Helsning till de den 30 maj 1890 promoverade filosofie magistrarne från 1840 års magistrar
Lukuteksti
||
Helsning till de den 30 maj 1890 promoverade Filosofie Magistrarne från 1840 års Magistrar.
|||3|
1840.
Vi stodo unga i täta leder,
Omkring parnassen och dess katheder,
Vi svuro eden vid tro och heder
Att ärligt lösa vår lagerkrans.
5Det långa lifvet, det sommargröna,
Det solbelysta, det stormigt sköna,
Låg löftesrikt att vårt hopp belöna
Framför vårt öga i morgonglans.
Den hvita kyrkan, sin klippas krona,
10Som inga synder behöft försona
Och aldrig förr hört en psalm förtona,
Såg ned på oss i sin blomsterskrud,
Och vi, vi voro vid ljusets fester
Dess första törstande altargäster;
|4|
15Dess halleluja med hög orkester
Sjöng första gången sitt lof till Gud. 1)1840 års jubelfest och promotioner firades i den då nya, ännu ej inredda och invigda Nikolaikyrkan i Helsingfors, der parnassen intog altarets plats.
Kring oss stod seklet i middagsstunden;
Dess hjerta slog, men dess hand var bunden;
Der brann en eld i den djupa grunden,
20Han tände glöd i vår unga barm.
Natt skulle vika och dagen randas;
I öknar ville vi ej försandas,
Fri luft begärde vi för att andas,
Bragd skulle pröfva vår starka arm.
25Kring oss stod Finland, beredt till skördar:
Allt hvad dess minne nu återbördar,
Dess hjerta älskar, dess tanke vördar,
Var samladt här för två seklers arf.
Dess skönsta dotter oss lagern räckte,
30Dess älsklingsskald från ett äldre slägte
Bar jubelkransen och återväckte
Till lif Gustavernes tidehvarf … 2)Biskop Franz Mikael Franzén. Hans dotterdotter, fröken Rosina von Haartman, var kransbinderska.
|5|
1890.
Våg jagar våg i tidens snabba ström.
Hvar afton ser tillbaka på sin morgon,
35Hvar morgon glömt den qväll, som gått förut.
Hvad mins den dag, som är, om dag, som var?
Framåt! Framåt! I dag är lifvets nu.
Det trötta seklet knakar i sin fogning;
Det hamrat jern, det blödt och drömt för mycket,
40Det nyktrar till, det börjar gråna gammalt.
Men ett är ungt ännu: de tjugu årens
Ändlösa horizont och segervissa
Förtröstan att en dag eröfra verlden.
På vågen dröjer halfförbleknadt qvar
45Ett aftonskimmer af den dag, som var.
Ett fåtal grå, af åren tyngda hjessor
|6|
Är allt, som återstår af ynglingsskaran
Från seklets middag i dess aftonväkt.
Ett annat slägte ungdom, söners söner
50Af det förgångna, fyller nu parnassen
Med samma hopp och samma glada mod.
Vi, män af det förflutna, helsa eder,
Män af det kommande, från edra fäder
Och sända genom eder samma helsning
55Till edra söners söner i de tider,
Som randas efter nya femti år.
Vi äro eder rot. I ären blomman
Af våra dagars frön, fritt vuxen ut
I ny tids luft, på samma gång sig sjelf
60Och vår tids ättling. Edert slägte dömer
Vårt verk. Ett annat dömer edert.
Men son skall varda mer, än fader var
Tid stadnar aldrig. Ve det folk, den man,
Som ej går framåt; han skall gå tillbaka.
65Bevisen genom handling, ej med löften
Och drömda lagrar, att det fäders arf
I togen mot skall gå till edra söner
Förädladt, riktadt, mera starkt och skönt!
Vårt verk är bristfullt, som allt menskoverk:
70Fullborden det! Vi togo mot i arf
|7|
Odlingens början, mycken ödemark,
Ett stumt, ett tvekande, ett modlöst folk,
Böjdt under nyss upplefda ödens tyngd:
Vi lemna eder, med Guds makt, ej vår,
75Ett odladt land och ett upprättadt folk.
Vi togo mot en dyrbar skatt af ljus
På höjderna, men natt i dunkla dalar:
Vi lemna eder skolans sal åt alla.
Vi togo moders, makas, systers kärlek mot:
80Vi lemna eder, lika kärleksfull,
Den tänkande, den vakna qvinnan åter.
Vi togo mot den första Kalevala:
Vi lemna eder en ny tankeverld
I drägten af ett nytt, jungfruligt språk.
85Vi tjusades af andra länders konstverk,
Och se, vi lemna eder inhemsk konst.
Vi togo mot idyller, fagra, blyga,
Af sångaren i Borgå, och vi lemna
Åt eder, med hans bildstod, Fänrik Stål.
90Vi togo mot en älskad fosterbygd:
Vi lemna eder, klart förstådt, Vårt Land,
– Helt, icke klufvet! Klyftan måste komma,
När häfdens portar vändas gnisslande
På rostadt jern. Vi kände henne ej.
95Allt detta ej af oss, men dock med oss.
Välan, vårt sekels arfvingar, fulländen
|8|
Hvad vi begynt! Gån längre, än vi gått!
Förmån långt mer, än det, som vi förmått!
Rum finnes öfvernog för stål i viljan.
100Vi seglat med vår tid för morgonbris:
I läggen ut från land i disig luft,
Och barometern sjunker. Ref i seglen!
Utkik i fören! Alle man på däck!
Rätt framför makt, men framför rätten pligt,
105Och mer än pligt, den kärlek, som försakar,
Den starka tro, som öfvervinner verlden,
Den, som har mod att dö och mod att lefva,
När intet synes värdt att lefva för!
Än klarna moln, som fruktan fegt förstorar.
110Förlorad är blott den sig sjelf förlorar.
Det folk, som bar hvad detta folket bar,
Står oförstörbart på vår aska qvar.
|9|
1940.
Ö, som vid tidens horizont dig höjer
Med obekanta, töckenhöljda stränder,
115Der drömmen söker land och hoppet dröjer;
Namnlösa, obebodda ö i hafvet,
Som skall en gång i lifvets fullhet vimla,
När mycket, som nu lefver, är begrafvet;
Tag mot en droppe af det blod, som flödar
120I nutids ådror; berga på din klippa
En rest af ungdom, ryckt från år och dödar!
Låt dem vi nu bekransa varda unnadt
Bevittna för sin efterverld det bästa,
Som de och deras tid ha tänkt och kunnat!
|10|
125Strand, gif dem hamn i hafvets villa vågor!
Tid, stänk ditt guld i deras ungdoms lager!
Lif, gif dem svar på dina dunkla frågor!
Och sist, när intet svar står mer att finna,
O, lifvets Herre, låt dem i din sanning
130Den oförvissneliga kronan vinna!
Z. TOPELIUS.
1)1840 års jubelfest och promotioner firades i den då nya, ännu ej inredda och invigda Nikolaikyrkan i Helsingfors, der parnassen intog altarets plats.
2)Biskop Franz Mikael Franzén. Hans dotterdotter, fröken Rosina von Haartman, var kransbinderska.
Kommentaari
Kommentar
Filosofiska fakultetens promotion 1890 sammanföll med universitetets 250 årsjubileum och med att Topelius blev jubelmagister. På grund av det politiskt sett ömtåliga förhållandet mellan Finland och Ryssland ansåg man det trots allt ovist att uppmärksamma universitetsjubileet i samband med promotionen. Se också inledningen, »1890: Hälsning från 1840 års magistrar 1890».
Till promotionen hade jubelmagistern Topelius skrivit denna hälsning från 1840 års magistrar. Paul Nyberg skriver om dikten att »[d]et blev en karakteristik av tiden för 50 år sedan och en uppmaning till de unga att utföra, att fullända, det de gamla inte mäktat med. [...] Det var en bärande optimism i en hotande mörk tid, som fullt kunde mäta sig med det bästa Topelius i sin krafts dagar skrivit till sitt folk.»
I dagspressen kan man läsa att Topelius och promotionsskalden Paavo Cajanders finskspråkiga verser, vilka delades ut åt publiken, efter promotionsfestligheterna blev liggande »i stora högar på golfvet».
Dikten utkom som separattryck och avtrycktes i Nya Pressen 30/5 1890, Östra Finland 2/6 1890, Norra Posten 4/6 1890 och Finland 30/5 1890.
Bibliografi
Nyberg, Zachris Topelius 1949 s. 545; Tammerfors Aftonblad 3/6 1890
Helsning till de den 30 maj 1890 promoverade Filosofie Magistrarne från 1840 års Magistrar.
|||3|1840.
Vi stodo unga i täta leder,
Omkring parnassen och dess katheder,
Vi svuro eden vid tro och heder
Att ärligt lösa vår lagerkrans.
5Det långa lifvet, det sommargröna,
Det solbelysta, det stormigt sköna,
Låg löftesrikt att vårt hopp belöna
Framför vårt öga i morgonglans.
Den hvita kyrkan, sin klippas krona,
10Som inga synder behöft försona
Och aldrig förr hört en psalm förtona,
Såg ned på oss i sin blomsterskrud,
Och vi, vi voro vid ljusets fester
Dess första törstande altargäster;
|4|15Dess halleluja med hög orkester
Sjöng första gången sitt lof till Gud. 1)1840 års jubelfest och promotioner firades i den då nya, ännu ej inredda och invigda Nikolaikyrkan i Helsingfors, der parnassen intog altarets plats.
Kring oss stod seklet i middagsstunden;
Dess hjerta slog, men dess hand var bunden;
Der brann en eld i den djupa grunden,
20Han tände glöd i vår unga barm.
Natt skulle vika och dagen randas;
I öknar ville vi ej försandas,
Fri luft begärde vi för att andas,
Bragd skulle pröfva vår starka arm.
25Kring oss stod Finland, beredt till skördar:
Allt hvad dess minne nu återbördar,
Dess hjerta älskar, dess tanke vördar,
Var samladt här för två seklers arf.
Dess skönsta dotter oss lagern räckte,
30Dess älsklingsskald från ett äldre slägte
Bar jubelkransen och återväckte
Till lif Gustavernes tidehvarf … 2)Biskop Franz Mikael Franzén. Hans dotterdotter, fröken Rosina von Haartman, var kransbinderska.
|5|
1890.
Våg jagar våg i tidens snabba ström.
Hvar afton ser tillbaka på sin morgon,
35Hvar morgon glömt den qväll, som gått förut.
Hvad mins den dag, som är, om dag, som var?
Framåt! Framåt! I dag är lifvets nu.
Det trötta seklet knakar i sin fogning;
Det hamrat jern, det blödt och drömt för mycket,
40Det nyktrar till, det börjar gråna gammalt.
Men ett är ungt ännu: de tjugu årens
Ändlösa horizont och segervissa
Förtröstan att en dag eröfra verlden.
På vågen dröjer halfförbleknadt qvar
45Ett aftonskimmer af den dag, som var.
Ett fåtal grå, af åren tyngda hjessor
|6|Är allt, som återstår af ynglingsskaran
Från seklets middag i dess aftonväkt.
Ett annat slägte ungdom, söners söner
50Af det förgångna, fyller nu parnassen
Med samma hopp och samma glada mod.
Vi, män af det förflutna, helsa eder,
Män af det kommande, från edra fäder
Och sända genom eder samma helsning
55Till edra söners söner i de tider,
Som randas efter nya femti år.
Vi äro eder rot. I ären blomman
Af våra dagars frön, fritt vuxen ut
I ny tids luft, på samma gång sig sjelf
60Och vår tids ättling. Edert slägte dömer
Vårt verk. Ett annat dömer edert.
Men son skall varda mer, än fader var
Tid stadnar aldrig. Ve det folk, den man,
Som ej går framåt; han skall gå tillbaka.
65Bevisen genom handling, ej med löften
Och drömda lagrar, att det fäders arf
I togen mot skall gå till edra söner
Förädladt, riktadt, mera starkt och skönt!
Vårt verk är bristfullt, som allt menskoverk:
70Fullborden det! Vi togo mot i arf
|7|Odlingens början, mycken ödemark,
Ett stumt, ett tvekande, ett modlöst folk,
Böjdt under nyss upplefda ödens tyngd:
Vi lemna eder, med Guds makt, ej vår,
75Ett odladt land och ett upprättadt folk.
Vi togo mot en dyrbar skatt af ljus
På höjderna, men natt i dunkla dalar:
Vi lemna eder skolans sal åt alla.
Vi togo moders, makas, systers kärlek mot:
80Vi lemna eder, lika kärleksfull,
Den tänkande, den vakna qvinnan åter.
Vi togo mot den första Kalevala:
Vi lemna eder en ny tankeverld
I drägten af ett nytt, jungfruligt språk.
85Vi tjusades af andra länders konstverk,
Och se, vi lemna eder inhemsk konst.
Vi togo mot idyller, fagra, blyga,
Af sångaren i Borgå, och vi lemna
Åt eder, med hans bildstod, Fänrik Stål.
90Vi togo mot en älskad fosterbygd:
Vi lemna eder, klart förstådt, Vårt Land,
– Helt, icke klufvet! Klyftan måste komma,
När häfdens portar vändas gnisslande
På rostadt jern. Vi kände henne ej.
95Allt detta ej af oss, men dock med oss.
Välan, vårt sekels arfvingar, fulländen
|8|Hvad vi begynt! Gån längre, än vi gått!
Förmån långt mer, än det, som vi förmått!
Rum finnes öfvernog för stål i viljan.
100Vi seglat med vår tid för morgonbris:
I läggen ut från land i disig luft,
Och barometern sjunker. Ref i seglen!
Utkik i fören! Alle man på däck!
Rätt framför makt, men framför rätten pligt,
105Och mer än pligt, den kärlek, som försakar,
Den starka tro, som öfvervinner verlden,
Den, som har mod att dö och mod att lefva,
När intet synes värdt att lefva för!
Än klarna moln, som fruktan fegt förstorar.
110Förlorad är blott den sig sjelf förlorar.
Det folk, som bar hvad detta folket bar,
Står oförstörbart på vår aska qvar.
|9|
1940.
Ö, som vid tidens horizont dig höjer
Med obekanta, töckenhöljda stränder,
115Der drömmen söker land och hoppet dröjer;
Namnlösa, obebodda ö i hafvet,
Som skall en gång i lifvets fullhet vimla,
När mycket, som nu lefver, är begrafvet;
Tag mot en droppe af det blod, som flödar
120I nutids ådror; berga på din klippa
En rest af ungdom, ryckt från år och dödar!
Låt dem vi nu bekransa varda unnadt
Bevittna för sin efterverld det bästa,
Som de och deras tid ha tänkt och kunnat!
|10|125Strand, gif dem hamn i hafvets villa vågor!
Tid, stänk ditt guld i deras ungdoms lager!
Lif, gif dem svar på dina dunkla frågor!
Och sist, när intet svar står mer att finna,
O, lifvets Herre, låt dem i din sanning
130Den oförvissneliga kronan vinna!
Z. TOPELIUS.