Sagan om de fyra,original: fyra. som prisade Gud.

Det var en gång en liten, liten stuga,

Och der så var en gammal, gammal gubbe,

Och han var halt, justsom en krokig stubbe;

Men annars var han karl, som hette duga.

5Så hade han en gammal, gammal gumma,

Och hon var blind på sina ögon båda,

Och sol och måne kunde hon ej skåda;

Men aldrig hördes hon fördenskull brumma.

Sen hade de en liten, liten flicka,

10Och hon var döf och hade intet öra

Att alla vackra fåglars qvitter höra,

När vårens gröna löf begynte spricka.

En liten, liten gosse ock de hade,

Och han var stum. Han hade ingen tunga

15Att, liksom fåglarna, Guds ära sjunga.

Han stod helt tyst, när andra voro glade.

Så hade de en hund. Han hette Moppe,

Och han var frisk och färdig, han allena.

Han kunde höra, se och röra bena

20Och skälla som en tok på mån deroppe.

En dag så gingo alla ut på mossen,

Att berga hö, som vexte der vid stubben:

Den blinda gumman och den halte gubben,

Den döfva flickan och den stumme gossen.

25Och Moppe flög liksom en mygg i dansen.

Men gumman föll i skogens djupa klyfta,

Och gubben föll, som ville henne lyfta,

Och Moppe bara hviftade på svansen.

Den döfva flickan hörde ej dem falla,

30Den stumme gossen kunde ej dem svara.

Då tyckte Moppe just det klokast vara,

Att obedd föra ordet för dem alla.

Nu råkade en vandringsman att höra,

När Moppe tjöt, och hjelpte upp de gamla.

35Och när han såg dem halta, blinda famla,

Så sade han, som menskor ofta göra:

»Visst tycker jag, att Gud ni måste klandra;

Så mycken nöd är ej en menska värdig.

Om en af er helst vore frisk och färdig,

40Så kunde han dock hjelpa sen de andra.»

»Bra orättvis är Gud, som låter eder

Bli liggande i nöden, medan hunden

Har alla sinnen färdiga på stunden.

Hvad hjelper det, att menskan tror och beder?»

45Då sade gubben: »Så bör du ej tänka.

Nej, låt oss tacka Gud, att han oss gifvit

Den trogna hunden, som vårt bistånd blifvit

Och kallat dig att hjelp i nöden skänka.»

»Och har oss Gud med många brister pröfvat,

50Så vet jag visst, att, om det är Hans vilja,

Så kan Han nog all nöd ifrån oss skilja

Och vända det i fröjd, som oss bedröfvat.»

Och vandrarn såg på dem så godt och stilla.

Men gubben gick med gumman, flickan, gossen

55Att berga höet på den mjuka mossen,

Och hvem var glad, om icke Moppe lilla!

Det var ju sommar. Alla träd i skogen,

De stodo i sin fägring undersköna,

Och solen sken på alla ängar gröna,

60Och säden gulnade på åkern mogen.

Då sade gumman: »Låt oss i förening

Lofsjunga Gud! Fast vi ej se, ej höra,

Ej tala och ej kunna fritt oss röra,

Det är detsamma: Gud förstår vår mening.»

65Det tyckte alla vara ord så dyra.

De gamla sjöngo psalmen. Men de unga,

De kunde blott helt tyst i hjertat sjunga,

Och likväl hörde Gud dem alla fyra.

Då hände något. Just var psalmen sjungen;

70Då skrek den blinda gumman högt i qvällen:

»O Gud, från mina ögon falla fjällen!

Nu ser jag himlen, bergen, skogen, ljungen ...»

Vid dessa ord spratt flickan till helt häpen:

»Mor, mor, jag hör din röst! Är det väl möjligt?

75Jag hör hur myggan surrar; ack, så löjligt!

Jag hör hur lilla fågeln qvittrar näpen!»

Den halte gubben sprang med ens på backen,

Liksom han vore kavaljer i valsen,

Och föll sin gumma som en pil om halsen

80Och svängde henne fjorton hvarf på klacken.

Men deras undran ingen kan beskrifva,

När också gossen, han med bunden tunga,

Upplät sin mun och började att sjunga:

»Gud vare lofvad, Gud som allt kan gifva!»

85»Ja»,original: »Ja, (källa för ändring: Lfb 2 1883) sade alla, »visstoriginal: visst (källa för ändring: Lfb 2 1883) må Gud vi lofva.

Han pröfvat oss, men ej Hans ord bedraga:

Ty se, Hans makt är stark uti de svaga.

Högtlofvad vare Han och all Hans gåfva!»

Så föllo de på knä i aftonglansen,

90Att prisa Gud, den sista och den främsta.

Men Moppe stackare var nu den sämsta;

Han bara såg och hviftade på svansen.

Då hördes skog och berg Guds ära hviska.

Der stod en engel, skinande som solen;

95Han fört de fyras psalm till nådastolen.

De hade trott på Gud och vordo friska.