en lugn blick öfver händelserna, göra de svenska tidningarna, med högst få undantag, lika motbjudande, som föga upplysande.
84 Det fält, på hvilket partierna med största häftighet kastat sig, är representationsfrågan. Som bekant, begrofs vid sista riksdagen det hufvudlösa förslaget att sammanslå riksens ständer i en kammare, vid hvars utväljande den råa massan af folket skulle äga en afgörande öfvervigt. Den »representationskommité», som emellertid nedsattes för att utarbeta ett mera sansadt förslag, synes härtills icke kunnat förena sig om annat, än att valen böra blifva allmänna. Man förutser att frågan skall göra nästa riksdag ganska stormig.
85 En annan lika vigtig, men mera praktisk fråga är den om det gamla prohibitivsystemets vidhållande eller förkastande i handel och näringar. H. M. Konungens d. 22 Dec. utfärdade förordning om näringsfriheten, hvarigenom hvarje myndig svensk man af god fräjd tillåtes att försörja sig och de sina utan hinder af skråförfattningarna, visar tydeligen regeringens åsigter i detta ämne. Att samma åsigter flerstädes i landet göra sig gällande och gå än längre, utvisar den »förening för befordrandet af handelsfrihetens grundsatser», som under hösten bildade sig i Gefle. Vid sådana aspekter skulle det förefalla underbart, att 1844 års riksdag beträffande finska exporten sanktionerat den illiberalaste och mest prohibitiva tulltaxa*)Sv. Minerva kallar Hr Liljevalchs ambassad till China ett försök att »på 3 000konsekvensändrat/normaliserat mils distans söka en marknad som man stängt för sig på 3 dagsresor»., som något land utfärdat mot en gammal god granne, om man icke erinrade sig, att vid denna riksdag bondeståndet – städse utmärkt för den småaktigaste ekonomi – hade öfvervigten.
86 Bland öfriga åtgärder bör icke förbises nedsättandet af en kommité för att föreslå en ecklesiastik pensionskassa för hela riket. – Ett stort landtbruksmöte hölls under sommaren i Stockholm och omfattades med förtjent intresse. Detsamma kan ej sägas om det pompösa »nordiska general-nykterhetsmöte», som vid samma tid ägde rum och der kräsliga middagar serverades med vattenkarafiner istället för aptitssupar och vin. Hela tillställningen var föremål för mycken begabbelse och kunde ej annat vara vid det fanatiska sätt, på hvilket nykterhetsapostlarna i Sverige uppträda. – En vacker företeelse är deremot den i Stockholm s. k. »bildningscirkeln», der handtverkare med deras gesäller vissa tider samlas att roa sig med musik, lektyr och lärorika föredrag.
87 Såsom något märkeligt kan nämnas, att Sveriges äldsta stad, Odins eget residens Sigtuna, under året förlagts under landsrätt. – Ett engelskt bolag köpte Gellivara koppargrufvor för 65 000konsekvensändrat/normaliserat pund sterling. Bland de statistiska data vi antecknat må nämnas, att Götha kanals inkomst för året utgjorde 85 000konsekvensändrat/normaliserat Rd. B:coRiksdaler Banco; Kronouppbörden för 1845 6 773 190konsekvensändrat/normaliserat Rd.; silfvertillverkningen för samma år 5 789konsekvensändrat/normaliserat skålp.skålpund (ej mindre än 796 mutsedlar å nya silfvermalmstreck uttogos); koppar ficks s. å. 8 067konsekvensändrat/normaliserat och tackjern 502 059konsekvensändrat/normaliserat samt stångjern 568 491konsekvensändrat/normaliserat skeppund. Svenska bankens metalliska fond utgjorde 1846 15|31 3| millioner 702 647konsekvensändrat/normaliserat Rd. Tvenne nya privatbanker inrättades.
88 Sveriges förhållande till utrikes makter var under året vänskapligt. Onödigt alarm gjordes i tidningarna om en s. k. protest af svenska regeringen mot Krakaus införlifvande. Alltsamman angick blott ett i lugna ordalag hållet svar på de tre makternas notifikation om denna händelse. – H. M. Konungen vistades någon tid i Norige, hvarunder regeringen fördes af Stats-Råden Ihre, Fåhreus, Gyllengranat och Faxe. Den 13 Juli besökte DDMM. Konungen och Drottningen Köpenhamn, Prinsarne Carl och Gustaf besökte Tyskland och Prins Oscar gör som bäst en tur kring medelhafvet. Nästan hela kongliga familjen var under sednare delen af sommaren insjuknad i messling, dock lyckligtvis af lindrig art. D. 9 Mars afled Justitiæ Statsministern Nordenfalk, 50 år gammal, och efterträddes af Grefve Arvid Posse. D. 19 Juni utnämnde H. M. Konungen Professor Nordström från Helsingfors till Riks-Archivarie. – D. 30 April kantrade svenska örlogskorvetten Carlskrona under en stormby ej långt från Havanna i Vestindien och af 131 mans besättning räddades endast 17. – Den 26 Nov. föreföll den vansinnige v. Platens attentat i kongliga slottet. – Den 20 Oktober invigdes med stor högtidlighet Carl XIV Johans staty i Norrköping.
89 Svenska allmogens sedliga ståndpunkt blir alltmera bekymmersam; fångvården för 1847 beräknades till 759 600konsekvensändrat/normaliserat Rd. B:co. Man har kort före jul insatt de första fångar i Stockholms nya cellfängelse; två dar derefter rymde likväl 6. – Den religiösa agitationen i Norrland fortfar. De s. k. »läsarne» anhöllo hos Konungen att få bilda egna församlingar, hvilket dock afslogs. En stor mängd af de mycket omtalta »Erik Jansarne» utflyttade jemte sin apostel till Nord-Amerika och ett rykte förmäler, att han der lemnat dem i sticket.
90 Skörden i Sverige utföll tillräcklig för behofvet och likaså i Norige, der sillfisket under våren var ovanligt gifvande. Noriges handel är i stark tillvext likasom dess välstånd i allmänhet, ehuru hafvet, dess rikaste skattkammare, icke derföre är den pålitligaste. Liksom tillförene nämndes om Holland, gör Norige ganska litet buller af sig; dock tror man sig der märka en tilltagande reaktion mot det bondevälde, som gjort sig gällande på de sednaste storthingen. Först i Nov. 1846 afskaffades mellan Sverige och Norige jus detractus, afdragsprocenten af egendom, som föres från det ena landet till det andra. Äfven lärer regeringen vara sinnad att inrätta en norsk riddareorden.
Notisen/artikeln ingår i HT 28/4 1847:|33 2|Ögonkast.
12. Grekeland och Turkiet 1846.
91 Greklands hela historia sedan 1829 liknar i sjelfva verket nybyggarens, åt hvilken man gifvit en klippa att bygga på och en vildmark att odla, sägande: sköt dig nu sjelf! Klippan är dess föga fruktbara jord, vildmarken är dess samhällsskick, som efter frihetskrigets slut var till den grad förvildadt, att nästan all borgerlig ordning måste skapas ånyo och läras utifrån. Medan tyske kolonister gåfvo Greken lektioner i landtbruk, inöfvade honom ett tyskt hof och tyske embetsmän att styra ett land och att förvalta det. Att nationalkänslan fann sig sårad af läromethoden, visar den reaktion mot de tyska elementerna, som för tre år sedan utdref Bayrarne och påtvang Konungen en ny statsförfattning. Det länder Konung Otto till största heder, att han, sjelf Tysk till börd och uppfostran, icke lät sig deraf modfällas, utan med högsint insigt i sin ställning villigt anslöt sig till de nationela sympathierna.
92 Detta konungens uppriktiga nit för landets väl och den nuvarande Premierministern Kolettis statsmannatalent hafva omsider lyckats i någon mån upphjelpa Greklands välstånd och betrygga dess lugn. Året 1846 var måhända det lyckligaste Grekland i detta hänseende upplefvat, sedan det blef sjelfständigt. En förut okänd säkerhet rådde öfverallt; en god skörd belönade ett vexande jordbruk; en starkt tilltagande handel, jemte den lifliga fraktrörelsen med spanmålslaster från svarta hafvet till vestra Europa, uppdref Greklands marin och ökade dess inkomstkällor. Hvem skulle ha trott, att, under dessa lyckliga omständigheter, ett kabinett, eller rättare en minister i Europa, icke nöjd med att skildra Kolettis förvaltning med de mörkaste färger, gör allt för att bereda Grekland den svåraste förlägenhet?
93 Denne man är engelska premierministern Lord Palmerston. Förebråelser i en ton, som blott den starke kan tillåta sig mot den svage, läto Grekland förstå, att det engelska krämareintresset kände sig hotadt af det unga rikets uppblomstrande industri, och föga skonsama infordringar af de obetalda räntorna på Greklands af Ryssland, England och Frankrike garanterade statslån, läto ana de medel, hvarigenom man ville qvarhålla landet i beroende. Gerna vill Engelsmannen dölja sitt hjertas mening; Frankrike, säger han, omsnärjer Kolettis och Grekland; Frankrike vill göra medelhafvet till en fransk insjö. Det är möjligt. Men Frankrike kan endast vinna på Greklands uppkomst; den engelska handeln i Levanten befarar deremot förlusten af ett monopol.
94 Ett ovänligt öga behöfver visserligen ej länge söka bristfälligheter i Grekland. Nationalrepresentationen är t. ex. ganska ovan vid sitt kall; vid dess sammankomster förefalla flera ordstrider och anstötliga uppträden, än egentelig diskussion. Partiintriger och utländskt inflytande äro ständigt i verksamhet. En d. 6 April åsyftad revolution förekoms. Allmänna säkerheten är ej större, än att d. 4 Mars bankiren Kaputas mördades och röfvades i sitt eget hus i Athen. Röfvarband husera ännu stundom i bergstrakterna*)Guillotinen har nyligen gjort en rundresa kring provinserna, der ett stort antal banditer påräknat konungens nåd, men fingo erfara hans rättvisa.. Allt sådant afhjelpes dock hvad det hinner. En qvistigare fråga är den om thronföljden. Konung Otto saknar, som bekant, lifsarfvingar och en yngre broder, Luitpold af Bayern, är utsedd thronföljare, men säges vägra att ingå på den i sådant fall oeftergifliga fordran af en trosförändring. – I Grekland besöka 541 elever gymnasierna och 250 studenter universitetet i Athen. – Handelsfördrag afslöts under året med Hannover.
95 Alla bemödanden att mellan Grekland och Turkiet knyta vänskapliga förbindelser hafva blott till hälften lyckats. Grekernes uppbrusande sjelfkänsla, Turkarnes grundade misstroende till framtiden gifva vigt åt hvarje obetydlig missämja på gränserna eller mellan regeringarna. Turkiet liknar dessa sagans utlefvade konungar, hvilka fåfängt söka föryngra sig genom att bada i menniskoblod. Sådana kraftkurer tillställer väl icke regeringen; tvärtom, Sultan Abdul-Medschid är en mild och menniskoälskande furste; hans förste minister storviziren Reschid Pascha likaledes en upplyst och rättsälskande man. Men den gamla Turken sitter i massorna; det är han, som förföljer och massakrerar Nestorianerne i Kurdistan, de grekiske kristne i Albanien, i Bulgarien, ja i sjelfva Constantinopel, och som besvarar de kristnes klagomål med sitt orubbliga »bakka-lum!» (vi få väl se). Det är också han, som med det mest orientaliska lugn låter Storherren befalla sina reformer, låter Frankerne experimentera bäst de gitta med hans land, men det oaktadt blir den han varit, lika oåtkomlig för den europeiska civilisationen, som Afrikas öknar för odlingen. Vissa folk öfverlefva sig sjelfva; man kunde likna den turkiska statskroppen vid en ofantelig ek, hvars kärna längesedan torkat och genom hvars hårdnade bark en sparsam grönska med möda utslår, men hvilken yxan härtills skonat, emedan hans rötter gifva fasthet åt den lösa marken rundtomkring.
96 Den del af Turkiets historia för år 1846, hvilken transpirerat i utländska tidningsblad, består för det mesta i ombyten af den högre styrelsepersonalen, dervid seraljintriger sannolikt varit af mera inflytande, än några egentliga principförändringar. Den gamle sluge Chosrev Pascha utnämndes den 17 Jan. till Stor-Seraskier, men befordrades d. 24 Dec. till »Mylk-Muschir», en ny sinecur, som har högre rang, än divanens embeten. Den nyss så allsmäktige Riza Pascha med sina reaktionsplaner var fallen i onåd, afsatt, arresterad, förvunnen till ofantliga underslef, men det oansedt få månader derefter åter upptagen till nåder. Sin plats som Storvizir nödgades han dock afträda åt den för sina fransyska idéer kände Reschid Pascha. Dennes inflytande kan man tillskrifva flera upplysta åtgärder, såsom en i Mars publicerad högtidlig förnyelse af den ryktbara hattischerifen i Gülhane; vidare en tillämnad reform af det turkiska presterskapet (ulemas); en i Nov. utfärdad ny och sträng tjensteinstruktion för alla rikets embetsmän; den medicinska skolans i Galata förvandling till en medico-chirurgisk akademi (1 Sept.); nedsättandet af en komité för att utarbeta en turkisk gramatik och lexicon m. m. Förmånligt intryck gjorde Storherrens i Maj och Juni företagna resor inom några af rikets europeiska provinser. Folket visade Padischah dervid en uppriktig tillgifvenhet; pascharne i provinserna voro troligen mindre belåtna, både för de skrapor, som vankades, och för de kontanta skänker, hvarmed de, enligt gammal sed, måste visa sin glädje öfver Sultanens höga besök.
|33 3|97 Med utrikes makter har Turkiet stått i fredlig förbindelse. Endast med Persien har man oafgjorda tvister, bortkrånglade i ändlösa underhandlingar; mot Grekland har man visat sig retlig, snäf, förolämpande. Porten stöder sig härvid på England, som gör allt för att bekämpa det vexande franska inflytandet i orienten. – Provinserna skakas af ständiga gäsningar. Bosnien syntes göra min af att tilltrotsa sig ett skyddslands friheter, likt Servien; med otygladt raseri förföljde Paschan i Bosnien de kristna. Upproret slöts genom ett nederlag, som Kiamil P. den 9 Nov. tillfogade insurgenterne vid Dobrieja. Ständiga fäktningar och ströftåg oroade gränserna mot Österrike. I skyddsländerna anstiftades tid efter annan sammansvärjningar; intagna af en panisk förskräckelse, öfvergåfvo Moldaus Bojarer hoptals sina boningar; de syntes befara en repetition af adelsmorden i Galizien. Äfven Servien led af konspirationer, ehuru dess tillstånd numera är ganska blomstrande.
Notisen/artikeln ingår i HT 8/5 1847:|36 1|Ögonkast.
13. Asien och Afrika 1846.
98 Europeerne, som så ofta bele Chinesarnes fåfänga att ställa sitt land i verldens medelpunkt, försynda sig sjelfva på lika sätt, i det de uti sin »allmänna verldshistoria» inrymma Europa en så vidlyftig plats, att de öfriga verldsdelarna vanligen affärdas med största knapphändighet. Tyskarne isynnerhet tro sig på fullt allvar ha gått i botten med historien, när de rätt ordrikt afhandlat »die Germanische Welt»,konsekvensändrat/normaliserat och kunna ej nog förundra sig, att andra nationaliteter söka komma sig upp på egen hand. Man får medgifva, att dessa germaniska och europeiska företräden ej sakna grund. Den dag skall likväl komma, och den är till en del redan kommen, då hvarje nationalitet fredligt utvecklar sig på sitt egendomliga vis och lägger sin vigt i den menskliga kulturens omätliga vågskål. Vi kunna derföre omöjligen blunda för den outtömliga rikedom af företeelser, hvilka de öfriga verldsdelarnas tallösa nationer erbjuda betraktelsen, men tvingas både af utrymmet och af bristande detaljer, att här inskränka oss till den flyktigaste, den mest summariska öfversigt.
99 Asien. Vestern af denna ofantliga kontinent skakades af sina vanliga oroligheter. Slappt och missaktadt, kunde det turkiska väldet ej upprätthålla ordningen i dess provinser. Den gamle högt ansedde Kurder-chefen Beder Khan var död, steppens vilda nomader reste sig, belägra|36 2|de paschan af Wan och förde under Mahmud Khan på egen hand ett plundringskrig med Perserne. En annan partigångare, Nassud Bey, sägs gripa lika djerft till vapen mot paschan af Bagdad. Till hundrade och tusental nedhöggos de nestorianska kristne i nejderna af Mosul. Täta uppror, såsom i Erzerum mot persiska sändebudet, och i Trebisond, med anledning af rekryteringen, visade turkiska styrelsens vanmakt. Ståthållaren i Erzerum, Babri P. föll i Nov. för en soldats kula, som det hette af våda. – Persien låg i tvist med Turkiet och de vilda stammarna på dess gränser. Araberne hade återtagit sin urgamla frihet, det egyptiska väldet i Hedschas, som kostat Mehemed Ali så mycket blod och penningar, var förstördt och Turkarne förmådde ej bibehålla ens skuggan deraf.
100 Om Siberien och det innersta Asien tiga underrättelserna. Desto vigtigare händelser tilldrogo sig vid gränserna af Britternas område i Ostindien. Vid början af året befunno sig Engelsmännen i en vidtutseende krig med Sikherne, det stridbaraste af alla Asiens stridbara folk. Rundjit Sings krigaresnille hade skapat en fruktansvärd armé, fransyska officerare hade inöfvat den i europeisk exercis; 60 000konsekvensändrat/normaliserat man, understödde af ett talrikt och väl serveradt artilleri, tågade i fält mot Engelsmännen. I fyra stora fältslag (vid Mudki och Feruz Schab d. 19–21 Dec.; vid Ludiana d. 21 Jan., vid Allival d. 28 Jan. och slutligen vid Sabraon d. 10 Febr.) segrade, oaktadt Sikhernes tapperhet, den engelska krigskonsten. Slagen vid Feruz Schah och Sabraon voro de blodigaste, som lefvererats sedan dagen vid Waterloo. I båda tillsamman förlorade Engelsmännen 7 000konsekvensändrat/normaliserat, Sikherne 18 000konsekvensändrat/normaliserat man döde och sårade. Freden måste af de sednare köpas med ½ million pund sterling och afträdandet af gebitet söderom floden Sutledsch samt högländerna mellan Beas och Indus jemte den berömda Kaschmirdalen tills. mer än 5 000konsekvensändrat/normaliserat engelska qv. mil och 1 mill. invånare. Engelska trupper inryckte i Lahore och underhöllos på landets bekostnad. Påtagligen är detta blott ett förespel till hela Pendschahs införlifvande, ehuru Dhulip Sing, ett omyndigt barn, ännu erkännes som furste öfver återstoden af det nyss så mäktiga riket Lahore. Flere uppror rasade i Kaschmir och Afghanistan. Först mot slutet af året kunde Engelsmännen reducera sin kostsama armé. Nuvarande guvernören öfver Ostindien Sir Henry Hardinge berömmes såsom en man af stora insigter och fredälskande karakter. Men sjelfförsvarets nödvändighet drifver Engelsmännen till ständigt nya eröfringar. Det säges att brittiska Ostindien lemnar 2 millioner pund sterling i årligt öfverskott. Men kolossala äro de ansträngningar dess bibehållande kostar moderlandet. Högst oviss är derföre framtiden.
101 Om Chinas inre förhållanden vet man föga. Rykten gingo om förstörda finanser och stigande missnöje hos folket. Med utlandet hade en lifligare kommunikation begynt. Engelsmän och Amerikanare ditskickade ofantliga massor af manufakturer men afsättningen var långtifrån att svara mot tillförseln. Fransmännen ditsände en lysande beskickning, försedd med profver på alla pariserverldens lyxartiklar, men ganska kallsinnigt mottogo Chinesarne dessa granlåter. I de hamnar, der Europeerne hade
original: hade tillträde, voro de flerfaldigt utsatta för pöbelns anfall. – Märkvärdigt var ett af Fransmännen gjordt försök att öppna förbindelser med Japan. Det misslyckades totalt, äfvensom ett dylikt af Amerikanerne och ett tredje af Danskarne, ehuru det sades, att Holländarne, de enda som dit ha tillträde, sökt utverka samma förmån för andra nationer. – Kejsaren i Anam afled 1 Juli och efterträddes af sin son Tshien Tsi, hvilken säges gynna de kristna, som i dessa nejder nyss förut hemsökts med de svåraste förföljelser. Man hoppas ock, att hans land med 22 mill. invånare kommer att öppnas för den utländska handeln. Kejsaren af Birma åter mördades af en magnat, Mounchiva, som lät utropa sig till furste i Ava.
102 Afrika. I Egypten fortfar Mehemed Alis välde. Sjelf sades den förslagne paschan lida af en tilltagande bräcklighet, hvilken dock ej hindrade honom att besöka Constantinopel i Juli. Samtidigt besökte Ibrahim Pascha England och Frankrike, för att korrigera sina något orientaliska åsigter. Mellan den gamle paschan och Ibrahim samt Said P., Mehemeds äldste egne son, lärer icke rådt den bästa enighet. – Egyptens inkomster uppskattades till 100 millioner francs, hvaraf 54 m. i grundskatt. Bland utgifterna kalkylerades 17½ m. för armén, 12 m. för flottan, 3 m. i pensioner åt f. d. fruar ur paschans harem, 12 m. i hemgift åt paschans talrika döttrar m. m. Alexandrias befästande är den favoritvurm, som nu uppslukar den gamle Mehemeds skatter. Ogerna synes han ha ingått på planen om genomgräfvandet af näset vid Suez; troligen säger honom en politisk instinkt, att, när denna kanal kommer till stånd, England och Frankrike skola slitas om Egyptens besittning.
103 I Tripolis respekterades ännu en skugga af det fordna turkiska öfverväldet, men Beyen af Tunis handlade som en fullkomligt sjelfständig furste och erkändes icke otvetydigt af Frankrike som sådan, särdeles under en resa till Paris i Nov. Turkarne besvärade sig häröfver, men förgäfves. Påtagligen har Frankrike kastat ett begärligt öga på detta Algiers närmaste grannland, och Tunis kunde lätt en dag blifva den klippa, mot hvilken den i orienten så vacklande verldsfreden strandar*)Huru stort det franska inflytandet är i Tunis, bevisas deraf att Beyen efterapat Frankrikes handels-lagstiftning och proklamerat slafveriets upphäfvande, en concession åt den europeiska civilisationen, som måtte varit temligen påkostande för en Bey i barbareskstaterna!. I Algier har det franska väldet vunnit något mera stadga, än förr. Abd-el-Kader, den outtröttlige, fortsatte sitt guerillakrig, men med föga resurser och framgång. Mången gång var den berömde emiren i största trångmål och vid ett sådant lät han döda 300 franska krigsfångar. Blodiga repressalier uteblefvo icke. Den 25 Juni dref Gen. Cavaignac 500 Araber bokstafligen i hafvet, i det han omringade dem vid kusten af Oran och trängde in på dem med fälld bajonett. En stor mängd razzior eller plundringståg utfördes af Fransmännen mot rebellerande stammar. Algiers militäriska organisation ändrades och militärposterna förlades längre in i landet. Många röster höjde sig mot marskalken Bugeauds envälde i Algerie, men förgäfves. Något långt torde fältherren ha utsträckt sin befogenhet, då han t. ex. efter behag suspenderade det protestantiska konsistorium i Algier. Denna stad ägde 1846 en europeisk befolkning af 96 119konsekvensändrat/normaliserat personer. Militärkolonisterne hade föga trefnad. Fransmännen i Afrika befinna sig föröfrigt i samma vådliga nödvändighet, som Engelsmännen i Ostindien: den att nödgas sluka, för att ej slukas, för|36 3|stora sig, för att ej förstöras. Med Marokko underhölls skenbart godt förstånd; dess Sultan torde ock mena uppriktigt, men ständigt lemnar hans fanatiska folk Abd-el-Kader tillflykt och understöd.
104 Medlersta Afrika fortfar att gäcka Europeernes svaga civilisationsförsök. Engelska Nigerexpeditionen under Kapten Becroft och D:r King hade totalt misslyckats. Outtröttlige som alltid, sökte Britterne sedan att fatta fotfäste vid Gambiafloden. Dunkla rykten om blodiga och förhärjande krig i det inre Afrika nådde ända till kusterna. Den betydliga staden Rabbah skall derunder blifvit totalt förstörd. Vid vestra kusterna fortfar slafhandeln, ehuru mycket besvärad af engelska kryssare. Märkvärdigt är det rykte, att de på Afrikas vestkust koloniserade Amerikanerne der ha för afsigt att bilda »Afrikas Förenta Stater».konsekvensändrat/normaliserat Kapkolonin (Godahoppsudden) befann sig i ett vidlyftigt och vådligt krig med Kaffrerne, hvilket fortfor hela året med omvexlande lycka, plundringar och blodsutgjutelser. Kapkolonins utgifter och inkomster, hvardera 165 000konsekvensändrat/normaliserat p. sterl., ansågos motväga hvarandra. – Till Magdagascar utrustades redan en fransysk expedition, men fick kontraordres. En blodtörstig qvinna skall med vild grymhet regera större delen af denna ö och de kristne lida der svåra förföljelser.
Notisen/artikeln ingår i HT 19/5 1847:|39 2|Ögonkast.
14. Amerika och Polynesien år 1846.
105 Nordamerikas historia är snart nog Förenta Staternas. England äger väl i norden af denna kontinent betydliga landsträckor, men dels bestå de af glest bebodda ödemarker, tryckta af ett strängt klimat (Hudsons Bay-länderna), dels förknippas deras intressen (Canadas) afundsamt med moderlandets. Förenta Staterna, nu redan utsträckta från den ena oceanen till den andra öfver två tredjedelar af Nordamerika, sträfva uppenbarligen att i sig upptaga hela denna vidsträckta och rika kontinent, och man tör medgifva, att ett sådant sträfvande har stora apparanser att i tiden lyckas, om man undantager Rysslands besittningar i nordosten af denna verldsdel, hvilka ej blott i detta rikes makt, men äfven i den närbelägna Ryssland underdåniga asiatiska kontinenten äga resurser för sitt försvar.
106 Detta Förenta Staternas eröfrings begär – i alla tider karakteristikt för stora republiker – har sökt sig luft både i norden och södern. Tvisten med England om det vid vestra kusten belägna distriktet Oregon hotade att under året antaga en vådlig karakter. Presidenten Polk bemyndigades i April att uppsäga det med England afslutade provisoriska fördraget om gränseregleringen. Hoptals skyndade amerikanske kolonister till Oregon för att de facto taga landet i besittning, båda nationernas krigsskepp kryssade i farvattnen och demokraterne talade öppet om krig med England. Under dessa hotande demonstrationer brast kriget verkligen ut på ett annat håll, mot Mexico, och nu funno Amerikanerne för rådligast att lyssna till brittiska regeringens förslager, som antogos och på sjelfva midsommardagen ratificerades. Gränsen mellan Englands och För. Stat:s besittningar blef 49° nordl. lat. och drogs genom Fucasundet till hafvet. England behöll Vancouvers ön och Hudsons Bay-kompagniet fick fri seglats på Columbiafloden.
107 Den 15 Febr. hade fristaten Texas, en revolterad mexikansk provins, hvars sjelfständighet likväl redan förut erkänts af England och Frankrike, faktiskt ingått i unionen och från detta ögonblick kunde krigets utbrott mellan För. Staterna och Mexico anses som afgjordt. I April bröt det löst. Båda staterna förklarade sig för angripna: Mexico i anseende till Texas, För. Stat. emedan deras sändebud skymfligt affärdats från Mexico. Kongressen i Washington beviljade genast 17 milioner dollars och 50 000konsekvensändrat/normaliserat man till krigets kraftiga förande. En amerikansk flotta blokerade Mexicos hamnar. Gen. Taylor skärmytslade vid gränsen i April och slog Mexicanerne d. 8 och 9 Maj samt tog 8 kanoner. Efter denna seger inryckte Amerikanerne allt längre in på Mexikanska området, intogo Matamoras i Maj, Santa Fé och Monterey i Sept. efter en het strid, besatte i Aug. det insurgerade Californien, bombarderade Tabasco och eröfrade Tampico i Nov. samt intogo i Dec. hamnen Laguna. Slutligen den 22 och 23 Febr. 1847 tillfogade Taylor de angripande Mexicanerne en betydlig förlust vid Monterey. Man finner häraf att segern nästan öfverallt följt Amerikanarnes vapen. Det oaktadt är kriget för dem i hög grad besvärande. Spridda öfver ofantliga, glest befolkade områden, se sig de amerikanske fältherrarne ur stånd att sammanhålla större truppstyrkor, för hvilka lifsmedel snart skulle saknas, och likväl omsvärmas de på alla håll af ströfvande guerillor. Taylors trupper bestå till större delen af tyska och irländska utvandrare, hvilka, utom dryg sold, hvarochen fått löfte om ett stycke land efter freden. Man har uträknat, att Gen. Taylor och kriget dagligen kosta Förenta Staterna mellan 4 och 500 000konsekvensändrat/normaliserat dollars. Förslag att betäcka dessa enorma kostnader med en förhöjning af thé- och kaffetullen förkastades, och man har, ehuru med svårighet, sökt hjelpa sig genom skattkammarobligationers utgifvande. Förenta Staternas örlogsmarin bestod 1846 af 77 segel (hvaribland 5 ångfartyg) med 8 724konsekvensändrat/normaliserat man och 2 345konsekvensändrat/normaliserat kanoner. Dessutom 21 tullfartyg med 61 kanoner och 769 man.
108 Presidenten Polk hade skäl att i sitt budskap utbreda sig öfver de ansenliga landvinningar Förenta Staterna gjort under året 1846. Först Texas, som indelades i 35 »counties». Derpå upptogos i Aug. gebiten Iowa och
original: och Wisconsin som 29:de och 30:de staterna i unionen. Samtidigt occuperades Californien och indelades i 3 unionsstater. Slutligen inköptes Winebago Indianernes land i Iowa för 190 tusen dollars. Det var demokraterne, som upphöjde den förut föga bemärkte Polk på presidentstolen, och för att tillfredsställa detta lystna parti, har han inledt staten i krig och eröfringar. Hans anseende tros vara i starkt aftagande. – Förenta Staternas handel har emedlertid öfverstått de föregående årens svåra kris och vunnit ökad utsträckning både genom en stark spanmålsexport till Europa och vidgade förbindelser med China. Förgäfves utbjödo Mexikanerne sina kaparebref i europeiska hamnar; man hör icke att Förenta Stat:s handel derigenom lidit. I det inre af kontinenten skrider civilisationen med starka steg från öster åt vester, idoghet och vinningslystnad göra underverk, skaror af invandrande Europeer befolka ödemarkerna, men de flesta finna der mödor och försakelser istället för det eldorado de väntat sig.
109 Medan Förenta staterna med all deras egoism, visa bilden af en kraftfull, ordnad och blomstrande stat, erbjuder Mexico en motsatt tafla af råhet, okunnighet, oordning och förfall. En fruktansvärd Nemesis förföljer den spanska racen i Amerika, öfver hvars urfolk dessa Spanjorer fordom förde ett så gränslöst elände. Trög och likväl hetsig, dolsk, hämdgirig, lättjefull, bigott, är den spanske afkomlingen i Amerika det uslaste slägte, som trampat den nya verldens sköna jord, och han, som fordom sönderslet Indianerna, söndersliter nu sig sjelf i ändlösa lömska partistrider. Mexico var under året en skådeplats för oupphörliga omhvälfningar. Santa Anna, den mäktige diktatorn, var störtad. Herrera förde styrelsen. Paredes störtade i Jan. Herrera. Paredes i sin tur, hatad för monarkiska tänkesätt och den honom påbördade planen att vilja sätta en spansk prins på Mexicos thron, störtades i Aug. af den återkomne S. Anna. Denne åter, som kände marken vackla under sina fötter, förklarade sig för federalismen, eller planen att af Mexico göra en republik af förbundna stater, och tillsatte en ultraliberal ministére; men kommen i trångmål för krigets depenser, har han redan hunnit göra till sina fiender både handelsståndet, hvilket han uppenbart plundrat genom tvångslån, och det allsmäktiga presterskapet, på hvars rika kassor han brännt sina giriga fingrar. Utnämnd i Nov. till president på lifstiden, har han hittills lyckats undertrycka de talrika upproren mot hans person. Men hvad han ej kunnat förekomma, är Yucatans sjelfständighetsförklaring i Febr. och Californiens i Juli. Usel är hans styrelse; handeln i lägervall; kassorna tömda;|39 3| hela den rika staten i full upplösning, ett byte för den förstkommande, som vill åtaga sig den tacklösa mödan att regera ett folk af lättingar.
110 Negerrepubliken Hayti erhöll efter blodiga inbördeskrig något lugn under den kraftfulle Richés diktatur. – Mellan Montevideo och Buenos Ayres fortfor det långvariga mördarekriget utan afgjord framgång å någondera sidan, ehuru en förenad fransk och engelsk flotta blokerade Platafloden samt förstörde Argentinernes sjömakt. Chili erkändes af Spanien och underhandlade om handelstraktater med England, Frankrike och Belgien. – Corrientes försonade sig med Buenos Ayres; Paraguay åter uppträdde fiendtligt mot samma stat, som åter fick en bundsförvandt i Entre-Rios. Venezuela kufvade ett vådligt uppror; Ecuador hotades af en expedition europeiske äfventyrare under Gen. Flores, men denna gjordes om intet af England. – Brasilien var jemförelsevis lugnt; en negerkomplott i Pernambuco upptäcktes och en svår misshällighet med Förenta Staterna bilades.
111 På de förr så fredliga sällskapsöarna huserade Fransmännen, hvars påtvungna s. k. protektorat Otaheiterne och deras drottning Pomaré voro oartiga nog att refusera. Mord och brand förhärjade ön, tills Fransmännen ditsände Lavaud, en ny »guvernör», i stället för den hatade Bruat. – På Nya Zeland hade Engelsmännen svåra konflikter med infödingarne, och N. Z:s kompagniet upplöste sig, efter att ha förspillt 600 000konsekvensändrat/normaliserat pund sterling.— I Syd-Australien påfunnos högst rika förråder af guld, koppar, jern och bly. – I indiska arkipelagen förde Holländarne ett formligt krig mot sjöröfvarneoriginal: sjöröfrarne och kufvade flere rebellerande höfdingar på Borneo.