Skyddsengeln.

Saga i tre äfventyr.

FÖRSTA ÄFVENTYRET.

Myllykonsekvensändrat/normaliserat Mattis qvarn. Det är tidigt på morgonen och ännu halfmörkt. Mjölsäckar stå på golfvet och mellan säckarna en korg. Tattar Dara smyger sig in och bär på armen ett sofvande barn.konsekvensändrat/normaliserat

TATTAR DARAS VAGGVISA:

Vyss, vyss, kungabarn!

Tiggarn är din like.

Vyss, vyss, flodens qvarn

Är ditt kungarike.

Hjulet plaskar, strömmen far,

Jordisk ära flyr så snar.

Vyss, vyss, kungabarn,

Tiggarn är din like.

Vyss, vyss, prinselill!

Hvar är nu din krona?

Silkeslindan syns ej till

Och guldsydda skona.

Sväng, du qvarnsten, sväng och sväng;

Liten prins är mjölnardräng.

Vyss, vyss, liten prins

Hvar är nu din krona?

5 Så är det nu med dig, lilla prinspyssling. Mjölnardräng skall du bli i alla dina dagar, så sannt jag heter Tattar Dara och är ond på din far, den stränge kung Froste. Ja, hvarför skulle han ta från mig min flicka, min lilla Snöhvit, och uppfostra henne vid sitt kungliga hof och göra henne till en kristen menniska? Vi tattare tycka intet om sådant, vi löpa hellre kring landsvägarna och stjäla en smula. Derför passade jag på i natt, när den lilla prinsen kom till verlden och drottning Gunilla – Gud signe henne, hade jag så när sagt – blef död med detsamma. Hela slottet var i uppståndelse, alla greto och beskifvade sig öfver den goda drottningens död, och ingen märkte att jag smög mig in i den kungliga barnkammaren och stal prinsen ur vaggan. Någon betalning skulle jag ha för min allrararaste Snöhvit. Men behålla prinsen, det törs jag inte, ty kungen skall sätta hela riket i rörelse, för att återfå sin enda son, som en dag skulle ärfva hans krona. Så kom jag ihåg, att Mylly Matti är en beskedlig, godhjertad karl, som hela verlden kan narra upp i ett träd, och derför tänker jag lägga prinsen här i hans qvarn.

6 (Tittar i korgen.) Hvad för något? Här ligger en liten pojke förut, precis lika stor och gammal som min lilla prins! Åhå – det var präktigt! Nu tar|203| jag prinsens silkeslinda och guldskor med mig och lägger honom här i en säck bredvid mjölnargossen, då vet ingen hvem som är prins och hvem som är |144|mjölnargosse. Vänta, – det är bäst att jag sätter ett märke på min, så att jag känner igen honom. Jag skall nypa honom i örsnibben ... (Barnet skriker.konsekvensändrat/normaliserat) Vyss, vyss, barnet mitt, skriker du efter din krona? Se så, – venstra örat, nu skall jag minnas detoriginal: det; (lägger barnet i korgen).original: .) Adjö med dig, prinsstackare; Mylly Matti kommer der nere med säcken på ryggen. Låt nu se att du blir en dugtig mjölnare, så träffas vi kanske, när du blir stor, och då skall du tacka mig att du fått lära något nyttigt i verlden. (Smyger sig bort.)konsekvensändrat/normaliserat

(Det blir ljust i qvarnen. Mylly Matti kommer in med en säck på ryggen och ser sig omkring i dörren.)

8 MATTI. Hu – hvad var det som smög förbi mig i dörren? Var det en råtta, så var det en hiskelig råtta på två ben, stor som en häst! ... Fy, Mylly Matti, är du en mjölnare och näns vara rädd för en råtta? Det är ju dina husdjur. En qvarn utan råttor är som en sjö utan fisk. Åhnej, – det spökar bara en smula på morgonqvisten, och (ser häpen omkring sig), det är just som smått trefligt att ha sällskap i ensamheten ... Jag är alltid då munter och sällskapslik af mig.

MYLLY MATTIS VISAkonsekvensändrat/normaliserat
(Melodi:konsekvensändrat/normaliserat »Jag heter Papageno jag»).konsekvensändrat/normaliserat

Jag heter Mylly Matti jag,

Är mjölnare båd’ natt och dag,

Och malar gröpe, mjöl och gryn,

Åt folk och fä i hela byn.

Min gumma heter Maja, hon

Och är en mycket bra person:

När qvarnen råkar stå en smul,

Så surrar hon mer än mitt hjul.

Det är ett ordspråk i vår by,

Och det gör mig ej hufvudbry,

Att den som dugtigt luras kan,

Han kallas Mylly Matti han.

Det är en heder för min qvarn,

Och mig så känner minsta barn.

Hvem utaf er, god vänner, var

Ej Mylly Matti i sin dar?

11 (Kastar säcken på golfvet.) Puh – han dunsar i golfvet. Jag undrade hvarför det var så tungt att sjunga ... Nu skall jag se efter vår lilla pojkbyting, som Maja skänkte mig i går afton till qvarndräng. Lägg pojken i korgen och vakta honom noga, så länge jag sofver en blund, sad’ Maja till mig. Var inte rädd, sad’ jag; han skall få ligga i qvarnen och lära sig bli en ordentlig mjölnare. (Lutar sig öfver korgen.konsekvensändrat/normaliserat) Aha, är du der? Ja, mig skall man inte försöka lura. (Upptager barnet.konsekvensändrat/normaliserat) Himmelselement, en sådan präktig pojke! Och hvad han är lik sin pappa! Precis min näsa. Jo, på honom kan man se, att han är född till mjölnare. (Det andra barnet skriker i korgen.konsekvensändrat/normaliserat) Hvad var det? ... Åh, det var ett möss; det är förunderligt huru mössen ibland kunna pipa som små barn. (Barnet skriker ånyo.) Nej, nu var det något i korgen. (Han lägger första barnet i korgen och upptager det andra.) Här är en till! Nå, se det är min pojke, han är mjölig om nosen. Men hvems är den andra? Hör på, din gynnare, hur har du vaktat qvarnen i natt? (Första barnet skriker i korgen.) Hvad? Är der ännu en till? (Han nedlägger andra barnet och upptager det första.konsekvensändrat/normaliserat) Nej, den här var det, som är min pojke! Skulle jag inte känna mitt eget blod? (Andra barnet skriker i korgen.konsekvensändrat/normaliserat) Hvad för slag? Är der ännu en till? Nu går det för långt. (Bortlägger första barnet.konsekvensändrat/normaliserat) Maja, Maja – här regnar pojkar!

(Kajsa mor inträder.)

13 KAJSA MOR. Står han och skriker der, så att han skrämmer ihjäl sin sjuka hustru! Han borde ha an|205|nat att göra, Mylly Matti, när det gäller rikets väl eller ve.

15 MATTI. Hvad angår mig rikets väl eller ve, när der ligger åtminstone ett halft dussin pojkar i korgen? Och allesammans äro de mina!

17 KAJSA. Han skulle skämmas, Matti, att ta sig ett glas för mycket så bittida på morgonen. Vet han inte hvad som har händt?

19 MATTI. Jo, det vet jag rätt väl. När jag gick ut efter rågsäcken, lade jag min egenhändiga pojke i korgen – en pojke, förstår hon? – och när jag kommer tillbaka, finner jag der en hel bataljon.

21 KAJSA. Pratar han tok och låter inte sin nästa få ordet fram, fast man är färdig att spricka af stora nyheter? Begriper han inte, att jag kommer från staden och måste lätta mitt hjerta, om jag också måste ha qvarnen att stadna? Det är så, ser han, att kungen har fått en prins, som blef född i går afton.

23 MATTI. Bara en? Det var visst något att tala om för den som fått korgen full.

25 KAJSA (vigtigt). Det är inte nog med det ...

27 MATTI. Jag tycker att det kunde förslå.

29 KAJSA. Det är inte nog med att prinsen blef född, utan så hände ännu dertill, att den milda drottning Gunilla, som höga och låga i hela riket välsigna, |146|blef död i natt. (Snyftar.konsekvensändrat/normaliserat) Aldrig få vi en sådan drottning mera.

31 MATTI. Hå, Gud välsigne henne, det var en bra fru. När jag sist förde gryn till slottet, gaf hon mig en dukat och sad’ till mig: du är en ärlig karl, Matti, sad’ hon (snyftar); bry dig inte om att menniskorna skratta åt dig; det är bättre det, än att Guds englar gråta öfver dig. – Och en annan gång sad’ hon till mig: jag skall komma ihåg dina barn. – Tackar så mycket, ers nåde, sad’ jag, men jag har inga barn. För se, då visste jag inte, att jag skulle få hela högen på en gång.

33 KAJSA (torkande ögonen med förklädssnibben). Det är inte nog med det ...

35 MATTI. Förarga mig inte, Kajsa mor. Jag har nog af den sorten. Vill hon pracka på mig flera ännu?

37 KAJSA. Det är inte nog, säger jag, att prinsen blef född och att drottningen blef död, utan till på köpet hände sig i natt ... nej, jag ryser riktigt att tala om det ...

39 MATTI. Gå på bara. Jaså, kungen är också all verldens väg? Nå, vi få väl en annan kung.

41 KAJSA. Nej, det är något ännu rysligare. Kan han tänka det, Matti, att när sköterskan kom in, för att ge dihornet åt barnet, var prinsen försvunnen!

43 MATTI. Åh, necken! ... Hör, Kajsa, hvar skall man i hast få ett halft dussin dihorn?

45 KAJSA (pratande i en fart). Kant och klart, vaggan tom, och ett väsende och ett springande och ett sökande och ett grasserande, men ingen kunde upptäcka det allraminsta spår, utom att en kökspiga påstod sig ha sett femton hexor fara ut genom en skorsten ...

47 MATTI (fundersam). Vänta, låt mig fundera! Kungen har en pojke för litet, och jag har några pojkar för mycket. Tänk, om nu en af mina pojkar är kungens pojke ... Jag har råd att dela med mig en smula. Vill hon plocka prinsar ur korgen, så håll till godo.

49 KAJSA (i en fart och utan att höra honom). Femton eller sexton, jag mins inte så noga, men det som är säkert, är att kungen blef alldeles hvit i synen af vrede och svor vid sitt kungliga skägg, att den, hos hvilken man finner hans stulna prins, honom skall man rådbråka, hänga, dränka, bränna, skjuta, massakrera ...

51 MATTI (häpen). Nej, håll ... det var nästan för strängt. Tänk, om karlen är oskyldig!

53 KAJSA (i samma fart).konsekvensändrat/normaliserat ... spetsa, brännmärka, halshugga, förgifta, spränga i luften ...

55 MATTI. Håll, håll ...

57 KAJSA (hämtar andan). Utom andra förskräckliga straff. Ja, han är lycklig han, Matti, som har sin son i behåll. (Närmar sig korgen.konsekvensändrat/normaliserat) Kan man få se den rara gossen? Sofver han inte här i korgen?

59 MATTI (ställer sig förskräckt framför korgen). Här i korgen? Hvad tänker hon på? Jag skulle visst lägga mitt barn i en mjölkorg!

61 KAJSA (försöker att titta i korgen). Men jag tyckte precis, att jag hörde ett barn skrika.

63 MATTI. Det var märkvärdigt, jaså, hon tyckte det skrek? Då var det vår grå katt, som har sina ungar i korgen. (Ena barnet skriker.)

65 KAJSA (åter vid korgen). Hör – nu skrek det igen! Hvad var det han pratade nyss om att här skulle ha kommit flera barn?

67 MATTI (skjuter henne bort). Tvillingar ... tre eller fyra stycken ... Sådant händer ju alla dagar. Men nu tycker jag Kajsa mor borde skynda till byn, innan någon annan hinner berätta de stora nyheterna.

69 KAJSA. Ja, minsann, det har han rätt uti, Matti. Helsa Maja, adjö, adjö, jag skall väl titta in, när jag tittar ut. (Skyndar sig bort.)

71 MATTI (allena, torkande svetten af pannan). Puh – jag är i litet lif! Låt mig tänka efter: – hängas, rådbråkas, dränkas, brännas ... och det är bestämdt kungens pojke, som alla de femton hexorna fört mig på halsen ... halshuggas, spetsas, sprängas i luften ... jag känner ren hur jag flyger! ... Hu, jag törs inte titta i korgen ... jag törs inte räkna huru många de äro ... Och hvem af dem är mjölnare? Hvem af dem är prins ... Förgiftas och massakreras! Nej, jag står inte längre ut ... jag måste berätta alltsammans för Maja. (Går ut, i det han gör en lång omväg kring korgen.)

(Ett moln far öfver solen, så att qvarnen åter blir halfmörk. Den svarta anden framträder ur väggen och närmar sig korgen, för att taga barnen. Den hvita engeln framträder från den motsatta sidan och hindrar honom.)

(Svarta anden försvinner.)

(Slut på första äfventyret.)

ANDRA ÄFVENTYRET.

Tolf år ha förgått sedan första äfventyret. Man ser nu en grön plats framför Mylly Mattis qvarn. En del af qvarnrännan är synlig, och man hör vattnet brusa.

Fridekonsekvensändrat/normaliserat sitter och täljer en båt. Lisa har fäst ett snöre vid en annan liten båt och lutar sig öfver qvarnrännan, för att se båten flyta med strömmen. Bakom Fride står en liten hvit engel och ser på hans arbete. Bakom Lisa står en annan liten engel och håller henne sakta i klädningen, när hon lutar sig öfver rännan. Man måste komma ihåg att englarne äro osynliga, och barnen veta icke af att de stå der.konsekvensändrat/normaliserat

91 FRIDE. Nej, min fregatt blir aldrig bra, innan jag får mig ett bättre bräde. Om jag vågade låna fars yxa, som står der vid qvarnväggen ...

93 FRIDES ENGEL. Rör ej yxen. Far har förbjudit det.

95 FRIDE (vid sig sjelf). Det är bäst att jag låter yxen vara, efter far har förbjudit det.

97 SVARTA ANDEN (tittar fram). Tag du yxen. Far är borta, och ingen ser det.

99 FRIDE (vid sig sjelf). Jag kan ju låna yxen helt litet, så vet far inte af det.

(Han går efter yxen. Hans engel gråter.)

101 FRIDE (återkommer med yxen). Hej bara, nu skall det bli en stolt fregatt! (Han börjar hugga, men ångrar sig strax derpå.) Nej ... det är illa gjordt. |151|Om ingen annan ser det, så ser visst Gud. Jag för yxen tillbaka och ber far om förlåtelse.

(Han för yxen tillbaka. Svarta anden försvinner. Frides engel ser glad ut.)

(Frode inkommer med en sprättbåge i handen och en korpfjäderoriginal: karpfjäder i mössan.)

103 FRODE. Hejsan, gossar och flickor. Jag har skjutit en korp.

105 LISA. Har du skjutit en korp?

107 FRODE. Jaha. En riktig korp. Derborta i björken hittade jag ett rödstjertbo med tre ungar uti. Just som jag skulle taga boet och ungarna, var det som om någon gripit mig uti armen. Nej, tänkte jag, hvarför skall du göra de stackars ungarna illa? Jag klef vackert ned igen, och då satte sig en korp i trädet, för att lura på ungarna. Aha, din rackare! tänkte jag. Och så sköt jag honom med pilen i vingen. Pladask, der låg han, – och här har jag röfvarns fjäder i mössan. – Men hvad gör du der, Lisa? (Han hoppar upp på qvarnrännan.)

109 LISA. Se bara hur vackert mitt skepp seglar. Aj, se så, – nu far det med strömmen! (Gråter.konsekvensändrat/normaliserat) Och alla mina fikon, som skulle komma från Spanien!

111 FRODE. Vänta, jag skall taga det åter. Åhå, hvad det far! Men gråt inte, Lisa, jag skall få fatt det ändå.

(Han lutar sig öfver rännan. Svarta anden uppstiger bakom honom, skuffar honom i vattnet och försvinner.)

113 LISA. Voj, hjertandes, nu föll Frode i vattnet! Fride, kom hit, Fride! Skynda, ack, rädda Frode!

115 FRIDE (springer dit). Tag mig i handen, Frode! Tag mig i handen! – Aj, det går inte ... strömmen drifver honom med sig, och snart drifver han ned på qvarnhjulet ...

117 LISA. Frode drunknar! Frode drunknar! (Hållerkonsekvensändrat/normaliserat händerna för ögonen.) Söta, goda guds engel, hjelp Frode ur vattnet!

(Den stora hvita engeln reser sig hastigt bakom qvarnrännan, lutar sig ned och drager Frode ur strömmen. Strax derefter försvinner engeln.)

119 FRODE (klifver upp). Gråt inte, Lisa, jag är bara en smula våt. Men nära var det; jag hörde redan det stora vattenhjulet brusa och bullra brrrr, just nära mitt hufvud. Var det du, Fride, som hjelpte mig upp? Tack skall du ha.

121 FRIDE. Nej, jag var det inte.

123 FRODE. Nå, då var det du, Lisa. Tack skall du ha. Och här har du åter ditt spanska skepp.

125 LISA. Åh, inte var det jag, som hjelpte dig. Guds engel var det, fast ingen såg honom. Jag känner alltid, när en engel står nära.

127 FRODE (eftertänksam). Tror du det, Lisa. Ja, det är möjligt. Kanske var |152|det den engeln, som höll min hand, när jag ville ta fågelungarna. – Men nu vill jag gå att torka mina kläder derinne.

129 FRIDE och LISA. Vi följa med.

(Barnen gå, och efter dem följa de små englarna tysta och glada. Mylly Matti inkommer med en säck på ryggen.)

131 MYLLY MATTI. Puh – jag tror ryggen börjar på att bli gammal. Månntro jag kan sjunga ännu med säcken på nacken? (Sjunger.konsekvensändrat/normaliserat)

Jag heter Mylly Matti jag,

Är mjölnare båd’ natt och dag ...

133 Nej, det vill inte gå numera (kastar säcken af sig). Det är detsamma. Jag har nu två raska pojkar, som snart skola duga till mjölnaredrängar. Det är nu tolf år sedan jag fick de vildbasarne, och två år derefter kom vår lilla beskedliga Lisa till verlden. Gud signe barnen. Smått har det varit med maten ibland, och inte ha pojkarne alltid haft goda dagar, men det slarfvar ju af. Qvarnen hon snurrar sin jemna gång och malar sin kaka åt mjölnaren med. I dag har jag litet snask åt barnen (framtager ett band rysskringlor, som|214| han burit kring halsen), och så har jag en spegel åt mor, efter hennes mössa brukar sitta lite på sned ibland. (Framtager en spegel och lägger den bredvid kringlorna på säcken.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat Jag undrar hvad pojkarna nu må företaga sig. Hå hå, ja, den som nu visste hvem af dem som är prins! Men icke ett ord töras mor eller jag knysa om saken, så länge kung Froste är så hiskeligt arg. Hängas ... spetsas ... halshuggas! Ja, det vore just vackert. Nej, jag tackar, Mylly Matti är inte så dum, att han pratar hufvudet af sig. (Går gnolande ut.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat

135 LISA (kommer in). Jag tyckte mig höra fars röst (blirkonsekvensändrat/normaliserat varse säcken). Nej, hvad är det som far hämtat med sig från byn? Oj oj, ett helt kringelband! Och så goda de se ut!

137 SVARTA ANDEN (tittar fram). Lisa, tag dig en kringla; der äro så många. Inte vet någon det.

139 LISA (väger kringelbandet i handen). Om jag skulle smaka på bara en endaste liten en?

141 LISAS ENGEL (hviskar bakom henne). Lisa, Lisa, akta dig, det är synd!

143 LISA (bortlägger kringlorna). Hör, engeln säger att det är synd. Fy, så dum jag kan vara! Nej, inte om de voro af klaraste socker. (Tager spegeln i handen.) Men hvad kan det vara? Aj hjertandes, nej se på huru nätt det ser ut! Och här ser jag mig sjelf uti glaset!

145 SVARTA ANDEN. Titta, Lisa, hvad du är vacker! Du har så söta små blå ögon, och ditt bruna hår är så nätt benadt, och när du skrattar så får du två små gropar i kinderna. En liten röd halsduk borde du ha och guldringar i |153|öronen, så vore du fin som en hel prinsessa. Betrakta nu riktigt noga huru vacker du är, och försök att luta hufvudet litet på sned. Ingen liten flicka är så vacker som du.

147 LISA (lutar hufvudet på sned och gör grimaser för spegeln). Si så der skall det vara.

(Lisas engel gråter.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat

149 LISA (lyssnar och ser sig häpen omkring). Hvem är det som gråter? ... Nej ... nu har jag tänkt något illa igen, (ser sig ånyo i spegeln) åh fy, fy hvad jag är ful! (Lägger spegeln på säcken och springer bort. Svarta anden försvinner.)

151 LISAS ENGEL. Ja, nu var du ful, Lisa, ty du hade ett fåfängt och högmodigt hjerta. Men när du är ödmjuk och blygsam och inte tänker alls på dig sjelf, då är du vacker för Gud och menniskor. (Följer efter Lisa.)

(Maja och Mylly Matti inkomma.)

153 MAJA. Välsigne de pojkarna, bara prack och bekymmer har man från morgon till qväll. Nu har Frode plumsat i rännan med sina spritt nya byxor.

155 MATTI. Trät inte nu, Maja, var beskedlig mitt socker,original: mitt oss grå socker, så skall du få någonting riktigt rart. (Gömmer spegeln.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat Du kan inte gissa hvad jag har bakom ryggen.

157 MAJA. Jo, ditt förstånd har du bakom ryggen, gubbe. Begriper du inte att pojkarna till slut skaffa oss grå hår?original: skaffa hår? Hvarför skickar du inte kungspojken tillbaka till kungen igen?

159 MATTI. Pytt! Så brådt har jag inte att bli stekt på ett halster. Gräla inte, Maja lilla. Inte vill du bli af medoriginal: af med (källa för ändring: Eos 1/11 1861; 4 uppl. 1883) pojkarna.

161 MAJA. Jo men, säger jag. Jag är så led att tvätta deras skjortor och lappa deras tröjor och kamma deras långa lugg ... liksom de ändå kunde hålla sig hela och rena en enda Guds dag! Och så skära de sig i fingret, och så mjöla de ned sig i qvarnen, och så slåss de med kattor och kråkor! Nej, jag vånne kungen toge dem båda två ...

163 MATTI. Nå men, käraste Maja! (Håller spegeln framför henne.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat Titta litet, nu är du ful! Men försök att se glad och beskedlig ut! (Maja skrattar.konsekvensändrat/normaliserat) Ja, se nu är du vacker! – Men hvem klifver der med|216| så långa steg? Åh, det är Kajsa mor. Nu har hon åter visst någon stor och faselig nyhet ...

165 KAJSA MOR (inträdande). God dag, Maja. God dag, Matti. Har ni hört hvad som händt? En stor nyhet, en faslig händelse ...

167 MATTI. Jo, jag kunde just tro det.

169 MAJA. God dag, Kajsa.original: Kajsa: Nå, hvad är det som händt?

171 KAJSA. Det är en hemlighet, ser ni, en faselig hemlighet; jag vet inte om jag törs tala om det för er.

173 MAJA. För all del, Kajsa, berätta oss hvad det är.

175 MATTI. Gå på bara, gå på, för annars spricker hon!

177 KAJSA. Skäms litet, mjölnare, jag kan tiga och jag kan tala, allt som det faller sig. Rår jag för att Tattar Dara blifvit hängd nu i dag på morgonen?

179 MAJA och MATTI. Nej, hvad säger ni?

181 KAJSA (vigtigt). Jo, ackurat så är det. Hon hade stulit en stekt höna ur kungens eget kök, och så blef hon knipen på bar gerning. Men det är inte nog med det.

183 MATTI. Nej, det kunde jag tro.

185 KAJSA. Hon hade väl stulit mera än så.

187 MAJA. Det riktigt ryser i mig. Vidare, vidare?original: Vidare?

189 KAJSA. Jo, innan hon blef hängd, så bekände hon, att det var hon, som för tolf år sedan stal den lilla prinsen, ni mins ...

(Matti och Maja se häpna på hvarandra.)

191 KAJSA (fortfar). Och att hon fört honom bort, Gud vet till hvilket eländigt ställe, bland tiggare, röfvare, pack och skojare.

193 MATTI (ond). Hon skulle skämmas den gamla tjufrackan!

195 MAJA (orolig). Kanske hon glömt hvart hon förde honom. Det var visst långt härifrån?

197 KAJSA. Rakt åt Helsingland. Men nu sägs det, att kungen och prinsessan och marskalk Dagobert ha ridit ut för att söka rätt uppå prinsen. Jo, det blir ett vackert väsende. Kungen skall vara alldeles fyrkantig i ansigtet både af vrede och glädje. Jag undrar hvad den får, som gömt prinsen hos sig. Hvad tror ni han får, Matti?

199 MATTI. Hvad jag tror? Jo – nå ja – det förstås – jag tror att ni är en slabbertaska, mor Kajsa.

201 KAJSA. Slabber och slabber, han slabbrar, mjölnare, natt och dag, men jag knyser inte Guds skapade ord. Hans trut rinner som säden ur tratten, men se, jag tiger med hvad jag hör, och förr skall han doppa mig sju resor i qvarnrännan, innan han får veta allt hvad jag vet. Hör på, huru gamla vid pass äro edra gossar nu för tiden?

203 MATTI. Mina gossar? Åh, de ä’ inte gamla alls.

205 KAJSA. Hvad för slag?

207 MATTI. Jag menar att de äro helt små ... bara pysslingar.

209 KAJSA. Men jag vill minnas, att det var just den tiden ...

211 MAJA (ser utåt vägen). Nej, se hvad klockaremor har brådtom till byn i dag. Det är visst för att hinna först med den stora nyheten.

213 KAJSA. Det är besynnerligt hvad somliga menniskor äro begifna på att |155|sqvallra om allt hvad de höra. Nej, man skall kunna tiga som ett ullnystan, det är min vana, och om jag inte måste så angeläget till byn för att få litet rödt till inslag i väfven, så skulle klockaremor gerna få prata sju stugor fulla. Adjö med er, godt folk. (I det hon går.) Ja, hvad|218| menniskor kunna gå och ralla och fralla omkring i byarna ...

215 MAJA. Seså, Matti, nu är ingen tid att förlora. Gossarna måste på ögonblicket skickas till skogen, så att inte kungen får se dem.

217 MATTI. Men, söta mitt socker, jag tyckte du nyss ville bli af med dem båda två.

219 MAJA. Du tycker och tycker. Skulle jag mista mina käraste barn!

221 MATTI. Men kära Maja, de göra dig så mycket besvär ... att lappa deras tröjor och kamma deras lugg ... och så plumsa de med sina nya byxor i qvarnrännan ...

223 MAJA. Står du och pratar! Vet du, Matti, det faller mig något in. Det är bäst att vi stoppa dem uti hvar sin säck, och så bära vi dem till skogen, att ingen får se dem.

225 MATTI. Hå – menar du det? Men se här komma de. (Fride och Frode komma.) Raska, präktiga pojkar, båda två.

227 MAJA (omfamnar gossarna). Mina rara, snälla, ståtliga gossar! Min glädje på jorden! Plumsen i vattnet hvarenda dag! Mjölen ner er i qvarnen! Gån snedt på stöflarna bäst ni ha lust! Aldrig mer skall jag träta på er.

229 MATTI (håller spegeln för Maja). Titta litet, nu är du vacker igen! – Men vänta, nu skall jag ställa pojkarna en smula på prof. Säg mig, hvem af er har lust att bli prins?

(Gossarna tiga och se förundrade ut.)

231 MATTI. Jaså. Ingen svarar. Nå, hvem af er har lust att bli mjölnardräng?

233 BÅDA GOSSARNA. Jag.

235 MATTI. Ser man på. Mjölnare bli de båda två. Liksom alla här i verlden skulle duga att sköta en qvarn!

237 MAJA. Se så, gossar, kom nu till qvarnen, så få ni göra en underlig resa.

239 MATTI. Och till vägkost få ni ett helt kringelband.

(Alla gå till qvarnen. Marskalk Dagobert inkommer och ser sig noga omkring.)

241 DAGOBERT. Här är en qvarn. Det måste vara densamma, som Tattar Dara beskref. Hvilket förunderligt öde, om vi här skulle upptäcka vår förlorade prins! Och den stackars gamla kungen, hvilken glädje för honom på gamla dagar! Jag vill vänta en stund; han måste snart vara här. Tyst ... der kommer någon från qvarnen.

(Mylly Matti och Maja komma in. Hvardera bär på ryggen en tung säck.)

243 MATTI. Det var en riktig turk att vara tung på ryggen.

245 MAJA. Min börda är lätt. Jag bär ju mitt barn.

247 DAGOBERT. God dag, godt folk. Kan ni säga, om Mylly Matti och hans hustru Maja bo här i qvarnen?

249 MATTI. Jo, men de äro inte hemma nu, de hålla på att föra ett par lass till skogen.

251 DAGOBERT. Jaså. Det är en tung säck du bär, kära far. Hvad kan det vara uti den?

253 MATTI. En gris, kära herre. Ser ni inte hur han sparkar i säcken? Kanske ni vill hjelpa mig att bära honom ett stycke?

255 DAGOBERT.original: DAGOBERL. Nej, tack skall du ha. Hör du, den der Mylly Matti, han lär vara si så der litet dum, säger folket.

257 MATTI. Hå, säger folket verkligen det? Då skall jag också säga herrn något.

259 DAGOBERT. Nå, hvad då?

261 MATTI (i det han går). Jo, Mylly Matti är inte så dum, som han ser ut.

(Matti och Maja gå bort med säckarna.)

(Slut på andra äfventyret.)

TREDJE ÄFVENTYRET.

En stor skog. Mylly Matti och Maja ha nedlagt säckarna och upplösa banden.

(Fride och Frode krypa ur säckarna, alldeles hvita af mjöl.)

270 FRIDE (ruskar sig). Hvarför ha far och mor stoppat oss i säcken och burit oss hit i den stora skogen?

272 FRODE. Ja, och hvarför vill inte mor att kungen får se oss?

274 MATTI. Det var en fråga! För det att en af er är ett kungabarn, må jag veta.

276 FRODE. Hvad säger far? Är en utaf oss ett kungabarn?

278 MAJA. Åh, liknelsevis. Alla guldgrisar äro kungabarn. Nu bli ni här i skogen till qvällen. Lisa skall hämta mat åt er. Det skadar inte att ni plocka litet blåbär till gröt. (Går.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat

280 MATTI. Hållen er raska, pojkar. Hvad se’n, om en af er är ett kungabarn? Mjölnardrängar bli ni ändå, och så godt kan det vara. (Går.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat

282 FRODE. Jag liksom känner på mig att jag skulle duga till kung. Jag skulle slå ihjäl alla röfvare och elaka menniskor, men åt de goda skulle jag skänka allt hvad jag äger.

284 FRIDE. Det vore inte dumt att vara kung. Då skulle jag äta gröt till morgon, middag och qväll och breda så rysligt med smör på smörgåsen.

(Svarta anden stiger fram bakom gossarna.)

286 FRODE. Om en af oss är kungabarn, så är det jag, ty jag är starkare.

288 FRIDE. Pytt också! Jag kan katekesen bättre än du. Det är jag, som är kungabarn.

290 FRODE. Du, din stackare, törs inte brottas med mig.

292 FRIDE. Och du, din stackare, törs inte läsa i kapp med mig.

(Frides och Frodes englar komma fram.konsekvensändrat/normaliserat)

294 FRODE. Vet du, Fride, det är dumt att träta här i den stora skogen. De höga träden se så underligt på oss. Gerna för mig får du vara ett kungabarn.

296 FRIDE. När jag rätt tänker efter, så passar du bättre till kung än jag.

(Svarta anden försvinner.konsekvensändrat/normaliserat)

298 FRODE. Låt oss nu plocka blåbär, så ha vi något att göra. (De plocka.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat Nej se, hvem kommer derborta i skogen?

300 FRIDE. En flicka är det. Och så grann hon är! Hon springer undan för någon.

302 FRODE. Fride, Fride, ser du inte något der bakom granarna? Är det en häst?

304 FRIDE. Nej, det är en björn. Flickan springer undan björnen. Han förföljer henne ... Kom, Frode, låt oss springa, han kommer hitåt!

(Snöhvits engel inkommer och vinkar Frode.)

306 FRODE. Skulle vi lemna den stackars flickan i björnens klor? Vänta, skall du få se!

(Han följer Snöhvits engel, som springer ut.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat

308 FRIDE (ensam). Frode, är du tokig? Att slåss med en björn! Se bara, hur han tar en lång stake och går emot björnen! ... Nu ställer sig björnen på bakfötterna ... Nu slår Frode honom med staken. Hu, huru illa björnen grinar! Hör hur han brummar! (Man hör björnen brumma.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat Nu äter han upp Frode ... Hjelp, det är rysligt! Nej ... nu tar björnen till fötter. Frode jagar bort honom ... Och nu leder han hit den stackars flickan.

(Frode inkommer och leder prinsessan Snöhvit.)

310 FRODE. Var inte rädd mera! Nog grinade han styggt, men han tog ändå till harpasset.

312 SNÖHVIT (mycket förnämt). Tack skall du ha, tiggargosse. Men kom inte nära min fina klädning; du är så mjölig.

(Svarta anden stiger fram. De små englarne stå bakom.)

314 FRODE. Kantänka, om du blir litet mjölig! Tror du att björnen frågat efter din fina klädning?

316 SNÖHVIT. Understår du dig, tiggarpojke, att kalla mig du? Vet du hvem jag är?

318 FRODE. Jag menar du är en liten flicka, som nyss höll på att bli uppäten af en som du inte var du med, så mycket jag vet.

320 SNÖHVIT. Vet du inte, näsvisa gosse, att jag är prinsessan Snöhvit? Jag red med min pappa, kung Froste, här förbi skogen, och steg af för att plocka litet bär, och då kom björnen emot mig. Men se här kommer min pappa.

(Kung Froste inkommer.)

322 KUNGEN. Det var för väl att jag fann dig, min stackars flicka. Jag såg en förskräcklig björn lunka bort icke långt härifrån. Men hvad ser jag? Är det mjölråttor, som du här är i sällskap med?

324 SNÖHVIT. Min nådiga pappa, den otäcka pojken understår sig att kalla mig du.

326 FRODE. Ja, herre kung, det understår jag mig göra.

328 KUNGEN. Pojke, haf respekt för prinsessan!

330 FRIDE. Fy skäm ut dig, prinsessa! Att du bryr dig om sådant, när han räddat ditt lif! Ja, herr kung, det var Frode, som kasade björnen till skogs.

332 KUNGEN. Blygs du inte, Snöhvit, att så belöna den raska gossen? Gå genast och kyss honom.

334 SNÖHVIT (gråtande). Han är så mjölig!

336 KUNGEN. Om han vore mjöligare än en ogräddad limpa, så måste du kyssa honom. (Snöhvit kysser Frode med en grimas. Frode skrattar och ruskar mjöl på henne.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat Hör på, gosse, du ser klok ut. Känner du en enfaldig karl, som heter Mylly Matti?

338 FRODE. Det är vår far, herr kung, och herr kungen skall ha respekt för vår far.

340 KUNGEN (för sig). Himmel, är det möjligt? Skulle en utaf dessa gossar vara ...? Ja, det slår in.original: in (Högt.konsekvensändrat/normaliserat) Hvarför gå ni så allena i skogen?

342 FRIDE. Jo, det är så, att ... det är så, att herr kungen skulle inte få se oss, sad’ mor.

344 KUNGEN (omfamnar dem). Kommen i min famn, mina kära gossar! Hvad jag är lycklig att ha funnit er! En af er är min son.

346 FRIDE (förlägen). Men vi mjöla herr kungens rock.

348 KUNGEN. O, hvad jag är lycklig! Hela mitt rike skall fröjda sig öfver min lycka. Men hvilken af er är prinsen?

350 SVARTA ANDEN (till Fride). Säg att det är du!

352 FRIDE. Jag vet inte, men jag tycker ibland vid mig sjelf att det liksom är jag.

354 SVARTA ANDEN (till Frode). Säg att det är du!

356 FRODE. Herr kungen kan tro mig, att nog är det ... (Han afbryter sig sjelf. Frides och Frodes englar gråta.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat

358 KUNGEN. Är det du, som är prinsen?

360 FRODE. Nej, nej, det är Fride. Herr kungen kan tro mig, Fride är prinsen.

362 FRIDE. Nej, Frode är det. Frode är prinsen. (Englarne småle.)

364 KUNGEN (för sig). Jag vill försöka att ställa dem på ett prof. (Högt.konsekvensändrat/normaliserat) Mina kära gossar, jag skall säga er, det är ingen lycka att vara prins. Den stora draken i Mesopotamien måste hvarje år uppsluka en prins,|225| och i år har lotten fallit på vårt land. Det är ledsamt att jag måste skicka min son åt draken.

366 SVARTA ANDEN (till Fride). Stå på dig, och säg ännu att Frode är prinsen! – (Till Frode.konsekvensändrat/normaliserat) Det är rätt, säg att Fride är kungens son!

368 FRIDE och FRODE (på en gång). Herre kung, det är jag som är prinsen!

370 FRODE. Det är jag, som skall skickas åt draken. Fride är bestämdt ej mer än en mjölnardräng.

372 FRIDE (gråter). Tro honom inte, herr kung! Det är jag, som blir drakens mat. Frode är mjölnare; herr kungen ser huru mjölig han är.

(Englarne klappa i sina små händer.konsekvensändrat/normaliserat)

374 KUNGEN. Bra, mina gossar! Ni ha båda bestått profvet. Men hvem i alla dagar är den verkliga prinsen?

376 SNÖHVIT. Söta pappa, jag är så hungrig. Låt duka åt mig ett fat plättar med åkerbärssylt!

380 LISA. Ingen nöd, gossar, nu få ni mat. Mor skickar korgen åt er, och nu skall det smaka.

382 FRODE. Nig vackert, Lisa. Här är kungen, och här är prinsessan Snöhvit. (Lisa niger djupt.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat Är prinsessan hungrig, så håll till godo.

384 SNÖHVIT (öppnar korgen). Fy! Hvem kan äta potates och salt strömming.

(Under det följande börjar Snöhvit äta, först grinande, sedan med god aptit.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat

386 KUNGEN (till Lisa). Kan du säga mig, min lilla flicka, hvilken af gossarna är prins, och hvilken är mjölnare?

388 LISA. Nej, hvad säger kungen? En prins! Nå, är det inte Fride, så är det Frode, och är det inte Frode, så är det Fride.

390 KUNGEN. Lika klok blef jag på det. Men se här kommer Dagobert. Och hvem för han med sig?

392 LISA. Det är far och mor, skall kungen veta.

(Dagobert inkommer, ledande Mylly Matti och Maja, som se mycket häpna ut.)

394 DAGOBERT. Här, ers majestät, hämtar jag de båda förbrytarne. Det är nu bevist, att Myllyoriginal: Mylli Matti och Maja begått högförräderi, efter de i tolf år |161|ha dolt den kungliga prinsen, fastän hela riket sökte honom. Intet straff är nog strängt för dem.

396 FRIDE, FRODE och LISA. Söta herr kung, gör inte far och mor något illa!

398 KUNGEN. Stilla! Säg, Mylly Matti, hvarför har du inte låtit mig veta att Tattar Dara förde min son till dig?

400 MATTI. Hängas, spetsas, brännas, halshuggas, sprängas i luften! Ja ja, nådig kung, Kajsa mor berättade allt som det var, att så skulle den straffas, som gömde prinsen hos sig.

402 KUNGEN. Ack din erkenarr, begrep du då inte, att den som dolde prinsen förtjenat straff, men den som förde honom till mig skulle få stor belöning?

404 MATTI. Aha, jo nu begriper jag det. Men den gången blef jag lurad.

406 MAJA. Det var inte första gången, herr kung. Alltid blir Matti stackare lurad. Nådig herr kung, var så god och skona hans lif.

408 MATTI. Aj, aj, jag känner redan repet om halsen.

410 KUNGEN. Men se, nu blef du återigen lurad, Matti, ty jag benådar dig, jag benådar er båda. Ni ha uppfostrat min son. Jag hoppas han blifvit en bra gosse.

412 MATTI. Jo, det är säkert, må kungen tro. Se, här står han. Men hör på, gossar, hvilken af er var det nu, som var prins?

414 BÅDA GOSSARNA. Jag.

416 MATTI. Skäms litet! Nyss ville ni båda bli mjölnare.

418 FRODE. Vet inte far, att prinsen skall bli uppäten af en drake i Mesopotamien? Derför är det så, ser far, att nog är jag kungens son.

420 MAJA. Hvad säger du, barn? Uppäten af en drake! (Ställer sig framför gossarna med armarna i sidan.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat Här finns ingen prins, och här kommer ingen att uppätas af drakar. Det skall jag säga kungen, kom inte hit, ty den som rör mina barn, den klöser jag ögonen ur. Har man hört på dess make! Uppätas af drakar! Nej, se det bli vi två om. Stå på dig, Matti! (Fride kryper rädd bakom Maja.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat

422 Matti (kryper också bakom Maja). Jaha, det bli vi två om.

424 SVARTA ANDEN (sakta till Frode). Vet du inte att draken sprutar eld och har tänder hvassa som sylar? Tänk hur han skall bita dig! Fride, den rädda stackarn, är lagom att ätas upp. Då tager kungen dig, och du blir kung och får guldkrona på hufvudet, och värja vid sidan, och en ståtlig häst att rida uppå.

(Frode tvekar och drager sig bakom Maja.)

426 KUNGEN. Dagobert, låt oss taga båda gossarna, efter vi ej kunna skilja den rätta.

428 MAJA (visar naglarna). Försök bara!

430 MATTI (bakom Majas rygg). Ja, försök bara!

432 LISAS ENGEL (till Lisa). Kommer du ihåg hvad du drömt?

434 LISA. Vet kungen, nu mins jag, att jag drömde något, när jag var liten. Jag drömde att Frode hade ett märke i venstra örat, och för det märket skulle han engång bli en hög herre.

436 DAGOBERT. Ers majestät! Nu mins jag att Tattar Dara berättade huru hon knipit prinsen i örat.

438 KUNGEN. Du har rätt. Låt oss se åt. Kom hit, Frode, och visa ditt öra.

440 SVARTA ANDEN (sakta). Gå inte, Frode; de äta upp dig. En mygga har bitit Fride i örat; säg att det är han.

442 HVITA ENGELN (på afstånd). Gå, Frode!

444 LISA. Hör du inte, Frode, att en engel befaller dig gå?

(Frode går fram. Kungen ser på hans öra.)

446 KUNGEN. Frode, kom i mina armar! Du är min son, min förlorade prins! Matti, – jag utnämner dig här på stället till hofmjölnare.

448 MAJA. Nej, säger jag, och nej och nej och nej, ända in i det bittersta! Frode får ej bli uppäten. Skäms inte kungen att låta äta upp mina barn?

450 MATTI (bakom Maja). Hofmjölnare! Jo, jo, men skäms inte Dagobert att äta upp våra barn! Se här kommer Kajsa mor. Nå, nu få vi åter höra någon förskräckelig nyhet.

452 KAJSA MOR (inkommer med fart). Ha ni hört en så stor och förskräckelig nyhet? Hvad tycks, att den store draken i Mesopotamien varit så hungrig, att han ätit upp sig sjelf!

454 KUNGEN. Hvad är det ni pratar? Det är redan längesedan han blef dödad af riddar Sankt Göran.

456 KAJSA MOR (niger faseligt djupt). Åhå i alla dagar, det är ju herr kungen sjelf!

458 MATTI. Det var för väl, att någon annan också blef lurad. Håll till godo, mor Kajsa!

460 KAJSA. Nå, det är ju just det jag säger. Hvar kristen menniska må väl veta att riddar Sankt Göran blef dödad af draken.

462 MAJA. Men då kan ju inte draken äta upp våra barn.

464 KUNGEN. Nej, Maja, det var bara ett prof.

466 MAJA. Nå, så tag honom, herr kung! Det är visst och sannt, att han har ett märke i örat. Frode, min kära gosse, nu kommer du till stor ära, men der borta i qvarnen finnes en, som ändå skall gråta af saknad. Kom ännu engång i min famn!

468 SVARTA ANDEN (sakta till Frode). Passar det sig för dig, som är en prins, att omfamna den der mjölnarkäringen?

470 FRODE (omfamnar Maja och Matti). Aldrig, aldrig skall jag glömma huru goda ni varit mot mig.

472 SNÖHVIT (niger förnämt). Nu äro vi båda kungliga. Nu har du lof att kalla mig du.

474 KUNGEN. Högmodiga flicka, vet du hvem du är? Jo, du är Tattar Daras barn, som jag låtit uppfostra i mitt slott.

476 SVARTA ANDEN (till Frode). Nu kan du hämnas på den högfärdiga tiggarungen. Mins hur hon föraktade dig, som räddade hennes lif!

478 HVITA ENGELN (på afstånd). Förlåt henne, Frode!

480 LISA. Hör du! Engeln befaller dig att förlåta henne.

482 FRODE (räcker Snöhvit handen). Kära Snöhvit, låt oss inte mera träta, efter vi nu ändtligen blifvit du med hvarandra! Och du, Fride, du skall alltid vara min bästa kamrat. Och du, Lisa, du skall vara min synliga engel på jorden. Alltid var det du, som förr än vi andra hörde englarnes röst i vårt hjerta. Du är lycklig du, Lisa. Minns du, hur mor en gång läste för oss: De renhjertade skola se Gud.

484 KUNGEN. Kom, nu skola vi alla gå till mitt kungliga slott, och der och i hela riket skall firas en stor glädjefest. Jag har återfått min son! Det är den första glada dag jag upplefvat, allt sedan jag förlorade min ädla och goda drottning Gunilla, som jag aldrig skall glömma.

486 LISA (lyssnar). Tyst, vänta! Englarna stiga fram bakom oss ... Hu – der är också den svarta anden! Men han är icke elak mer ... Han böjer knä ... Han gråter ... Hör! Nu talar han ...

(Under dessa ord stiger den stora hvita engeln bakom dem på en kulle i skogen, och de fyra små englarna stå der två på hvar sida. Svarta anden framträder till venster vid kullen och böjer knä.)

493 LISA (lyssnande). Nu sluta englarne att tala. Men om vi nu sjunga, skola de svara oss.

Sången om englarnes vakträttelse i originalet
(Melodi: »Glädjens blomsterkonsekvensändrat/normaliserat»).konsekvensändrat/normaliseratkonsekvensändrat/normaliserat

1.tillagt av utgivaren

Blomstra, blomstra, som vårens ros uti sol och ljus!

Grönska, grönska, som vintergran uti stormens brus!

Ty der högt i vår Faders hus

Vakar en engels öga.

Hör du ej hans ljufva röst, som hviskar från det höga?

Englarna svara:original: svara.

Hör du ej vår ljufva röst, som hviskar från det höga?

2.

Kom, Guds engel! O, kom till oss, du vårt hjertas vän!

Långt i dimman af verldens natt hör din röst jag än.

Lär oss blomstra för himmelen!

Kom, kom intill vår sida!

Lär oss att för evigt lif och dygd och sanning strida!

Englarna svara:

Ack, så lär för evigt lif och dygd och sanning strida!

(Slut på tredje och sista äfventyret.)