Refanut.

1 Skeppet Hoppet låg förtöjdt vid hamnbryggan; en svärm af gossar hade fått lof att gå ombord och klättra i vanterna. Några vågade sig upp till stormärskorgen, två hunno ända till lillmärsen, och en hade god lust, att en gång i sitt lif försöka huru det kändes att rida på bovenbramrån. Det var söndagsafton, Brass-Matte satt på ankarkettingen, fördäck, och hade |654|läst psalmboken, men lade honom nu ifrån sig, för att betrakta gossarne. Brass-Matte var en gammal becktröja, en väderbiten matros af den äkta sorten, som pröfvat alla vindar och seglat på alla haf, allt från den tid han kunde lyfta en åra. En gladlynt och skämtsam man var han, den gamle Brass-Matte; kunde berätta många roliga äfventyr och skarfvade till i vexten, så att det förslog, men det tyckte många just vara det allra bästa. Gossarne höllo af Brass-Matte, de tyckte att han var en karlakarl och kunde berätta historier som ingen annan, om det också ibland var nästan på drift.

2 Brass-Matte lade bort psalmboken, koxade uppåt märsen och ropade: –konsekvensändrat/normaliserat hoj, der i tacklingen!

3 – Hoj! konsekvensändrat/normaliserat svarade gossarne, som hade vågat sig högst.

4 – Lita på händerna och intet på fötterna, du der i toppen, annars dimper du ned som en kråkunge! konsekvensändrat/normaliserat ropade Brass-Matte.

5 – Rätt så! konsekvensändrat/normaliserat skrek den högste våghalsen på vägen till bovenbramrån.

6 Brass-Matte mumlade något om valpar, som ville vara kattungar, och låtsade icke vidare bry sig om hela svärmen, men följde dem med vaksamma blickar, efter han ju hade vakten på däck. Om en stund hade gossarne tröttnat att klättra. En af märsgastarne torkade svetten från pannan och menade, att Hoppet var ett stort skepp; det var icke en liten sak, att der klättra ända till rånocken.

7 – Åhja, konsekvensändrat/normaliserat sade Brass-Matte lugnt, – visst är det ju ett stycke framåt på vägen till månen. Nog är Hoppet stort, men ni skulle ha sett Refanut!

8 – Hvad är det för slag, Refanut? konsekvensändrat/normaliserat frågade gossarne. – Berätta oss det, Brass-Matte!

9 – Nå, det vet ju hvar kockspojke, som seglat med träkärl till Köpenhamn. Aldrig kan någon af eder vara så okunnig.

10 Nej, gossarne hade aldrig hört talas om någonting sådant i alla naturens tre riken; Matte skulle nödvändigt berätta dem det.

11 Brass-Matte tillredde en spritterny tuggbuss, strök sig om skägget, plirade med ögonen och tog sig för att berätta.

12 – Har någon af eder varit i Torneå?

13 – Nej, konsekvensändrat/normaliserat sade gossarne.

14 – Nå, det är detsamma. Torneå är en stad, som ligger så högt i norr, att när man der lägger ut ryssjor, kan man fånga solen i ryssjan vid midsommartiden. Der fiskas så stora laxar, att de ha ögon som fullmånen. Ännu längre i norr är ett högt berg vid namn Aavasaksa, dit folk reser hundra mil, för att ställa sina ur efter solen precis klockan 12 om natten och skrifva kråkfötter i berget.

15 – Jaså, konsekvensändrat/normaliserat sade gossarne.

16 – I Torneå bodde för många år sedan en rik köpman, som hette herr Pehr. Han var så rik, så rik, att han skickade tjugu skepp till sjös, och när kungen kom till Torneå för att se midnattssolen,original: midnattsolen, gjorde herr Pehr en kammare med glasväggar i strömmen, för att kungen skulle få se laxarne simma.

17 Men då nu menniskan aldrig får nog, tyckte herr Pehr, att han, som var så rik, borde blifva ännu dubbelt rikare. Han hade satt sig i sinnet, att han ville bekläda hela berget Aavasaksa med guld, efter det var ett så märkvärdigt berg, och så skulle det blifva ryktbart i hela verlden, att detta hade herr Pehr gjort. Alltså lät han efterskicka en berömd trollkarl från Lappland och frågade honom huru han inom en kort tid skulle vinna så mycket guld han behöfde. Trollkarlen begrundade saken i sju år; alla troll i Lappland togos till råds, och då sade trollkarlen:

18 – Bygg Refanut!

19 – Hvad är det för slag? konsekvensändrat/normaliserat frågade herr Pehr, ty han var icke klokare än ni, syltmånsar, fastän han var så rik.

20 – Jo, konsekvensändrat/normaliserat sade trollkarlen, – Refanut är ett trollskepp, hvars make ej finnes i vida verlden. Det skall lasta in mera gods, än hundrade andra skepp, och det skall inom mindre än tre år föra hem så mycket guld, som det nu finns gråsten i Lappland.

21 – Åhå! konsekvensändrat/normaliserat sade gossarne.

22 – Ja, så sade herr Pehr med. Åhå! sade han. Hvar i alla dagar skall jag taga virke och byggmästare till ett sådant skepp?

23 – Låt det bli min sak, konsekvensändrat/normaliserat menade trollkarlen. – Jag bygger allt färdigt, och du behöfver endast gifva mig din dotter, jungfru Solsken, till hustru.

24 Herr Pehr besinnade sig något, ty trollkarlen var hundra år gammal, och jungfru Solsken var icke tjugu|51| ännu. Men när han tänkte på berget Aavasaksa klädt uti guld, så gaf han sitt ja och samtycke, med vilkor att brölloppet skulle hållas när Refanut kom hem från sin första resa.

25 Nu begynte trollkarlen bygga. På Kuusamo fjäll i höga norden stå furor, som icke äro mycket yngre än syndafloden. Dit skickades alla Lapplands troll att hugga och släpa; björnar spändes för slädar och drogo virket till hafskusten. Der byggdes ett skeppshvarf så stort och högt som en fjällrygg, och der timrades Refanut. När det lopp ned af stapeln, svallade hafvet öfver sina bräddar, hafsbottnen sprack, svallvågen rusade upp ända till Uleå sjö och stenlade alla forsar i Kemi elf.

26 När Refanut stod på vattnet, befann sig dess akter i Torneå, medan förstäfven flaggade utanför Vasa och bogsprötet vid en vändning sopade |656|bort skogarna i Tavastland. Det hade tre master: mellan hvar mast var så långt, att kråkan behöfde flyga en hel dag från den ena masttoppen till den andra. Och så höga voro masterna, att när en liten skeppspojke skickades upp till väders för att göra fast märsseglet, var han en gammal gråhårsman, när han kom ned igen. Till besättning på fartyget utvaldes 10 000konsekvensändrat/normaliserat raska matroser, och när hvar man åt en half kappe ärter och ett fat gröt om dagen, kan man räkna på fingrarna huru mycket ärter och gröt der behöfdes till ett års proviant.

27 Gossarne skrattade och begynte räkna på fingrarna.

28 – I hvarje block fanns ett spisqvarter och i hvarje märs ett societetshus. Jag vill icke tala om ankarkettingen, ty der behöfdes tolf man att lyfta en jernlänk, men vanterna voro tjockare än jag ...

29 – Det var icke litet, det! konsekvensändrat/normaliserat menade gossarne.

30 – Och bardunerna ... nå ja, det värsta var, att när skeppet skulle vända och seglen brassas för vinden, måste en kurir rida tre veckor i sporrstreck, först långskepps och sedan från babord till styrbord och från styrbord till babord, skrikande med full hals, så att han kunde mista andedrägten: –konsekvensändrat/normaliserat klart att vända! ror i lä!

31 – Då måste der ha funnits gästgifvargårdar på vägen! konsekvensändrat/normaliserat inföll en af gossarne.

32 – Säg det! Hvad skulle icke der finnas gästgifvargårdar! Men nu var det icke lätt att finna en skicklig kapten för ett så stort fartyg, ty der blef kungjordt i alla kyrkor, att den, som ej kunde se på 18 mils afstånd hvad rådstuguklockan var i Torneå, och den, som ej kunde med sin ropare öfverrösta 10 forsars dån, han skulle ej göra sig besvär att söka kaptenstjensten. Der kommo från öster och vester många sökande, jättar med ögon som noshörningar och mästerklockare, som kunde öfverrösta allt deras kyrkfolk, men ingen af dem kunde fullgöra profvet. Ändtligen kom der en liten karl från Nådendal, sex qvarter lång var han, – ja, jag skall icke säga så noga, om han var sex qvarter och två tum ...

33 – Tre tum! konsekvensändrat/normaliserat rättade gossarne.

34 – Får gå, sex qvarter och tre tum lång, flintskallig, hjulbent och så vidare. Den mannen ställde sig på kyrktrappan i Limingo, som ligger 18 mil söder om Torneå, och tittade norrut. – Vänta litet, konsekvensändrat/normaliserat sade karlen, – jag kan ej se rätt bra, ty 12 mil härifrån flyger en flock af 68 gäss, 31 hvita och 37 grå, mellan mig och tornuret. Nu äro de borta; klockan felas 21 minuter, 14 sekunder i 10, men det är oförsvarligt af magistraten, att ej låta sopa bort spindelväfven från urtaflan. Der surra 2 getingar, 11 flugor och 39 krankar, af hvilka 14 med långa ben och 25 med korta. konsekvensändrat/normaliserat Strax skickades en kurir till Torneå att höra åt|53| |657|hur det var, och det befanns, att allt öfrigt var rätt, utom att der funnits 15 harkrankar med långa ben på urtaflan, men den 15:des ben hade bortskymts af timvisaren. Den lille karlen fördes då till Ämmä vattenfall nära Kajaneborg och ropade derifrån till Uleåborg, att man skulle skicka honom den största lax, som fångats i Turka pata. Vid det att han ropade, skalf det i stränderna; allt folket i 120 forsbåtar, som styrde ned utför elfven, vände sig om i båtarne och frågade hvarandra: –konsekvensändrat/normaliserat månne åskan går i Lappland?

35 Så blef då den lille karlen från Nådendal antagen till skeppare på Refanut med en så silfverpenningar i månadshyra, hvilket var en småsak, när han lofvade hemta tillbaka såar med guld. Och så beslöts, att skeppet skulle segla till Polynesien med en last af tjära, lax och åkerbärssylt samt hemföra derifrån, utom många rara kryddor, äfven en last af guldsand.

36 Refanut hissade segel. Det var ett gnisslande, ett brakande, ett fladdrande öfver all måtta. Vinden hejdades i sitt lopp, flaggorna piskade molnen, hafvets invånare, från delfinen och laxen ända till girsen och spiggen, trodde att ett berg fallit i vattnet och flydde förfärade i sina skogar af sjögräs. Herr Pehr och trollkarlen stodo på stranden och gnuggade händerna af förnöjelse: den ene tänkte på Aavasaksa, den andre tänkte på jungfru Solsken. Men jungfru Solsken gret sina blåbärsögon röda som hallon, ty hon tänkte på trollkarlen. Hon visste, att han förtrollat skeppet, så att luft, eld och vatten ej kunde göra det någon skada. Det skulle helt visst komma tillbaka, och då skulle hon, stackare, blifva trollkarlens fru.

37 Ja, trollkarlen var mycket slug och kunnig i alla konster; han trodde sig vara alldeles säker, när luft, eld och vatten ej förmådde något mot Refanut. Men han hade glömt det fjerde elementet, nemligen jorden. Så slug troll|54|karlen var, hade han aldrig seglat till sjös, och hvad hjelper det att vara klok på landbacken, om man aldrig i sin dag har smakat på salt sjö? Är det icke sannt, gossar, hvad? Det är dumt att vara en sådan landkrabba.

38 – Mycket dumt, menade gossarne.

39 – Nå, se, nu tänkte trollkarlen: –konsekvensändrat/normaliserat det der skeppet seglar i vatten, det kan råka i fara för storm, i fara för eld, i fara för vågor, men aldrig kan det ju komma på torra landet. Så der enfaldigt tänker man här på landbacken. Om nu trollkarlen frågat mig, skulle jag ha svarat honom: – Käre trollkarl, konsekvensändrat/normaliserat ty man måste vara mycket höflig mot trollkarlar, – käre hexmästare, eller hvad du är för en, skulle jag ha sagt till honom, det der är bara dumt prat. Trolla hellre skeppet säkert mot grund, klippor och sandreflar, ty alltid reder sig en bra sjöman utan trolldom mot luft, eld och vatten. Men då han nu icke frågade mig eller någon annan förståndig karl, så gick det som det gick.

40 – Nå, hur gick det? konsekvensändrat/normaliserat frågade gossarne, medan Brass-Matte tillredde en ny buss.

41 – Det gick krångligt från början. Vinden var god nordan, folket på akterdäck sågo fruarna hvifta med sina näsdukar på Torneå brygga, medan förstäfven redan befann sig i Qvarken. Men der var grundt vatten, Refanuts köl skrapade bottnen. Strax befallte kaptenen att utkasta en del af skeppets barlast; kuriren red i sporrstreck kring däcket, och så mycken mull, så många stenar kastades ut, att deraf uppstod en stor, vacker skärgård, som än i dag kallas Mickelsöarne. Ha ni varit der?

42 – Aldrig i tiden, Brass-Matte!

43 – Gör ingenting.

44 – Och då i brådskan vid pass hundra tusen burkar åkerbärssylt kastades öfver bord med barlasten, så kan|55| man än i dag plocka de allra skönaste åkerbär just på Mickelsöarne.

45 – Åh! konsekvensändrat/normaliserat sade gossarne.

46 – Refanut kom med knapp nöd ur Qvarken och hade nu djupare vatten i Östersjön. Der gick hög sjö efter en storm. Kocken stod just i kabyssen och brassade gröten, när en ofantlig våg spolade öfver däcket och förde med sig en holländsk brigg, som slungades rakt in i den stora grötgrytan. Nej, skrek kocken, se på de dumma Ålandspojkarne, som byggt ärtskidsbåtar vid stränderna och kasta dem hit, att smutsa vår gröt!

47 Nu skulle man vända i Östersjön, för att segla ut genom Öresund och Kattegat. Åter red kuriren omkring i sporrstreck och skrek: –konsekvensändrat/normaliserat ror i lä! ror i lä! konsekvensändrat/normaliserat Det var ett behej. Innan kuriren hann till klyfvarbomen i fören, voro märsseglen redan brassade för vändning, och då vinden just friskade i, var det icke mer än ogjordt, att man icke i den farten seglat tvärt öfver Köpenhamn. Men det lyckades så väl, att endast storrån sopade bort ett par kyrktorn i staden; skeppet gick öfver stag och seglade nu för babords halsar rätt in uti Öresund.

48 – Hvad vill det säga, babords halsar? konsekvensändrat/normaliserat frågade en af de minsta gossarne oskyldigt.

49 – Vet du icke det, landkrabba? konsekvensändrat/normaliserat svarade en af de större, som tyckte sig vara en fullärd sjöman. – Babord, det är venstra sidan, när man vänder sig emot fören, och babordshalsar, det är de sjömän, som sträcka halsen ut öfver babord.

50 – Seglade skeppet halsarne af dem? konsekvensändrat/normaliserat frågade den okunniga landkrabban.

51 – Tyst, du, och låt Matte berätta!

52 Brass-Matte fortsatte:

53 – Ja, nog gick det den gången på sin hals. När fören var inne i Öresund, medan aktern ännu var långt tillbaka i Östersjön, skrek kapten i glädjen hej och hurra! Allt folket skrek på samma sätt hej och hurra, och just som de skreko och hejade, törnade skeppet på och blef stående så stadigt, som hade det blifvit fastspikadt. Detta var minsann icke underligt, ty när man såg närmare åt, var skeppet Refanut bredare, än hela Öresund, och så satt det nu fast mellan Jutland och Skåne, alldeles som när en gris kilat in hufvudet mellan två plankspolar och ej får ut det igen.

54 – Hå! konsekvensändrat/normaliserat sade gossarne.

55 – Ja, der stod nu Refanut. Af den häftiga stöten hade kaptenen och allt manskapet fallit att sitta. Det blef slut med hurraropen. I stället begynte alla bråka och brassa, för att få skeppet flott. Vinden sköt på, vågorna sköto på, men Refanut stod stadigt mellan Skåne och Jutland. När då kaptenen och besättningen förgäfves arbetat sig trötta i tre dagar och tre nätter, och när de lika förgäfves utkastat 500 000konsekvensändrat/normaliserat tjärtunnor, 300 000konsekvensändrat/normaliserat laxtunnor och 200 000konsekvensändrat/normaliserat syltburkar, beslöto de att gå i land och sofva på saken. Men när de väl voro i land, beslöto de, att ej mera gå ombord igen.

56 Sex veckor stod Refanut i sin råttfälla, och svenskar och danskar rodde ut att beskåda vidundret. Emedan der ännu fanns otroligt mycket åkerbärssylt som en gröt uti lastrummet, hände sig lång tid derefter, att alla torpare i Danmark hade råd att bestå sig sylt på plättarne, – nemligen när de gräddade plättar. Men efter de sex veckornas förlopp kommo svåra klagomål till kungen i Danmark. –konsekvensändrat/normaliserat Herre konung, sade folket, –konsekvensändrat/normaliserat hjelp oss af med det förskräckliga Refanut! Det stänger för oss hela sundet, så att intet skepp kan komma hvarken ut eller in. I|57| Kattegat vänta 700 fartyg att slippa in, och i Östersjön vänta 600 fartyg att slippa ut. I Sverige, Finland, Ryssland och norra Tyskland är stor brist på salt och kaffe, och när folket ej får salt och kaffe, gör det uppror, så att vi snart kunna vänta ett stort och grufveligt krig.

57 Kungen svarade: –konsekvensändrat/normaliserat låt oss vänta litet; vind och vågor slå nog fartyget sönder. Men vind och vågor visste väl hvad de gjorde; hexmästaren hade ju bundit dem, så att de ej fingo göra Refanut någon skada. Nya klagomål kommo från alla håll: –konsekvensändrat/normaliserat herre konung, Refanut fördämmer Östersjöns aflopp. Många och stora floder utflyta i detta hafvet, och när det öfverflödiga vattnet ej rinner bort, uppstå förskräckliga öfversvämningar, så att länder och folk fördränkas, städer förstöras, och hela riken äro nära sin undergång.

58 Kungen ville ännu vänta, men han var en stark snusare, och när han en dag ville taga sig en pris, var hans snusdosa tom. –konsekvensändrat/normaliserat Skaffa mig mitt vestindiska snus, sade kungen. – Det är omöjligt, herre konung, svarade |660|öfverhofmästaren. – I Kattegat vänta sju skepp med snuslast, men de slippa ej in; Refanut har fördämmt hela sundet.

59 Då blef kungen i Danmark ond. –konsekvensändrat/normaliserat Skicka hit tio linieskepp och tjugu fregatter! Låt dem lägga sig i en rad med bredsidorna emot sundet och aflossa sina kanoner mot Refanut!

60 Sagdt och gjordt. Alla kanonerna skulle lossas af i en puff, alla beredde sig på en förfärlig knall och stoppade bomull i öronen. –konsekvensändrat/normaliserat Ett! sade kungen. –konsekvensändrat/normaliserat Ett, tu, tre! konsekvensändrat/normaliserat men icke ett enda skott small.

61 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad pocker är det? sade kungen, der han stod och kommenderade på slottstornet i Helsingör. –konsekvensändrat/normaliserat Har man ej hört kommando? Passa nu på: ett, tu, tre!

62 Ingen knäpp. Det var så tyst, att man kunde höra en mygga surra.

63 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad nu? skrek kungen i vredesmod. –konsekvensändrat/normaliserat Ladda om igen ... ett, tu, tre!

64 Nej, icke en knäpp! Håren reste sig af förundran i de danske officerarnes stångpiskor. –konsekvensändrat/normaliserat Der måste vara fel i krutet! utropade alla med en mun.

65 –konsekvensändrat/normaliserat Visst brinner krutet, svarade öfverluntmästaren förargad. –konsekvensändrat/normaliserat Felet är, att kanonerna rostat under den långa freden. Låt oss lägga ett berg af krut inuti Refanut, så spränga vi hela vraket till snus.

66 –konsekvensändrat/normaliserat Jag önskar det ginge så väl, sade kungen. –konsekvensändrat/normaliserat Man kan ju försöka.

67 Strax samlades allt krut, som fanns i halfva Europien, och lades som ett högt, svart berg inuti Refanut. Derefter kungjordes, att allt folk skulle förfoga sig 6 mil derifrån, för att ej springa i luften. Man lät hemta en mästertjuf, som dagen derpå skulle hängas, och lofvade honom nåd, med vilkor, att han skulle tända på krutet med en sju famnar lång svafveltråd. Hvar och en väntade nu, att hafvet skulle remna af den ofantliga smällen. Man såg mästertjufven tända på tråden och derefter hoppa i sjön, för att simma till lands ... man såg genom kikare svafveltråden brinna och brinna och brinna ... Slutligen nådde den krutberget, och ...

68 – Nå? konsekvensändrat/normaliserat sade gossarne.

69 – Nå, der hördes platt ingenting. Svaflet slocknade midt i krutet.

70 – Ååh!

71 – Ja, det hade gått med krutberget alldeles som med kanonaden. Den som var glad, det var mästertjufven. Men kungen vardt gräsgrön af vrede, lät kalla öfverluntmästaren och frågade honom hvarför han sålt åt kronan|59| ett krut, som icke tog eld. Den stackars öfverluntmästaren bedyrade vid sitt skägg, att krutet var af den bästa sorten, och det ville han strax bevisa. För den skull lät han föra krutberget i land, vadade upp till knäna midt i den stora, svarta högen och stack, – bara på försök, – en brinnande svafvelsticka |661|ned i krutet. Bummmm! Då sken der en blixt ur krutberget, luften skakades af en hiskelig knall, ett ofanteligt rökmoln höjde sig öfver hela Danmark, och man trodde att jorden skulle remna i stycken. Af öfverluntmästaren fann man sedan ej en bit så stor som en potatis en gång.

72 Då framträdde till kungen en gammal matros ...

73 – Det var du, Matte! konsekvensändrat/normaliserat skreko gossarne.

74 – Jag säger icke precis, att det var jag, men en förståndig sjöman var det, litet lomhörd på venstra örat af smällen. Han sade till kungen: –konsekvensändrat/normaliserat Hvad tjenar det till att nojsa? Ett barn kan ju förstå, att Refanut är förtrolladt mot eld, luft och vatten. Låt oss hellre försöka, om jern biter på detta sjöspöket. Låt oss hugga det sönder och bygga af virket en oöfvervinnelig krigsflotta. Jag tänker, att tiotusen timmermän blifva färdiga dermed till nästa vår.

75 –konsekvensändrat/normaliserat Men under tiden blir uppror i alla Östersjöriken, invände krigsministern.

76 –konsekvensändrat/normaliserat Och under tiden drunkna vi af Östersjöns öfversvämning, menade riksamiralen.

77 –konsekvensändrat/normaliserat Och under tiden vänta sju skeppslaster snus förgäfves i Kattegat, anmärkte öfverhofmästaren.

78 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, det går icke an, det strider mot rikets välfärd, inföll den bekymrade kungen. Låt oss sofva på saken.

79 Nå ja, man sof på saken. Men medan man sof, tilldrog sig något förunderligt. En liten mask, en lurifax, ett krypfä, som ingen kände, steg upp ur hafvets skum och söndergnagade hela det stora Refanut på en enda natt.|60| Vida omkring var hafvet betäckt med trädmjöl, när skeppet smulades sönder af maskens tänder. När kungen och hans folk om morgonen vaknade, återstod af det väldiga Refanut endast ett litet stycke af kockens kabyss, och af detta stycke byggdes ett tremastadt skepp. Sundet blef fritt, salt och kaffe kunde obehindradt passera, vattenfloden rann ut, allt folk var belåtet. Men hvilken fröjd det blef, när kungen åter kunde taga en ärlig pris snus, det är omöjligt att värdigt beskrifva. Staden illuminerades, alla snusbodar flaggade, och alla hofherrar klädde sig, till dagens ära, i snusbruna frackar ...

80 Herr Pehr och trollkarlen väntade länge förgäfves att höra något från Refanut och tröstade sig dermed, att det var lång väg till Polynesien. En natt drömde herr Pehr, att Aavasaksa var från foten till toppen beklädt med guld, och skyndade följande morgon att kalla trollkarlen till sig. –konsekvensändrat/normaliserat Så och så har jag drömt: det måste betyda, att Refanut i dag kommer hem fullastadt med guldsand. Bjud hit hela staden, hexmästare; nu skola vi fira ett ståteligt bröllopp.

81 Trollkarlen bjöd icke allenast hela staden, utan ock alla Lapplands troll till brölloppet, och ett troll med sju ögon skickades högst i tornet för att gifva signal, när Refanut syntes långt borta i Östersjön. Men jungfru Solsken gret sina ögon röda som solens nedergång, när hon bådar storm.

82 Allt var färdigt, trollet i tornet gaf en signal, och allt folk skyndade ned till hamnbryggan med kransar och flaggor, så att hurraropen redan tycktes skallra dem mellan tänderna. Men i stället för Refanut kom der en fattig, liten eländig ekstock med segel af bastmatta, och der satt en utsvulten man i trasor. Det var kaptenen på Refanut, som hemkom allena, för att berätta skeppets öde.

83 Ja, hvad skulle man säga derom? De fleste menade, att det hade de gissat långt förut, och så gingo de hem|61| igen med sina kransar och flaggor och sväljde ned sina hurrarop. Trollkarlen blef gredelin i ansigtet och sprack på fläcken. Herr Pehr blef så fattig, att han gick på rote från gård till gård, men Aavaksaksa förgylldes, honom förutan, hvar sommar af midnattssolen. Jungfru Solskens ögon, nå, det förstås att de klarnade; hon blef gift med borgmästaren Månsken, de lefde godt och togo herr Pehr till sig från roten.

84 Många år ha sedan förgått, men ännu i dag seglar ingen gammal sjöman mellan Torneå och Öresund utan att berätta för kockspojken och jollgastarne om Refanut. Ännu händer stundom i Qvarken och Östersjön, att der uppstår en tjocka och töcknen antaga förunderliga gestalter i morgonskymningen. Då tycka sig sjömännen se i dimman ett ofanteligt skepp med master, som resa sig upp till molnen, och segel, som fladdra himmelshöga i luftdraget. De gamle matroserne trycka då sydvesthatten djupare ned öfver tröjkragen, vända sin buss och säga till hvarandra: –konsekvensändrat/normaliserat det är Refanut; låt oss taga in ref i focken och storseglet; om en stund ha vi storm! – För se ni, gossar, en bra sjöman är aldrig bang; han fruktar Gud, men när han tagit in refvet, skrattar han trollen midt i skägget. Möta ni Refanut på sjön, så är det icke värdt att surra fast skoten, man skall se spöket sturskt i synen, då fladdrar det undan som mist och töcken, och om en stund ha ni klar sjö rätt för-ut.

85 – Är det der sannt, Matte? konsekvensändrat/normaliserat frågade åter den minste bland gossarne oskyldigt.

86 – Det må den svära på, som har lust, konsekvensändrat/normaliserat menade Brass-Matte. – Men nog är det lika sannt, som mången annan sjömanshistoria, när en ärlig matros berättar och tio jollgastar gapa på månskenet en afton i stiltje vid skansen. Hör du på, nog kan jag berätta.