Sjette Läsningen. Om led-djur och blötdjur

Sjette Läsningen.

Om led-djur och blötdjur.

1 Medan Anders och Greta gingo hem genom skogen, sågo de myggorna dansa i solskenet. Se, sade Greta, ännu har ingen sagt oss något om myggorna. Anders sade: jag will säga dig hwad jag tror. Wi ha nu blifwit bekanta med de fyra första klasserna af det stora djurriket.|63| Jag har hört sägas, att dessa klasser kallas de högre, emedan de ha skarpare sinnen och en mera utbildad kropp. Men femte och sjette klasserna kallas de lägre, emedan de anses för ofullkomligare i deras kropps byggnad. Sådant weta wisst andra bättre än wi. Jag tror blott, att allt, som Gud skapat, är för sitt ändamål alldeles fullkomligt. Och när jag noga betraktar myrornas stack eller spindelns wäf eller fjärilns puppa, så wet jag ej hwad som är bättre gjordt och fullkomligare att se uti hela djurriket. Låt oss hellre kalla femte och sjette klasserna naturens små barn. Ty nästan alla, som höra dit, äro helt små, ja ofta så små, att man ej kan se dem med blotta ögat.

2 Greta sade: låt oss fånga en mygga. Hon skall berätta oss något om sina slägtingar.

3 Myggan sade: wi höra till djurens femte klass och kallas led-djur eller insekter. Insekt betyder någonting inskuret, och wår kropp har likasom en inskärning mellan bröstet och magen. Från wåra hufwuden framskjuta spröten, likasom horn, med hwilka wi känna oss före. Somliga bland oss hafwa ett litet sugrör, med hwilket wi insuga wår mat. Andra åter ha käkar och tänder. Wåra ögon äro sammansatta af många helt små ögon bredwid|53| hwarandra. Derföre kunna wi se på engång åt flera håll, fastän wi ej kunna röra ögonen. Ingen bland oss har mindre än sex ben; men flera ha många ben. Ja, somliga ha 60 (sextio) par och 100 (hundrade) par. Om sommaren lägga wi ägg, ur hwilka sedan små maskar, som kallas larfwer, framkrypa. Larfwerna äta snålt och wexa fort. Derefter spinna de in sig i en hylsa, som kallas puppa, och se ut som döda.

4 Wänta litet, sade Greta; jag wet hwad du menar. Jag tog engång i wårt kål-land en sådan larf, som åt stora hål uti kålbladen. Jag lade honom i en glasburk och gaf honom hwar morgon friska blad att äta. En|64| morgon war larfwen borta, och i hans ställe hängde der uppå bladet en guldmask. Se, sade jag, nu är masken död och har en lik-kista af guld. Men efter twå weckor såg jag åter på maskens graf. Då hängde der på det wissnade bladet ett tomt skal, och bredwid bladet satt en grann fjäril, som krupit ut ur guldkistan. Och när jag öppnade fönstret, flög han muntert med sina stora wingar i solens sken och sög honung ur blommorna.

5 Ja, sade Anders. Jag har läst något derom. Jag har en bok, uti hwilken allt detta är ritadt. Öfwerst till wenster ser man de små äggen, som fjäriln har lagt uppå bladet. Under dem ser man larfwen, som krupit ur ett ägg och sedan har wuxit större. Under honom ser man puppan, i hwilken han spunnit in sig och ser ut som wore han död. Men till höger ser man den stora hwita kålfjäriln, som krupit ur puppan. Gud will, att hans werk blifwa ständigt mera fullkomliga. Menniskan här på jorden liknar en larf, som äter af jordens stoft. När hennes kropp dör och begrafwes i mullen, då tänka de oförståndige, att allt är förbi. Men så är grafwen den puppa, ur hwilken menniskans själ, fullkomligare och friare, stiger till Gud, lik en fjäril i solens sken. Och så är blott det första förgånget; och så börjar för menniskan ett nytt och bättre lif.

6 Greta sade: dö icke alla led-djur bort om wintern? Nej, sade myggan. Somliga frysa ihjäl, och då komma|65| nya ur äggen, när det blir wår. Men somliga ligga i dwala och qwickna åter wid, när det blir warmt. Och några bland oss äro giftiga. Andra göra stor skada genom att uppäta nyttiga wexter. Andra|54| åter suga menniskans och djurens blod. Men af somliga har menniskan både nytta och fägnad.

7 Nu blef ett sus i luften och ett krypande på marken rundtomkring. Der kommo skalbaggarne, som hafwa tunna wingar under hårda skal. När de flögo, måste de först upplyfta skalen. Der surrade torndyfweln, som bor i gödselhögarne och wältrar sig owigt på wägen i solskenet. Der kröp lysmasken, som brukar om nätterna glänsa i det fuktiga gräset. Der war jungfru Marias nyckelpiga. Der war knäpparen, som spritter upp, när man lägger honom på rygg. Der flögo den granna guldbaggen och den gröna spanska flugan, som sönderstötes och bredes på plåster. En ful skalbagge kallades dödgräfwaren. Det är hans larfwer, som uppäta de döda i jorden. Mycket oskyldigare war den lilla wäggsmeden. Han hamrade i wäggen alldeles som när en klocka knäpper. Då wet man, att han äter hål uti trädet.

8 Der hoppade rätwingarne, som göra så långa skutt med bakbenen. I gräset pep den lustiga gräshoppan, som i stora swärmar uppäter fältens gröda uti de heta länderna. Der hörde man syrsan, som piper bakom ugnen i bondens stuga. Skinnbaggarne kröpo på wexter och djur. En af deras larfwer hade ett hwitt skum omkring sig på stjelken, och barnen ansågo skummet för ormspott. Den gröna bladlusen gjorde wexterna stor förtret, likasom den röda wägglusen gör åt menniskorna. Icke är torrackan mycket wälkommen i köket. Bättre är då den lilla konsjonellen, af hwilken man gör en så wacker röd färg i Amerika.

|66|

9 Sedan fladdrade der de wackra fjärilarne, som lefwa sitt korta och glada lif uti sommarens wärme. Deras wingar skimrade uti de grannaste färger. Somliga flyga om dagen, såsom kålfjäriln och nässelfjäriln; men den lilla hwita malen, hwars larf äter hål uti kläder och möbler, flyger mest nattetid. Ett slägte bland nattfjärlarne kallas spinnare, emedan deras larfwer spinna omkring sig puppor af mycket fina trådar. En sådan spinnare är silkesmasken, en larf, som lefwer af mullbärsträdets löf.

10 Ja, sade Greta, det har wår mor berättat. Hennes bästa halsduk är af siden, och det är wäfdt utaf silke. I de södra länderna uppfödas många millioner silkesmaskar. När de wäl spunnit in sig, härfwar man af från deras puppor det fina och starka silket.

11 Sländorna flögo öfwer wattnet med sina fyra långa och florslika wingar. Bland dem såg man dagsländan, som lefwer blott en enda dag, och trollsländan, som har så lysande färger. Der flög myrlejonet, hwars listiga larf gräfwer en grop i sanden och fångar de myror, som nedfalla deri. Der flögo steklarne, som ha i stjerten en gadd, hwarmed de sticka. Der surrade|55| getingen, som är så smal om lifwet och hwars bo liknar en boll af grått papper. Det flitiga biet samlade honung och wax i de konstiga kamrarna af sin bikupa. Humlan surrade öfwer blommorna, och på marken drog den ihärdiga myran strån till sin stack, der hon bor öfwer wintern. Efter steklarne kommo de twåwingade. Bland dem kände Anders och Greta sina goda bekanta, den näswisa gråa husflugan och den surrande brömsen. Greta jagade bort från sin hand den blodgiriga myggan, som sjunger så förtretliga wisor, när man gerna will somna om sommarqwällen. Men ännu många andra förtretliga kräk funnos här uti skogen. Man hade all möda att akta sig för de obewingade kryparne. Lusen kröp att söka en|67| bostad i osnygga menniskors hår. Loppan, som hoppar så långa skutt, war stadd i ett dylikt ärende. Mellan trädens grenar spann spindeln sitt nät och satte sig i dess midt för att lura på flugor. Här fanns ej den giftiga skorpionen, som i de södra länderna bor under husen och sticker menniskor med en gadd i sin stjert. Den mörkbruna kräftan gick baklänges i ån och blef röd, när hon kokades. Gråsuggan och mångfotan gömde sig, stygga att se, under stenar på marken.

12 Medan han war i skogen, sökte sig Anders maskar till bete, ty han wille om qwällen ro ut för att meta. Berätta mig något om dina bekanta, sade han till den röda metmasken, som kröp under grästorfwan.

13 Masken sade: jag hör till blötdjuren. Wi ha en mjuk och slemmig kropp utan leder och fötter. Likwäl kunna wi röra oss, som ormen, genom att sammandraga och åter utsträcka wår kropp. Inbördes äro wi mycket olika. Somliga ha en mjuk och naken kropp. Somliga äro betäckta med hår, och somliga bo i ett hårdt skal, wid hwilket de äro fastwuxna. Somliga ha ögon, men andra ha inga ögon. Ingen bland oss har wingar att flyga. Wi bo för det mesta i wattnet eller i jorden. Några bland oss ha sin bostad i menniskors och djurs inelfwor. Sådana göra sjukdom och skada; ja, det finns också giftiga maskar. Men de flesta äro oskadliga djur, som tjena andra till föda, och af några har menniskan nytta till mat och prydnader.

14 Anders bad Greta komma att se uppå blötdjuren. Här war tagelmasken, som liknar ett swart tagelstrå. Här woro spolmasken och binnikemasken, som födas och lefwa i menniskans tarmar. Af dem har mången en stor plåga. Wid sidan af den lilla metmasken såg man den stora daggmasken, som nyss krupit ur jorden strax efter regnet. Här war den swarta blodigeln, som på|68|lägges för att utsuga blod, när någon är sjuk. Här kröp den lilla blöta snigeln på stenarna. Långsamt drogo sig snäckorna fram med sitt wridna skal. Musslorna åter bodde likasom i en dosa med kupigt|56| lock. Här woro perlmusslan, i hwars skal man finner de äkta perlorna, och perlemormusslan, af hwars skal man gör knappar och andra wackra saker. Ute i hafwet hängde ostran fast wid en klippa och fångades der till en läcker mat för menniskan. Engång, sade Anders, sökte jag snäckor i barlast, som man kastat ut från ett skepp. Der woro många olika slag; der woro stora högar af nästan idel sönderkrossade snäckskal.

15 Men om jag kunde gå uppå hafwets botten, huru otaliga snäckor och musslororiginal: musslar (källa för ändring: 2 uppl. 1857) skulle jag der ej plocka! Der skulle jag finna den stora jättemusslan, som mellan sina skal kan afknipa ett mindre ankartåg. Der skulle jag se de förunderliga stråldjuren, som ha mage och mun och armar, men ej något hufwud. Somliga bland dem likna alldeles ett slem, som rör sig i wattnet, och barnen kalla dem sjökalfwar. Andra åter heta sjöstjernor och ha omkring sig ett skal. Andra sitta till oräkneligt antal fastwuxna likasom på greniga träd, hwilka de sjelfwa bygga. Så bygga korallerna höga röda skogar af sten på hafwets botten. Och af korallerna gör man präktiga halsband.

16 Men dessa äro ej djur, sade Greta förundrad. Jo, sade Anders, somliga ha ansett dem för wexter, och andra ha ansett dem för stenar. Likwäl äro de djur, som äta och röra sig; men de wexa tillsamman med sina skal. Och när många millioner sådana små djur wuxit ihop, blir deraf en stenskog eller en klippa, på hwilken fartyg kunna förlisa i sjön. Dessa djur kallas för sin likhet med wexterna djurwexter. Och utom dem finnas ännu andra ytterst små, som kallas infusionsdjur. De finnas öfwerallt till oräkneligt antal i wattnet och troligen äfwen i|69| luften. De flesta bland dem kunna ej ses med blotta ögonen. Men stundom, när man betraktar en droppe watten med förstorande glas, ser man otaliga sådana små warelser lefwa och strida i den enda wattendroppen.

17 Aldrig mera törs jag dricka watten, sade Greta. Anders skrattade. Hwarföre törs du ej det? Hwar dag äta wi eller dricka wi många tusen af dessa små djur, utan att wi weta deraf, och de göra oss ingen skada. Men nu ha wi sett de sista och lägsta af djurrikets inwånare. Högst och öfwer alla djur står hela skapelsens herre och konung, menniskan. Dernäst komma däggdjuren, som näst henne äro de rikast begåfwade. Dernäst komma fåglarna; sedan kräldjuren; sedan fiskarna; sedan led-djuren. Och för hwarje klass lägre nedåt se wi några af djurens förnämsta kroppsdelar likasom bortfalla eller förändras. Slutligen se wi bland de lägsta djuren sådana warelser, som stå på gränsen till wexternas rike och likasom binda dessa båda den lefwande werldens stora riken tillsamman. Ty Gud i sin allmakt har welat knyta hela sin skapade werld ihop, det ena wid det andra, så att ingenstädes en tom lucka åtskiljer raden af hans skapade werk. Englarna, menniskorna, djuren,|57| wexterna, stenarna, alla gå likasom i rad, den ena fullkomligare än den andra. Så ser man alltid de, som äro hwarandra närmast, med sina egenskaper widröra hwarandra. Detta är skapelsens stora kedja, hwars början och slut äro hos Gud, som allt werkar i alla.

Gräshopporna.

18 När man om sommaren går på ängen, hör man gräshoppan sjunga i gräset. Detta gör hon ej med munnen, utan genom att gnida wingarna eller bakbenen emot hwarandra. Ganska oskadlig är den lilla gräshoppan här i wårt land; men i warmare länder kan hon göra en gruflig förödelse. I bibeln omtalas de stora landsplågor, dem|70| Gud sände ut öfwer Egyptens land. Deribland omtalas äfwen gräshoppornas härjningar. Sådant låter Gud ske af naturliga orsaker. Det händer nemligen somliga år, att gräshoppan förökar sig ofantligt i sina hemtrakter borta i Asien. Då der ej mera finnes något att äta, flytta de tallösa swärmarna bort till andra länder. Der slå de ned som en mörk sky öfwer åker, äng och skog och förtära inom få timmar allt, som är grönt. Då uppbådas allt folk i nejden för att utrota landsplågan. Roffåglarna samlas i mängd för att uppäta gräshopporna. Ofta händer, att winden drifwer millioner af dessa små kräk utåt hafwet, der de nedfalla och drunkna. Så förgås de wanligen inom en kort tid. Mångenstädes i söderländerna äter folket gräshoppor, hwilka saltas, rökas eller torkas i solen.

Biens hushållning.

19 Fiskarna, som ofta följas åt i stora stim, weta ej af wänskap och hjelpsamhet inbördes. Desto mera finner man dessa egenskaper hos några bland insekterna. Icke alla bland oss ha sett ett bi, men alla ha sett humlor och getingar. De lefwa, likasom biet, många tillsamman i gemensama bon. Biens bon kallas kupor. Förståndiga menniskor bygga åt bien en färdig kupa, der bien sjelfwa få göra inredningen. Kom, så gå wi till den stora kupan i trädgården. Der finnes en enda drottning, som kallas wisen och tillika är alla biens moder. Hon bor i den största kammaren; alla de andra tjena och uppassa henne. I samma kupa finnas 700 (sjuhundra) hanar, som kallas drönare, emedan de äro tröga djur, som icke arbeta. Men 10 till 15 000konsekvensändrat/normaliserat (tio till femton tusen) arbetsbin äro kupans könlösa inwånare. Dessa äro de minsta och flitigaste;|58| man ser dem ständigt flyga omkring på blommorna. Wid sina ludna ben hemföra de blommornas frömjöl, hwilket andra bin förtära och åter utswettas som wax genom de sex ringarna i deras kropp. Af waxet göra de i kupan sexkantiga kamrar, i hwilka de bo. Der förwara de honungen, som de sugit ur blommorna och hwilken de äta om höst och wår; men om wintern sofwa de mest i dwala. Många små kamrar äro bestämda för ungarna. Der lägger wisen ett ägg i hwar kammare. Ur ägget|71| kryper en larf. Strax äro arbetsbien tillhands och mata larfwen, tilldess att han blifwit en puppa. Nu inmuras puppan uti sin kammare; dörren tillsmetas med wax. Någon tid förgår. Då har det nya biet i puppan fått sin rätta skapnad, kryper ut och begynner genast arbeta. Så förunderlig är djurens instinkt. – Menniskan skattar bikuporna. Af waxet stöper man ljus, och dermed waxas tråden, när skräddaren syr. Honungen samlas och brukas till söta drycker. Men reta ej bien; du kan då få hela swärmen öfwer dig. De sticka dig med sin skarpa gadd, och man har sett en biswärm döda en stor häst.

Myran.

20 Nu gå wi till myran. Låt oss lära af henne hwad endrägt, flit och ihärdighet förmå här i werlden. Dessa bewingade myror äro hanar och honor, som flyga en tid i stora swärmar omkring och likasom regna ned; men sedan fälla de wingarna. De äro lata och lemna all möda åt arbetsmyrorna. Men så äro dessa så mycket flitigare. De göra alla sysslor, bygga stackar, samla mat och ha wård om ungarna. Stacken, som du ser, är ej mycket hög; likwäl bo många tusen myror tillsamman uti dess kamrar och wåningar. Hela sommaren ditsläpa de barr till byggnadsämne och små insekter till mat. Ser du den lilla myran, som drager ett stort strå baklänges? Strået är henne för tungt; hon rår ej dermed. Men icke lemnar hon sitt arbete halfgjordt. En af kamraterna skyndar dit. Båda hjelpas åt med förenade krafter, och ändtligen få de makt öfwer strået. Wi kasta en liten qwist uti stacken; myrorna springa deröfwer och söka få qwisten bort. Wi ditkasta en torndyfwel; myrorna inbilla sig att torndyfweln anfaller dem. De förswara sig tappert; torndyfweln står sig rätt illa och söker af alla krafter att slippa sin wäg ur stacken. Ormen, som är så mycket större, aktar sig nog att komma i myrstacken; då är han wisst förlorad. Så flitiga, kloka, hjelpsama och tappra äro myrorna. Förstör man deras stack för att slå den i hett badwatten åt sjuka menniskor, så ser man myrorna med mycken brådska bortbära sina ägg och sina hwita puppor. De|59| börja då genast att bygga en ny stack. Myran utrotar många skad|72|liga insekter i trädgårdarna; men beswärligt är det, när man sätter sig i det gröna gräset, der myrorna ströfwa omkring.

Spindeln.

21 Wackrare är det att betrakta den arbetsama myran, än den rofgiriga spindeln. Men hans märkwärdiga klokhet måste wi dock beundra. Ser du, der will en spindel spinna sitt nät mellan twå grenar af hallonbusken. Då räknar han ut hwarifrån winden blåser. Sedan spinner han wid ena grenen en hängande tråd och låter winden blåsa tråden fram till den andra grenen. Nu har han en brygga mellan de båda grenarna. På den bryggan springer han fram och tillbaka för att bygga sitt nät. Han spinner tråd wid tråd, och alla trådarna gå ut från en medelpunkt, likasom strålarna i en stjerna. Nu är nätet färdigt. Då sätter sig spindeln att lura i medelpunkten. Der surrar en bröms. Han är för stor; han flyger twärsigenom nätet. Strax skyndar spindeln att bota det söndriga. Tålamod bara! Der kommer en fluga. Hon fastnar i nätet. Förgäfwes söker hon arbeta sig lös. Spindeln skyndar till henne, spinner omkring henne likasom ett nystan af slemiga trådar, dödar henne och suger ut safterna ur hennes kropp. Derpå sätter han sig åter på lur. Nu kommer en liten fjäril. Skall han förmå bryta sig wäg genom nätet? Nej, han fastnar, han trasslar in sig. Spindeln kommer. Stackars fjäril, nu är det wisst förbi med dig. Men nej, låt oss hjelpa honom. Nu slita wi sönder nätet. Spindeln flyr, och fjäriln fladdrar tacksam bort till blommorna på ängen.

Biet och dufvan.

Ett bi föll plötsligt i en å.

En vänlig dufva såg derpå

Och, utaf ömkan för den lilla,

Flög så beställsamt strax åstad

|73|

Att från ett träd med näbben spilla

I vattnet ned ett litet blad.

Och biet sig på denna färja

Fick lyckligt ur sin sjönöd berga.

|60|

Kort tid derpå en aftonstund

Satt dufvan i en löfrik lund

Och pickade så glad på knoppen.

Vid solens milda afskedsblick

En jägare i nejden gick,

På dufvan sigtande i toppen.

Han efter rofvet såg sig om;

Men i detsamma biet kom

Och gaf ett stygn, som kändes svida.

Puff! Nu for skottet, men på sida!

Och frälst flög dufvan bort. Min vän,

Så lönar sig välgerningen.

24 A. M. Lenngren.

Djurens egenskaper.

Var som ett lejon tapper, ädelmodig.

Men var ej liksom tigern grym och blodig.

Haf dufvans oskuld. Var som lammet from,

Men ej som katten falsk, som åsnan dum.

Kryp ej som hunden; men, som han, var trogen.

Var fri och glad som fågelen i skogen.

Var klok, men icke bakslug som en räf.

Var ej som tjuren envis, styf och sträf.

Var båd’ till kropp och själ så ren som svanen.

Var stum som fisken uti oceanen

Med andras hemligheter. Var så qvick

Som ekorrn. Ej af usel afund sprick

Som grodan. Ej af harens rädsla skaka.

|74|

Gå framåt, ej, som kräftan går, tillbaka.

Var ej som vargen glupsk, som ålen hal,

Som svinet osnygg. Bär ej i ditt tal

Som ormen klufven tunga. Stig som örnen

Mot skyn, och sof ej bort din tid som björnen.

Var rask som hästen, ej som snäckan sen.

Bär ej en prålig stjert på stygga ben

Liksom påfågeln. Ej liksom kalkonen

|61|

Dig kråma efter nyaste fasonen.

Var icke andras apa. Är du ung,

Så sjung ej korpalåt; som lärkan sjung.

Var flitig som en myra. Sök att läska

Som biet honung också ur det bäska.

Arbeta, som korallen gör, ett verk

För seklerna. – Allt detta noga märk,

O menska, du, som herrskar i naturen!

Så kan du lära mycket än af djuren.