Prinsessan Lindagull.

1 Och nu skola vi ila på vindens vingar till de tusende sagornas land, till rosornas och tulpanernas hem, der sköna féer bygga sina slott i morgonrodnaden och svarta gnomer flyga omkring i midnattsmörkret; der solen glimmar som eld öfver de blå bergen i Ginnistan och vattenliljorna stilla spegla sig i de djupa sjöarna; der tigrarnes ögon glänsa mellan vassen vid flodstränderna och menniskorna, solbrända, mörkögda, glöda af hat och brinna af kärlek. Vi ila till Persien.

2 Det var en gång en konung i Persien, vid namn Shah Nadir, och han var omätligt rik. Under hans välde lydde stora, sköna länder och många millioner menniskor; han hade höga salar, fyllda med guld och ädla stenar; hans skepp seglade med Indiens kryddor kring alla haf. När han visade sig i sin hufvudstad Ispahan, stod kring honom en lifvakt af hundratusen man i silfverrustningar, som blänkte i solen likt eld, och femtiotusen ryttare på de skönaste hästar, med betsel af guld och sadlar glänsande|22| af juveler, stodo färdige att på hans minsta vink ila åstad för att eröfra verlden.

3 Men den mäktige Shah Nadir var gammal och kände icke mer någon åtrå efter krig och eröfringar. Han hade vunnit många segrar; många fientliga städer hade gått upp i rök för hans vrede, och många talrika härar hade hans svärd förödt, när fordom hans arm var ung och oemotståndlig. Nu var han gammal och trött och dvaldes mest på de mjuka purpurdivanerna inom sitt glänsande slott. Blott stundom, när om våren de guldkantade molnen skymde Persiens brännande sol och en behaglig svalka strömmade ned från Zagrosch-bergen, då satte sig den gamle Shah Nadir på en guldsmyckad |637|palankin, buren af åtta svarta slafvar, klädde i silfverskir, och lät föra sig ut, för att mönstra sin här eller åskåda djurfäktningarna.

4 Shah Nadir hade många söner, ty han hade äfven många hustrur, såsom bruket är i Österländerna. Men sönerne gjorde honom föga glädje; de voro äregirige och otacksamme, de tyckte att deras fader lefde för länge, de traktade efter hans lif och krona. Derför skickade konungen dem alla bort från sitt hof till aflägsna provinser, hvilka de fingo styra som ståthållare. Men hemma hos sig behöll han blott sin enda kära dotter, prinsessan Lindagull, ty henne älskade han öfver allt annat på jorden, ja förmer än alla sina skatter och hela sitt rike.

5 Nu är det väl sannt, att ett sådant namn, som Lindagull, icke förut varit hördt i Persien, ej heller kunde af Perserne rätt uttalas. Men prinsessans moder härstammade från höga norden, man visste icke riktigt hvarifrån. Hon hade i sin ungdom blifvit fångad af afrikanske sjöröfvare och slutligen, för sin utomordentliga skönhets skull, blifvit såld till konungen af Persien, hvilken upphöjde henne till sin gemål och älskade henne mer än alla sina andra hustrur.|23| Denna sköna sultaninna, som nu var död, hade kallat sin enda dotter Lindagull, hvarmed hon ville säga, att prinsessan var så skön och ren som solens guld, när dess sken om våren leker mellan vackra lindar i norden.

6 Och det är sannt, att ett skönare och renare väsen fanns icke på denna jordens fläckade stoft, än prinsessan Lindagull. Hon hade sin faders högborna och konungsliga hållning i allt, men gestalten och hjertat voro hennes moders, – en hy så hvit som Skandinaviens snö och ögon så milda som himmelens stjernor en afton i Augusti, när ingen måne lyser. Hjertat var ädelt, ömt och godt, och derför fanns i hela Shah Nadirs vida rike ingen, som icke älskade prinsessan Lindagull, ty ryktet om hennes skönhet och godhet flög vida omkring i hela Persien.

7 Detta visste den gamle konungen ganska väl, och hans stolta hjerta veknade som vax hvar gång han såg på sitt hulda barn. Hon var hans ögons lust, hans dagars ro, hans nätters dröm. Ett ord af henne kunde afväpna hans högsta vrede; det fanns icke den bön, som han kunnat afslå, när hon bad för någon olycklig fånge. Ja, när han tänkte på sina söners vilda sinne, hade han satt sig före att välja åt sin dotter en ädel make och gifva hela sitt rike i arf åt dem och deras efterkommande.

8 Men då nu den renaste känsla i ett menniskobröst kan urarta till fel och synd, så hände äfven detta med Shah Nadirs faderskärlek. Han älskade sin dotter så högt, att hon var honom kärare, än alla hans millioner undersåtare, och detta var redan orätt, ty en furste bör icke ställa sitt folk i andra rummet |638|efter sina barn. Men han älskade henne mer än Allah, sin Gud; han tillbad henne såsom man icke bör tillbedja en dödlig menniska, och det var denna syndiga, afgudiska kärlek, som kallade öfver honom Allahs straffdom.

9 Man kunde icke bo skönare och angenämare, än prinsessan Lindagull. I den svala trädgården, under höga palmers skugga, omsusadt af springkällornas ljufva sorl, kringdoftadt af tusen blommors ånga, stod prinsessans vackra marmorslott. I dess höga kamrar brötos solens strålar genom fönster af slipad bergskristall; på mjukaste silkeskuddar hvilade prinsessan natten om, och när morgonen bröt in, leddes hon af sina tärnor till den sköna bassinen af elfenben och perlemor, hvarest källan porlade ur djupet och lekande smög sig kring hennes fina gestalt. Men om dagarna virkade hon med sina tärnor sköna tyger, eller lyssnade hon till fåglarnas sång och cittrans ljud och lustvandrade i trädgården, lekande som ett barn med gyllene fjärilar och mörkröda rosor.

10 Ty prinsessan Lindagull var icke mer än tolf år; men tolf år i österländerna äro som sexton i norden.

11 Det är icke godt att ständigt lefva i öfverflöd och se sina önskningar uppfyllas vid minsta vink. Mången blir af sådant stolt och nyckfull i sitt sinne; men detta blef likväl icke prinsessan Lindagull. Hon fick endast ledsamt. Hon visste icke hvaraf det kom sig, men fjärlarnas lek och blommornas doft och källornas sorl och cittrans ljud, allt detta roade henne icke mer, hon kände sitt hjerta ofta tomt och märkte med förundran, att hon hade lust att gråta. Detta kunde hon icke begripa, och ännu mindre hennes tärnor. Hon visste icke, den lilla Lindagull, att ingen tafla på jorden är verkligt skön och ljus, så framt icke motgång och sorg stå som en ram der omkring och höja alla glada dagrar till glans. Och så var det med hennes lycka. Hon måste erfara hvad sorgen är, för att rätt kunna njuta glädjen.

12 Slutligen trodde prinsessan sig hafva funnit orsaken hvarför hon kände en längtan i sitt hjerta. Det måste|25| vara derför att hon bodde så instängd i sitt palats. Hon ville en gång fröjda sig åt menniskohvimlet i det stora Ispahan, och när hennes fader nästa gång besökte henne, bad hon, att han ville tillåta henne se den stora djurfäktningen, som innan kort skulle hållas till firande af konungens sextionde födelsedag. Och då Shah Nadir icke kunde neka sin dotter något, beviljade han hennes bön, ehuru han för första gången kände, att han gjorde det ogerna.

13 Shah Nadir var en mäktig konung, som halfva Asien fruktade, och sådane herrskare hafva många fiender. Dem aktade han ringa, ty han hade besegrat dem med sitt svärd, men en af dem hade han föraktat så djupt, att han nöjt |639|sig med att låta afraka hans skägg och släppt honom lös. Det var jättarnes konung i Turan, det stora vilda landet af berg och öknar norr om Persien, och konungen hette Bom-Bali. Denne Bom-Bali hade under sina ströftåg i höga norden tillfångatagit en lappsk trollkarl vid namn Hirmu, som kunde förvandla sig i allehanda djurskepnader och sedan återtaga sin rätta gestalt. Då nu Bom-Bali genom sina spejare fått veta, att en stor djurfäktning skulle hållas i Ispahan, tillkallade han Hirmu och sade till honom: – hund, vill du lefva?

14 Hirmu svarade: – herre, måtte din skugga aldrig förminskas. Du vet, att din hund vill gerna lefva.

15 Bom-Bali sade: – första dagen i månaden Moharrem är en djurfäktning i Ispahan. Shah Nadir har sändt djurfångare till våra berg; kläd dig i tigerskepnad, låt fånga dig, och bortröfva åt mig prinsessan Lindagull, som är Shahens och hela Persiens stolthet.

16 – Din hund skall lyda sin herres befallning, konsekvensändrat/normaliserat sade den lappske trollkarlen.

17 Och Persiens djurfångare kommo till Turan och fångade i bergöknarna alla de vilda djur, som de kunde få, samt förde dem i burar lefvande med sig tillbaka till Ispahan.

18 Den första dagen i månaden Moharrem var nu inne, och tillredelserna voro färdiga i Persiens hufvudstad. Många de grymmaste vilddjur från Indien, Arabien, Turan och allt från öknen Sahara höllos i beredskap uti sidokamrarna invid den stora, cirkelrunda arenan, som enkom var uppförd för detta ändamål och der mer än sextiotusen åskådare fingo plats på de vidsträckta läktarne rundtomkring. Men för deras trygghet hade man mellan läktarne och stridsplatsen uppfört ett starkt jernstaket.

19 Tidigt på morgonen var hela staden i rörelse. Prinsessan Lindagull var glad som ett barn; hon skulle få flyga som en fågel ur buren, hon skulle få se ett spektakel, der skådespelarne voro verkliga lejon, verkliga tigrar, icke sådana, som i kulisserna kläda på sig ett lösskägg, för att se grymma ut, och sedan taga det af sig, när de försvinna från skådebanan.

20 Åskådarne voro samlade, och man väntade blott på konungen. Slutligen kom han, åtföljd af sin lysande vakt, men icke han allena, utan äfven hans dotter, den undersköna prinsessan Lindagull. Enligt österländernas bruk, var hon beslöjad; man kunde endast beundra hennes smidiga vext och konungsliga hållning, der hon, åtföljd af sina tärnor, red på en den täckaste lilla fläckiga zebra, som kråmade sig af stolthet att bära en sådan börda. Och fastän folket ej kunde se hennes ansigte, kände alla genom ryktet den unga prinsessans skönhet och godhet; alla visste, att hon med sina böner räddat |640|många olyckliga fångars lif och hvar dag sändt ut sina tärnor med läkemedel och bröd åt de fattige i Ispahan. Derför, när hon nu för första gången visade sig bland folket, utbrast ett sådant tusenstämmigt jubelrop, att dess like icke varit hördt i Persiens hufvudstad allt sedan den dag, när Shah Nadir höll sitt triumftåg efter segrarne med tjugu fångne konungar i sitt följe.

21 Det är möjligt, att prinsessan rodnade, men ingen såg det. Hon satte sig, jemte sin fader, på de rikt broderade purpurdynor, hvilka voro lagda på den kungliga läktarens dyrbara matta, och nu begynte djurleken.

22 Först hetsades tuppar att fäkta emot hvarandra. De afplockade hvarandra fjädrarne under åskådarnes högljudda skratt; många tyckte detta vara mycket nöjsamt, men prinsessan Lindagull fann det alldeles icke roligt.

23 Derpå fick man se den besynnerliga striden mellan en vildkatt och en hafsörn, på hvilken man klippt ena vingen, för att han ej skulle kunna flyga. Båda spände sina hvassa klor i hvarandra, örnen högg sin näbb i kattens sida, och katten sökte att få mellan sina tänder örnens hals. Slutligen miste örnen båda ögonen, sedan var det förbi med honom, och den svårt sårade katten helsades som segervinnare.

24 Derefter framfördes två ofantliga krokodiler i långa baljor med vatten, och framför dem utkastades en död gris. Krokodilerna hade icke fått mat på en hel månad och voro uthungriga, men ändock så sömniga, att de lågo stilla i solskenet och masade sig i baljorna. Då sprang en liten djerf gosse fram och kittlade den ena krokodilen med ett spö på nosen. Krokodilen uppspärrade sitt hiskliga gap och började tungt och lunsigt klifva ur baljan, för att uppsluka gossen, men denne höll sig flinkt på sidan, och krokodilen vände sig mycket ovigt. När gossen väl fått sin fiende vaken, väckte han på samma sätt odjuret uti den andra baljan och räddade sig derpå, vig som en gazell, genom en liten port i staketet. Nu varseblefvo krokodilerne den döda grisen och framstörtade båda för att uppsluka honom, men råkade i träta om bytet. Båda tumlade om hvarandra i en förfärlig kamp, ingenderas hvassa tänder kunde bita|28| igenom den andras fjällpansar, men slutligen föll den ena på ryggen, segraren uppslet hans bröst och behöll grisen.

25 Nu följde en strid mellan sex stora arabiska hundar och lika många schakaler från Turans öknar. Schakalen är, liksom vargen, en nära slägting till hunden, men mycket fegare. De sex schakalerne ville på allt sätt praktisera sig bort, men tvungos att vända tillbaka och försvara sig. Det blef en blodig strid. Fem hundar lågo redan på platsen, och blott en schakal hade fallit. Då hördes från läktaren en hvissling. Det var den unge och tappre arabiske prinsen Abderraman, som uppmuntrade sin favorithund, Valledivau. Hunden hörde |641|sin herres röst och fattade mod. Schakalerne föllo, den ena efter den andra, för hans bett, och snart helsades Valledivau med höga rop som segrare.

26 Sedan man, för ombytes skull, sett en strid mellan hyenor och vargar, framleddes en leopard och en panther, och framför dem kastades ett stycke färskt kött. Genast rusade båda på köttstycket och slogos om dess besittning, men panthern, som var starkare och vigare, behöll segern, efter att hafva dödligt sårat sin motståndare.

27 Derpå framleddes en stor indisk elefant, bärande på sin rygg ett litet torn, i hvilket fyra bågskyttar hade tagit plats. Elefantens motståndare var en fläckig kungstiger af ovanlig storlek och skönhet samt kallad, efter mörkrets furste, Ahriman. På honom sköto bågskyttarne pil efter pil, för att reta honom. Tigern satt hopkrupen med gnistrande ögon och hviftande svans; han tycktes hafva beslutat att icke slåss. Men nu träffades hans nos af en pil; ett förfärligt rytande hördes, Ahriman piskade ett ögonblick sanden med sin svans, derpå kastade han sig med ett enda hopp på elefantens snabel. Denne vrålade i sin tur af smärta, krökte snabeln, lyftade tigern i höjden och slungade honom med sådan kraft mot marken, att man trodde honom|29| krossad till döds. Det var likväl icke så. Efter en minut uppreste sig Ahriman åter, flög med ett väldigt språng på elefantens nacke och högg sina tänder djupt i hans hals. Utom sig af smärta, sökte elefanten att blifva sin fiende qvitt, men förgäfves; hans kraft mattades, han stupade långsamt till jorden, tornet krossades, skyttarne flydde, tigern frossade af sin fiendes blod.

28 Sedan Ahriman hvilat några ögonblick, framleddes ett stort lejon, kalladt Ormuz efter ljusets furste, och framför båda djuren ville man kasta ett lefvande lamm. Detta var för mycket för prinsessan Lindagull, som redan hade nog af det blodiga skådespelet. Hon vinkade: det darrande lilla lammet räddades, och i dess ställe kastades för vilddjuren en af de döda hundarne. Lejonet var hungrigt och störtade genast på rofvet; tigern var mätt, ty han hade druckit elefantens blod, men afundsam af naturen, rusade också han fram, för att frånrycka lejonet dess byte. En förfärlig strid uppstod nu mellan Ormuz och Ahriman, ljusets och mörkrets furstar. Nejden genljöd af deras ohyggliga rytande, sanden upprefs af deras tassar och färgades röd af deras blod. De tumlade öfver hvarandra, de skildes, de rusade åter emot hvarandra; det var ett rysligt nöje att se, alla åskådare darrade. Länge var striden oafgjord, men ändtligen dukade tigern under, lejonet uppslet hans bringa, och Ahriman var död. Med triumf fördes Ormuz från banan.

29 Nu skulle lekarna slutas med stora strider i massa mellan hela skaror af de grymmaste indiska och afrikanska vilddjur. Men emedan solen brände, |642|lät man en stund förgå utan strider, på det att åskådarne måtte derunder svalka sig med läskande drycker. Många gingo då ned på banan, för att betrakta de döda vilddjuren, som qvarlågo der. Äfven prinsessan Lindagull blef nyfiken att på|30| närmare håll betrakta djuren; hon, som hittills sett endast blommor och sångfåglar, hade ingen aning om dessa förfärliga vilddjurs utseende. Hon gick således, åtföljd af tärnor och vakt, ned på banan, och slafvar bredde framför hennes fötter guldstickade mattor, på det att ej dessa fina fötter skulle orenas af den blodiga sanden.

30 Hvad kunde hon frukta? Alla de lefvande rofdjuren voro instängda i säkra burar, och den grymmaste af alla, den stora tigern Ahriman, låg död på banan. Prinsessan gick fram till den döde Ahriman, beundrade hans skönhet, isynnerhet hans präktiga, fläckiga hud, och beslöt att begära af sin fader denna tigerhud till matta i marmorslottet.

31 Då reste sig plötsligt den döda tigern på bakfötterna, tog ett språng, störtade på prinsessan, fattade henne i sitt förskräckliga gap och ilade bort.

32 Högt flög ett skri af fasa från led till led genom de många tusende åskådarne, men ingen hade mod att frånrycka tigern hans byte. Blott den tappre prins Abderraman kastade sig med vindens hastighet i tigerns väg, fattade hans blodiga bringa och kämpade med honom om bytet. Olycklige prins, tigern afbet hans högra arm, och innan hjelp hann anlända, låg prinsen blödande på sanden, men tigern Ahriman hade hoppat öfver skrankorna och försvunnit med prinsessan Lindagull i sitt gap.

33 Den gamle Shah Nadirs jemmer var stor, och stor var sorgen i Ispahan, ja i hela Persien. Konungens garde, de femtiotusende ryttarne med guldbetslen, ilade genast åstad, för att uppsöka prinsessan. De genomletade hvarje buske, hvarje klyfta i Turan, der man fångat den grymma tigern. Många hundrade tigrar och andra vilddjur föllo för deras lansar, men allt var fruktlöst. När man genomspanat icke allenast Turan, utan halfva Asien, måste gardet|31| slutligen återvända till Ispahan med det bedröfliga budskap, att man ingenting funnit.

34 Shah Nadir slet sitt grå hår och förbannade sin sextionde födelsedag, som kostat honom det han hade kärast på jorden, hans Lindagull. Han befalde, att allt hans folk skulle kläda sig uti sorgkläder, såsom efter en sultaninnas död, och att man i alla moskéer skulle läsa böner för prinsessan Lindagulls återfinnande. Men konungens påbud var detta: eho, som skulle till honom återföra hans dotter lefvande, han skulle få prinsessans hand och Persiens krona i arf; men den, som förde henne död tillbaka, skulle till belöning erhålla sextio åsnor, lastade med guld och dyrbarheter.

35 Hoppet om en så rik belöning lockade många ädle prinsar och furstar att begifva sig ut på äfventyr, för att söka den förlorade konungadottern. Men förr eller senare kommo alla tillbaka, utan att hafva funnit något, – alla utom en, och det var prins Abderraman. Han hade gjort ett heligt löfte, att söka prinsessan i femton år, att befria henne med sin venstra arm och att finna henne eller dö.

36 Hade nu prinsessan blifvit bortförd af den verklige tigern Ahriman, så vore visst vår saga slut med detsamma, ty för en kungstiger är ingenting heligt; icke ens den allraljufvaste prinsessa på jorden. Men nu var det icke så. Trollkarlen Hirmu hade begagnat sig af djurfäktningen, för att, förvandlad till tiger, utföra sin herres befallning för egen räkning. Han hade bytt hjerta med tigern, och så länge hans hjerta lefde, kunde han icke dödas. Men en sådan skatt, som prinsessan, ville han hellre behålla sjelf, och i stället att föra sin fånge till jättarnes konung Bom-Bali i Turan, förde han henne i ilande språng till sitt forna hem långt borta i Lappland.

37 Det var nu höst och mörker i Lappland. Lappgumman Pimpedora satt och kokade gröt vid brasan i tältet, medan hennes son Pimpepanturi satt, under väntan på gröten, och betraktade sina renskinnsstöflar. Pimpepanturi var en beskedlig gosse, men litet dum och icke så litet lat dessutom. Hans fader Hirmu hade gerna velat uppfostra honom till trollkarl, men det stod icke till; Pimpepanturi tyckte mer om att äta och sofva, än att lära sig någonting nyttigt. Nu vände sig lappgumman till gossen och sade: –konsekvensändrat/normaliserat hör du icke något?

38 – Jag hör elden spraka och gröten puttra i grytan,original: grytan konsekvensändrat/normaliserat svarade Pimpepanturi med en lång gäspning.

39 – Hör du icke liksom ett rytande borta i höstnatten? konsekvensändrat/normaliserat frågade åter lappgumman.

40 – Ja, konsekvensändrat/normaliserat sade Pimpepanturi. – Det är vargen, som tager någon af våra renar.

41 – Nej, konsekvensändrat/normaliserat sade lappgumman. – Det är far, som kommer tillbaka. Han har nu varit borta i fyra vintrar, men jag hör honom frusta liksom ett vildt djur; han måste hafva brådt nu att komma hem igen.

42 I detsamma kom Hirmu i en tigers gestalt med prinsessan Lindagull uti gapet, nedlade henne på mossan i tältet och återtog strax sitt hjerta och sin rätta gestalt, i det att han ropade: – mor, hvad har du till mats? Jag har sprungit en lång väg.

43 Tigern föll död på mossan i tältet; lappgumman hade så när af förskräckelse fallit i grytan. Men hon kände sin gubbe och lofvade honom en god aftonmåltid, om han ville berätta henne hvar han varit i fyra vintrar och hvad det var för en grann docka, som han nu förde med sig.

44 – Det är för långt att berätta, konsekvensändrat/normaliserat menade gubben. – Sköt om vår granna docka, och gif henne varm ren|33|mjölk, så att hon qvicknar till lif. Hon är en fin fröken från Persien; hon skall bringa oss lycka.

45 Prinsessan Lindagull var icke död, icke ens sårad; hon hade endast af förskräckelse dånat. När hon vaknade, låg hon i sin rika drägt af perlor och silfverskir på en renhud, utbredd öfver mossan i lapptältet. Det var mörkt och kallt; eldskenet upplyste tältets trånga väggar och lappgumman, som gaf henne renmjölk att dricka. Hon trodde sig vara i de dödas boningar under jorden och gret öfver att hon så ung skulle ryckas bort från Persiens sol och Ispahans ljufliga rosengårdar.

46 Trollkarlen hade emellertid uppgjort en listig plan att vinna Persiens skatter och sade till Lindagull:

47 – Gråt icke, sköna prinsessa; du är icke död, du har endast blifvit bortröfvad af en grym tiger, och min son, den tappre riddaren Morus Pandorus von Pikkulukulikuckulu, har räddat dig med största fara för sitt eget dyrbara lif. Vi skola vara dina slafvar och tjena dig med största nit, till dess det blifver oss möjligt att föra dig tillbaka till Persien.

48 – Hvad är det du ljuger, gubbe? konsekvensändrat/normaliserat sade den ärliga lappgumman på sitt språk till trollkarlen.

49 Trollkarlen sade till prinsessan: – Min hustru säger, att om du vill taga vår son, den oförlikneligt sköne och tappre riddaren Morus Pandorus von Pikkulukulikuckulu, till din gemål, så skola vi genast föra dig tillbaka till Persien.

50 Pimpepanturi förstod icke persiska, men fick stora ögon, när hans fader sköt honom fram till prinsessan och tryckte med båda händerna ned hans oviga rygg, så att det skulle föreställa en bugning.

51 Lindagull skulle icke ha varit en prinsessa och dotter till den stolte Shah Nadir, om hon icke kännt sig förnär|34|mad af en sådan oförskämdhet. Hon såg på trollkarlen, hon såg på hans tölpaktige son med sådana ögon, – nej, hon såg icke, hon blixtrade, ty i Persien kan man blixtra med ögonen, – att både fader och son blefvo mörkrädde.

52 – Nej, det duger icke, konsekvensändrat/normaliserat sade trollkarlen; – hon måste först göras tam.

53 Då hade trollkarlen en afplankning i tältet, tre alnar lång och två alnar bred. Der instängde han Lindagull och gaf henne till mat en half renost om dagen jemte en skopa smält snövatten. Och dag och natt förgingo i mörker, ty det blef hastigt vinter i Lappland, och norrskenet lyste in genom en springa i tältet.

54 Stackars oskyldiga lilla Lindagull, hon hade blixtrat en gång, – ty hur kunde hon annat? – men vid åskväder är det icke långt mellan blixten och |645|regnet, och långt var det icke heller till tårarne nu. Lindagull gret, ja, hon gret som man endast kan gråta när man är tolf år gammal och varit en prinsessa i Persien och bott i rosengårdar och marmorslott och uppvaktats af de vänaste tärnor, men finner sig plötsligt hungrig och frysande ensam i Lapplands vinter. Ja, hon gret som man gråter öfver ungdom, helsa och skönhet, hon gret som man gråter öfver ett förloradt lif, hon gret som daggen begråter en skön, slocknad dag i Ispahans lustgård. Och när hon gråtit, somnade hon. Men se, då stod vid hennes sida den gamle, vänlige gubben, som finnarne kalla Nukku Mattikonsekvensändrat/normaliserat, som svenskarne kalla John Blund och som danskar och norrmän kalla Ole Luköje, – jag vet icke hvad han kallas i Persien, – och tog henne i sina armar, förde henne till Fjäderholmarnas sköna grottor och nedlade henne här på en bädd af doftande rosor. Allt var här så fridsamt och godt. Det milda månskenet lyste öfver dadelpalmer och myrtenskogar, alldeles som i Persiens fagraste vår; de|35| små, luftiga drömmarna dansade fram till henne med silkesskor öfver sammetsmattor, och ledsagade henne tillbaka till hennes hem, till hennes fader den gamle Shah Nadir, till alla väna tärnor och alla kära ställen från hennes barndom, – och så gick den långa vinternatten. Och så gingo veckor och månader, natt efter natt, i drömmarnas rike, ty det var ju allt natt, och Lindagull var tålig och gret icke mer: drömmarne hade sagt till henne: –konsekvensändrat/normaliserat vänta; din befriare kommer!

55 Hvem skulle befria henne? Hvem skulle hitta väg, der ingen väg fanns långt borta i snön? Ja, lappgumman tänkte på att befria Lindagull, men hon vågade ej för sin gubbe. Och Pimpepanturi tänkte också på att befria Lindagull, men dertill var han för lat.

56 Så gick vintern, solen började skina, snön smälte, myggorna dansade. Då tänkte trollkarlen: –konsekvensändrat/normaliserat nu är hon tam! Hvarpå han gick till Lindagull och frågade, om hon nu ville resa tillbaka till Persien. Hon behöfde endast taga den hjeltemodige och förträfflige riddaren Morus Pandorus von Pikkulukulikuckulu till sin gemål, så stodo renarne genast förspända att åka mot söder.

57 Lindagull blixtrade icke mer; hon tänkte endast på den unge prins Abderraman, som en gång hade blödt för henne på Ispahans sand, och betäckte sitt ansigte, men svarade icke.

58 Nu blef trollkarlen mycket vred. Der var ett högt fjäll och i fjället en djup grotta. Trollkarlen instängde Lindagull i den djupa grottan och sade till henne: – Snart blifva hjortronen mogna. Räkna då väl hvar dag, när du icke vill svara mig. Första dagen får du trettio hjortron till mat och trettio daggdroppar till din dryck, nästa dag 29 hjortron och 29 daggdroppar, och |646|sedan för|36| hvar dag ett bär och en droppe mindre. Sista dagen vill jag fråga hvad du beslutat.

59 Ja, Lindagull satt der trettio dagar instängd i grottan, och nu var det öde Lappland ljust både dag och natt, men grottan var mörk. Och hjortron och daggdroppar blefvo beständigt mindre till antal, men Lindagulls kinder blefvo icke blekare, hennes lugna tålamod var detsamma som förr. Ty hvad hon måste umbära om dagen, det ersatte Nukku Matti och drömmarne hvarje natt. De aflyftade grottans klipphvalf med sin osynliga kraft, hon fick skåda den glödande midnattssolen, hon fick höra forsens brus, der han kastade sig utför branten af fjället, och der regnade in i grottan en ljuflig honungsdagg, som var för den hungrande bättre än mat och dryck. Lindagull tänkte på prins Abderraman och sjöng österländernas visor, hvilka det roade henne att höra hundrade klarröstade ekon besvara från bergväggarna.

60 På trettionde dagen hemtade trollkarlen till henne det sista hjortronet och den sista daggdroppen, inlagda i ett löf af Lapplands dvergbjörk. – Nåväl, konsekvensändrat/normaliserat frågade han, – har du beslutat?

61 Lindagull betäckte åter sitt fagra anlete och svarade intet.

62 – Du får ännu en dags betänketid, konsekvensändrat/normaliserat sade trollkarlen, – och jag vill nu gifva dig ett talrikt sällskap.

63 Vid dessa ord öppnade han grottans dörr, och strax inströmmade likasom en sky genom dörren. Men det var ett moln af Lapplands hungriga myggor, tusen och åter tusen och åter tusen, tilldess att de uppfylde hela grottan likasom en tät rök. – Jag önskar dig mycket nöje af dina nya bekantskaper, konsekvensändrat/normaliserat sade den elake trollkarlen och stängde dörren.

64 Lindagull förstod icke hans mening; hon kände hvarken Lapplands mygg eller Persiens eldflugor, ty natt och dag hade fordom en tärna stått vid hennes sida med en lång, hviftande påfågelfjäder, för att beskydda henne mot luftens odjur. Och hon förskonades från att nu förstå menniskors elakhet, ty i samma ögonblick dörren stängdes, föll kring henne ett tätt flor af den finaste väfnad, som drömmarne förde åt henne från elfvornas väfstolar. Detta flor förmådde myggorna icke genomtränga. Intet kungligt blod fingo de smaka den dagen och den natten. De beto af alla krafter i fjällets hårda granit, men funno stenen för mager och lägrade sig slutligen, bedragna i sin förväntan, såsom en grå spindelväf kring alla remnor och kanter af fjällväggen.

65 Vid midnattstid öppnades sakta grottans dörr, och in trädde lappgumman Pimpedora med en kruka i handen samt efter henne Pimpepanturi med en brinnande perta. – Stackars barn, konsekvensändrat/normaliserat sade den beskedliga lappgumman, – det är synd med dig, men jag törs icke släppa dig ut, ty då skulle min gubbe |647|förvandla mig till en fjällråtta. Se, här hemtar jag beckolja i min kruka; smörj dig med den öfver hela din kropp; det är det bästa medlet att ej blifva uppäten af mygg.

66 – Och se, här hemtar jag åt dig en rökt renboge, så att du ej svälter ihjäl, konsekvensändrat/normaliserat sade Pimpepanturi godmodigt. – Den är litet afgnagad, efter jag blef så hungrig på vägen, men der är ännu kött på benen. Och jag har stulit grottans nyckel, medan far sof, men jag törs icke släppa dig ut, ty då skulle far förvandla mig till en filfras. Icke behöfver du derför taga mig till din man; jag slår vad, att du icke ens kan koka åt mig en ordentlig palt.

67 – Nej, det kan jag visst icke, konsekvensändrat/normaliserat svarade prinsessan Lindagull och tackade båda för deras välvilja, men förklarade, att hon hvarken var hungrig eller myggbiten.

68 – Nå, behåll ändå beckoljan för säkerhets skull, konsekvensändrat/normaliserat sade lappgumman.

69 – Ja, behåll ändå renbogen, konsekvensändrat/normaliserat menade Pimpepanturi.

70 – Tusen tack, konsekvensändrat/normaliserat sade Lindagull.

71 Och så stängdes dörren, och natten förgick. Andra morgonen kom trollkarlen och väntade nu helt visst att finna sin fånge så tam man kan vara, när man är halfdöd af myggbett. Men när han såg Lindagull lika blomstrande som förut och såg henne åter betäcka sitt ansigte utan svar, kände hans vrede ej några gränser.

72 – Kom ut! konsekvensändrat/normaliserat sade han.

73 Lindagull trädde ut i det klara dagsljuset, så fin och så lätt som en elfva i månskenet. När hon slog sin slöja tillbaka för att se dagen, sken solen så varmt i hennes strålande ögon, som denna samma sol skiner om våren på de blå bergen i Ginnistan.

74 Trollkarlen sade: – Jag kunde väl föra dig till jättarnes konung Bom-Bali i Turan, han skulle lasta sex åsnor med guld för att få äga dig blott en enda dag. Men hör hvad jag beslutat! Du skall blifva en ljungblomma på Lapplands hed och lefva så länge som en ljungblomma lefver. Gif akt på solen: hon står nu lågt på himmelen. Om två veckor och en dag kommer den första polarfrosten, när ljungblommorna dö. Jag vill för sista gången fråga dig dagen förut.

75 Derpå teg han stilla, såsom väntade han redan nu det önskade svaret, men när Lindagull åter betäckte sitt ansigte under tystnad, utropade trollkarlen med af vrede darrande stämma:

76 – Adáma donaï marrabataësan! konsekvensändrat/normaliserat Det betyder på naturspråket: menniskolif, sjunk in i en blommas liknelse! Trollkarlen hade lärt dessa ord en höstafton, när sunnan|39|vinden kom från Afrikas öknar och lagt sig till hvila på Lapplands fjäll. Vinden kan alla ord, emedan alla ord talas i vinden.

77 Vid dessa fruktansvärda ord förekom det Lindagull som om alla blommor på heden vuxo till träd och öfverskyggade henne, men det var hon sjelf, som sjönk in i jorden. I nästa ögonblick kunde intet främmande öga mera urskilja henne från de tusen och åter tusen blekröda ljungblommor, som lefde och dogo i Lapplands ödemark.

78 – I dag om två veckor! konsekvensändrat/normaliserat mumlade trollkarlen och återvände med mulna blickar till lapptältet.

79 Medan detta tilldrog sig, irrade prins Abderraman verlden omkring med sabeln vid sidan och stafven uti sin venstra hand. Det fanns intet berg i Asien, ingen öken i Afrika, intet fält, by eller stad i södra och medlersta Europa, som han icke förgäfves genomletat. Men hvad hade han att hoppas uti Europa? Der funnos inga andra tigrar, än dem djurtämjarne förevisade för den skådelystna hopen i städerna, och äfven bland dem fanns ingen Ahriman. Sorgsen red prinsen tillbaka på vägen åt Persien, och hans trogna hund Valledivau åtföljde honom, då det en dag hände, att hunden jagade en gräsand i vassen af en sjö, fångade anden och bar henne lefvande till sin herre. Vid det att denne ville döda henne, kacklade anden: – Skänk mig lifvet, och jag vill säga dig något!

80 – Jag skänker dig lifvet, sällsamma fågel, konsekvensändrat/normaliserat yttrade prinsen förvånad. – Hvad har du att säga mig?

81 – Rid till Lappland! konsekvensändrat/normaliserat kacklade anden ånyo och var med detsamma försvunnen i vassen.

82 Lappland? Aldrig hade prinsen hört omtalas ett rike med detta namn. Han frågade efter konungen öfver Lappland, och man svarade honom: – Rid norrut, beständigt norrut,|40| och stadna icke förr än vägen är slut, skogen är slut och du icke mera finner en menniskoboning med murad spis!

83 –konsekvensändrat/normaliserat Besynnerligt! tänkte prinsen. Men han följde rådet, red norrut, beständigt norrut och stadnade icke förr än vägen var slut, skogen var slut och ingen annan mensklig boning att skåda, än flyttbara tält. Det var sista dagen i Augusti, ännu sken solen, ännu grönskade fälten, men himlen skiftade uti grönt, en sval nordan blåste, och när han lugnade, skulle frosten komma.

84 Prinsen hade redan ridit i flera dagar utan att skåda spår af menniskor, när han vid foten af ett högt fjäll varseblef ett tält af renhudar. Han red närmare, för att än en gång förnya sina fruktlösa frågor, när han till sin obeskrifliga förvåning upptäckte en långt synlig inskrift på fjällväggen och der läste namnet Lindagull. Trollkarlen Hirmu hade inhuggit detta namn öfver dörren till fjällgrottan, der Lindagull suttit fången, för att återfinna stället, när han flyttade tältet.

85 Nu drog prinsen med venstra handen sin sabel och ville intränga i tältet, när i detsamma trollkarlen Hirmu trädde ut emot honom på väg till ljungheden. – Gif mig åter prinsessan Lindagull, eller sänder jag dig till Ahrimans rike! konsekvensändrat/normaliserat utropade prinsen.

86 Trollkarlen var en slug man, som mången gång förr hade räddat sig med en list, men denna gång förlorade han sin rådighet vid ett så oförmodadt möte. Han visste ingen bättre utväg, än att i ögonblicket förvandla sig till en fjällräf, som med hastiga språng tog till flykten mot fjället. Han trodde sig dermed vara säker för prinsens sabel, men han glömde hunden, som följde sin herre. Icke förr såg Valledivau räfven springa, innan han genast begynte jaga honom. Räfven slank genom alla klyftor och hoppade öfver alla fjällets brådjup, men Valledivau var|41| än snabbare, upphann honom på högsta fjälltoppen, slet honom i stycken och åt upp hans hjerta. Detta blef trollkarlen Hirmus död, ty hans hjerta hade flyttat in uti räfven, såsom det fordom flyttat in i tigern, och när hjertat åts upp, var det slut med trollkarlen.

87 När hunden återvände med blodig nos, förstod hans herre, att nu måste bådas fiende hafva funnit sin undergång. Men hvar fanns Lindagull?

88 Prinsen gick in i tältet.

89 Lappgumman Pimpedora kokade renkött, och hennes gosse Pimpepanturi sof på den mjuka mossan, för att uträtta någonting nyttigt, medan han väntade på middagen. – Gumma, konsekvensändrat/normaliserat sade prinsen, – eder man är död, gif mig Lindagull åter, och ingenting ondt skall vederfaras eder!

90 – Ack jemmer, är han död? konsekvensändrat/normaliserat sade gumman, utan att synas just mycket bedröfvad. – Ja, det skulle den änden taga med hans elaka konster. Men Lindagull måste ni söka der ute bland hedens ljung. Min gubbe har förvandlat henne till en ljungblomma, alldeles sådan som många tusende andra, och i natt kommer frosten; då är det slut med henne.

91 – Ack, du allrakäraste lilla Lindagull, måste du dö i natt, och jag kan icke upptäcka den stjelk, på hvilken du vissnar! konsekvensändrat/normaliserat utropade prinsen och kastade sig i sin förtviflan ned midti ljungen på den oöfverskådliga heden, der tusen gånger tusen blekröda blommor förbidade döden alldeles lika hvarandra.

92 – Vänta! konsekvensändrat/normaliserat sade lappgumman. – Nu påminner jag mig de ord, med hvilka Lindagull blef förvandlad. Jag tyckte det vara synd med barnet och kröp bakom en sten för att se hvad min gubbe företog sig. Då hörde jag honom säga:

93 – Adáma donaï marrabataësan!

94 – Ack, konsekvensändrat/normaliserat suckade prinsen, – hvad hjelper det oss, när vi icke veta de ord, som lösa förtrollningen?

95 Pimpepanturi hade tyckt att middagen dröjde nog länge och gått ut ur tältet, för att söka sin mor. När han hörde prinsens klagan, ref han sig ett par gånger betänksamt i luggen och sade: – Far brukade vända om orden, när han ville göra en förtrollning om intet.

96 – Ja, det gjorde han, konsekvensändrat/normaliserat sade lappgumman.

97 Prins Abderraman fattade ett svagt hopp, steg på en klippa och ropade så högt han förmådde öfver den ändlösa heden: – Marrabataësan donaï Adáma!

98 Orden förklingade utan spår, ingen blomma rörde sig, solen sjönk hastigt mot horizonten, och vinden lugnade.

99 Prinsen fruktade, att han ej kunde böja det obekanta naturspråket rätt och upprepade orden gång efter gång, i olika ordning och med olika ändelser. Men förgäfves. Endast en gång förekom det honom, som skulle ljungen på en aflägsen kulle hafva höjt sig att lyssna, men äfven den sjönk tillbaka i den ändlösa, enformiga, tröstlösa heden.

100 – Solen går ned, konsekvensändrat/normaliserat sade lappgumman. – Om ni icke snart finner det rätta ordet, så kommer frosten, och då är det för sent.

101 Och solens röda skifva rullade nu alldeles invid himmelens rand, det var tyst i naturen, en kall och fuktig aftondimma, frostens föregångare, lade sig som ett flor öfver fält och kullar. Allt vexande, som en kort tid vågat blomma i Lappland, var nu invigdt åt döden.

102 Prins Abderraman var blek af förfäran, hans röst svek honom, och han förmådde knappt hörbart uttala de sista ord, som han ännu icke försökt:

103 – Marraba donaï Adáma taësan!

104 Men se, då höjde sig på den aflägsna kullen en ljungblommas stjelk. Hon vexte så hastigt, som när Ginnistans|43| féer röra med sitt trollspö de blå bergen och låta en lilja uppvexa i morgonrodnaden. Dimman låg redan kring kullen, ur dimman vexte en smärt gestalt, och när prinsen hunnit till kullen i andlöst språng, trädde Lindagull mot honom, så blek, som man är, när man redan känt den första kylan af döden. Han hade i sista stunden funnit det rätta ordet.

105 Prins Abderraman bar den bleka prinsessan på sina armar till tältet, och småningom återvände hennes krafter under lappgummans vård. Pimpedora var lycklig, Pimpepanturi glömde i glädjen sin efterlängtade middagsmåltid, som vidbrännts i grytan, och prins Abderraman företog sig något, som hjeltar aldrig bruka företaga sig: han svimmade af förtjusning. Hans första ord, när han åter vaknade, var en bön till Allah och dernäst en fråga till Lindagull: –konsekvensändrat/normaliserat huru det kändes att vara förvandlad till ljungblomma?

106 – Såsom när man sjunker tillbaka uti sin första barndoms vagga och icke vet mera af verlden, än att dricka, sofva och vara lycklig i Guds kärlek, konsekvensändrat/normaliserat svarade Lindagull.

107 – Och huru kändes det, att åter vakna till lif?

108 – Såsom när man vaknar en klar morgon efter en djup och behaglig sömn.

109 – I morgon skola vi återvända till Persien!

110 – Ja, konsekvensändrat/normaliserat svarade Lindagull. – Men denna goda gumma och hennes son ha haft medlidande med den stackars fångna Lindagull. Vi skola föra dem med oss, och de skola få ett palats i Ispahan.

111 – Nej, tackar så mycket, konsekvensändrat/normaliserat svarade Pimpedora, – jag tycker mera om mitt rentält i Lappland.

112 – Finns det snö och renar i Persien? konsekvensändrat/normaliserat frågade Pimpepanturi.

113 – Snö finns blott på de högsta bergen, och i stället för renar ha vi hjortar, antiloper, gazeller, konsekvensändrat/normaliserat sade prinsessan.

114 – Nej, tack vackert, konsekvensändrat/normaliserat menade Pimpepanturi; – du kan gerna resa och gifta dig med hvem du behagar. Ingenstädes i verlden finns ett så godt land, som Lappland.

115 Derom lönade nu icke mödan att tvista. Prinsen och prinsessan reste följande dag, sedan de begåfvat lappgumman och hennes son med sina guldsömmade drägter med många ädelstenar och fått lappkläder af renskinn i stället.

116 Lappgumman gömde de dyrbara persiska drägterna i en näfverkont och var glad i sitt sinne, när hon räknade ut, att för dem skulle hon kunna köpa en hel matta mjöl.

117 Shah Nadir satt ensam och grånade af sorg i Ispahans gyllne palats; han kunde icke förgäta sin förlorade dotter. Hans otacksamme söner hade gjort uppror mot honom och tågade med en stor här mot hufvudstaden, för att störta sin fader från thronen. Då anmälde storviziren, att en ung vilde i djurhudar, åtföljd af en ung vildinna och en hund, ville kasta sig för konungens fötter. Shah Nadir vägrade aldrig en främling företräde; kanske visste en sådan främling något om hans käraste barn. De två vildarne fördes till honom; vilden kastade sig för Shahens fötter, men vildinnan slog sina armar så utan krus om hans hals, att storvizirens skägg blef grönt af förskräckelse. Och Shah Nadir igenkände under lappens renhud sitt så länge saknade, så hopplöst begråtna barn. – Allah, Allah! konsekvensändrat/normaliserat utropade han, – nu vill jag gerna dö!

118 – Nej, herre konung, konsekvensändrat/normaliserat utropade prins Abderraman, – nu skall du lefva, för att glädjas med oss och återvinna ditt rike.

119 När Shah Nadir förnummit sin dotters bortröfvande och den trogna tjenst, som prinsen bevisat henne, utnämnde han genast prins Abderraman till rikets thronföljare, lofvade honom sin dotter, prinsessan Lindagull, till gemål och sände honom, i spetsen för de femtiotusende ryttarne med guld|45|betslen, att bekämpa den upproriska hären. Icke länge dröjde det, innan prinsen med sin tappra venstra arm vann en lysande seger, tillfångatog de upproriske konungasönerne och återvände i triumf till det jublande Ispahan. Då firades prins Abderramans och prinsessan Lindagulls bröllopp med stor ståt, – men utan djurfäktningar, – och de lefde sedan länge och lyckligt tillsamman. Men en dag hvarje år – och det var den 31 Augusti, årsdagen af prinsessan Lindagulls befrielse, – visade sig det kungliga paret, till stor förvåning för det praktlystna Persien, i Lapparnes tarfliga drägt af renskinn, för att icke i de goda dagarna glömma de onda. Shah Nadir fick på sin höga ålderdom gunga små barnabarn på sitt knä, hans elake söner slöto sitt lif som svinaherdar hos jättarnes konung Bom-Bali i Turan. Hunden Valledivau lefde till 30 år, dog af tandvärk och blef med stor heder uppstoppad. Men om Pimpedora och Pimpepanturi, som en gång fått det stolta namnet Morus Pandorus von Pikkulukulikuckulu, hördes sedan intet mera till Persien. Förmodligen hafva de aldrig funnit ett bättre land på jordens yta, än Lappland.