Notisen/artikeln ingår i Åbo Underrättelser 22/10 1867:|125 2|
Konversation.
(Oktober 1867.)
1 – Således åter några rior brunna!
2 – Förundrar det er?
3 – Nej. Om något förundrar mig, så är det, att icke flera brunnit. Nemligen brandförsäkrade.
4 – Huru? Ni tror då, att det ej sker af våda?
5 – I de flesta fall är troligt, att det sker utaf våda. Så långt ha vi ännu icke kommit, att alla göra affärer på brandstodsbolaget, ehuru frestelsen är stark.
6 – Det är sannt, att man är vårdslös med riorna, men de betala också en hög premie.
7 – Var god och räkna hvad alla de rior kostat, som brunno under sista redogörelseåret.
8 – Folket skall lära sig en större aktsamhet.
9 – Huru lära sig, när det får betaldt för sitt slarf? I min tanke, borde inga rior mottagas till försäkring. En redan allmän vårdslöshet kan ej annat än blifva ännu allmännare, när man intet riskerar, kanske vinner derpå. Men riorna äro blott en detaljfråga. Hela det nyttiga och välmenta brandförsäkringsbolaget för landet är för närvarande en stor demoralisationsanstalt, som lyckligtvis går med snabba steg sin undergång till möte.
10 – Hur vill ni bevisa en så sträng och obillig dom om en anstalt, hvars princip är erkänd i hela verlden som riktig?
11 – Jag talar ej om principen, utan om formen. Vårt folk räknar ej noga med tid, arbete, skog, kort sagdt en byggnads värde på landet; men desto större värde har penningen. Hundrade och tusende äro nära att svälta ihjäl af brist på några mark att köpa sig bröd, men deras hus äro försäkrade för hundra eller tusental mark – medgif, att det är en förfärlig frestelse!
12 – Derför nedsätter man försäkringsbeloppen.
13 – Det hjelper icke. Frestelsen qvarstår.
14 – Man skärper kontrollen. Man tillsätter aflönade agenter.
15 – Aflönade agenter äro utan allt tvifvel|125 3| en betydlig vinst, i jemförelse med de nuvarande komitéerna, som sköta sin sak bättre eller sämre, men ofta med en otrolig lojhet. Det finns sådana, hvilkas besigtning består i en frukost hos försäkringstagaren och som sedan icke vidare bry sig om hela affären. Men om äfven agenterne bättre uppdaga svek, äro de nästan lika maktlösa mot den vårdslöshet, som tänker: brinner det, så brinner det; jag får ju betaldt!
16 – Jag förstår ej er mening. På det sättet skulle ju alla försäkringsbolag vara demoralisationsanstalter.
17 – Nej men. Den, som t. ex. försäkrat sitt lif, underlåter ej derföre att taga droppar, när han känner sig sjuk, eller vatten, om han är af den läran. Hvarföre? För det han har ett större intresse att lefva. En försäkringstagare i ett brandstodsbolag bör på samma sätt ha större intresse af att fara varligt med eld, än att få ut sin brandstod. Och detta sker aldrig rätt i ett alltför stort bolag. Den ena har intet intresse att öfvervaka den andra, emedan det tjenar till ingenting. Hvad hjelper det, om ett distrikt eller ett län utmärker sig genom berömvärd ordentlighet? Trettio eller femtio mil derifrån slarfvar man desto mer, och det kan ingen förhindra. Det ena distriktet tänker: hvarför skall jag betala för andra? Jag kan ju så gerna bränna sjelf.
18 – Hvad skall man då göra?
19 – Man skall dela bolaget.
20 – Men då blir förvaltningen dyrare och risken större.
21 – Låt vara. Den stora vinsten blir deremot, att man bättre kontrollerar hvarandra inbördes, hvilket är den enda verksama kontrollen. Hvarför lider städernas bolag vida mindre än landets? För det att i en stad den ena kontrollerar den andra. På landet är väl detta ogörligt i samma grad, men det är klart, att delägarne i ett mindre brandstodsbolag för landet ha vida mera intresse att kontrollera hvarandra, än i ett större, och lättare kunna t. ex. bötfälla en grof vårdslöshet.
22 – Men på detta sätt komma vi åter till den gamla socknebrandstoden.
23 – En väl organiserad socknebrandstodsförening vore ock det önskvärdaste, derest ej risken blefve för stor och försäkringsbeloppen, till följd deraf, för små. Men om flera grannsocknar, eller tillochmed ett helt län, förenar sig om ett gemensamt bolag, måste alltid den inbördes kontrollen vinna, i jemförelse med ett bolag för hela landet. Om t. ex. åtta bolag i Finland uppstå i stället för ett, hvad hindrar dem att stå i så nära förbindelse med hvarandra som möjligt, ja hafva en gemensam centralbestyrelse, blott att hvarje bolag ansvarar endast för sitt område?
24 – Hm. Det går icke.
25 – Går det nu då?
26 – Låt oss tala om något annat.
27 – I Loimijoki, berätta tidningarna, har kommunen vid vite ålagt hvar besuten bonde att insamla 30 lispund och hvar torpare 20 lispund lafvar (mossa) till nödbröd för vintern. Detta är lika klokt, som raskt. Skulle hvar kommun, der nöd befaras, göra detsamma, så vore dumma fördomar tvungne att kapitulera, och ingen behöfde frukta hungersdöden. Ty få lära vara nog envisa att svälta ihjäl med mossbröd framför sig.
28 – Man häpnar och harmas öfver det okunniga folkets fördomar; men hvad göra de bildade i landet, för att besegra dem? Huru vill herremannen, som alla dagar sjelf äter godt rågbröd, öfvertyga bonden, att äfven mossa, missne o. s. v. kunna i nödfall tjena till föda? Jag vet dock en, som dagligen sjelf åt mossbröd, och intet annat bröd, tilldess han öfvertygat sina grannar, att detta var hvarken synd, skam eller skada. Och se, det halp! Men dertill fordras mod och försakelse. Har ingen annan detta mod? Tål ingen annan denna försakelse?
29 – Hemslöjden som räddningsplanka för flera tusen hungrande, – se der en tanke, som nu uppstår samtidigt på många orter och i många former! Denna idé hvimlar på ena sidan af illusioner, på den andra af axelryckningar, och dess praktiska verklighet ligger der midtemellan. Misstag komma att göras, och dock har tanken en framtid. Det vore önskvärdt, att många föreningar bilda sig på olika orter för hemslöjdens befordran och småningom stadna alla vid en gemensam plan.
30 – Två reglor äro af största vigt: den ena, att slöjdbolagen endast uppköpa dugliga tillverkningar och befordra sådana genom modeller; den andra att de icke, eller så varsamt som möjligt, konkurrera med handeln. Allt hvad handeln bättre och lättare exporterar bör öfverlemnas åt denna. Men handeln och slöjdbolagen kunna göra hvarandra ömsesidiga tjenster. Samma förhållande bör vara mellan slöjdbolagen och undsättningskomitéerna.
31 – Den finska qvinnan har denna tid en stor fosterländsk kallelse: icke minst för hemslöjdens uppmuntran. Utan våra bildade qvinnors medverkan går denna idé icke ur fläcken. De böra vara med uti alla rådslag, alla uppköp; råda att producera, hjelpa att konsumera. Alla depoter för inhemsk slöjd behöfva qvinnlig medverkan.
32 – Så hastigt förändras tiderna, att man nu redan vänder sig om på gatan och med förvåning betraktar en grann dame, som hängt en påse löshår i nacken och släpar sin sidenklädning långs trottoiren. De veta ej sjelfva, dessa stackars vindflöjlar för modet, huru de förhåna tidens nöd och huru de till allmän beskådning uthänga deras likgiltighet för fosterlandet och menskligheten. De tro, att allt är som förr och att de måste »vara klädda som andra», under det att tiden redan vändt sig ifrån dem och betraktar dem med en ovilja, blandad med medlidande.
33 – Det finns ingen annan gräns för modet och lyxen, än att fruntimmerna frivilligt öfverenskomma om att i hvardagslag och vid alla mindre tillfällen gå klädda i inhemska tyger. Det, som gör en sådan öfverenskommelse praktisk och utförbar, är att damerna måste hafva sin frihet vid större tillfällen.
34 – Man skall strax invända, att inhemska tyger fås hvarken till samma qvalitet eller samma pris, som de utländska. Invändningen är riktig, när det gäller finare vara, men oriktig, när det är fråga om anspråkslösare ylle-, halfylle-, bomulls- och linneväfnader. De flesta ha ingen aning om huru vackra, starka och billiga tyger redan väfvas; och ju mera de få afsättning, desto bättre blir qvalitén, desto billigare priset. Huru mången har härtills haft råd att uppoffra tid, arbete och material, med utsigt att få tigga om köpare och slutligen bjudas af medömkan ett pris, som icke ger någon arbetslön?
35 – År 1824 hände sig i Åbo, att en ung grefvinna – högsinnad, ej endast högättad – för att uppmuntra några fattiga väfverskor, begynte visa sig ute i inhemska bomullstyger. Hennes djerfhet väckte då samma förundran, som ett dylikt trots mot fördomarna skulle väcka nu; men exemplet fann efterföljd, och från den tiden lärer man kunna datera den spridning och det välförtjenta rykte, som länge gåfvo fart åt Åbo bomullsväfnader. Avis au lecteur, – eller hellre åt läsarinnan.
36 – De gode herrar och finske män skulle förtjena ett särskildt kapitel. Jag vill nu endast nämna, att i Helsingfors finnes en besökt verkstad, etablerad af ett fruntimmer, der manskläder tillverkas af endast inhemska kläden; Littois och andra. Det förspörjes icke att kunderne beklaga sig hvarken öfver pris eller qvalitet. Tvärtom. Men de tyske skräddarne anse mamsell Grapes tillverkningar under all kritik.
37 – Hr Kleineh inbjuder i Helsingfors alla »vänner af delikat kalfstek m. m.» på the rolling table i operakällaren. Hvar och en har sin smak och sin nödbrödstillverkning. Somliga äta halm och mossa, somliga ostron och kräftpastejer.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Konversation.
(Oktober 1867.)
1 – Således åter några rior brunna!
2 – Förundrar det er?
3 – Nej. Om något förundrar mig, så är det, att icke flera brunnit. Nemligen brandförsäkrade.
4 – Huru? Ni tror då, att det ej sker af våda?
5 – I de flesta fall är troligt, att det sker utaf våda. Så långt ha vi ännu icke kommit, att alla göra affärer på brandstodsbolaget, ehuru frestelsen är stark.
6 – Det är sannt, att man är vårdslös med riorna, men de betala också en hög premie.
7 – Var god och räkna hvad alla de rior kostat, som brunno under sista redogörelseåret.
8 – Folket skall lära sig en större aktsamhet.
9 – Huru lära sig, när det får betaldt för sitt slarf? I min tanke, borde inga rior mottagas till försäkring. En redan allmän vårdslöshet kan ej annat än blifva ännu allmännare, när man intet riskerar, kanske vinner derpå. Men riorna äro blott en detaljfråga. Hela det nyttiga och välmenta brandförsäkringsbolaget för landet är för närvarande en stor demoralisationsanstalt, som lyckligtvis går med snabba steg sin undergång till möte.
10 – Hur vill ni bevisa en så sträng och obillig dom om en anstalt, hvars princip är erkänd i hela verlden som riktig?
11 – Jag talar ej om principen, utan om formen. Vårt folk räknar ej noga med tid, arbete, skog, kort sagdt en byggnads värde på landet; men desto större värde har penningen. Hundrade och tusende äro nära att svälta ihjäl af brist på några mark att köpa sig bröd, men deras hus äro försäkrade för hundra eller tusental mark – medgif, att det är en förfärlig frestelse!
12 – Derför nedsätter man försäkringsbeloppen.
13 – Det hjelper icke. Frestelsen qvarstår.
14 – Man skärper kontrollen. Man tillsätter aflönade agenter.
15 – Aflönade agenter äro utan allt tvifvel|125 3| en betydlig vinst, i jemförelse med de nuvarande komitéerna, som sköta sin sak bättre eller sämre, men ofta med en otrolig lojhet. Det finns sådana, hvilkas besigtning består i en frukost hos försäkringstagaren och som sedan icke vidare bry sig om hela affären. Men om äfven agenterne bättre uppdaga svek, äro de nästan lika maktlösa mot den vårdslöshet, som tänker: brinner det, så brinner det; jag får ju betaldt!
16 – Jag förstår ej er mening. På det sättet skulle ju alla försäkringsbolag vara demoralisationsanstalter.
17 – Nej men. Den, som t. ex. försäkrat sitt lif, underlåter ej derföre att taga droppar, när han känner sig sjuk, eller vatten, om han är af den läran. Hvarföre? För det han har ett större intresse att lefva. En försäkringstagare i ett brandstodsbolag bör på samma sätt ha större intresse af att fara varligt med eld, än att få ut sin brandstod. Och detta sker aldrig rätt i ett alltför stort bolag. Den ena har intet intresse att öfvervaka den andra, emedan det tjenar till ingenting. Hvad hjelper det, om ett distrikt eller ett län utmärker sig genom berömvärd ordentlighet? Trettio eller femtio mil derifrån slarfvar man desto mer, och det kan ingen förhindra. Det ena distriktet tänker: hvarför skall jag betala för andra? Jag kan ju så gerna bränna sjelf.
18 – Hvad skall man då göra?
19 – Man skall dela bolaget.
20 – Men då blir förvaltningen dyrare och risken större.
21 – Låt vara. Den stora vinsten blir deremot, att man bättre kontrollerar hvarandra inbördes, hvilket är den enda verksama kontrollen. Hvarför lider städernas bolag vida mindre än landets? För det att i en stad den ena kontrollerar den andra. På landet är väl detta ogörligt i samma grad, men det är klart, att delägarne i ett mindre brandstodsbolag för landet ha vida mera intresse att kontrollera hvarandra, än i ett större, och lättare kunna t. ex. bötfälla en grof vårdslöshet.
22 – Men på detta sätt komma vi åter till den gamla socknebrandstoden.
23 – En väl organiserad socknebrandstodsförening vore ock det önskvärdaste, derest ej risken blefve för stor och försäkringsbeloppen, till följd deraf, för små. Men om flera grannsocknar, eller tillochmed ett helt län, förenar sig om ett gemensamt bolag, måste alltid den inbördes kontrollen vinna, i jemförelse med ett bolag för hela landet. Om t. ex. åtta bolag i Finland uppstå i stället för ett, hvad hindrar dem att stå i så nära förbindelse med hvarandra som möjligt, ja hafva en gemensam centralbestyrelse, blott att hvarje bolag ansvarar endast för sitt område?
24 – Hm. Det går icke.
25 – Går det nu då?
26 – Låt oss tala om något annat.
27 – I Loimijoki, berätta tidningarna, har kommunen vid vite ålagt hvar besuten bonde att insamla 30 lispund och hvar torpare 20 lispund lafvar (mossa) till nödbröd för vintern. Detta är lika klokt, som raskt. Skulle hvar kommun, der nöd befaras, göra detsamma, så vore dumma fördomar tvungne att kapitulera, och ingen behöfde frukta hungersdöden. Ty få lära vara nog envisa att svälta ihjäl med mossbröd framför sig.
28 – Man häpnar och harmas öfver det okunniga folkets fördomar; men hvad göra de bildade i landet, för att besegra dem? Huru vill herremannen, som alla dagar sjelf äter godt rågbröd, öfvertyga bonden, att äfven mossa, missne o. s. v. kunna i nödfall tjena till föda? Jag vet dock en, som dagligen sjelf åt mossbröd, och intet annat bröd, tilldess han öfvertygat sina grannar, att detta var hvarken synd, skam eller skada. Och se, det halp! Men dertill fordras mod och försakelse. Har ingen annan detta mod? Tål ingen annan denna försakelse?
29 – Hemslöjden som räddningsplanka för flera tusen hungrande, – se der en tanke, som nu uppstår samtidigt på många orter och i många former! Denna idé hvimlar på ena sidan af illusioner, på den andra af axelryckningar, och dess praktiska verklighet ligger der midtemellan. Misstag komma att göras, och dock har tanken en framtid. Det vore önskvärdt, att många föreningar bilda sig på olika orter för hemslöjdens befordran och småningom stadna alla vid en gemensam plan.
30 – Två reglor äro af största vigt: den ena, att slöjdbolagen endast uppköpa dugliga tillverkningar och befordra sådana genom modeller; den andra att de icke, eller så varsamt som möjligt, konkurrera med handeln. Allt hvad handeln bättre och lättare exporterar bör öfverlemnas åt denna. Men handeln och slöjdbolagen kunna göra hvarandra ömsesidiga tjenster. Samma förhållande bör vara mellan slöjdbolagen och undsättningskomitéerna.
31 – Den finska qvinnan har denna tid en stor fosterländsk kallelse: icke minst för hemslöjdens uppmuntran. Utan våra bildade qvinnors medverkan går denna idé icke ur fläcken. De böra vara med uti alla rådslag, alla uppköp; råda att producera, hjelpa att konsumera. Alla depoter för inhemsk slöjd behöfva qvinnlig medverkan.
32 – Så hastigt förändras tiderna, att man nu redan vänder sig om på gatan och med förvåning betraktar en grann dame, som hängt en påse löshår i nacken och släpar sin sidenklädning långs trottoiren. De veta ej sjelfva, dessa stackars vindflöjlar för modet, huru de förhåna tidens nöd och huru de till allmän beskådning uthänga deras likgiltighet för fosterlandet och menskligheten. De tro, att allt är som förr och att de måste »vara klädda som andra», under det att tiden redan vändt sig ifrån dem och betraktar dem med en ovilja, blandad med medlidande.
33 – Det finns ingen annan gräns för modet och lyxen, än att fruntimmerna frivilligt öfverenskomma om att i hvardagslag och vid alla mindre tillfällen gå klädda i inhemska tyger. Det, som gör en sådan öfverenskommelse praktisk och utförbar, är att damerna måste hafva sin frihet vid större tillfällen.
34 – Man skall strax invända, att inhemska tyger fås hvarken till samma qvalitet eller samma pris, som de utländska. Invändningen är riktig, när det gäller finare vara, men oriktig, när det är fråga om anspråkslösare ylle-, halfylle-, bomulls- och linneväfnader. De flesta ha ingen aning om huru vackra, starka och billiga tyger redan väfvas; och ju mera de få afsättning, desto bättre blir qvalitén, desto billigare priset. Huru mången har härtills haft råd att uppoffra tid, arbete och material, med utsigt att få tigga om köpare och slutligen bjudas af medömkan ett pris, som icke ger någon arbetslön?
35 – År 1824 hände sig i Åbo, att en ung grefvinna – högsinnad, ej endast högättad – för att uppmuntra några fattiga väfverskor, begynte visa sig ute i inhemska bomullstyger. Hennes djerfhet väckte då samma förundran, som ett dylikt trots mot fördomarna skulle väcka nu; men exemplet fann efterföljd, och från den tiden lärer man kunna datera den spridning och det välförtjenta rykte, som länge gåfvo fart åt Åbo bomullsväfnader. Avis au lecteur, – eller hellre åt läsarinnan.
36 – De gode herrar och finske män skulle förtjena ett särskildt kapitel. Jag vill nu endast nämna, att i Helsingfors finnes en besökt verkstad, etablerad af ett fruntimmer, der manskläder tillverkas af endast inhemska kläden; Littois och andra. Det förspörjes icke att kunderne beklaga sig hvarken öfver pris eller qvalitet. Tvärtom. Men de tyske skräddarne anse mamsell Grapes tillverkningar under all kritik.
37 – Hr Kleineh inbjuder i Helsingfors alla »vänner af delikat kalfstek m. m.» på the rolling table i operakällaren. Hvar och en har sin smak och sin nödbrödstillverkning. Somliga äta halm och mossa, somliga ostron och kräftpastejer.