Vedergällningens Dag

Lukuteksti

Avsnittet ingår i HT 19/9 1846:|3||156|

Vedergällningens Dag.

Enoriginal: (En lemma startHändelsekommentar.original: Händelse.)

1 Det var klockan mellan 8 och 9 om aftonen, en af dessa himmelskt sköna qvällar i början af September 1846. Med sommaren var det förbi – så sade åtminstone almanackan – och man kunde möjligen skönja något sådant af ett gulnadt löf här och der midt i lönnarnas dunkla grönska. Men denna sommar, så herrlig för öfrigt, hade varit odrägligt het; förgäfves hade man sökt svalka i 25-gradigtoriginal: 25 gradigt hafsvatten; luft och mark hade hvimlat af insekter; mask hade härjat ängarna; under många veckor hade ingen regndroppe uppfriskat jorden och när åskan någon gång lät höra sig i sin majestätiska skönhet, var all dess kyla om några timmar igen försvunnen. lemma startI södern af|4| Europa hade sol och torka förbrännt all grönska, löfven hade dignat i vanmakt från träden, och när ändtligen höstens dagar stundade, hade naturens feberhetta brutit sig i starka jordbäfningar, hvilka med förfäran uppfyllt de fredliga Rhenländerna och bestrött med massor af ruiner Toscanas yppiga slätter.kommentar

2 Här i norden – ty vår skådeplats är nu Helsingfors – hade rötmånaden i stillhet gått öfver. Man hade haft sitt lemma start»augustisprång»kommentar: några få dagars storm och kyla; men derpå hade följt en behaglig eftersommar. Dagarne voro nu mindre heta och qvällarna genomandades af den mildaste svalka. I 19-gradigtoriginal: 19 gradigt hafsvatten kunde man med nöje bada och man blef deraf frisk och glad i hågen. Väl försporde man derjemte någon sjuklighet och läkarne redde sig till motvärn, i förväntan på den långt för detta spådda lemma startfarsoten. Dock syntes farhågan i detta afseende alltmera försvinna; endast späda barnakinder bleknade i förtid bortkommentar och föräldrars tårar runno mångenstädes under den börjande höstskymningen.

3 Vid den uppgifna tiden på aftonen såg man talrika vandrare befolka lemma startpromenaden närmast salutorgetkommentar i Helsingfors. Genom det täta hvalfvet af lönnarna, hvilkas skuggor föllo i mörkt behag öfver gångarna, såg man höstens måne vackert glimma. Lockande lyste i närheten ljusskenet från|157| det lilla sockerbagareståndet, som man på skämt benämnde kapellet, men i hvilket den fordom s. k. »vackra lemma startkapellanskankommentar» icke mera var till finnande. En ljum flägt drog genom löfven och kom vandrarnes cigarrer att glöda och gnistra, medan här och der en antänd fosforsticka för ett ögonblick upplyste föremålen och genast åter slocknade för luftdraget. Somlige af de promenerande sågos sakta vandra fram och åter, – och tack vare skymningen och de mjuka sandgångarne, den mest tungfotade gestalt hade något sväfvande i sin gång –; andra åter hade slagit sig ned på bänkarne och betraktade i stillhet verldens lemma startäflankommentar. lemma startStadens permanenta lejonkommentar, som icke gjorde visiter förrän kl. inemot 9, hade emellertid valt denna lemma startterrainkommentar till ett fält för sina observationer och sammanträffade här med lemma startredan glesnande utlänningar och ännu fåtaliga studenterkommentar. lemma startAf medelåldersmän och gubbar såg man ej många (de fleste sutto redan vid lemma startpreferensbordetkommentar)kommentar ej heller syntes nu denna skara af lemma startlifliga, välklädda barn, som under vackra sommardagar så behagligt tumla omkommentar på den gröna lemma startgräsvallenkommentar vid sidan af gångarna. Deremot varseblefvos talrika grupper af lemma startfruntimmerkommentar, de flesta på rörlig fot. Conversationen i dessa aftonskuggor hade under allt detta något förtroligt, hemlighetsfullt; man talade så lemma startsaktakommentar, som konspirerade man mot statens lugn, och samtal, som hvälfde sig kring berättelsen om lemma startHr Elsters vattenkrumsprångkommentar,original: wattenkrumpsprång, kunde lätt, för sin skenbara hemlighet, till det minsta tagas för passionerade kärleksförklaringar.

4 I hörnet af en bland de gröna sofforna på norra sidan om gången satt en lång mager karlfigur, insvept i en ljus lemma startpaletotkommentar, och rökte cigarr. Hans ansigte kunde man icke se, det var öfverskuggadt af en hatt med temligen breda lemma startskyggenkommentar, men väl såg man stundom ett mörkt blixtrande öga rikta föga menniskovänliga eldkolsblickar framåt hvimlet af gående och hvilande. Denne man kände sig påtagligen ensam i det talrika sällskapet, han tilltalade ingen och ingen tilltalade honom, stum, stel och orörlig satt han der, en skugga i sjelfva skuggorna, och syntes i hög grad äga förmågan att frånstöta menniskor. Ehuru platserna voro eftersökta, såg man mellan honom och närmaste grannen ett bredt rum lemnadt tomt. En enda varelse hade vågat närma sig till mannen: det var en närgången tiggarpojke, som trädde honom på två steg nära och började halfsjungande uppläsa en psalm. Men knappt träffades pilten af en eldsblick från de gräsliga ögonen, innan han midt i versen hörde upp och med en misslyckad bugning makade sig åt sidan så fort han kunde.

5 »Kan någon säga hvem den der karlen i ljusa paletoten är?» yttrades på något afstånd i ett sällskap af ungherrar, ty nyfikenhetens dygd är dock|158| en af de mest lemma startkultiveradekommentar i Helsingfors. »Han ankom i dag med ångfartyget från Stockholm och jag råkade se honom i ansigtet när han klef öfver landgången. Det var en sjutton milliarder till fysionomi, jag kan ej hitta på någon bättre liknelse, än den man sade om lemma startVoltaire: att han i lemma startsynekommentar hade något midtemellan markatta och örnkommentar

6 »Namnet känner jag inte,» hördes en annan röst i hopen, »men jag vill svära uppå att det är någon tysk skräddargesäll, som sitter här och anställer sorgliga betraktelser öfver kassans magerhet, medan all anledning vore att taga sig ett välkomstrus på finsk botten, der han dock ämnar lemma startklippa silfverrublar och sy stenhuskommentar, hvad han hinner.»

7 »Prat!» genmälte en tredje, »karlen har något mera i sig än så. Jag håller vad att det är en spansk lemma starthidalgospråk: spanskakommentar, fattig och högfärdig som sin landsman, den ryktbare lemma startDon Ranudo de Colibradoskommentar, och hitflyktad i brist på bättre, sedan lemma startH. M. Don Carlos’ börs de sednare åren blifvit lika lätt att bära som hans kronakommentar

8 »Eller åtminstone en Irländare, hitsänd under lemma startpotatessjukdomenkommentar för att upphandla ett par hundra skeppslaster potates»,konsekvensändrat/normaliserat inföll en tredje.

9 »Go’herrar,» anmärkte en fjerde, »tillåt mig säga, mannen der i ljusa paletot’n är – låt mig se, – jo riktigt, mannen är påtagligen en jesuit, kanhända lemma startgeneral Rothankommentar sjelf, som skall ha färdats upp åt norden dessa tider, och som, vid lemma startnuvarande klena konjunkturer under påfven Pius IXkommentar, begifvit sig hit för att se åt hvad här möjligen kunde vara att göra för det fromma brödraskapet.»

10 »Men»,konsekvensändrat/normaliserat inföll åter den förste, »icke kan man säga att han reser furstligt, ty på ångfartyget berättade man, att han icke förtärt annat än bulljong och rättika med bröd, icke medfört någon betjent och icke låtit lappa ett hål i sin söndriga paletot.»

11 »Sade jag icke det?» hviskade nu normaliseringoriginal: nu åter den fjerde – och hviskade denna gång ytterst sakta, ty en blick af de förskräckliga ögonen hade nått honom tvärs öfver gången – »sade jag icke det, karlen är jesuit. Man behöfver endast påminna sig lemma startRodin i konsekvensändrat/normaliseratden vandrande judenkommentar,konsekvensändrat/normaliserat och märken, go’herrar, Rodin gick också med snuskig rock och åt endast bröd och rättika, alldeles som ...»konsekvensändrat/normaliserat

12 »Stilla, här kommer den sköna lemma startfurstinnan Gregorzewski, man känner igen henne på den hvita hatten och den dyrbara Kaschmirshawlen, hvars make man näppeligen sett i Helsingfors, ty den värderas till tjugutusen rubel banko. Magnifik qvinna, ehuru redan inemot trettitalet!»

13 »Gregorzewski? Densama, som fordom hetat Gulkin?»kommentar

|159|

14 »Densama. Hon säges varit gift med en Gulkin, som behandlat henne på det ovärdigaste sätt, förstört hen|5|nes rika hemgift, som stigit till millioner, bortskänkt hennes lemma startnipperkommentar åt lemma starttvetydiga fruntimmerkommentar, undandolt hennes barn och slutligen rymt, i det han lemnade henne i den hjelplösaste belägenhetoriginal: betägenhet till rof för en skara förbittrade fordringsägare.»

15 »Officern der vid hennes sida, hvem är han?»

16 »Lehmann, Finne och lemma startpermitteradkommentar kapten vid artilleriet, känner du ej honom, en gammal kadettkamrat, ehuru äldre än jag. Men apropos, hvad skulle herrarna säga om ett glas punsch ...?»

17 Och herrarna drogo sig närmare kapellet, – i hvad ändamål, det låter historien endast ana.

18 Emellertid skulle det ej ha undgått en uppmärksam betraktare, att en märkelig förändring försiggick med mannen i den ljusa paletot’n borta i soffhörnet på norra sidan om promenaden. Han hade skjutit hatten högre upp, så att månskenet föll på en del af ett brunt, ärrigt och vidrigt ansigte, beskuggadt, lik en solvisare, af en ofantlig örnnäsa. Hade icke dagern varit så svag, skulle man kanhända i de hemska dragen ha upptäckt ett lifligt muskelspel, att döma af den häftighet, med hvilken mannen rest sig upp och nästan krampaktigt omfattat hörnet af soffan. I hela sin resliga längd stod han der orörlig med ena foten framsträckt, likasom till språng – ett tigersprång, ifall det gällde något angrepp, ty mannen hade allt utseende af en menniskoätare.

19 Emellertid blef dennaoriginal: dennna rörelse troligen osedd af de kringstående, medan uppmärksamheten var riktad på den sköna furstinnan, som just i detta ögonblick visade sig i promenaden. Lätt och behagfull som en fe, sväfvade den vackra damen under lönnarnas skuggor, nådde med sin ledsagare det gröna planket mot salutorget och försvann lemma startinnan kortkommentar i den redan starka aftonskymningen.

Avsnittet ingår i HT 23/9 1846:|1|

20 lemma startKnappt hade den sköna damenkommentar och hennes ledsagare försvunnit, innan paletotmannen med häftighet rusade upp,|2| slog sig för pannan och störtade fram mot utgången åt salutorget.

21 Kort derefter hördes en häftig ordvexling der utanför.

22 lemma start»Herrn får inte röka cigarr på torgetkommentar – nej nej, jag säger att herrn får inte – Herrns namn? – lemma startVojasörkommentar, var det så? – Hvar bor Hr Vojasör? – Nej vänta – Si så Berglund, tag i honom, han slåss och jag får inte händer med honom – Aj aj för f–, nå nå, det var väl sju sjutton – så, nu tog han till fötters ...»konsekvensändrat/normaliserat

23 I detsama uppslogs ett fönster i det närgränsande ecklärerade lemma startHôtel de Bellevuekommentar och den inbjudande musiken af tyska harpspelerskor ljöd ut i den|160| ljumma qvällens tystnad. Fällburen var uppgillrad, lockfåglarna drillade flitigt, men fångsten lärer den aftonen hafva bestått i några lemma startMartis sönerkommentar, som drucko champagne på krita.

24 Men undertiden detta passerade på Bellevue, tilldrog sig på Helsingfors’ gator en underlig jagt. Öfver södra esplanaden framåt lemma starttheaterhusetkommentar och öfver lemma startSkillnadenkommentar rullade främst en elegant promenadvagn och i den sutto en herre och ett fruntimmer förutom kusken. lemma startEtt par hundrade alnarkommentar efter vagnen framrullade en lemma startdroschkakommentar, körd af en lemma startisvoshikkommentar, och i droschkan satt en herre i ljus paletot. Slutligen ett par hundrade alnar efter droschkan framilade uppför lemma startden lilla backen vid universitetsapotheketoriginal: uniwersitetetsapotheket och Etholénska bodenkommentar en annan droschka, körd, äfven den, af en lemma startnummerkarlkommentar och befolkad med tvenne lemma startherrar i frackar med brandgula kragarkommentar. Alla åkdonen skramlade med rysvärd fart öfver gatorna, gnistorna sprakade under hästhofvarne och droschkorna vidkändes vid hvarje ränsten en puff af den eftertänkeliga kraft, att herrarne uti dem hoppade upp som när lemma startNürnbergska dockorkommentar dansa på ståltrådar.

25 Herrskapet i vagnen talade så sakta, att icke ens sqvallrets fina öra förmådde uppfånga ett enda ljud af samtalet.

26 Herrn i första droschkan talade väl icke mycket – troligen emedan han om isvoshiken tänkte som lemma startHr A. om Fru B:s mamseller: »man ej allena är, men ej i sällskap heller»kommentar.konsekvensändrat/normaliserat Destooriginal: Desta häftigare manade han allt emellanåt på kusken att köra och under pauserna hördes han mumla i de yfviga mustacherna: »jag måste ha honom, lemma startsacre nomspråk: franskakommentar, jag måste!»

27 Och alldeles på samma gång hördes herrarne i andra droschkan säga till hvarandra: »vi måste ha honom, för tusan, vi måste! Det är alldeles samma karl, som vi fått lemma startordreskommentar att gripa, han kom i dag med lemma startbetjentpasskommentar öfver på ångfartyget, jag hörde det efteråt. Kör på för nitton millioner, kom ihåg, numro 44, att det gäller din nummerbricka och kanske din rygg!»

28 Och så kördes det ock ursinnigt. Fram gick det öfver nästan hela längden af den breda boulevardsgatan, derpå upp åt venster och så åter åt venster framemot kaserntorget och öfver detta. Ty vagnen, som var främst, hade påtagligen med flit gjort en omväg, men om det var för att undvika förföljare, eller blott lemma startför ro skullkommentar i det vackra månskenet, det lemna vi tillsvidare oafgjordt.

29 Slutligen stadnade vagnen vid en port. Kort derefter stadnade båda droschkorna en efter annan vid samma port.

30 Porten tillhörde ett tvåvåningshus. I trappan till andra våningen tilldrog sig nu ett löjligt uppträde. I samma ögonblick som sista fliken af en|161| fruntimmersshawl försvann genom tamburdörren deruppe och en manlig figur stod på öfversta steget i begrepp att försvinna genom samma dörr, i samma ögonblick greps denna figur bakifrån i axeln af en hand och någon sade tätt bakom på andra steget i den mörka trappan: »ändtligen har jag dig, nu skall du ej undslippa mig!»

31 Men alldeles i samma ögonblick kände mannen på andra trappsteget en annan hand gripa i sin axel och en annan röst från tredje trappsteget säga med lika hvasshet i tonen: »ändtligen har jag dig, nu skall du ej undslippa mig!»

32 »Hvad är det för oförskämdheter?»original: oskämdheter?» röt mannen, som stod på öfversta trappsteget vid tamburdörren, till sin angripare.

33 »Hvad är det för oförskämdheter?» skrek i sin tur mannen på andra trappsteget till sin fiende.

34 »Ja jag vill fråga hvad det är för oförskämdheter»,konsekvensändrat/normaliserat snäste åter i sin tur mannen på tredje trappsteget, och dervid grep han än fastare om sin motståndares arm. Denne – densame som stod på andra trappsteget – grep åter den öfverst stående om armen, och när denne, vid ett häftigt utfall för att komma loss, förlorade jemnvigten och halkade utför trappan, indrogos alla de nedanföre stående i fallet, alldeles som man ser barn blåsa kull hela rader af kortsoldater, och i den mörka trappan blef det ett ramlande, ett pustande, ett svärjande och ett alarm, som bragte hela huset i uppståndelse och kunde förnimmas öfver hela qvarteret. Vän och fiende hade tumlat öfver hvarandra och brottades der, utan att så noga veta mot hvem, tills ändtligen förskräckta betjenter kommo med ljus och det chaotiska tumultet redde sig.

35 »Nå så d– anamma,» skrek kapten Halsberg, som hade stått på öfversta trappsteget, »så när hade jag brutit min arm. Hvad är det för kanaljer, som öfverfalla en så här i ens eget hus?» Och uppe i tamburdörren framtittade med förfäran en skrynklig fruntimmersfysionomi och ropade jemmerligt: »stötte du dig, Calle?»

36 »Oh!»original: »Oh’» pustade mannen, som hade stått på andra trappsteget och i hvilken vi igenkänne herrn med de fasliga ögonen och den ljusa paletot’noriginal: paletotn – »Oh lemma startc’est horrible!språk: franskakommentar jag har kommit på falska spår och misstagit mig oerhördt.»

37 »Jaså det är kapten?» yttrade nu ursäktande den brandgule mannen, som stått på tredje trappsteget. »Jag ber tusen gånger om ursäkt, men vi ha ordres att gripa herrn här i lemma startpaletågenkommentar, och då han tog till flykten hit uppför trapporna ....»konsekvensändrat/normaliserat

|162|

38 »Godt, godt, adjö, adjö!» sade kaptenen och rättvisans tjenare aflägsnade sig med sitt byte.

39 Men lemma startvi lefva icke mer i någon medeltid, icke ens i lemma startbastiljernaskommentar dagar, då personer försvunno på ett hemlighetsfullt sätt och efter lång tid någon erinrade sig hafva sett dem resa i en heltäckt vagn framåt en port, den man ogerna ville nämna. Finnes det ännu i dag lemma startblykamrarkommentar och lemma startcachotsspråk: franskakommentar, så får man åtminstone säga att det är lika ondt om dem, som om röfvaranförare; lemma startsbirrerkommentar har man deremot både i Rom och annorstädes, men något mystiskt, något lemma startblyfärgadtkommentar och lemma startromanesktkommentar kan man ej hos dem upptäcka.kommentar Tvärtom hafva de så temligen antagit nutidens skick i ton och åtbörder, och i stället att sjelfva låta något försvinna, vinlägga de sig på fullt allvar om att skaffa i dagen det som försvunnit. Alltså lärer icke heller någon förundra sig deröfver att samme man, som vi sednast sågo anammad af rättvisans arm, samme man i den ljusa paletot’n, med örnnäsan och det buskiga ansigtet, den|3|same satt följande dagen vid samma tid, på samma ställe i samma promenad, lika mulen och menniskofiendtlig, lika insvept i sig sjelf och lika gräslig med sina genomborrande kattögon. Långt ifrån emellertidoriginal: emellerttid att häri se något öfvernaturligt, äre vi fastmer öfvertygade att något misstag ägt rum från rättvisans sida och att mannen, efter inhämtade upplysningar, genast åter blifvit ställd på fri fot.

40 Och denna afton förgick liksom andra qvällar; i promenaderna rörde sig vandrarne fram och åter, månen sken genom lönnarna och serenaderna klingade, liksom i går, så ömt betagna och vemodigt lockande från de öppna fönsterna af Bellevue. Mannen i paletot’n satt stum och trumpen i sitt hörn och sköt endast då och då sina ögonkast likt raketer uppå de förbigående.

41 Emellertid uppstod ett rykte bland de promenerande, att det var ecklärering i lemma startSinebruchoffska trädgårdenkommentar borta vid Sandviken, och många strömade dit för att se. Bland dessa många befann sig äfven den buskige herrn i paletot’n.

42 Det aflägsna läget af denna kostsama anläggning gör densama mindre besökt än den förtjenar. Trädgården kan kallas bryggd på hälleberget, – bryggd, ty den står i nära förbindelse med ett väldigt ölbryggeri, der mer än en lemma startFjolnerkommentar hade utrymme att drunkna i karen. Med otrolig kostnad äro der dammar och gångar sprängda, mull uppförd på klipporna och planteringar gjorda, der intet grässtrå förr haft rotfäste att vexa uppå. Från terasserna, kullarna och paviljonerna hade man vackra utsigter, som likväl nu ej kunde ses för mörkrets skull, och från drifhusen trängde sköna blommors|163| doft. Färgade lampor hängde öfverallt i träden, en lemma startfullstämmigkommentar militärmusik tonade mellan löfhvalfven och talrika skaror gäster och åskådare hvimlade inom och utom gångarne, beundrande ömsom qvällens milda svalka, trädgårdens behag, musikens spel och eckläreringens skönhet.

43 Mannen i paletot’n stod likgiltig för allt detta. Hans blickar irrade med orolig rörlighet kring de spridda grupperna. Han tycktes söka någon; ifrigt lyssnade han på hvarje sidenklädnings frasande och hvarje välklädd fruntimmersgestalt mönstrades af honom med spejande uppmärksamhet. »De måste vara här i afton,» mumlade han för sig sjelf; »jag måste träffa antingen honom eller henne. För honom har jag» – och han kände dervid på bröstfickan – »något som aldrig klickar ... Besynnerligt! Så gammal och dock så svartsjuk! ...konsekvensändrat/normaliserat Och för henne – låt se, jag går ej af för mindre än tiotusen rubel silfver årligen. Vägrar hon ... nåväl, så lemma startupptäcker jag migkommentar, och det lär hon väl söka förekomma för hvad pris som helst.»

44 Vid det mannen slutade denna hemlighetsfulla monolog, klack det i hans innersta, ty icke långt från honom framsväfvade ett ensamt fruntimmer; han tyckte sig känna henne alltför väl i lampskenet. Hastigt gömde han sig bakom en hög acaciehäck.

45 Tillfälligtvis var ingen i granskapet på omkring 30 steg nära. Blott den ensama damen, – ensam af lynne eller af nyck, det vet man icke – kom, utan att ana något, gången utföre.

46 Nu var hon vid häcken; dess blad prasslade.

47 Och fram störtade mannen i paletot’n och och ställde sig midt i vägen för den kommande. Hans blick stirrade, hans läppar darrade konvulsiviskt, och med möda framstammade han på fransyska: »Madelaine, ett ord! hör mig, ett ord blott! Tro ej att du undslipper mig. Jag skall förfölja dig till verldens ände, dig och din älskare, om du ej beviljar mig hvad jag begär: dig sjelf, eller – tiotusen rubel silfver årligen.»

48 I detsama skrällde musiken till lemma starti tuttikommentar och den talande såg upp. Framför honom stod en blek flicka, orörlig, på väg att dåna och fullkomligt stum. Med förfäran rusade han bort, ty denna flicka var honom fullkomligt obekant: han hade för andra gången misstagit sig.

Avsnittet ingår i HT 26/9 1846:|1|

49 lemma startFrämlingen i den ljusa paletot’nkommentar hade rusat bort från trädgården. Rundt kring honom var en höstnatt så mild som våren, men han tänkte ej derpå. Han sprang. Han sprang som vargen springer öfver isen en januariqväll, när bandhundens grofva skall höres tätt invid fårhuset.

|2|

50 Han hade kommit bort från vägar och stigar i den stenöken, som åt denna sida ligger mellan Helsingfors och hafvet. Vild var han visst till|164| sinnes, ty han aktade hvarken klippor eller klyftor och att han icke tjugu gånger tumlade ned från branterna, det förslog åtminstone till ett katholskt underverk.

51 Slutligen nedsjönk han med uttömda krafter på en sluttande klippa. Månen hade gått i moln, man kunde ej se handen framför ögonen. Främlingen anade blott att under honom var ett djup, ty han kunde tydligt höra hafvets dåfva brusande nedanför klipphällen.

52 Af matthet föll han i en djup dvala och lemma startdet förekom honom, som hade hans varelse upplöst sig i dunst, förskingrats i omätliga rymder och blifvit till intet. Detta gladde honom, ehuru han icke begrep hur det kunde göra det, då han så fast var öfvertygad om att han ej mer fanns till.

53 Snart bildade sig likväl i denna gränslösa tomhet en dimlik punkt, ej olik ett svagt stjerntöcken i det oändliga fjerran. I denna punkt tyckte han sig återfinna sig sjelf och ju mera ljusdimman vexte, förtätades och började antaga en bestämd form, desto vissare blef hans medvetande att dimman var han. Slutligen bildade sig af töcknet ett barns gestalt, och gestalten var hans egen, sådan han visste den ha varit i späda år. Vid denna upptäckt spratt han till under dvalan, och dervid lemma startskredkommentar han vid rörelsen ett stycke utför klippan.

54 Och nu upprullade sig för honom tafla efter tafla, målade på fonden af de nattsvarta skyarna. Han såg sig som barn i en vagga af ebenholz omgifven af tjenarinnor i lemma startbrokigakommentar klädedrägter. Engång nalkades till vaggan en hög dam i siden och ädla stenar: det var hans mor. Hon smålog åt den sköna gossen med de blixtrande ögonen och smekte honom lätt under hakan. Men sedan gick hon bort: hon hade ej tid, hon skulle på bal och hennes lemma starttoilettkommentar skulle vara gjord inom fyra timmar. Vid det hon gick, känndes luften kall som vinterskärpa och man såg ett lemma startnålfint glittrande snöstoft stänka ned öfver vaggan och förkyla barnets hjertakommentar.

55 Sedan såg han den vexande gossen till tidsfördrif rycka vingarna af fjärilar och lägga brinnande fnöske i öronen på gårdens jagthundar. O dessa jagter! der lärde sig den unge vilden att behandla menniskor som villebråd och vid tolf års ålder – det stod så bjert afbildadt på de skiftande taflorna – sköt han »af misstag» fogdens son, som råkat öfverträffa honom vid målskjutningen. Tre dagars kammararrest med romanlektyr bestraffade misstaget.

56 Efterhand blefvo bilderna lemma startmångfaldigakommentar. Snabbt efter hvarandra framskymtade nu på den nattliga himmelen skuggorna af den förste bugande lärarn, den förste smilande vännen, den första lemma startfalakommentar älskarinnan; dem följde|165| i skaror orgiernas trogna bundsförvanter och de förvridna gestalterna af männen kring lemma startgröna bordetkommentar. Stundom såg man dessa skepnader le, när de höjde glasen eller höllo lif och välfärd på lemma startrödt eller svartkommentar, – men detta leende var hiskligt, ty det liknade mera förtviflans grin. Och midt i detta hvimmel såg man gestalten af den nu vuxne ynglingen: månne han spelade falskt lemma startefterkommentar han så ständigt vann? Ack ja, det gissade man, ty hotande stirrade på honom medspelarnes glaslika ögon; män, hvilkas hus och hem, hästar, hustru och barn han vunnit på spel, stodo krossade af förfäran framför honom och fjunhakige ynglingar kastade på honom gräsliga blickar, när de störtade ut från spelhuset för att störta sig i Nevan. Det var då hans egna ögon började glimma med denna afgrundsglöd, som menniskor ej kunde uthärda att se uppå. En morgon – man såg på taflan den bleka rodnaden af en gryende decembersol – en morgon återvände han från spelhuset med en vän. »Du spelar fint,» sade vännen; »jag känner dina finter. Gif mig en tredjedel af behållningen och jag skall troget hjelpa dig.» – »O ja,» sade den andra, »att dela med dig var länge min afsigt.» Och när de dervid omfamnades, föll vännen plötsligt stel ned i drifvan, ty i hans hjerta satt en afbruten dolk af glas.

57 Härvid spratt den drömmande till; men nya taflor påkallade snart hans uppmärksamhet. Försvunna voro spelborden och de vilda orgierna: rikt ecklärerade salar och lysande sällskapskretsar omgåfvo hjelten i denna skuggverld. Han utströdde sitt guld utan måtta, han lismade sig till de högas ynnest, han fikade med bländverket af sin prakt efter de skönas gunst. Och ur den glänsande kretsen räcktes honom en hand, – dock nej, han smög sig till den, han stal den med bistånd af de mäktigas småleende maktspråk och den räcktes honom med bortvändt ansigte, bortvändt hjerta, – en englalik qvinna föll till hans bröst: en ros, kastad att förbrännas i en askfylld glödande härd. Åter förbisväfvade då de skimrande bilderna af stora verldens ståt; man tyckte sig se ett haf i vågor och midt i vågornas glitter gungade ett cherubshufvud, hvilket en demon fattat i de gullgula lockarna, för att draga det under.

58 Nu mörknade luftbilderna plötsligt och drömmarens hjerta krympte tillsamman, likasom dens som är rädd för sin egen skugga. Ur den förra omgifningens glans förflyttades hastigt hans vålnad in i mörka eländiga kyffen bland råa banditlika menniskor. Han hade förslösat millioner, och menniskor, dem han bedragit, återfordrade allt högljuddare sitt. Han nödgades fly: han återsåg taflan af den förskräckliga natt, då han smög sig in i sin sofvande makas sängkammare, plundrade hennes juvelskrin och stal ur|166| vaggan det slumrande barnet, för att en dag för dess återgifvande utpressa ofantliga penningesummor. Och den ädla modrens fasa, när hon, väckt af onda drömmar, störtade upp och fann ej mer sin späda älskling, och all den nöd hon led och alla ångstfulla stunder hon genomlefde, alla tårar, all smälek, allt gäckadt hopp, det framstod i bjerta bilder, en efter annan, på taflorna i skyn och frambragte scener af så namnlös jemmer, att den drömmande med häftighet kastade sig åt sidan och rullade utför klippan, till dess en afsats hindrade honom att störta i djupet.

59 Än återstod dock en syn. Det förekom honom, som lossnade hans väsende i sina fogningar, förtunnades och blef så lätt att ett luftdrag kastade honom hit och dit genom rymderna. Hvarthelst han då fördes af vindfläktarne, stötte honom alla föremål i naturen med fasa tillbaka. Han sväfvade öfver löfsalarna och de böjde sig undan såsom för en giftig vind; han berörde bergens toppar och de stötte honom hånfullt ifrån sig. Skyarna, på hvilka han ville hvila, sjönko försåtligt undan honom och icke den torraste öken, icke den naknaste klippa unnade honom ett stöd att sätta sin fot uppå. I hela verlden fanns icke en varelse så fridlös, så vänlös, som han och han kände sig förgås af trånad efter en enda kärleksfull blick – men ingenstädes fann han en sådan. Han hade förlorat ända|3| till hoppet och att ändock nödgas lefva, det var för honom qvalfullare, än en tusenfaldig död.kommentar

60 Då sken i hans ansigte en himmelskt klar stråle af den uppgående septembersolen och dvalan försvann från hans tunga ögonlock. Förvirrad reste han sig upp: han befann sig på yttersta randen af en klippa, icke berghög, men nära lodrät öfver hafvet, som under honom gick i svala skimrande morgonvågor; en enda oberäknad rörelse hade varit tillräcklig att störta honom ned. Han stod upp och kände sig våt af daggen, en frossa skakade hans lemmar. Hvar han var, det kunde han ej genast erinra sig; dock förekom det honom, som hade han i svartsjukans och det bedragna hoppets ängslan irrat hit ut i de öde trakterna, med den oklara afsigten att sluta sitt lif. Skulle han störta sig i hafvet? Hur dåraktigt! Han hade ännu ej afslutat sin räkning med lifvet. Grubblande återvände han till staden.

Avsnittet ingår i HT 3/10 1846:|4|

61 lemma startNästa gång vi återsekommentar den förryckte herrn i ljusa paletot’n,original: paletotn, finne vi honom ... men håll ett ögonblick, denne man, var han verkligen förryckt? Låter det ej tänka sig, att en man, som han, hemfallen åt otyglade passioner, förstörd af utsväfningar, irrande kring verlden utan hem och frid, med en till vansinne gränsande häftighet griper efter den enda utsigt, som står honom öfrig: den att tilltrotsa sig penningar af sin fordna maka, genom hotelsen att i all sin förnedring uppträda som hennes, den förnäma|167| damens, man? Hvad ville hon väl göra? Bortvisa honom? Det vågade hon ej. Stämma honom för rätta? det blefve en visa i hvar mans mun. Hon ägde endast välja mellan offentlig skandal och hemlig tribut; denna tribut tillföll då honom.

62 Det var i sjelfva verket af denna orsak Arseni Stefanowitsch Gulkin förföljde sin tillförene öfvergifna maka, Magdalena Gregorzewska, som återtagit sitt familjenamn och, efter långa år af brist, åter vunnit en betydlig förmögenhet genom arf efter General-Löjtnanten af samma namn, hennes farbror, som för tvenne år sedan aflidit i lemma startVilnakommentar. Snart i 18 år hade Gulkin drifvit kring verlden, än rik och lysande, än usel och nödlidande, alltefter som hans utomordentliga färdighet i alla slags spel beredt honom inkomster eller dessa för tillfället totalt tillstoppats. Lyckan, ovanligt länge trogen, syntes ändtligen för alltid ha vändt honom ryggen; jagad af alla samvetets furier, begaf han sig på återvägen till fäderneslandet och trodde sig i Helsingfors ha kommit sin fordna maka på spåren.

63 Men likasom i hela denne mans väsende fanns något som skyggade för ljuset, så återfinne vi nu honom för tredje gången en mörk septemberafton på ett fult, dystert och otrefligt ställe i den lemma startföråldrade del af staden, som|5| lemma startprunkarkommentar med namnet Skatuddenkommentar. En trång, krokig och ständigt smutsig gata ledde till ett förfallet rödmåladt lemma startträdhuskommentar, i hvars enda låga våning ett par eller tre fönster af lemma starttvå rutors höjdkommentar nu på aftonen voro försigtigt stängda med luckor på utsidan. Luckorna, gamla och gisstnade som hela huset, tilläto likväl den nyfikne att genom ett par ansenliga springor betrakta det inre af denna inbjudande boning, hvars lemma startfluida behagkommentar förekommo matroser, afsigkomne handtverkare och permitterade flottister så förföriska. Också såg man, den afton vi omtala, flera ruskiga karlfigurer in- och utpassera, och derifrån hördes svordomar, gräl och oljud af den grofkorniga munterhet, som råder på en krog, när kunderna råka ha pengar, likasom nu var fallet, när lemma starttertialernakommentar nyss fallit ut.

64 På den mörka gatan, till hvars labyrinther en usel lyktas sken blott delvis framträngde, såg man nu tvenne karlar nalkas krogen. Den ene af dem, en kort undersätsig man i blå lemma startloslitenkommentar tröja och lemma startskjälskinnsmössakommentar på hufvudet, stadnade utanför huset och tittade in genom springorna på luckan. Rekognosceringen tycktes ha utfallit efter önskan, ty strax derpå vinkade han kamraten närmare och båda begåfvo sig genast in.

65 Innanför en låg sal, vid hvars slaskiga disk ett halft dussin af ställets vanliga gäster lemma startmed mössorna på hufvudetkommentar läto flaskan gå kring laget, medan en vidrig tobaksrök lik en sky omtöcknade den fordom med rosor målade|168| taklisten, låg en något hyggligare inredd kammare, på hvars hvitgråa soffa med brunblommigt lemma startkattunsöfverdragkommentar de tvenne nykomne gästerne tagit plats på tu man hand för sig. Mannen i tröjan, som betedde sig temligen husvan på stället, hade allaredan reqvirerat tillbehören till en thoddy och derefter sorgfälligt tillstängt dörren till salen, då han med en viss spefull fryntlighet vände sig till sin kamrat och sade pekande på glasen: »nå välkommen till Finland, Arseni Stefanowitsch! Hvad d–, jag tror du dricker inte?»

66 Den tilltalade, som med en ofrivillig qvarlefva af förnämhet betraktat både stället och lemma startkamratskapetkommentar, hvilkas ruskighet påtagligen generade honom, afkastade den korta kappa, i hvilken han hittills insvept sig, bortlade sin slokande hatt, framträdde till bordet klädd i ljus paletot, fattade glaset och fästade på sin följeslagare ett par underliga eldkolsblickar. »Är det rhum?» yttrade han enstafvigt.

67 »Så god man här kan insmugla»,konsekvensändrat/normaliserat genmälte den andra. »För öfrigt kristen vara, lemma starttvå gångeroriginal: gångor döpt, ty våra vinhandlare bekänna sig alla till vederdöpare-sektenkommentar. Bättre ha vi druckit tillsamman, kommer du ihåg lemma startJohannisbergernkommentar på Babels torn i Wiesbaden, när vi tillsammans lemma startplockat Genuesarenkommentar? Fast jag får tillstå att vi ock hållit till godo med sämre sort, såsom i London, när vi söpo deras eländiga Whisky i två veckors tid på vinden vid Richardsstreet när constablerne lemma startslogo efter osskommentar. How do you do?språk: engelska säger Engelsman, det är sjelfvaste f–n, lemma startmon cher amispråk: franskakommentar, hvad vi tillsammans upplefvat olika öden, vi skildes icke just vänligen, men tro ej att jag mera frågar efter de lumpna parhundra gyllen du af misstag tog med dig vid det lemma starthonettakommentar afskedet i Triest. lemma startGesundheitspråk: tyska!kommentar predikar Tysken. Men så säg mig, signorspråk: italienska, hvad blåser nu för vind, när lemma startpharaobankernekommentar vid lemma startEms och Pyrmontkommentar förlorat sin skickligaste lemma startvoltslåarekommentar

68 »Usling!» mumlade den andre med ett förfärligt ögonkast, och dervid kramade han thoddyglaset med den styrka, att det brast i stycken mellan hans fingrar, som började blöda.

69 »Så så, Signorspråk: italienska Arseniko, jag ber aldraödmjukast, respekt för varan! En fattig ångfartygseldare, som jag, gör visst mycket djerft uti att lemma startstoraskommentar med förnämt lemma startstallbroderskapkommentar, men hvad säger Fransosen: lemma startje ne suis pas si diable que je suis noirspråk: franskakommentar, får det lof att vara ett glas till? Se så drick för tusan d–, kamrat, och säg hvarför jag fick den höga äran att ledsaga dig hit i afton?»

70 »Jaså, du är ångfartygseldare?»

71 »Ja hvarför icke, i brist på bättre. Det var det beqvämaste sättet att komma från Stettin, dit ett lemma startSteckbriefspråk: tyskakommentar kom mig på halsen från mina vänner i|169| Hannover. lemma startFlugskommentar jag fick nys derom, ändrade jag i passet Morlin till Mörtin, och som sådan fick jag en ledig plats på lemma startGauthiodkommentar, men der blef i längden farligt för de många tyska lemma startprofryttarneskommentar skull, som lätt kunnat känna mig när jag stack hufvudet upp genom luckan vid kolhissningen, hvarföre jag vackert sökte mig hit på de finska ångfartygen, i förväntan på bättre tider. Men till saken; hvad vill du nu egentligen?»

72 »Kan jag lita på dig, Göran, säg! Ursäkta min hetta, gamle kamrat! Kan jag lita på dig?»

73 »Mot god betalning, ja – det kan du.»

74 »Så vet, jag har en rival ....»konsekvensändrat/normaliserat

75 »Hvad pocker! Jag tänkte det gällde att skrifva ditt testamente.»

76 »Menoriginal: Men hör mig då till slut! ...konsekvensändrat/normaliserat en rival, som ...»konsekvensändrat/normaliserat

77 »... bör ha stryk, jag förstår, jo jo, jag har en dagg ...»konsekvensändrat/normaliserat

78 »Skurk! vill du förtjena eller vill du inte?»

79 »Signorspråk: italienska Arseniko! ... att så misskänna mig!»

80 »Håll inne med dina fördömda speglosor, karl, och säg rent ut: vill du skaffa mig en person ur vägen? Nå fort!»

81 »Ts, tala saktare, krögarpacket här har 10 rubel silfver för hvarje bof de öfverlemna i rättvisans händer, och för en mörd...konsekvensändrat/normaliserat nå nå, jag menar för en förnäm skurk betalas säkert 20. Att skaffa en person ur vägen? lemma startAj aj, mio carospråk: italienskakommentar, det går inte an i ett välordnadt land med nykter polis och fästningsmurar af obevekelig gråsten, nej jag tackar, och dessutom när man har en smula samvete, så ...»

82 »Jag förstår. Nå jag ämnar ej heller gnida på hundra silfverrubel ...»konsekvensändrat/normaliserat

83 »Omöjligt, lemma startExcellenza!kommentar Rent af ogörligt.»

84 »Tvåhundra, din skurk!»

85 »Går ej an. Märk väl: vi äro ej i Neapel nu.»

86 »Trehundra!»

87 »lemma startErs Durchlauchtspråk: tyska!kommentar»

88 »Det är mittoriginal: mit sista anbud, lita på det!»

89 »Femhundra! vare sagdt.»

90 »Trehundra och deröfver ej en kopek.»

91 »Fyrahundra, ers nåd! Är det ej gnidaraktigt att undanhålla en fattig f–n hans lilla arbetsförtjenst, isynnerhet när det gäller för er att förtjena millioner?»

92 »Med ett vilkor ger jag dig fyrahundra.»

93 »Se det klingar strax bättre. Låt höra.»

94 »Att du genast derefter lemma starttar hyra på Rio-Janeirokommentar

|170|

95 »Hm ... det är ändå förb. litet för så mycket besvär. Men mågjordt, jag tar hyra för en resa. Sedan har jag min frihet.»

96 »Sedan har du din frihet.»

97 »Och excellenza betalar mig summan på förhand?»

|6|

98 »Hälften på förhand; anser du mig för en narr?»

99 »Men hörpå, min kära Arseni, det faller mig någonting in. Du ser mig intet just ut att vara stadd på penningar nuförtiden. Hvad säkerhet har jag att du ej bedrager mig?»

Avsnittet ingår i HT 7/10 1846:|2|

100 lemma startVid denna oförmodadekommentar vändning af underhandlingen studsade Gulkin ett ögonblick. I den näsvisa frågan, och än mer i den hånande ton, med hvilken den gjordes, låg ett sådant afbrott mot den förra lemma startaffekteradekommentar ödmjukheten och lemma startsmilande titulaturenkommentar, att den tanken genast trängde sig på Gulkin: antingen förråder mig karlen eller drifver han gäck med mig. Inseende nödvändigheten att iakttaga den största försigtighet mot en lemma startspetsbofkommentar, hvilken han anade vara honom öfverlägsen i slughet, dämpade han genast sin hetta och yttrade blott med en lindrig darrning på rösten: »låt oss nu ej lemma startkrånglakommentar! Betalar jag ingenting, så gör du ingenting, det är ju klart som dagen.»

101 »Och gör jag någonting, så betalar du ingenting, det är också klart som dagen, icke så?»

102 »Hvarför skulle jag ej betala dig?»

103 »För det du har ingenting att betala med.»

104 »Bah! Mina resurser ...»original: ressurser» ...

105 »Dina resurser, hi hi hi! Nej, min högtärade vän, bjud dina resurseroriginal: ressurser åt andra spekulanter! Du och jag veta båda alltför väl att de gyllene tiderna äro förbi.»

106 Gulkin bet sig i läppen. »Du vägrar då?» sade han dröjande.

107 »Det kommer an på. Jag skulle möjligen ha en utväg att lemma startliqvidera oss emellankommentar. Visst skulle jag derpå riskera allt och du intet, men hvad gör man icke för en gammal vän, en ärlig och bepröfvad kamrat, som du? Det är ju endast ett lemma startskyldigtkommentar ädelmod.»

108 »Hvad är det då för sat-tyg? Sjung ut!»

109 »Om t. ex. Hr Arseni Stefanowitsch Gulkin, hvars titlar äro för långa att här uppräkna, icke försmådde att hos Hr Georg Mörtin, för närvarande eldare på ångfartyget ***, upptaga ett lån stort tiotusende rubel silfver att betalas vid anfordran, hvarå förbindelse utfärdas i laga form med påtecknadt: lemma startvaluta bekommit, som reversereskommentar ...»konsekvensändrat/normaliserat

110 »Tiotusen rubel silfver! Är du galen?»

|171|

111 »Hör mig, Arseni, och döm sedan om jag är galen. Du kan väl ej på alfvar anse mig narraktig nog att riskera fästning och galge för lumpna fyrahundra rubel, äfven om jag hade dem i mina händer, som alls icke är säkert för det att du lofvar, ty medgif, kamrat, att du i denna stund, ej äger mer än den icke rätt fashionabla lemma starthabitkommentar, hvari du lemma startsprättarkommentar för tillfället. Vänta litet, förhetsa dig icke. Låtom oss deremot antaga, att du äger förhoppningar, – små, det är tyvärr sannt, men ändå rimliga – att förr eller sednare antingen försona dig med din sköna gemål eller litet gunstigt lemma startprejakommentar henne ...»konsekvensändrat/normaliserat

112 »Men huru vet du ...?»

113 »... och i båda fallen måste du komma dig till artiga summor. Gör du åter det, så är ingenting lemma startbilligarekommentar, än att du på honnet sätt visar dig tacksam mot den som hjelpt dig af med Löjtnant Lehman, ty det inser du väl, att sålänge han uteslutande beherrskar Gregorzewska, måste det ligga i hans intresse att önska dig der pepparn vexer, och ...»konsekvensändrat/normaliserat

114 »Menniska, är du då allvetande?»

115 »Afbryt mig inte. Jag tänker du borde minnas huru jag snart i 18 år öfverallt följt dig, som ditt onda samvete, och var viss uppå att jag skall följa dig till din graf.» – Mannen, som kallade sig Göran Mörtin, yttrade dessa ord med en förvandling i uppsyn och ton, som fyllde Gulkin med en obestämd fasa; men strax derefter återtog han sin tvetydiga hånande min, i det han fortfor: »Nåväl, löjtnanten försvinner, den sköna damen, eller hennes börs, som är hufvudsaken, blir din, de tiotusen rublarna deremot bli mina. Inser du nu hvarföre detta ackord är för dig det fördelaktigaste: emedan jag, af omsorg om mina tiotusen, måste uppbjuda allt för att förvissa dig om segern, hvars pris, ifall du vinner, blir en småsak för dig att utbetala. Jag åter riskerar att, ifall duoriginal: dn tappar, få ingenting för mitt besvär, ty hvartill tjenar mig då skuldsedeln? Hvad menar signorspråk: italienska Arseniko om detta projekt; är det galet eller är det klokt?»

116 Arseni Gulkin svarade icke. Han kunde ej dölja för sig sjelf att han låg i händerna på en bof, hvars egentliga karakter och afsigter, oaktadt deras långvariga bekantskap, förblifvit för honom en gåta. En obestämd fruktan för förräderi omvexlade i hans själ med den ovilkorliga lemma startaktning, som äfven brottslingens öfverlägsenhet ingifver en svagare karakterkommentar. Villrådig syntes han väga mellan tvenne beslut.

117 Göran Mörtin fixerade honom hånfullt och tigande.

118 »Du har rätt»,konsekvensändrat/normaliserat sade ändtligen Gulkin tvekande. »De tiotusen tillhöra dig, om jag lyckas försona mig med min gemål eller ock aftvinga henne en minst dubbelt så stor summa. Fast» – tillade han med ett underligt leende|172| – »jag i sanning ej vet till hvem jag skall ställa lemma startförskrifningenkommentar, ty Mörtin är endast det nyaste af de tio eller tjugu namn du begagnat under vår mångåriga bekantskap.»

119 »Vare sagdt»,konsekvensändrat/normaliserat genmälte den andre. »Förbindelsen lemnas mig på förhand. Derpå skrida vi till verket, och om tre dagar härefter är löjtnant Lehman försvunnen, man vet icke hvart.»

120 »Försvunnen! – Du har rätt. Han måste försvinna, spårlöst, plötsligt. T. ex. på en båtfärd till Svea|3|borg en rätt kolmörk qväll, när du ensam ror honom öfver.»

121 »Vi få väl se.»

122 »Eller på en ångbåtsresa en stjernklar natt, när han lutar sig öfver relingen och ser ned i det svarta djupet.»

123 »Ja ja, vi få väl se.»

124 »Vi få väl se? Dermed kan jag ej låta afspisa mig. Jag begär en plan.»

125 »Jag tänker som så i min enfald, att sådant der är farligt och väcker uppseende. Ett mord – åh bevars, hvem tänker på det? Isynnerhet när man kan vinna sitt mål på säkrare sätt.»

126 »Bah! Dö måste han, eller är allt förloradt.»

127 »Dö? Nå ja, men icke för våra händer. Låt se, jag har ett litet utkast i mitt hufvud. Löjtnanten spelar gerna; en af mina bekanta, en värdhuskypare, har sett honom förlora betydligt på lemma startpolsk bankkommentar här om natten. Du måste göra hans bekantskap.»

128 »Sluteligen blir det väl jag sjelf, som ...»konsekvensändrat/normaliserat

129 »Vill du vinna ditt mål, så måste du finna dig i att vara mitt verktyg. Du måste återtaga din roll som gentleman – var lugn, jag skall försträcka dig mynt. Du undviker furstinnan, men närmar dig oförmärkt löjtnanten,original: löjnanten, som ännu besöker baden och brunnshuset alla förmiddagar. Spel föreslås – han vinner; det der förstår du förträffligt. Lyckas det att lemma startspoliera kompagniets kassa, som han har om händerkommentar, är segern vår. Redovisning med alla dess vådor bör genast följa. Slutar ej denna historie med ett skott för pannan, så blir det tid att tillgripa ett af dina projekter.»

130 »Men om nu Gregorzewska fyller lemma startbalansenkommentar

131 »Det måste vi förekomma. Jag åtar mig att tillverka en korrespondans mellan Lehman och en här vistande tvetydig dam från Petersburg, hvari hon med ömma ordalag anhåller om en summa af ungefär den storlek balansen utgör och hoppas att Lehman under någon förevändning, såsom spelskuld t. ex., skall utverka sig penningarne af den gamla kokett han gör sig besvär att kurtisera. Denna korrespondans spelas i rättan tid i furstinnans händer.»

|173|

132 »Göran – du är icke född till att elda ångfartyg.»

133 »Hvem vet? Min lefnadsskuta har alltid gått fram med rök och dunst. Föga har det bekymrat mig om jag deraf blifvit litet svart om händerna. Drick ut du! Hör hit någon! Anette, hämta bränvin och smörgåsar. Man måste ge krogen förtjenst, att icke packet här må lemma startvädra brändt hornkommentar

Avsnittet ingår i HT 10/10 1846:|1|

134 lemma startNär skuggorna i lifvetkommentar blifva rätt täta och dystra, är det en hvila och en läkedom för själen att någongång byta omgifning och närma sig de godas och de gladas kret|2|sar, för att sjelf blifva glad och god med dem. Så flyttar sig äfven berättelsen gerna från nödens och brottets taflor till den välgörande anblicken af ädla, bildade menniskor, i hvilkas umgänge man återvinner den tro på det goda och sköna, förutan hvilken lifvet icke äger någon sann trefnad att bjuda. Lätt finne vi oss alltså uti att ombyta skådeplats, i det vi, några dagar efter konspirationen på krogen, vilja se åt huru den lyckats.

135 Det är en glad och vacker anblick, som möter oss. Klockan är 2 på dagen. Solen skiner med sommarklarhet in genom de höga ljusa fönsterna af furstinnan Gregorzewskas hyrda boning i nejden af kaserntorget och esplanaderna. En furstlig boning således? Åhnej,original: Ahnej, det är icke möjligt. Hvar äro lemma startsidenfestonernakommentar, de tunga dörrdraperierna, de ofantliga lemma starttrymåernakommentar, de dyrbara lemma startemmornakommentar och lemma startrullstolarnakommentar, de franska lemma startbordstudsarnekommentar, de turkiska mattorna, det bonade golfvet? Är det möjligt för en hög dam, och dertill en rik, att lefva utan förgyllningar, draperingar, lemma startsametkommentar, alabaster, perlemor, valnöt och hvad annat som den borgerliga afunden anser oskiljaktigt från ett rikt, ett furstligt lemma startamöblementkommentar? Möjligt eller omöjligt, – kanske ett mode, en nyck, ett behof af omvexling, – alltnog, hos furstinnan Gregorzewska finner man intet af allt detta. Lätta gardiner af lemma startmusselinkommentar, ljusa franska tapeter, snöhvita omålade golf, enkla lemma startmahogenymöblerkommentar, några sköna fransyska kopparstick och lithografier i lätta ramar, en lemma startWienerflygelkommentar, ett litet lemma startvaldtkommentar bibliothek – se der några af de föremål, som möta våra blickar i den ädla damens sommarboning. Allt har här ett ljust tycke, en intagande enkelhet, hvilken, emedan den ej synes det ringaste sökt, förträffligt låter förena sig med smak och elegans.

136 Furstinnan har hemkommit från sin förmiddagspromenad, men middagstimmen är ännu icke inne. Hon sätter sig derföre vid pianot för att lemma startgenombladdrakommentar ett häfte noter, nyss komna från Leipzig. Under denna sysselsättning inträder i salongen den gamle kusken Iwan, hvilken med en lemma startRysseskommentar hela trohet tjenat furstinnan och hennes familj i mer än trettio år. Förlägen stadnar han vid dörren och slätar ut vecken på sin fotsida blåa rock.

|174|

137 »Nå lemma startWaninkakommentar,» sade furstinnan, som märkte att den gamle hade något på hjertat, »hvad är det nu om? Har du åter sett syner på ljusa dagen? Du ser rätt lemma starthäpenkommentar ut.»

138 »Ja»,konsekvensändrat/normaliserat sade den gamle enstafvigt och korsade sig. »Jag har sett fursten i dag.»

139 Furstinnan steg upp. »Följ mig in i kabinettet – nej stadna der och regla dörren!» tillade hon hastigt med en blick på det hvita golfvet och en annan på kuskens grofva sandiga stöflar.

140 »Du har sett fursten? det är icke möjligt. Fursten är död för många år sedan, min vän, och ändå är det i dag tredje gången du vågar berätta mig denna saga. Nej det är omöjligt, otroligt! Jag förbjuder dig att nämna derom för någon. Hvar såg du honom? det vill säga, hvar inbillade du dig att du såg honom?»

141 »Ers nåd lemma startbefalltekommentar i dag att köra uppåt vägen lemma startförbi villorna och derifrån ned förbi badhuset. När vagnen passerade brunnshusetkommentar stodo vid trappan fyra eller fem herrar, både militära och civila, och bland dessa en herre, som mycket noga betraktade vagnen och ers nåd.»

142 »Deri finner jag ingenting besynnerligt.»

143 »Denne herre var densamme som jag tvenne gånger settoriginal: ett förut, först vid ångfartyget och sedan i promenaden. Då gömdes hans ansigte till större delen af en slokig hatt, men nu bar han en modern liten hatt. Han såg mycket svart, mager och lemma startföråldradkommentar ut, jag skulle troligen ej ha kännt honom, men, ers nåd, hans ögon ...»konsekvensändrat/normaliserat

144 »Hans ögon? Nå!»

145 »Hans ögon voro desamma som jag såg den rysliga natten, då fursten mötte mig i korridoren med barnet under kappan. Ack ers nåd, den som engång sett dessa förskräckliga ögon, kan aldrig mera förgäta dem sålänge han lefver.»

146 Furstinnan gick häftigt fram och tillbaka öfver golfvet. »Nej»,konsekvensändrat/normaliserat sade hon med en röst, hvars märkbara darrning motsade hennes afgörande ton, »nej, Waninka, det är omöjligt. Du är en gammal tok och jag är alltför barnslig, som lyssnar på ditt prat. Jag vill ej mera höra derom.»

147 »Ers nåd!»

148 »Tig! ... Skaffa mig rätt på den karlens namn och afsigter här. Troligen någon äfventyrare. Hvem knackar på lemma startdörrnkommentar

149 lemma startDeuxbatangernekommentar öppnades och in trädde en ung officer af omkring 20 år, artillerist, som uniformen utvisade. Stolta och lifliga voro den unga mannens drag, men blek var han, mycket blek, och hans klädsel felade be|175|tänkligt mot formen, ty flera knappar i fracken voro för tillfället oknäppta. Temligen hemmastadd, vinkade han åt Iwan att aflägsna sig och reglade efter honom salongsdörrarne.

150 Löjtnant Lehman, – ty det var han, – framträdde derpå hastigt mot furstinnan, men stadnade synbart förvirrad vid den allvarliga, frågande blick, som mötte honom från den ädla damens sköna mörka ögon, och teg.

151 Furstinnan afbröt icke denna tystnad, men hennes blickar fortforo att forskande hvila på den nysskomne.

152 »Madamespråk: franska,» sade han dröjande, »jag har kommit för att tacka er för all den oförtjenta, den oförgätliga godhet, hvarmed ni sedan tre år öfverhopat mig, och tillika för att säga er ett evigt farväl.»

153 Den fina rodnaden vek hastigt ifrån furstinnan Gregorzewskas kinder och bestörtning målade sig i hennes blick. »Hvad har händt, Lorenz?» frågade hon med illa dold ömhet.

154 Löjtnanten svarade icke, men hans läppar darrade.

155 »För himlens skull, Lorenz, hvad har händt?» upprepade furstinnan, lade sin hand på hans arm och såg in i hans ögon. Hon förskräcktes öfver den mörka skiftning, som dessa antagit och som alltför mycket påminte henne om en man, hvars minne hon länge sökt förjaga.

156 »Jag är skyldig er så mycket, madamespråk: franska, att uppriktighet är det minsta ni af mig kan fordra. Ack, jag är ovärdig all er godhet ... jag har brutit mitt högtidliga löfte till er och jag går att lida följderna af mitt brott.»

157 »Ah jag förstår. Ni har spelat, olycklige!»

158 »Ja, madamespråk: franska, jag har spelat.»

159 »Och förlorat? ... Kanske mer än som tillhörde er?»

160 »Mer än som tillhörde mig.»

161 »Men det är ju oförsvarligt, det är vansinnigt. Och det är ej längre sedan än i förgår ni lofvade mig att aldrig spela mer.»

162 »Det är ej förlusten som grämer mig i detta ögonblick,original: ögonslick, äfven om den gällde min heder; det är förtviflan öfver att ha besvarat er godhet, er ömhet med ett löftesbrott. O denna passion, dessa demoniska lockelser! Om ni|3| visste, madamespråk: franska, huru djupt jagoriginal: tag föraktar mig sjelf! Långt från er, går jag att försona mitt fel, och minnet af er, den ädlaste qvinna jag nånsin kännt, skall följa mig till min graf. Farväl!»

163 »Ett ögonblick ännu, Lorenz! Så skiljas icke vänner åt. Måhända är vår bekantskap äldre än ni tror. Erinrar ni er ännu er barndom och den hederlige köpmannen i Viborg, som upptagit er till fosterson?»

164 »Den förträfflige Wolmarsen, ja!»

|176|

165 »Han berättade er väl stundom om edra föräldrar?»

166 »Mycket sällan. På mina frågor, när jag blef äldre, svarade han blott, att min födelse kostat min mor lifvet och att min far, kapten Lehman, lemma startstupat mot Turkarne.kommentar»

167 »Stackars Lorenz, ni var då rätt ensam i verlden.»

168 »Icke så länge min fosterfar lefde. Och när han dog, kom jag in i lemma startkadetcorpsenskommentar rörliga lif, der Chefen, jag vet ej på hvems rekommendation, åtog sig att vaka öfver mig med både godhet och stränghet.»

169 »Ni har då aldrig önskat att – t. ex. äga en mor?»

170 »Jo, madamespråk: franska, jag vill gerna tillstå det, när mina kamrater om jularna reste hem, måste jag stadna qvar, ty jag ägde ju intet hem, och det blef mig mycket tomt. Men engång bjöd mig en vän till sina föräldrar om julen och när jag såg det kära mötet och all den hjertlighet, med hvilken han möttes af mor och syskon, rann det mig så bjert i hågen: du har ingen mor, du, som älskar dig och omfamnar dig och möter dig med kärligaste ömhet hvar gång du kommer! – Och sedan jag såg er madamespråk: franska ....»konsekvensändrat/normaliserat

171 »lemma startSedan du såg migkommentar, Lorenz ...?»

172 »Och sedan ni på mig slösade er grannlaga godhet, djerfdes jag tänka vid mig sjelf ...»konsekvensändrat/normaliserat

173 »Att jag kunde vara din mor ...?»

174 »Nej, madamespråk: franska ... ni gör mig förvirrad ... men att en sådan mor, som ni, vore ... O min Gud, hvad fattas er?»

175 »Ingenting, min herre! det går genast öfver. Lemna mig!»

176 »Jag lyder. O min välgörarinna, farväl – för evigt!»

177 »Nej! ni får ej gå! Lorenz! nej du får ej gå – du får ej gå från – ah, du får ej gå från din mor, din m...konsekvensändrat/normaliserat Rättvise himmel, hvad har jag sagt!»

178 Och furstinnan blef hvit som alabaster och dånade.

Avsnittet ingår i HT 14/10 1846:|3|

179 lemma start»Och hvarföre,kommentar min mor, fördröjde ni så länge igenkännandets ljufva ögonblick?» frågade på eftermiddagen samma dag Löjtnant Lehman sin mor, furstinnan Gregorzewska.

180 »Du skall få veta det, min Lorenz,» sade furstinnan, »och döm sedan sjelf om jag handlat rätt deruti. När din far den förskräckliga natten flydde med dig, för att beröfva mig det enda kära väsende jag hade lemma startöfrigtkommentar, fruktade man för mitt förstånd. Jag ville ut, ut på Petersburgs snöhöljda gator, för att söka dig, för att anropa hvarje menniska om bistånd till ditt återfinnande. Man qvarhöll mig med våld; i tre dagar yrade jag. På fjerde dagen sades mig att man var mitt barn på spåren. Iwan, den trogne tjenaren, hade natt och dag kringirrat den omätliga staden och ändtligen utspanat att du|177| af fursten öfverlemnats till en hans fordne betjent, som höll krogrörelse långt borta i en af förstäderne. Med stränga hotelser tvangs denne usling att utlemna dig; hvilket återseende! Du var då endast två år. Ett år qvarblef du hos mig; då blef jag dödligt skrämd af den falska underrättelsen att din far var återkommen till Petersburg. I min ångest bäfvande att se dig åter falla i hans omenskliga händer, förde jag dig till den förträfflige Wolmarsen i Viborg, en gammal vän till lemma startvårt huskommentar, och bad honom uppfostra dig under ett diktadt namn, för större säkerhets skull. Att skiljas från dig, var hårdare än jag kan beskrifva, men för ditt väl var jag beredd att försaka allt, äfven dig sjelf. Jag tänkte på alla vådorna af en hög börd, när ingen stadig hand är tillreds att leda en liflig yngling. Din far var i sin barndom god som du, häftig som du; lemma startmoderssvaghet lemnade honom handlöst åt förderfvet.kommentar Du skulle lemma startuppfostras strängt och borgerligt; din börd skulle du ej känna, innan du genom egen förtjenst bragt dig upp,kommentar och jag förelade mig det svåra prof att förblifva främmande för dig, tills du fyllde 25 år. Profvet öfversteg mina krafter, okänd såg jag dig den tiden du fick din första uniform; jag lemma startdagtingade med min föresatskommentar – och resten vet du.»

181 »Hvilken himmelsk uppoffring, min mor!»

182 »Tala ej derom, min Lorenz! Nu är jag fullt belönad derför; jag har dig åter och numera skall ingen taga dig ifrån mig, icke engång ...»konsekvensändrat/normaliserat

183 »Min far? Vet då ingen något om hans slutliga öde?»

184 »För omkring 6 år sedan trodde man sig veta att han stupat i en duell i Brüssel, och det är mera än sannolikt att så skett. Men»original: »Men» – tillade furstinnan afbrytande och reste sig upp från fåtöljen, – »snart måste verlden få veta af vår verkliga ställning till hvarandra. Kan du väl tro det, min Lorenz, oaktadt mina 37 år, och dina 20, har menniskors förtal gifvit vår bekantskap en färg, för hvilken jag skulle rodna, om jag ej i detta ögonblick talade med min son.»

185 Furstinnan närmade sig småleende sin lemma starttoilettkommentar för att ringa på kammarjungfrun, men fann på ringklockans plats ett kuvert, adresseradt till lemma startMadame la Princessespråk: franskakommentar de Gregorzewski och försedt med ett i rödt bläck påtecknadt lemma starttrés importantspråk: franskakommentar i hörnet. Likgiltigt löste hon den gröna silkessnodd, hvarmed kuvertet var omknutet, och uttog derifrån en liten samling öppnade bref och biljetter, adresserade dels till Madamespråk: franska Isidore Kalgujew, lemma startrue de Mariekommentar, dels till Monsieur le Lieutenantspråk: franska Lorenz Lehmann, lemma startplace du senatkommentar.

186 Hastigt färgades furstinnans kinder och allt högre blef deras purpur under läsningen af brefven. Slutligen steg hon upp, kastade med yttersta häftighet brefven ifrån sig och mätte Lehman med en blick full af sträng höghet och bitter smärta.

|178|

187 »Läs, min herre!» sade hon och räckte honom ett af brefven, som hon ännu behållit i handen. »Läs detta och|4| vet, att om jag haft mod att förneka en som dittills varit värd all min kärlek, skall himlen gifva mig styrka att stöta från mitt hjerta en orm, hvilken med det svartaste förräderi stinger det bröst, som klappat endast för honom.»

188 Lehman – vi fortfare att kalla honom så – emottog brefvet med synbar häpnad öfver den plötsliga förändringen i furstinnans ton och sätt. Mekaniskt föllo hans blickar på det lemma startsällsamakommentar papperet, men långt ifrån att dervid förråda brottslingens bestörtning när han upptäckes, uttryckte den unge mannens lifliga drag den mest oförställda förundran. »Det der, madamespråk: franska, är en nedrig komedi»,konsekvensändrat/normaliserat sade han slutligen kallt och lade brefvet ifrån sig.

189 Furstinnan fixerade honom. »Ni igenkänner då icke mera er egen handstil»,konsekvensändrat/normaliserat yttrade hon.

190 »Denna stil bär någon likhet med min, men är icke derföre min. Jag har ej skrifvit detta bref.»

191 »Ni nekar! Bedrag er icke, unge man, ni skall ej föra mig bakom ljuset. Dessa bref vittna om ett förhållande till madamespråk: franska Kalgujew, hvilket icke får en vackrare färg af den fräckhet, hvarmed ni på hennes inrådan hopdiktar berättelser om edra spelskulder, för att aflocka mig penningar, tillräckliga att underhålla detta fruntimmers tvetydiga lyx.»

192 »Men, madamespråk: franska, jag upprepar att dessa bref äro falska, hopspunna af någon okänd usling, som missunnar mig er ynnest. Kalgujew känner jag blott till utseendet och har aldrig stått i någon förbindelse med denna dam.»

193 »Om man bedragit mig, Lorenz!»

194 »O min mor, i denna ton igenkänner jag er. Ja man söker att bedraga er, men man skall icke lyckas deri. Ni är ädel och god: se på mig och säg om jag står här inför er såsom en förrädare.»

195 »Nej min son, min Lorenz, nej! Jag har grymt förolämpat dig; kan du förlåta mig?»

196 »Icke förlåta, ty ni har ej felat, min mor, i det ni för ett ögonblick lemma startvillatskommentar af ett väl anlagdt skurkstreck; men tacka er bör jag för ert förtroende till min öppna panna. Hade ni icke trott på den, då hade jag varit för stolt att vilja rättfärdiga mig med bevis, men nu kan jag göra det. Gif akt uppå min namnteckning i detta bref; är den ej lik?»

197 »Förundransvärdt lik.»

198 »Märk likväl, min mor, den okände skurken har förgätit en sak. I brefvet står Lehmann, efter tyska skrifsättet, men ni torde erinra er att jag alltid begagnat det finska: Lehman.»

|179|

199 »Det är verkeligen så. Hvilket bedrägeri! Vi hafva då hemliga fiender, du och jag?»

200 »Helt säkert, min mor.»

201 Furstinnan ringde. »Hvem har hitfört detta kuvert?» frågade hon den inträdande kammarjungfrun.

202 »Ers höghet, det är mig obekant.»

203 »Gå och hör åt af de öfriga lemma startdomestikernakommentar. Någon af betjeningen är lemma startbestuckenkommentar; det skall bli en sträng undersökning; jag tål ej förrädare i mitt hus.» –

204 Kammarjungfrun gick. Furstinnan försjönk i en stunds eftersinnande. Derpå fattade hon Lehmans hand, såg på honom och frågade med en vacker nyans i tonen: »Huru mycket penningar behöfver du, min son?»

205 »Ah, det är sannt, jag hade redan förgätit det!»

206 »Lugna dig, brushufvud! Nu, det finner du, kan jag, lemma startutan att såra din granlagenhetkommentar, bjuda dig detta lumpna guld. Du vet dessutom att det står i din makt att betala mig med ett löfte ...»konsekvensändrat/normaliserat

207 »Det redan brutna, – ja!»

208 »Du bryter det säkert aldrig mer. Ditt behof?»

209 »Tusen femhundra rubel silfver.»

210 »Här äro de. Gå, min son, och återvänd när denna småsak är rangerad. I öfvermorgon afgår ångfartyget till Petersburg och du gör mig ju sällskap?»

211 »Hur lyckligt! Jag hade nödgats resa just då i alla fall, ty min permission är ute om några dagar.»

212 »Så mycket bättre. lemma startAu revoir!språk: franskakommentar»

Avsnittet ingår i HT 24/10 1846:|2|

213 lemma startAftonmörkret har inbrutitkommentar samma dag då furstinnan Gregorzewska gaf sig tillkänna för sin son, Löjtnant Lehman, hvars rätta namn, Gulkin, ännu icke är kändt.

214 I den bekanta sjömanskrogen på Skatuddenoriginal: skatudden sammanträffa åter de tvenneoriginal: twänne lemma starttvetydigekommentar män, hvilka en föregående qväll der uppgjorde sina anslag. Båda visa sig i nästan samma skepnad som då, hvilka gestalter de ock må ha antagit deremellan, men Gulkins uppsyn är nu mörkare och vildare än förr, Mörtins deremot halare, lemma startillparigarekommentar och mera kattartad, än någonsin. Båda ha kommit nästan samtidigt, men icke tillsammans, och vexla förstulna blickar medan Annette inbär lemma startthoddytkommentar och stänger dörren.

215 »Pest och död!» utbrast Gulkin så snart de voro allena. »Jag sade det förut: han har undkommit oss!»

216 »Hvem menar ers nåd?» inföll den andre försmädligt.

217 »Hvem! Jag säger dig, reta mig icke i dag, lymmel, ty mitt blod sjuder.|180| Han har undkommit oss och dina usla lemma startkäringkrokarkommentar, jag sade det skulle så gå. Allt lyckades förträffligt, jag gjorde Lehmans bekantskap vid gröna bordet, han spelte som en vanlig narr, förlorade, blef ursinnig, fördubblade insatsen och förlorade åter. Kompagniets kassa lemma startströk flaggkommentar, det är säkert, men hvad fann man vid revisionen? lemma startMort de ma viespråk: franskakommentar, hela summan orubbad, välbehållen – förklara mig det!»

218 »Nå hvad f–, furstinnan fyllde luckan, det är klart, som dagen, ers durchlauchtspråk: tyska

219 »Men billetsamlingen ...?»

220 »Uppriktigt sagdt, den tråden var så fint spunnen att den brast. Jag vet af säker hand att vår mina gjorde sin lilla knalleffekt när den sprang, men fem minuter derefter voro furstinnan och löjtnanten tjugu gånger mera förälskade i hvarandra än förut; det är så med de kära och qvinnan håller mest af den hon får det nöjet att förlåta.»

221 »Det är ditt fel, usling!»

222 lemma start»Aj aj,kommentar nådige herre, hvad ni dömer er ödmjuke tjenare hastigt och strängt! Mitt fel, jaså! Skulle jag så snart ha förgätit edra silfverblanka tiotusen! Jag vill då dra min hand ur spelet och ni kan roa er med att se de båda förtjusta älskande resa till Petersburg i öfvermorgon. lemma startAdieu, mon plaisir!språk: franskakommentar säger lemma startden vise fransmannen Ulspegelkommentar

223 – »till Petersburg i öfvermorgon? Verkligen?»

224 »Billetterna äro köpta på mitt ångfartyg.»

225 »På ditt? Hm, jag förstår. Nåväl, låt fartyget gå i sank och du har dina tiotusen!»

226 »Hahaha! Fartyget – och furstinnan med?»

227 Gulkin bet sig i läppen. »Om det ej på annat sätt låter sig göra» – tillade han dröjande.

228 »Jo jo, ers nåd är fin»,konsekvensändrat/normaliserat inföll den andre bofven med ett besynnerligt grin. »Sedan er son dött, hvilket ni fick veta genom mig, så är ni ende arftagaren, ni legitimerar er och till slut vore väl detta sätt ändå det säkraste, isynnerhet som er ovärdige medhjelpare i denna snyggaoriginal: smygga affär då ginge till botten tillika med fartyget, furstinnan, löjtnanten och hela kalaset.»

229 »Ha! Du vågar att begabba mig, usle skojare!» Och vid dessa ord fattade Gulkin sin kamrat i halsen och pressade honom ursinnigt mot väggen.

230 Göran Mörtin blef grön i ansigtet och lemma startkipadekommentar efter andan. »Ers nå–åd,» pustade han när det blef litet andrum; »var ej ga–alen, jag – jag ensam ka–kan hjelpa er.»

|181|

231 »Nå låt höra»,konsekvensändrat/normaliserat skrek Gulkin och släppte sitt tag. »Men reta mig ej engång till, usling, utan säg ut: hvad är att göra? Jag är beredd till allt.»

232 »Om så är, så reser ers nåd med på ångfartyget, – förstås i djupaste inkognito.»

233 »För att dränka mig med de öfriga?»

234 »Nej för att ärfva. Resten får ers nåd veta der.»

235 »Ännu ett ord, menniska! är du min trognaste vän eller är du min dödsfiende? Mig synes du måste vara ettdera – men hvilket? Hvilket!»

236 »Det skall ni få erfara snart nog. Min lott har alltid varit att strypas för min välmening. Klang, låt oss dricka, min strupe är så het som ett lemma startstryklodkommentar. Arfvets skål – och lefve finska vikens gäddor! Måtte man i den största af dem, som en vecka hädanefter uppskäres på lemma startsocietets|3|husetskommentar köksbord, finna den glänsande galonen af en lemma startartilleriepålettkommentar

237 Gulkin tömde glaset och nickade lemma starthemsktkommentar.


238 Tredje dagen derefter afgick ångfartyget.

239 Hafvet var oroligt och hade i återskenet af de tunga höstmoln, som betäckte himlen, antagit en mörk, nästan askgrå färg. Vinden var ojemn och byig, men för öfrigt till favör för fartyget, som hade uppsatt ett segel och med snabbhet klöf finska vikens böljor. Det gamla lemma startRevalkommentar med sina sandkullar, sina hamndammar, sina gråa murar och runda torn hade man denna gång icke besökt; rakt i öster höll fartyget kurs och fjerran på venster hand framskymtade vid den oklara horizonten finska landets vådliga granitklippor.

240 Septemberaftonens tidiga skymning hade fallit öfver de vida ödsliga hafsslätterna, hvilkas enformiga vågsvall lemma starttidtalskommentar glimmade i månskenet, när molnen i några trakter af himmelen söndersletos af vindarna. Det är någonting underbart dystert och öfverjordiskt uti ett höstmånsken på hafvet. Sjömannen, som på sin bräckliga planka gungar öfver djupet och ofvanför sig ser endast en öde himmel, genomsusad af stormar, men under sig och rundtomkring ser det strandlösa omätliga vågfältet sänkas och höjas, glimma upp och åter svartna bort, blir deraf vidskeplig och underlig till sinnes, innan vanan lärt honom att förskingra detta intryck med tankarna på aftongröten. Passagerare på ett ångfartyg erfara samma intryck, ifall de ej äro sjösjuka; men på dem verkar, en sådan afton, machinens jemna rassel och stenkolsoset från lemma startugnenkommentar söfvande tillika, och der de stå vid relingen med den obehagliga gungningen under sina fötter, blifva de vid anblicken|182| af vågskimret dystra till mods och uppsöka då gerna lemma starthyttornas lägerstäderkommentar. Men på ett ångfartyg blir tiden ofta lång och för vissa orsakers skull vistas man heldre på däck, än derunder, så ofta ske kan. Så såg man äfven nu, ehuru mörkret redan inbrutit, flera grupper af passagerare qvardröja på akterdäck, der de, tätt insvepta i sina kappor och paletoter, sökte att genom samtal och sång förskingra intrycket af hafvets ensliga storhet.

241 Mannen i ljusa paletot’noriginal: paletotn stod på fördäck med korslagda armar och såg dyster ut i månskenet. Hans tankar visste blott natten och samvetet, men de måtte icke ha varit fromma och goda, ty vid ett slag på sin axel spratt paletotmannen till som en ertappad missdådare och såg sig om. Framför honom stod i en eldares lätta och svärtade drägt Göran Mörtin.

242 »Tiden nalkas»,konsekvensändrat/normaliserat hviskade eldaren sakta och betydelsefullt. »Offren stå redo vid slagtbänken och ingen mensklig makt kan rycka dem ur våra händer, ifall vi slå till. Säg mig lemma startArsenij Franzowitschkommentar, känner du icke en vällustig känsla af hämd och stolthet vid tanken uppå att hålla i dina händer din trolösa makas och hennes älskares bräckliga lefnadstrådar?»

243 »Jag förstår icke din plan»,konsekvensändrat/normaliserat sade Gulkin med en lindrig skälfning, som möjligen härrörde af vindens kyla.

244 »Min plan? Du menar väl din; eller har du redan glömt, att det var jag, som ständigt föreslog lindriga medel, och att det var du, som påyrkade afgörande krafttag. Ty» – tillade Mörtin försmädligt – »våra lynnen äro nu engång sådana, att du är tigern och jag katten. Kan du förroskull påminna dig, huru många menniskor du tillförene skickat hädan ur denna verlden?»

245 »Det kan ej vara många, ty jag har afskytt blod och dödat blott till nödvärn.»

246 »Tänk likväl efter, furst Arsenij! man dödar ofta utan att utgjuta blod. Erinra dig alla de blomstrande ynglingar, sina familjers hopp, alla de kraftfulle män, sina lemma startmakarskommentar stöd, hvilka du ruinerat på spel, störtat i förtviflan och bragt till sjelfmord. Lägg härtill alla de barnlöse fäder, hvilkas gråa hår du störtat med sorg i grafven, alla de värnlösa varelser, hvilka du gjort till enkor och faderlösa, prisgifna åt hungern, eländet och en usel lemma startstrådödkommentar, – erinra dig alla dessa och jag skall bespara dig att räkna dem på ziffran, blott du uppriktigt tillstår, att några dussin menniskolif äro för dig en småsak.»

247 »Far till afgrunden med dina räkningar!»

248 »Nå nå! signorspråk: italienska, icke så häftig! Här är du i mitt våld; ett ord af mig, och du kastas bunden till händer och fötter i kolrummet. Var derföre alldeles lugn, och låt mig råda. Jag har beslutit att gifva efter för dina lemma startförslagerkommentar och i natt spränga fartyget i luften.»

|183|

249 »Ha! – Nej, det är gräsligt!»

250 »Det faller dig ej i smaken? Jag trodde det skulleoriginal: skull roa dig. Huru många passagerare hafva vi? Låt se – 51. Lägg härtill befäl, besättning, lemma startrestauratörerkommentar etc. omkring 15 personer. Summa 66, oss oberäknade, ty det förstås att vi båda gå lemma startkuppfriakommentar

251 »Galning, är det ditt allvar?»

252 »Att du frågar! Det är ju ditt förslag jag ämnar utföra. Jag hade först i sinnet att sänka fartyget, eller att tända eld i stenkolen. Men då jag besinnade, att allt detta skulle draga ut på tiden och passagerarne möjligen få rådrum att berga sig i båtarna, beslöt jag att upphetta ångkitteln så att den måste lemma startspringakommentar, då allting sedan går som en dans. Till bättre säkerhet ämnar jag borra båtarna, förutom en, i hvilken du och jag begifva oss af så pass att vi på lemma starthundra famnars distanskommentar kunna åse spektaklet. Är du nu nöjd med mig?»

Avsnittet ingår i HT 28/10 1846:|5|

253 lemma startGulkin hadekommentar hittills omfattat lemma startranden af brädgångenkommentar och sett ned i vågorna, som hvita och brusande forsade kring fören. Mörtins bestämda ton öfvade på honom sin vanliga trollmakt, men denna gång kände Gulkin en qvarlefva af mensklighet i sitt länge förhärdade bröst, möjligen ock ett anfall af den naturliga obeslutsamhet, som är alla svaga karakterer egen. Förvirrad fattade han sin medbrottsling i armen, likasom för att afböja det förskräckliga, som hotade. »Det får ej ske,» sade han, »omöjligt! Hvad har nu plötsligen ingifvit dig en så gräselig mordlust?»

254 »Huru ofta skall jag omsäga det? Du har gifvit ordres, jag utför dem; hvartill skulle väl din lumpna förskrifning på de tiotusen tjena, om du ej får ärfva din ’genomkonsekvensändrat/normaliserat vådlig händelse’konsekvensändrat/normaliserat omkomna gemål, sedan du ej lyckats anstifta med henne en kontant försoning?»

255 »Men 66 menniskolif – det är ohyggligt!»

256 »Ja hvad skall man göra? För mig hade väl alla unnats vara i fred på landbacken och lefva till lemma startMethusalems ålderkommentar, men du har nu så velat och saken kan ej på annat sätt lemma startrangeraskommentar. Jag är fattig karl, jag behöfver mina pengar och hvarochen är sig sjelf närmast. För resten, om hela klungan nu betalas med 10 000konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver, kommer hvart lif ändock på sina 150 rubel samma mynt, som är bra betalt när man köper partivis. Du kan väl invända att sjelfva ångfartyget är värdt mera än så, men var lugn, det är lemma startassureradtkommentar i England och hvem rår för olyckan? Dessutom lefver man här i Finland så förb. kälkborgerligt, platt ingenting är här att göra för en man med förvärfgeni, som håller sig för god att gå och lemma startstjäla kapprockar ur tamburernakommentar – nej ett sådant stort och grannt rackartag, som detta blir, se det är något som|184| uppfriskar själen på en modig man och ger honom kraft att strida mot sitt öde.»

257 »Men om jag angifver dig, skurk –!»

258 »Besvära sig ej, lilla hans nåd! Följden deraf blefve för dig ett nattqvarter bland trossen här för-om skansen. Se så, stå ej och prata nu längre, utan raskt, håll dig i ordning! Jag måste nu ner till min ugn, men om ett par timmar smäller det.»

259 »Håll, ett ord ännu! Jag har besinnat mig: furstinnan måste lefva, jag svär att jag annars tillintetgör din infernaliska plan. Ges det då intet sätt att expediera löjtnanten ensam?»

260 Mörtin stadnade vresigt och mätte Gulkin med ett hånfullt ögonkast. »Så gammal skurk och ändå så feg!» sade han föraktligt. »Det första raska och storartade brott, du i din lefnad anstiftat har du ej mod att utföra! Löjtnanten ensam, säger du? Nå hvarför inte, den narren står som bäst helt ensam på akterdäck och betraktar saltvattnet, det kostar dig ej stor möda attoriginal: at lyfta honom i all tysthet öfver relingen, – men skada vore på det präktiga spektaklet af ett ångfartyg, sprängdt i luften, stor skada, tamme f–!»

261 »Är det Lehman, som står der ...?»

262 »Han är det, jag känner bestämdt hans kappa. Nå skall det vara, så skall det vara. Här duger ej att söla, ty länge står han ej der och väntaroriginal: wäutar dig. Fort, passagerarne äro alla nere, däcket är tomt, vakten vänder ryggen, ett moln far öfver månen – fort bakom honom, grip godt tag om benen och lemma startlyftakommentar honom hastigt och djerft öfver relingen, så att han ej får tag med händerna!» ...

263 Mörtin hade rätt: ett mera gynnande ögonblick kunde ej finnas. Gulkins ögon glimmade som glöd ... med tysta snabba steg ilade han fram till akterdäck ... obemärkt stod han tätt bakom mannen i kappan och ... strax derpå hörde man ett dåft rop, ljudet af en tung fallande kropp och bruset af sammanslående vågor ...

264 Gulkin smög åter sakta till fören.

265 Rorkarlen hade emellertid hört ropet, plaskandet och fallet. »Stopp, machin!» skrek han öfverljudt. »Det föll någon i sjön.»

266 Machinen stoppades. Hela fartyget kom i rörelse. Passagerarne rusade upp i sina nattdrägter, karlarne frågade, fruntimren greto, barnen skreko; hvar och en såg efter de sina och bäfvade att nödgas söka någon af de kära i det nattmörka hafvet. Kaptenens röst ljöd öfver alla och befallte båtars utsättande.

267 Men under all dennaoriginal: den villervalla sågs vid eldskenet från ugnarna i fören en besynnerlig grupp. Mannen som kallade sig Göran Mörtin hade släpat|185| Gulkin genom luckan ned i eldrummet och höll honom med båda händerna fast i kragen af den ljusa paletot’n.original: paletotn. Den brottslige furstens ansigte uttryckte en vild förfäran; men icke mindre ryslig var eldarens uppsyn, hvars ovanliga uttryck af ett död|6|ligt, oblidkeligt hat man förgäfves skulle söka att afmåla. Allt det förra hala smilet var försvunnet från mannens ansigte, endast hånleendet kände man igen deri, men det syntes nu mera demoniskt än nånsin förr, och sjelfva det svarta, tunna gråsprängda håret, som nu betäckte eldarens hjessa, i stället för den bortkastade yfviga röda peruken, gaf åt anletsdragen ett helt och hållet nytt och främmande uttryck.

268 »Så att du verkligen ej känner mig?» ljöd till den förvirrade Gulkin hans fordne stallbroders fruktansvärda stämma. »Gränslöst har du ljugit i dina dagar, men denna gången tror jag dig. Se likväl noga uppå mig och drag dig till minnes längst förflutna tider för mer än 18 år sedan, ty vet, Arsenij Franzowitsch, vedergällningens dag är kommen!»

269 Gulkins eldögon stirrade ofrivilligt och oafvändt på den talande. Man kunde se att han långsamt och motvilligt drog sig något till minnes. Hans ögonbryn sammandrogos, han vände sig bort och på hans läppar sväfvade knappt hörbart namnet Rehfelt.

270 »Rätt så, Fritz Rehfelt, lemma startLiffländarenkommentar, friherre till Sondern och Lüttichshof, din gamle vän, hvilken du väl trodde långt för detta multnad på bottnen af Nevan, dit han i förtviflan störtade sig den der morgonen – du mins! Vet, usling, att denne Rehfelt räddades af en fattig lemma startmuschikkommentar, att han i aderton långa år aldrig lemnat dig ur sigte, emedan han aldrig fann någon vedergällning nog hård för den som stulit hans egendom, hans heder, hans brud, hans fädernesland, hans hela lycka och hans lif, ty sedan den morgonen var han död för menskligheten.»

271 Gulkin gjorde ett försök att slita sig lös.

272 »Stilla!original: »Stilla!» Du har ju godt samvete, du som ’dödatkonsekvensändrat/normaliserat blott till nödvärn’!konsekvensändrat/normaliserat Nåväl, usling, i sista stunden då vi båda äro lemma starttröttekommentar att lefva, står här inför dig denne Rehfelt, som du så trolöst förrådt. Se mig i ansigtet! godt – nu känner du mig. Jag fordrar icke af dig tillbaka hvarken heder, eller lycka, eller lif, eller fädernesland, fastän du tör vilja återköpa dem åt mig med ditt hjerteblod, för att undkomma mig. Tacka mig på dina knän att jag icke belastat ditt samvete med din dygdiga makas död, ehuru ett ögonblick min plan gick derpå ut. Jag har äfven utan detta beredt dig en vedergällning, som skall tynga dig till jorden lik ett berg af bly, som skall jaga hvarje blund från dina ögonlock och förgifta hvarje flyktig glädje i ditt bröst. Vet, Arsenij Franzowitsch, du har störtat i hafvet din egen son

|186|

273 Gulkin hvitnade. »Min son är död»,konsekvensändrat/normaliserat mumlade han.

274 »Död! Ja visst, men icke, såsom jag falskeligen sagt dig, i späda år, utan fallen i sin ungdomsblomma vid tjugu års ålder, tapper, ädel och högsinnad, fallen i början af en lysande bana, vid sidan af en älskande mor, lömskt mördad af en uslings hand, som bakifrån störtade honom under nattens mörker i hafvet, – och denne lömske mördare var hans far, – var du!»

275 Gulkin hörde icke mer; om någonsin ett ljufligt minne blommat i hans förhärdade själ, så var det minnet af hans son, den älskelige i späda år bortgångne gossen. Hans fiendes pil hade varit väl riktad, den hade träffat hans hjerta och han dignade utan sans på den svarta kolhögen framför eldstaden. Mannen som kallade sig Rehfelt stod stum med korslagda armar och betraktade den fallne. Derpå skyndade han upp på däck, ty derifrån hördes ett nytt larm och machinen började åter arbeta.

276 Däcket var fullt af folk; alle man om bord hade samlat sig kring en ung officer, hvars drypande kläder utvisade att han kommit direkte från det våta. Det var Lehman. lemma startSnällkommentar simmare, hade han under första förvirringen af fallet uppburits af sin vida mantel och, sedan denna blef våt, kastat den ifrån sig och simmande uppnått fartyget, der han fattade tag i hjulskoflarne, medan machineriet stod. Nästan genom ett underverk undkom han nattens, hafvets och dödens fasor och den första som med glädjetårar föll i hans våta famn, när han åter syntes på däck, var furstinnan Gregorzewska, som strax derpå i alla församlades närvaro var sig sjelf skyldig att erkänna den räddade såsom sin son.

277 Göran Mörtin, eller som han sednast kallade sig,original: sig Rehfelt, stod på afstånd och betraktade denna scen. »Gerna för mig må pojken lefva, efter hans stjerna ännu icke gått ned»,original: ned,’, yttrade han för sig sjelf med denna resignerade fatalism, som man ofta finner hos den vildaste fritänkare. »Gulkin må blifva okunnig derom tills vi komma till Petersburg; jag vill skynda mig att instänga honom i min koj och utgifva honom för sjuk.»

278 Efter en stund kom Mörtin tillbaka litet hvitare i syne än eljest och frågade om någon sett en passagerare i slokhatt och ljus paletot. På fartyget funnos flera sådana, men man sade honom att de redan gåttoriginal: gå till hvila, och när det blef dager fanns ingen sådan som söktes mera om bord. Han var borta – för alltid.

279 Ett slags undersökning anställdes väl om den oförklarliga händelse, som vållat Lehmans fall öfver relingen, men icke den ringaste rimliga förklaringsgrund kunde upptäckas dertill. Att deremot ångfartyget lyckeligen anlände till Petersburg, att den sköna furstinnan befinner sig väl och att|187| Lehman troligen redan inträdt i sina furstliga rättigheter, derom har man nu tillförlitliga underrättelser. Hvad åter angår eldaren Göran Mörtin, hans andra namn att förtiga, har man vid efterfrågan för ett par veckor sedan förvissat sig, att ingen person med det namnet är inmönstrad bland de finska ångfartygens besättning, hvarföre troligt är att han vid mönstringen lånat sig ytterligare ett annat namn, och lemma startdetta måste vi lemna åt den nyfikna läsaren sjelf att taga reda uppå.kommentar

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    »Vedergällningens Dag. En Händelse» ingick i HT den 19 september–28 oktober 1846, i nio avsnitt. Manuskript saknas. Topelius avsåg att ta med novellen i sina samlade skrifter (Topelius–Bonnier 12/6 1871), men den har inte tryckts om.

    »Vedergällningens Dag» är Topelius bud på sensationslitteraturen och hans mest hejdlösa novell. Den omnämns varken av Vasenius eller av Nyberg, vilket i sig är anmärkningsvärt. »Vedergällningens Dag» var troligen inte aktuell för återutgivning inom ramen för Vinterqvällar, eftersom den inte förekommer i avskrift. Vasenius och Nyberg kan därför ha valt att förtiga novellen. Antagligen ansåg de att motivet, falskspelare på jakt efter pengar och hämnd i Helsingfors ryska badsocietet, är under Topelius värdighet. Gunnar Castrén tar däremot upp »Vedergällningens Dag» i en artikel om huvudstaden i 1800-talets skönlitteratur. Han sätter in novellen i dess litterära tradition: »Innehållet visar, att Topelius tagit intryck av den storstadsskildring, som vuxit fram ute i Europa, den som skapats av Dickens och Balzac och fortsatts av bl.a. Eugène Sue och Dumas d. ä. och i Sverige fick representanter i Blanche, Almqvist och Ridderstad. Det hade naturligtvis sina svårigheter att göra det lilla Helsingfors till en syndens och lastens håla i stil med det Paris eller London, som skildrades av de franska och engelska författarna, men det exotiska brunnslivet om somrarna tycktes dock erbjuda vissa möjligheter.» Castrén tillägger att i fråga om »rafflande och osannolikt innehåll kan berättelsen tävla med vilken följetongsroman som helst». Skildringen av Helsingfors har intresse, anser Castrén. Han lyfter också fram de snabba växlingarna mellan helt olika miljöer, från förfallet på Skatudden till furstinnans eleganta våning, som exempel på Topelius »förkärlek för kontrastverkan» (Castrén, »Helsingfors i 1800-talets skönlitteratur» 1958, s. 253 ff.).

    Ordet »Händelse» i undertiteln kan läsas som en genrebeskrivning. Goethe har i ett samtal med Eckermann om ett prosastycke sagt: »… wir wollen es die Novelle nennen, denn was ist eine Novelle anders als eine sich ereignete unerhörte Begebenheit» – vad är en novell annat än en händelse som ingen har hört om tidigare (29/1 1827; Goethe, Sämtliche Werke 19, s. 203). ’Unerhört’ betyder också oerhört, och »Vedergällningens Dag» representerar både något nytt och något ganska oerhört bland Topelius noveller.

    Topelius spelar på läsarnas nyfikenhet genom att genast i början tidfästa novellen till »början af September», månaden hade hunnit till den 19 när första avsnittet lästes i tidningen. Efter att ha inlett med ett panorama över esplanaden med skvallrande stadsbor och en vild jakt från Salutorget över Skillnaden mot Kaserntorget, allt lätt igenkännligt åtminstone för helsingforsarna, ägnar Topelius hela tredje avsnittet åt att presentera skurken Gulkins förflutna. Han använder här en stil som tar fasta på innehållets drag av dröm eller syn och som avviker från resten av novellen – däremot påminner berättartekniken i avsnittet om Eugène Sues i kapitel åtta, »Le rêve», i tredje delen av Paris’ mysterier där skurken konfronteras med sina missgärningar. Sue utformar kapitlet som en dröm. Topelius återgår i följande avsnitt till den händelsemättade framställningen i snabbt tempo och med många repliker. Berättelsen är dramatisk och påfallande visuell.

    Jukka Sarjala uppmärksammar att enstaka scener är situerade i S:t Petersburg, men att de i motsats till de helsingforsiska miljöerna saknar lokalfärg (Sarjala, Salonkien aaveet, s. 96 f.). Topelius behärskade den melodramatiska stilen, anser Sarjala och påminner om tävlingen med Berndtson (se kommentaren till »Bruden»). Möjligen inspirerades Topelius av stilen i Berndtsons novell, föreslår Sarjala (ibid., s. 104). Men man frågar sig varför Topelius skulle ta omvägen över Berndtson, när han kunde gå direkt till de gemensamma förebilderna. Som hos Sue låter Topelius händelserna utspela sig i socialt och i någon mån geografiskt växlande miljöer, den gåtfulle Mörtin förekommer i olika förklädnader och läsaren kastas mellan melodram och handfast situationskomik. Men i motsats till Sues romaner eller Alexandre Dumas Greven av Monte Christo (1844–1845) innehåller Topelius följetong inga inslag av samhällskritik, även om han påtalar de emotionella och moraliska bristerna i skurken Gulkins uppfostran.

    »’Vedergällningens dag’ för in i det lilla Helsingfors internationella förbrytare av en storleksordning som alls inte passar ihop med stadens anspråkslösa mått», anser Castrén. »Men det oaktat innehåller berättelsen otvivelaktigt en del verklighetstrogna och målande detaljer. Och en fläkt av verklig helsingforsstämning slår emot läsaren från inledningens beskrivning av Esplanaden om aftonen», konkluderar han sin genomgång av novellen (»Helsingfors i 1800-talets skönlitteratur» 1958, s. 255).

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    Rubrik Händelse se ovan.

    1 I södern af Europa [...] Toscanas yppiga slätter. En kort notis i HT 22/8 1846 berättar: »Några starka jordstötar kändes den 29 Juli i vestra delen af Tyskland och i Belgien» och, en månad senare: »Från Schweiz höres vattunöd och öfversvämningar, från Italien jordbäfningar; sednast en i Livorno den 27 Aug. om morgonen» (HT 26/9 1846).

    2 »augustisprång» Språng betyder här tvär omkastning i vädret.

    2 farsoten. [...] späda barnakinder bleknade i förtid bort Av en notis i HT 8/8 1846 framgår att rödsot, d.v.s. diarré, förekom. Särskilt småbarn var utsatta.

    3 promenaden närmast salutorget numera Esplanaden.

    3 kapellanskan Värdshusflickan uppkallades efter kapellet.

    3 äflansträvan.

    3 Stadens permanenta lejon de lokala snobbarna.

    3 terrain terräng.

    3 redan glesnande utlänningar och ännu fåtaliga studenter Helsingfors var en ganska populär badort med många ryska och baltiska besökare på 1840-talet. Universitetets hösttermin inleddes senare, det var inskription den 21 oktober (notis i HT 21/10 1846).

    3 Af medelåldersmän [...] preferensbordet) en av Topelius vanliga slängar åt äldre män, ofta framställda som matvrak eller kortspelare. Jfr »Påsk-Äggen».

    3 preferensbordet spelbordet; preferens är ett kortspel för fyra spelare.

    3 lifliga, välklädda barn [...] tumla om De välklädda barnen markerar att bara ståndspersonerna och deras barn flanerade resp. lekte i Esplanaden.

    3 gräsvallen gräsplanen.

    3 fruntimmer damer.

    3 sakta lågmält.

    3 Hr Elsters vattenkrumsprång Preussaren W. Elster annonserade i HT 29/8 1846 en föreställning »bestående af Vattenkonster och Grekiskt Vatten-fyrverkeri». Topelius förhåller sig kallsinnigt till programmet i de månatliga breven till kapten Leopold, HT 2 och 30/9 1846.

    4 paletot (fr.) paletå, d.v.s. överrock.

    4 skyggen brätten.

    5 kultiverade odlade.

    5 Voltaire: [...] markatta och örn.» Uttrycket återfinns i ett brev från dramatikern Charles Palissot de Montenoy (1730–1814): »… sa physionomie participait à celle de l’aigle [örn] et à celle du singe [apa]» (Œuvres de M. Palissot II 1788, s. 518). Brevmottagarens identitet framgår inte; uttrycket spreds snabbt och citeras i biografiska lexika från tidigt 1800-tal. Topelius omedelbara källa har inte gått att identifiera, den citerade utgåvan av Palissots Œuvres var tillgänglig på Universitetsbiblioteket.

    5 syne här: utseendet.

    6 klippa silfverrublar och sy stenhus sko sig på den finska allmänhetens bekostnad; Topelius hade kritiska synpunkter, inte så mycket på utländsk driftighet som på finsk oföretagsamhet.

    7 hidalgo (sp.) adelsman.

    7 Don Ranudo de ColibradosDon Ranudo de Colibrados eller Fattigdom och högfärd, komedi av Ludvig Holberg, Topelius hade sett pjäsen vintern 1833.

    7 H. M. Don Carlos’ [...] krona Den spanska tronpretendenten Don Carlos (1788–1855) försökte under det s.k. carlistkriget 1834–1839 vinna kronan, utan framgång.

    8 potatessjukdomen potatispesten, som förstörde skörden 1846. HT uppmärksammade detta i en notis: »Potatessjuka har åter visat sig i delar af Tyskland och i Irland» (22/8 1846).

    9 general Rothan jesuitordens general Johann Philip von Roothaan (1785–1853).

    9 nuvarande klena konjunkturer under påfven Pius IX Pius (1792–1878) hade valts i juni 1846, han var populär och uppfattades i början av sitt pontifikat som liberal, vilket sannolikt skulle motverka jesuitordens inflytande, förefaller Topelius ha resonerat.

    11 Rodin i ’den vandrande juden’ jesuit i Eugène Sues roman Den vandrande juden (Le juif errant 1844–1845), på svenska 1845.

    12–13 furstinnan Gregorzewski [...] Gulkin? De annars väl underrättade herrarna böjer inte tillnamnen i feminin form: Gregorzewska, Gulkina, vilket korrigeras senare i novellen (från stycke 62).

    14 nipper smycken.

    14 tvetydiga fruntimmer tvivelaktiga kvinnor med diskutabel moral.

    16 permitterad på permission.

    19 innan kort inom kort.

    20 Knappt hade den sköna damen ... Andra avsnittet börjar, i HT onsdagen den 23 september 1846.

    22 »Herrn får inte röka cigarr på torget »Man fick alltså röka på Esplanadgatan men inte på torget», observerar Castrén (»Helsingfors i 1800-talets skönlitteratur» 1958, s. 254).

    22 Vojasör (fr. voyageur) resande, tolkas av polisen som ett personnamn.

    23 Hôtel de Bellevue Hotellet, som inledde verksamheten sommaren 1843, var beläget i hörnet av Norra Esplanaden och Fabiansgatan (Hirn, Från värdshus till Grand Hôtel 2007, s. 30).

    23 Martis söner militärer, efter krigsguden Mars.

    24 theaterhuset en träbyggnad från 1827, ritad av C. L. Engel, och belägen vid västra ändan av Esplanaden.

    24 Skillnaden troligen Skillnadsgatan, men helsingforsarna tycks alltid ha använt kortformen. Skillnaden är det invidliggande s.k. trekantiga torget och båda namnen markerar gränsen mellan den egentliga staden och den s.k. Nyländska förstaden, ungefär från Georgsgatan söderut (Helsingfors gatunamn 1971, s. 133).

    24 Ett par hundrade alnar ca 120 m.

    24 droschka (ry., denna form användes allmänt i Finland) droska, av två hästar draget lågt fyrhjuligt åkdon som har ett i längdriktningen placerat långt stoppat säte där den åkande sitter gränsle.

    24 isvoshik (ry.) hyrkusk. Med istvostjik (nuvarande stavning) avses senare ofta hela ekipaget, med kusk och åkdon.

    24 den lilla backen vid [...] Etholénska boden i höjd med Unionsgatan.

    24 nummerkarl Användes vanligen om indelt soldat med ett nummer i kompaniet (jfr Runebergs »N:o femton Stolt»), här är det fråga om motsvarande system inom polisen.

    24 herrar i frackar med brandgula kragar Polisbetjänternas uniformer hade orangefärgade speglar på kragarna.

    24 Nürnbergska dockor mekaniska dockor; Nürnberg hade en betydande leksaksindustri.

    26 Hr A. om Fru B:s mamseller: [...] heller» Citatet är epigrammet »Visiten» av Franzén: »Jag tillstår: med Herr Stock, hans fru och hans mamseller, / man ej allena är, men ej i sällskap heller», här återgivet efter förstatrycket i Åbo Tidning 27/11 1805.

    26 sacre nom (fr.) förbannat, eg. Guds namn.

    27 ordres order.

    27 betjentpass pass utfärdat åt person i dennes egenskap av tjänare hos en resande.

    28 för ro skull för nöjes skull.

    36 c’est horrible! (fr.) det är förfärligt.

    37 paletågen Ordformen eftersträvar sannolikt uttalsenlighet, med sje-ljud.

    39 vi lefva icke mer i någon medeltid [...] upptäcka. Topelius räknar upp element i den underhållningslitteratur, rövarromaner och skräckromantik, som han slukade under skolterminerna i Uleåborg – jfr inledningen.

    39 bastiljernas fästningar, här särskilt Bastiljen, fängelset i Paris som demolerades under franska revolutionen.

    39 blykamrar fängelserum under blytaket på dogepalatset i Venedig.

    39 cachots (fr.) fängelsehålor.

    39 sbirrer (it.) poliser.

    39 blyfärgadt grönaktigt.

    39 romaneskt romanaktigt.

    41 Sinebruchoffska trädgården anlagd av bryggeriägaren och kommerserådet Nikolaj Sinebrychoff (1786–1848), i samband med privatpalatset (numera Sinebrychoffs konstmuseum) som blev färdigt 1842. Topelius sommarvikarie Fredrik Cygnæus nämner att bland »enskildta [trädgårds]anläggningar, hvilka årligen försköna sig sjelfva och nejden, anmärker min herre Comm.Råd. Sinebruchoffs och Geh.Råd. Baron Klinckowströms, båda utförda i stor stil med kostnad och smak» (HT 2/7 1842).

    42 Fjolner son till Frej och jättinnan Gerd, drunknade i ett mjödkar.

    42 fullstämmig innebär att musikkåren var fulltalig, med alla instrument representerade.

    43 upptäcker jag mig ger jag mig till känna.

    48 i tutti med alla stämmor och instrument.

    49 Främlingen i den ljusa paletot’n ... Tredje avsnittet börjar, i HT lördagen den 26 september 1846.

    52–59 det förekom honom [...] tusenfaldig död. Gulkins drömsyn, se ovan.

    53 skred gled.

    54 brokiga färggranna.

    54 toilettklädsel, frisyr m.m.

    54 nålfint glittrande snöstoft [...] barnets hjerta. Jfr H. C. Andersens »Sneedronningen»: om glassplittret som träffar pojken Kay i ögat och hjärtat och förändrar honom. Sagan ingår i Nye Eventyr. Anden Samling, som utkom i december 1844 (Andersen, Eventyr og Historier I 1830–1850 2003, s. 519). Topelius uttalar sig uppskattande om en samling översatta sagor av Andersen, »Sneedronnningen» ingår dock inte bland dem, uppger Vasenius (HT 23/12 1846; Vasenius V, s. 463).

    56 mångfaldiga många.

    56 fala som låter köpa sig.

    56 gröna bordet spelbordet.

    56 rödt eller svart roulettens färger.

    56 efter eftersom.

    61 Nästa gång vi återse ... Fjärde avsnittet börjar, i HT lördagen den 3 oktober 1846.

    62 Vilna Vilnius, här efter det tyska namnet Wilna.

    63 föråldrade del af staden [...] Skatudden Skatudden bebyggdes spontant redan på 1700-talet och beboddes främst av arbetar- och sjömansfamiljer samt fattiga änkor med avsigkomna inneboende (Waris, »Huvudstadssamhället» 1951, s. 174). I mitten av 1800-talet var förfallet utbrett, särskilt jämfört med den nya empirestaden. Här utgör Skatudden Helsingforsvarianten av de europeiska metropolernas slum; jfr Eugène Sues skildring, i Paris mysterier, av slumkvarteren i la Cité i Paris.

    63 prunkar ståtar.

    63 trädhus trähus.

    63 två rutors höjd fönster med två rutor i höjdled (och två i sidled).

    63 fluida behag flytande njutningar, d.v.s. alkohol.

    63 tertialerna här sannolikt lön, pension eller understöd som utbetalades tre gånger årligen.

    64 losliten luggsliten.

    64 skjälskinnsmössa sälskinnsmössa.

    65 med mössorna på hufvudet anger att sällskapet inte var belevat.

    65 kattunsöfverdrag Kattun är ett tättvävt bomullstyg.

    66 kamratskapet här: sällskapet.

    67 två gånger döpt [...] vederdöpare-sekten. Vinhandlarna döper om vinerna och säljer enkla sorter under finare etikett.

    67 Johannisbergern vin från området Johannisberg i Rheingau.

    67 plockat Genuesaren skinnat, lurat mannen från Genua.

    67 slogo efter oss spanade efter oss.

    67 mon cher ami (fr.) min kära vän.

    67 honetta hyggliga.

    67 Gesundheit! (ty.) skål!

    67 pharaobankerne farao här: ett kortspel.

    67 Ems och Pyrmont tyska kurorter, där badgästerna spelade för att fördriva tiden, vilket professionella spelare kunde utnyttja.

    67 voltslåare en som gör konster med spelkort, så att ett visst kort får en viss plats i den blandade kortleken.

    69 storas högfärdas, yvas.

    69 stallbroderskap kamratskap.

    69 je ne suis [...] noir (fr. ordspråk) jag är inte så farlig som jag ser ut. Finns som melodianvisning i den franska 1700-talsdramatikern Alexis Pirons pjäs Le mariage de Momus, ou La gigantomachie, som handlar om skojare: »Toute à stir je ti chasse, / De chez Montsir Crédit». Topelius hade tillgång till 1700-talsupplagor av Pirons verk på Universitetsbiblioteket.

    71 ’Steckbrief’ (ty.) efterlysning.

    71 Flugs stavningsvariant av flux, strax.

    71 Gauthiod Ångbåten Gauthiod trafikerade från 1840 mellan Stockholm och varierande destinationer i Tyskland.

    71 profryttarnes handelsresande.

    81 Aj aj, mio caro (it.) Fy skäms, kära vän.

    83 Excellenza! Ers förträfflighet; början av ordet är på franska, slutet på italienska. »Resande främlingar benämnas ofta eccellenza af folket i Italien.» (Ekbohrn, 60 000 främmande ord, 1904)

    87 Ers Durchlaucht! Topelius låter Mörtin höja insatserna; med Durchlaucht titulerades tyska regerande furstar.

    94 tar hyra på Rio-Janeiro seglar på Rio de Janeiro, så långt man kunde komma – resorna kunde bli årslånga.

    100 Vid denna oförmodade ... Femte avsnittet börjar, i HT onsdagen den 7 oktober 1846.

    100 affekterade tillgjorda.

    100 smilande titulaturen inställsamma tituleringen.

    100 spetsbof listig skurk.

    100 krångla gräla.

    107 liqvidera oss emellan göra upp våra affärer.

    107 skyldigt tillbörligt.

    109 valuta bekommit, som reverseres erhållit valuta, vilket kvitteras.

    111 habit klädsel.

    111 sprättar stoltserar, snobbar.

    111 preja ofreda.

    113 billigare rimligare.

    116 aktning, som äfven brottslingens öfverlägsenhet [...] karakter Topelius kände en viss tillgivenhet för sina nattsvarta bovar, särskilt när han hade försett dem med något drag av storslagenhet. Jfr Muuri-Jussi i »Påsk-Äggen» och Vargen i »Vargen».

    118 förskrifningen skriftlig försäkran om att utbetala en viss summa, löpande skuldsedel.

    127 polsk bank ett kortspel.

    129 spoliera kompagniets kassa, [...] om händer I Fredrik Berndtsons novell »En svart saga» (i Morgonbladet våren 1846) förekommer en professionell spelare som spelar kassan av en ung officer. Jukka Sarjala antar att Topelius i »Vedergällningens Dag» har tagit intryck av Berndtson (Sarjala, Salonkien aaveet 2007, s. 97).

    130 balansen här: kassabristen.

    133 vädra brändt horn ana oråd.

    134 När skuggorna i lifvet ... Sjätte avsnittet börjar, i HT lördagen den 10 oktober 1846.

    135 sidenfestonerna girlangerna med blommor och blad av siden.

    135 trymåerna speglarna.

    135 emmorna fåtöljerna.

    135 rullstolarna hjulförsedda och därför lätt flyttbara stolar.

    135 bordstudsarne bordspendylerna.

    135 samet sammet.

    135 amöblementmöblemang.

    135 musselin muslin, tunt bomullstyg.

    135 mahogenymöbler mahognymöbler.

    135 Wienerflygel Motsvarande detaljer i inredningen: lätta gardiner, litografier i enkla ramar och wienerflygel återkommer i »Kalkylerna. En ut-, miss- och efterräkningshistoria» (1848). Nyberg anser att inredningen i den novellen sannolikt återgår på paret Topelius första gemensamma hem vid Bernhardsgatan (Zachris Topelius 1949, s. 169 f.), f.ö. i samma del av staden där Topelius har placerat furstinnans våning. Helsingforsborna hyrde ut sina lägenheter åt badgästerna, Topelius hade själv en rysk amiralska och senare en rysk general som sommarhyresgäst (Självbiografiska anteckningar 1922, s. 120).

    135 valdt utvalt.

    136 genombladdra genombläddra.

    136 Rysses Formen rysse för ryss användes allmänt i Finland.

    137 Waninka diminutiv av Ivan.

    137 häpen bestört.

    141 befallte parallellform till befallde.

    141 förbi villorna [...] brunnshuset Furstinnan promenerar i vagn i området vid den på 1830-talet anlagda Brunnsparken; Topelius är noggrann med att förankra händelserna utomhus i Helsingforsmiljön.

    143 föråldrad åldrad.

    148 dörrn Formen är talspråklig.

    149 Deuxbatangerne (fr.) dubbeldörrarna.

    166 stupat mot Turkarne. Ryssland och Turkiet befann sig i krig 1828–1829.

    168 kadetcorpsens kadettkåren, den finska officersutbildningen i Fredrikshamn.

    171 Sedan du såg mig Furstinnan försäger sig, genom att dua Lorenz.

    179 »Och hvarföre, ... Sjunde avsnittet börjar, i HT onsdagen den 14 oktober 1846.

    180 öfrigt kvar.

    180 vårt hus vår ätt.

    180 moderssvaghet lemnade honom handlöst åt förderfvet. Moderns inflytande över barnen, på gott och ont, antyds också i »Två Quällars Äfventyr» (1844).

    180 uppfostras strängt och borgerligt [...] bragt dig upp, Värdet av personlig meritering och borgerliga dygder framom ärvda privilegier framhåller Topelius mera systematiskt senare, i »Gröna kammarn på Linnais gård» (1859) och i Fältskärns berättelser, fjärde cykeln.

    180 dagtingade med min föresats kompromissade med min föresats.

    185 toilett toalettbord.

    185 Madame la Princesse (fr.) Furstinnan.

    185 trés important (fr., eg. très) mycket viktigt.

    185 rue de Marie (fr.) Mariegatan, i Kronohagen.

    185 place du senat (fr.) Senatstorget.

    188 sällsama besynnerliga.

    196 villats förvillats.

    203 domestikerna tjänstefolket.

    203 bestucken mutad.

    206 utan att såra din granlagenhet utan att såra dina känslor.

    212 Au revoir! (fr.) på återseende, farväl.

    213 Aftonmörkret har inbrutit ... Åttonde avsnittet, i HT lördagen den 24 oktober 1846.

    214 tvetydige skumma.

    214 illparigare knipslugare.

    214 thoddyt parallellform till toddyn.

    217 käringkrokar krokben, här: knep.

    217 strök flagg strök med.

    217 Mort de ma vie (fr.) vid min död.

    222 »Aj aj, så, så.

    222 Adieu, mon plaisir! (fr.) farväl, min glädje.

    222 den vise fransmannen Ulspegel Namnet är en svensk form av Eulenspiegel, titelperson i folkliga anekdoter, ursprungligen tryckta på plattyska i början av 1500-talet. Den populära folkboken har översatts till många språk.

    230 kipade kippade.

    236 stryklod strykjärn.

    236 societetshusets hotell och restaurang från 1830-talet, Helsingfors nuvarande stadshus vid Norra Esplanaden.

    236 artilleriepålett Lehman sägs först vara kapten vid artilleriet (stycke 16), senare kallas han löjtnant.

    237 hemskt dystert.

    239 Reval Enbart det tyska namnet på Tallinn användes på svenska.

    240 tidtals då och då.

    240 ugnen ångpannan.

    240 hyttornas lägerstäder hytternas liggplatser, kojer.

    242 Arsenij Franzowitsch tidigare: Arseni Stefanowitsch.

    246 makars makors. Formen maka och skillnaden mellan make och maka etablerades först på 1800-talet, och även maka kunde ha pluralformen makar.

    246 strådöd här: död i misär.

    248 förslager förslag.

    250 restauratörer här: köks- och serveringspersonal.

    250 kuppfria oskadda, skadeslösa.

    252 springa explodera.

    252 hundra famnars distans ett avstånd av knappt 200 m.

    253 Gulkin hade ... Nionde avsnittet, i HT onsdagen den 28 oktober 1846.

    253 randen af brädgången kanten av den trätäckta relingen.

    256 Methusalems ålder hög ålder, efter 1 Mosebok 5:25–27, om Metusalah som blev 969 år.

    256 rangeras ordnas.

    256 assureradt försäkrat.

    256 stjäla kapprockar ur tamburerna Futtiga brott föraktas, antingen av brottslingarna själva som här, i »Påsk-Äggen» och »Vargen», eller av berättaren eller motsvarande. I »Två Quällars Äfventyr» sker det i nästan samma ordalag som här: »det gick så långt, att han stod i förbindelse med ett tjufband, som stal kappor och galoscher ur tamburerna» (HT 7/12 1844).

    262 lyfta lyft. Svag böjning, med imperativ lyfta.

    270 Liffländaren livländaren. Livland hörde till de ryska Östersjöprovinserna och bestod på 1800-talet av södra Estland och nuvarande Lettland fram till Daugava.

    270 muschik rysk bonde.

    272 trötte formen maskulinum pluralis.

    276 Snäll skicklig, snabb.

    279 detta måste vi lemna [...] att taga reda uppå. Jfr slutet av »En spritterny Händelse» (stycke 203), där berättaren också vänder sig till läsaren, som för att påminna om att det är fiktion.

     

    Bibliografi

    Castrén, »Helsingfors i 1800-talets skönlitteratur» [1947] 1958, s. 253 ff.; Sarjala, Salonkien aaveet 2007, passim

    Faksimile