40Och tänkte strax begynnarättelse i originalet balen!
Men när vi sågo närmare,
Der stodo sex små barn så varma.
Som goda englar voro de,
Så blyga, glada, glänsande;
45Det var sex faderlösa arma.
Och alla barnen sjöngo gladt
En visa, att vår fest förklara,
Om Bethlehem och julens natt.
|285|
Vi bådo lille Jesus att
50Med oss i julens fröjder vara.
Snart hördes dörren knarra ... Åh,
Hvem var det, som steg in med samma?
Julbocken var det, stor och grå,
Med horn och pels från topp till tå,
55Och då kröp Rosa bakom mamma.
Han frågade med röst så tjock,
Som om den kommit ur en trumma,
»Om barnen varit snälla», – och
Det var nu si och så, men dock
60Han hördes bara vänligt brumma.
|165|
Han gick, – han kom igen, – och sen
Slöt sjelfva Rosa upp att lipa.
Jag tyckte det var Mattes ben,
Men hvad den bocken var för en,
65Det kan jag ändå ej begripa.
Och nu så kommo här paket
Och askar, lådor, fyllda färdigt;
Först ett – så ett – så åter ett,
Och allting var så fint och nätt
70Och underbart och högst märkvärdigt.
Som yra höns vi flögo kring
Och stafvade på vers och prosa.
I ett paket var ingenting,
I ett så var åt mig en ring
75Och en dansmästare åt Rosa.
Så kom en häst. – Så en mamsell. –
Så en trumpet – och så en saga.
Så kom en kisse, söt och snäll,
Sen kom en ryslig karamell
80Och så ett förklä i en tvaga.
|286|
Piff – der fick Aina nu en kjol!
Paff – der fick Eva dockservisen!
Puff – der fick Werner en pistol,
Och jag fick kälken, som i fjol
85Mig pappa lofvade på isen.
Och för de stackars sex, de små,
Hur vankades ej gåfvor trägna!
Först kläder, leksaker också.
Och hvad de undrade derpå,
90Så glada och så smått förlägna!
Nej, rakt omöjligt är det visst,
Att alla klapparna berätta.
Konfekt barrättelse i originalet granen på hvar qvist;
Med lutfisk, gröt och tortor sist
95Vi åto oss så grufligt mätta.
|166|
Och sen för dem, som ledo nöd,
Vi sände fat från fyllda borden.
Ack, om vi af vårt öfverflöd
Helst kunde dela med ett bröd
100Åt alla fattiga på jorden!
Ja, Emmi, låt oss tacka Gud
För all Hans oförtjenta gåfva.
Julmorgonen i högtidsskrud
Så foro vi vid klockors ljud
105Till kyrkan att Guds godhet lofva.
Vi sofvo alltför länge att
Nu hinna fram till ottesången,
När ljusen i den mörka natt
De skina der så himmelskt gladt
110Och andedrägten syns på gången.
Hur skön är orgelns sång dervid!
Ni lyckliga på landet, – voj ni,
|287|
Som rätt begripa julens frid,
Ni sofva icke bort er tid,
115Liksom din dumma syster
Toini.
Kommentaari
Kommentar
Dikten publicerades i Eos 15/1 1861 och Topelius omarbetade den för Läsning för barn.
Dikten är utformad som ett brev från Toini till Emmi och har en tydlig, biografisk prägel. Topelius döttrar Toini, Rosa och Eva omnämns liksom hans systerdotter Emmi. Sex fattiga och namnlösa barn sjunger likt goda änglar och dikten är ett exempel på den kombination av fattigdomsidealisering och socialt engagemang som återkommer hos Topelius.
Dottern Toini Topelius var vid denna tid sex år fyllda. I ett brev till modern på juldagen 1860 (från Helsingfors) meddelar Topelius att: »Julgubben kom, som vanligt, och frågade om barnen varit snälla, hvarpå följde det vanliga svaret att det var nu si och så med den saken», men att barnen »voro så hjertans glada, Rosa med, åt sina klappar och det stora präktiga julträdet». I brevet till modern skildras hur döttrarna i stämmor framför Topelius julvisor.
Julfirandet har också sin förebild i Nykarlebyjularna under Topelius egen barndom. Lönnqvist menar att dikten är ett illustrativt exempel på det borgerliga julfirande som Topelius skildrar i sin dagbok redan på 1830-talet (1996, s. 61 f.; jfr Laurent 1947, s. 79).
I brevdikten imiterar Topelius ett ungdomligt språk, t.ex. med förstärkningsord som »rysligt bra» och »förskräckligt roligt» (Laurent, s. 267).
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
1 Efter eftersom.
9 lackat förseglat (brev, paket) med lack, jfr lacka julklappar.
11 liten smul lilla stumpan.
25 tortor eventuellt jultårtor. I Finland avses små, ofta stjärnformade, bakverk av smördeg med plommonfyllning.
38 allt till ända till.
75 dansmästare sprattelgubbe.
87 trägna här: i en ständig ström. Något oegentlig användning av ordet.
Bibliografi
Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 79, 267; Lönnqvist, »Topelius och julen», 1996, s. 61 f.; ZT–Sofia Topelius 25/12 1860, Brev. Zacharias Topelius korrespondens med föräldrarna, ZTS XX:2 2018
Toinis Julafton.
Min goda Emmi!
Min mamma skrifver till din mamma
Om Ulå lax och Smålands ost,
Så får jag en så hjertlig lust
5Att skrifva till dig med detsamma.
Jag hoppas du mår rysligt bra
Och att du haft förskräckligt roligt.
Alltsen vi fingo lof, så ha
Vi
lackat
hela qvällarna
10Och lekt och roat oss otroligt.
Julaftonsmorgon,
liten smul
Vi knappt fått sömnen ur vårt öga,
Förrän vi skreko: det är jul!
Och visst var dagen mörk och ful,
15Och sen begynte det att snöga.
|284|Men hurtigt sprungo vi ur säng
Och svängde muntert om på klacken.
Och mamma, hon var ren på fläng,
Och Matte, pappas långa dräng,
20Kom med ett lass paket på nacken.
Här skurades, jo, det kan tros,
Båd’ silfver och porsliner rena.
Ur bagarstugan smög ett os
Af färska bullar till vår nos,
25Och
tortor
bakte gamla Lena.
|164|Men hvad den förmidda’n var lång,
Och eftermidda’n nästan lika!
Det tasslades, det var ett språng;
När dörren öppnades hvar gång,
30Begynte vi af glädje skrika.
Jo pytt, i lås flög dörren än!
Vi tittade i nyckelhålet,
Och det var fasligt litet, men
Vi tittade på nytt igen
35Och stodo undrande vid målet.
Nu ändtligen slogs dörren opp!
Då stod julgranen uti salen
Med ljus och stjernor
allt till
topp,
Och hvad vi togo för ett hopp
40Och tänkte strax begynnarättelse i originalet balen!
Men när vi sågo närmare,
Der stodo sex små barn så varma.
Som goda englar voro de,
Så blyga, glada, glänsande;
45Det var sex faderlösa arma.
Och alla barnen sjöngo gladt
En visa, att vår fest förklara,
Om Bethlehem och julens natt.
|285|Vi bådo lille Jesus att
50Med oss i julens fröjder vara.
Snart hördes dörren knarra ... Åh,
Hvem var det, som steg in med samma?
Julbocken var det, stor och grå,
Med horn och pels från topp till tå,
55Och då kröp Rosa bakom mamma.
Han frågade med röst så tjock,
Som om den kommit ur en trumma,
»Om barnen varit snälla», – och
Det var nu si och så, men dock
60Han hördes bara vänligt brumma.
|165|Han gick, – han kom igen, – och sen
Slöt sjelfva Rosa upp att lipa.
Jag tyckte det var Mattes ben,
Men hvad den bocken var för en,
65Det kan jag ändå ej begripa.
Och nu så kommo här paket
Och askar, lådor, fyllda färdigt;
Först ett – så ett – så åter ett,
Och allting var så fint och nätt
70Och underbart och högst märkvärdigt.
Som yra höns vi flögo kring
Och stafvade på vers och prosa.
I ett paket var ingenting,
I ett så var åt mig en ring
75Och en
dansmästare
åt Rosa.
Så kom en häst. – Så en mamsell. –
Så en trumpet – och så en saga.
Så kom en kisse, söt och snäll,
Sen kom en ryslig karamell
80Och så ett förklä i en tvaga.
|286|Piff – der fick Aina nu en kjol!
Paff – der fick Eva dockservisen!
Puff – der fick Werner en pistol,
Och jag fick kälken, som i fjol
85Mig pappa lofvade på isen.
Och för de stackars sex, de små,
Hur vankades ej gåfvor
trägna
!
Först kläder, leksaker också.
Och hvad de undrade derpå,
90Så glada och så smått förlägna!
Nej, rakt omöjligt är det visst,
Att alla klapparna berätta.
Konfekt barrättelse i originalet granen på hvar qvist;
Med lutfisk, gröt och tortor sist
95Vi åto oss så grufligt mätta.
|166|Och sen för dem, som ledo nöd,
Vi sände fat från fyllda borden.
Ack, om vi af vårt öfverflöd
Helst kunde dela med ett bröd
100Åt alla fattiga på jorden!
Ja, Emmi, låt oss tacka Gud
För all Hans oförtjenta gåfva.
Julmorgonen i högtidsskrud
Så foro vi vid klockors ljud
105Till kyrkan att Guds godhet lofva.
Vi sofvo alltför länge att
Nu hinna fram till ottesången,
När ljusen i den mörka natt
De skina der så himmelskt gladt
110Och andedrägten syns på gången.
Hur skön är orgelns sång dervid!
Ni lyckliga på landet, – voj ni,
|287|Som rätt begripa julens frid,
Ni sofva icke bort er tid,
115Liksom din dumma syster
Toini.