2 Hur var det möjligt? Huru kunde han stjälpa? Matts Lång funderade och kunde icke begripa huru hans stolta julgran kunde ramla från bordet.
3 Matts Lång var lotsålderman vid Hangö och hade en bra stuga där ute på klipporna. Hvad skulle icke han må som en prins? Sjön var hans kungarike, alla fartyg hans skattskyldige undersåtar. Torsken kom till hans krok och sade till flundran: –konsekvensändrat/normaliserat ur vägen, det är jag, som skall bita på! Strömmingen kom till hans skötor och förargade sig, att hvarje maska redan var full med fisk. Nog hade Matts Lång att äta sig magen mätter. Men ännu bättre var, att han hade en präktig gumma, en sådan trogen, rar och husesam lifstidsvän, som just passade till lotsåldermansmor och skötte om gubben på gamla dagar rätt som en guldgubbe. Gå dit, får du se huru hel och ren och fin hon håller sin Matts. Men det bästa var, att de båda voro gudfruktigt, rättskaffens och hederligt folk, som ärligt förtjenat sitt dagliga bröd och till och med litet däröfver till plättar åt barnen. Ingen människa kunde afundas dem detta.
4 Ja, som sagdt, hvad skulle icke Matts Lång må som en prins? Han hade i all sin tid varit med om ett hårdt arbete på sjön i stormar och höstmörker, |942|men nu var han|40| gammal och styf i armarna, nu skötte de yngre lotsarne, som bodde i stugan på andra sidan om viken, det tyngsta arbetet. Matts brukade endast vara med om att lotsa Tsarevna, när kejsaren kom med sin kejsarinna för att en gång om året få känna sig fri och lycklig i Finlands skärgård under den vackraste sommartiden. Då behöfdes en lots att lita på, och på hvem kunde en kejsare lita som på Matts Lång? Matts hade fått guldur och medalj för den stora äran: uret låg i sin granna dosa året om och drogs upp till julen för att barnen skulle få höra guldfågeln picka. Medaljen sparades till att föra stat, när kejsaren eller lotschefen nästa gång kom till Hangö.
5 Nu var julafton, fyrbåken brann som en stjärna till de seglares fröjd, som firade jul på det mörka hafvet, men närmast stränderna låg isen med puttar af flödvatten. Där saknades icke en hög julgäst i de gamlas ensliga stuga, ty Herren Jesus var där med sitt heliga ord; men där saknades barnen. Enda dottern var gift i Tenala på fastlandet tre mil därifrån: hon och hennes man hade lofvat komma med sina barn till de gamla om julafton, och de väntades hvarje stund från kölden, mörkret och isen därute.
6 Matts hade varit till Jussarö och huggit en vacker julgran. Mor hade begifvit sig ända till Hangö stad och kom därifrån med äpplen, pappersblommor, lutfisk, risgryn och annat godt. Det var något nytt att kläda en julgran åt barnen!
7 – Men hör nu,konsekvensändrat/normaliseratkonsekvensändrat/normaliserat hade mor sagt,konsekvensändrat/normaliserat – är icke granen för hög? Om du ställer honom på bordet, ryms han ej under taket.
8 – Han skallrymmas,konsekvensändrat/normaliseratkonsekvensändrat/normaliserat hade Matts svarat. – Ryms ej en fartygsmast under himmelens tak?
9 – Men han står så ostadigt, när han är så hög, konsekvensändrat/normaliserat invände mor. – Jag är rädd han förliser.
|41|
10 – Han skallstå,konsekvensändrat/normaliseratkonsekvensändrat/normaliserat sade Matts, och det var icke att säga emot. Gubben var envis och tyckte att han tacklat så många fartyg i sina dagar förut.
11 Granen var färdigklädd med blommor, äpplen och pepparkakor. Gumman gick till sin spis att se efter grytor och pannor, ty risgrynsgröten skulle ju koka i tre timmar, och där skulle vara en böna åt den, som först skulle få giftaslyckan. Matts lyfte den tunga granen att stå i sin pallfot på bordet, böjande undan toppen, som sopade taket och sade, som en lots kommenderar i sjögång: – brassa rodret dick bidevind! Vill du stå, du? Vet du icke, att Matts Lång kommenderar: –konsekvensändrat/normaliserat stå!
12 Därpå steg han tillbaka att se huru präktigt bordet seglade bort med sin mast och sitt toppsegel, efter ju allt hvad han såg här i världen skulle föreställa ett fartyg. I detsamma öppnades stugudörren, ett litet luftdrag |943|kom in, och ritsch, ratsch, där stöp den stolta granen kullerbytta från bordet, slog Matts en blånad på högra armen och låg där så bedröflig med afbrutna qvistar, trillande äpplen, lösryckta pappersblommor och söndersmulade pepparkakor, som du väl kan föreställa dig. Pinnstolen omkull, bordduken neddragen; själfva den spräckliga trähästen, som mor köpt åt lille Petter för dyra pengar i staden, trafvade på sina hjul en hel aln tillbaka för detta krambambuli i den fredliga stugan. Det kunde man kalla ett haveri!
13 Mor hörde bullret och kom förskräckt in, med pannkakan ännu halfgräddad i pannan. Här fann hon sin Matts sittande fundersam på golfvet och tagande sig om armen, där han fått sig en smäll. – Där ligger han, konsekvensändrat/normaliserat sade Matts.
14 – Ja, jag ser det, konsekvensändrat/normaliserat sade gumman och kunde icke annat än skratta.
|42|
15 – Hvarför stod han icke? Jag sade ju, att han skulle stå.
16 – Och jag sade, att han ej skulle stå, konsekvensändrat/normaliserat menade gumman.
17 – Det måste ha varit en jordbäfning, konsekvensändrat/normaliserat funderade Matts. Han hade så ofta hört talas om jordbäfningar nu för tiden.
18 – Eller en luftbäfning,konsekvensändrat/normaliseratkonsekvensändrat/normaliserat skrattade mor. – Hör nu, gubben min, jag vill minnas, att du seglat till sjös i dina dagar?
19 – Kan tänka! konsekvensändrat/normaliserat fnurrade Matts. På en så dum fråga tyckte han det ej löna mödan att svara.
20 – Nå, efter du seglat till sjös, så vet du, att ett fartyg med hög tackling behöfver en stadig barlast för att ej kantra.
21 – Det vet ju en kajutvakt, konsekvensändrat/normaliserat menade Matts.
22 – Ja, det tror jag. Nå, om nu tacklingen är för hög, eller barlasten för lätt, så kantrar fartyget. Om en menniska står här i världen som en julgran med en hög tackling, det vill säga, om hon är rikare, förnämare, mäktigare, vackrare, lärdare, klokare än andra menniskor, och då icke har en desto stadigare barlast af gudsfruktan och sedligt allvar, så måste hon också kantra. Är det ej så?
23 – Det kan ju ett barn begripa.
24 – Nej, det begripa visst icke alla. Och om nu en envis gubbe, som du till exempel, råkar anse sig klokare än sin gumma och icke har nog barlast af praktiskt förstånd att göra en stadig fot under en hög julgran, hur går det då med hans gran?
25 – Han kantrar vid första by, konsekvensändrat/normaliserat svarade gubben Matts och måste nu själf skratta af hjärtans grund.
26 – Nå, så kom, låt oss hjälpas åt att ställa masten på fötter igen! Men först måste vi toppa af honom, efter|43| du nu ej hinner göra en starkare fot. Ser du, så gör Gud med oss, rankiga seglare här på världens haf. När vi klifva för högt |944|och foten ej bär, så toppar han af oss. Då fnurra vi i vårt sinne och tycka, att Gud gör vår julgran illa, men si, det gör han för att vi ej skola kantra.
27 – Hjärtandes! konsekvensändrat/normaliserat utropade lotsåldermansmor, medan de åter klädde och uppreste granen. – Nu få vi skynda oss, jag hör bjällrorna klinga därute på isen. Nu komma barnen!
Kommentaari
Kommentar
Berättelsen publicerades i Nya Trollsländan 17/12 1887 med titeln »Den fallna granen». Lönnqvist konstaterar att julen laddas med olika metaforiska betydelser hos Topelius (1996, s. 65). Här framträder den fallande julgranen som ett sedelärande exempel både för berättelsens huvudperson Matts Lång och för läsaren. Jfr inledningen, s. LV f., och »Den heliga nattens barn» (se komm., s. 1362).
Kirstinä konstaterar i sin analys av Viljo Tarkiainens översättning (1903–1904) att denna möjliggör en feministisk tolkning, som emellertid visar sig sakna stöd i det svenska originalet (1988, s. 18 ff.).
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
1–2 Där låg han! [...] julgran kunde ramla från bordet. Laurent jfr stilen med inledningen till »Hallonmasken», där Topelius på samma sätt kastar in läsaren i handlingen in medias res (1947, s. 262).
3 lotsålderman förman vid lotsplats.
3 skötor finmaskigt, större fisknät för fångst av strömming.
3 husesam huslig; i finländsk svenska.
4 föra stat stoltsera med; SAOB har detta belägg av Topelius.
5 puttar pölar, vattenpussar.
11 en böna åt den, som först skulle få giftaslyckan Seden att lägga en mandel i gröten är känd sedan mitten av 1800-talet och besläktad med sällskapsleken »Bönkung», en lek där en böna bakas in i ett bröd eller i pudding som delas jämnt mellan matgästerna. Personen som får bönan utses till bönkung och ska agera en sorts toastmaster under resten av festmåltiden. Se Ljungars saga. Senare Delen (ZTS VIII, stycke 382).
11 brassa rodret dick bidevind! justera rodret dikt bidevind, d.v.s. skarpt bidevind; att segla så nära intill vinden som möjligt.
12 efter eftersom.
12 stugudörren stugdörren.
12 en hel alnknappt 60 cm.
12 krambambuli larm, väsen; SAOB har detta belägg av Topelius.
19 fnurrade muttrade.
Bibliografi
Kirstinä, »Kertojan ja suomentajan vallassa» 1988, s. 11–20; Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 205, 262; Lönnqvist, De andra och Det annorlunda 1996, s. 65; Topelius, Vinterqvällar, ZTS VIII 2020
Den fallna julgranen.
1
Där låg han!
2 Hur var det möjligt? Huru kunde han stjälpa? Matts Lång funderade och kunde icke begripa huru hans stolta julgran kunde ramla från bordet.
3 Matts Lång var
lotsålderman
vid Hangö och hade en bra stuga där ute på klipporna. Hvad skulle icke han må som en prins? Sjön var hans kungarike, alla fartyg hans skattskyldige undersåtar. Torsken kom till hans krok och sade till flundran: –konsekvensändrat/normaliserat ur vägen, det är jag, som skall bita på! Strömmingen kom till hans 
skötor
och förargade sig, att hvarje maska redan var full med fisk. Nog hade Matts Lång att äta sig magen mätter. Men ännu bättre var, att han hade en präktig gumma, en sådan trogen, rar och 
husesam
lifstidsvän, som just passade till lotsåldermansmor och skötte om gubben på gamla dagar rätt som en guldgubbe. Gå dit, får du se huru hel och ren och fin hon håller sin Matts. Men det bästa var, att de båda voro gudfruktigt, rättskaffens och hederligt folk, som ärligt förtjenat sitt dagliga bröd och till och med litet däröfver till plättar åt barnen. Ingen människa kunde afundas dem detta.
4 Ja, som sagdt, hvad skulle icke Matts Lång må som en prins? Han hade i all sin tid varit med om ett hårdt arbete på sjön i stormar och höstmörker, |942|men nu var han|40| gammal och styf i armarna, nu skötte de yngre lotsarne, som bodde i stugan på andra sidan om viken, det tyngsta arbetet. Matts brukade endast vara med om att lotsa Tsarevna, när kejsaren kom med sin kejsarinna för att en gång om året få känna sig fri och lycklig i Finlands skärgård under den vackraste sommartiden. Då behöfdes en lots att lita på, och på hvem kunde en kejsare lita som på Matts Lång? Matts hade fått guldur och medalj för den stora äran: uret låg i sin granna dosa året om och drogs upp till julen för att barnen skulle få höra guldfågeln picka. Medaljen sparades till att
föra stat
, när kejsaren eller lotschefen nästa gång kom till Hangö.
5 Nu var julafton, fyrbåken brann som en stjärna till de seglares fröjd, som firade jul på det mörka hafvet, men närmast stränderna låg isen med
puttar
af flödvatten. Där saknades icke en hög julgäst i de gamlas ensliga stuga, ty Herren Jesus var där med sitt heliga ord; men där saknades barnen. Enda dottern var gift i Tenala på fastlandet tre mil därifrån: hon och hennes man hade lofvat komma med sina barn till de gamla om julafton, och de väntades hvarje stund från kölden, mörkret och isen därute.
6 Matts hade varit till Jussarö och huggit en vacker julgran. Mor hade begifvit sig ända till Hangö stad och kom därifrån med äpplen, pappersblommor, lutfisk, risgryn och annat godt. Det var något nytt att kläda en julgran åt barnen!
7 – Men hör nu,konsekvensändrat/normaliserat
konsekvensändrat/normaliserat hade mor sagt,konsekvensändrat/normaliserat – är icke granen för hög? Om du ställer honom på bordet, ryms han ej under taket.
8 – Han skall rymmas,konsekvensändrat/normaliserat
konsekvensändrat/normaliserat hade Matts svarat. – Ryms ej en fartygsmast under himmelens tak?
9 – Men han står så ostadigt, när han är så hög,
konsekvensändrat/normaliserat invände mor. – Jag är rädd han förliser.
|41|10 – Han skall stå,konsekvensändrat/normaliserat
konsekvensändrat/normaliserat sade Matts, och det var icke att säga emot. Gubben var envis och tyckte att han tacklat så många fartyg i sina dagar förut.
11 Granen var färdigklädd med blommor, äpplen och pepparkakor. Gumman gick till sin spis att se efter grytor och pannor, ty risgrynsgröten skulle ju koka i tre timmar, och där skulle vara
en böna åt den, som först skulle få giftaslyckan
. Matts lyfte den tunga granen att stå i sin pallfot på bordet, böjande undan toppen, som sopade taket och sade, som en lots kommenderar i sjögång: – 
brassa rodret dick bidevind!
Vill du stå, du? Vet du icke, att Matts Lång kommenderar: –konsekvensändrat/normaliserat stå!
12 Därpå steg han tillbaka att se huru präktigt bordet seglade bort med sin mast och sitt toppsegel,
efter
ju allt hvad han såg här i världen skulle föreställa ett fartyg. I detsamma öppnades 
stugudörren
, ett litet luftdrag |943|kom in, och ritsch, ratsch, där stöp den stolta granen kullerbytta från bordet, slog Matts en blånad på högra armen och låg där så bedröflig med afbrutna qvistar, trillande äpplen, lösryckta pappersblommor och söndersmulade pepparkakor, som du väl kan föreställa dig. Pinnstolen omkull, bordduken neddragen; själfva den spräckliga trähästen, som mor köpt åt lille Petter för dyra pengar i staden, trafvade på sina hjul 
en hel aln
tillbaka för detta 
krambambuli
i den fredliga stugan. Det kunde man kalla ett haveri!
13 Mor hörde bullret och kom förskräckt in, med pannkakan ännu halfgräddad i pannan. Här fann hon sin Matts sittande fundersam på golfvet och tagande sig om armen, där han fått sig en smäll. – Där ligger han,
konsekvensändrat/normaliserat sade Matts.
14 – Ja, jag ser det,
konsekvensändrat/normaliserat sade gumman och kunde icke annat än skratta.
|42|15 – Hvarför stod han icke? Jag sade ju, att han skulle stå.
16 – Och jag sade, att han ej skulle stå,
konsekvensändrat/normaliserat menade gumman.
17 – Det måste ha varit en jordbäfning,
konsekvensändrat/normaliserat funderade Matts. Han hade så ofta hört talas om jordbäfningar nu för tiden.
18 – Eller en luftbäfning,konsekvensändrat/normaliserat
konsekvensändrat/normaliserat skrattade mor. – Hör nu, gubben min, jag vill minnas, att du seglat till sjös i dina dagar?
19 – Kan tänka!
konsekvensändrat/normaliserat fnurrade
Matts. På en så dum fråga tyckte han det ej löna mödan att svara.
20 – Nå, efter du seglat till sjös, så vet du, att ett fartyg med hög tackling behöfver en stadig barlast för att ej kantra.
21 – Det vet ju en kajutvakt,
konsekvensändrat/normaliserat menade Matts.
22 – Ja, det tror jag. Nå, om nu tacklingen är för hög, eller barlasten för lätt, så kantrar fartyget. Om en menniska står här i världen som en julgran med en hög tackling, det vill säga, om hon är rikare, förnämare, mäktigare, vackrare, lärdare, klokare än andra menniskor, och då icke har en desto stadigare barlast af gudsfruktan och sedligt allvar, så måste hon också kantra. Är det ej så?
23 – Det kan ju ett barn begripa.
24 – Nej, det begripa visst icke alla. Och om nu en envis gubbe, som du till exempel, råkar anse sig klokare än sin gumma och icke har nog barlast af praktiskt förstånd att göra en stadig fot under en hög julgran, hur går det då med hans gran?
25 – Han kantrar vid första by,
konsekvensändrat/normaliserat svarade gubben Matts och måste nu själf skratta af hjärtans grund.
26 – Nå, så kom, låt oss hjälpas åt att ställa masten på fötter igen! Men först måste vi toppa af honom, efter|43| du nu ej hinner göra en starkare fot. Ser du, så gör Gud med oss, rankiga seglare här på världens haf. När vi klifva för högt |944|och foten ej bär, så toppar han af oss. Då fnurra vi i vårt sinne och tycka, att Gud gör vår julgran illa, men si, det gör han för att vi ej skola kantra.
27 – Hjärtandes!
konsekvensändrat/normaliserat utropade lotsåldermansmor, medan de åter klädde och uppreste granen. – Nu få vi skynda oss, jag hör bjällrorna klinga därute på isen. Nu komma barnen!