Molnjätten.

(En saga om vackert väder.)

1 Det var en gång en smed, som kunde smida vackert väder. Honom ville vi ha i vår smedja, han skulle få bra lön. Men vi skola börja från början.

2 Rikki är yngsta karlen i Viks kungsgård. Rikki heter han, det förstå alla, fastän moster Agathe, som är så kruserlig, säger Richard, när där är främmande. Hvarför skall man förderfva en bra karls ärliga namn?

3 Sju år är han, kanske litet på åttonde, morsk och pigg. Tre gånger om året klippes hans bruna lugg; fyra gånger klacklappas hans snedgångna stöflar, – riktiga stöflar, inga barnkängor! – Han har gått i småskola med flickor, men dem föraktar han nu och läser|49| hemma för en magister. Om han är |1089|flitig? Ja, det vet jag verkligen icke, fråga magistern! När jag sist såg honom i augusti, hade han ferier. Han bodde då i ett slags hönsbur på vinden bredvid magisterns vindsrum och hade ett eget alnshögt fönster, som kunde öppnas, mot sjön. För all del, säg icke hönsbur, så Rikki hör det! Han har möblerat sitt sommarslott efter sin egen smak med en verklig säng, en stubbe till bord, en pall till stol, en båt vid namn Aramintha, tjugu centimeter lång, och en granruska, som skall föreställa skogen. Han samlar örter, frimärken och brokiga stenar. Vare det nog sagdt; nu känner du honom.

4 Ingen vet, om där någonsin bott en kung i kungsgården, men där bor en annan, som i Rikkis ögon icke är mycket sämre, en koppärrig smed vid namn Jukka. Han är liten till växten, därför kalla de honom Lill-Jukka. Liten, men axelbred och förskräckligt stark. Du skulle se honom damma till med sin slägga, så de brinnande järnflisorna flyga som eldfåglar kring smedjan. Och Lill-Jukka är något till smed, han smider allt hvad han vill, från hästskor och tretumsspik ända till – hvad skall jag säga? – ända till vackert väder. Åtminstone trodde Rikki det. Han är Lill-Jukkas bäste vän, och störste beundrare. Lill-Jukka kan vid pusten och ässjan berätta de allra märkvärdigaste sagor om jättar, dvergar och små elfvor, som ej äro större än en lagom tändsticka.

5 En afton kom Rikki till smedjan och sade: – I morgon segla vi ut till Fagerö, om det är vackert väder. Har du sett Aramintha? Hon är omtacklad nu och har fått nya segel; det är annat, än ärtskidsbåtarna! I morgon tager jag Aramintha med, och hon skall segla i kapp med pappas slup Säkerheten.

6 – Ja, om det blir vackert väder, konsekvensändrat/normaliserat menade Lill-Jukka.

7 – Hvad, skulle det ej bli vackert väder! Det har varit vackert i tre veckor.

8 – Men nu går solen ned i moln, och Mufti, gårdshunden, äter gräs.

9 – Det måste bli vackert väder, för i öfvermorgon, säger magistern, börja vi åter läsa. Kan du ej smida vackert väder, du, som kan allting, Jukka?

10 – Hm, ja, jag kan bränna upp regnet, konsekvensändrat/normaliserat menade smeden.

11 – Hur går det till?

12 – Jag låter det regna på ett torrt skinn och kastar skinnet i elden.

13 – Hjelper det?

14 – Intet hjelper det alltid. Det finns bara en, som kan göra vackert väder, och det är Stor-Jukka i molnet.

15 – Stor-Jukka, hvem är han?

16 – Mästersmeden, du vet. Vår Herres husbonddräng, som har sin smedja i molnet. Det är han, som gör åskan. Rikki går nu beskedligt och lägger sig. Blir det vackert, så blir det vackert, och blir det fult, så intet kan jag smida i kapp med Stor-Jukka.

17 Rikki gick, ref åt sig en näfve gräs vid vägkanten och räckte det åt Mufti i hundkojan. Mufti såg förundrad ut, men tog ett strå och började tugga. Detta var mycket bekymmersamt. Rikki lade sig, sof oroligt, drömde om Stor-Jukka och vaknade i första daggryningen, innan solen ännu gått upp. Ett misstänkt plaskande hördes på fönsterrutan. Hvad kunde det vara? Rikki var med ett språng ur sängen och öppnade fönstret. O, ve, det hällregnade! Och icke en|51| liten dusch, nej, slagregn, det öste ned, det stod som stickor i backen. Fagerö! Fagerö! Och Aramintha! ...

18 Om Rikki varit tjugu år, skulle han kanske slagit näfven i bordet; stort folk brukar ju stundom detta oskyldiga nöje, när intet annat hjelper. Men Rikki var sju år och började gråta. Harmen kom till för att salta sorgen. – Vänta du, konsekvensändrat/normaliserat sade han till regnet, – nu skall jag bränna upp dig. Där låg ett lösrifvet skrifboksblad. Rikki tog bladet och höll det litet utanför fönstret. Sju regndroppar föllo på bladet. Rikki tog en tändsticka och antände bladet. Det frasade upp, och snart lågo blott några askgrå fjun af förkolnadt papper på stubben, som skulle föreställa ett bord.

19 Men i samma ögonblick rörde sig några små figurer på stubben. Det var ännu halfmörkt, och Rikki måste tända en ny sticka för att se hvad det var. Under och mirakel! Det var sju små flickor, icke längre hvardera än en tändsticka, och de sade till Rikki med en späd slaskvattenröst: – Hvad befaller du, herre?

20 – Åhå, konsekvensändrat/normaliserat sade Rikki, som föraktade alla flickor. – Hvad ären I för småkryp, och hvad har jag att befalla eder?

21 – Vi äro regndroppar, konsekvensändrat/normaliserat sade de små flickorna. – Den, som förvandlar oss till ånga, är vår herre, hvilken vi måste lyda.

22 Regndroppar! Vatten! Rikki hade sett ångmaskiner. Nu förstod han hvarför vattenångorna måste lyda maskinistens befallningar. – Nå, konsekvensändrat/normaliserat sade han efter litet betänkande, – efter jag är er herre, så fören mig till Stor-Jukkas smedja! Vi skola segla i dag till Fagerö, och jag vill beställa oss vackert väder.

23 Strax såg Rikki de sju små flickorna åter fördunsta till ånga, upplyfta honom i sitt lätta töcken och bära|52| honom ut i den stormiga rymden. Hi och hej, det gick som en yrande vind öfver toppar och tak! På kortare tid, än en nyckelpiga behöfver för att lyfta skalet af sina vingar och surra i väg, var Rikki redan inne i det svartaste regnmolnet. Här stod den tornhöge, gråskäggige Stor-Jukka vid fullt arbete i sin smedja. Morgonrodnaden glödde i ässjan, blåsbälgen pustade storm, släggan slog åskdunder, molnen sprakade blixtar, molnflisorna flögo fladdrande genom luften och nedföllo som regn på jorden.

24 – Hvad vill pojken i min smedja? konsekvensändrat/normaliserat frågade smeden barskt.

25 – Käre Stor-Jukka, konsekvensändrat/normaliserat bad Rikki, – vi måste alldeles nödvändigt segla i dag till Fagerö, och jag kommer för att bedja dig smida vackert väder.

26 – Bryr jag mig om edra små lustresor? konsekvensändrat/normaliserat röt den tornhöge jätten. – Åkerfälten lida af torka, källorna sina, boskapen försmäktar af törst, och jag har fått befallning att smida regn. Ur vägen, småpyre, om du ej vill råka ut för min slägga!

27 – Jaså, konsekvensändrat/normaliserat sade Rikki. – Nu har jag bedt dig beskedligt, och du svarar mig sturskt. Vet du icke, Stor-Jukka, att jag kan bränna upp regn och att jag är din herre?

28 Jätten såg styft på Rikki och Rikki såg styft på jätten. Då drogo sig Stor-Jukkas gråskäggiga läppar till ett bredt grin, och han började dundra i mildare ton: – Nej, hör på småpyret! Du har kurage, du, lille Pytt. Tycker du ej, att vi nu ha vackert väder? Hvad kan ett törstigt land bättre begära?

29 – Det må vara, konsekvensändrat/normaliserat menade Rikki förtrytsamt, – men vi, som skola segla till Fagerö, kalla detta ett nedrigt duskväder.

30 – Så, så, konsekvensändrat/normaliserat skrattade jätten, – det duger kantänka icke åt småherrarna. Då måste jag bjuda dig på ett bättre dusk. Skall jag smida en skur af hagel, stora som hönsägg, eller skall jag låta bälgen pusta en storm, som kullvräker hela skogar och bortsopar stora städer med hafsfloden.

31 – Nej, konsekvensändrat/normaliserat protesterade Rikki envist, – du skall smida solsken och sommarluft, du skall pusta en lagom liten bris för Araminthas nya spritsegel. Var ej så stor på dig, Stor-Jukka! Ser du, jag har mina tändstickor med mig, akta dig du, om jag tänder eld på ditt moln! I går berättade pappa, att de kunna göra regn i Amerika. Hvad är det nu för en konst att göra regn? Mycket större konst är det att göra vackert väder.

32 Nu skulle du sett den bistre molnjätten! Rikkis kurage roade honom obeskrifligt. Han tog sig om skägget och brast ut i så hejdlöst skratt, att molnet remnade, blåsbälgen sprack, städet smälte till vatten och ässjans glödande morgonrodnad rann ut som en lava kring hela himlahvalfvet.

33 – Har man hört maken till pyssling? Han vill förvandla mig, Stor-Jukka, till ånga, liksom ett thékök! Tappre tordyfvel, jag tycker om dig! Efter jag nu har uträttat min husbondes befallning och vattnat landet, skall du i din ordning få ditt leksaksväder. Titta kring dig, så skall du få se!

34 Och nu begynte molnjättens nya kommandoord att dåna i rymden till de millioner och åter millioner vattendroppar, som nyss sprakat ut ur hans hammarslag. – Sopen bort den röda lafvan, som runnit ut från min ässja kring himmelen!

35 – Nej, låt den vackra morgonrodnaden brinna! konsekvensändrat/normaliserat bad Rikki.

36 – Håll din mun, lille Pytt, och var icke dum! Aftonrodnad vacker natt, morgonrodnad slaskig hatt. Så ... nu är lafvan bortsopad. Gören nu morgonhimmelen grå som aska!

37 – Hvad är det du säger, Stor-Jukka? Smider du åter regn?

38 – Om du ej tiger, lille Pytt, skall hela Fagerö bada i slask. Begriper du ej, att på mulen morgon följer klar dag. Så ... nu är allt aska. Byggen nu regnbågen!

39 De många millionerna regndroppar marscherade upp i en lång, bågformig paradmarsch på himlahvalfvet i vester. Knappt voro de uppställda, innan lika många millioner strålar af den uppgående solen i öster, kommo ridande på velocipeder fram ur ett hål i den stora askkitteln.

40 – Halt! konsekvensändrat/normaliserat kommenderade molnjätten. – Venster om! Herrarne Solstråle bjuda upp fröknarna Vattendroppe till en snurredans på min bro. Marsch!

41 Och nu blef en dans på den skinande bron! Herrarne Solstråle svängde så muntert om med fröknarna Vattendroppe, att de små damernas klädningsfållar skiftade om i alla tänkbara färger, och deras runda kinder blefvo af dansen rosenröda. Då logo herrarne Solstråle, som endast de kunna småle, åt damernas förlägenhet, bugade sig artigt, klefvo upp på sina velocipeder och redo in tillbaka i askan genom hålet i kitteln. Fröknarna Vattendroppe gingo hem att kamma sig och knyta sina skoband efter den svindlande dansen. Men hvar var nu himmelens strålande bro? Ja, hvar är nu det vackraste, som tjusat vårt öga i lifvets morgon?

42 – Det blir regn! konsekvensändrat/normaliserat suckade Rikki, när allt var grått omkring honom.

43 – Gå hem, och lägg dig! konsekvensändrat/normaliserat morrade Stor-Jukka.

44 Huru Rikki kom hem visste han icke sjelf. Troligen hade de sju små fröknarna Vattendroppe burit honom lika lydigt tillbaka, som de buro honom ut, ty när han vaknade i sin säng, sken solen honom i ansigtet. I detsamma hördes magisterns röst i dörren: – Upp med dig, latmask! Säkerheten är färdig att segla till Fagerö!

45 Fagerö? Rikki var åter med ett språng på fötterna, och fyra minuter därefter på väg till stranden med Aramintha på armen. Lill-Jukka stod i dörren till smedjan. – Det regnade bra i natt, konsekvensändrat/normaliserat sade han, – men nu har Stor-Jukka smidt oss vackert väder.

46 – Det är därför att jag skrämde honom med mina tändstickor, konsekvensändrat/normaliserat förklarade Rikki.

47 – Kunde tro det, konsekvensändrat/normaliserat menade Lill-Jukka. – Hvem skulle ej vara rädd för Rikki?

48 – Intet vet jag, om han var rädd för mig, konsekvensändrat/normaliserat svarade Rikki litet förlägen, |1093|– men nog såg det så ut. Vet du, Jukka, nu har jag lärt mig att göra åska och kommendera regnbågen. Nästa gång det regnar skall jag försöka.

49 – Må det? Kanske vi lemna det där åt Vår Herre i himmelen, som kommenderar Stor-Jukka och oss alla. Jag tänker, att han förstår det bättre än vi.

50 – Rikki! konsekvensändrat/normaliserat hördes magisterns röst från båten.

51 Och Rikki seglade med båten till Fagerö, och Aramintha seglade i kapp med Säkerheten. Och Stor-Jukka skrattade åt Rikki i molnet längst ned vid himlaranden, och herrarne Solstråle hade ätit upp fröknarna Vattendroppe, så att endast några få hunno gömma sig i ljungens röda blommor på skogstufvan.