[95]

Ordet.

[96][97]

1 Menniskotanken gick till den store Anden, ur hvars källor han strömmat ut, och suckade ljudlöst: – Herre, är jag ej kraft af din kraft och ljus af ditt ljus? Jag omfattar allt, letar i himmelen, letar i jorden, drömmer och skapar, törstar och frågar. Hvarför skall jag förtära mig sjelf, begrafven i tystnad? Gif mig en kropp!

2 Den store Anden svarade: – Du skall få ordet, hvarmed jag skapat verlden.

3 Tanken fick ordet, och ordet blef tankens kropp. Sammanvuxna gingo de ut att leta och fråga, drömma och skapa. Men de kommo ej sams. Ordet kunde ej flyga med tankens snabbhet och omfatta allt; ordet var bundet af tiden, rummet och elementerna, hvilka tanken tillintetgjorde. Ordet blef efter och gick tankens vägar i bön till den store Anden: – Herre, min själ flyger från mig! Stormen öfverröstar mig, afstånden uppsluka mig, sekunden utsläcker mig. Gif mig vingar!

4 Anden svarade: – Du skall få vingar. Skrif!

5 Ordet fick en vingpenna och ristade sin bild på ett papper. Nu kunde det flyga öfver tider och afstånd; ingen storm kunde öfverrösta det mer. Men ännu var det endast till hälften frigjordt; ännu kunde det icke följa tanken kring himmel och jord. Ordet gick med en ny bön till den store Anden: – Herre, min själ fortfar att flyga ifrån mig! Jag är bunden vid papper, penna och bläck: papperet brinner, pennan förslites, bläcket bleknar. Låt mig tala till alla! Säg som du sade till den första menniskan: föröka dig, uppfyll jorden!

|98|

6 Anden svarade: – Gå till Mainz!

7 Ordet gick till Mainz och fann Gutenberg, upptagen af att inrista en helgonbild i ett stycke bokträd. – Skrif mig under bilden! – bad ordet.

8 Gutenberg inristade ordet under bilden och aftryckte båda på papper. Nu var det frigjordt från bläck och penna, men en af dess fötter haltade i aftrycket. Ordet hade nemligen tjugusju fötter, med hvilka det sprang på papperet, några fötter i sender, och en af dem var nu omaka. – Kan du ej bota min halta fot? – frågade ordet.

9 Gutenberg eftersinnade. Slutligen skar han lös den halta foten, botade felet och inpassade foten frisk i ordet. – Det var en bra konst, – sade ordet. – Nu kan du göra hvar fot för sig och sedan passa ihop dem.

10 Gutenberg gjorde små stafvar af bokträdet, en staf för hvarje af ordets tjugusju fötter, och passade hop dem, som skulle höra tillhopa. Sedan svärtade han dem och tryckte af dem på papper. Nu hade verlden fått de första bokstafvarna, och Gutenbergs konst blef sedan mycket förbättrad. Ordet förstod hvarför det blef skickadt till Mainz, nemligen för att föröka sig och uppfylla jorden.

11 Gutenberg fick glädjen att se verldens första tryckta bok, som var en latinsk abc-bok och snart äfven förtreten att se verldens första tryckfel, som var spalmorum i stället för psalmorum i Davids psaltare på latin. Ordet blef ståtligt utsiradt med färger och guld i de första böckerna, men då ingen bär sin bruddrägt hela lifvet igenom, nöjde sig ordet sedan med en svart hvardagskjol af fraktur och helgdagskjol af antiqva. Bokstafvarna götos längre fram af blymassa, och de tunga handpressarna blefvo snabba ångpressar. Boktryckarekonsten var en fattig handtverkardotter som blef prinsessa med tiden, och vi ha i Finland firat hennes femte guldbröllop.

12 Ordet blef så mäktigt, när det framträdde i tryck, att det mången gång sprang förbi tanken. Det fanns tryckta böcker af idel ord utan tankar, och poeterne uppfunno rim, som klinga förträffligt ännu sedan tanken svultit ihjäl. Knappt hade ordet uppfunnit boken, innan det också uppfann censuren, som går på jagt efter tankar,|99| där ingen annan hittar dem. Och för dem, som funno det beqvämast att ej behöfva tänka alls, uppfann ordet tidningarna, hvilka dagligen servera färdigt gräddade tankar som nödbröd åt hungrande.

13 Ordet gick ut i krig, och det vardt stora drabbningar både till lands och sjös. Teologer, vetenskapsmän, kommunalråd och tidningsmän spetsade hvarandra på bajonetter af ord eller nedsköto hvarandra med rökfritt krut. När det ena ordet nedsablat sina motståndare, kom ett annat ord och uppväckte de döda. Ty så mäktigt än ordet var, måste det slutligen in i sanningens såll och blef sålladt och rensadt i frökontrollen, innan det kunde plomberadt skickas i handeln för efterverlden.

14 Ordet hade ett getingbo, som kallades grammatika, och ett upplagsmagasin, som kallades lexikon eller ordbok, men dess affärskontor voro på tungan, i skrifpennan eller i tryckpressen. Därifrån kröp det ut som bevingade myror och var öfverallt, där någon satte sig ned. Lyckliga ord, det kunde trösta och glädja, förmana och lära, älska, upprätta och dö för sanningen! Olyckliga ord, det kunde äfven såra och nedslå, smickra och ljuga, hata, förderfva, synda och häda! Det fanns intet så älskvärdt, som detta ord i dess englagestalt, och intet så afskyvärdt, som samma ord, när det rasade i sin furieskepnad. När det fått vingar, hade alla goda och onda makter sluppit lösa bland menniskorna. Visste detta ord också sin kallelse och sitt ansvar?

15 Ordet gjorde beständigt nya uppfinningar. Det uppfann barnjollret, sången, vältalaren, skönskrifvaren, typografen, förläggaren, bokhandlaren. Det begynte slutligen prata i vädret med telegrafen och telefonen. När det fått allt hvad det ville och litet mer, begynte det utgrunda hvad det ännu skulle begära. Och då märkte det åtskilliga andra brister, än tryckfelen. Var icke tanken evig? Hvarför skulle då ordet dö?

16 Ordet steg än en gång upp till den store Anden och sade till honom: – Herre, du har gifvit mig tidens och tankens vingar; jag intränger öfverallt, utfrågar allt, dömer allt, omskapar allt, men jag är ännu icke allt. I den tryckta boken trotsar jag seklerna, men när boken|100| dör, dör jag med honom. Gör mig evig som tanken! Gör mig odödlig!

17 Himlen mörknade, och ur mörkret förnams den store Andens svar: – Gå till Menlo Park!

18 Ordet gick till Menlo Park nära Newyork och fann Edison upptagen af arbetet med en ny maskin. – Tala! – sade Edison, i det han öppnade en ventil i maskinen.

19 Ordet omtalade, att det blifvit hitskickadt, som förr till Mainz, men visste ej hvarför. Edison vred på en skruf i maskinen, och genast upprepade maskinen det talade ordet, endast med hesare stämma. – Är detta jag? – frågade ordet öfverraskadt.

20 – Icke du, men din vålnad, – svarade Edison. – Ännu är du icke fullständigt fångad i stanniolskifvan, men om en tid skall du vara det. Vet du hvad detta innebär?

21 – En papegojas prat, – svarade ordet trotsigt.

22 – Du misstager dig. Säg snarare ekot, men ekot i permanens och öfverallt förnimbart. Ord, du har blifvit odödligt! Denna skifva skall upprepa dig tills hennes linier förslitas. Därefter skall hon öfverlemna dig åt en ny skifva, denna i sin tur åt en tredje och så i fortsättning. En gång uttaladt, skall du icke mer försvinna från jorden. Men denna odödlighet är falskare än marmorns odödlighet, ty marmorn förblifver hvad han är, men du, det lefvande ordet, dör bort och lemnar plats för ditt spöke. Det är ej mera du, det är den döda metallen, som talar. Förstår du, att du nu upphört att vara tankens kropp? I det talade, skrifna och tryckta ordet lefver en tanke qvar, emedan det talade ej kan förstås och det skrifna eller tryckta ej läsas utan tankens förmedling. Men luftvågen, som smyger sig öfver stanniolskifvans linier, qvarhåller ingen tanke mer. Ord, du är dödt, du kan icke tala mer, utan att fjättras i elementernas kedjor!

23 Ordet flydde förfäradt från fonografen och sökte sin räddning i anarkisternes vildaste brandtal, i de älskandes ömmaste bref, i böckers och tidningars skriande mångfald. Ingen tillflykt! Förtvifladt omfamnade ordet nystafvarnes knän och besvor dem att åter låta det blifva tankens kropp. – Hvad angår oss tanken? – svarade|101| nystafvarne. – Vi äro ordets skomakare; fråga oss om dess stöflar!

24 Olyckliga ord, själlösa kropp, det fann ingen fristad; öfverallt förföljdes det af fonografens spöke! Visste det någonsin, där dess ljud förnams, om ej den fruktansvärda maskinen, dold bakom ett förhänge, stod på lur att fjättra det i elementernas kedjor? Hvarför ville det vara allt? Hvarför ville det bli odödligt?