Skräddaren, som tråcklade hop Finland med Sverige.

1 Det var för trettio år sedan eller mer, jag minns ej så noga, en lustig historia var det. Tikka hette han, skräddaren, som du vet, en liten gladlynt karl, som bodde i Kartanonkylä, några mil från Björneborg. Den gamla förfallna stugan därborta vid sjöstranden var hans stuga; – ja, det vill säga, hon liknade förr ett kråkbo, – men nu är hon rödmålad med raka knutar, sticktak och gardiner för fönstret. Allt förändras; det är väl, när det sker till någonting bättre.

2 Tikka var byskräddare och en skicklig skräddare, som kunde sy knappar så att de icke lossnade, när en hederlig bonde ätit gers med gröt och pannkaka till läsförhörsmiddagen. Tikka var därtill en hygglig ung karl, som alla tyckte om, flitig och gladlynt, ordentlig och nykter; man kunde ej önska sig en bättre skräddare. Men ett fel hade han, stackare, och det rådde han icke för: han var den minsta karlen i byn, han var så liten, att han räckte långe Pietari knappt till knifbältet. Det påstods, att rike värden i Anttila gård en gång hade vägt Tikka med bessman, och då hade Tikka vägt lika mycket som gårdshunden. Om nu detta var sant, kan jag ej med säkerhet|71| säga, men liten var han, liten och morsk; nog var han karl för det. Icke gick han ur vägen för någon varg i skogen, men i folks sällskap var han en rättskaffens godmodig menniska, som skrattade med, när man dref gyckel med honom för att han var så liten. Det skulle endast vara måtta med roligheten, ty icke tålde han allt, den beskedlige Tikka. Harjus Mårten, som var en grof, stark karl, hade en gång beskyllt Tikka för att ha stulit två alnar vadmal af stycket, som skulle göras till jacka åt Mårten, och honom hade Tikka kört med ett vedträd ur stugan, så att Mårten befann sig på fyra fötter i snödrifvan, innan han visste ordet af.

3 Det var en annan, som icke rätt kunde fördraga Tikka, och det var Nikku, byspelmannen, som ville vara hela byns mästare i musik. Tikka råkade spela harmonika lika flinkt, som Nikku qvintilerade på fiolen. Tikka hade köpt sitt instrument för tre mark i staden och lärt sig, med sitt goda gehör, visor och dansmusik. När då byns gossar brukade slå trissa på landsvägen om söndagseftermiddagen och flickorna lekte på gräsplanen nära Tikkas stuga, satt Tikka på tallstubben vid stranden och spelade så att det sjöng i enrisbuskarna. Harmonikan hade åtta klaffar, hon kunde dragas ut eller skjutas ihop, och Tikka drog stundom ut henne så lång som en ullstrumpa, stundom sköt han ihop henne, så att hon blef som en vante. Visst blef där |960|musik, och takt blef där med, så att alla fötter rörde sig efter noter, trissan snurrade efter kommando och Wiittala torparegummans röda tupp slog ut vingarna, som ville han flyga. Nikku satt där, röd af afund, och hartsade stråken, i förväntan att man skulle allerödmjukast bedja honom om en snurredans, menoriginal: med ingen bad honom, alla tyckte mest om Tikkas harmonika.

4 En sommarafton satt Tikka på detta sätt och spelade för byns flickor, när det föll honom in, att han redan var trettio år, att han sparat ihop 500 mark med sin flinka nål, och att han kunde försörja en hustru. Hvarför skulle han icke gifta sig? Visst brukade flickorna gyckla med den lustige skräddaren, men på det hela tyckte ju alla om honom. Det gällde nu blott att göra ett godt val, och Tikka besinnade sig icke länge. Han hade två på förslag: antingen den minsta eller den längsta flickan i byn; endera skulle det vara. Wiittalas lilla brunögda, snälla Maju var den minsta flickan, hon var icke längre än Tikka själf; de hade varit goda vänner alltsedan hon var sju år, när han sydde åt henne en lappdocka med grann röd kjol och silkesmössa. Anttila värdens långa ljushåriga Nilla var åter den längsta flickan i byn, Tikka räckte henne jämnt till förklädsbandet, när han stod rak, och de hade också varit goda vänner.

5 Tikka gjorde sitt val, och det utföll så, som det brukar gå här i världen. Små karlar tycka om långa flickor; sådant skaffar dem mera anseende. Tikka beslöt att fria till Nilla: det vore något att få en så stolt hustru, och rik var hon dessutom.

6 Alltså klädde han sig i sin bästa helgdagsdräkt med en stor solros i knapphålet, fick Leivonmäki torparen med sig till talman, – Leivonmäki var skyldig trettio mark åt Tikka för nyaste vadmalsjackan – och gick en söndagsmorgon till Anttila gård. Talmannen framförde ärendet med ett långt, grannt loftal, som det ju skulle vara. Fick man tro honom, fanns ej i hela socknen en manhaftigare karl, än den lille skräddaren. Anttila värden hörde en stund på det långa talet, knackade ut sin pipa mot spiselhällen, brast därpå ut i ett muntert skratt och svarade, att Tikka kunde ju försöka sin lycka hos Nilla, hon hade|73| önskat sig en knähund, som kunde hoppa öfver käpp, och Tikka vore så passlig, som någon annan.

7 Tikka lät sig icke förtryta, gick utan talman till Nilla och framförde ärendet. Nilla såg ned på honom som ett kyrktorn ser ned på en höstack, klappade honom som en liten gosse på axeln och frågade småleende hvad han ville göra för att förtjena hennes gunst. – Allt! svarade Tikka. – Nåväl, konsekvensändrat/normaliserat sade Nilla, – jag behöfver en mjuk fäll i släden, när jag åker till kyrkan. Fånga fjorton räfvar, sy åt mig en bra fäll af skinnen, och jag vill tänka på saken.

8 Tikka var flink jägare, han lade ut räfsaxar och förgiftade kattor till lockbete. Innan kort hade han fångat de fjorton räfvarna, sydde en fäll af dem och förde fällen till Nilla. –konsekvensändrat/normaliserat Det är bra, konsekvensändrat/normaliserat sade hon, – men nu behöfver jag också en original: en rya till brudtäcke; den måste vara extra fin och hopsatt af granna fågelfjädrar. Gå, fånga trehundra hackspettar, efter du heter Tikka,*Tikka betyder hackspett. sy ihop deras stjärtfjädrar till en rya åt mig, och jag vill tänka på saken.

9 Ja, Tikka gick, fångade trehundra hackspettar, sydde af deras stjärtfjädrar den silkesmjukaste rya och förde ryan till Nilla. – Ryan är verkligen inte illa, konsekvensändrat/normaliserat sade Nilla, – men du kan förstå, att jag måste kläda mig fin, när jag står brud. Gå, sök pärlmusslor i åarna, gör åt mig ett äkta pärlband, som räcker två gånger kring halsen, och jag skall tänka på saken.

10 Tikka såg på Nilla, som höstacken ser upp till kyrktornet, betänkte sig litet, ty detta var en värre beställning än de föregående två, men därefter gick han. I två vackra somrar var den lille skräddaren försvunnen från byn. Han petade som en ål i åarnas gyttja, han vaskade som|74| en guldgräfvare genom insjöarnas sandbotten, och slutligen hade han samlat ett äkta pärlband, som räckte två gånger kring halsen. Med detta gick han till Nilla. – Vill du nu tänka på saken? konsekvensändrat/normaliserat frågade han.

11 Nilla vägde pärlbandet i handen, mätte det kring sin hals och svarade ändtligen: – nu vill jag fråga far.

12 Far och dotter höllo råd huru de skulle blifva af med den oslipplige skräddaren. – Tikka, konsekvensändrat/normaliserat sade Anttila värden, sedan han rådplägat med sin dotter, – du är ingen oäfven karl, du är ihärdig och kan ännu uträtta stora ting. Det är så, ser du, att jag har en syster, som är gift i Sverige, och jag vill gärna veta huru hon har det där, men det är för långt och besvärligt att resa dit öfver hafvet. Efter du är en så flink skräddare, så tråckla ihop Finland med Sverige tvärs öfver Bottniska viken, så att jag kan språka med syster min utan denna besvärliga resan, och då vill jag gifva dig Nilla till hustru.

13 Tikka betänkte sig åter, höstacken såg än en gång upp till kyrktornet, och höstacken var ingen dum höstack, han förstod ganska väl meningen med en sådan beställning. Tikka betänkte sig en gång till, bet ihop tänderna och svarade, att han ville försöka.

14 Det dröjde ej länge, innan Tikka uppgjort sin plan. Han gick till alla gummor i byn och beställde krokrefvar. Gummorna spunno och spunno vintern om. Slutligen hade de spunnit så många och stora bundtar af stark krokref, att ingen båt kunde bära dem alla. Tikka måste befrakta en galeas. |962|En vacker sommarmorgon hade han bundit ena ändan af sin långa ref vid en tall på finska kusten och föresatte sig att binda andra änden vid en tall på den svenska kusten. Men för att ej göra sig detta besvär lönlöst, hade han förskaffat sig femton tusen laxkrokar med|75| beten af strömming: hans långref skulle gifva ett godt fiskafänge.

15 Nå ja, Tikka seglade ut med sin galeas och utlade sin långref. Han hade väderlycka, det råkade hela veckan vara så lugnt som en filbunke på det annars stormiga hafvet, och försöket lyckades så förträffligt, att Tikka om några dagar hade fastknutit andra änden af sin långref vid en tall på kusten af Sverige. Under återresan begagnade han tillfället att vittja sin långref och fick så många laxar, torskar, flundror, gäddor, simpor och aborrar, att det blef stor fiskmarknad i Björneborg och Tikka hade sin ref betald.

16 Nu gick Tikka till Anttila värden och sade:original: sade; – god dag, svärfar. konsekvensändrat/normaliserat Jag har tråcklat ihop Finland med Sverige; gif mig nu Nilla till hustru!

17 Anttila värden blef ej litet förvånad, men han var en knipslug man, han fann råd. – Det kan vara godt och väl, konsekvensändrat/normaliserat sade han, – att du tråcklat ihop oss med Sverige, men ett fattas ännu: icke kan jag fråga din långref huru syster min mår.

18 – Hvad heter hon, och hvar bor hon? konsekvensändrat/normaliserat frågade Tikka.

19 – Min syster, madam Andersson, bor i en stad, som heter Öregrund, här midt emot, på andra sidan om hafvet. Du kan ju lägga ut en krok åt henne: kanske hon biter på långrefven.

20 – Och om jag nu tråcklar ihop oss med Sverige, så att käre far kan fråga huru syster hans mår och få svar på frågan, får jag då Nilla till hustru?

21 – Det är klappadt och klart, det skall ske nästa mikaelisöndag, sade Anttila värden med ett belåtet grin, ty nu var han viss på att lura skräddaren.

22 Tikka lät förstå, att han ville ha vittnen på löftet.

23 – Tjugu, om du vill, konsekvensändrat/normaliserat sade Anttila gubben. – Stugan är full med folk, som kommer från kyrkan. konsekvensändrat/normaliserat Och han berättade skrattande för allt kyrkfolket hvad han hade lofvat Tikka.

24 Harjus Mårten, som hade godt öga till Nilla och råkade vara med bland kyrkfolket, sade till Nikku, spelmannen: – låt oss passa på, när Tikka om mikaelisöndagen kommer att fria till Nilla. Då tager jag Nilla midt för hans näsa, och du spelar ut Tikka med brudmarschen. – Förstås, att Nikku var med om ett så roligt spratt, och Tikkas båda ovänner stämde möte på den utsatta tiden.

25 Tikka gick mörk i hågen och begrundade hvad han nu skulle göra. Icke kunde han med sin långref fiska upp en madam i Öregrund; icke kunde han |963|resa dit öfver, fastbinda henne vid refven och draga henne hit. Men Tikka hade hört talas om en besynnerlig, ny inrättning, som kallades telegraf, där människor kunde samtala på långa afstånd genom en tråd. Om han nu kunde lägga en sådan tråd öfver till Sverige, hade han vunnet spel. Ingenting borde vara omöjligt för en tapper skräddare, som redan tråcklat ihop två länder med en hampref. –konsekvensändrat/normaliserat Ett stygn till! tänkte Tikka.

26 Han beslöt vandra till Åbo för att få veta huru han borde göra. Jag kan ju icke fråga och få svar genom långrefven, tänkte han. Det där, som de kalla telegraf, måste vara något ihåligt rör.

27 Tikka gick till Björneborg, gick till Raumo och frågade alla skräddare, som han mötte, hvad telegrafen var. Några svarade: –konsekvensändrat/normaliserat det är ett trolltyg. konsekvensändrat/normaliserat Andra sade: –konsekvensändrat/normaliserat det är svarta skinnkulor, som man hissar upp på en stång. – Ty vid den tiden, när engelsmännen hitkommo som fiender på sina skepp, hade man brukat hissa svarta märken på stänger vid kusten för att signalera fiendens ankomst.

28 Tikka gick vidare, kom till Nystad och frågade åter sina vänner skräddarne. En af dem svarade: – gå till hamnen; där skall ett ångfartyg resa ut med telegrafen i morgon.

29 Tikka gick till hamnen, fann ångfartyget och såg stora rullar med omspunnen koppartråd, dem man gjorde sig färdig att utlägga i hafvet.

30 – Får jag resa med? konsekvensändrat/normaliserat sade Tikka.

31 Kaptenen på ångbåten råkade vara vid muntert lynne, såg på den lille, magre skräddaren och sade: – du kunde duga till flöte åt tråden. Jag slår vad, att du flyter på vattnet som en kork.

32 – Jag flyter så godt som en annan i båt på vattnet,konsekvensändrat/normaliserat konsekvensändrat/normaliserat svarade Tikka. – Jag är skräddare och har en gång förut tråcklat ihop Finland med Sverige.

33 – Vackert så! konsekvensändrat/normaliserat sade kaptenen. – Är du en sådan karl, så följ med; du får göra det storverket en gång till.

34 Tikka fick följa med fartyget och deltaga i arbetet med trådens afrullande. Ångbåten styrde vesterut, stundom i smult väder, stundom i hög sjö, och lät telegraftråden löpa från rullarna ned i hafvet, alltsom färden gick framåt. Det var icke ett lätt arbete; där behöfdes en skicklig skräddare. Gick båten sakta framåt, löpte allt lätt, men så hände ibland att stormen kom och båten tog fart, så att rullarna rykte af hetta och tråden var nära att slitas af. Tikka var outtröttlig: han passade på sitt andra stora skräddarstygn, och det gick som en engelsk synål går genom ett shirtingsfoder. På tredje dagen var tråden utlagd och Sverige så stadigt hopsydt med Finland tvärsöfver hafvet, att sömmen håller i denna dag.

35 – Det var en välsignad sak, att vi hade skräddaren med, konsekvensändrat/normaliserat sade ångbåtskaptenen. – Manhaftige Tikka, du har förtjent en belöning; hvad begär du?

36 – Jag begär, konsekvensändrat/normaliserat sade Tikka, – att få vara den förste som telegraferar från Nystad till Öregrund.

37 – Beviljas, konsekvensändrat/normaliserat var svaret. – En så blygsam begäran kan icke afslås.

38 Ångbåten vände tillbaka till Nystad, och Tikka telegraferade: »Värden på Anttila frågar huru hans syster madam Andersson mår i Öregrund?»

39 Om en stund kom svaret; – »Madam Andersson helsar och tackar. Hon har fått ett laxben i halsen och kommer från doktorn, men nu mår hon bra och har bjudit madam Rörstrand på kaffe.»

40 – Gif mig intyg på detta och att jag tråcklat ihop telegrafen, konsekvensändrat/normaliserat begärde Tikka.

41 Intyget ficks; Tikka vandrade tillbaka till Kartanonkylä. När han gick förbi Wiittala torp, stod Maju vid bäcken och tvättade mjölkbunkar. Hon stod där så flitig och gladlynt, hon var så fin och behaglig i sina fattiga kläder och såg med så varma, goda ögon på Tikka, där han kom dammig och svettig gående vägen fram.

42 – Åh, hvad du ser trött ut! konsekvensändrat/normaliserat sade hon. – Vill du ej dricka litet tjärnmjölk att muntra dig med?

43 Tikka hade ingenting däremot; Maju sprang att hämta ett stop skön, uppfriskande tjärnmjölk; de hade ju en ko i torpet. – Hvarifrån kommer du? konsekvensändrat/normaliserat frågade Maju.

44 – Jag kommer från Nystad, jag har tråcklat ihop Finland med Sverige, och nu går jag att begära lysning om söndag med Nilla på Anttila.

45 – Jag vet det, konsekvensändrat/normaliserat suckade Maju. – Lycka till, käre Tikka. Du får en rik brud.

46 – Maju, konsekvensändrat/normaliserat sade Tikka, – om någon skulle fria till dig, skulle du då begära en räfskinnsfäll, en rya af fågelstjärtar och ett halsband af äkta pärlor till fästmansgåfva?

47 – Hvad skulle jag med den grannlåten? konsekvensändrat/normaliserat frågade Maju förundrad.

48 – Men om någon skulle fria till dig, Maju, skulle mor din då skicka honom som en narr ut i världen att tråckla hop ett storfurstendöme med ett konungarike?

49 Maju skrattade. – Mor skulle skicka honom att damma af sina stöflar och kamma sin lugg, konsekvensändrat/normaliserat sade hon med en skämtsam anspelning på Tikkas utseende efter den långa vandringen.

50 – Adjö, Maju!

51 – Adjö, Tikka! Lycka till!

52 Tikka gick till sin ensliga stuga och fick den natten ingen blund i sina ögon för friaretankar. Andra morgonen, som var mikaelisöndag, klädde han |965|sig fin, tog sitt intyg i fickan och gick till Anttila gård. Harjus Mårten och Nikku voro redan där, fiolen var stämd till brudmarschen, och alla väntade något extra muntert, när Tikka skulle spelas ut med en lång försmädlig friarekorg. Nilla ensam var icke glad: fadern ville gifta henne med Harjus Mårten, som hon ej kunde lida, och då tänkte Nilla, att hon ändå skulle blifva lyckligare som den lille beskedlige skräddarens hustru.

53 Tikka kom, trädde modigt in i stugan och skakade hand med Anttila värden. – God morgon, far! Nu är jag här för att utkräfva löftet. Allt kyrkfolket är mitt vittne, att Nilla skall blifva min hustru.

54 – Så, så, menade Anttila med sin knipsluga min, medan Nikku redan begynte knäppa fiolen. – Nå, då har min syster i Öregrund förmodligen bitit på kroken. Det skall blifva mig kärt att höra huru den beskedliga menniskan mår.

55 Tikka upptog sitt telegram ur fickan och läste: – »Madam Andersson helsar och tackar. Hon har fått ett laxben|80| i halsen och kommer från doktorn, men nu mår hon bra och har bjudit madam Rörstrand på kaffe.»

56 – Hvad för något? konsekvensändrat/normaliserat skrek Anttila gubben, röd af förargelse, medan Nikku af misstag skrufvade sin fiol, så att qvinten sprang af. – Skäms du inte att göra narr af mig?

57 – Här är mitt intyg, konsekvensändrat/normaliserat svarade Tikka och framräckte sitt papper. Alla trängdes kring Anttila gubben för att få del af det märkvärdiga dokumentet. Harjus Mårten, som ej kunde läsa skrifvet, måste fråga de öfriga hvad där stod. Ja, där stod ganska riktigt, att så och så hade skräddaren Tikka tråcklat ihop de båda länderna med en telegraftråd igenom hafvet. Där stod, att han i egen person frågat med tråden huru madam Andersson mådde och därpå mottagit medföljande svar. Där var ingen undflykt: den sluge värden på Anttila hade blifvit fångad i sin egen snara, han kunde ej bestrida sitt löfte mot så många vittnen och måste medgifva, att Tikka ägde anspråk på Nilla. Nikku gömde fiolen med den söndriga qvinten under armen och smög sin väg; men Harjus Mårten förklarade stormodigt, att han icke ämnade gifva vika för en sådan liten hackspett; Nilla hade också ett ord med i laget.

58 Nilla ville verkligen hafva ett ord med, men till skräddarens förmån. Kyrktornet såg nu med de blidaste ögon ned på höstacken och utsträckte sina två långa armar som flaggstänger för att falla honom om halsen, när Tikka tog ett steg tillbaka och sade:

59 – Tack skall ni ha, fader Anttila, för att ni nu vill gifva mig Nilla till hustru. Men nu är det så, ser ni, att jag icke vill hafva henne. Jag har länge |966|nog lupit som en narr för henne och er. Hon är alldeles för hög för en sådan liten karl, som jag; gif henne åt någon, som|81| bättre fyller måttet och som bättre kan löpa kring världen med edra ärenden! Adjö, far; adjö, Nilla! Låt oss vara goda vänner ändå.

60 Snart var höstacken som bortblåst, af vinden, och kyrktornet stod kvar i sin ensliga storhet. Kyrkfolket hviskade och småskrattade, hvilket så förargade Anttila gubben, att han knackade sönder sin bästa pipa mot spiselmuren. En förargelse kommer ju sällan ensam.

61 Hela byn visste, att Tikka friat, men icke alla visste, att han gifvit sin brud korgen. Söndagen efter mikaeli blef mycken förundran i kyrkan, när lysning afkunnades för skräddaren ärlige och välfräjdade Josua Tikka samt torparedottern ärliga och dygdesamma Maria Viittala. Det är hampfrö med hampfrö, sade folket och nickade; icke skulle hampfrö och tallkott ha passat i samma fågelbo.

62 Tikka och Maju blefvo ett lyckligt par: de voro precis lika långa, den ena behöfde icke se ned på den andra. Lika rika och lika arbetsamma voro de dessutom. Den gamla förfallna stugan blef reparerad och målad; där stodo balsaminer i fönstret, och tre feta kor försågo stugan med mjölk och smör. Nilla, kyrktornet, hade i förtreten gift sig med Harjus Mårten, men det hjälpte icke, att Nikku spelat för dem brudmarschen, som han icke fick spela för Tikka. Mårten slarfvade bort sin hustrus arf efter rika värden på Anttila och pantsatte Nillas pärlband för en vadmalsjacka hos Tikka, medan Nillas fågelrya brukades till kråkskrämma och malen åt upp hennes räfskinnsfäll.

63 – Gråt inte, Nilla du, konsekvensändrat/normaliserat sade Maju; – jag har sytt en ny kjol åt din äldsta flicka, och nästa söndagskväll skall du taga barnen med dig till vår stuga; då få de mala kvarnpolskan efter Tikkas harmonika.

64 Hvad var det vidare, än att kyrktornet blef i sin fattigdom lägre än höstacken, fastän höstacken aldrig växte|82| hög som ett kyrktorn? När man sedan såg Tikka och Maju, små och finurliga som dockor med riktiga ögon, trippa fram öfver kyrkbacken, sade folket till hvarandra: –konsekvensändrat/normaliserat lika barn leka bäst! Men Finland och Sverige äro sömmade hop med fjällen i norr, med Tikkas tråd och med mycket annat.