Hafskonungens gåfva.

1 Det var en gång en fiskare, som hette Laxmatte. Han bodde vid stora sjön; hvar skulle han annars bo? och han hade en gumma, som hette Laxmaja; hvad skulle hon annars heta? De bodde om vintern i en liten stuga vid stranden af fasta landet, men flyttade ut om våren till en röd klippa i hafvet och lefde der hela sommaren, alltintill hösten. Der hade de en ännu mindre koja, med trädklinka i stället för lås, en gråstensspis, en flaggstång och en vädersnurra på taket.

2 Klippan hette Ahtola och var icke större än torget i staden. Der vexte i remnorna en liten rönn och fyra albuskar. Gud vet huru de kommit dit; kanhända med höstfloden. Dessutom vexte der några tufvor sammetsfint gräs, några strån vass, några strån rövippor, två stånd af den örten med gula fröhus, som kallas renfana, fyra höga stånd af den rödblommiga epilobiumspråk: latin och en vacker hvit blomma, som kallas trientalis europeaspråk: latin. Men detoriginal: dct rara på klippan var tre tufvor gräslök, som Laxmaja enkom planterat i en klyfta, der de hade stenmur på norra sidan och sol på den södra. Det var ej mycket, men det var nog för Laxmajas kryddgård.

3 Alla goda ting äro tre, och derföre fiskade Laxmatte och hans gumma |512|om våren lax, om sommaren strömming och om hösten sik. Var det vackert väder och god vind, så seglade de på lördagen in till staden, sålde fisken färsk och gingo om söndagen i kyrkan. Men ofta hände, att de voro flera veckor å rad allena|92| på klippan Ahtola och sågo ingenting annat, än sin lilla gulbruna hundracka, som bar det stolta namnet Prins, sina tufvor, buskar och blommor, hafvets måsar och fiskar, den stormiga skyn och de hvitblå vågorna. Ty klippan låg vid yttersta hafsbandet, och der var ingen grön holme eller menniskoboning på en mils afstånd omkring dem, blott här och der en klippa af samma röda stenart som Ahtola, dag och natt bestänkt af vågornas skum.

4 Laxmatte och Laxmaja voro beskedligt och arbetsamt folk, som lefde förnöjda och glada på tre man hand med Prins i deras fattiga koja och tyckte sig vara rika, när de saltat så många fjerdingar fisk, att de slogo sig ut öfver vintern och hade något litet öfver till tobaksblad för gubbens pipa och något skålpund kaffe åt gumman, med dubbelt så mycket brändt korn och cichoria, för att förbättra smaken. För resten hade de smör, bröd, fisk, en drickstunna och ett surmjölksankare; hvad behöfde de mera?

5 Det skulle nu allt varit bra, om ej Laxmaja haft en hemlig begärelse, som icke gaf henne någon ro. Hon funderade år ut och år in, huru hon skulle blifva så rik, att hon engång i verlden kunde få sig en ko. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad skall du göra med ko? sade Laxmatte. –konsekvensändrat/normaliserat Icke kan hon simma så långt och icke ryms hon i vår båt, att vi skulle få henne ut hit till klippan. Och få vi henne ut, så ha vi ju ingenting att föda henne med.

6 – Här finnas fyra albuskar och sexton grästorfvor, menade Laxmaja.

7 – Ja, hvarföre icke? skrattade Laxmatte. –konsekvensändrat/normaliserat Här finnes också tre gräslökstorfvor. Du kan ju föda henne med gräslök.

8 – Alla kor tycka om salt strömming, menade gumman. –konsekvensändrat/normaliserat Prins tycker också om fisk.

9 – Det skulle man se! sade gubben. –konsekvensändrat/normaliserat Nej, jag tackar, det blefve en dyr ko, som vi skulle föda med salt strömming. Det kan gå för sig med Prins, som slåss med fiskmåsarne om det, som blir öfver, då vi gäla|93| strömmingen. Slå du kuddan ur hågen, mor, det är bra som det är!

10 Laxmaja suckade. Hon begrep, att gubben hade rätt, men kuddan kunde hon icke förgäta. Den gamla surmjölken ville ej mera smaka till kaffegrädde, och Laxmaja tänkte på söt grädde och färska filbunkar, såsom på den största lycksalighet hon visste i denna verlden.

11 En dag, medan gubben och gumman gälade strömming vid stranden, hördes Prins skälla, och strax derpå syntes en vacker målad slup, med tre |513|unga herrar i hvita mössor, styra till klippan. Herrarne voro studenter, som seglade långa vägar för nöjes skull och nu sökte land, för att få något färskt. – Ro hit med en filbunke, gumma lilla! ropade de.

12 – Ja, den som det hade! suckade Laxmaja.

13 – Får gå för en kanna sötmjölk, sade studenterna. –konsekvensändrat/normaliserat Men oskummad skall den vara.

14 – Ja, den som det hade! suckade gumman ännu djupare.

15 – Hvad för något? Ha ni ingen ko?

16 Laxmaja teg. Det grep henne alldeles för djupt att svara på en sådan samvetsfråga.

17 – Ko ha vi icke, svarade Laxmatte, –konsekvensändrat/normaliserat men skall det vara god bökling, så fås han om ett par timmar alldeles varm.

18 – Får gå för böklingen, sade studenterne och slogo sig utan krus ned på stenarna med sina cigarrer och pipor, medan femtio silfverhvita strömmingar träddes på spett öfver rökugnen.

19 – Hvad heter den här småstenen i sjön? frågade en af dem.

20 – Ahtola, svarade gubben.

21 – Nå, hvad ha ni då för nöd, när ni bo i hafsgudens gård?

22 Laxmatte begrep ingenting. Han hade aldrig läst Kalevala och visste ingenting om förfädernes hafsgudar. Men studenterne förklarade saken.

23 – Ahti, sade de, –konsekvensändrat/normaliserat är en mäktig konung, som bor i|94| sin gård Ahtola vid en klippa i djupa hafvet och har ett öfverflöd af alla dyrbara skatter. Han råder öfver alla fiskar och andra hafsdjur; han har de vackraste kor och de snabbaste hästar, som beta sjögräs på hafsbottnen. Den, som står väl hos Ahti, blir snart en rik man; dock måste man akta sig väl för att det minsta förtreta honom. Ty Ahti är mycket ombytlig och snarsticken. Han kan förtretas af en liten sten, som man kastar i vattnet, och då tager han sina gåfvor tillbaka och reser upp hafvet i storm och drager seglaren ned i djupet. Ahti har också de allra fagraste tärnor, som uppbära hans drottnings, Wellamos, släp och kamma hennes långa hår och lyssna i vassen, när man spelar för dem ...

24 – Åh, Necken! sade Laxmatte. –konsekvensändrat/normaliserat Ha herrarne sett allt det der?

25 – Det är så godt som om vi sjelfva skulle ha sett det, sade studenterne. –konsekvensändrat/normaliserat Det står tryckt, och allt tryckt är sannt.

26 – Vasserra, sade Laxmatte åter litet försmädligt. –konsekvensändrat/normaliserat Då borde vi haft vackert väder i går, ty der står i almanackan att det skulle bli klart, men det blåste och hällregnade, som om himmelen varit öppen.

27 – Ja, se, det kommer sig deraf, att almanackan har privilegium på att |514|narras, och detta privilegium är tryckt, derföre måste privilegium vara sannt, sade studenterne.

28 Laxmatte skakade på hufvudet, men nu var böklingen färdig, studenterne åto för sex och trakterade Prins med kall stek, som de medfört i slupen. Prins satt i glädjen på två ben och nystade som en katt. När detta var gjordt, gåfvo studenterne Laxmatte en blank silfvermark och läto honom stoppa sin pipa med Gefle vapen, hvarpå Laxmatte stoppade pipan så, att hon sprack. Derpå tackade herrarne för god välfägnad och reste åter sin väg, mycket saknade af Prins, som satt med vemodiga blickar och nystade på stranden, så länge han kunde se en flik af slupens hvita segel på det blå hafvet i fjerran.

29 Laxmaja hade icke sagt ett ord, men tänkt desto mera. Hon hade goda öron och hade till punkt och pricka lagt berättelsen om Ahti på minnet. –konsekvensändrat/normaliserat Se, det vore något, tänkte hon vid sig sjelf, –konsekvensändrat/normaliserat att komma sig till en af trollets kor! Det vore något, att få mjölka en sådan präktig kudda morgon och afton och icke ha något bekymmer för hennes föda, utan i stället en hylla ofvanför fönstret, fylld med mjölkfat och filbunkar! Men så lycklig lär jag väl aldrig bli här i verlden.

30 – Hvad funderar du på? sade Laxmatte.

31 – Just ingenting, sade gumman. Men i tysthet funderade hon på några gamla trollrunor, dem hon hört i sin barndom af en halt gubbe, som kunde göra god fisklycka. Om jag skulle försöka? tänkte hon.

32 Nu var den dagen en lördag, och på lördagsqvällen brukade Laxmatte ej lägga ut sina strömmingssköt, ty han visste väl, att man ej fick ohelga sabbathen. Men när det led emot aftonen, sade gumman: i qväll borde vi lägga ut sköten.

33 – Nej, sade gubben, –konsekvensändrat/normaliserat det har aldrig någon välsignelse med sig att fiska på söndagsnatten.

34 – I natt var det stormigt, och vi fingo så litet, sade gumman. –konsekvensändrat/normaliserat I qväll är hafvet blankt som en spegel, och med den vinden, som var, stiger strömmingen inåt.

35 – Men der är ett väderbo i nordvestra skyn, sade gubben, –konsekvensändrat/normaliserat och Prins har på aftonen ätit gräs.

36 – Han må aldrig ha ätit min gräslök? frågade gumman.

37 – Nej, men det blir hårdt väder i morgon vid solgången, menade Laxmatte.

38 – Hör nu på, sade gumman; –konsekvensändrat/normaliserat vi lägga ut en endaste sköthage der i lä för grunden, och så få vi packa den öppna fjerdingen full; han far illa af att stå der så länge utan lock och tyngd.

39 Gubben lät öfvertala sig, och så rodde de ut med sköthagen. När de nu voro på djupaste hafvet, begynte gumman gnola den gamla trollrunan och ändrade orden efter sitt hjertas begärelse:

Ahti med det långa skägget,

Ahti i det djupa hafvet,

Skatter har du många, fina,

Hafvets fiskar äro dina,

Hafvets perlor utan like

Samlas i ditt kungarike,

Hafvets vackra kor, de feta,

Gräs på dina ängar beta ...

41 – Hvad är det du gnolar? sade gubben.

42 – Det är bara en gammal visa, som rann mig i hågen, svarade gumman, och så höjde hon rösten och fortfor att sjunga:

Konung i de vida vatten,

Ej begär jag gyllne skatten,

Ej begär jag perlors smycke,

Ej för silfver är mitt tycke.

Två är jemnt och ett är udda:

Hafvets kung, gif mig en kudda,

Och jag vill till lön dig gifva

Solens guld och månens skifva ...

44 – Det är en dum visa, sade Laxmatte. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad skall man annat begära, än fisk, af hafskungen? Men det passar icke att sjunga sådant till söndagsnatten.

45 Gumman låtsade icke höra honom och sjöng och sjöng allt i samma ton, så länge de voro på djupet. Laxmatte hörde ej vidare på, der han satt och rodde den tunga båten, ty han tänkte på sin spruckna lerpipa och på den sköna tobaken af Gefle vapen. Så kommo de tillbaka till klippan och gingo snart derefter till hvila.

46 Laxmatte och Laxmaja lågo i sin säng, men ingen af dem fick en blund i sina ögon; den ena tänkte på att han ohelgat sabbathen, den andra tänkte på Ahtis kor. När det led öfver midnatt, satte gubben sig upp i sängen och sade till sin gumma: hör du något?

47 – Nej, sade gumman.

48 – Jag tycker att snurran på taket låter illa, sade gubben. –konsekvensändrat/normaliserat Vi få storm.

49 – Ah, du inbillar dig, sade gumman.

50 Laxmatte lade sig, men om en stund rätte han ånyo på sig. – Nukonsekvensändrat/normaliserat piper snurran,konsekvensändrat/normaliserat sade han.

51 – Sof bara; du inbillar dig, sade gumman. –konsekvensändrat/normaliserat Och gubben försökte sofva.

52 Men tredje gången sprang han upp ur sängen. – Nej, nu storskriker snurran, som om elden sutte uti henne! Nu ha vi oväder och måste ut, för att berga sköten.

53 Båda stego nu upp, och sommarnatten var mörk som Oktober, och snurran pep, och stormen hven uti alla knutar. När de kommo ut, låg det stora hafvet som en hvit snö omkring dem i natten, och skummet stänkte högt upp öfver taket af fiskarkojan. En sådan natt mindes Laxmatte sig aldrig ha upplefvat. Att skjuta ut båten och gå till sjös, för att berga sköten, var icke att tänka på. Gubben och gumman stodo häpna vid trappan och måste hålla sig fast vid dörrposten, medan vattnet stänkte dem öfver ansigtet. – Sade jag icke, att det är aldrig någon välsignelse med fiske på söndagsnatten? menade Laxmatte buttert, och gumman stod der så flat och förskräckt, att hon icke ens tänkte på Ahtis kor.

54 När ingenting var att göra, gingo de in igen. Nu blefvo deras ögon tunga efter nattvaket, och de somnade så godt, som om aldrig ett stormigt haf brusat i vrede kring deras ensliga klippa.

55 När Laxmatte och hans gumma vaknade, stod solen redan högt på himmelen, ovädret hade upphört, och endast hafvets dyning gick ännu i höga silfverkullar, glittrande i solskenet, emot den röda klippan.

56 – Nej, hvad är detta? ropade gumman, när hon tittade ut genom dörren.

57 – Det ser ut som en stor skälhund, menade Laxmatte.

58 – Så sannt jag lefver, är det icke en ko! utropade Laxmaja.

59 Och en ko var det, en präktig röd ko af bästa sorten, fet och frodig, som om hon i alla sina dagar ätit spenat. Hon gick der så lugn på stranden och rörde icke ens vid de fattiga grästorfvorna, liksom försmådde hon en så mager kost.

60 Laxmatte trodde ej sina ögon. Men en ko var det, så var hon skapad, och det visade sig snart, när gumman begynte mjölka henne och fyllde alla kärl, ända till öskaret, med den raraste morgonmjölk. Gubben bråkade förgäfves sitt hufvudoriginal: hufvnd med att begripa huru hon kommit dit, och gick ut att söka sina förlorade sköt. Det dröjde icke heller länge, innan han fann dem uppkastade af vågen på stranden och så fulla af fisk, att man ej såg en enda maska för idel blänkande strömming.

61 – Det är godt och väl att vi ha en kudda, sade Laxmatte, medan han gälade strömmingen. –konsekvensändrat/normaliserat Men med hvad skola vi föda henne?

62 – Det blir väl något råd, sade gumman.

63 Och kuddan hittade sjelf på råd. Hon gick ut i vattnet och åt sjögräset, som vexte i stora bankar vid stranden; dermed höll hon sig ju ständigt vid |517|bästa hull. Alla, utom Prins, tyckte, att hon var en snäll kudda. Prins skällde på henne; han hade fått en rival.

64 Från den dagen funnos mjölkfat och filbunkar i öfverflöd på den röda klippan. Alla sköt voro beständigt fulla af fisk. Laxmatte och Laxmaja blefvo feta af vällefnad och hvar dag rikare, ty gumman tjärnade många pund smör, gubben skaffade sig två drängar och begynte fiska i stort. Hafvet blef för honom en stor fisksump, ur hvilken han håfvade upp så mycket han ville. Och kuddan fortfor att sköta sig sjelf. Om hösten, när Laxmatte och hans gumma flyttade öfver till fastlandet, gick kuddan i sjön, och om våren, näroriginal: uär de kommo tillbaka, stod hon åter på klippan.

65 – Vi skulle behöfva en bättre stuga, sade Laxmaja andra sommaren. –konsekvensändrat/normaliserat Den gamla är nu aldeles för liten för oss och drängarne.

66 – Ja, sade Laxmatte. Och så byggde han en präktig stuga med ordentligt lås och fiskbod på klippan och tog två drängar till och fiskade så märkvärdigt mycket, att han skickade många tunnor lax, strömming och sik till Ryssland och Sverige.

67 – Jag släpar ut mig med det myckna folket, sade Laxmaja. –konsekvensändrat/normaliserat Det vore nu ej för mycket, om jag finge en piga att hjelpa mig.

68 – Tag dig en, sade gubben. Och så städslade de en piga. Men då sade Laxmaja:

69 – Vi ha alldeles för litet mjölk för det myckna folket. Efter jag har en piga, kunde hon med samma besvär sköta tre kor.

70 – Så kan du sjunga för trollet en visa till, sade gubben litet försmädligt.

71 Detta förargade Laxmaja. Men icke desto mindre rodde hon en söndagsnatt åter på djupet och sjöng som förut:

Ahti med det långa skägget,

Ahti i det djupa vattnet,

Tusen kor har du i hafven:

Gif mig tre af dem i klafven!

73 Andra morgonen stodo tre kor på klippan i stället för en, och alla åto de sjögräs och skötte sig liksom den första.

74 – Är du nu nöjd? sade Laxmatte till sin gumma.

75 – Visst skulle jag vara nöjd, sade gumman, –konsekvensändrat/normaliserat om jag blott finge två pigor till för det stora hushållet och dessutom litet bättre kläder. Har du ej hört, att jag kallas madam?

76 – Nå ja, sade gubben. Laxmaja fick flera pigor och granna madamkläder. – Det vore nu allt så bra, sade hon, –konsekvensändrat/normaliserat om vi hade litet bättre om sommaren. Du skulle bygga oss ett tvåvåningshus och föra dit mull, att vi finge en |518|trädgård. Der skulle du bygga ett litet lusthus, att jag finge se ut mot sjön, och så skulle vi ha en spelman, att spela för oss på basfiol om qväl|100|larna; och så skulle vi ha en egen liten ångbåt, att fara till kyrkan med, när det blåser.

77 – Ingenting annat? sade Laxmatte. Och så gjorde han allt hvad hans gumma ville. Klippan Ahtolaoriginal: Athola blef så grann, och Laxmaja blef så förnäm, att alla sjöns simpor och strömmingar föllo i förundran. Sjelfva Prins föddes med kalfstek och gräddvofflor och blef till slut så rund som en hvassbukskagge. – Är du nu nöjd? sade gubben.

78 – Visst är jag nöjd, sade Laxmaja, –konsekvensändrat/normaliserat om jag bara hade trettio kor. Det behöfs något för ett sådant hushåll.

79 – Gå till trollet, sade Laxmatte.

80 Gumman for ut på sin nya ångbåt och sjöng för hafskonungen. Nästa morgon stodo trettio sköna kor på stranden, och alla skötte sig sjelfva.

81 – Vet du, gubbe, sade Laxmaja, –konsekvensändrat/normaliserat här är alldeles för trångt på en så liten usel klippa, och hvar får jag rum för de många korna?

82 – Jag vet intet annat råd, sade gubben, –konsekvensändrat/normaliserat än att du pumpar ut hafvet.

83 – Du pratar! Hvem kan pumpa ut hafvet?

84 – Försök med din nya ångbåt, der är en pump.

85 Laxmaja begrep väl, att gubben tokades, men kunde icke låta bli att tänka derpå. Icke kan jag pumpa ut hafvet, menade hon. Men kanske kunde jag fylla det, om jag bygger en stor damm utåt djupet. Jag kan ju lägga dit stenar och sand, så få vi vår klippa dubbelt större.

86 Gumman lastade sin nya ångbåt med sten och for ut på djupet. Spelmannen var med och spelade så vackert på sin basfiol, att Ahti och Wellamo och alla hafvets tärnor döko upp till vattenytan, för att lyssna till spelet.

87 – Hvad är det, som glittrar så grannt i vågorna? frågade Laxmaja.

88 – Det är hafvets skum som blänker i solskenet, svarade spelmannen.

89 – Kasta ut stenarne! sade Laxmaja.

90 Folket i ångbåten började kasta ut stenarna, plums, plums, till höger och venster i skummet. En sten slog näsan af Wellamos bästa kammartärna. En annan skrapade hafsdrottningen sjelf en skråma på kinden. En tredje sten original: sten plumsade nära till Ahtis hufvud och ryckte bort hälften af hafskonungens skägg. Det blef ett väsen i hafvet, och vågorna tumlade om hvarandra som i en kokande gryta.

91 – Hvarifrån kom den väderilen? sade Laxmaja. Men innan hon talat till slut, gapade hafvet upp som ett gäddgap och slök hela ångbåten.

92 Laxmaja sjönk som en sten till bottnen, men stretade emot med händer och fötter och kom åter upp till hafsytan, der hon fick fatt i spelmannens |519|basfiol och flöt på den. I detsamma såg hon bredvid sig Ahtis förskräckliga hufvud, och han hade bara ett halft skägg.

93 – Hvarföre har du kastat stenar på mig? röt hafskonungen.

94 – Ack, nådig herre, suckade Laxmaja, –konsekvensändrat/normaliserat det var ett misstag. Stryk björnpomada på skägget, så vexer det snart igen.

95 – Käring, har jag icke gifvit dig allt hvad du begärt och mera dertill?

96 – Ja visst, nådig herre. Stor tack för korna! De mjölka rätt som kameler.

97 – Nå, hvar har du solens guld och månens skifva,konsekvensändrat/normaliserat som du lofvade mig?

98 – Ack, nådig herre, de ha ju lyst alla dagar och nätter på sjön, när det ej varit mulet, svarade Laxmaja illparigt.

99 – Jag skall lära dig! ropade hafskonungen och gaf basfiolen en puff, så att den for med gumman som en raket uppåt klippan.

100 Der stod Prins, lika utsvulten som förr, och gnagade på ett kråkben. Laxmatte satt i sin slitna grå jacka allena på trappan till den gamla fattiga kojan och band på ett nät. – Se på mor! sade han. –konsekvensändrat/normaliserat Hvar|102|ifrån kommer du flygande med en sådan fart, och hur är du så våt?

101 Laxmaja såg sig förbluffad omkring och sade: hvar är vårt tvåvåningshus?

102 – Hvilket hus? sade gubben.

103 – Vårt stora hus och trädgården och drängarne och pigorna och de trettio sköna korna och ångbåten och allt annat?

104 – Nu pratar du i nattmössan, mor, sade gubben. –konsekvensändrat/normaliserat Studenterne ha förvridit hufvudet på dig, så att du sjöng tokvisor i går afton på sjön, och så fick du ej sofva, förrän på morgonqvisten. Det var oväder i natt, men det är nu förbi, och jag nändes ej väcka dig, utan rodde allena ut efter sköten.

105 – Men jag har sett Ahti, sade Laxmaja.

106 – Du har legat i din säng och drömt bara galenskaper, mor, och så gick du i sömnen ut i vattnet.

107 – Men der är basfiolen, sade Laxmaja.

108 – Vacker basfiol! Det är ju en gammal stock. Nej, gumma lilla, en annan gång akta vi oss att ohelga sabbathen. Det har aldrig någon välsignelse med sig att fiska på söndagsnatten.